Etikettarkiv: William Shakespeare

One-Eyed Jacks (1961) eller: Vågorna bortom Rio

36-årige Marlon Brando både regisserar och spelar huvudrollen  i One-Eyed Jacks. Det är sällan jag överraskas av en western eller golvas av ett drama, men här lyckas Brando tillsammans med Karl Malden göra både ock.

Karl Malden spelar forne vännen, numera motståndaren, med namnet ”Dad” – som ett brännjärn från ovan för att väcka Brandos kreativa glöd (om du kan Brandos destruktiva relation till sin agande alkoholistfar).  Westerngengren må vara mäktig, men här får nästan till och med Shakespeare se upp. 

Efter ett bankrån i Mexiko tar Dad Longworth chansen att själv sticka med alla pengar genom att lämna sin partner Rio i sticket. Några år senare, efter avtjänat fängelsestraff är Rio ute efter hämnd, och han hittar Dad Longworth som sheriff i en liten by…

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


One-Eyed Jacks är verkligen en western olik någon annan western. Vissa skulle kalla det en film-noir förklädd till western. Jag ser framför allt ett tidlöst drama framför mig, av närapå HamletMacBeth/Othello-tunga mått. Western är sällan mer något annat än vad det är western. Du får svårt att se förbi genreförväntningarna och dess kitsch – men här är det verkligen så. Det känns så episkt, men One-Eyed Jacks är ju inte episk? Den gör ett dramaturgiskt intressant tidshopp på fem år visserligen, men det är fem år och inte femhundra.

Men huvudrollerna Karl Malden och Marlon Brando – gamla vänner från Brandos stora genombrottsfilmer A Streetcar Named Desire / Linje Lusta (1951) och On the Waterfront / Storstadshamn (1954), spelar upp deras roller som komplexa gudar. Se Karl Maldens ögonspråk, hur det säger en hel historia på ett ögonblick! Hur Marlon Brandos kokande, explosiva, frenetiska utstrålning på samma vis som han gör energiska utfall inom filmen, välter hela filmen på ända. Rio är en otämjbar vildhäst i aktion, som inte skyr en droppe svett eller blod för att göra det äkta. Du må kanske inte gilla honom från början och det blir ärligt talat inte lättare efter tid heller, men Brando och karaktären gör en tour-de-force för att förtjäna dina sympatier.

One-Eyed Jacks är – även om Brando själv inte höll med, ett nyanserat karaktärsdrama mellan två komplexa tjurhuvuden – envisa som klippor. En drygt två timmar lång duell byggt på substans framför stil. Jag är inte förvånad att Stanley Kubrick var intresserad av att regissera denna i början av hans stigande karriär, med Brando som kreativ kompanjon. Nu tog istället Brando över filmen själv och gjorde det till hans första, sista och enda film som regissör.

Så var det det där med det episka. Brando var visserligen färsk regissör men främst lika egensinnig bakom som framför kameran. Han spelade in sex gånger så mycket film som en vanlig produktion. Hans version av filmen klockade in på nästan 300 minuter – fem timmar, men Paramount bromsade honom och såg till att filmen blev dom  140 minuter vi nu har tillgängliga. Slutet skiljde sig åt och jag kan se hur fantastisk Brandos version hade kunnat varit där, men allt det jag faktiskt sett är nära nog så fantastiskt.

Det finns en nyckel som gör filmen till något mer än bara en shakespearevärdig western, ett tidlöst drama eller en höjdpunkt i Brandos legendariska filmkarriär; dom stora vågorna som omringar filmens spelplats. Brando väntade i hela dagar för att i scen efter scen få vågornas ursinniga kraft att leverera som kuliss till filmens vida scener. Han satt så länge som sex timmar med hela filmteamet otåligt väntandes bakom honom för att få rätt sorts vågor. Liksom karaktären han spelade så väntade han vid vågorna. Väntar och väntar.

Nog för att han var Brando, men inte ens Brando fick göra så utan att förvänta sig trubbel. Filmen tog över två år att göra och Paramount var på väg att skrota projektet. Marlon erbjöd då Universal att gå in som medfinansiär på villkor att han spelade in sex filmer med dem. Sex filmer! Ingen av dessa sex filmer blev någon finansiell succé och Brandos intresse för skådespeleri hade då börjat sina. Han satsade allt i stunden. Levde ut den. Denna extrema uppoffring och detta väldiga tålamod för dessa vågor får till och med Kubrick att framstå som tidseffektiv. Men dessa vågor sedan… där har du det episka. Allt koncentrerat i en kuliss av vågande hav. Mann har sina djupblåa natthimmel. Brando har sina vågor.

