The Quiet Roar (2014)

Månadens filmspanarfilm på biografen är faktiskt ännu en (delvis) svensk film (minns förra månadens Tommy – recension hittas här), nämligen den poetiskt drömska The Quiet Roar av killarna som gav oss bland annat Broder Daniel Forever! Vill du läsa vad övriga tysta men/eller rytande filmspanare tyckte om denna smalfilm så hittar du deras recensioner här, var och en för sig…

Har du inte sett den (pod)
Har du inte sett den (blogg)
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Sofia
Fiffi

Genre: Drama, Jordnära science-fiction
Produktionsland: Sverige, Norge, Tyskland
Manus: Henrik Hellström, Fredrik Wenzel
Regi: Henrik Hellström
Längd: 77 min
Skådespelare: Evabritt Strandberg, Hanna Schygulla, Jörgen Svensson, Denise Gough, Joni Francéen

En 68-årig kvinna som diagnosticeras med en dödlig sjukdom och väljer att möta sin rädsla genom en ovanlig terapiform kombinerad med intag av en hallucinogen drog. I en drömsk men samtidigt realistisk upplevelse förflyttas hon genom sitt undermedvetna 40 år tillbaka i tiden, där hon konfronteras med sig själv, sina barn och sin före detta man.

I kölvattnet av Jesper Ganslandts svenska mästerverk Farväl Falkenberg från 2006 (min ”recension” av Ganslandt kan du läsa här) har jag troget följt duon Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels filmkarriärer, då Wenzel var med och skrev manus till just Farväl Falkenberg och bägge följde upp med att tillsammans regissera det väldigt ”Farväl Falkenbergska” dramat Man Tänker Sitt, 2009.

Samma år släppte dom dessutom den magnifika lilla dokumentären Broder Daniel Forever, om Sveriges bästa musikgrupp genom tiderna. En film som gav mig en av dom mer minnesvärda bioupplevelserna i mitt liv. Denna gång delar dom på manusansvaret medan Henrik Hellström får ta hand om regin ensam, men deras gemensamma stil sviktar inte.

 

Den röda tråden för bägge ända sedan Fredrik Wensels arbete med Farväl Falkenberg för åtta år sedan har varit att skildra människors ensamhet och hanterande av deras egen betydelse för dem själva och för andra. Alltid med ett starkt fokus på känslomässigt, jordnära, lågmält och tystlåtet skildrande med mycket visuellt fokus.

The Quiet Roar fortsätter den trenden, men höjer ambitionsnivån några snäpp genom att ta sig utanför de svenska gränserna och berättas på engelska. Dessutom har filmen den ikoniska, tyska skådespelerskan Hanna Schygulla i en biroll – en central aktris i dom flesta av Rainer Werner Fassbinders filmer (framför allt Maria Brauns äktenskap // Die ehe der Maria Braun, 1979) men har också arbetat för andra europeiska filmikoner som Jean-Luc Godard (Passion, 1982) Aleksandr Sokurov (Faust, 2011) och Ettore Scola (La Nuit de Varennes, 1982).

Hellströms och Wenzels film är även mer ambitiös – eller snarare konceptbaserad, vad gäller det dramaturgiska upplägget. En gammal, svensk dam (Ewabritt Strandberg – känd från bland annat ”Stellan Olssons färgfilm” Deadline, 1971) ska dö och vill ta itu med det ogjorda i sitt liv.

Så långt är allt ganska standard. Metoden är dock att hon vill göra det genom att resa ner i Europa och Tyskland (eller var sjutton hon befinner sig), förtära en hallucinogen drog och färdas tillbaka i tiden inom sitt eget huvud, som i en dröm men vägledd genom hypnos av Rainer Werner Fassbinders adept.

Hon tänker sitt, kan man säga, för utanför husvagnen där allt detta sker står nån vresig kostymfarbror och väntar på henne. Hennes man? Detta utspelas i en relativt nära framtid och faktiskt skulle vi kunna kalla The Quiet Roar för ”jordnära sci-fi-diskbänksexperimentialism”.

I hennes resa tillbaka i tiden får vi följa henne och hennes mans stormande med varandra under en stugsemester i ett sagolikt vackert norskt bergsnaturlandskap. Hon är 25 år och har två små barn tillsammans med hennes man, som spelas av Jörgen Svensson – ett välkänt ansikte i både Farväl Falkenberg och Man Tänker Sitt. Hon själv spelas av debutanten Joni Francéen och även om samtliga aktörer i filmen gör ett starkt lågmält jobb så är det Joni Francéen som skiner igenom lite extra tack vare en naken karisma i hur hon för sina ansiktsuttryck.

