Belle de Jour (1967)

Denna film recenserade jag 2008 i en temaspecial kring surrealistregissören Luis Buñuel (Le Charme Discret de la Bourgeoisie / Borgarklassens Diskreta Charm, Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden, Cet Obscur Objet du Désir / Begärets Dunkla Mål).

Då tyckte jag att filmen höll tillbaka på det surrealistiska berättandet, men jag undrar om jag inte hade sett mer av dom intentionerna med dagens ögon. Nog för att jag redan då föredrog flummigt berättande, men all surrealism uttrycks inte alltid tydligt.

---

Genre: Drama, Surrealism
Produktionsland: Frankrike, Italien
Svensk titel: Belle de Jour – Dagfjärilen
Manus: Luis Buñuel, Jean-Claude Carrière (efter en roman av Joseph Kessel)
Regi: Luis Buñuel
Längd: 101 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Catherine Deneuve, Jean Sorel, Michel Piccoli, Geneviève Page, Pierre Clémenti, Françoise Fabian, Macha Méril, Muni, Maria Latour, Claude Cerval, Michel Charrel, Iska Khan, Bernard Musson, Marcel Charvey, François Maistre, Francisco Rabal

Luis Bunuel’s Masterpiece of Erotica!

Den unga hemmafrun Séverine prostituerar sig, inte för att tjäna pengar utan för att komma över sina sexuella hämningar. Hon tar sig arbetsnamnet Belle de jour.

Den unga Severine (Catherine Deneuve) är lyckligt gift med en ung doktor som hon älskar – och han älskar henne. Hon har dock psykiska problem med intimitet och det förföljer hennes i hennes drömmar, där hon lever ut sina annorlunda, sexuella fantasier. Hon försöker bli kvitt sitt problem och uppsöker i absolut största hemlighet en bordell, där hon möter de mest besynnerliga människor som rentav skulle kunna vara hämtade ur hennes fantasier. På bordellen kan Severine dock bara arbeta på eftermiddagen och får då smeknamnet Belle de jour – dagfjärilen Direkt översatt från franska blir betydelsen snarare ”vacker kvinna av dagen” som kontrast till den prostituerades fördomsroll som ”vacker kvinna av natten” eller för den delen, en ”nattfjäril”. Dagarna går och med tiden utvecklas dagfjärilen i sin nya miljö.

Denna film av Luis Buñuel är i princip en rak historia och sparsmakat med surrealism, trots att det är den surrealistiska filmens mästare som gjort filmen. Eftersom jag inte sett något mer av Buñuel än stumkortfilmen Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden (1929) sedan tidigare vet jag ju inte vilken nivå han lägger surrealismen på i normala fall – men det är betydligt mindre av det än vad det är i nyss nämnda ”hundfilm”.

Dessutom har filmen i princip ingen musik alls att luta sig tillbaka på – något som jag dock egentligen aldrig tänkte något på, och det är ju ett positivt betyg. Lyckas du förmedla film utan musik har du ju lyckas med något. Jag kommer in i Belle de jours handling ganska snabbt och tycker inte att filmen stannar av ju längre in i filmen jag kommer, utan det tillkommer hela tiden någonting nytt som får mig att hålla kvar intresset vid handlingen. Vissa svagheter finns det på sina ställen i dialogen, där det som sägs låter lite krystat emellanåt, men det är små detaljer och plumpar som finns i de flesta filmer.

Catherine Deneuve (Les Parapluies de Cherbourg / Paraplyerna i Cherbourg, The Hunger) i titelrollen känner jag igen från Polanskis kanonfilm Repulsion (1965) och karaktären i Belle de jour är förvillande lik. Deneuve är i alla fall ingen skådespelerska som är rädd för att utnyttja sin skönhet i filmerna hon spelar i. Och hon är ju otroligt vacker.

En sak som jag tycker Buñuel har glömt i filmen är Deneuves karaktär Severines fästman. Han är inte med speciellt mycket i filmen och hade behövts mer för att få fram mer kraft i händelserna som sker. Jag hinner inte riktigt ta till mig honom och då tror jag ändå att visionen var att vi ska känna sympati för den karaktären. Det kunde Bunuel ha förstärkt.

En annan sak i filmen som kunde gjorts annorlunda är Deneuves dagdrömsscener från barndomen. Jag tycker att dessa scener är överflödiga och tillför inte något märkvärt. Dom kanske får mer utrymme i boken som filmen är baserad på, men i filmen behövs inget utrymme alls för dessa tillbakablickar och det känns onödigt att ens ha med det lilla som finns där. Dock så är det enkla men effektfulla övergångar till just dessa scener och jag får en liten, liten glimt av Buñuels egenskaper.

Spoiler! Markera textstycket.

I de övriga drömmarna som filmen bjuder på har Buñuel mer att visa och jag gillar hur han leder in åskådaren i förvirring och inte talar om att det är en dröm förrän drömmen är över. Han lyckas speciellt i början av filmen att göra mig frågande av vad det är som händer – och då tänker jag på den absolut första scenen, den med hästvagnen och den absurda bestraffningen. Det är ju passande att inleda med en dröm, eftersom åskådaren då ser det som verklighet, då han inte har någon verklighet att jämföra med och då heller inte vet hur det egentligen borde vara.

Det var fascinerande och kusligt att se hur alla de olika kunderna på bordellen är perfektionister när det kommer till hur deras ”möten” ska gå till, men så är det nog ofta i verkligheten.

Det jag lade märke till mest i filmen är Buñuels val att låta Deneuves kläder symbolisera hennes inre känslor. Ju längre vi får följa hennes karaktär ser vi att hennes kläder övergår mer och mer från helt rena, vita klädesplagg till att bli svarta. Ju mer skam som hon bär på inom sig, ju svartare blir klädvalen på utsidan. Som när hon redan vid sitt första möte med bordellen anländer i en svart mössa. Och mot slutet, när hennes fästman börjar misstänka hennes hemligheter, så har hon övergått till helt klädd i svart – med svart rock, svart lädermössa och svarta stövlar. Slutligen går hon i en blänkande svart läderjacka.

Det är då också intressant hur Buñuel har valt att låta den unga älskaren (som besöker Deneuve på bordellen) att gå klädd som en svart plump och blir nästan som nån slags shakespearesque karaktär med kroppsspråk och allt. Kanske är han en skammens vålnad – om jag får uttrycka mig lite svävande? Just det här knepet att ”tala” genom kläderna är ju ett grepp som används både förr och senare i filmhistorien – inte minst Hitchcock. I Psycho (1960) lät han Vivien Leigh skifta sina underkläder från vitt till svart, efter hennes fiffel med pengarna .

Hur som helst tycker jag att filmen har det där lilla extra på slutet som får mig att fortsätta tänka på vad det är jag sett.

Spoiler slut.

Det är ödets ironi att fästmannen blir helt uttrycksförlamad och att Severine tvingas ta hand om en man som innanför han uttryckslösa ansikte vet att hon förrått honom och att hon aldrig kan se vad han känner för henne efter att den skamliga hemligheten slutligen avslöjades. Den sista twisten är dock svår att tolka vad Buñuel egentligen menar?

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

---

Fler filmbloggare som skrivit intressanta reflektioner med olika utfall om Belle de Jour är:

Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Svart noir

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

…

…

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar Bergman, Terrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

…

…

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

…

…

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

…

…

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

…

…

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

…

…

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

…

…

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.