Etikettarkiv: Kvinna

Bechdel-test och A-märkta recensioner – vad ska det vara bra för?

Frances Ha

I mina senaste recensioner har jag börjat testa att avsluta med en A-märkning av filmen och en feministisk kommentar, eller så kallad slutnot. A-märkning är något som uppmärksammats den senaste månaden då den togs fram för att diverse kvalitetsbiografer ville börja uppmärksamma sin biopublik om jämställdhet i film, då kvinnor sällan får lika mycket utrymme i film som män.

Bechdel-A-markt

A-märkningen fungerar som så att det är en godkännandestämpel (så kallad ”Aproved”) att filmen i fråga uppfyller det intressanta Bechdel-testets krav. Det här är inga nyheter för flera, men jag kommer ändå gå igenom Bechdel-testets principer då ingen ska hamna utanför båten i fortsättningen;

  1. Filmen ska innehålla minst två kvinnliga karaktärer med namn
  2. Kvinnorna ska någon gång i filmen tala med varandra.
  3. Det kvinnorn talar om ska inte handla om män.

Kravet är väldigt enkelt och försiktigt kan man tycka. Trots det misslyckas filmerna vi ser och älskar detta gång på gång.

Bechdel-A-märkt2

Några populära exempel;

  • Ingen av dom tre Star Wars-filmerna i originaltrilogin klarar Bechdel-testet.
  • Ingen av filmerna i Sagan om Ringen-trilogin heller.
  • Ingen av filmerna i Pirates of the Caribbean-trilogin heller.
  • Inte någon i Christopher Nolans The Dark Knight-trilogi heller.
  • Endast en enda av dom åtta Harry Potter-filmerna klarar testet.
  • Avatar klarar det inte.
  • Avengers klarar det inte.

Dom filmer flest lägger pengar på att se klarar i princip aldrig testet, med andra ord. 

Sidan Feministfrequency.com förklarar testet ganska kort och koncist i det här klippet och ger exempel på ännu fler filmer, för dig som inte orkar läsa…

Vill du få en uppdaterad koll hur pass aktuella filmer och bakåt i tiden klarar det här testet så rekommenderar jag också att du slår en kik på Bechdeltest.com. Enligt den samlade statistiken på sidan är det endast drygt hälften (55.91%) av deras 4570 registrerade filmer som klarar alla kraven i testet. Statistiken visar också att det börjat arta sig mer och mer särskilt från och med 80-talet men då har den positiva förändringen trots det endast varit marginell.

Skulle vi göra ett omvänt test, där kravet är att en film ska innehålla två män med namn som ska prata med varandra om något annat än kvinnor så vet vi att väldigt få filmer ligger risigt till.

Vad testet är till för är inte i första hand att godkänna ifall en film är jämställd eller inte, för både filmer med fina feministiska kvaliteter kan misslyckas i testet och ojämställda skräckexempel kan klara testet galant. En fantastisk film kan misslyckas i testet och en värdelös film kan klara det.

Vissa filmer kan exempelvis innehålla endast en enda kvinna och ändå vara både en stark film och en stark feministisk film. Vissa filmer kan också innehålla kvinnliga karaktärer som nödvändigtvis aldrig varken nämns vid namn eller ens har ett namn. För övrigt räknar åtminstone jag även in karaktärers namn som återfinns i eftertexterna när jag avgör ifall kvinnliga karaktärer har ett namn eller inte.

heathers2

Testet är alltså ingen kvalitetsstämpel för filmen i fråga, men själva testets kvalitet ligger i att göra oss mer uppmärksamma på kvinnans roll i filmerna vi ser och att en sådan i allmänhet simpel regel som Bechdel-testet faktiskt sällan uppfylls är en utmärkt utgångspunkt för en desto längre reflektion och diskussion. 

Robbie Collin – filmkritiker på brittiska The Guardian, kritiserade nyligen idén med Bechdel-testet och dom svenska biografer som tillämpat testet på sitt filmutbud. Hans krönika börjar skeptiskt för att sedan bli något mer eftertänksamt och slutar i någon slags kluven Nilen-delta skulle jag vilja påstå. Han tycker att testet är skadligt och inte behövs, men han kan se hur det – som jag påpekade, väcker diskussion.

Han missar dock att testet inte är en kvalitetsstämpel så många kritiserar det för att vara och att. Hans påstående att; ”if the numbers are no good to start with, then you can’t extract anything of worth from them, no matter how far you zoom out” är ignorant och fel.

