Etikettarkiv: 1997

Lolita (1997) eller: I was a daisy fresh girl and look what you’ve done to me

Jag noterar filmatiseringen av Vladimir Nabokovs Lolita från 1997, regisserad av Adrian Lyne (Fatal Attraction, Flashdance). Titelkaraktären Dolores Haze aka Lolita känns mer som en slug, sensuell kvinna som spelar lillgammal, sensuell flicka – snarare än slug flicka som spelar sensuell kvinna. Trots detta tar den materialet längre och djupare än i Stanley Kubricks version som kom 45 år tidigare.

Humbert är professor i fransk litteratur – en intelligent och attraktiv man. Året är 1947 och Humbert kommer till New England där han hyr ett rum hos änkan Charlotte Haze. Hon ser i Humbert en möjlighet att förverkliga sina drömmar om en kultiverad make. Men Humbert drömmer om hennes dotter, Lolita. De båda ger sig iväg till USA på en lång resa, en resa rakt mot helvetet…

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Humbert: I missed you. I missed you a lot.
Lolita: Well I haven’t missed you. In fact, I’ve been revoltingly unfaithful to you. But it doesn’t matter, because you don’t care about me anymore anyway.
Humbert: What makes you think I don’t care about you?
Lolita: Well you haven’t kissed me yet, have you?

Noteringar:

• Dominique Swains skådespelarinsats är väldigt imponerande. Hennes lolitakvaliteter exponeras mest genom sexuella klichéer, men hon gör Dolores djävulska motivation brännande bra.

• Jeremy Irons är för det mesta briljant i rollen som pedofilen Humpert Humpert. Hans berättarröst är en av dom finaste av alla berättarröster jag hört – mjuk och meditativ – men hans sentimentala minspel så fort han smälter av Dolores Hazes frestanden är ganska enerverande. Komiskt, men enerverande.

• Stanley Kubricks version av Lolita från 1962 är briljant (min recension), men efter att ha sett denna tyngre, mer deprimerande och i någon mån djärvare version har jag blivit desto mer kluven just i jämförelsen mellan bearbetandet av materialets potential. Lolita anno 1997 är något repeterande, men dess förmåga att dra fram känslor ur mig är högre. Var för sig vet jag vilken som jag föredrar i helhet – men tillsammans?

Bild- och symbolspråket är vid ett flertal gånger bländande i sitt metaforskapande och i sin poesi. Små, små ögonblick av hög, hög känsla för poetiskt talande bildspråk. Bland annat Dolores röda läppstift när hon sticker ut huvudet ur bilfönstret genom en skog vars gröna kulör får läppstiftet att bli en helt egen nivå i bilden. Eller när hon retsamt rullar ifrån Humpert med hans egen bil men spelar genomskinligt oskyldig.

Oj vilket vackert musiktema Ennio Morricone bjuder på. Det där avvikande tonpålägget som bryter in över harmonin. Vemodigt och undergångsbådande. Det stycket är Morricone i absolut mästarform. Så perfekt träffar den filmens starkaste ton.

Kubricks version är mer finslipad för sin form, men vilken final Lolita anno 1997 bjuder på! Dra på trissor vad den kramar ur varenda droppe på ett hejdundrande poetiskt och filmiskt sätt! Jag bugar för skådespelet, skådespeleriet och filmkonsten allt i ett och samma crescendo.

Karaktären Quilty tas till vara på ett nytt sätt jämfört med Kubricks version. Hur han framställs i Nabokovs roman vet jag inte tillräckligt mycket om för att uttala mig. i denna 90-talsfilmatisering blir han verkligen en skuggfigur – en mastermind i skymda vrår, och en mer ikonisk varelse än Peter Sellers fräckare och patetiskt nördige variant. Ord jag uttrycker komplimangartat. Frank Langella är dock min ”Quilty of choice”.

Humbert: Don’t touch me; I’ll die if you touch me.

