Twin Peaks: Uppsnack inför nya säsongen #4

Previously on Twin Peaks:
Uppsnack inför nya säsongen #3: Re-castinginfo nyttigt att känna till oavsett inställning

I detta uppsnack:

Casten i nya Twin Peaks nu offentliggjord – 217 namn!

---

Hastigt och lustigt är jag tillbaka exakt en månad efter förra uppsnacket, i sköljvattnet av gårdagens B-R-E-A-K-I-N-G N-E-W-S-!

Igår kväll gick CBS/Showtime ut med den officiella pressreleasen att offentliggöra samtliga namn som medverkar framför kameran i nya Twin Peaks, i ren WikiLeaks-anda!

217 namn fyller denna massiva lista (skriv ut den och rama in den på väggen vettja!), som bör vara precis alla utom möjligen TV-seriens statistnamn (minimalt medverkande utan repliker). Rykten säger dock att det finns fler ännu ej offentliggjorda namn åtminstone av mindre intressegrad.

Nyheten om den kompletta casten till Twin Peaks trendade igår Twitter, Facebook och andra sociala medier i världen så pass att det var det enda som syntes ett tag, parallellt som sjätte säsongen av Game of Thrones just började sändas ut i dom förenta staternas televisionsapparater. Twin Peaks passerade till och med Princes tragiska död i trendvärde under en period.

Just valet att offentliggöra ALLA namn är något av ett udda grepp, men helt klart sympatiskt och måhända taktiskt ur flera synpunkter. Flera större namn har redan rapporterats och ryktats kring i skvallerpressen sedan inspelningen började och här röjer produktionen alla skygglappar för att ändå skapa buzz, kring en cast som ändå ger oss som publik kanske ännu fler frågetecken och funderingar än vad vi hade haft utan den. Oinvigda, framtida tittare kan även skönja några namn som lockar dem och ta steget att börja se ikapp säsong 1, säsong 2 och långfilmen i god tid innan premiären om  – förmodligen, knappt ett år.

Dessutom skapar Twin Peaks just nu rubriker och den så viktiga publika buzzen utan att behöva visa en omvälvande trailer med diverse namn ”in character” som inte känns nödvändig att släppa så här pass långt innan. Denna namnlista på 217 är på flera sätt en bättre trendsättare än en trailer då den avslöjar mindre om vad vi har att vänta oss handlingsmässigt, men får det ändå att klia i fingrarna rejält!

Vi visste sedan tidigare att Kyle MacLachlan som spelade Agent Dale Cooper i Twin Peaks (1990-1991) och långfilmen Fire Walk With Me (1992) kommer medverka som skådespelare på något vis i den kommande fortsättningen. Nu vet vi även vilka som gör honom sällskap.

Här är alla 217 namn (asterisk innebär medverkan i tidigare produktioner av Twin Peaks):

