Idag har jag och ytterligare tre filmbloggarkollegor slagit våra filmkritikerhjärnor ihop för att knäcka den berömda David Lynch-koden i mysteriet Lost Highway – eller åtminstone för att knäcka Lynch. Inga ordvitsar om att ”lyncha” honom däremot. De tre filmbloggare utöver mig som idag skriver bra – eller dåligt, om Lost Highway är;
Fiffis Filmtajm
Fripps Filmrevyer
Jojjenito
Genre: Psykologisk thriller, Mysterium, Neo-Noir
Regi: David Lynch
Manus: David Lynch, Barry Gifford
Längd: 135 min
Skådespelare: Bill Pullman, Patricia Arquette, Balthazar Getty, Robert Loggia, Robert Blake, Gary Busey, Richard Pryor, Jack Nance, Giovanni Ribisi, Lisa Boyle, Natasha Gregson Wagner, Henry Rollins, Louis Eppolito, Jack Kehler
När Fred kommer hem en kväll hittar han en videofilm utanför sin dörr, som är filmad inifrån hans hus. När så ytterligare ett videoband dyker upp får Fred problem. Bandet visar ett mord, och det är Fred som mördar sin fru.
David Lynch har en yrkeskarriär av sällan skådat slag. Hans gränslösa inställning till kreativitet är hans verktyg och den har utmynnat i yrken som konstnär, målare, fotograf, filmregissör, manusförfattare, producent, ljuddesigner, bilddesigner, tecknare, dokumentärfilmare, musiker samt föreläsare om kreativitet och Trancedental Meditation.
Han ligger bakom surrealistiska kultfilmer som Eraserhead (1977), Blue Velvet (1986), Wild At Heart (1990), Mulholland Drive (2001) och Inland Empire (2006), men även mer konventionella draman som The Elephant Man (1980) och The Straight Story (1999). För att inte nämna den nyskapande TV-serien Twin Peaks (1990-1991) och en rad intressanta kortfilmer.
Jag håller sedan jag upptäckte honom som min absoluta favoritregissör och största inspirationskälla. Twin Peaks-uppföljaren Fire Walk With Me (1992) räknar jag till en av mina två absoluta favoritfilmer genom tiderna.
Lost Highway var dock en tudelad upplevelse första gången jag såg den, men en upplevelse som oavsett lämnade djupa avtryck hos mig.
Mitt största missnöje mot filmen efter att jag såg den första gången var att Lynch blandade in kontemporär rockmusik med artister som David Bowie, Rammstein och Marilyn Manson i filmen (varav den sistnämnde även gör en cameo), medan jag var mer frälst i hans suggestiva ljudarbete och samarbete med kompositören Angelo Badalamenti.
Efter en omtitt bildade jag dock en ny uppfattning då rockmusiken slår ann en särpräglad karaktär på filmen. Lynch skapar oftast sina filmlandskap genom att blanda den kontemporär tidperioden med en mer idyllisk 40/50-talston men Lost Highway känns itsället enbart kontemporär med 90-talet.
Angelo Badalmentis musik finns även den där, trots att den är väldigt underliggande och tonlös, men Lost Highways musik är enligt mig något av hans starkaste samarbeten med Lynch och mycket just tack vare fokuset på det mer suggestiva.
Lost Highway gjorde Lynch efter en flera år lång paus från filminspelningens värld för att istället koncentrera sig på konst, musik och fotografier. Förarbetet till filmen påbörjades dock ganska direkt efter hans föregående film och det var under bilresan hem efter sista inspelningsdagen av Fire Walk With Me som idén till Lost Highway kläcktes i Lynchs huvud.
Filmen skrevs sedan tillsammans med Barry Gifford – romanförfattaren bakom boken Wild At Heart och som Lynch snabbt filmatiserade och vann Guldpalmen med i Cannes. De hade tidigare samarbetat med TV-filmen Hotel Room (1993), där Gifford skrev två av de tre episoderna och Lynch var en av regissörerna.