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

Annonser

Queer Top 20 | #9. Chasing Amy (1997)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#9. Chasing Amy (1997)

Kevin Smith är en av mina favoritregissörer och Chasing Amy är den tredje filmen i hans View Askewniverse (ett delat cinematiskt universum som innefattar Clerks, Mallrats, Chasing Amy, Dogma, Jay and Silent Bob Strikes Back och Clerks II). Holden (Ben Affleck) och Banky (Jason Lee) är två bästa vänner som bor ihop och skriver och tecknar serietidningar tillsammans. Deras liv blir betydligt mer komplicerade när Holden förälskar sig i den till synes lesbiska Alyssa (Joey Lauren Adams). Chasing Amy bibehåller Smiths typiska humor men är djupare och mer dramatisk än hans andra filmer och innehåller många intensiva scener mellan Affleck och Adams. Filmen är inte rädd för att ha ett bittert slut.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Lost Highway (1997)

Mkrorecensioner-header lost-highway-movie-poster-1997-1020189228Genre: Mysterium, Drama, Thriller, Skräck, Surrealism
Produktionsland: USA, Frankrike
Manus: David Lynch, Barry Gifford
Regi:
David Lynch
Längd:
 134 min
Skådespelare:
Bill Pullman, Balthazar Getty, Patricia Arquette, Robert Loggia, Giovanni Ribisi, Gary Busey, Robert Blake, Jack Nance, Lisa Boyle, Natasha Gregson Wagner, Henry Rollins, Louis Eppolito, Jack Kehler, Richard Pryor

Funny how secrets travel…

När Fred kommer hem en kväll hittar han en videofilm utanför sin dörr, som är filmad inifrån hans hus. När så ytterligare ett videoband dyker upp får Fred problem. Bandet visar ett mord, och det är Fred som mördar sin fru.

big_1409617246_1382489967_image

Jag har recenserat Lost Highway en gång förut, 2012. Den recensionen finner du här, där jag går in lite mer utförligt kring filmens bakgrund och min bakgrund till filmen. Jag berör också en del spoilerrelaterade saker. Det är den mer innehållsrika recensionen och det här är den korta ”stream of consciousness”-versionen.

Vad ska jag säga? Det här är ungefär åttonde gången jag ser filmen. David Lynch är min favoritkreatör alla kategorier och Lost Highway är en av hans allra mest stämningstäta skapelser.

lh029

Fred Madison: I had a dream about you last night.
Renee Madison: Yeah? What was it about?
Fred Madison: You were in the house, calling my name, but I couldn’t find you. Then there you were, lying in bed… but it wasn’t you. It looked like you, but it wasn’t.

Jag får intensiva drömupplevelser av den som kan liknas vid trans. Mörkret bokstavligen, den ambienta ljudbilden som får mig att mentalt hamna på botten av en bäcksvart swimming pool, till tonerna av ett 90-talsmelankoliskt soundtrack som jag förr tyckte var filmens enda svaghet men nu vuxit till att bli en av filmens höjdpunkter.

3db38d34087c7b15c89220c35a521928

LA-atmosfären! Den ljumma natten, ökenvinden och hela den neo-noir/art deco/post-moderna inramningen. Mörk meditation fångat på film. En psykedelisk feberdagdröm nattetid. Finns inga ord som räcker till – du måste bara uppleva den.

Ett mörkt rum i ensamhet, en stor TV och hemmabioljudet högt uppskruvat och du kommer vara med om en unik upplevelse.

4 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
5 – Foto
5 – Musik
———-
23 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Scream 2 (1997)

Halloween-banner-2014Scream 2 PosterGenre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 120 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Jamie Kennedy, Liev Schreiber, Jerry O’Connell, Timothy Olyphant, Elise Neal, Laurie Metcalf, Jada Pinkett Smith, Omar Epps, Roger Jackson (röst), Heather Graham, Sarah Michelle Gellar, David Warner

Bara ett år efter att Scream (läs recensionen här) blev en stor hit kom uppföljaren. Liksom den första filmen regisserades Scream 2 av Wes Craven efter ett manus av Kevin Williamson. Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox återvände till sina roller som Sidney, Dewey och Gale, tillsammans med Jamie Kennedy som återvände till sin roll som Randy Meeks.