Jay Aaseng
Alon Aboutboul
Jane Adams
Joe Adler
Kate Alden
Stephanie Allynne
Mädchen Amick*
Eric Ray Anderson
Finn Andrews
Elizabeth Anwies
Dana Ashbrook*
Joe Auger
Phoebe Augustine*
Melissa Bailey
Tammie Baird
Matt Battaglia*
Chrysta Bell
Monica Bellucci
Jim Belushi
Leslie Berger
Richard Beymer*
John Billingsley
Michael Bisping
Ronnie Gene Blevins
Kelsey Bohlen
Sean Bolger
Rachael Bower
Brent Briscoe
Robert Broski
Wes Brown
Richard Bucher
Page Burkum
Scott Cameron
Juan Carlos Cantu
Gia Carides
Vincent Castellanos
Michael Cera
Richard Chamberlain
Bailey Chase
Johnny Chavez
Candy Clark
Larry Clarke
Scott Coffey
Frank Collison
Lisa Coronado
Catherine E. Coulson*
Grace Victoria Cox
Jonny Coyne
James Croak
Julee Cruise*
Heather D’Angelo
Jan D’Arcy*
David Dastmalchian
Jeremy Davies
Owain Rhys Davies
Ana de la Reguera
Rebekah Del Rio
Laura Dern
Neil Dickson
Hugh Dillon
Cullen Douglas
Edward ”Ted” Dowlin
Judith Drake
David Duchovny*
Christopher Durbin
Francesca Eastwood
Eric Edelstein
John Ennis
Josh Fadem
Tikaeni Faircrest
Eamon Farren
Sherilyn Fenn*
Jay R. Ferguson
Sky Ferreira
Miguel Ferrer*
Rebecca Field
Robin Finck
Brian Finney*
Patrick Fischler
Erika Forster
Robert Forster
Meg Foster
Travis Frost
Warren Frost*
Pierce Gagnon
Allen Galli
Hailey Gates
Brett Gelman
Ivy George
Balthazar Getty
James Giordano
Harry Goaz*
Grant Goodeve
George Griffith
Tad Griffith
James Grixoni
Cornelia Guest
Travis Hammer
Hank Harris
Annie Hart
Andrea Hays*
Stephen Heath
Heath Hensley
Gary Hershberger*
Michael Horse*
Ernie Hudson
Jay Jee
Jesse Johnson
Caleb Landry Jones
Ashley Judd
Luke Judy
Stephen Kearin
David Patrick Kelly*
Laura Kenny
Dep Kirkland
Robert Knepper
David Koechner
Virginia Kull
Nicole LaLiberte
Jay Larson
Sheryl Lee*
Jennifer Jason Leigh
Jane Levy
Matthew Lillard
Jeremy Lindholm
Peggy Lipton*
Bellina Martin Logan*
Sarah Jean Long
David Lynch*
Riley Lynch
Shane Lynch
Kyle MacLachlan*
Mark Mahoney
Karl Makinen
Malone
Xolo Maridueña
Berenice Marlohe
Rob Mars
James Marshall*
Elisabeth Maurus
Josh McDermitt
Everett McGill*
Zoe McLane
Derek Mears
Clark Middleton
Greg Mills
James Morrison
Christopher Murray
Don Murray
Joy Nash
Priya Diane Niehaus
Bill O’Dell
Casey O’Neill
Johnny Ochsner
Walter Olkewicz*
Charity Parenzini
Elias Nelson Parenzini
John Paulsen
Sara Paxton
Max Perlich
Linas Phillips
Tracy Phillips
John Pirruccello
Linda Porter
Jelani Quinn
Ruth Radelet
Mary Reber
Adele René
Mariqueen Reznor
Trent Reznor
Carolyn P. Riggs
Kimmy Robertson*
Wendy Robie*
Erik L. Rondell
Marv Rosand*
Ben Rosenfield
Tim Roth
Rod Rowland
Carlton Lee Russell*
Elena Satine
John Savage
Amanda Seyfried
Amy Shiels
Sawyer Shipman
Tom Sizemore
Sara Sohn
Malachy Sreenan
Harry Dean Stanton*
J.R. Starr
Bob Stephenson
Charlotte Stewart*
Emily Stofle
Al Strobel*
Carel Struycken*
Ethan Suplee
Sabrina S. Sutherland
Jessica Szohr
Russ Tamblyn*
Bill Tangradi
Cynthia Lauren Tewes
Jodee Thelen
Jack Torrey
Sharon Van Etten
Eddie Vedder
Greg Vrotsos
Jake Wardle
Naomi Watts
Nafessa Williams
Ray Wise*
Alicia Witt*
Karolina Wydra
Charlyne Yi
Nae Yuuki
Grace Zabriskie*
Christophe Zajac-Denek
Madeline Zima
Blake Zingale

Så vad har vi då här, värda att fälla några ord om? Jag har gjort mitt bästa för att scanna igenom allt.

Personer som funnits teoretiskt tillgängliga men som saknas:

Michael Ontkean (Harry S. Truman), Piper Laurie (Catherine Martell), Lara Flynn Boyle (Donna Hayward), Michael J. Anderson (Man From Another Place), Kenneth Welsh (Windom Earle), Heather Graham (Annie Blackburn), Moira Kelly (Donna Hayward), David Bowie (Philip Jeffries), Chris Isaak (Chester Desmond), Kiefer Sutherland (Sam Stanley), Eric DaRe (Leo Johnson), Joan Chen (Josie Packard), Chris Mulkey (Hank Jennings), Robert Bauer (Johnny Horne), Mary Jo Deschanel (Eileen Hayward), Ian Buchanan (Dick Tremayne), Brett Vadset (Joey Paulson), Kevin Young (Toad), Robyn Lively (Lana Budding Milford), Billy Zane (John Justice Wheeler), David L. Lander (Tim Pinkle).