Det är kärleken för det kreativa som fångar den där ack så bärande bakgrunden och det lyfter förgrunden – det konkreta, ovan molnen. Jag blir rörd, tacksam och kreativt kär i Brandos vilja varje gång jag tänker på att han stod på sig i alla dessa timmar, dagar och år för vågornas skull.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

Annonser

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

Filmkonst-header2

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

HeavenlyCreatures2

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar BergmanTerrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

2

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

3

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

4

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

6

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

5

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

7

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.

Tema ”Barndom”: Resan till Melonia (1989)

Månadens filmspanartema är lite extra kittlande då det är ”Barndom”. Det finns ingen period i våra liv som bjuder på fler spännande minnen såsom barndomen gör. På den tiden var världen större och lek var vardag. Eller som Beppe Wolgers författade så mästerligt i visan ”Det Gåtfulla Folket”, sjungen av Olle Adolphson;

filmspanarnafilmspanarna

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,
detta land är ett regn och en pöl.
 Över den pölen går pojkarnas båtar ibland,
 och dom glider så fint utan köl.
Där går en flicka, som samlar på stenar,
hon har en miljon.
 Kungen av träd sitter stilla bland grenar
 i trädkungens tron.
 Där går en pojke som skrattar åt snö.
Där går en flicka som gjorde en ö
 av femton kuddar.
Där går en pojke och allting blir glass
 som han snuddar.
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket

(…)

Där blir en värdelös sak till en skatt.
Där,
där blir sängar till fartyg en natt
och går till månen.
Där finns det riken som ingen av oss
tar ifrån dem.
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Redan i förra månadens inlägg gick jag igenom ett antal filmer som betydde mycket när jag själv var ett barn, men det är få filmer som följt med mig i livet så mycket som det mästerliga, svensktecknade äventyret Resan till Melonia.

16

Därför får ni min recension på en av mitt livs mest betydelsefulla filmer som jag rekommenderar alla – barn som vuxen att se och se om igen…

Affisch_Mel.1Genre: Animerad film, Äventyr, Fantasy, Familjefilm
Regi: Per Åhlin
Manus: Per Åhlin, Karl Rasmusson
Längd: 104 min
Skådespelare: Hans Alfredson (röst), Allan Edwall (röst), Ernst Günther (röst), Olle Sarri (röst), Jan Blomberg (röst), Robyn Carlsson (röst), Tomas von Brömssen (röst), Eva Rydberg (röst), Jan-Olof Strandberg (röst), Nils Eklund (röst), Ingvar Kjellson (röst)

På den grönskande ön Melonia bor trollkarlen Prospero och hans kloka dotter Miranda. De har en trädgårdsmästare, Caliban, som till utseendet liknar ett vandrande grönsaksland. På ön bor också den lilla poetjycken William och stormfågeln Ariel. Livet på Melonia är mycket fridfullt och bekymmerslöst, utom för Caliban, som får slita hårt med både trädgården och hushållet.

En dag upptäcker Ariel ett fartyg som är på väg mot Melonia. Ombord finns skurkarna Slug och Slagg från industriön Plutonia. På Plutonia håller de barn instängda som slavarbetare i sin stora vapenfabrik. Slug och Slagg är ute efter att exploatera Melonia.

På fartyget finns dock också den lilla pojken Ferdinand, som i hemlighet rymt från industriön och slavarbetet. Tillsammans med Kapten Julgransfot, Rorsman och Kockan tar de sig till Melonia och insikten om en bättre värld börjar gro i takt med Slug och Slaggs kapitalistiska planer…

8

Historien om Resan till Melonia är den svenske animatören Per Åhlins (Dunderklumpen, Karl-Bertil Jonssons Julafton, Hundhotellet)  fria tolkning av William Shakespeares sista skrivna pjäs, Stormen (1611). Jules Vernes äventyrsroman Maskinön (1895) och Charles Dickens Oliver Twist (1838) är också stora inspirationskällor till detta overkligt vackra fantasiäventyr av stora mått.