scream210

Sidney Prescott studerar på college. Hon har nya vänner, en ny pojkvän och mår bra med tanke på omständigheterna, men premiären av filmen ”Stab”, som baseras på händelserna i Woodsboro för med sig busringningar som påminner Sidney om de hemska händelserna. Plötsligt börjar mord inträffa, begådda av någon som bär Ghostfacedräkten och som terroriserar Sidney per telefon. Sidneys vän Dewey kommer till hennes skola, och det gör även reportern Gale Weathers. Mysteriet som alla undrar över är; Vem är denne nye mördare som verkar så fast besluten att återskapa morden i Woodsboro?

scream22

Jag tycker att Scream 2 är en av de bästa tvåorna som någonsin gjorts (tillsammans med X2: X-Men United och Terminator 2: Judgment Day) och den är nästan lika bra som ettan. På vissa sätt är den faktiskt bättre än ettan. Den är bättre regisserad och har inte lika många irriterande missar som ettan hade. Den enda irriterande missen är att Randy (som ju ska vara en filmnörd) rättar en annan elev med ett felaktigt citat från Aliens, efter att eleven sade rätt citat. Detta var dock inte Jamie Kennedys fel, utan det var den andre skådisen som sade rätt replik av misstag och Kennedy fann sig snabbt och rättade honom med fel replik. Wes Craven borde ha gjort en omtagning på det, men det är som det är.

scream29

Det som särskiljer Scream-filmerna från andra slasherserier (förutom den klipska självironin om genren) är att våra hjältar är karaktärerna vi följer genom filmerna. I andra slasherserier, som Halloween, Terror på Elm Street och Fredagen den 13:e är det mördarna som är seriens ständigt återkommande karaktärer, medan hjältarna oftast är olika karaktärer från film till film. I Scream-filmerna är det istället Sidney, Dewey och Gale som vi får följa, och det är väldigt intressant att se hur de utvecklas från film till film.

scream225

I den här filmen har Sidney genomgått ungefär samma utveckling som Sarah Connor i Terminator 2, om än på en mindre extrem skala. Hon är tuffare och bättre förberedd. Dewey känns äldre och något mer erfaren, även om han fortfarande behåller sitt klantiga och något naiva sätt. Gale är mer sympatisk och lite mer omtänksam, samtidigt som hon fortfarande är kompromisslös och karriärdriven.

Skådespeleriet är väldigt bra, och det är kul att Liev Schreiber, som är en av mina favoritskådespelare, har en större roll (i ettan var han bara med på tv i en kort scen och hade inga repliker). Musiken är bra och både filmmusiken och låtarna av bland andra The Eels och Everclear passar bra in i filmen. Låten ”Red Right Hand” av Nick Cave and the Bad Seeds används också, vilket gör den till något av seriens temalåt eftersom den var med i ettan också.

scream215

Den här filmen innehåller den mest spännande scenen jag någonsin sett. Jag tänker inte spoila scenen, men bara så att ni vet vilken det är kan jag säga att den involverar en polisbil. Liksom i ettan tycker jag att filmens starkaste del är klimaxet där mördaren avslöjas.

Båda dessa första två filmer i serien är med bland mina hundra favoritfilmer. De var åtminstone det senaste gången jag uppdaterade den listan.

scream223

Visste du att:

  • Filmen hade ursprungligen ett helt annat slut med andra karaktärer som mördare, men efter att manuset läckte på internet skrevs hela slutet om.
  • När nakenbilder av Gale Weathers (spelad av Courteney Cox) nämns, försvarar sig Gale med att det bara var hennes ansikte på Jennifer Anistons kropp. Cox och Aniston medverkade i tv-serien Friends tillsammans.
  • Robert Rodriguez regisserade ett par av scenerna i Stab, filmen i filmen baserad på händelserna i den första Scream-filmen.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Det korrekta citatet från Aliens som Joshua Jackson säger är ”Get away from her, you bitch” och det citat som Randy Meeks felaktigt korrigerar Joshua med är ”Stay away from her, you bitch”. Nu vet du det.