Dom kritiska som sörjs här är förstås Michael Ontkean och Piper Laurie, samt den nuvarande ovissheten kring David Bowies, ”den dansande dvärgen” Michael J. Andersons och Heather Grahams karaktärsöden som nu faller fritt (som i en dröm) och vad som händer med Donna. Mycket av detta har jag dock skrivit rikligt om i mitt tidigare inlägg och kommer få anledning att skriva mer om framöver. How’s Annie, really?

Återvändande namn är oerhört många och gnager ända in på mindre birollskaraktärer näst intill på statistnivå! Jätteroligt att exempelvis Catherine E. Coulson som är avliden är med, samt mina favorit Dana Ashbrook, mästaren Harry Dean Stanton, Sherilyn Fenn, Russ Tamblyn, Mädchen Amick, Peggy Lipton, Everett McGill (you made it!), Phoebe Augustine (extra spännande!), Kimmy Robertson, Harry Goaz, Michael Horse, Al Strobel, Richard Beymer, David Patrick Kelly, Miguel Ferrer (yes!), David Lynch själv, Warren Frost (över 90 och äldst i produktionen), Grace Zabriskie, Sheryl Lee och Ray Wise! Samt flera ytterligare.

Sedan en hel hög välkända skådespelare – en härlig blandning av kvinnor och män, både från Lynchs egna filmer och från filmvärlden överlag! Laura Dern (Blue Velvet, Wild at Heart och Inland Empire – say no more), Naomi Watts (Mulholland Drive), Jennifer Jason Leigh (direkt från Oscarsgalan), Amanda Seyfried (woww?!), Tim Roth, Robert Forster (kultskådis jag tidigare skrivit om och klockren i Jackie Brown), Tom Sizemore, återvändande David Duchovny (X-Files, Californication), Meg Foster (otrolig karaktär), Jim Belushi, Michael Cera (oh, ok?), Monica Bellucci, Caleb Landry Jones, Ashley Judd, Balthazar Getty, Jeremy Davies (Justified), Ernie Hudson (Ghostbusters), Jane Levy (Evil Dead) och Matthew Lillard (Shaggy i Scooby Doo), med flera.

Till råga på det – en massa udda musiknamn kryddar listan:

Julee Cruise (soloartist som medverkade i Twin Peaks och dess musik, skriven av Angelo Badalamenti och David Lynch, samt på en låt i Blue Velvet), Rebekah Del Rio (soloartist som medverkade i Mulholland Drive), Chrysta Bell (soloartist som producerats av David Lynch och sjungit låtar skrivna av honom – bland annat till Inland Empire), Sky Ferreira (soloartist som uttryckt tydligt både i låtar och muntligt hur influerad hon är av Lynch och har framfört musik till hans ära), Trent Reznor (Nine Inch Nails, producerade även soundtracket till Lynchs film Lost Highway och gjorde filmmusik till den), Mariqueen Reznor (artist i bandet How To Destroy Angels samt Trent Reznors hustru), Robin Finck (samarbetar återkommande med Reznor), Eddie Vedder (frontman i Pearl Jam och förespråkare av samma meditation som Lynch), Sharon Van Etten (soloartist under eget namn), Ruth Radelet (artist i suveräna synthbandet Chromatics).

Jag har nu gått igenom en hel drös, men har långt ifrån kommenterat alla av värde. Det skulle ta evigheter och vi har gått om tid att njuta så jag plockar endast russinen nu.

Av alla dessa namn är några guldkorn för mig personligen givetvis Naomi Watts och Laura Dern som gjort några av dom starkaste rollprestationerna någonsin skrivna av David Lynch. Med Balthazar Getty från Lost Highway samt kombinationen Sheryl Lee och Kyle MacLachlan innebär det att huvudroller från sex av Lynchs totalt nio långfilmer kommer medverka.

Att Sheryl ”Laura Palmer” Lee själv kommer återvända i någon form kunde vi kanske gissa, men även fantastiske Ray Wise! Detta kan jag sova oerhört gott på! Och Sky Ferreira! Min enda crush i livet just nu och en mycket cool artist i artistordets rätta bemärkelse. Meg Foster har satt sig kraftfullt avtryck på min näthinna sedan jag blev hänförd av henne som häxa i Rob Zombies Lords of Salem. Hennes röst och hennes ögon!