Ibland spränger uttrycken den lågmälda stämningen, men överlag är det nyckeln för att hålla uppe engagemanget i filmen.

För i och med att filmen väljer ett mycket drömsk och poetiskt skildrande av denna tidskonfrontation så hålls engagemanget uppe enbart av känslan. Detta är helt och hållet min smak av filmiskt berättande, då jag föredrar atmosfär framför mer konkret dramatik och intrig.

Problemet med filmen är dock att atmosfären sätts lite på skam då intrigen aldrig får starka förutsättningar. Huvudkaraktären visar sig själv aldrig tillräckligt mycket för att jag ska känna något särskilt starkt. Som gammal är hon introvert och depressivt distanserad känslomässigt. Som ung är hon också introvert och åtminstone distanserad känslomässigt gentemot dom i hennes närhet.

Just detta är också filmens avsikt och nyckel får jag tro, men läggs dom återstående cirka 85 procenten av filmen på enbart atmosfär och i det här fallet krävs det lite mer känsla för att jag inte ska känna mig omättad.

Jag kan jämföra med filmer som 2001: A Space Odyssey (1968 – läs min hyllningstext) Eraserhead (1977) och Only God Forgives (2013 – läs min recension), där Stanley Kubrick, David Lynch respektive  Nicolas Winding Refn eldar på betydligt mer vad gäller atmosfärselementet och därför får mer kraftfulla känsloupplevelser.

En film som ligger ännu mer nära till hands är Terrence Malicks To The Wonder (2012), som istället får den poetiska slagkraften och visuella skönheten att fylla upp det uns av tomrum som trots allt finns kvar i The Quiet Roar.

Filmen är – när allt kommer till kritan, en drömskt svävande Scener ur ett äktenskap (1973) med mycket stilla, vackra bilder och ett ”roar” som aldrig riktigt når fram, men väl värd att uppleva för allt filmen gör bra. Den här formen av skildrande ger mig i det långa loppet även när den inte når ända fram mer än ett standarddrama och det sätter jag ett stort värde i. Dock ser jag mycket hellre om Farväl Falkenberg eller Broder Daniel Forever ett antal gånger än denna.

Men igen; jämförs en film med Kubrick, Lynch, Winding Refn, Malick och Bergman så är det en intressant och sevärd film värd att ge en ärlig chans, inget snack om den saken.

Feministisk slutnot: Filmen består av en hypnosdialog mellan två gamla damer i en husvagn så rent bechdelmässigt uppfyller den dom kraven. Filmens huvudroll är – i två olika generationer, en introvert kvinna som definitivt gör mig nyfiken men som tyvärr öppnar sig för lite för att jag ska bli känslomässigt tillfredställd.

Ämnen som introverthet och känslofrånvändhet är dock mycket intressanta både ur manligt och kvinnligt perspektiv så det är en intressant kvinnoroll filmen bjuder på, utan tvekan. Ögonblicken då hennes unga och hennes gamla jag sitter i samma rum är starka.

I backspegeln #10: Till minne av Roger Ebert (1942-2013)

”I backspegeln” är tillbaka efter ett lite längre avbrott och denna vecka kommer jag ägna några rader åt att minnas ett antal personligheter som gått ur tiden den senaste… tiden. Först ut är den mest självklare.

…

Väldigt plötsligt var mannen med hjärtat gjort av film borta. Roger Ebert var – är, världens mest kända och poulära filmkritiker – pulitzerprisbelönad till råga på det, och även om vi i Sverige och Europa inte har samma relation till honom som USA har han ändå satt stora avtryck.

TV-programmet Siskel and Ebert – där det underbart omaka radarparet (och Chicago-tidningskonkurrenterna) Gene Siskel och Roger Ebert recenserade film, har blivit en mall för hur filmkritik ska presenteras i TV-rutan. Betygsystemet med ”two thumbs up” är klassiskt.

Idag är denna typ av TV-format tyvärr dött och podcasts, filmbloggar och sociala forum har tagit platsen för en mer utbredd filmkritik men Ebert har alltid varit relevant, om det så varit i rutan, i tidningen, på twitter eller på resten av nätet.

Hans genuina och rättframma kärlek till filmen har blivit målet att uppnå som förmedlare av filmkritik och det är ingen underdrift att säga att film var hans liv då han såg 600 nya filmer varje år och recenserade 300 av dem årligen, ända in till sin död. Tappert och imponerande!

