Etikettarkiv: Patricia Arquette

Lost Highway (1997)

Mkrorecensioner-header lost-highway-movie-poster-1997-1020189228Genre: Mysterium, Drama, Thriller, Skräck, Surrealism
Produktionsland: USA, Frankrike
Manus: David Lynch, Barry Gifford
Regi:
David Lynch
Längd:
 134 min
Skådespelare:
Bill Pullman, Balthazar Getty, Patricia Arquette, Robert Loggia, Giovanni Ribisi, Gary Busey, Robert Blake, Jack Nance, Lisa Boyle, Natasha Gregson Wagner, Henry Rollins, Louis Eppolito, Jack Kehler, Richard Pryor

Funny how secrets travel…

När Fred kommer hem en kväll hittar han en videofilm utanför sin dörr, som är filmad inifrån hans hus. När så ytterligare ett videoband dyker upp får Fred problem. Bandet visar ett mord, och det är Fred som mördar sin fru.

big_1409617246_1382489967_image

Jag har recenserat Lost Highway en gång förut, 2012. Den recensionen finner du här, där jag går in lite mer utförligt kring filmens bakgrund och min bakgrund till filmen. Jag berör också en del spoilerrelaterade saker. Det är den mer innehållsrika recensionen och det här är den korta ”stream of consciousness”-versionen.

Vad ska jag säga? Det här är ungefär åttonde gången jag ser filmen. David Lynch är min favoritkreatör alla kategorier och Lost Highway är en av hans allra mest stämningstäta skapelser.

lh029

Fred Madison: I had a dream about you last night.
Renee Madison: Yeah? What was it about?
Fred Madison: You were in the house, calling my name, but I couldn’t find you. Then there you were, lying in bed… but it wasn’t you. It looked like you, but it wasn’t.

Jag får intensiva drömupplevelser av den som kan liknas vid trans. Mörkret bokstavligen, den ambienta ljudbilden som får mig att mentalt hamna på botten av en bäcksvart swimming pool, till tonerna av ett 90-talsmelankoliskt soundtrack som jag förr tyckte var filmens enda svaghet men nu vuxit till att bli en av filmens höjdpunkter.

3db38d34087c7b15c89220c35a521928

LA-atmosfären! Den ljumma natten, ökenvinden och hela den neo-noir/art deco/post-moderna inramningen. Mörk meditation fångat på film. En psykedelisk feberdagdröm nattetid. Finns inga ord som räcker till – du måste bara uppleva den.

Ett mörkt rum i ensamhet, en stor TV och hemmabioljudet högt uppskruvat och du kommer vara med om en unik upplevelse.

4 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
5 – Foto
5 – Musik
———-
23 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Annonser

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

Halloween-banner-2014nightmare-on-elm-street-32Genre: Skräck, Slasher, Äventyr, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus: Wes Craven, Bruce Wagner, Frank Darabont, Chuck Russell
Regi: Chuck Russell
Längd: 96 min
Skådespelare: Laurence Fishburne, Patricia Arquette, John Saxon, Craig Wasson, Heather Langenkamp, Robert Englund, Rodney Eastman, Priscilla Pointer, Jennifer Rubin, Ken Sagoes, Bradley Gregg, Ira Heiden, Penelope Sudrow

Den tredje filmen i Terror på Elm Street-serien visade sig bli en av de mest populära uppföljarna. Heather Langenkamp och John Saxon återvände till sina roller från den första filmen och för regin stod Chuck Russell, som tillsammans med bland andra Wes Craven (första filmens regissör och författare) och Frank Darabont (som senare skulle regissera The Shawshank Redemption och The Green Mile) även var involverad i manusprocessen. Rent handlingsmässigt var denna film mycket mer av en uppföljare till den första filmen än vad dess föregångare var.

ff562f_3212ea6c261ad0333fbccebfd771e8de

En grupp ungdomar är intagna på Westin Hills psykiatriska avdelning för vad läkarna tror är upprepade självmordsförsök, men i själva verket är det den övernaturlige seriemördaren Freddy Krueger som försöker döda dem i deras mardrömmar. Nancy Thompson, en av Freddys tidigare motståndare, är numera läkare och börjar arbeta på sjukhuset för att kunna hjälpa ungdomarna att ta sig igenom vad hon själv upplevde flera år tidigare. Tillsammans med Kristen, en flicka som har den ovanliga förmågan att dra in andra personer i sina drömmar, lyckas Nancy och ungdomarna samarbeta för att besegra Freddy, men priset blir högt.

maxresdefault

Jag förstår varför Terror på Elm Street 3 är en av de mest omtyckta filmerna i serien, även om jag ibland kan tycka att den är en liten smula överskattad. Manuset är välskrivet, skräck och humor blandas med en perfekt balans och den är i ärlighetens namn mycket bättre som uppföljare till ettan än vad tvåan var. Dödsscenerna når enligt mitt tycke seriens kreativa topp i den här filmen, och den innehåller bland annat mitt favoritmord i hela serien.