Två återvändande veteraner jag håller extra hårt om hjärtat är förstås Catherine E. Coulson som alltså hann spela in åtminstone något innan hon tragiskt avled i cancer. Underbart att hon får avsluta i sin ikoniska roll. Och snart 100-årige Harry Dean Stanton som ägde i Fire Walk With Me återvänder! Alla hintar som pekar på att Fire Walk With Me kommer vara av nyckelvikt i nya Twin Peaks gör att jag lättar från marken.

Nu måste jag återhämta mig, för det snurrar verkligen av överbelastning i min hjärna efter denna skådespelarbomb. Puh!

---

 

I nästa avsnitt av uppsnacket kommer jag diskutera dom skådespelare som avlidit sedan dom medverkade i första vändan av Twin Peaks och/eller Fire Walk With Me.

Syns sart igen…

Lost Highway (1997)

Idag har jag och ytterligare tre filmbloggarkollegor slagit våra filmkritikerhjärnor ihop för att knäcka den berömda David Lynch-koden i mysteriet Lost Highway – eller åtminstone för att knäcka Lynch. Inga ordvitsar om att ”lyncha” honom däremot. De tre filmbloggare utöver mig som idag skriver bra – eller dåligt, om Lost Highway är;

Fiffis Filmtajm
Fripps Filmrevyer
Jojjenito

Genre: Psykologisk thriller, Mysterium, Neo-Noir
Regi: David Lynch
Manus: David Lynch, Barry Gifford
Längd: 135 min
Skådespelare: Bill Pullman, Patricia Arquette, Balthazar Getty, Robert Loggia, Robert Blake, Gary Busey, Richard Pryor, Jack Nance, Giovanni Ribisi, Lisa Boyle, Natasha Gregson Wagner, Henry Rollins, Louis Eppolito, Jack Kehler

När Fred kommer hem en kväll hittar han en videofilm utanför sin dörr, som är filmad inifrån hans hus. När så ytterligare ett videoband dyker upp får Fred problem. Bandet visar ett mord, och det är Fred som mördar sin fru.

David Lynch har en yrkeskarriär av sällan skådat slag. Hans gränslösa inställning till kreativitet är hans verktyg och den har utmynnat i yrken som konstnär, målare, fotograf, filmregissör, manusförfattare, producent, ljuddesigner, bilddesigner, tecknare, dokumentärfilmare, musiker samt föreläsare om kreativitet och Trancedental Meditation.

Han ligger bakom surrealistiska kultfilmer som Eraserhead (1977), Blue Velvet (1986), Wild At Heart (1990), Mulholland Drive (2001) och Inland Empire (2006), men även mer konventionella draman som The Elephant Man (1980) och The Straight Story (1999). För att inte nämna den nyskapande TV-serien Twin Peaks (1990-1991) och en rad intressanta kortfilmer.

Jag håller sedan jag upptäckte honom som min absoluta favoritregissör och största inspirationskälla. Twin Peaks-uppföljaren Fire Walk With Me (1992) räknar jag till en av mina två absoluta favoritfilmer genom tiderna.

Lost Highway var dock en tudelad upplevelse första gången jag såg den, men en upplevelse som oavsett lämnade djupa avtryck hos mig.

Mitt största missnöje mot filmen efter att jag såg den första gången var att Lynch blandade in kontemporär rockmusik med artister som David Bowie, Rammstein och Marilyn Manson i filmen (varav den sistnämnde även gör en cameo), medan jag var mer frälst i hans suggestiva ljudarbete och samarbete med kompositören Angelo Badalamenti.

Efter en omtitt bildade jag dock en ny uppfattning då rockmusiken slår ann en särpräglad karaktär på filmen. Lynch skapar oftast sina filmlandskap genom att blanda den kontemporär tidperioden med en mer idyllisk 40/50-talston men Lost Highway känns itsället enbart kontemporär med 90-talet.

Angelo Badalmentis musik finns även den där, trots att den är väldigt underliggande och tonlös, men Lost Highways musik är enligt mig något av hans starkaste samarbeten med Lynch och mycket just tack vare fokuset på det mer suggestiva.