Vi får inte heller glömma att han skrev manus till gladporrkungen Russ Meyer närmare bestämt de hysteriska filmerna Beyond the Valley of the Dolls (1970), Up! (1976) och Beneath the Valley of the Ultra-Vixens (1979) – något han ofta fått försvara när han gett ”mer creddiga” filmer dåliga betyg. Enligt mig gör det bara honom till en ännu bättre och mer intressant människa och hellre dessa Meyer-filmer än någon mer pretentiös Bergman-rip-off, säger jag.

Hans cancerproblem och operationer tvingade honom i stort sett bort från TV-rutan, men hans skrivna recensioner är alltid intressanta att läsa – och dom är många. Ta en sväng in på hans hemsida för att klicka er vidare i hans mylla av filmåsikter.

När åren summeras brukar jag alltid få intressanta tips på filmer som inte uppmärksammats tack vare hans årsbästalistor och det är sorgligt att vi inte kommer kunna veta vad han tycker om de kommande årens filmer. Inga smarta utlägg om Baz Luhrmans version av The Great Gatsby, inga reflektioner kring Terrence Malicks kommande projekt med Christian Bale och ingen dom från honom på den nya Star Wars-trilogin.

Det känns faktiskt sorgligt, men vad vi har kvar är en massa recensioner på filmer han faktiskt hann se och otaliga bataljer med vapendragaren Gene Siskel som han nu får återförenas med i himlen.

Några minnesvärda recensionsögonblick med Siskel och Ebert vill jag givetvis dela med mig av, tillsammans med Nostalgia Critics hyllningsavsnitt till dem bägge som både är roligt, intressant och rörande samt hans rörande och ärliga avsked till Roger Ebert personligen.

Eberts sista recension blev dessutom på Terrence Malicks To the Wonder – en film han gillade, vilket känns mycket värdigt då han var ett Malick-fan och rankade The Tree of Life (2011) bland de tio bästa filmerna genom tiderna. Roger Ebert är saknad, men det han lämnat efter sig orsakar genuin glädje och intresse och då har man verkligen åstadkommit något stort.

…

Här under är tre klassiska Siskel & Ebert-ögonblick väl värda att avnjuta flera gånger – ett tydligt tecken på hur underhållande och sevärda duon var tillsammans. Före det delar jag dock med mig av fem mycket fina citat från Ebert själv…

”When I am writing, my problems become invisible, and I am the same person I always was. All is well. I am as I should be.”

Om livet: ”We are put on this planet only once, and to limit ourselves to the familiar is a crime against our minds.”

”I believe that if, at the end of it all, according to our abilities, we have done something to make others a little happier, and something to make ourselves a little happier, that is about the best we can do. To make others less happy is a crime. To make ourselves unhappy is where all crime starts. We must try to contribute joy to the world. That is true no matter what our problems, our health, our circumstances. We must try. I didn’t always know this, and am happy I lived long enough to find it out.”

Om döden: ”I know it is coming, and I do not fear it, because I believe there is nothing on the other side of death to fear. I hope to be spared as much pain as possible on the approach path. I was perfectly content before I was born, and I think of death as the same state.”

”So on this day of reflection I say again, thank you for going on this journey with me. I’ll see you at the movies.”

…

Roger Ebert och Gene Siskel är både överens och i högform när de plockar fjäder efter fjäder av Jaws: The Revenge (1987) – en av de sämsta filmerna genom tiderna.

Här kommer konflikten som är Roger Eberts känslosamma och mer moraliserande kritik mot Gene Siskels mer analytiska meningskritik fram på det mest underhållande sätt och deras repliker på varandra är suveräna när de passionerat diskuterar David Lynchs kontroversiella publiksuccé, Blue Velvet (1986).

Debatten mellan Siskel och Ebert har sällan varit så het som när de recenserade huruvida Full Metal Jacket (1987) är en bra Kubrick-film eller ej. Efter att ha pratat om två Kubrick-klassiker återvänder Siskel ihärdigt för att försvara Full Metal Jacket och resten är rapp krigsföring och stor underhållning!

Efter Gene Siskels död delade Roger Ebert sida med olika filmprofiler under en längre tid och bästa gästen bör onekligen ha varit Martin Scorsese i egen hög person. Äntligen någon som kunde matcha Roger Eberts passion för film igen och att se dem gå igenom 90-talets filmfavoriter är ren njutning som sveper förbi på vad som känns som sekunder.

