Tristana (1970)

Genre: Drama
Produktionsland: Frankrike, Italien, Spanien
Manus: Luis Buñuel (regibearbetning), Julio Alejandro (efter en roman av Benito Pérez Galdós)
Regi: Luis Buñuel
Längd: 95 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Catherine Deneuve, Fernando Rey, Franco Nero, Lola Gaos, Antonio Casas, Jesús Fernández, Vicente Solar, José Calvo, Fernando Cebrián

Somewhere between the innocent girl and the not so innocent mistress is the bizarre, sensuous story of Tristana

Tristanas mor dör och hon tas om hand av den gamle kvinnotjusaren Don Lope. På Don Lopes initiativ inleder de snart ett förhållande. Samtidigt som banden mellan de två växer starkare, ökar emellertid Tristanas förakt för sin förmyndare och ett brott verkar oundvikligt.

Catherine Deneveue (Repulsion, Un Flic, Les Demoiselles de Rochefort / Flickorna i Rochefort) spelar Tristana – en ung, vacker kvinna som blivit nedstämd sedan hennes mors död och som får arbeta som hushållerska på gården hos hennes nye förmyndare Don Lope, under det spanska 1900-talets början. Den skäggige, äldre herren Don Lope (spelad av veteranen Fernando Rey) tar hand om missanpassade barn på sin gård och låter dem arbeta och utvecklas under hans vingar. Han förklarar för Tristana hur han ”alltid skyddar de svaga i alla lägen”. På gården lär Tristana känna den dövstumme pojken Saturno och hennes mor Saturna, som arbetat som hushållerska åt Don Lope i många år.

Husets herre, Don Lope, visar sig till en början vara rättvis och vänlig, men med bestämda åsikter om mycket och vill gärna sprida sin filosofi till de unga på gården. Han förklarar för Tristana hur han anser äktenskapet som något negativt – ”passionen måste vara fri, utan band, papper eller välsignelser”. Religionen och kyrkan är något som han över huvud taget ser negativt på. Don Lope faller snabbt för Tristanas oskuld och glada utsida och börjar närma sig henne allt mer. Tristana själv är ovan i situationen och vågar inte säga ifrån till sin herre. Tristana börjar få återkommande mardrömmar om att en av klocktornets klockpinglor tagit formen av Don Lopes huvud, som ropar på Tristana.

Tiden går vidare för Tristana och hon känner sig alltmer fjättrad av Don Lope, som visar mer och mer av sina tränga sida. Han predikar hela tiden om människans frihet, men försöker samtidigt binda Tristana till sig, utan att lyssna på hennes åsikter. Tristana berättar alltmer för Saturna om hur hon vill bli fri från Lope. Han har fått total makt över henne, som både hennes man och fader. Han behandlar henne efter hans egen vilja. Tristana börjar i hemlighet att träffa en annan man, Horacio (spelad av Franco ”Django” Nero) och Lopes misstänksamhet gör honom svartsjuk. Då tar plötsligt allt en oanad vändning och förändringarnas vindar börjar blåsa kallt…

Tristana är ett vanligt drama utan surrealism och tempot går i samma tecken som regissör Luis Buñuels (Borgarklassens Diskreta Charm, Den Andalusiska Hunden, Mordängeln) och Deneveues samarbete Belle de Jour (1967 – läs min recension), med ytterst lite musik.

Jag kände till en början inget extraordinärt för filmen som tuffade på med en och samma växel utan några speciella tempohöjningar. Jag gillade dock hur relationen mellan Lope och Tristana visade på skillnaden mellan vilja, snack och agerande och hur filmen tog upp ämnen som makt och frihet. Lopes snack och agerande väcker tankar och funderingar på ett rakt och tydligt sätt.

Jag fascinerades över hur tydlig Lope var med sin vilja och ambition och hur han verkligen ville få Tristana att tycka likadant – och att hans egen behandling av henne sedan helt talade emot vad han sagt, men att han var för blind för att se det. Och när Tristana ville lära hennes herre något så kunde han inte lyssna. Som när Tristana försöker förklara att (inget och) ingen är den andra lik, utan att vi alla är unika. Herren förstår inte vad hon menar och viftar bara bort hennes visdomsord.

Efter drygt halva filmen känner jag ändå fortfarande inte så mycket för filmen och intresset börjar svalna, men då sker en utveckling i filmen och historien blir oväntat kraftfull. Här höjs allt i filmen flera snäpp. Skådespeleriet griper helt plötsligt tag i mig på ett sätt jag inte varit med om särskilt ofta och min syn på filmen höjs betydligt. Både Catherine Deneveue och Fernando Rey griper tag om mig, speciellt med kroppsspråket av Rey. Det är svårt att inte tänka på Erland Josephson när jag ser Fernando Rey för övrigt. Filmen får ett helt nytt värde och träffar mig ordentligt som bara riktigt speciella filmer kan göra.

Det jag värderar högst med filmen är hur den på ett så underbart sätt visar hur vi människor inte är ensidiga – utan ses på olika sätt beroende på vilken sida av människan vi ser. Hur oförstånd beror på bristen att vilja se, snarare än en oförmåga.

Luis Buñuel har skapat en rak historia utan hans kännetecknande tankefällor och absurditeter, men Tristana är det bästa jag hittills sett av Buñuel och han visar att han inte bara är en extraordinär och nyskapande regissör, utan också en mästare av det enkla och träffsäkra.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
3 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

…

…

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar Bergman, Terrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

…

…

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

…

…

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

…

…

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

…

…

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

…

…

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

…

…

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.