Lost Highway gjorde Lynch efter en flera år lång paus från filminspelningens värld för att istället koncentrera sig på konst, musik och fotografier. Förarbetet till filmen påbörjades dock ganska direkt efter hans föregående film och det var under bilresan hem efter sista inspelningsdagen av Fire Walk With Me som idén till Lost Highway kläcktes i Lynchs huvud.  

Filmen skrevs sedan tillsammans med Barry Gifford – romanförfattaren bakom boken Wild At Heart och som Lynch snabbt filmatiserade och vann Guldpalmen med i Cannes. De hade tidigare samarbetat med TV-filmen Hotel Room (1993), där Gifford skrev två av de tre episoderna och Lynch var en av regissörerna.

Lost Highway möttes – som alltid när det gäller Lynch, av väldigt blandad kritik och i filmens reklam skyltade Lynch med kritikerna Gene Siskels och Roger Eberts ”two thumbs down” som ”two good reasons to go and se Lost Highway!”

Utöver införandet av en större dos rockmusik i soundtracket så undviker Lynch i Lost Highway även mycket av den absurda humor som ofta brukar krydda hans märkliga filmuniversum. Visst innehåller den komiska ögonblick, men humorn är vid dessa fåtalet tillfällen sällan uppenbara.

Just Lynchs vilja att avfyra humorelement vid tillfällen då det är osäkert ifall det är ”tillåtet” eller ”meningen” att man får skratta är alltid uppfriskande enligt mig och då funkar principen ”gärna hellre än ofta” utmärkt.

Spoiler!

En av inspirationerna till Lost Highway ligger i det mentala störningstillståndet ”pychogenic fugue”, i vilket den som drabbas av det oavsiktligt glömmer sitt pågående liv totalt och skapar en helt ny identitet med alternativ personlighet, familjeband och till och med nya ”minnen”. Blev du ”lost” av handlingen i Lost Highway kan den vetskapen eventuellt få dig att tolka filmen lite klarare, men kom ihåg att detta endast är inspiration och inte någon ”förklaring” som löser något slags konceptuellt pussel till punkt och pricka.

Spoiler slut.

För även om likheterna mellan Lost Highway och Mulholland Drive finns där så är den förstnämnda enligt mig betydligt rakare berättad. Den berättar från punkt till punkt med endast ett fåtal karaktärer, som en slags Neo-Noir-historia med kriminalitet i skuggan av den ensliga stadmiljön, med  femme fatales och gangsters i varje hörn. Även om post-modernt filmskapande med noir-drag har legat Lynch varmt om hjärtat är Lost Highway den film som lägger mest vikt vid just det moderna i post-modernismen.

Min raka vy av Lost Highway har dock kommit efter ett par omtittar. Första gången såg jag den som ”svårare” än både Mulholland Drive och Eraserhead, men Lost Highways rakare fokus har fått den att utvecklas snabbare än de andra filmerna jag jämför med.

De första 45 minuterna av filmen brukar beskrivas som en ”skräckfilm signerad Lynch” och jag är verkligen beredd att hålla med då de stilrena, nakna och mörka rumsmiljöerna gör mig både paranoid och i hypnotiskt tillstånd över att följa var karaktärerna är på väg. Filmfotot är fruktansvärt bra och insugande. Det är verkligen Film-Noir fast i färg!

Bill Pullman (Spaceballs, Independence Day) är den saxofonspelande (rättelse; saxofonskrikande), välbetalde Fred – vilket är stor ironi från Lynch då hans musikaliska yrke kan ses som okonventionellt jazzande eller överskattat bogus beroende på vilken inställning till kreativitet man har.

Fred har en lika luxuös fru – Renee, som är precis lika fåordig och inåtvänd som Fred är. Vad vi börjar ana är dock att Fred lider av ohälsosam svartsjuka och ständigt oroas över vad Renee kan vara när hon inte är med honom. Renee spelas av Patricia Arquette (A Nightmare on Elm Street III, True Romance, Medium).

En dag hittar Renee ett videoband utanför deras villaentré och de börjar ana att någon övervakar dem. Fred får också syn på en mystisk, väldigt svartvit liten man – trollbindande spelad av hustrumordanklagade Robert Blake (In Cold Blood, Baretta) och härifrån tar den svartsjuka paranoian över på ett väldigt absurt, skrämmande sätt.

Spoiler!