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

…

…

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar Bergman, Terrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

…

…

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

…

…

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

…

…

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

…

…

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

…

…

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

…

…

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.

I backspegeln #8: Fyra nyanser av vemod att uppleva under 2013

På nätterna, när jag inser att jag håller mig kvar vid datorn alldeles för sent för att orka se en hel film, då brukar jag leta igenom Youtube efter nya filmtrailers och se om jag får upp temperaturen för kommande filmer jag väntat på, aldrig hört talas om eller kanske inte ens tänkt se.

Det här kan lätt hålla på till in på småtimmarna och efteråt har jag en hel uppskö av filmer att vänta med spänning på. Att se trailers är dock ingen självklarhet för en hel del människor.

Det finns många som undviker att se dom då de vill vara ”blanka” när de väl ser filmen och inte bli lurade av vad trailern visar dem och lurar dem till att tro.

Min erfarenhet från mig själv och andra är dock snarare att risken med att undvika trailers innan man ser en film antingen gör att man över huvud taget inte behåller något nämnvärt intresse för filmen och kanske till och med avvaktar med att se den, men ännu mer att man istället skapar sig en egen fantasi i huvudet om vad filmen kommer vara för något på förhand.

När man sedan väl ser filmen kritiserar man den för att den inte var som man förväntade sig – detta trots att det är ens eget fel på grund av förväntningarna man skapat på egna grunder.

Det här är också anledningen till att inte se trailers, men enligt mig blir missförstånden om vad det är för typ av film lika många oavsett vilken metod som följs. Trailers kan dock intressera betydligt mer effektivt än vad det opåverkade sinnet kan och därför kan jag inte hålla mig borta från dem ens om jag egentligen vill det.

I förra kapitlet av ”I backspegeln” gick jag igenom trailers till filmer som jag ser extra mycket fram emot år 2013. En skräckfilm (The Lords of Salem), ett folkmusikerdrama (Inside Llewyn Davis) och en exploitationfilm (Spring Breakers).

Jag fortsätter på det temat eftersom det finns ytterligare några filmer som jag längtar till lite mer än andra under detta år…

…

The Place Beyond the Pines (2013, Derek Gianfrance)

Derek Gianfrance – filmskaparen bakom det melankoliska relationsdramat Blue Valentine (2010) är tillbaka och återigen med briljante Ryan Gosling (Half Nelson, Lars and the Real Girl, Drive) i huvudrollen!

Denna film känns dock ganska annorlunda från den improvisatoriska Blue Valentine och trailern får inledningsvis filmen att kännas som en inofficiell ”Drive 2”, fast med Gosling på motorcykel. Första känslan blir därför aningen tudelad.

Andra halvan hintar dock om att före detta dokumentärfilmaren Gianfrance återigen kommer fokusera på det lågmälda vemodet som han är så bra på och jag får fina, sällsamma vibbar av denna skildring om småstadsfamiljer som balanserar på gränsen i en tid av desperation.

Trevligt att få se Ryan Gosling i en independentartad produktion igen också, med en spännande roll. Gosling kan inte nog hyllas och det räcker att han yttrar en sprucken replik för att klumpen ska växa som en ballong i magen på mig.

För att inte tala om alla granskog, som alltid är min nyckel till att nå meditativ extas…

…

To The Wonder (2012, Terrence Malick)

Även om jag ser To The Wonder som en slags ”mellanfilm” för min favoritpoet Terrence Malick (Badlands, The Thin Red Line, The New World) så är det ändå (tillsammans med Spring Breakers) den film jag ser allra mest fram emot hittills 2013!

Jag är en av dem som lyckades ta till mig den otroliga upplevelsen som The Tree of Life (2011) är och uppskatta Malicks dialoglösa, poetiska och hypervisuella stil till fullo. Satan vilken fin film det är!

Att To the Wonder fortsätter på den vägen och dessutom verkar ha flest likheter med Malicks bästa film Days of Heaven (1978) gör att ganska stora förhoppningar ändå finns där för mig.

En filmskapare som med några få bilder och lite musik kan få mig att se grumligt på grund av tårar endast tack vare trailern är verkligen en speciell berättare.

Trailern till den här filmen är bättre än de flesta filmer jag sett från 2012 och för försdta gången gör Malick en film som grundar sig i nutid har man läst på om Malick kan man också anan vad filmens händelser är inspirerade av.