Detta just eftersom Bechdel-testet – näst efter att vara en utmärkt startpunkt för en jämställdhetsdiskussion kring film, också fungerar som bäst just när man ”zoomar ut” det och ser statistiken mindre kvalitativt. Testet är i sig kvantitativt och läses det av genom en större omfattning filmer blir det desto mer relevant.

leonbdcap7_original

Min input i fenomenet med A-märkning består därför i att ta vara på dom två kvaliteter Bechdel-testet framför allt besitter – den kvantitativa överblicken och den kvalitativa reflektionen.

Jag uppmärksammar om filmerna jag recenserar klarar eller ”failar” i Bechdel-testet i slutet av varje recension. I slutet av varje månad (eller med jämna mellanrum ifall recensionsflödet håller samma låga nivå som det brukar på min blogg) så samlar jag ihop statistiken för dom filmer jag recenserat och ser vad fördelningen blir enligt Bechdel-testets grunder.

Den kvalitativa biten består i att jag även kommenterar filmens feministiska kvaliteter i några meningar, utifrån hur jag personligen upplevt närvaron eller frånvaron av den i filmen. Vad fyller kvinnan för roll i filmen? Hur porträtteras hon? Hur är kvinnan i förhållande till männen?

Ingenting storslaget, men förhoppningsvis kan det tillföra någon slags reflektion både hos mig och hos dig som läst min recension och har sett filmen, ska se filmen eller överväger ifall du ska se filmen.

Här hittar du för övrigt förra årets inlägg där jag skrev om hur kvinnan skildras på film och reflekterade över vad som egentligen är en stark kvinnlig karaktär på film. I somras spann jag vidare på den tråden när jag i Filmspanarnas temamånad om kvinnlighet flummade till och skrev om en hel massa kring ämnet. Läs om ni vill och följ framför allt länkarna i första inlägget!

Annonser

De allra vackraste kvinnorna (inom film) #9: Jessica Alba

Kvinnor-Top-11

Jessica Marie Alba föddes i Kalifornien-området Pomona i USA för 32 år sedan, 1981. Hennes pappa har mexikanskt ursprung men är amerikansk medborgare och hennes mamma har kanadensisk-danskt ursprung. Alba debuterade som skådespelare redan som 12-åring.

”I wasn’t given a whole lot in my life. I was on the bottom of the class system. But I got wisdom. I never just did what people told me. I questioned everything. When I look back, it is really no surprise that I started working at 12.”Jessica Alba

Hon har medverkat i ett flertal filmer av varierande kvalitet, såsom Sin City (2005), Fantastic Four (2005), Into The Blue (2005), Machete (2010) och The Killer Inside Me (2010), varav birollen i den sistnämnda är hennes bästa prestation enligt mig.

Hon slog dock igenom som titelkaraktären i TV-serien Dark Angel (2000-2002) – det första projektet James Cameron stod bakom sedan den pyramidala succén Titanic tre år tidigare och Jessica Alba räknar hennes roll i den produktionen som ovärderlig för att hon över huvud taget har en hollywoodkarriär idag.

Jessica Alba har varit mer sparsam med skådespeleriet de senaste åren, sedan hon blev gravid och födde en döttrar två gånger om. Honor föddes år 2008 och Haven år 2011.

Hon har många gånger engagerat sig i politiska och välgörande ändamål under flera år, men detta är en sida som inte lyfts fram särskilt när hon kommit på tal. Hon lämnade dessutom aktivt den kristna kyrkan som 15-åring trots sin bibehållna tro, då hon ställer sig kritisk mot hur människor utnyttjar religionen och hur man som troende behandlas inom kyrkliga rörelser.

En promotionbild från filmen Into The Blue användes i mars 2006 som omslag till herrtidningen Playboy mot hennes vilja och hon hotade att stämma tidningen då det kunde ge en missuppfattning av att hon ställt upp som nakenmodell trots att det inte förekommit. Hugh Hefner bad henne om ursäkt och skänkte en summa pengar till välgörande ändamål å hennes vägnar, vilket gjorde att bägge parter försonades.

Nästa år ser vi henne som en av nyckelkaraktärerna i den långt efterlängtade Sin City-uppföljaren Sin City: A Dame To Kill For och innan dess ser vi henne även i Machete-uppföljaren Machete Kills (2013).

Jag har valt Jessica Alba som en av de vackraste kvinnorna inom film dels av nostalgiska skäl. Dark Angel och Into The Blue (2005) är två anledningar till att jag över huvud taget började bli intresserad av tjejer i min mer barndomliga ungdom. Sedan är hon på flera sätt exotismen personifierad för mig.

Då jag inte tillhör generationen som fastnade för latinska kvinnor som Jennifer Lopez och Salma Hayek så har Alba – sin ytterst vaga latinska koppling till trots, fått regera den platsen på min karta. Hon har en värme i sin blick och känns avslappnat jordnära i hennes person. Ju mer jag läser om henne, desto mer förstår jag hur pass hennes starka integritet har präglat hennes liv.

Hennes frisyr från yngre år är inte alltid idealisk med hennes utseende och när hon dyker upp i alternativa stilar lyfter hon lite extra. Hennes raka eller upsatta stil passar mig bäst personligen.

Min analys behöver inte bli mer ingående än så för så pass genomtänkt är den egentligen inte. Det känns bara fånigt att väga hennes utseenden från första början.

url-2

”There’s this mentality that you need the big dress and the big day – the day every girl gets to be a princess. I didn’t agree with any of that. This tradition of obeying your husband like he’s your king? It’s a load of crap. Love and honor, yes. But you should love and honor yourself too, and all your friends.” Jessica Alba (Relaterad kuriosa; Jessica Albas dotter döptes till att heta ”Honor”)

PimRH - Kopia

Trivia: Jessica Albas nakenscen i Machete (2010) är inte äkta. Hon bar egentligen underkläder som senare suddades ut digitalt. Alba har sagt att hon aldrig skulle göra en nakenscen och har till och med en ”no nudity”-klausul i alla hennes modell- och skådespelarkontrakt.

Jessica-Alba-sur-le-tapis-rouge-d-Escape-From-Planet-Earth-a-Los-Angeles-le-2-fevrier-2013_portrait_w674

[efter att ha blivit kritiserad av Tim Story – regissören till Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer (2007) ] – [The director told me] ” ‘It looks too real. It looks too painful. Can you be prettier when you cry? Cry pretty, Jessica’. He was like, ‘Don’t do that thing with your face. Just make it flat. We can CGI the tears in’. I’m like, ‘but there’s no connection to a human being’. And then it all got me thinking: ‘Am I not good enough? Are my instincts and my emotions not good enough? Do people hate them so much that they don’t want me to be a person? Am I not allowed to be a person in my work?’ And so I just said, ‘Fuck it – I don’t care about this business anymore.’ ”Jessica Alba

De allra vackraste kvinnorna (inom film) #10: Sherilyn Fenn

Kvinnor-Top-11

Sherilyn Fenn föddes 1965 i Detroit, USA. Hon är i princip på den här listan av en enda anledning; Hon trollband/förhäxade mig och de flesta andra i rollen som femme fatale-karaktären ”Audrey Horne” i David Lynchs kultförklarade TV-serie Twin Peaks mellan åren 1990-1991.

Det går ju inte att motstå hennes lömska, mystiska enslingsaura som spelade männen som brickor och av luddiga anledningar kunde börja dansa så att tiden stannade ännu mer än vad den redan gjorde i det underliga, lilla samhället Twin Peaks. När hon dansade gjorde hon det alltid ensam, men på ett sådant sätt att hon fick alla som inte dansade att känna sig utanför.

Faktum är att jag minns hur hon gjorde mig något kärleksblind redan innan jag såg Twin Peaks, nämligen som olycklig bondfru i John Steinbeck-filmatiserinen Of Mice and Men (1992). Hon gjorde dessutom minnesvärda rollprestationer som en förvirrad överlevande efter en olycka i David Lynchs märkliga saga Wild At Heart (1990) och som kusligt, absurt objekt för en galning med amputeringsfetiche i Lynch dotters (Jennifer Shambers Lynch) debutfilm, Boxing Helena (1993).

Hon porträtterade även skådislegendenden Elizabeth Taylor i TV-biografin Liz: The Elizabeth Taylor Story (1995) – en film som sågades av Elizabeth Taylor själv men hon tydliggjorde hur hon gillade Sherilyn Fenns rollprestation. Fenn hade tidigt problem att bli castad i andra roller än den som en vacker kvinna redo för en nakenscen men integriteten växte under hennes karriär.Sherilyn Fenn 26593725-26593727-large

Dessförinnan hade hon varit anställd som playboy bunny i två månader och ställde även upp som omslagskvinna för Playboy magazine 1990, fotad av hennes fotografpojkvän, Barry Hollywood.

Tillsammans med Twin Peaks-kvinnorna Mädchen Amick och Laura Flynn Boyle prydde hon även ett omtalat omslag på Rolling Stone, i samband med lanseringen av Twin Peaks.

Sherilyn Fenn får plats nummer 10 på min lista över de vackraste kvinnorna inom film eftersom hon har total kontroll över hur hon rör sig och för sig så pass att femme fatale-stämpeln är given.

Med hennes svarta hårfärg, spetsiga ögonbrynsformer och med födelsemärket på det kontrastfyllda, klassiska ansiktet är hon vad jag skulle vilja kalla för ”den svarthåriga Marilyn Monroe” och det är synd att hon inte nått några större kommersiella framgångar sedan hennes roll i Twin Peaks.

Det går dessutom att sjunka in totalt i bilderna här under för att förstå vilken underbar klass hon hade klädmässigt i TV-serien. Klädseln på mittenbilden är så otroligt frän att jag nästan önskar att jag föddes som kvinna, men istället är jag dömd att inspireras av henne på håll.

sherilyn_fenn_012 - Kopia

Trivia 1: Sherilyn Fenn är systerdotter till sångerskan Suzi Qautro. Fenns mamma – Arlene Quatro, var keyboardist i The Suzi Quatro Band och Fenns pappa – Leo Fenn, var bandets manager (med en meritlista som även innehåller The Billion Dollar Babies och Alice Cooper). Sherilyns farfar – Art Quatro, var dessutom jazzmusiker i bandet The Art Quatro Trio. Musikreferenserna slutar inte heller där då norska metalbandet Audrey Horne tog sitt namn efter Sherilyn Fenns karaktär i Twin Peaks!

audrey-horne-smoking - Kopia

Trivia 2: Sherilyn Fenn var förlovad med Johnny Depp innan han slog igenom och dom höll ihop i tre och ett halvt år tillsammans efter att ha träffats under inspelningen av studentfilmen Dummies (1985). Fenn gästspelade senare mot Depp i första säsongen av TV-serien 21 Jump Street under 1987. I tidiga storfilmen The Platoon (1986) graverade Johnny Depp in flickvännen Sherilyn Fenns namn på sin militärhjälm.

Audrey_005 - Kopia (2)

Trivia 3: När David Lynch skrev bilkraschscenen i Wild At Heart (1990) inspirerades han av Sherilyn Fenns aura, som han beskrev som en ”porslinsdocka”. Han ville att hon i scenen skulle agera som en sönderslagen porslinsdocka, vilket han nämnde gång på gång.

Inför Laura Elena Harrings roll i inledningsscenen av Mulholland Drive (2001) gav han henne precis samma regiintruktioner, att hon skulle vara som en ”broken porcelain doll”. Harrings roll var dessutom i ett tidigt stadium skriven just för Sherilyn Fenn, som en slags fristående, efterfrågad TV-serie-spin-off på Twin Peaks med karaktären Audrey Horne som en skådespelerska i skuggan av Hollywood.

De allra vackraste kvinnorna (inom film) #11: Jane Birkin

Kvinnor-Top-11

Jane Birkin föddes 1946 i Marylebone, London och är idag 66 år gammal. Hennes mamma var den brittiska skådespelaren Judy Campbell och hennes pappa var brittisk kommendör och spion under andra världskriget. Hennes bror, Andrew Birkin, är dessutom känd för sitt skådespeleri och som filmskapare (skrev bland annat manusen till Omen III: The Final ConflictThe Messenger: The Story of Joan of Arc och Perfume: The Story of a Murderer).

Jane själv är kanske mest känd som en ikon och ambassadör mellan Storbritannien och Frankrike då hon är en mångsysslare som gjort både musik, modejobb, regisserat och skådespelat. Hon har en lång och bra relation till landet Frankrike som hon bott och arbetat i länge. Hennes humanitära inblandning med Amnesty och AIDS-frågor ska icke förglömmas när man talar om henne och hon är mycket omtyckt just för hennes humanitära ansvar.

Hon räknas trots allt först och främst som skådespelare och syns framför allt till i Michelangelo Antonionis klassiker Blowup (1966). Hon blev även prisbelönad för hennes prestation i Marion Hänsels belgiska film Dust (1985). Birkin blev tidigt i sin karriär ett av namnen som förknippades med Londons ”Swinging Sixties” och hennes modestämpel har gått hand i hand med hennes övriga karriär.

Jane Birkin hamnar på listan för att hon har ett väldigt genuint, naturligt utseende som nästan är som vackrast i de mest vardagliga sammanhangen. Inga konstigheter och konstgjordheter. Det märks att hon är en förgrundsfigur för den typiska looken bland modeller av idag, men det modellerna oftast misslyckas med är att äga naturalismen Jane Birkin har. Hon känns inte på något vis ”formad” som dom flesta utseenden annars är.

????????????

Trivia 1: Jane Birkin är förmodligen mest känd för hennes sång tillsammans med dåvarande maken och provokatören Serge Gainsbourg på låten ”Je T’Aime… Moi Non Plus”, 1969. Den franska låten blev ökänd och förbjuden av många radiokanaler och länder (bland annat i hemlandet Storbritannien) på grund av låtens stönande sexanspelningar, men det blev trots – eller snarare tack vare det, en stor hit i Europa som kan höras i flera sammanhang än idag.

Sången förekom 1976 i en kontroversiell film med samma namn av Serge Gainsbourg, som Jane Birkin spelade huvudrollen i. Låten i sig spelades först in tillsammans med franska ikonen Brigitte Bardot, men hon ville inte släppa den som singel och den versionen utkom först 1986.

tumblr_m4j057tQOn1r9rsb6o1_1280 - Kopia

Trivia 2: Hon har barn med före detta maken och legendariske filmkompositören John Barry och även med franske filmskaparen Jacques Doillon, men hennes mest välkända barn är dottern hon fick tillsammans med Serge Gainsbourg, nämligen musikern och skådespelaren Charlotte Gainsbourg – känd för hennes sånger med och utan farsan samt för hennes prisbelönade rollprestationer i bland annat Lars Von Triers Antichrist (2009) och Melancholia (2011), samt kommande Nymphomaniac (2013).

????????????

Trivia 3: Jane Birkin är förmodligen näst mest känd för den så kallade ”Birkin”-väskan, som designades tillsammans med henne av designhuset Hermès år 1984. Det är numera en av de mest populära och dyraste väskorna att äga, med ett pris på i runda slängar 6000 dollar.

De allra vackraste kvinnorna (inom film) #12: Imogen Poots

Kvinnor-Top-11

Imogen Poots är 24 år gammal (född 1989) och har sitt ursprung i London-distriktet Hammersmith, Storbritannien. Hon började som skådespelare utan någon utbildad bakgrund inom skådespeleri, men praktiserade improvisationsteater vilket har gynnat hennes nuvarande yrke, då hon undvikit skolteoretisk skådespelarlärande.

Hon gjorde sin filmdebut i form av en repliklös roll i V for Vendetta (2005), men sin första stora roll kom i 28 Weeks Later (2007). Efter det har hon gjort biroller i filmer som Solitary Man (2009), miniserien Bouquet of Barbed Wire (2010), Jane Eyre (2011), Fright Night (2011) och The Late Quartet (2012) med Philip Seymour Hoffman och Christopher Walken. Jag upptäckte hennes personligen i aktuella Greetings from Tim Buckley (2012) – som jag recenserat!

Det här året ser ut att bli något av ett genombrottsår för henne då hon dessutom dyker upp i Irvine Welch-filmatiserinen Filth, där hon spelar mot James McAvoy, samt i biografin The Look of Love, där hon spelar dottern till Storbritanniens strippklubbsinnovatör och filmens huvudkaraktär, Paul Raymond. Hon har också en roll i Terrence Malicks kommande musikfestivalrelaterade film, Knight of Cups och vem vet hur mycket hon syns till i den.

Varför jag har valt henne som plats #12 på min lista är för hennes tydligt utmärkande ögonbryn i kombination med hennes ljusa hy och ett avslappnat rörelsemönster som känns väldigt fritt och naturligt. När hon ler känns det dessutom väldigt genomträngande och jag får ett intryck av att att hon är en person som tänker efter kring det hon tar sig för.

imogen-poots-image-1c26c

Trivia: Imogen Poots ville i ung ålder bli veterinär, men efter att ha svimmat under en operation på en arbetsdemonstration för yrket gav hon upp den drömmen.

greetings-tim-buckley-img05

”I never personalize anything because I think that can be dangerous. For me the best way is – this may sound pretentious – but it’s to breathe the character and get into the psychology of it.”Imogen Poots

13-Imogen-Poots

”It is a difficult one, as you get scripts where women are just objects. If a role has been too one-dimensional I have turned it down. I still try to be a feminist in some tiny way. There is more for women in terms of character roles now. Judi Dench and Maggie Smith have constantly changed over the years and challenged themselves with different roles. That’s impressive.”Imogen Poots

Imogen Poots har också medverkat i ett flertal reklamfilmer – ett flertal regisserade av Sofia Coppola, bland annat för Dior, H & M och Project Magazine – den sistnämnda vilket trailern här under kommer ifrån;

Spring Breakers (2013)

spring-breakers-poster-1Genre: Drama, Äventyr, Satir
Regi: Harmony Korine
Manus: Harmony Korine
Längd: 94 min
Skådespelare: James Franco, Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Rachel Korine, Gucci Mane, Heather Morris, Ash Lendzion, Emma Holzer, Josh Randall, Travis Duncan, Sidney Sewell, Thurman Sewell

Brit, Candy, Cotty och Faith drömmer om att åka på ”Spring Break”, amerikanska collegeungdomars årliga festvecka, men dom har inte råd. Tre av dem bestämmer sig för att råna en restaurang för att finansiera resan och snart är de på väg till Florida för att festa loss.

