Bechdel-test och A-märkta recensioner – vad ska det vara bra för?

I mina senaste recensioner har jag börjat testa att avsluta med en A-märkning av filmen och en feministisk kommentar, eller så kallad slutnot. A-märkning är något som uppmärksammats den senaste månaden då den togs fram för att diverse kvalitetsbiografer ville börja uppmärksamma sin biopublik om jämställdhet i film, då kvinnor sällan får lika mycket utrymme i film som män.

A-märkningen fungerar som så att det är en godkännandestämpel (så kallad ”Aproved”) att filmen i fråga uppfyller det intressanta Bechdel-testets krav. Det här är inga nyheter för flera, men jag kommer ändå gå igenom Bechdel-testets principer då ingen ska hamna utanför båten i fortsättningen;

1. Filmen ska innehålla minst två kvinnliga karaktärer med namn
2. Kvinnorna ska någon gång i filmen tala med varandra.
3. Det kvinnorn talar om ska inte handla om män.

Kravet är väldigt enkelt och försiktigt kan man tycka. Trots det misslyckas filmerna vi ser och älskar detta gång på gång.

Några populära exempel;

• Ingen av dom tre Star Wars-filmerna i originaltrilogin klarar Bechdel-testet.
• Ingen av filmerna i Sagan om Ringen-trilogin heller.
• Ingen av filmerna i Pirates of the Caribbean-trilogin heller.
• Inte någon i Christopher Nolans The Dark Knight-trilogi heller.
• Endast en enda av dom åtta Harry Potter-filmerna klarar testet.
• Avatar klarar det inte.
• Avengers klarar det inte.

Dom filmer flest lägger pengar på att se klarar i princip aldrig testet, med andra ord. 

Sidan Feministfrequency.com förklarar testet ganska kort och koncist i det här klippet och ger exempel på ännu fler filmer, för dig som inte orkar läsa…

Vill du få en uppdaterad koll hur pass aktuella filmer och bakåt i tiden klarar det här testet så rekommenderar jag också att du slår en kik på Bechdeltest.com. Enligt den samlade statistiken på sidan är det endast drygt hälften (55.91%) av deras 4570 registrerade filmer som klarar alla kraven i testet. Statistiken visar också att det börjat arta sig mer och mer särskilt från och med 80-talet men då har den positiva förändringen trots det endast varit marginell.

Skulle vi göra ett omvänt test, där kravet är att en film ska innehålla två män med namn som ska prata med varandra om något annat än kvinnor så vet vi att väldigt få filmer ligger risigt till.

Vad testet är till för är inte i första hand att godkänna ifall en film är jämställd eller inte, för både filmer med fina feministiska kvaliteter kan misslyckas i testet och ojämställda skräckexempel kan klara testet galant. En fantastisk film kan misslyckas i testet och en värdelös film kan klara det.

Vissa filmer kan exempelvis innehålla endast en enda kvinna och ändå vara både en stark film och en stark feministisk film. Vissa filmer kan också innehålla kvinnliga karaktärer som nödvändigtvis aldrig varken nämns vid namn eller ens har ett namn. För övrigt räknar åtminstone jag även in karaktärers namn som återfinns i eftertexterna när jag avgör ifall kvinnliga karaktärer har ett namn eller inte.

Testet är alltså ingen kvalitetsstämpel för filmen i fråga, men själva testets kvalitet ligger i att göra oss mer uppmärksamma på kvinnans roll i filmerna vi ser och att en sådan i allmänhet simpel regel som Bechdel-testet faktiskt sällan uppfylls är en utmärkt utgångspunkt för en desto längre reflektion och diskussion. 

Robbie Collin – filmkritiker på brittiska The Guardian, kritiserade nyligen idén med Bechdel-testet och dom svenska biografer som tillämpat testet på sitt filmutbud. Hans krönika börjar skeptiskt för att sedan bli något mer eftertänksamt och slutar i någon slags kluven Nilen-delta skulle jag vilja påstå. Han tycker att testet är skadligt och inte behövs, men han kan se hur det – som jag påpekade, väcker diskussion.

Han missar dock att testet inte är en kvalitetsstämpel så många kritiserar det för att vara och att. Hans påstående att; ”if the numbers are no good to start with, then you can’t extract anything of worth from them, no matter how far you zoom out” är ignorant och fel.