Ska bli kul att se vad Ben Affleck har att göra i en Malick-film också…

…

Man of Steel (2013, Zack Snyder)

Jag behöver inte gå in alltför mycket på den nya ”Stålmannen”-rebooten, som utvecklats och produceras tillsammans med Christopher Nolan (Memento, Inception) och David S. Goyer (Dark City, Blade-trilogin, Batman Begins), som även ligger bakom ”Läderlappen”-rebooten The Dark Knight-trilogin.

Stålmannen som karaktär i ett modernt samhälle känns inte särskilt fräscht. Jag har inte särskilt höga förväntningar på Man of Steel just därför och inte ens Zack Snyder (Dawn of the Dead, 300, Watchmen) som regissör fick mig att ändra min åsikt, då hans senaste, Sucker Punch, var ointelligent, ytligt filmskapande utan någon känslomässigt tyngd.

När sedan teasern och trailern för Man of Steel kom höjdes plötsligt mina förväntningar rejält och är det istället en film som jag kommer se fram emot att få uppleva, för att se om känslan från dessa trailers är representativ för själva filmen.

I så fall kommer filmen ha en betydligt mer mänsklig karaktärsfokus och beröra större existensiella teman för att matcha den gamla ”larger than life”-fantastiken som Stålmannen som karaktär är.

Luktar lite som ”Stålmannen i regi av Terrence Malick”. Visuell poesi, ensamhet på jorden och en sons relation till sina fädrer.

Sedan är jag spänd på vad den superba favoritskådisen Michael Shannon (Revolutionary Road, Take Shelter, The Ice-Man) kan göra i rollen som antagonisten Zod, med den realismbetonade wiben i bakfickan.

Den korta sekunden då han skymtas i trailern ger mig – som så ofta med Shannon, rysningar. Frågetecknet är dock hur Stålmannen ska dölja sin identitet som Clark Kent i en mer realistiskt nedtonad film.

Endast ”hipsterbågar” är väl lite i underkant?

…

Mud (2013, Jeff Nichols)

Jeff Nichols slog igenom med det nedtonade, fantastiska psykologiska dramat Take Shelter för drygt ett år sedan. Filmens tema och innehåll klickade direkt för mig, men efter att ha sett om filmen för någon månad sedan är jag till och med beredd att kalla det en av mina personliga favoritfilmer någonsin.

Ett flertal element såsom tempot, det dialogfattiga socialberättandet, det suveräna ljudarbetet och Jessica Chastains (The Tree of Life, The Help, Zero Dark Thirty) och framför allt nämnda Michael Shannons skådespel gör filmen superb för mig!

Nu är så Jeff Nichols snabbt på banan igen, med en film som visades redan i Cannes för ett år sedan och då hymlades det om framför allt Matthew McConaugheys (The Lincoln Lawyer, Magic Mike, Killer Joe) prestation i titelrollen som brottslingen ”Mud” – en man på rymmen, som söker skydd längs med en flod vid ett litet amerikanskt samhälle.

Där knyter han kontakten med två unga pojkar, samtidigt som ortsbefolkningen börjar engagera sig för att finna den farlige brottslingen.

Handlingen är klockren på pappret och jag är mycket spänd på att se Nichols kreativitet sätta färg på den. De två pojkarna ser ut att göra riktigt bra karaktäriseringar och en av dem spelade dessutom i nämnde Terrence Malicks The Tree of Life (2011), så det ska bli kul att se vad han kan göra mer.

Dessutom dyker det stora utropstecknet bakom Take Shelter – Michael Shannon, upp i en biroll, vilket bygger på hans fina samarbete med regissör Nichols då han även spelade en av huvudrollerna i Jeff Nichols TV-film Shotgun Stories (2007).

Trailern för Mud ger mig sköna rysningar och även om den inte kan nå upp till samma nivå som Take Shelter så ser jag fram emot den oerhört tack vare Jeff Nichols, handlingen och den pånyttfödde Matthew McConaughey!

…

I Spåkulan: Terrence Malicks kommande samarbete med Christian Bale (2013)

Terrence Malicks (Badlands, The Thin Red Line, The Tree of Life) nästa fiktionsfilm(er) beräknas komma 2013 och det är dels en film med arbetsnamnet Lawless och dels en med arbetsnamnet Knight of Cups. Det vi vet om filmen får mig att hoppa i taket, som om det inte räckte med att Malick själv är mannen bakom allt.

