Etikettarkiv: 1966

Sedmikrásky / Daisies (1966)

Artsy-Fartsy-headertumblr_me7x0wHKhI1qe3pw6o1_1280

Genre: Absurdism, Komedi, Drama
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Svensk titel: Tusenskönorna
Manus: Vera Chytilová, Ester Krumbachová, Pavel Jurácek
Regi: Vera Chytilová
Längd: 74 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Jitka Cerhová, Ivana Karbanová, Julius Albert

Upsa-daisy .. downs-a-daisy … turned-ons-a-daisy

Absurd tjeckisk film om två vänninor som båda heter Marie. På grund av att det händer så mycket hemskt i världen anser de att de också bör sprida kaos omkring sig.

born-to-be-wild-11-counterculture-films-riding-shotgun-with-easy-rider-11

Sedmikrásky (vars svenska titel är Tusenskönorna) är en experimentiell liten film av kvinnliga filmskaparen Vera Chytilová (Ovoce Stromu Rajských Jíme / Fruit of Paradise) som var udda till och med i jämförelse med andra tjeckoslovakiska ”Nya vågen”-filmer som kom på 60/70-talet. Den har ett slags anarkofeministiskt driv att löpa amok med sina energidryckspåverkade kvinnokaraktärer men framför allt en vilja att gå loss helt i det tekniska filmskapandet.

Jag blir lite distanserad av upplevelsen just på grund av fokuset på dom tekniska bitarna som tycks vara långt mer intressanta för filmskaparna än att sätta en stämning eller skildra något djupare. Engagemanget förvanskas när drivet mer handlar om att visa ett tekniskt experiment på klippbordet än att sätta ett avtryck kopplat till föregående och nästföljande scen, eller för den delen landa i själva ögonblicket. Finesserna med regnbågsfärgade multiexponeringar, pusselklippt stop-motion och ständigt växlande mellan svartvitt, sepia, grönt, blått och färg är dock oerhört långt före sin tid och galet fortfarande i dagens filmklimat. Rent ut sagt häpnadsväckande effekter.

daisiesPDVD_011

Det blir att kännas som om det är tekniknördar som gått loss på alla cylindrar snarare än en kreativt känslomässig filmskapare som försöker sätta en prägel att bygga något på och jag föredrar känsla framför teknisk briljans. Filmen är mer ett skickligt gitarrsolo i hög hastighet än ett finstämt stämningsbyggande, för att jämföra med musik. Oviljan att landa i något allvarligt och tråkseriöst eller att saker ska vara på ”ett sätt” känns som filmens stora statement. För mig blir intrycket mer en föreställning skapad av yta och teknisk finess snarare än att verkligen beröra mig konstnärligt.

Daisies_3

Sexspalten: Filmens huvudroller består av två kvinnor som revolterar mot allt och alla och utöver det filmstrukturen i sig på ett metaplan, när dom inte gör någon hemlighet av att dom är fullt medvetna om deras roller i en film jag som åskådare upplever. Dom går på dejter med mycket äldre män och skickar sedan iväg dem på tågresa för att bli av med dem, gång på gång. Dom massakrerar fester och deras inställning pendlar mellan ”uppfriskande manisk” och ”övertydligt, uppmärksamhetssökande och för mycket”.

vlcsnap-2012-07-06-21h42m27s139

Dom ursäktar sig inte och är på många vis utmärkt inspiration för kvinnans kompromisslöshet och frigörande från konventionerna makten satt kvinnan i, men det blir många gånger för poserande för mig. Vill jag ha kompromisslöst feministiskt flipperspel föredrar jag Mai Zetterlings Flickorna (1968) eller Harmony Korines Spring Breakers (2013 – läs min recension) framför Tusenskönorna, men jag ångrar defintivt inte att jag sett den.

Filmen avslutas genom att tillägnas till ”those that get upset only by a stumped-upon bed of lettuce”. Den kanske finaste absurdismen i hela filmen, som rättfärdigar till och med allt jag i min tråkighet och i sig absurda sökande efter värde kallar för mindre värdefullt.

Daisies__014_large

Jag känner att jag lär behöva återkomma till denna för min egen kunskaps skull, då det finns flera intressanta analyser som tar upp saker jag inte riktigt träffades av under åtminstone denna visning. Jag är övertygad om att det finns en rik mängd intressant undertext – meningsfylldhet, till filmens innehåll jag kommer må bra av att lära mig mer av, då jag i min fåniga jakt på mening i en absurd film inte träffades oerhört starkt just av filmens experimentglädje som något märkvärt ”empowering” element utan mer som teknisk, klämkäck nihilism.

Vilket är gott nog för mig i det lilla – egentligen. Varför krånglar jag till det för mig? Konstruktiv nihilism är ändå konstruktiv nihilism.

daisies-09

Målgruppschecklist:
3 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
2 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
1 – Action
2 – Prat

daisiesPDVD_006

Betyg:
2 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
3 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

SYD-Betyg-06

Annonser

Persona (1966)

I mars 2010 skrev jag om denna film på filmforumet Filmsnack.se tillsammans med övriga skribenter inom den så kallade ”Filmklubben”, där särskilt intressanta filmer valdes ut överenskommet och skrevs om kollektivt. Det här är min text från den tiden om Persona .


Artsy-Fartsy-header1400x2100sr

Genre: Psykologiskt drama, Mysterium, Surrealism
Produktionsland: Sverige
Manus: Ingmar Bergman
Regi: Ingmar Bergman
Längd: 85 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Bibi Andersson, Liv Ullmann, Margaretha Krook, Gunnar Björnstrand, Jörgen Lindström

Den store skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullman) bestämmer sig plötsligt för att sluta tala. Ingen vet varför hon får detta infall, utom hon själv. Den unga, naiva syster Alma (Bibi Andersson) kallas in för att ta hand om och studera henne. De får bo tillsammans vid en sommarkåk intill havet. Medan rehabiliteringen går framåt börjar Alma lämna ut sig mer och mer till Elisabet, och frågan är; vem studerar egentligen vem?