Detta just eftersom Bechdel-testet – näst efter att vara en utmärkt startpunkt för en jämställdhetsdiskussion kring film, också fungerar som bäst just när man ”zoomar ut” det och ser statistiken mindre kvalitativt. Testet är i sig kvantitativt och läses det av genom en större omfattning filmer blir det desto mer relevant.

Min input i fenomenet med A-märkning består därför i att ta vara på dom två kvaliteter Bechdel-testet framför allt besitter – den kvantitativa överblicken och den kvalitativa reflektionen.

Jag uppmärksammar om filmerna jag recenserar klarar eller ”failar” i Bechdel-testet i slutet av varje recension. I slutet av varje månad (eller med jämna mellanrum ifall recensionsflödet håller samma låga nivå som det brukar på min blogg) så samlar jag ihop statistiken för dom filmer jag recenserat och ser vad fördelningen blir enligt Bechdel-testets grunder.

Den kvalitativa biten består i att jag även kommenterar filmens feministiska kvaliteter i några meningar, utifrån hur jag personligen upplevt närvaron eller frånvaron av den i filmen. Vad fyller kvinnan för roll i filmen? Hur porträtteras hon? Hur är kvinnan i förhållande till männen?

Ingenting storslaget, men förhoppningsvis kan det tillföra någon slags reflektion både hos mig och hos dig som läst min recension och har sett filmen, ska se filmen eller överväger ifall du ska se filmen.

Här hittar du för övrigt förra årets inlägg där jag skrev om hur kvinnan skildras på film och reflekterade över vad som egentligen är en stark kvinnlig karaktär på film. I somras spann jag vidare på den tråden när jag i Filmspanarnas temamånad om kvinnlighet flummade till och skrev om en hel massa kring ämnet. Läs om ni vill och följ framför allt länkarna i första inlägget!

De allra vackraste kvinnorna (inom film) #9: Jessica Alba

Jessica Marie Alba föddes i Kalifornien-området Pomona i USA för 32 år sedan, 1981. Hennes pappa har mexikanskt ursprung men är amerikansk medborgare och hennes mamma har kanadensisk-danskt ursprung. Alba debuterade som skådespelare redan som 12-åring.

”I wasn’t given a whole lot in my life. I was on the bottom of the class system. But I got wisdom. I never just did what people told me. I questioned everything. When I look back, it is really no surprise that I started working at 12.” – Jessica Alba

Hon har medverkat i ett flertal filmer av varierande kvalitet, såsom Sin City (2005), Fantastic Four (2005), Into The Blue (2005), Machete (2010) och The Killer Inside Me (2010), varav birollen i den sistnämnda är hennes bästa prestation enligt mig.

Hon slog dock igenom som titelkaraktären i TV-serien Dark Angel (2000-2002) – det första projektet James Cameron stod bakom sedan den pyramidala succén Titanic tre år tidigare och Jessica Alba räknar hennes roll i den produktionen som ovärderlig för att hon över huvud taget har en hollywoodkarriär idag.

Jessica Alba har varit mer sparsam med skådespeleriet de senaste åren, sedan hon blev gravid och födde en döttrar två gånger om. Honor föddes år 2008 och Haven år 2011.

Hon har många gånger engagerat sig i politiska och välgörande ändamål under flera år, men detta är en sida som inte lyfts fram särskilt när hon kommit på tal. Hon lämnade dessutom aktivt den kristna kyrkan som 15-åring trots sin bibehållna tro, då hon ställer sig kritisk mot hur människor utnyttjar religionen och hur man som troende behandlas inom kyrkliga rörelser.

En promotionbild från filmen Into The Blue användes i mars 2006 som omslag till herrtidningen Playboy mot hennes vilja och hon hotade att stämma tidningen då det kunde ge en missuppfattning av att hon ställt upp som nakenmodell trots att det inte förekommit. Hugh Hefner bad henne om ursäkt och skänkte en summa pengar till välgörande ändamål å hennes vägnar, vilket gjorde att bägge parter försonades.

Nästa år ser vi henne som en av nyckelkaraktärerna i den långt efterlängtade Sin City-uppföljaren Sin City: A Dame To Kill For och innan dess ser vi henne även i Machete-uppföljaren Machete Kills (2013).

Jag har valt Jessica Alba som en av de vackraste kvinnorna inom film dels av nostalgiska skäl. Dark Angel och Into The Blue (2005) är två anledningar till att jag över huvud taget började bli intresserad av tjejer i min mer barndomliga ungdom. Sedan är hon på flera sätt exotismen personifierad för mig.