Freddy Krueger börjar så smått att bli humoristisk här, men eftersom han fortfarande är långt ifrån den nästan parodiaktiga skojaren som han blev i senare uppföljare får Robert Englund leka med både den läskiga och den roliga biten, och han gör ett toppenjobb med båda.

tumblr_lxg8f42DlG1r4ro7yo1_1280

Heather Langenkamp och John Saxon känns båda mer naturliga och bekväma i sina roller än vad de gjorde i den första filmen, och nykomlingarna gör också mycket kompetenta insatser. Bland dessa nykomlingar ser vi bland andra Patricia Arquette och Laurence Fishburne. Jag har egentligen inget negativt att säga om filmen, utom möjligtvis att den innehåller en scen som känns som tagen ur en Disneyfilm, vilket inte är något fel i sig men som skär sig ganska rejält mot resten av filmens ton.

ff562f_5ce7aa96edc46bf568460db7b29d9608

Visste du att:

      • En av Freddy Kruegers mest kända repliker: ”Welcome to Prime Time, bitch!” kommer från den här filmen.
      • Detta var Patricia Arquettes första film. Hennes karaktär, Kristen Parker, är även med i den fjärde Terror på Elm Street-filmen, men spelas då av Tuesday Knight.
      • Den ormliknande formen som Freddy Krueger vid ett tillfälle antar ansågs vara alldeles för lik en penis och målades därför mörkgrön istället för hudfärgad för att dölja det faktumet.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: För två år sedan skrev även jag om tredje filmen med Freddy Krueger. Det här är ingen av mina personliga favoriter, så mycket kan jag säga. Trots det känner jag att jag borde ge den en ny chans snart för att se om jag kan omvärdera filmens mer äventyrliga innehåll något, då jag köpte efterföljarna aningen bättre med denna avklarad. Här är i vilket fall min recension.

Lost Highway (1997)

Idag har jag och ytterligare tre filmbloggarkollegor slagit våra filmkritikerhjärnor ihop för att knäcka den berömda David Lynch-koden i mysteriet Lost Highway – eller åtminstone för att knäcka Lynch. Inga ordvitsar om att ”lyncha” honom däremot. De tre filmbloggare utöver mig som idag skriver bra – eller dåligt, om Lost Highway är;

Fiffis Filmtajm
Fripps Filmrevyer
Jojjenito

lost-highway-movie-poster-1997-1020189228Genre: Psykologisk thriller, Mysterium, Neo-Noir
Regi: David Lynch
Manus: David Lynch, Barry Gifford
Längd: 135 min
Skådespelare: Bill Pullman, Patricia Arquette, Balthazar Getty, Robert Loggia, Robert Blake, Gary Busey, Richard Pryor, Jack Nance, Giovanni Ribisi, Lisa Boyle, Natasha Gregson Wagner, Henry Rollins, Louis Eppolito, Jack Kehler

När Fred kommer hem en kväll hittar han en videofilm utanför sin dörr, som är filmad inifrån hans hus. När så ytterligare ett videoband dyker upp får Fred problem. Bandet visar ett mord, och det är Fred som mördar sin fru.

David Lynch har en yrkeskarriär av sällan skådat slag. Hans gränslösa inställning till kreativitet är hans verktyg och den har utmynnat i yrken som konstnär, målare, fotograf, filmregissör, manusförfattare, producent, ljuddesigner, bilddesigner, tecknare, dokumentärfilmare, musiker samt föreläsare om kreativitet och Trancedental Meditation.

Han ligger bakom surrealistiska kultfilmer som Eraserhead (1977), Blue Velvet (1986), Wild At Heart (1990), Mulholland Drive (2001) och Inland Empire (2006), men även mer konventionella draman som The Elephant Man (1980) och The Straight Story (1999). För att inte nämna den nyskapande TV-serien Twin Peaks (1990-1991) och en rad intressanta kortfilmer.