Picture 74

Den säregna inledningen måste räknas till en av de mest minnesvärda i filmhistorien. Trots det – eller kanske just därför, var Ingmar Bergman (Smultronstället, Det Sjunde Inseglet, Fanny & Alexander) rädd för att vissa människor inte skulle ta hans film på allvar efter denna sekvens. Bergman utmanar både sig själv och sin publik med Persona och det är ingen överdrift av dem som kallar filmen för hans djärvaste i karriären.

Det första som slår mig efter denna andra gång jag ser den, är att musiken känns så perfekt och tidlös. Den kunde lika gärna vara hämtad ur en Kubrick-film eller ännu bättre – en Lynch-film. Men återigen till inledningen av filmen; Fantastisk, drömsk, symbolisk fantasi sätter tonen för filmen, med en död (?) pojke som inte får någon ro under det vita överdragstäcket. Han läser i en bok, ”En sann hjälte”, och jag undrar vad det är för tecken Bergman vill ge mig? Genom en suddig hinna ser han ett kvinnoansikte – en moder – men kvinnan byter ständigt skepnad. Vem är egentligen kvinnan? Och vem är egentligen pojken?

large_persona_05_blu-ray_

Alma: Jag kanske inte klarar henne.
Läkare: Hur då ”klarar henne”?
Alma: Själsligt.

Det här är alltså mina svävande tankegångar efter filmens första minuter – då vet jag att en film har lyckats fängsla mig. Filmen fortsätter med ett rakare berättande, men känslan av ovisshet finns hela tiden med och kommer ibland upp till ytan när små tecken ges.

persona7

Jag fastnar för de underliga rösterna utanför bild som egentligen kommer från någon som står framför syster Alma, men rösten är så koncentrerad att den verkar komma från Almas huvud lika gärna som personen framför henne. I och med Bergmans och fotograf Sven Nyqvists lek, där de med fotot parar ihop Elisabet Vogler med Alma, så känns teorin mycket möjlig. Elisabet Vogler verkar mer och mer vara ett tyst spöke som studerar Alma.

 

När upplösningen kommer känns det som att allt ställs kring sin spets och jag måste ta ett beslut – är det en och samma person och vem är egentligen äkta? Känslan av desillusion och svåra identitetsproblem lämnar mig när filmen plötsligt tar slut. Galet.

large_persona_x_blu-ray_

Målgruppschecklist:
5 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
5 – Prat

title_persona_blu-ray_

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
5 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
47/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

Alice in Wonderland (1966)

Mkrorecensioner-headerAlice in Wonderland posterGenre: Saga, Drama, Mysterium, Surrealism
Alternativ titel: The Wednesday Play: Alice in Wonderland
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Jonathan Miller  (efter en roman av Lewis Carroll)
Regi:
Jonathan Miller
Längd:
72 min
Skådespelare:
Anne-Marie Mallik, Freda Dowie, Jo Maxwell Muller, Peter Cook, Michael Gough, Wilfrid Brambell, John Bird, John Gielgud, Michael Redgrave, Alan Bennett, Peter Sellers, Finlay Currie, Geoffrey Dunn, Mark Allington, Alison Leggatt, Leo McKern

En subversiv och mörkare variant av den klassiska barnsagan om Alice i underlandet. Med typisk viktoriansk och gotisk underton plågar filmen Lewis Carrolls orginalhistoria, samtidigt som den driver med medelklass-england.

Alice 19

Shakespeare-specialiserade TV/regissören Jonathan Miller regisserade på mitten av det omvälvande 60-talet en tolkning av Alices äventyr i Underlandet för brittiska BBC. Denna version har dock en annan prägel än det färgglada och sorglöst, barnvänliga, musikaldrypande och disney-fierade många ser framför sig när Lewis Carrolls historia kommer på tal. Filmen visar inga människor utklädda till djur utan är minimalistisk och lämnar fantasin till publiken.

Alice 4

Svartvit, distanserad och svävande meditativ, med en cynisk Alice som verkligen har skinn på näsan och replikerar den surrealistiska omvärlden som nästan svävar genom henne snarare än tvärtom. Det är den klart mest intressanta tolkningen av karaktären som jag sett hittills, levererad av unga Anne-Marie Mallik (som inte gjort fler roller framför kameran sedan dess). Rent visuellt betraktar hon sin omvärld som ett lager som placeras inne i miljön, men ändå med ett demonstrativt avstånd från den. Filmen visar onekligen på fantastiskt skildrande av surrealistisk stämning som ändå är väldigt avskalad. Återkommande tystnader från karaktärerna leds in i repliker som kommer direkt från Alices resonerande med sig själv.

Alice 6

Fotot tar avstånd, betraktar och formar miljöerna med underbart användande av vidvinkel som för tankarna till David Lynchs förvrängda världar. Den berömde sitarmusikern Ravi Shankar (far till bland annat musikern Norah Jones) står för musiken som tillför den redan sällsamt drömska stämningen med ytterligare atmosfär. Flertalet brittiska skådisgiganter som John Gielgud, Peter Sellers, Michael Redgrave, Peter Cook, Michael Gough och faktiskt Eric Idle även om han är okrediterad. Detta är nog min favoritfilmatisering av Alice!

4 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
4 – Foto
4 – Musik
———-
21 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Fotnot: En trevlig bonusbild jag inte kunde motstå att bjuda på!

Alice 11