Teorierna över vem denne ”Mystery man” egentligen är har tolkats på olika sätt, men som en bekant till mig antydde kan symbolismen kring honom tolkas som svartsjukan i mänsklig form. Han verkar där du inte är, han övervakar ständigt när du inte ser. Mitt ute i ingenstans har han en kall fristad – ett gömställe bortom konsekvenser men som håller på att brinna upp. Han får saker i rullning, likt en listig orm eller varför inte halvguden Loke. Han är beräknande och svartsjukan delar definitivt hans karaktärsdrag.

Spoiler slut.

En annan del av filmen berättar hux flux om en ung bilmekaniker – Pete, spelad av relativt okände Balthazar Getty. Han har en flickvän, men är inte nöjd med sin tillvaro. Han servar Mr. Eddies – en gangsterhöjdares, skrytbil. Mr. Eddie visar med uppenbar tydlighet att han är beredd att offra ett och annat liv för att få som han vill och för att visa att det är han som bestämmer.

Han spelas av oscar-nominerade Robert Loggia (Big, Jagged Edge). David Lynch erbjöd honom rollen som den machorytande djävulskaraktären eftersom skådisen mer än 10 år tidigare gett ett sådant ursinnigt machointryck efter att han inte blivit castad som Dennis Hoppers karaktär i Lynchs film Blue Velvet. Det behövs inte nämnas att han gör Mr. Eddie-rollen som en smäck.

Det visar sig även att Mr. Eddie har en kvinnlig blondin i bekantskap och unge Pete blir frestad att dra sig in i ett farligt äventyr som givetvis riskerar att sluta väldigt olyckligt.

Spoiler!

Blondinen – vid namn Alice, är märkligt lik Freds fru, Renee. Petes relation till Alice är på många sätt en konstrast till Freds relation med Renee. Pete besitter en naturlig dragningskraft och Alice är beredd att leva farligt för hans skull, precis som han är beredd att riskera livet för att få känna det farliga med Alice. Pete har sex gång på gång och är otrogen mot sin flickvän.

Pete är på många sätt den önskepersonlighet Fred vill vara. Pete är också Freds inneboende revanch mot sin fru Renee, men problemet är att väldigt mycket i den här soppan är spekulativa dröm- och mardrömsscenarion skapade i Freds fantasi. På så vis verkar filmen vara Freds mentala kollaps efter den sjukliga svartsjukeparanoian han upplever och som sedan resulterar att han i någon slags tillfällig psykos mördar sin egen fru. Fred förlorar sig i sin fantasi och faller över i en alternativ personlighet.

Slutet kan betyda mycket, men kanske är det Freds verklighet och brott som börjar inkräkta/klarna för honom och han måste återigen fly iväg genom en personlighetsförträngning.

Spoiler slut.

Lost Highway visar på så pass introverta, innestängda karaktärer att den aldrig ger något totalt utlopp på samma sätt som mina absoluta favoritfilmer av Lynch, men det är också filmens syfte att visa dessa karaktärer då filmens underliggande konflikt finns att hämta just i denna ”mentala implosion”. Filmens 135 min flyger förbi fasligt fort för mig varje gång jag ser den och det är David Lynchs klart mest tempofyllda film.

Originella skådespelare som Richard Pryor (Silver Streak, Blue Collar, See No Evil Hear No Evil), nämnde Robert Blake och framför allt Lynchs återkommande favoritskådis Jack Nance (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks) gör sina sista roller och även om dom är små skänker det ännu mer handplockad finkänslighet till den minst sagt speciella stämningen som genomsyrar filmen.

Den djupa, ”lynchiska” drömkänslan är definitivt mer enhetlig här än i Mulholland Drive och stämningsmässigt på det stora hela är Lynch närmare debuten Eraserheads drömvärld än någonsin. Filmen är otvivelaktigt intressant, stundtals briljant av sällan skådat slag och ett mycket intressant svartsjukekomplement till Lynch-beundraren (och min näst störste favoritfilmskapare) Stanley Kubricks Eyes Wide Shut (1999)!

Och på tal om hanterandet av minnen;

Ed: ”Do you own a video camera?”
Renee Madison: ”No. Fred hates them.”
Fred Madison: ”I like to remember things my own way.”
Ed: ”What do you mean by that?”
Fred Madison: ”How I remembered them. Not necessarily the way they happened.”

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

…

…

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar Bergman, Terrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

…

…

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

…

…

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

…

…

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

…

…

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

…

…

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

…

…

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.