Etikettarkiv: Riket

Vad håller på att hända i Twin Peaks?

TwinPeaks-1356x1022

Oktoberdimman börjar lägga sig, träden lyser gula och oktober bjuder på ett nytt ”David Lynch”-mysterium.

david-lynch-mark-frost-tweet

Vad betyder detta? Karusellen kring en eventuell fortsättning på den stilbildande och kultförklarade tv-serien Twin Peaks (1990-1991) har pendlat av och till dom senaste åren och chanserna har ökat för varje gång, trots att flera medier gärna förstorat upp dom dementier som efterföljt varje förhoppning.

David Lynch – som efter dom särpräglade succéerna Eraserhead (1977), The Elephant Man (1980) och Blue Velvet (1986) skrev serien tillsammans med Mark Frost (Hill Street Blues), har alltid tydliggjort att han gjorde serien för att han älskar idén om en”continuing story” och att han därför uppmuntrar fans av serien att leka med tanken på att det alltid finns en fortsättning. Om den finns i varje åskådares egen fantasi eller om han någon gång gör verklighet av sin egen fortsättning har dock varit ovisst.

Det var knappt ens 2 månader sedan som den definitiva utgåvan av Twin Peaks släpptes i en minst sagt saftig blu-ray-box, med efterföljande långfilmen Fire Walk With Me (1992) samt den en och en halv timme långa samlingen av bortklippta/förlängda scener från filmen som legat djupt begravna i katakomberna sedan den ökända Cannes-visningen av filmen (den film som sedan släpptes anser jag själv vara det bästa Lynch gjort).

twinpeaks2

Den prägel TV-serien har haft på det idag så hyllade TV-seriemediet går inte att överskatta.

Inte nog med att den stilbildade det filmiska berättandet i TV-dramat som vi idag hyllar i dom bästa serierna som Game of Thrones, Breaking Bad, The Wire, Boardwalk Empire och True Detective. Twin Peaks lekte med berättarformen på ett dussin utmanande och originella sätt tack vare Lynchs inblandning och vågade både vara mörkt och opålitligt, samtidigt som den lekte med hela det etablerade såpoperakonceptet. Serier som i stort sett sålt in sig som ”ett nytt Twin Peaks” är många. Förutom uppenbara True Detective kan nämnas X-Files, Riket, Lost, danska Forbrydelsen och remaken The Killing samt Bron och alla dess remakes.

Att det slutligen skulle bli TV-kanalen och producenterna som lade in dödsstöten för David Lynchs och Mark Frosts TV-skapelse var tyvärr inte konstigt. Publiken avtog ju längre det drogs ut på spänningen om vem som dödade Laura Palmer och finansiärerna blandade sig i om hur historien skulle utveckla sig genom att minska Lynchs och Frosts inflytande.

Eftersom Twin Peaks-sagan är det enskilt viktigaste jag upplevt i hela mitt liv som präglat hur jag ser på både konst, kommersiell kultur och verklighet så har en potentiell fortsättning spelats upp i mitt huvud i olika former genom åren sedan jag först såg tv-serien 2007.

Twin-Peaks-Red-Room

Frågan är; Hur olikt sig skulle en nystart av denna kultförklarade TV-serie egentligen vara? Några profilstarka skådespelare har dött både i serien och i verkligheten och ytterligare en rad skådespelare har förändrats en hel del, för att inte tala om miljöerna där serien utspelades sig. Givetvis är det naturligt med förändringar med tanke på att det gått 25 år sedan serien först visades, men den stora våggången vid en eventuell nystart är att hitta balansen mellan det gamla och det nya.

Twin Peaks Will See You Again in 25 Years

Skulle serien spela helt och hållet på gamla karaktärer som slås ihop för nya intriger där alla ska vara delaktiga så riskerar serien både att bli dammig och bryta illusionen då fokuset läggs mer på gamla ansiktens medverkan än på att faktiskt göra en relevant fortsättning. Skulle den däremot berätta något annat, med flera nya karaktärer och kanske till och med en helt ny spelplats, finns det en risk att ”Twin Peaks-känslan” ersätts med något mer fristående vilket kan göra flera besvikna. Och på tal om fristående… hur förhåller en eventuell fortsättning sig till en publik som inte sett originalavsnitten? Går det ens att tänka så pass kommersiellt att det tas någon som helst hänsyn till dem?

Jag hoppas att Lynch gör en kompromisslös fortsättning som inte spelar på igenkänning från det vi redan sett utan tar dom allra mörkaste och mest symboliska elementen för att göra något nytt, men där ett antal Twin Peaks-karaktärer kan fylla en roll vid väl valda tillfällen, med fokus på endast en eller ett par huvudkaraktärer.

Agent Cooper entering Twin Peaks

Jag antar att vi får vänta och se vad Lynch och Frost egentligen menar med sitt kryptiska meddelande x2, skickat samma tid (11:30 AM) som FBI-utredaren Dale Cooper först anlände till det ikoniska lilla samhället, men som han själv sade en gång i tiden…

“When two separate events occur simultaneously pertaining to the same object of inquiry, we must always pay strict attention!”
—Special Agent Dale Cooper

Annonser

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

Filmkonst-header2

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

HeavenlyCreatures2

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar BergmanTerrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

2

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

3

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

4

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

6

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

5

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

7

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.