I samma ögonblick som jag plockar fram min dvd av filmen inser jag att förra årets omtalade film, Beasts of the Southern Wild (2012), också måste vara en fritt översatt tolkning av Shakespeares Stormen, för likheterna mellan de två filmerna och hans pjäs är många. Flickan i det vilda som sneglar på den andra sidan, med en fadersgestalt som förbereder henne för livet prövningar. I Resan till Melonia delas dock karaktäriseringen av både en flicka och en pojke.

På samma sätt förs tankarna och stämningen till de så omtyckta animéproduktionerna av Hayao Miyazaki, med alla dess sällsamma stämning med allvarliga ämnen och barn som måste konfrontera stora, drömska världar där fantasin inte har några gränser. Intressant att ha i åtanke när du ser någon av dessa två filmer igen.

12

Min relation till Resan till Melonia är väldigt speciell. Jag såg den för första gången när jag var i 6-årsåldern och den satte en unik prägel inom mig likt som en dröm man en gång drömt kan leva kvar i ens tankar genom hela livet. Sedan dök eftertexterna upp på ett VHS-band något år senare, som jag lånat av en klasskompis.

Maniskt såg jag dessa fåtalet sekunder då resten av filmen hade blivit överspelad. Jag ville så gärna se filmen igen. Animationen var så vacker, sagan så underbar och Björn Isfälts musik var det bästa som gjorts inom svensk film någonsin.  Jag kunde inte släppa filmen ur mina tankar. Skulle den någon gång komma i mitt blickfång igen, då skulle jag gripa tag i varje halmstrå för att få äga den.

Så kom då dagen och den enorma turen. Jag hade vid det här laget flyttat från byn jag växte upp i. Jag hade flyttat två gånger och bodde nu i ett stort spökhus. En mäktig herrgård omgjord till lägenheter. I den smala källarkorridoren brukade jag och mina vänner spela innebandy och handboll tillsammans. Takplattor flög, svetten grodde och jublen ekade i hela byggnaden. Alla spöken som fanns där lär ha fått huvudvärk.

17

Där, en dag, hade några inneboende rensat deras förråd och ställt ut en massa säckar med grejer och en skylt där det stod att det var gratis för den som ville ha. Jag och Emil började gräva i den stora säcken med VHS-band – köpfilmer som inspelade, märkta med bläckskrift och etikett. På ett band stod det ”Resan till Melonia”.

Jag kunde knappt tro att det var sant. Var stunden kommen? Hade jag hittat skatten jag så länge letat efter? Den dagen skrek jag nästan lika högt av glädje som dagen på mitt första sommarlov.

Jag stoppade in kasettbandet i VHS-spelaren. Filmen flimmrade och ljudet dallrade så där vackert som bara föråldrade, misskötta VHS:er kunde åstadkomma. Äntligen kunde jag se filmen!

4

Sedan dess har filmen hunnits släppas på dvd, slutat tillverkas och åter fått release.

Jag har sett den otaliga gånger, men jag väljer mina tillfällen och det ska gärna vara när jag längtar bort till ett somrigt paradis en kulen kväll, när jag är slumrig och pendlar mellan dröm och verklighet i mitt medvetande. Per Åhlins landskapsmålande och lustiga sagofigurer kräver det.

Karaktärernas röster har förärats med stämmor av Sveriges finaste skådespelarflora. Allan Edwall som trollkarlen Prospero, fantastiske Ernst Günther som Caliban, Olle Sarri (!) i en tidig roll som pojken Ferdinand och Robyn Carlsson (ja, artisten Robyn!) i en ännu tidigare roll som Miranda, samt alltid lika stämningsfulle Tomas von Brömssen som fågeln Ariel.

6

Dessutom givetvis Jan Blomberg och käre Hans Alfredson som Slug och Slagg, Hans Kjellson som Kapten Julgransfot och Eva Rydberg som den fantastiska Kockan, Nils Eklund som Rorsman och sist men inte minst utan snarare bäst – Jan-Olof Strandberg som den Shakespeare-reciterande hundpoeten William!! Ja, du läste rätt.

Melissa Horns mamma – Maritza Horn, sjöng dessutom filmens ledmotiv i eftertexterna som en liten parentes.