Båda innehar oscarsvinnaren Christian Bale (American Psycho, Batman Begins, The Fighter) i huvudrollen men den förstnämnda har även oscarsvinnaren Cate Blanchett (Babel, The Lord Of The Rings, I’m Not There), oscarsvinnaren Natalie Portman (Léon, Garden State, Black Swan), oscarsnominerade Rooney Mara (The Girl With The Dragon Tattoo) och oscarsnominerade Ryan Gosling (Half Nelson, Blue Valentine, Drive) i övriga nämnvärda roller.

Den andra filmen har… precis samma, bortsett från Gosling och Mara.

Kan det rent utav vara samma film, bara att den hemlighetsfulle Malick försöker vilseleda media då inspelningen sker under två olika inspelningsperioder?

Lawless handlar om två stycken triangeldraman, sexuell besatthet och förrädelse utspelandes kring musikscenen i Austin, Texas.

Knight of Cups handlar om en man sökandes efter kärlek och sanning.

Kanske är det två olika filmer, men jag gissar på att de hör ihop och egentligen är en och samma, för det har aldrig skett tidigare att den selektive Terrence Malick spelat in två filmer under samma år – knappt ens under samma decennium.

Amatörvideos från inspelningen av filmen har florerat på nätsidor, där Christian Bale vandrar majestätiskt med den skygge Malick i bakhasorna, bland så kallade ”vanliga människor” framför konserter under pågående Austin City Limits Music Festival. Dessutom har liknande bilder förekommit med Ryan Gosling och Rooney Mara.

Bilderna är extra laddade, eftersom Malick är en man med extrem integritet och innan dessa bilder fanns det knappt ett enda bildbevis från hans karriär på hur han såg ut (bortsett från hans lilla roll i Badlands), men här ser vi honom följa inspelningen noggrannt, med grått skägg och den karaktäristiska, stora skugghatten på huvudet.

Terrence Malicks tidigare filmer har ju alla varit relativt stora projekt – speciellt sedan hans återkomst till filmmediet på 90-talet. Först en 2:a världskrigsskildring (The Thin Red Line), sedan en Pocahontas-filmatisering (The New World) och nu senast hans självbiografiska livsprojekt och magnum opus (The Tree of Life).

Jag tycker att det är en väldigt trevlig inramning att se Terrence Malick skildra nutiden i en hel film för första gången, framför allt i Austins musikmiljö (som har blivit någon av en världsmetropol för musikfestivaler och livemusik). Det verkar som att han efter så pass många stora projekt verkar vilja jobba i en mindre, jordnära skala (som om inte Malicks stil varit jordnära redan som den är).

Före Lawless och Knight of Cups kommer hans snart färdiga film To The Wonder (2012), med bland annat Ben Affleck, Rachel McAdams, Rachel Weisz och Javier Bardem i huvudrollerna.

Han är ju en sann poetsjäl, med stort litterärt men också musikaliskt intresse. Klyschan av honom är väl att han endast lyssnar på stora, klassiska orkestralverk hemma i sin Hemingway-boning, men han verkar vara väldigt intresserad av kontemporär musik och hans filmer har ju tidigare visat hur pass rotad han är i sin hemmamiljö Texas, vilket uppenbarligen även innefattar musikkulturen i Austin.

Under klippningen av The Thin Red Line (1998) lyssnade han enligt medarbetare väldigt intensivt på Green Day och under inspelningen av The New World (2004) spelade han mycket heavy metal-musik under inspelningarna. Filmkompositören Hans Zimmer har även intygat om Malicks stora passion och kännedom om musik.

Ännu är det drygt ett år kvar innan arbetsnamnen Lawless och Knight of Cups blir verklighet, men den officiella inspelningen börjar nu i juni samt september och sedan återstår det att se hur pass lång tid Malick spenderar i klippningsrummet, som är något av nyckelfasen i hans ovanligt fria filmskaparprocess och den som av tidigare erfarenheter drar ut på tiden (The Tree of Life klipptes under cirka två års tid).

Om de börjar inspelningen nu i juni – vad var det då som Malick och skådespelarna gjorde på förra årets musikfestivaler? Spekulativt var det dels en testfilmning för att arbeta fram deras fotografiska stil i så pass folktrånga miljöer samt för att ta kompletterande c-foto, men uppenbarligen även en förberedelse för framför allt Christian Bale, för att bli bekväm med karaktären. Han är känd för sin seriösa inställning till ”method acting” och denna film är inget undantag.

Så oavsett om det blir två filmer där den ena centreras kring Bale och den andra kring Gosling, eller om allt egentligen är ett och samma projekt, så ser framtiden för Terrence Malicks projekt mycket spännande ut…