Lost Highway möttes – som alltid när det gäller Lynch, av väldigt blandad kritik och i filmens reklam skyltade Lynch med kritikerna Gene Siskels och Roger Eberts ”two thumbs down” som ”two good reasons to go and se Lost Highway!”
Utöver införandet av en större dos rockmusik i soundtracket så undviker Lynch i Lost Highway även mycket av den absurda humor som ofta brukar krydda hans märkliga filmuniversum. Visst innehåller den komiska ögonblick, men humorn är vid dessa fåtalet tillfällen sällan uppenbara.
Just Lynchs vilja att avfyra humorelement vid tillfällen då det är osäkert ifall det är ”tillåtet” eller ”meningen” att man får skratta är alltid uppfriskande enligt mig och då funkar principen ”gärna hellre än ofta” utmärkt.
Spoiler!
En av inspirationerna till Lost Highway ligger i det mentala störningstillståndet ”pychogenic fugue”, i vilket den som drabbas av det oavsiktligt glömmer sitt pågående liv totalt och skapar en helt ny identitet med alternativ personlighet, familjeband och till och med nya ”minnen”. Blev du ”lost” av handlingen i Lost Highway kan den vetskapen eventuellt få dig att tolka filmen lite klarare, men kom ihåg att detta endast är inspiration och inte någon ”förklaring” som löser något slags konceptuellt pussel till punkt och pricka.
Spoiler slut.
För även om likheterna mellan Lost Highway och Mulholland Drive finns där så är den förstnämnda enligt mig betydligt rakare berättad. Den berättar från punkt till punkt med endast ett fåtal karaktärer, som en slags Neo-Noir-historia med kriminalitet i skuggan av den ensliga stadmiljön, med femme fatales och gangsters i varje hörn. Även om post-modernt filmskapande med noir-drag har legat Lynch varmt om hjärtat är Lost Highway den film som lägger mest vikt vid just det moderna i post-modernismen.
Min raka vy av Lost Highway har dock kommit efter ett par omtittar. Första gången såg jag den som ”svårare” än både Mulholland Drive och Eraserhead, men Lost Highways rakare fokus har fått den att utvecklas snabbare än de andra filmerna jag jämför med.
De första 45 minuterna av filmen brukar beskrivas som en ”skräckfilm signerad Lynch” och jag är verkligen beredd att hålla med då de stilrena, nakna och mörka rumsmiljöerna gör mig både paranoid och i hypnotiskt tillstånd över att följa var karaktärerna är på väg. Filmfotot är fruktansvärt bra och insugande. Det är verkligen Film-Noir fast i färg!
Bill Pullman (Spaceballs, Independence Day) är den saxofonspelande (rättelse; saxofonskrikande), välbetalde Fred – vilket är stor ironi från Lynch då hans musikaliska yrke kan ses som okonventionellt jazzande eller överskattat bogus beroende på vilken inställning till kreativitet man har.
Fred har en lika luxuös fru – Renee, som är precis lika fåordig och inåtvänd som Fred är. Vad vi börjar ana är dock att Fred lider av ohälsosam svartsjuka och ständigt oroas över vad Renee kan vara när hon inte är med honom. Renee spelas av Patricia Arquette (A Nightmare on Elm Street III, True Romance, Medium).
En dag hittar Renee ett videoband utanför deras villaentré och de börjar ana att någon övervakar dem. Fred får också syn på en mystisk, väldigt svartvit liten man – trollbindande spelad av hustrumordanklagade Robert Blake (In Cold Blood, Baretta) och härifrån tar den svartsjuka paranoian över på ett väldigt absurt, skrämmande sätt.
Spoiler!
Teorierna över vem denne ”Mystery man” egentligen är har tolkats på olika sätt, men som en bekant till mig antydde kan symbolismen kring honom tolkas som svartsjukan i mänsklig form. Han verkar där du inte är, han övervakar ständigt när du inte ser. Mitt ute i ingenstans har han en kall fristad – ett gömställe bortom konsekvenser men som håller på att brinna upp. Han får saker i rullning, likt en listig orm eller varför inte halvguden Loke. Han är beräknande och svartsjukan delar definitivt hans karaktärsdrag.