Lost Highway (1997)

Idag har jag och ytterligare tre filmbloggarkollegor slagit våra filmkritikerhjärnor ihop för att knäcka den berömda David Lynch-koden i mysteriet Lost Highway – eller åtminstone för att knäcka Lynch. Inga ordvitsar om att ”lyncha” honom däremot. De tre filmbloggare utöver mig som idag skriver bra – eller dåligt, om Lost Highway är;

Fiffis Filmtajm
Fripps Filmrevyer
Jojjenito

lost-highway-movie-poster-1997-1020189228Genre: Psykologisk thriller, Mysterium, Neo-Noir
Regi: David Lynch
Manus: David Lynch, Barry Gifford
Längd: 135 min
Skådespelare: Bill Pullman, Patricia Arquette, Balthazar Getty, Robert Loggia, Robert Blake, Gary Busey, Richard Pryor, Jack Nance, Giovanni Ribisi, Lisa Boyle, Natasha Gregson Wagner, Henry Rollins, Louis Eppolito, Jack Kehler

När Fred kommer hem en kväll hittar han en videofilm utanför sin dörr, som är filmad inifrån hans hus. När så ytterligare ett videoband dyker upp får Fred problem. Bandet visar ett mord, och det är Fred som mördar sin fru.

David Lynch har en yrkeskarriär av sällan skådat slag. Hans gränslösa inställning till kreativitet är hans verktyg och den har utmynnat i yrken som konstnär, målare, fotograf, filmregissör, manusförfattare, producent, ljuddesigner, bilddesigner, tecknare, dokumentärfilmare, musiker samt föreläsare om kreativitet och Trancedental Meditation.

Han ligger bakom surrealistiska kultfilmer som Eraserhead (1977), Blue Velvet (1986), Wild At Heart (1990), Mulholland Drive (2001) och Inland Empire (2006), men även mer konventionella draman som The Elephant Man (1980) och The Straight Story (1999). För att inte nämna den nyskapande TV-serien Twin Peaks (1990-1991) och en rad intressanta kortfilmer.

Jag håller sedan jag upptäckte honom som min absoluta favoritregissör och största inspirationskälla. Twin Peaks-uppföljaren Fire Walk With Me (1992) räknar jag till en av mina två absoluta favoritfilmer genom tiderna.

1

Lost Highway var dock en tudelad upplevelse första gången jag såg den, men en upplevelse som oavsett lämnade djupa avtryck hos mig.

Mitt största missnöje mot filmen efter att jag såg den första gången var att Lynch blandade in kontemporär rockmusik med artister som David Bowie, Rammstein och Marilyn Manson i filmen (varav den sistnämnde även gör en cameo), medan jag var mer frälst i hans suggestiva ljudarbete och samarbete med kompositören Angelo Badalamenti.

Efter en omtitt bildade jag dock en ny uppfattning då rockmusiken slår ann en särpräglad karaktär på filmen. Lynch skapar oftast sina filmlandskap genom att blanda den kontemporär tidperioden med en mer idyllisk 40/50-talston men Lost Highway känns itsället enbart kontemporär med 90-talet.

Angelo Badalmentis musik finns även den där, trots att den är väldigt underliggande och tonlös, men Lost Highways musik är enligt mig något av hans starkaste samarbeten med Lynch och mycket just tack vare fokuset på det mer suggestiva.

6

Lost Highway gjorde Lynch efter en flera år lång paus från filminspelningens värld för att istället koncentrera sig på konst, musik och fotografier. Förarbetet till filmen påbörjades dock ganska direkt efter hans föregående film och det var under bilresan hem efter sista inspelningsdagen av Fire Walk With Me som idén till Lost Highway kläcktes i Lynchs huvud.  

Filmen skrevs sedan tillsammans med Barry Gifford – romanförfattaren bakom boken Wild At Heart och som Lynch snabbt filmatiserade och vann Guldpalmen med i Cannes. De hade tidigare samarbetat med TV-filmen Hotel Room (1993), där Gifford skrev två av de tre episoderna och Lynch var en av regissörerna.