Då jag inte tillhör generationen som fastnade för latinska kvinnor som Jennifer Lopez och Salma Hayek så har Alba – sin ytterst vaga latinska koppling till trots, fått regera den platsen på min karta. Hon har en värme i sin blick och känns avslappnat jordnära i hennes person. Ju mer jag läser om henne, desto mer förstår jag hur pass hennes starka integritet har präglat hennes liv.

Hennes frisyr från yngre år är inte alltid idealisk med hennes utseende och när hon dyker upp i alternativa stilar lyfter hon lite extra. Hennes raka eller upsatta stil passar mig bäst personligen.

Min analys behöver inte bli mer ingående än så för så pass genomtänkt är den egentligen inte. Det känns bara fånigt att väga hennes utseenden från första början.

”There’s this mentality that you need the big dress and the big day – the day every girl gets to be a princess. I didn’t agree with any of that. This tradition of obeying your husband like he’s your king? It’s a load of crap. Love and honor, yes. But you should love and honor yourself too, and all your friends.” – Jessica Alba (Relaterad kuriosa; Jessica Albas dotter döptes till att heta ”Honor”)

Trivia: Jessica Albas nakenscen i Machete (2010) är inte äkta. Hon bar egentligen underkläder som senare suddades ut digitalt. Alba har sagt att hon aldrig skulle göra en nakenscen och har till och med en ”no nudity”-klausul i alla hennes modell- och skådespelarkontrakt.

[efter att ha blivit kritiserad av Tim Story – regissören till Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer (2007) ] – [The director told me] ” ‘It looks too real. It looks too painful. Can you be prettier when you cry? Cry pretty, Jessica’. He was like, ‘Don’t do that thing with your face. Just make it flat. We can CGI the tears in’. I’m like, ‘but there’s no connection to a human being’. And then it all got me thinking: ‘Am I not good enough? Are my instincts and my emotions not good enough? Do people hate them so much that they don’t want me to be a person? Am I not allowed to be a person in my work?’ And so I just said, ‘Fuck it – I don’t care about this business anymore.’ ” – Jessica Alba

De allra vackraste kvinnorna (inom film) #10: Sherilyn Fenn

Sherilyn Fenn föddes 1965 i Detroit, USA. Hon är i princip på den här listan av en enda anledning; Hon trollband/förhäxade mig och de flesta andra i rollen som femme fatale-karaktären ”Audrey Horne” i David Lynchs kultförklarade TV-serie Twin Peaks mellan åren 1990-1991.

Det går ju inte att motstå hennes lömska, mystiska enslingsaura som spelade männen som brickor och av luddiga anledningar kunde börja dansa så att tiden stannade ännu mer än vad den redan gjorde i det underliga, lilla samhället Twin Peaks. När hon dansade gjorde hon det alltid ensam, men på ett sådant sätt att hon fick alla som inte dansade att känna sig utanför.

Faktum är att jag minns hur hon gjorde mig något kärleksblind redan innan jag såg Twin Peaks, nämligen som olycklig bondfru i John Steinbeck-filmatiserinen Of Mice and Men (1992). Hon gjorde dessutom minnesvärda rollprestationer som en förvirrad överlevande efter en olycka i David Lynchs märkliga saga Wild At Heart (1990) och som kusligt, absurt objekt för en galning med amputeringsfetiche i Lynch dotters (Jennifer Shambers Lynch) debutfilm, Boxing Helena (1993).

Hon porträtterade även skådislegendenden Elizabeth Taylor i TV-biografin Liz: The Elizabeth Taylor Story (1995) – en film som sågades av Elizabeth Taylor själv men hon tydliggjorde hur hon gillade Sherilyn Fenns rollprestation. Fenn hade tidigt problem att bli castad i andra roller än den som en vacker kvinna redo för en nakenscen men integriteten växte under hennes karriär.

Dessförinnan hade hon varit anställd som playboy bunny i två månader och ställde även upp som omslagskvinna för Playboy magazine 1990, fotad av hennes fotografpojkvän, Barry Hollywood.

Tillsammans med Twin Peaks-kvinnorna Mädchen Amick och Laura Flynn Boyle prydde hon även ett omtalat omslag på Rolling Stone, i samband med lanseringen av Twin Peaks.