Jag tror inte att ord kan beskriva hur mycket den här filmen egentligen betyder för mig, men Björn Isfälts musik kan åtminstone ge en känsla i denna Sveriges svar på barnboken Till Vildingarnas Land.

14

Filmens budskap och seriösa teman gör filmen så mycket, mycket mer än en barnfilm, då den väcker nya frågor ju äldre du blir och för det är filmen guld värd.

Som naturens förlust över industrialismen, människans kapitalism och självutnämnda äganderätt av jordens liv. Hur till och med Paradisets ö – den vilvuxna och fria, kontrolleras. Hur växtlighetens varme beskyddare – Caliban, blott är en slav åt den mänsklige mästertrollkarlen och kontrolleras lika fullt som Melonias särpräglade växtliv.

Trots att vi lever i Paradiset kommer vi ändå alltid vilja äga den. Industrin är vår egenskapade framtid, men det kan vi ändra på. Eller kan vi det?

13

Frihet verkar vara något vi självmant utplånar i takt med att vi utplånar vårt barndoms en gång så blomstrande sinne. Det gåtfulla folket kväver sig själva för att bli en del av den gråa civilisationen. De slavarbetande barnen på Plutonia är endast en symbol för det…

Teman som dessa får vi sällan se i dagens animationer på bio, men likt hur Hayao Miyazaki (Princess Mononoke, Spirited Away, Castle in the Sky), Don Bluth (Micke och Molle, Landet för Länge Sedan, Änglahund) och Pixar (Toy Story, Wall-E, Up) i sina bästa stunder förmedlar budskap snarare än populärkulturella skämt riktade till en 40-årig slackerpublik så lyckas även Per Åhlin med detta.

Hans mästerverk är en originell saga i världsklass om frihetsön Melonia och människans kapitalistiska exploaterande av allt som borde få frodas fritt och okontrollerat.

15

Per Åhlins sinne för detaljer och internhumor gentemot sina medarbetare – såsom väggen med världens största diktatorer och ett porträtt av den självutnämnde socialisten och Karl-Bertil Jonsson-förlagan Tage Danielsson längst till vänster, är dessutom helt underbart!

Jag äger Resan till Melonia på dvd numera, men någonstans i mitt förråd ligger det där magiska VHS-bandet med filmen som präglade min barndom fortfarande kvar, likt en bibel som aldrig blir för gammal…

filmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betyg

Andra saker som var en del av min barndom men som jag inte fick tid att skriva om här är exempelvis;

Dinosaurier och Jurassic Park, kärleken till Clint Eastwood och westernfilmer, besattheten av James Bond, Teenage Mutant Ninja Turtles, Pettson och Findus, Rederiet, Sunset Beach, Dawson’s Creek och andra TV-såpor, Rock-a-Doodle, första mötet med Gudfadern-trilogin och hur en poolscen med Jane March och Bruce Willis tog min ”oskuld”.

Det får berättas en annan gång, don’t know where, don’t know when… Läs nu även alla andra ”filmspanares” texter om filmtemat ”Barndom”…

Addepladde
Filmitch
Fiffi
Filmparadiset
Fripp
Jojjenito
Mode + film
Rörliga bilder
The Velvet Cafe
FILMR

I backspegeln #4: Den utländska musiken 2012 i backspegeln

I-Backspegeln

Jag eftersläntrar in med ett nytt ”I backspegeln” i sista stund (kommer ett på söndag också tänkte jag), genom att återigen tänka större när år 2012 just har lämnat oss alla och man står i valet och kvalet att antingen se bakåt eller se framåt.

Jag har insett att jag lyssnat igenom ett antal riktigt bra musikalbum förra året och även om det inte var ett lika starkt musikår som 2011 så vill jag ändå plocka fram några favoriter. Därför topplistar jag de bästa musikalbumen jag hört av utländska artister (det kommer också en med svenska album så småningom).

Jag inser också samtidigt som jag gör listan att jag har väldigt många bra skivor kvar att höra från 2012, men här är mina utländska favoriter än så länge…

 

Musikalbum från utländska artister – Top 6 anno 2012:

6. Kill For Love (Chromatics)

60d1ad47

Chromatics är en electro-grupp bestående av Ruth Radelet (sång/synthesizer), Adam Miller (gitarr/vocoder), Nat Walker (trummor/synthesizer), och Johnny Jewel (producent, multi-instrumentalist). De spelar en slags flerinstrumentrotad italo-disco/synth-pop/post-punk. De fick ett kommersiellt genombrott när deras låt ”Tick of the Clock” var en del av soundtracket till Nicolas Winding Refns Los Angeles-film Drive (2011).