Efter att ha väntat på Spring Breakers i nästan ett år så satt jag äntligen i biosalongen för att se filmen. Min pilgrimsresa till Stockholms biografutbud blev av så att jag kunde se den efter att i månader ha haft filmens trailers ”ON REPEAT. Constant y’all”!

Filmen skulle från början inte visas på svenska biografer, men tack vare ett tryck från den underliga kombinationen av Harmony Korine-fans (där jag själv står), Vanessa Hudgens-fans och Selena Gomez-fans så ändrade sig SF och lyfte upp filmen på biograferna då dom märkte att det fanns ett intresse för detta amerikanska independentspektakel.

I den förvånansvärt fyllda salongen sitter jag tillsammans med ungdomar – mestadels tjejgäng, som precis måste ha fyllt 15 år eller nåt. Flera par – turturduvor som man brukar kalla det, håller om varandra i biografmörkret. Skratt och fnitter gör det till en märklig men väldigt passande inramning.

1

För är det något Spring Breakers är så är det en märklig upplevelse. Vissa har sett Spring Breakers som sexistisk och kvinnoobjektifierande med tama försök till feministiska intentioner, medan andra lyfter upp den som en suverän film ur feministisk synpunkt. Vad jag ställer mig i den debatten blir du förhoppningsvis klarare på längre ner i min text.

Filmskaparen bakom filmen – auteuren och personlige favoriten Harmony Korine, har gjort sig känd som den amerikanska independentfilmens ”L’enfant terrible”. Slår vi upp ordet i Oxford English Dictionary står det enligt följande;

L’enfant terrible (”terrible child”, also spelled enfant terrible); A child who embarrasses his elders by untimely remarks; transf. a person who compromises his associates or his party by unorthodox or ill-considered speech or behaviour; loosely, one who acts unconventionally.

3

Med filmer som Kids (1995), Gummo (1997), Mister Lonely (2007) och Trash Humpers (2009) har Harmony Korine verkligen gjort skäl för den beskrivningen av honom. Han har ett intresse för att skildra det amerikanska samhällets lortiga baksida, där det negativa lyser upp på ett skygglappslöst sätt men där även det vackra i det negativa skymtas.

Hans förebild är Terrence Malick och liksom honom använder Korine ett poetiskt, okronologiskt och meditativt berättande, fast med ett betyligt mer ”in your face” provokativt innehåll. Korine har själv beskrivit sitt berättarsätt som upplevelsen av att bläddra i ett fotoalbum. Hur varje bild i sig har någonting att berätta men där bilderna i följd och sammantaget inte nödvändigtvis behöver höra ihop enligt logisk eller kronologisk följd. Jag älskar den tanken.

”After 100 years, films should be getting really complicated. The novel has been reborn about 400 times, but it’s like cinema is stuck in the birth canal.”Harmony Korine

Spring Breakers är dock – jämfört med Korines tidigare filmer, en ganska kommersiell och lättsedd film. Nog för att den hyperventilerar i gälla färger, fruktansvärt snyggt guerillafoto och hysteriskt kreativt berättande, men Korine riktar ändå mycket medvetet sitt verk lite mer till den mer utmejslade målgrupp som kommer se filmen. Soundtracket består av Skrillex dubstep (inget kunde varit mer passande) och djupa toner från Cliff Martinez (Traffic, Drive, Contagion).

9

För första gången använder han sig av publicitetslockande namn i form av ”Disney-teen”-vågens Vanessa Hudgens (High School Musical, Sucker Punch), Selena Gomez (Wizards on Waverly Place, Project Princess Protection, Justin Biebers ex) och Ashley Benson (Days of Our Lives, Eastwick, Pretty Little Liars). Dessa tre är – tillsammans med hans fru, Rachel Korine (Mister Lonely), det unga tjejgänget som filmens handling följer.

Tillsammans sticker dom till Girls Gone Wild-kulturens mecka – Florida under den amerikanska skolföretelsen ”Spring Break”. Väl där träffar de på gangstern/rapparen Alien, spelad av den ohyggligt extremt mångsidige skådespelaren James Franco (Spider-Man-trilogin, Howl, Pineapple Express).

Karaktären ”Alien” är inspirerad av flertalet saker såsom hiphop-kulturen i stort, gangsta-kulturen, douchebag-kulturen, beach stoner-kulturen men mer personligen av den osignade underground-rapparen Dangeruss och även rapparen och MTV/Vice-fenomenet Riff Raff (även om Franco själv hävdar att hans skådespeleri är inspirerat av Dangeruss framför allt så är den sistnämnda en inspiration från Harmony Korines sida på manusstadiet).

4

James Franco gör en storstilad och absurd rolltolkning och jag hävdar bestämt att det här är hans bästa skådespeleri i karriären, möjligtvis tillsammans med rollen som James Dean (2001). Filmens andra utstickare är för mig Selena Gomez insats och karaktär, med det talande namnet ”Faith”.