Jag håller sedan jag upptäckte honom som min absoluta favoritregissör och största inspirationskälla. Twin Peaks-uppföljaren Fire Walk With Me (1992) räknar jag till en av mina två absoluta favoritfilmer genom tiderna.

1

Lost Highway var dock en tudelad upplevelse första gången jag såg den, men en upplevelse som oavsett lämnade djupa avtryck hos mig.

Mitt största missnöje mot filmen efter att jag såg den första gången var att Lynch blandade in kontemporär rockmusik med artister som David Bowie, Rammstein och Marilyn Manson i filmen (varav den sistnämnde även gör en cameo), medan jag var mer frälst i hans suggestiva ljudarbete och samarbete med kompositören Angelo Badalamenti.

Efter en omtitt bildade jag dock en ny uppfattning då rockmusiken slår ann en särpräglad karaktär på filmen. Lynch skapar oftast sina filmlandskap genom att blanda den kontemporär tidperioden med en mer idyllisk 40/50-talston men Lost Highway känns itsället enbart kontemporär med 90-talet.

Angelo Badalmentis musik finns även den där, trots att den är väldigt underliggande och tonlös, men Lost Highways musik är enligt mig något av hans starkaste samarbeten med Lynch och mycket just tack vare fokuset på det mer suggestiva.

6

Lost Highway gjorde Lynch efter en flera år lång paus från filminspelningens värld för att istället koncentrera sig på konst, musik och fotografier. Förarbetet till filmen påbörjades dock ganska direkt efter hans föregående film och det var under bilresan hem efter sista inspelningsdagen av Fire Walk With Me som idén till Lost Highway kläcktes i Lynchs huvud.  

Filmen skrevs sedan tillsammans med Barry Gifford – romanförfattaren bakom boken Wild At Heart och som Lynch snabbt filmatiserade och vann Guldpalmen med i Cannes. De hade tidigare samarbetat med TV-filmen Hotel Room (1993), där Gifford skrev två av de tre episoderna och Lynch var en av regissörerna.

Lost Highway möttes – som alltid när det gäller Lynch, av väldigt blandad kritik och i filmens reklam skyltade Lynch med kritikerna Gene Siskels och Roger Eberts ”two thumbs down” som ”two good reasons to go and se Lost Highway!”

Utöver införandet av en större dos rockmusik i soundtracket så undviker Lynch i Lost Highway även mycket av den absurda humor som ofta brukar krydda hans märkliga filmuniversum. Visst innehåller den komiska ögonblick, men humorn är vid dessa fåtalet tillfällen sällan uppenbara.

7

Just Lynchs vilja att avfyra humorelement vid tillfällen då det är osäkert ifall det är ”tillåtet” eller ”meningen” att man får skratta är alltid uppfriskande enligt mig och då funkar principen ”gärna hellre än ofta” utmärkt.

Spoiler!

En av inspirationerna till Lost Highway ligger i det mentala störningstillståndet ”pychogenic fugue”, i vilket den som drabbas av det oavsiktligt glömmer sitt pågående liv totalt och skapar en helt ny identitet med alternativ personlighet, familjeband och till och med nya ”minnen”. Blev du ”lost” av handlingen i Lost Highway kan den vetskapen eventuellt få dig att tolka filmen lite klarare, men kom ihåg att detta endast är inspiration och inte någon ”förklaring” som löser något slags konceptuellt pussel till punkt och pricka.

Spoiler slut.

För även om likheterna mellan Lost Highway och Mulholland Drive finns där så är den förstnämnda enligt mig betydligt rakare berättad. Den berättar från punkt till punkt med endast ett fåtal karaktärer, som en slags Neo-Noir-historia med kriminalitet i skuggan av den ensliga stadmiljön, med  femme fatales och gangsters i varje hörn. Även om post-modernt filmskapande med noir-drag har legat Lynch varmt om hjärtat är Lost Highway den film som lägger mest vikt vid just det moderna i post-modernismen.

Min raka vy av Lost Highway har dock kommit efter ett par omtittar. Första gången såg jag den som ”svårare” än både Mulholland Drive och Eraserhead, men Lost Highways rakare fokus har fått den att utvecklas snabbare än de andra filmerna jag jämför med.

8

De första 45 minuterna av filmen brukar beskrivas som en ”skräckfilm signerad Lynch” och jag är verkligen beredd att hålla med då de stilrena, nakna och mörka rumsmiljöerna gör mig både paranoid och i hypnotiskt tillstånd över att följa var karaktärerna är på väg. Filmfotot är fruktansvärt bra och insugande. Det är verkligen Film-Noir fast i färg!

Bill Pullman (Spaceballs, Independence Day) är den saxofonspelande (rättelse; saxofonskrikande), välbetalde Fred – vilket är stor ironi från Lynch då hans musikaliska yrke kan ses som okonventionellt jazzande eller överskattat bogus beroende på vilken inställning till kreativitet man har.

Fred har en lika luxuös fru – Renee, som är precis lika fåordig och inåtvänd som Fred är. Vad vi börjar ana är dock att Fred lider av ohälsosam svartsjuka och ständigt oroas över vad Renee kan vara när hon inte är med honom. Renee spelas av Patricia Arquette (A Nightmare on Elm Street III, True Romance, Medium).

En dag hittar Renee ett videoband utanför deras villaentré och de börjar ana att någon övervakar dem. Fred får också syn på en mystisk, väldigt svartvit liten man – trollbindande spelad av hustrumordanklagade Robert Blake (In Cold Blood, Baretta) och härifrån tar den svartsjuka paranoian över på ett väldigt absurt, skrämmande sätt.

3

Spoiler!

Teorierna över vem denne ”Mystery man” egentligen är har tolkats på olika sätt, men som en bekant till mig antydde kan symbolismen kring honom tolkas som svartsjukan i mänsklig form. Han verkar där du inte är, han övervakar ständigt när du inte ser. Mitt ute i ingenstans har han en kall fristad – ett gömställe bortom konsekvenser men som håller på att brinna upp. Han får saker i rullning, likt en listig orm eller varför inte halvguden Loke. Han är beräknande och svartsjukan delar definitivt hans karaktärsdrag.

Spoiler slut.

En annan del av filmen berättar hux flux om en ung bilmekaniker – Pete, spelad av relativt okände Balthazar Getty. Han har en flickvän, men är inte nöjd med sin tillvaro. Han servar Mr. Eddies – en gangsterhöjdares, skrytbil. Mr. Eddie visar med uppenbar tydlighet att han är beredd att offra ett och annat liv för att få som han vill och för att visa att det är han som bestämmer.

Han spelas av oscar-nominerade Robert Loggia (Big, Jagged Edge). David Lynch erbjöd honom rollen som den machorytande djävulskaraktären eftersom skådisen mer än 10 år tidigare gett ett sådant ursinnigt machointryck efter att han inte blivit castad som Dennis Hoppers karaktär i Lynchs film Blue Velvet. Det behövs inte nämnas att han gör Mr. Eddie-rollen som en smäck.

Det visar sig även att Mr. Eddie har en kvinnlig blondin i bekantskap och unge Pete blir frestad att dra sig in i ett farligt äventyr som givetvis riskerar att sluta väldigt olyckligt.

5

Spoiler!

Blondinen – vid namn Alice, är märkligt lik Freds fru, Renee. Petes relation till Alice är på många sätt en konstrast till Freds relation med Renee. Pete besitter en naturlig dragningskraft och Alice är beredd att leva farligt för hans skull, precis som han är beredd att riskera livet för att få känna det farliga med Alice. Pete har sex gång på gång och är otrogen mot sin flickvän.

Pete är på många sätt den önskepersonlighet Fred vill vara. Pete är också Freds inneboende revanch mot sin fru Renee, men problemet är att väldigt mycket i den här soppan är spekulativa dröm- och mardrömsscenarion skapade i Freds fantasi. På så vis verkar filmen vara Freds mentala kollaps efter den sjukliga svartsjukeparanoian han upplever och som sedan resulterar att han i någon slags tillfällig psykos mördar sin egen fru. Fred förlorar sig i sin fantasi och faller över i en alternativ personlighet.

Slutet kan betyda mycket, men kanske är det Freds verklighet och brott som börjar inkräkta/klarna för honom och han måste återigen fly iväg genom en personlighetsförträngning.

Spoiler slut.

Lost Highway visar på så pass introverta, innestängda karaktärer att den aldrig ger något totalt utlopp på samma sätt som mina absoluta favoritfilmer av Lynch, men det är också filmens syfte att visa dessa karaktärer då filmens underliggande konflikt finns att hämta just i denna ”mentala implosion”. Filmens 135 min flyger förbi fasligt fort för mig varje gång jag ser den och det är David Lynchs klart mest tempofyllda film.

9

Originella skådespelare som Richard Pryor (Silver Streak, Blue Collar, See No Evil Hear No Evil), nämnde Robert Blake och framför allt Lynchs återkommande favoritskådis Jack Nance (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks) gör sina sista roller och även om dom är små skänker det ännu mer handplockad finkänslighet till den minst sagt speciella stämningen som genomsyrar filmen.

Den djupa, ”lynchiska” drömkänslan är definitivt mer enhetlig här än i Mulholland Drive och stämningsmässigt på det stora hela är Lynch närmare debuten Eraserheads drömvärld än någonsin. Filmen är otvivelaktigt intressant, stundtals briljant av sällan skådat slag och ett mycket intressant svartsjukekomplement till Lynch-beundraren (och min näst störste favoritfilmskapare) Stanley Kubricks Eyes Wide Shut (1999)!

Och på tal om hanterandet av minnen;

Ed: ”Do you own a video camera?”
Renee Madison: ”No. Fred hates them.”
Fred Madison: ”I like to remember things my own way.”
Ed: ”What do you mean by that?”
Fred Madison: ”How I remembered them. Not necessarily the way they happened.”

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

Genre: Skräck
Regi: Chuck Russell
Manus: Wes Craven, Bruce Wagner, Frank Darabont, Chuck Russell
Längd: 96 min
Skådespelare: Laurence Fishburne, Patricia Arquette, John Saxon, Craig Wasson, Heather Langenkamp, Robert Englund, Rodney Eastman, Priscilla Pointer, Jennifer Rubin, Ken Sagoes

Några ungdomar är intagna för vård. I deras drömmar figurerar Freddy. En läkare och en psykolog försöker med gruppterapi rädda dem.

Efter att ha schockats över charmen i den första uppföljaren till Terror på Elm Street, så var det 2008 dags för mig att för första gången se den tredje delen, där Wes Craven (The Last House on the Left, A Nightmare on Elm Street, Scream) återvände för att skriva manuset. 3:an brukar också nämnas som den enda bra Elm Street-filmen efter originalet.

Manuset är inte enbart Wes Cravens skapelse, utan en blandning av så mycket som fyra olika manusförfattares visioner. En av dem är ingen mindre än en ung Frank Darabont (Shawshank Redemption, The Green Mile, The Majestic, The Mist) – mannen som haft en minst sagt lyckad karriär som regissör till några av Stephen Kings mindre skräckfokuserade berättelser.

Wes Cravens manus skrevs delvis om av Darabont och Chuck Russel, som sedan fick regirollen för filmen. Cravens första önskan var att göra en film som handlade om hur en Elm Street-film spelades in och hur filmteamet plötsligt blev terroriserade av Freddy Krueger som tagit sig in i deras verklighet genom deras drömmar. Ett minst sagt intressant skräckfilmsupplägg vilket är Cravens största styrka.

Idén blev dock av i Wes Cravens återkomst och avsked till Elm Street-franchisen, nämligen Wes Craven’s New Nightmare (1994).

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors blev dock lite av en besvikelse, då filmen självklart inte är ett dugg läskig utan bara fånigt rolig och fullproppad med effekter. Varenda litet bus som Freddy Krueger hittar på ska fyllas med flashiga effekter som säkert fick ungdomar på 80-talet att höja på ögonbrynen, men idag blir det bara leksakssoppa av alltihop.

Ungarna i filmen – inga mindre än bland andra Patricia Arquette (Medium, True Romance, Lost Highway) och Laurence Fishburne (Matrix-trilogin, Apocalypse Now), är dock roliga med sina nördiga stereotyper och lockar till ett och annat skratt, men Elm Street 3 är inte lika bra som sina föregångare utan påminner mig mer om dess slappa uppföljare.

Kul dock att Heather Langenkamp och John Saxon repriserar sina roller från första filmen här! Det både breddar Elm Street-universumet gynnande och får mig att tänka tillbaka på det jag gillade från originalet.

Allt som allt är tredje Nightmare on Elm Street-filmen trots allt mysig som kvantitativt halloween-tidsfördriv och som det rekommenderar jag den. Inte fy skam det heller.

 Mysskräckis från 80-talet med nostalgisk känsla och kända ansikten i tidiga roller, tillsammans med Freddy Krueger i lektagen.
 Inte det minsta läskig vilket kan vara ett minus i en rysare. Dessutom alldeles för mycket fokus på flashiga effekter endast för tillfälliga, ögonbrynhöjande reaktioner – som för min del aldrig kommer.

 

Efterord: Här hittar du även min recension på föregångaren A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985).

True Romance (1993)

Genre: Romantiskt drama, Action, Road Movie
Regi: Tony Scott
Manus: Quentin Tarantino
Längd: 121 min

Clarence (Christian Slater) lever ensam, älskar Kung Fu-filmer och går alltid på bio på sin födelsedag. Denna födelsedag möter han den energiska Alabama (Patricia Arquette) som spiller popcorn över hela honom. Snart är de på rymmen från hallickar, maffian, polisen – och tillsammans lever de sitt livs äventyr.

För att få ihop pengar till Reservoir Dogs så sålde Quentin Tarantino ett av sina andra manus till Tony Scott (brorsan till Ridley som bland annat regisserade Top Gun) för minimipriset 30 000 dollar. Produktionsbolaget fick under klippningsprocessen kalla handen och klippte filmen så att den löpte tidsenligt, istället för att skildra handlingen med det ”tidshoppande” (a’la Pulp Fiction) som Tarantino hade tänkt sig.

Dessutom skildras Scotts resultat i en mer tidsenlig 80tals-anda, istället för den typiska 70-talsfeelingen som kännetecknas Tarantinos verk. Men Quentin Tarantinos avtryck finns tydligt med genom hela filmen, och är själva utropstecknet (tillsammans med ett fint score av Hans Zimmer) i denna våldsamma och omtumlande kärlekshistoria.

Det som jag speciellt tar med mig från True Romance är filmens förmåga att göra minsta lilla roll till en intressant karaktär som jag vill se mer och mer av. Gary Oldman gör en psykopatisk wigger-hallick på ett oefterhärmeligt sätt, Michael Rappaport är imponerande naturlig som Clarence snälle geekpolare med skådisdrömmar, James Gandolfini och Chris Penn dyker upp som tjuv och polis på ett underhållande sätt, liksom Tom Sizemore och Bronson Pinchot. Och inte minst Brad Pitt, som glänser under sitt korta framträdande som pårökt surferdude (det är hans karaktär som är inspirationen till filmen Pineapple Express).

Dessutom imponerar som vanligt storfräsarna Christopher Walken och Dennis Hopper – speciellt i en oförglömlig scen om sicilianarnas ursprung där Tarantinos dialog och dessa herrars närvaro skapar ren och skär filmmagi av högsta Tarantino-klass. Det finns så många prestationer att jag först i efterhand fått klart för mig att det dessutom är Val Kilmer som är Clarence mentor i Elvis-skepnad. Till och med Samuel L. Jackson hinner säga titt tut, dock inte så mycket mer.

Men trots alla dessa små russin i bullen så är detta framför allt Christian Slaters och Patricia Arquettes story, där de beundransvärt spelar det okonventionella kärleksparet som ger sig ut på en oförglömlig och minst lika galen resa som deras förhållande. Det är Arquette som imponerar mest av dem, med sitt både naiva och farliga skådespel (mötet mellan henne och Gandolfini i slutskedet höjer pulsen på mig när jag tänker tillbaka). Med alla dessa välskrivna karaktärer som fungerar så är det också på sin plats att berömma de casting-ansvariga.

Dessutom får man inte glömma bort Tony Scott – regissören själv, för ett imponerande arbete med Tarantinos story. Nog för att den är bra redan på papper, men det är alltid en svår balansgång att bibehålla manuskvalitéer även i slutresultatet, vilket Tony Scott i mångt och mycket har lyckats med – och han har ju anlag för bra road movies (Ridley Scott gjorde Thelma and Louise två år tidigare).

Slutet av 80-talet och början av 90-talet var i övrigt verkligen en tid då Road Movie-genren kokade, med filmer som Raising Arizona, Planes Trains and Automobiles (båda 1987), Rain Man (1988), Wild At Heart (1990), nämnda Thelma and Louise (1991), Kalifornia (1992), Dumb and Dumber (1994), Natural Born Killers (1994) och en massa andra. I denna konkurrens väger True Romance lite lättare än vissa av ovanstående – dock lyckas den leverera mer uppfinningsrikedom och små godsaker än de flesta av dem.

Nästan lite väl mycket, men lika mycket som det är en svaghet så är det också filmens styrka och det jag bäst minns den för. En modern kultklassiker som inte får glömmas bort!

8/10