Gillade du känslan av musiken i den filmen så lär du finna albumet Kill For Love mysigt, för det är väldigt mycket den känslan man får. Neongator, ensamma hotellrum och olycklig kärlek strax intill innelivet på den dunkande nattklubben.

Skivan består av 16 låtar som smälter samman till en rejäl helhet, men som med fördel kan bli ditt eget soundtrack när du tar in vardagen under mörka, ljusa eller varma nätter. Vissa spår är helt intrumentala – fyllda av fjäderlätta takter och elektrifierad gitarr och avlägsna synth-toner. Vissa låtar lyfter ytterligare ett snäpp tack vare Ruth Radelets genomsmörjda falsettröst och ord som ger eko i din själ och lämnar avtryck i ditt huvud.

Bäst är introspåret, den magiska, tydliga men ändå eftertänksamma Neil Young-covern ”Into the Black”. Den får mig att färdas iväg, långt, långt bort och inte återvända hem igen förens skivans hela längd tagit slut…

 

5. Born To Die – The Paradise Edition (Lana Del Rey)

Lana-Del-Rey-Born-To-Die-Paradise-Edition

Lana Del Rey har en personlig artisthistoria som en del redan är bekanta vid, men hon slog i vilket fall igenom stort 2012 efter att ha nått en indiepublik på nätet dessförinnan som en alldaglig artisttjej som producerade allt själv. När det sedan gick upp att hon hade en miljonärfarsa, att hennes musik fått gott om hjälp att produceras genom förmögna kontakter och att hon nyligen har skönhetsopererat sig för att få ett nytt utseende så ledsnade en del av hippiepubliken.

Faktum kvarstår dock att allt detta knappast förtar – snarare bygger på, hennes framgångsrika image som den David Lynch-regisserade, förfallna hollywooddrömmen – en modern Marilyn Monroe men där smicker och sötma har bytts ut mot dekadens, pornografi och destruktivt sex med destruktiva douchebags. eller vänta, var inte det Marilyn Monroes liv också??

Lana Del Reys musik låter verkligen filmisk – och då menar jag bokstavligen eftersom det är som att hon lagt på sång över filmiska soundtracks hämtade direkt från Gregg Arakis, Lukas Moodyssons, Gaspar Noés och framför alla andra, David Lynchs filmer. Den poulära skönhetsdrottningen Laura Palmers tragiska öde, eller för den delen alla Lynchs tragiska kvinnoöden, lägger sig som en USA-färgad flagga över Del Reys karaktärer och jag blir verkligen deprimerad över hur uppgiven hon verkar i varenda satans sång.

Men helvete vad effektivt det är för någon som känt samma destruktiva uppgivenhet eller som har psykologiska intressen i allt den ser.

De bästa spåren på originalalbumet är givetvis genombrottssången ”Video Games”, men även ”Born to Die”, till viss del ”Blue Jeans” och läskigt muntra ”National Anthem”. I höstas spädde hon på albumet med The Paradise EP och till originalalbumet tillkom 8 nya låtar. Där är nya hiten ”Ride” en given favorit, givetvis hennes tolkning och den dova Bobby Vinton-covern ”Blue Velvet”, som är pricken över i:et på hennes förkärlek till min favoritregissör, David Lynch.

EP:n har dock även den superfilmiska ”Bel Air” och den allra mest deprimerande destruktivitetspoplåten, ”Gods & Monsters”, där hon verkligen framstår i dager av en tragisk amatörporrskådis som dricker sina sista klunkar alkohol samtidigt som hon låter sig utnyttjas av dem som vågar röra vid hennes föruttnade ego.

In the land of gods and monsters, I was an angel, lookin’ to get fucked hard / Like a groupie incognito posing as a real singer / Life imitates art / You got that medicine I need / Dope, shoot it up straight to the heart please / I don’t really wanna know what’s good for me / God’s dead, I said ‘baby that’s alright with me’.

Egentligen ser jag inte Marilyn Monroe i henne, jag ser en enbart tragisk version av modell/konst-fenomenet Edie Sedgwick (som jag skrivit om tidigare).