Sherilyn Fenn får plats nummer 10 på min lista över de vackraste kvinnorna inom film eftersom hon har total kontroll över hur hon rör sig och för sig så pass att femme fatale-stämpeln är given.

Med hennes svarta hårfärg, spetsiga ögonbrynsformer och med födelsemärket på det kontrastfyllda, klassiska ansiktet är hon vad jag skulle vilja kalla för ”den svarthåriga Marilyn Monroe” och det är synd att hon inte nått några större kommersiella framgångar sedan hennes roll i Twin Peaks.

Det går dessutom att sjunka in totalt i bilderna här under för att förstå vilken underbar klass hon hade klädmässigt i TV-serien. Klädseln på mittenbilden är så otroligt frän att jag nästan önskar att jag föddes som kvinna, men istället är jag dömd att inspireras av henne på håll.

Trivia 1: Sherilyn Fenn är systerdotter till sångerskan Suzi Qautro. Fenns mamma – Arlene Quatro, var keyboardist i The Suzi Quatro Band och Fenns pappa – Leo Fenn, var bandets manager (med en meritlista som även innehåller The Billion Dollar Babies och Alice Cooper). Sherilyns farfar – Art Quatro, var dessutom jazzmusiker i bandet The Art Quatro Trio. Musikreferenserna slutar inte heller där då norska metalbandet Audrey Horne tog sitt namn efter Sherilyn Fenns karaktär i Twin Peaks!

Trivia 2: Sherilyn Fenn var förlovad med Johnny Depp innan han slog igenom och dom höll ihop i tre och ett halvt år tillsammans efter att ha träffats under inspelningen av studentfilmen Dummies (1985). Fenn gästspelade senare mot Depp i första säsongen av TV-serien 21 Jump Street under 1987. I tidiga storfilmen The Platoon (1986) graverade Johnny Depp in flickvännen Sherilyn Fenns namn på sin militärhjälm.

Trivia 3: När David Lynch skrev bilkraschscenen i Wild At Heart (1990) inspirerades han av Sherilyn Fenns aura, som han beskrev som en ”porslinsdocka”. Han ville att hon i scenen skulle agera som en sönderslagen porslinsdocka, vilket han nämnde gång på gång.

Inför Laura Elena Harrings roll i inledningsscenen av Mulholland Drive (2001) gav han henne precis samma regiintruktioner, att hon skulle vara som en ”broken porcelain doll”. Harrings roll var dessutom i ett tidigt stadium skriven just för Sherilyn Fenn, som en slags fristående, efterfrågad TV-serie-spin-off på Twin Peaks med karaktären Audrey Horne som en skådespelerska i skuggan av Hollywood.

De allra vackraste kvinnorna (inom film) #11: Jane Birkin

Jane Birkin föddes 1946 i Marylebone, London och är idag 66 år gammal. Hennes mamma var den brittiska skådespelaren Judy Campbell och hennes pappa var brittisk kommendör och spion under andra världskriget. Hennes bror, Andrew Birkin, är dessutom känd för sitt skådespeleri och som filmskapare (skrev bland annat manusen till Omen III: The Final Conflict, The Messenger: The Story of Joan of Arc och Perfume: The Story of a Murderer).

Jane själv är kanske mest känd som en ikon och ambassadör mellan Storbritannien och Frankrike då hon är en mångsysslare som gjort både musik, modejobb, regisserat och skådespelat. Hon har en lång och bra relation till landet Frankrike som hon bott och arbetat i länge. Hennes humanitära inblandning med Amnesty och AIDS-frågor ska icke förglömmas när man talar om henne och hon är mycket omtyckt just för hennes humanitära ansvar.

Hon räknas trots allt först och främst som skådespelare och syns framför allt till i Michelangelo Antonionis klassiker Blowup (1966). Hon blev även prisbelönad för hennes prestation i Marion Hänsels belgiska film Dust (1985). Birkin blev tidigt i sin karriär ett av namnen som förknippades med Londons ”Swinging Sixties” och hennes modestämpel har gått hand i hand med hennes övriga karriär.

Jane Birkin hamnar på listan för att hon har ett väldigt genuint, naturligt utseende som nästan är som vackrast i de mest vardagliga sammanhangen. Inga konstigheter och konstgjordheter. Det märks att hon är en förgrundsfigur för den typiska looken bland modeller av idag, men det modellerna oftast misslyckas med är att äga naturalismen Jane Birkin har. Hon känns inte på något vis ”formad” som dom flesta utseenden annars är.