Spoiler slut.
En annan del av filmen berättar hux flux om en ung bilmekaniker – Pete, spelad av relativt okände Balthazar Getty. Han har en flickvän, men är inte nöjd med sin tillvaro. Han servar Mr. Eddies – en gangsterhöjdares, skrytbil. Mr. Eddie visar med uppenbar tydlighet att han är beredd att offra ett och annat liv för att få som han vill och för att visa att det är han som bestämmer.
Han spelas av oscar-nominerade Robert Loggia (Big, Jagged Edge). David Lynch erbjöd honom rollen som den machorytande djävulskaraktären eftersom skådisen mer än 10 år tidigare gett ett sådant ursinnigt machointryck efter att han inte blivit castad som Dennis Hoppers karaktär i Lynchs film Blue Velvet. Det behövs inte nämnas att han gör Mr. Eddie-rollen som en smäck.
Det visar sig även att Mr. Eddie har en kvinnlig blondin i bekantskap och unge Pete blir frestad att dra sig in i ett farligt äventyr som givetvis riskerar att sluta väldigt olyckligt.
Spoiler!
Blondinen – vid namn Alice, är märkligt lik Freds fru, Renee. Petes relation till Alice är på många sätt en konstrast till Freds relation med Renee. Pete besitter en naturlig dragningskraft och Alice är beredd att leva farligt för hans skull, precis som han är beredd att riskera livet för att få känna det farliga med Alice. Pete har sex gång på gång och är otrogen mot sin flickvän.
Pete är på många sätt den önskepersonlighet Fred vill vara. Pete är också Freds inneboende revanch mot sin fru Renee, men problemet är att väldigt mycket i den här soppan är spekulativa dröm- och mardrömsscenarion skapade i Freds fantasi. På så vis verkar filmen vara Freds mentala kollaps efter den sjukliga svartsjukeparanoian han upplever och som sedan resulterar att han i någon slags tillfällig psykos mördar sin egen fru. Fred förlorar sig i sin fantasi och faller över i en alternativ personlighet.
Slutet kan betyda mycket, men kanske är det Freds verklighet och brott som börjar inkräkta/klarna för honom och han måste återigen fly iväg genom en personlighetsförträngning.
Spoiler slut.
Lost Highway visar på så pass introverta, innestängda karaktärer att den aldrig ger något totalt utlopp på samma sätt som mina absoluta favoritfilmer av Lynch, men det är också filmens syfte att visa dessa karaktärer då filmens underliggande konflikt finns att hämta just i denna ”mentala implosion”. Filmens 135 min flyger förbi fasligt fort för mig varje gång jag ser den och det är David Lynchs klart mest tempofyllda film.
Originella skådespelare som Richard Pryor (Silver Streak, Blue Collar, See No Evil Hear No Evil), nämnde Robert Blake och framför allt Lynchs återkommande favoritskådis Jack Nance (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks) gör sina sista roller och även om dom är små skänker det ännu mer handplockad finkänslighet till den minst sagt speciella stämningen som genomsyrar filmen.
Den djupa, ”lynchiska” drömkänslan är definitivt mer enhetlig här än i Mulholland Drive och stämningsmässigt på det stora hela är Lynch närmare debuten Eraserheads drömvärld än någonsin. Filmen är otvivelaktigt intressant, stundtals briljant av sällan skådat slag och ett mycket intressant svartsjukekomplement till Lynch-beundraren (och min näst störste favoritfilmskapare) Stanley Kubricks Eyes Wide Shut (1999)!
Och på tal om hanterandet av minnen;
Ed: ”Do you own a video camera?”
Renee Madison: ”No. Fred hates them.”
Fred Madison: ”I like to remember things my own way.”
Ed: ”What do you mean by that?”
Fred Madison: ”How I remembered them. Not necessarily the way they happened.”
Absurd Cinema 