En låt som finns i vissa utgåvor är även b-sidan ”Burning Desire”, som jag gillar mer än hälften av albumet och EP:ns övriga utbud. Oavsett vad man känner för Lana Del Rey så har hon verkligen lyckats sätta avtryck och kommit med något nytt i den radioskvalande R’n’B-popvärlden, med råge.

 

4. Jake Bugg (Jake Bugg)

JAKE+BUGG+JAKE+BUGG

Jake Bugg är det 19-åriga stjärnskottet från London som hämtar inspiration från Englands arbetargator. Vid en första anblick kan man tro att det här är Storbritanniens svar på Justin Bieber, men så fort hans musik ljuder förstår vi att det här är en person som har mer än ett par saker gemensamt med legender som Daniel Johnston och Bob Dylan.

Den där djupt inneboende erfarenheten från en så ung grabb känns inte riktigt, riktig lika geniun som när jag första gången hörde Another Side of Bob Dylan, eller när jag lärde känna underbarnet Daniel Johnston och hur han spelade in sånger på löpande kassettband i sin källare, men trots det är Jake Buggs strävan näst intill lika bra.

Fantastiska sånger radas upp på löpande band och att höra sådana här 60-tals Bob Dylan/Simon & Garfunkel-toner av en yngling på 2000-talet är allt igenom ljuvligt! Bäst i nuläget är nog ”Country Song”.

 

3. Tempest (Bob Dylan)

tempest

2012 firade Bob Dylan 50 år som artist och släppte dessutom sitt första album på tre år, vid namn ”Tempest”. Många var dem som drog avskedsparalleller med Shakespeares sista pjäs ”The Tempest”, men Bob Dylan har dementerat att hans intention skulle vara att avsluta karriären med sitt senaste album.

Tempest är dock ett fylligt album som har mycket influenser från hela hans karriär, snarare än att nischa sig till ett sound. Musikaliskt låter det fantastiskt och textmässigt är Dylan verkligen på lekhumör, med tre låtar på dryga 7 minuter, vackra ”Tin Angel” på 9 minuter och det maffiga 14-minuterseposet ”Titanic”, där han berättar en väldigt munter och romantisk skildring av Titanics undergång.

Magiken finns verkligen där nu, mer än på näst senaste albumet och han präglar näst intill alltid sina sånger med den där tyngden som säger mer än vad som går att ta in, men som kan lämna avtryck precis varenda gång hans alltid föränderliga röst formar ord.

Han ger många, skilda låtguldkorn med musikhistoriens mest erfarna sångstämma någonsin och bäst tycker jag att den allra kortaste, hjuvliga vaggvisan ”Soon After Midnight” är! Sista låten ”Roll On John” är för övrigt en inte så kryptisk hyllning till bortgågne kollegan John Lennon, vilket bland annat går att märka på Dylans rika lek med Lennons sångtexter i sin egen text.

 

2. Visions (Grimes)

cover

Kanadensiska electro-industriella drömpop/dark wave-independentexperimentkvinnan Grimes upptäckte jag i och med hennes halva på dubbelartist-EP:n Darkbloom.

Hennes sång ”Vanessa” satte extremt djupa avtryck hos mig och jag fick en ”konst-crush” på henne alldeles lagom innan hon skulle släppa senaste albumet ”Visions”. Det här albumet har sedan förföljt mig hela 2012 och blivit som en inspiration som talar direkt till mina egna intressen, lika mycket som Grimes blivit en liten gudinna i mitt huvud som uppmuntrar till spontanitet när perfektionismen får överhanden.

Albumet flyter på och jag gillar verkligen hennes indisk-inspirerade toner och när musiken känns långt inne i min kropp så att jag nästan är på väg att somna – sväva iväg, i ett rus. De mer poppiga tonerna får mig dock att hämta andan på ytan emellanåt men jag måste bara dyka ner till djupet på skivan igen och igen.

Och nej, jag tar inte droger. Musik kan framkalla samma saker om man bara lyssnar tillräckligt långt innifrån sina öron, så att den snuddar vid hjärnmassan och ramlar ner i kroppens innandömen.