Trivia 1: Jane Birkin är förmodligen mest känd för hennes sång tillsammans med dåvarande maken och provokatören Serge Gainsbourg på låten ”Je T’Aime… Moi Non Plus”, 1969. Den franska låten blev ökänd och förbjuden av många radiokanaler och länder (bland annat i hemlandet Storbritannien) på grund av låtens stönande sexanspelningar, men det blev trots – eller snarare tack vare det, en stor hit i Europa som kan höras i flera sammanhang än idag.

Sången förekom 1976 i en kontroversiell film med samma namn av Serge Gainsbourg, som Jane Birkin spelade huvudrollen i. Låten i sig spelades först in tillsammans med franska ikonen Brigitte Bardot, men hon ville inte släppa den som singel och den versionen utkom först 1986.

Trivia 2: Hon har barn med före detta maken och legendariske filmkompositören John Barry och även med franske filmskaparen Jacques Doillon, men hennes mest välkända barn är dottern hon fick tillsammans med Serge Gainsbourg, nämligen musikern och skådespelaren Charlotte Gainsbourg – känd för hennes sånger med och utan farsan samt för hennes prisbelönade rollprestationer i bland annat Lars Von Triers Antichrist (2009) och Melancholia (2011), samt kommande Nymphomaniac (2013).

Trivia 3: Jane Birkin är förmodligen näst mest känd för den så kallade ”Birkin”-väskan, som designades tillsammans med henne av designhuset Hermès år 1984. Det är numera en av de mest populära och dyraste väskorna att äga, med ett pris på i runda slängar 6000 dollar.

De allra vackraste kvinnorna (inom film) #12: Imogen Poots

Imogen Poots är 24 år gammal (född 1989) och har sitt ursprung i London-distriktet Hammersmith, Storbritannien. Hon började som skådespelare utan någon utbildad bakgrund inom skådespeleri, men praktiserade improvisationsteater vilket har gynnat hennes nuvarande yrke, då hon undvikit skolteoretisk skådespelarlärande.

Hon gjorde sin filmdebut i form av en repliklös roll i V for Vendetta (2005), men sin första stora roll kom i 28 Weeks Later (2007). Efter det har hon gjort biroller i filmer som Solitary Man (2009), miniserien Bouquet of Barbed Wire (2010), Jane Eyre (2011), Fright Night (2011) och The Late Quartet (2012) med Philip Seymour Hoffman och Christopher Walken. Jag upptäckte hennes personligen i aktuella Greetings from Tim Buckley (2012) – som jag recenserat!

Det här året ser ut att bli något av ett genombrottsår för henne då hon dessutom dyker upp i Irvine Welch-filmatiserinen Filth, där hon spelar mot James McAvoy, samt i biografin The Look of Love, där hon spelar dottern till Storbritanniens strippklubbsinnovatör och filmens huvudkaraktär, Paul Raymond. Hon har också en roll i Terrence Malicks kommande musikfestivalrelaterade film, Knight of Cups och vem vet hur mycket hon syns till i den.

Varför jag har valt henne som plats #12 på min lista är för hennes tydligt utmärkande ögonbryn i kombination med hennes ljusa hy och ett avslappnat rörelsemönster som känns väldigt fritt och naturligt. När hon ler känns det dessutom väldigt genomträngande och jag får ett intryck av att att hon är en person som tänker efter kring det hon tar sig för.

Trivia: Imogen Poots ville i ung ålder bli veterinär, men efter att ha svimmat under en operation på en arbetsdemonstration för yrket gav hon upp den drömmen.

”I never personalize anything because I think that can be dangerous. For me the best way is – this may sound pretentious – but it’s to breathe the character and get into the psychology of it.” – Imogen Poots

”It is a difficult one, as you get scripts where women are just objects. If a role has been too one-dimensional I have turned it down. I still try to be a feminist in some tiny way. There is more for women in terms of character roles now. Judi Dench and Maggie Smith have constantly changed over the years and challenged themselves with different roles. That’s impressive.” – Imogen Poots

Imogen Poots har också medverkat i ett flertal reklamfilmer – ett flertal regisserade av Sofia Coppola, bland annat för Dior, H & M och Project Magazine – den sistnämnda vilket trailern här under kommer ifrån;