Persona (1966)

I mars 2010 skrev jag om denna film på filmforumet Filmsnack.se tillsammans med övriga skribenter inom den så kallade ”Filmklubben”, där särskilt intressanta filmer valdes ut överenskommet och skrevs om kollektivt. Det här är min text från den tiden om Persona .


Artsy-Fartsy-header1400x2100sr

Genre: Psykologiskt drama, Mysterium, Surrealism
Produktionsland: Sverige
Manus: Ingmar Bergman
Regi: Ingmar Bergman
Längd: 85 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Bibi Andersson, Liv Ullmann, Margaretha Krook, Gunnar Björnstrand, Jörgen Lindström

Den store skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullman) bestämmer sig plötsligt för att sluta tala. Ingen vet varför hon får detta infall, utom hon själv. Den unga, naiva syster Alma (Bibi Andersson) kallas in för att ta hand om och studera henne. De får bo tillsammans vid en sommarkåk intill havet. Medan rehabiliteringen går framåt börjar Alma lämna ut sig mer och mer till Elisabet, och frågan är; vem studerar egentligen vem?

Picture 74

Den säregna inledningen måste räknas till en av de mest minnesvärda i filmhistorien. Trots det – eller kanske just därför, var Ingmar Bergman (Smultronstället, Det Sjunde Inseglet, Fanny & Alexander) rädd för att vissa människor inte skulle ta hans film på allvar efter denna sekvens. Bergman utmanar både sig själv och sin publik med Persona och det är ingen överdrift av dem som kallar filmen för hans djärvaste i karriären.

Det första som slår mig efter denna andra gång jag ser den, är att musiken känns så perfekt och tidlös. Den kunde lika gärna vara hämtad ur en Kubrick-film eller ännu bättre – en Lynch-film. Men återigen till inledningen av filmen; Fantastisk, drömsk, symbolisk fantasi sätter tonen för filmen, med en död (?) pojke som inte får någon ro under det vita överdragstäcket. Han läser i en bok, ”En sann hjälte”, och jag undrar vad det är för tecken Bergman vill ge mig? Genom en suddig hinna ser han ett kvinnoansikte – en moder – men kvinnan byter ständigt skepnad. Vem är egentligen kvinnan? Och vem är egentligen pojken?

large_persona_05_blu-ray_

Alma: Jag kanske inte klarar henne.
Läkare: Hur då ”klarar henne”?
Alma: Själsligt.

Det här är alltså mina svävande tankegångar efter filmens första minuter – då vet jag att en film har lyckats fängsla mig. Filmen fortsätter med ett rakare berättande, men känslan av ovisshet finns hela tiden med och kommer ibland upp till ytan när små tecken ges.

persona7

Jag fastnar för de underliga rösterna utanför bild som egentligen kommer från någon som står framför syster Alma, men rösten är så koncentrerad att den verkar komma från Almas huvud lika gärna som personen framför henne. I och med Bergmans och fotograf Sven Nyqvists lek, där de med fotot parar ihop Elisabet Vogler med Alma, så känns teorin mycket möjlig. Elisabet Vogler verkar mer och mer vara ett tyst spöke som studerar Alma.

 

När upplösningen kommer känns det som att allt ställs kring sin spets och jag måste ta ett beslut – är det en och samma person och vem är egentligen äkta? Känslan av desillusion och svåra identitetsproblem lämnar mig när filmen plötsligt tar slut. Galet.

large_persona_x_blu-ray_

Målgruppschecklist:
5 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
5 – Prat

title_persona_blu-ray_

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
5 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
47/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

Annonser

8 thoughts on “Persona (1966)”

  1. Härliga tider borta på Filmsnack det där! Jag har inte sett om den än men måste jag säga att jag blev lite sugen nu. Härligt absurd Bergman-ångest. 🙂

    1. Japp, början på mitt intresse för filmskrivande! 🙂 Tycker helt klart su ska se om den. Det är ju en film som gynnas av det skulle jag lätt säga och särskilt svårsedd är den inte, trots stämpeln Bergman bär.

    1. Eftersom du säger det ska jag helt klart skriva mer om Bergman! Lär komma något kommande månaden, då Bergman på något vis passar sig bra nu när den soliga sommaren kommer med all flyktighet och enkla åtaganden. Då är det faktiskt väldigt skönt med någon slags kontrast när du sätter dig framför TV-skärmen. Jag minns också senast jag såg in mig på Bergman för cirka 9-10 år sedan. Det var också på sommaren och det var mysigt.

      Så jag ska se och skriva mer kring Bergmans filmer snart.

  2. hehe, låter bra! Ja, många Bergman är ju lite semesterkänsla kring: Sommaren med Monika, sommarnattens leende, Ansiktet, Vargtimman, sommarlek, såsom en spegel med mera är ju verkligen sommarfilmer, inte bara i namnet. Det var väl också på sommaren han kunde göra film då det var teater som gällde på vår/vinter…

    1. Ja, intressant med detaljen kring att det var tiden då han hade möjlighet att fokusera på filmproduktion. Smultronstället är ännu en somrig Bergman – kanske den somrigaste enligt mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s