Grimes musik är dock lika beroendeframkallande som droger och Visions bästa spår är svåra att plocka ur, men de som ramlar ut ur hatten just nu är drömska trumekot ”Genesis”, alienpopdängan ”Oblivion” där den indiska gudinnan med alla dom där armarna verkligen omfamnar mig, framtidshiten ”Eight” som lätt skulle kunna vara sången som leder mig i en fartfylld nattklubb i Blade Runner-utopin.

Sången ”Be a Body” som för iväg mig till klarsynhet mitt i all röken, ”Vowels = Space and Time” som får sängar att sväva iväg mot det där djupblåa i himlen och mot stjärnorna, och slutligen den hypnotiska (som om inte de andra spåren var det?) tynglöshetsklubbfarkosten ”Nightmusic” och den är precis som den låter, med en älvlik Grimessång som får fnatt och talar i mystiska tungor så att jag blir alldeles snurrig och fulländat nöjd, redan innan skivan tagit slut…

 

1. Channel ORANGE (Frank Ocean)

Music Review Frank Ocean

Frank Ocean var för mig mest ett namn under 2012 och jag kopplade det lustigt nog till någon gammal soulveteran från Motown-tiden. När jag sedan, en kväll för bara någon vecka sedan, upptäckte vem han var genom hans musik och debutalbum skapades genast en ny bild av denna 25-åriga R’n’B-talang.

Mitt snötäckta R’n’B-hjärta vaknade till liv igen och jag mindes hur bra den musiken kan låta när den görs med genuin svärta, smärta och ödmjukt självförtroende. Han andas R Kelly och Stevie Wonder, fast på sitt egna, nymodiga sätt. TV-spelsreferenser, kassetter, radio- och TV-kanalszappande binder ihop skivan och hans hemmiljö i Los Angeles gör sig väldigt påtaglig i sättet albumet för sig.

Hans talang för lyssningsvärt textskrivande och total ärlighet har gjort genren lyrisk över hans framfart, så pass att det är svårt att minnas att det här var den första svarta stjärnan inom Hip Hop/R’n’B som gick ut som bisexuell, i somras. Channel ORANGE ska definitivt lyssnas från början till slut! Den innehåller ett flertal riktigt, riktigt bra sånger som jag kan sjunka in i om och om igen utan återvändo.

”Thinkin Bout You” med sin tårdrypande text och ”on the spot”-falsettrefräng och suveräna text (A tornado flew around my room before you came / Excuse the mess it made, it usually doesn’t rain in / Southern California, much like Arizona / My eyes don’t shed tears, but, boy, they bawl). ”Super Rich Kids” med den klassiska, avskalade rytmen och LA-skildringen (Super rich kids with nothin but loose ends/ Super rich kids with nothin but fake friends).

Den djupa, långa och mystiskt vemodiga ”Pyramids”, där Ocean sjunger suggestivt om en flickvän kallad Cleopatra, som jobbar som strippa vid nattklubben The Pyramid samtidigt som hon har ett förhållande, för att sedan efter halva låten byta spår till ett hypnotiskt outro som jag värderar som bäst på hela plattan!

Sången kan också parallellt tolkas som en berättelse om den afrikanska kvinnans resa från ärad, gudalik härskare över Egypten fram till dagens låga status i västvärldens strippklubbar, där hon utnyttjas för pengar och filterar bort kärlek med sex.

”Lost”, som är en rak R’n’B-hit som återigen skildrar Los Angeles helt suveränt. ”Bad Religion” – en ballad om förbjuden kärlek i en tax och något vi definitivt inte hört förut inom genren. Och slutligen den fantastiska ”Forrest Gump”, där han med en sådan otroligt tät text sjunger om en skolförälskelse i en footballpojke kallad Forrest Gump, som lika gärna kan vara en tolkning av karaktären Jenny i filmen, men också ett uppriktigt kärleksbrev till Frank Oceans egna skolförälskelse från när han var 19 år.

Ett helt fantastiskt, originellt album som jag bara måste ha på en sprillans ny, knallorange vinyl så fort jag kan! Det var inget jag kunde gissa för en månad sedan, precis.

Frank Ocean skrev dessutom 2012 års kanske bästa sång till Quentin Tarantinos film Django Unchained, men då sången inte fick plats i filmen släpptes den i skymundan gratis på Frank Oceans Tumblr-kanal. Mer om det i ett kommande inlägg dock, för den förtjänar sin egen uppmärksamhet!