Jag har på flera håll hört hur folk ifrågasätter Faiths funktion i filmen, vilket för mig är konstig kritik då jag tycker att hennes funktion är viktig och uppenbar. Hon är filmens samvete. Hon är kluven, naiv och ung i hennes agerande. Hon är kristen, vilket ger några väldigt intressanta aspekter och läskigt underhållande scener med sina gelikar.

”I’m starting to think this is the most spiritual place I’ve ever been.” – från Spring Breakers

Men framför allt är hon den som både ser det underbara och det skrämmande i det hon och hennes vänner står inför och visar samtidigt hur pass olika det går att se på hela situationen. Filmens Terrence Malick-doftande moment då hennes berättarröst reflekterar över det som händer är ljuvliga och med ett passande mörker som nog inte alla verkar ta till sig.

5

Tack vare hennes tro undviker hon att falla i nihilistiska mönster, men samtidigt får hennes tro ”Spring Break”-nihilismens ideologi att framstå som betydelsefull.

Det här är för mig filmens bästa ögonblick och tillfällen då Korine vidrör Malicks poetiska nivåer! Det är också i filmens kusliga och frikostiga poesi kring ”unga tjejer på farliga äventyr”-intrig som filmen är riktigt intressant, för filmen är – precis som Mister Lonely, mer en färgsprutande saga än en verklighetsskildring. I den sistnämnda hoppar ju nunnor från flygplan och överlever – bara en sådan sak.

Medan jag ser Brit, Candy, Cotty och Faiths öden drar jag svävande paralleller till The Wizard of Oz (1939) med temat att låta flickor fly till ett färgsprakande land och otydliga referenser till häxor, kungariken, skatter och Yellow Brick Road svischar förbi mina ög0n och mitt medvetande. Teorin jag har är väl inte ogrundad ändå? Visst syns ”den röda tegelvägen” till i filmen, på sitt eget vis?

6

Vilket ”lämpligt” sammanträffande att James Franco samtidigt som Spring Breakers gick upp på biograferna i USA också var aktuell med Oz the Great and Powerful (2013).

”I’m Alien. My real name is Al, but truth be told, I’m not from this planet.” – från Spring Breakers

Partyveckan i Florida kan ses som himmelriket eller den undergångslurande slutdestinationen från Apocalypse Now (1979) beroende på hur du vill se det. Oftast känns det som en härligt obekväm symbios mellan just dessa platser. Himmel som krockar med helvete. Som när jag på Naturhistoriska Museet som liten fick lägga handflatan på en platta som var både varm och kall samtidigt – det blev en obekväm, sällsam känsla.

Spring Breakers är destruktiv meditation och jag vill inte att det ska ta slut. Jag fascineras av den som jag fascineras av den tudelade känslan på den där plattan.

8

Härifrån följer SPOILERS fram till recensionens slut!!

Dels visar Harmony Korine det sjuka, förvridna och extrema som den amerikanska ungdomstraditionen ”Spring Break” är. Filmen skildrar detta med pompa och ståt, som en parfymdoftande motpol till det destruktiva som det rent konkret är. Kvinnor blir till lockbete i en ”Sodom och Gomorra”-häxkittel.

Sedan ger kvinnorna igen och tar tillbaka sitt förlorade paradis på ett sagolikt, våldsglorifierande sätt. Jämförelser med den vite mannen Quentin Tarantinos ”revenge of the slave”-film Django Unchained (2012) kan lätt dras, där det här istället är en man – Harmony Korine, som gör en ”revenge of the woman”-film.

Detta argument ska dock inte ta allt för stort utrymme i analysen av Spring Breakers, då jag i första hand inte ser det som någon feministisk film. Jag ser det snarare som Harmony Korines film om sin fascination för ungdomsspektaklet ”Spring Break”, som han exploaterar och sedan tar död på genom spektakulära former.

7

För Spring Breakers är en tänkvärd men framför allt spektakulär exploitationfilm. Korine använder ”revenge”-temat som ren inspirationskälla för att snarare utforska det fascinerande ämnet och landskapet som filmen rör sig i.

”I got Scarface. On repeat. SCARFACE ON REPEAT. Constant, y’all! I got Escape! Calvin Klein Escape! Mix it up with Calvin Klein Be. Smell nice? I SMELL NICE!” – från Spring Breakers

När Tarantino gjorde Inglourious Basterds (2009) var ”judarnas revansch mot nazismen” endast fröet som odlade en skog av färgrikt innehåll som träffar både kors och tvärs. När han gjorde Django Unchained var ”de svartas revansch mot slavägarna” exakt samma sak – en inspirationskälla för en mycket bredare karta.