Lost Highway möttes – som alltid när det gäller Lynch, av väldigt blandad kritik och i filmens reklam skyltade Lynch med kritikerna Gene Siskels och Roger Eberts ”two thumbs down” som ”two good reasons to go and se Lost Highway!”

Utöver införandet av en större dos rockmusik i soundtracket så undviker Lynch i Lost Highway även mycket av den absurda humor som ofta brukar krydda hans märkliga filmuniversum. Visst innehåller den komiska ögonblick, men humorn är vid dessa fåtalet tillfällen sällan uppenbara.

7

Just Lynchs vilja att avfyra humorelement vid tillfällen då det är osäkert ifall det är ”tillåtet” eller ”meningen” att man får skratta är alltid uppfriskande enligt mig och då funkar principen ”gärna hellre än ofta” utmärkt.

Spoiler!

En av inspirationerna till Lost Highway ligger i det mentala störningstillståndet ”pychogenic fugue”, i vilket den som drabbas av det oavsiktligt glömmer sitt pågående liv totalt och skapar en helt ny identitet med alternativ personlighet, familjeband och till och med nya ”minnen”. Blev du ”lost” av handlingen i Lost Highway kan den vetskapen eventuellt få dig att tolka filmen lite klarare, men kom ihåg att detta endast är inspiration och inte någon ”förklaring” som löser något slags konceptuellt pussel till punkt och pricka.

Spoiler slut.

För även om likheterna mellan Lost Highway och Mulholland Drive finns där så är den förstnämnda enligt mig betydligt rakare berättad. Den berättar från punkt till punkt med endast ett fåtal karaktärer, som en slags Neo-Noir-historia med kriminalitet i skuggan av den ensliga stadmiljön, med  femme fatales och gangsters i varje hörn. Även om post-modernt filmskapande med noir-drag har legat Lynch varmt om hjärtat är Lost Highway den film som lägger mest vikt vid just det moderna i post-modernismen.

Min raka vy av Lost Highway har dock kommit efter ett par omtittar. Första gången såg jag den som ”svårare” än både Mulholland Drive och Eraserhead, men Lost Highways rakare fokus har fått den att utvecklas snabbare än de andra filmerna jag jämför med.

8

De första 45 minuterna av filmen brukar beskrivas som en ”skräckfilm signerad Lynch” och jag är verkligen beredd att hålla med då de stilrena, nakna och mörka rumsmiljöerna gör mig både paranoid och i hypnotiskt tillstånd över att följa var karaktärerna är på väg. Filmfotot är fruktansvärt bra och insugande. Det är verkligen Film-Noir fast i färg!

Bill Pullman (Spaceballs, Independence Day) är den saxofonspelande (rättelse; saxofonskrikande), välbetalde Fred – vilket är stor ironi från Lynch då hans musikaliska yrke kan ses som okonventionellt jazzande eller överskattat bogus beroende på vilken inställning till kreativitet man har.

Fred har en lika luxuös fru – Renee, som är precis lika fåordig och inåtvänd som Fred är. Vad vi börjar ana är dock att Fred lider av ohälsosam svartsjuka och ständigt oroas över vad Renee kan vara när hon inte är med honom. Renee spelas av Patricia Arquette (A Nightmare on Elm Street III, True Romance, Medium).

En dag hittar Renee ett videoband utanför deras villaentré och de börjar ana att någon övervakar dem. Fred får också syn på en mystisk, väldigt svartvit liten man – trollbindande spelad av hustrumordanklagade Robert Blake (In Cold Blood, Baretta) och härifrån tar den svartsjuka paranoian över på ett väldigt absurt, skrämmande sätt.

3

Spoiler!

Teorierna över vem denne ”Mystery man” egentligen är har tolkats på olika sätt, men som en bekant till mig antydde kan symbolismen kring honom tolkas som svartsjukan i mänsklig form. Han verkar där du inte är, han övervakar ständigt när du inte ser. Mitt ute i ingenstans har han en kall fristad – ett gömställe bortom konsekvenser men som håller på att brinna upp. Han får saker i rullning, likt en listig orm eller varför inte halvguden Loke. Han är beräknande och svartsjukan delar definitivt hans karaktärsdrag.