Spring Breakers är – på ett plan, kvinnors revansch mot den nihilistiskt vidriga, objektifierade, drogromantiserade och sexförnedande kulturen som odlas bland unga tjejer och killar i bland annat Floridas ”Spring Break”-marker.

10

Destruktiv meditation med en upplyftande men fortfarande lika destruktiv pay-off. Som ett krig; det är trevligt att vara på den vinnande sidan, men med den minsta reflektion är det trevliga i situationen inte så värst trevligt egentligen.

Jag kan verkligen instämma i det bloggen Feed Me Films poängterar, vilket är en text alla bör läsa i sin helhet för att vidga vyerna kring filmen.

Spring Breakers är inte en feministisk film lika mycket som det är en film om feminism och hur vi tolkar den. Spring Breakers tvingar (om nu tittaren känner för att tänka så) tittaren att värdera, ifrågasätta och omvärdera vad som egentligen är feministisk film!

Är kvinnors hämnd feminism? Är kvinnor som tar kontroll feminism? Är kvinnor som vänder makten mot dem till sin egen fördel feminism? Är kontroll över sin sexuella roll feminism? Är kvinnor i bikini feminism? Är kvinnor med vapen feminism?

2

”Cinema sustains life. It captures death in its progress.”Harmony Korine

Om Harmony Korine är smart och beräknande medveten med hur han vill påverka den här debatten kan jag inte lova, men med hans tidigare filmiska intentioner, hans livsåskådning och mina föraningar om den här filmen i bakhuvudet så tycker jag att han visar det och lyckas – med dessa tankebanor i bakhuvudet, få oss att tänka till i den här debatten på ett mycket intressant sätt.

Som Robert Duvalls karaktär i Apocalypse Now njuter av doften från napalm då det luftar som seger, så njuter jag av Spring Breakers som film då det luktar effektfull provokation som öppnar för reflektion. För det är reflektionen som behövs i första hand, inte revanschen.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost

De allra vackraste kvinnorna (inom film) #13: Alicia Vikander

Kvinnor-Top-11

Plats 13 på min lista över de allra vackraste kvinnorna (inom film) innehas av svenska skådespelerskan Alicia Vikander, född 1988 (samma år som jag) och är 24 år gammal. Hon har bland annat medverkat i Tomas Alfredsons julkalender En Decemberdröm (2005) och i TV-såpan Andra Avenyn (2007-2008), men det var med långfilmsdebuten Till Det Som Är Vackert (2010) hon slog igenom och vann en Guldbagge för ”Bästa kvinnliga huvudroll”, 21 år gammal.

Efter det har hon gjort den omfattande produktionen Kronjuvelerna (2011) med Bill Skarsgård och Björn Gustafsson och fått en överraskande stark utlandskarriär tack vare huvudrollen som drottning i Danmarks oscarsnominerade kostymdrama En kongelig affære (2012) och en biroll i kostymdramat Anna Karenina (2012) av Joe Wright och med Keira Knightley och Jude Law i huvudrollerna.

Framöver syns hon i kommande filmer som Seventh Son (2013) tillsammans med Jeff Bridges och Julianne Moore, i Son of a Gun (2014) med Ewan McGregor, i Hotell (2014) mot min favorit David Dencik samt i Julian Assange-filmen The Fifth Estate (2013) tillsammans med Benedict Cumberbatch, Laura Linney och Stanley Tucci.

Anledningen till att jag valt henne? Hennes mjuka utseende, bruna drag och rådjursgenomgoda blick. Dessutom har hon en lovande skådespelarkarriär med bra rollval där hon hunnit visa sin talang redan. En önskan är att få se henne i mer varierade projekt än kostymdramet där hon spelar snäll, ung och oskuldsfull.

Hennes kommande projekt lovar i alla fall delvis nya sidor då hon kommer spela i mer aktuell tidsperiod, men förhoppningsvis får vi se mer av hennes cyniska, arga och onda sidor i framtiden.

alicia-vikander-uk-premiere-anna-karenina-02 - Kopia

Trivia 1: Alicia Vikander kommer ursprungligen från Göteborg och har en musikalbakgrund sedan tidig ålder på Göteborgsoperan, men är utbildad i Stockholm.

a-royal-affair-image01 - Kopia

Trivia 2: Alicia Vikander utbildade sig på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm mellan åren 2004-2007 och har en musikalbakgrund sedan tidig ålder.

Alicia-Vikander-1 - Kopia

Trivia 3: År 2010 tilldelades Alicia Vikander utmärkelsen ”Rising Star” på Stockholm Film Festival och 2011 fick hon dessutom utmärkelsen som en av europeisk films ”Shooting Stars” av European Film Promotion.