Spoiler slut.

En annan del av filmen berättar hux flux om en ung bilmekaniker – Pete, spelad av relativt okände Balthazar Getty. Han har en flickvän, men är inte nöjd med sin tillvaro. Han servar Mr. Eddies – en gangsterhöjdares, skrytbil. Mr. Eddie visar med uppenbar tydlighet att han är beredd att offra ett och annat liv för att få som han vill och för att visa att det är han som bestämmer.

Han spelas av oscar-nominerade Robert Loggia (Big, Jagged Edge). David Lynch erbjöd honom rollen som den machorytande djävulskaraktären eftersom skådisen mer än 10 år tidigare gett ett sådant ursinnigt machointryck efter att han inte blivit castad som Dennis Hoppers karaktär i Lynchs film Blue Velvet. Det behövs inte nämnas att han gör Mr. Eddie-rollen som en smäck.

Det visar sig även att Mr. Eddie har en kvinnlig blondin i bekantskap och unge Pete blir frestad att dra sig in i ett farligt äventyr som givetvis riskerar att sluta väldigt olyckligt.

5

Spoiler!

Blondinen – vid namn Alice, är märkligt lik Freds fru, Renee. Petes relation till Alice är på många sätt en konstrast till Freds relation med Renee. Pete besitter en naturlig dragningskraft och Alice är beredd att leva farligt för hans skull, precis som han är beredd att riskera livet för att få känna det farliga med Alice. Pete har sex gång på gång och är otrogen mot sin flickvän.

Pete är på många sätt den önskepersonlighet Fred vill vara. Pete är också Freds inneboende revanch mot sin fru Renee, men problemet är att väldigt mycket i den här soppan är spekulativa dröm- och mardrömsscenarion skapade i Freds fantasi. På så vis verkar filmen vara Freds mentala kollaps efter den sjukliga svartsjukeparanoian han upplever och som sedan resulterar att han i någon slags tillfällig psykos mördar sin egen fru. Fred förlorar sig i sin fantasi och faller över i en alternativ personlighet.

Slutet kan betyda mycket, men kanske är det Freds verklighet och brott som börjar inkräkta/klarna för honom och han måste återigen fly iväg genom en personlighetsförträngning.

Spoiler slut.

Lost Highway visar på så pass introverta, innestängda karaktärer att den aldrig ger något totalt utlopp på samma sätt som mina absoluta favoritfilmer av Lynch, men det är också filmens syfte att visa dessa karaktärer då filmens underliggande konflikt finns att hämta just i denna ”mentala implosion”. Filmens 135 min flyger förbi fasligt fort för mig varje gång jag ser den och det är David Lynchs klart mest tempofyllda film.

9

Originella skådespelare som Richard Pryor (Silver Streak, Blue Collar, See No Evil Hear No Evil), nämnde Robert Blake och framför allt Lynchs återkommande favoritskådis Jack Nance (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks) gör sina sista roller och även om dom är små skänker det ännu mer handplockad finkänslighet till den minst sagt speciella stämningen som genomsyrar filmen.

Den djupa, ”lynchiska” drömkänslan är definitivt mer enhetlig här än i Mulholland Drive och stämningsmässigt på det stora hela är Lynch närmare debuten Eraserheads drömvärld än någonsin. Filmen är otvivelaktigt intressant, stundtals briljant av sällan skådat slag och ett mycket intressant svartsjukekomplement till Lynch-beundraren (och min näst störste favoritfilmskapare) Stanley Kubricks Eyes Wide Shut (1999)!

Och på tal om hanterandet av minnen;

Ed: ”Do you own a video camera?”
Renee Madison: ”No. Fred hates them.”
Fred Madison: ”I like to remember things my own way.”
Ed: ”What do you mean by that?”
Fred Madison: ”How I remembered them. Not necessarily the way they happened.”

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost