Genre: Rysare, Sci-Fi, Action Produktionsland: USA, Storbritannien Svensk titel: Dödsängeln Manus: James Cameron, Gale Anne Hurd Regi: James Cameron Längd: 108 min Budget: 6 400 000 dollar Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Michael Biehn, Linda Hamilton, Paul Winfield, Lance Henriksen, Bess Motta, Rick Rossovich, Earl Boen, Shawn Schepps, Dick Miller, Bill Paxton, Brian Thompson, Brad Rearden
In the Year of Darkness, 2029, the rulers of this planet devised the ultimate plan. They would reshape the Future by changing the Past. The plan required something that felt no pity. No pain. No fear. Something unstoppable. They created ‘THE TERMINATOR’.
År 2029 ligger planeten jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskinerna har tagit över makten och människorna förvisats till underjorden. Men maskinernas makt hotas av en stark och växande motståndsrörelse. En ung kvinna, Sarah Connor, styr framtiden utan att hon själv vet om det. Hon bär på det barn som ska leda kampen mot maskinernas makt. Hon måste dö innan hon föder sitt barn. En robot – Terminatorn – skickas tillbaka i tiden för att döda Sarah. Den känner varken fruktan, medkänsla eller smärta. Den är en perfekt dödsmaskin. Men Sarah har en beskyddare – en ung soldat, som skickats av människorna från framtiden. Världens öde ligger i deras händer och de måste besegra Terminatorn innan han dödar dem.
En ung kvinna i en 80-talsförort vid namn Sarah Connor lever ett helt vanligt ”hitta sin plats i livet”-liv. Av en hysterisk man får hon veta att han skickats från framtiden för att skydda henne, eftersom hon kommer föda en pojke vid namn John – den verklige Messias i en postapokalyptisk framtid där mänskligheten håller på att utrotas av robotar. Sarah Connor är den nya Jungfru Maria.
Den klassiska raggningsrutinen, kanske hon tänker. Skyddas från vad, kanske hon tänker. Samtidigt har en av dessa robotar – en ostoppbar pansarmaskin på två ben med en samurajs disciplin för sin uppgift också skickats från framtiden. Han är bara några steg ifrån att fullfölja sin enda uppgift; att döda henne i god tid innan hon uppfyllt sitt öde. Pressen på hennes framtid ökar och molnen hopar sig.
James Camerons (Titanic, Aliens, Avatar) genombrott är en slasher i sci-fi-förpackning. En liten, kärnfull story. Det är inte helt lätt att komma ihåg det, så stor som denna ikoniska films mytologi är idag. Distinkt och okomplicerad som en saga, men som sagor kan vara är även The Terminator oerhört kraftfull och fängslande.
Ledmotivet av Brad Fiedel går att placera där uppe bland det bästa som gjorts för en film. Den sitter som en smäck för filmens hotfulla tema, likt hur John Williams lyfte Jaws (1975) när det begav sig. Men Williams musiktema var mer direkt effekt ovanpå, som förstärkandet av en ”jump scare”, medan Fiedels tema lägger en apokalypshotbild i filmens lugn. The Terminator belönas därmed dubbel puls. Dels den undergångsbådande skuggan av ledmotivet som aktiveras i pauserna och ekar kvar känslomässigt i sin frånvaro. Dels det mer direkta soundtrack som spänningsmomenten sedan förstärks av i nuet. Filmens musik fungerar därför likt filmen, med en hägrande undergång över en direkt terror. Muntert värre.
Och för att övergå från det audiovisuella berättandet till ren estetik – James Cameron och färgen blå. Denna films kärnfärg är nattblå. Likaså uppföljaren samt Aliens(1986). The Abyss (1989) och Titanic (1997) är givetvis havsblå. När han sedan gjorde Avatar (2009) saknades natten och vatten, så inte nog med att hela filmens planet inspirerades av havsnatur – avatarkaraktärerna fullkomligen skrek av blått. Camerons kärlek till havet går som en blå tråd genom hans filmografi.
Jessica Marie Alba föddes i Kalifornien-området Pomona i USA för 32 år sedan, 1981. Hennes pappa har mexikanskt ursprung men är amerikansk medborgare och hennes mamma har kanadensisk-danskt ursprung. Alba debuterade som skådespelare redan som 12-åring.
”I wasn’t given a whole lot in my life. I was on the bottom of the class system. But I got wisdom. I never just did what people told me. I questioned everything. When I look back, it is really no surprise that I started working at 12.” – Jessica Alba
Hon har medverkat i ett flertal filmer av varierande kvalitet, såsom Sin City (2005), Fantastic Four (2005), Into The Blue (2005), Machete(2010) och The Killer Inside Me(2010), varav birollen i den sistnämnda är hennes bästa prestation enligt mig.
Hon slog dock igenom som titelkaraktären i TV-serien Dark Angel (2000-2002) – det första projektet James Cameron stod bakom sedan den pyramidala succén Titanic tre år tidigare och Jessica Alba räknar hennes roll i den produktionen som ovärderlig för att hon över huvud taget har en hollywoodkarriär idag.
Jessica Alba har varit mer sparsam med skådespeleriet de senaste åren, sedan hon blev gravid och födde en döttrar två gånger om. Honor föddes år 2008 och Haven år 2011.
Hon har många gånger engagerat sig i politiska och välgörande ändamål under flera år, men detta är en sida som inte lyfts fram särskilt när hon kommit på tal. Hon lämnade dessutom aktivt den kristna kyrkan som 15-åring trots sin bibehållna tro, då hon ställer sig kritisk mot hur människor utnyttjar religionen och hur man som troende behandlas inom kyrkliga rörelser.
En promotionbild från filmen Into The Blue användes i mars 2006 som omslag till herrtidningen Playboy mot hennes vilja och hon hotade att stämma tidningen då det kunde ge en missuppfattning av att hon ställt upp som nakenmodell trots att det inte förekommit. Hugh Hefner bad henne om ursäkt och skänkte en summa pengar till välgörande ändamål å hennes vägnar, vilket gjorde att bägge parter försonades.
Nästa år ser vi henne som en av nyckelkaraktärerna i den långt efterlängtade Sin City-uppföljaren Sin City: A Dame To Kill For och innan dess ser vi henne även i Machete-uppföljaren Machete Kills (2013).
Jag har valt Jessica Alba som en av de vackraste kvinnorna inom film dels av nostalgiska skäl. Dark Angel och Into The Blue (2005) är två anledningar till att jag över huvud taget började bli intresserad av tjejer i min mer barndomliga ungdom. Sedan är hon på flera sätt exotismen personifierad för mig.
Då jag inte tillhör generationen som fastnade för latinska kvinnor som Jennifer Lopez och Salma Hayek så har Alba – sin ytterst vaga latinska koppling till trots, fått regera den platsen på min karta. Hon har en värme i sin blick och känns avslappnat jordnära i hennes person. Ju mer jag läser om henne, desto mer förstår jag hur pass hennes starka integritet har präglat hennes liv.
Hennes frisyr från yngre år är inte alltid idealisk med hennes utseende och när hon dyker upp i alternativa stilar lyfter hon lite extra. Hennes raka eller upsatta stil passar mig bäst personligen.
Min analys behöver inte bli mer ingående än så för så pass genomtänkt är den egentligen inte. Det känns bara fånigt att väga hennes utseenden från första början.
”There’s this mentality that you need the big dress and the big day – the day every girl gets to be a princess. I didn’t agree with any of that. This tradition of obeying your husband like he’s your king? It’s a load of crap. Love and honor, yes. But you should love and honor yourself too, and all your friends.” – Jessica Alba (Relaterad kuriosa; Jessica Albas dotter döptes till att heta ”Honor”)
Trivia: Jessica Albas nakenscen i Machete (2010) är inte äkta. Hon bar egentligen underkläder som senare suddades ut digitalt. Alba har sagt att hon aldrig skulle göra en nakenscen och har till och med en ”no nudity”-klausul i alla hennes modell- och skådespelarkontrakt.
[efter att ha blivit kritiserad av Tim Story – regissören till Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer (2007) ] – [The director told me] ” ‘It looks too real. It looks too painful. Can you be prettier when you cry? Cry pretty, Jessica’. He was like, ‘Don’t do that thing with your face. Just make it flat. We can CGI the tears in’. I’m like, ‘but there’s no connection to a human being’. And then it all got me thinking: ‘Am I not good enough? Are my instincts and my emotions not good enough? Do people hate them so much that they don’t want me to be a person? Am I not allowed to be a person in my work?’ And so I just said, ‘Fuck it – I don’t care about this business anymore.’ ” – Jessica Alba
I denna episods ”I backspegeln” tar jag konceptet väldigt bokstavligt och blickar tyst och stilla bakåt hela vägen till 1988.
Det har tydligen (enligt okända källor) gått en internationell trend de senaste dagarna att lista de senaste 25 årens 25 bästa filmer och det upplägget gillar jag skarpt. Framför allt eftersom jag själv är 25 år gammal och det innebär att jag listar de bästa filmerna under min livstid, vilket också på något vis innefattar det vi på ett sätt skulle kunna kalla för ”moderna klassiker”.
En av anledningarna till att jag har startat denna bloggserie var ju för att kunna skriva kortfattat (med mina mått mätt) och det var också något av ett nyårslöfte. I och med denna ”top 25”-lista tar jag detta till sin spets genom att presentera mina favoritfilmer de senaste 25 åren med endast namn och bild.
Med så pass många filmer får du nog ändå en hyfsad inblick i min filmsmak och förhoppningsvis finns det åtminstone en eller annan film du ännu inte sett och därför blir mer nyfiken på? Hoppas det.
…
1. Twin Peaks: Fire Walk With Me (David Lynch, 1992)
…
2. Mulholland Drive (David Lynch, 2001)
…
3. Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 1996)
3. Paradise Lost 2: Revelations (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 2000)
3. Paradise Lost 3: Purgatory (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 2011)
…
6. Titanic (James Cameron, 1997)
…
7. Lost in Translation (Sofia Coppola, 2003)
…
8. Irreversible (Gaspar Noé, 2002)
…
9. Eyes Wide Shut (Stanley Kubrick, 1999)
…
10. Drive (Nicolas Winding Refn, 2011)
…
11. The Tree of Life (Terrence Malick, 2011)
…
12. Léon (Luc Besson, 1994)
…
13. Shaun of the Dead (Edgar Wright, 2004)
…
14. The Devil and Daniel Johnston (Jeff Feuerzeig, 2005)
…
15. Lilja 4-ever (Lukas Moodysson, 2002)
…
16. The Assassination of Richard Nixon (Niels Mueller, 2004)
Månadens filmspanartema är ”Specialeffekter”. När jag tänker på specialeffekter tänker jag framför allt på all denna CGI (förkortning för Computer Generated Imagery – så kallad datoranimering) som dominerar dagens blockbusters och jag påminns ständigt om varför jag från hjärtat hatar att behöva inbilla mig att datoranimerade varelser och materia är verkliga.
Jag ser ju – utan att anstränga mig det minsta, att det knappt aldrig existerar någon fyllig textur i CGI-kroppar och framför allt saknas näst intill alltid tyngden i rörelserna och stegen. Oftast känns CGI-kroppar som gummiaktiga frimärken och färgglada ballonger som blåser omkring i en verklig värld utan någon intim kontakt och jag gillar det inte. Inte det minsta.
Det spelar ingen roll att det är väldigt bra CGI för att vara just CGI och att det kostat en massa pengar – inte när det inte går att integrera i den verkliga världen.
Jag ska därför lista några dueller där ”old school” effekter gjorda med verklig, fysisk materia och klassisk trickfilmning klår den mer moderna CGI-konsten för att sätta alla ”tumsugare” på plats som hävdar att det var sämre förr…
…
The Lost World (1997)/Jurassic Park III (2001) vs. Jurassic Park (1993)
Min barndoms besatthet – dinosaurieäventyret Jurassic Park (1993), är för mig filmhistoriens mest imponerande specialeffektsfilm tillsammans med King Kong (1933), 2001: A Space Odyssey (1968) och The Thing (1982).
James Camerons filmer har gjort sitt bästa för att åstadkomma liknande prestationer inom filmmediet i modern tid (och Stan Winston Studios tävlade i princip alltid mot sig själva i det avseendet), men ingen film klår Jurassic Park när det kommer till att förverkliga icke existerande djur på film i samma häpnadsväckande utsträckning. Tigern Richard Parker i Ang Lees fantastiska Life of Pi (2012) är sannerligen och nosar på samma briljans, men den filmen återupplivade trots allt inte dinosaurierna.
Hemligheten med dinosaurierna i Jurassic Park är just att den i så stor utsträckning som möjligt använde sig av äkta, fysisk vara som robotproteser och gigantiska modeller i naturlig storlek för att kännas så autentisk som möjligt. CGI användes och även den är fantastisk även idag med tanke på hur gammal filmen är, men det är användandet av dinosauriemodeller som verkligen ger gåshud (läs mer om det arbetet här).
Jurassic Parks effektbriljans blev särskilt bekräftad när filmens två uppföljare kom. Det betydligt större användandet av CGI i The Lost World (1997) visar betydligt mer overkliga och mjuka rörelser hos dinosaurierna och till och med när Jurassic Park III (2001) släpptes – 8 år av CGI-utveckling senare, så gick det inte att överträffa originalet. Jurassic Park 3:s CGI är pinsam i jämförelse och överträffar ibland oftast inte ens föregångaren The Lost World, trots att de verkligen kastar in hela arsenalen gång på gång.
Den tredje filmen pressar dock effekterna då den utspelas i dagsljus till största del vilket bidrar till ett helt annat ljus på CGI-varelserna och det är inte till deras fördel. Stan Winston ville helt enkelt inte spela på säkerhet och för det ska hans studio ha credit för – närbilderna på velociraptorernas ansikten är dessutom otroligt detaljerade och med fantastiskt naturtrogen ödlehud, men givetvis endast eftersom det även där består av klassiska modellkroppar och inte CGI-skapelser.
Jurassic Park är ett oöverträffat hantverk än idag. Här är en mycket intressant inspelningsfilm om hur effekterna bakom den uråldrige besten Tyrannosaurus Rex konstruerades.
…
Blockbuster-Sam Raimi vs. independent-Sam Raimi
2000-talets Sam Raimi satsar mest på pengainbringande blockbusterstorfilmer (Spider-Man-trilogin, Oz – the Great and Powerful) med mycket färgglattighet och datorgenererad visualitet. Tyvärr, för Sam Raimi är i grunden en glad entusiastfilmskapare med en lågbudgetglödande energi som är svår att inte charmas av efter att ha sett hans bejublade Evil Dead-trilogi.
Det effektfyrverkeri som han avlossar i första Evil Dead (1981) och sedan drar ännu mer till sin komiska spets i Evil Dead II (1987) för att sedan göra en slutlig kärleksförklaring till Ray Harryhausen i avslutande trilogifilmen Army of Darkness(1992) – det är lågbudgetkonst av det mest inspirerande slaget! Sätt Bruce Campbell i en stuga och låt Raimi leka lite med stop-motiontrickfilmning och du har något av det mest underhållande jag upplevt på film.
Ren och skär njutning!
…
Alien: Resurrection (1997) vs. Alien (1979)/Aliens (1986)
Ridley ScottsAlien (1979) väckte det mest skräckinjagande filmmonstret till liv genom sparsamt, antydande effektarbete och H.R Gigers bildfantasier fick liv med skrämmande resultat.
När visionären James Cameron (Terminator 1 & 2, Titanic, Avatar) gjorde uppföljaren Aliens(1986) tog hans alien-varelserna ytterligare ett steg längre genom att exponera dem betydligt mer och i större utsträckning. Pulserande, massiva actionscener utspelades men det antydande effektarbetet genom att endast visa delar av alienvarelserna hölls intakt med oanad framgång.
En tredje film kom och förde traditionen vidare med respekt, men när sedan Alien: Resurrection (1997) släpptes – nästan 20 år efter Ridley Scotts originalfilm, då brast det. CGI:n tog över och även om intentionen med att se aliens simma som hajar under vatten var goda så sprack illusionen just på grund av den alltför kontrastfyllda, viktlösa CGI:n.
Det är bara att jämföra på bilderna ovan för att se hur detaljrikedomen helt prioriterats bort och det var just detaljrikedomen som var triumfkortet när H.R Giger illustrerade fram varelserna från första början. Alien: Resurrection förtjänar inte sitt namn, tyvärr.
…
All satans datoranimerad sagoactionskit vs. Ray Harryhausen
Stop-motion-innovatören och legendariske specialeffektmakaren Ray Harryhausen måste ha fått många hakor att falla med sitt överjävliga hantverk när det visades inför publik för 50 år sedan. Jason and the Argonauts(1963) innehåller bland annat en fyra minuter lång svärdstrid med skelett i öknen och det går inte att göra annat än att förundras, tappa hakan om igen och klappa händerna åt den otroliga scenen som utspelas.
Denna enskilda scen tog Ray Harryhausens flitiga team av effektmakare hela fyra och en halv månad att skapa! Det är mer tid än vad det kan ta att spela in och klippa en långfilm. Fyra och en halv månad, men det gav också resultat och en välförtjänt plats i historieböckerna.
Visst är det något väldigt obehagligt att se rörelser i stop-motion? Jag får mardrömsvibbar på ungefär samma sätt som när jag ser svartvita, otäcka stumfilmer och det ger sannerligen mer stämning än CGI-rörelser före motion capture-genombrottet som kommit efter millennieskiftet.
…
The Fast and the Furious och allt annat modernt bildravel vs. biljakterna från ”the good old days”!
Quentin TarantinosDeath Proof (2007) är (som vissa säkert redan vet) en av mina favoritrullar och med den gör verkligen Tarantino en poäng av att det är biljakterna som gjordes med riktiga bilar som krockade och kraschade på riktigt som gäller alla dagar i veckan framför det datoranimerade CGI-action och redigeringsillusioner som vi fått nertryckt i halsen de senaste decennierna. Riktig plåt ska skramla, fälgar ska rulla och motorer ska koka.
Tarantino vet vad han pratar om och gjorde en film med 100 procent hjärta och noll procent datoreffekter i och med Death Proof. Biljakten i slutet är bland det värsta och roligaste jag sett. Justin Lin fattade grejen och återupplivade Fast and the Furious-serien med Fast Five (2011) genom att gå tillbaka till grunden med riktiga bilar istället för datorspelsanimeringarna som tidigare förföljt bilfilmserien.
Vill man ha adrenalinfylld och engagerande bilaction ska man kolla på levande, genomäkta biljaktsfilmer som Vanishing Point (1971), French Connection (1971), Bullitt (1968), Dirty Mary Crazy Larry (1974), Mad Max (1979), The Driver (1978) och Gone in 60 Seconds (1974)… ”The real one. Not that Angelina Jolie bullshit.” – som stuntkvinnan Zoe Bell ärligt säger i Death Proof…
…
Angelina Jolie i Beowulf (2007) vs. Angelina Jolie i verkligheten (2007)
Och när man talar om trollen. Robert Zemeckis (Forrest Gump, Cast Away) har ägnat allt för många år åt att göra datoranimerade filmer med kända skådisar som porträtterar karaktärerna när han lika gärna kunde ha gjort dem bättre med samma skådisar otecknade. The Polar Express är en fin julfilm, men stelheten hos karaktärerna är betydligt värre än hos stelopererade botoxbarbies ouppackade ur köpkartongen.
A Christmas Carol (2009) hade exempelvis varit precis lika sevärd ifall vi kunde fått se den verklige Jim Carrey i rollen som Uncle Scrooge och de andra karaktärerna han spelade, tillsammans med de finfina namnen Gary Oldmanoch Colin Firth – för att nämna endast några.
Samma sak med hans föregående äventyrssaga Beowulf (2007) som också den innehöll en drös med kända namn i ”rollistan”. Men vem vill se Angelina Jolie som stel, datoranimerad The Sims-figur när hon duger alldeles perfekt i prima fysisk form? Tänkte väl det.
Hela världsrymden vs. Stanley Kubricks rymdodyssé
Att tala om specialeffekter utan att nämna 2001: A Space Odyssey (1968) är en synd. Att dessutom hylla specialeffekter som inte är CGI utan att nämna Stanley Kubricks (Dr. Strangelove, The Shining, Eyes Wide Shut) mästerverk är en ännu större synd. Filmen innehåller ju effekter som vände upp och ner på hela science-fiction-genren för evigt i alla former – plötsligt kunde man ta genren på ett seriöst, vetenskapligt och existentiellt sätt. Ingenting är gjort i dator, vilket är oerhört svårt att tro idag.
Vissa tog ju även substanser till filmen för att krydda den överväldigande upplevelsen som filmen är. Den blev en kolossal biosuccé, vilket säger väldigt mycket då det också kan vara den första riktiga bioupplevelsen någonsin. Själv såg jag den på en 20 tums tv-apparat första gången i mitt liv och en häftigare upplevelse har jag sällan varit med om.
Effekterna är många och överväldigande. Star Wars och Apornas Planet skulle aldrig sett likadana ut utan Kubricks filmvision. Frågan är om filmerna ens skulle existerat. Andra talar om att månlandningen var fejkad, regisserad av Kubrick på order av NASA. Så pass imponerande är effekterna i A Space Odyssey.
Det går att tala om filmens effekter i timmar, men istället föreslår jag att ni ser dokumentären om hur allt kom till. Har du inte sett filmen, så gör det då omedelbart!
…
The Thing (2011) vs. The Thing (1982)
John Carpenters (Halloween, Assault on Precinct 13, Escape from New York) iskalla rysare The Thing (1982) är en skräckfilmklassiker som håller med råge än idag. Handlingen med endast män i rollerna (hur ofta har det skett i en skräckfilm genom tiderna) och det kirurgkänsliga utförandet av den är ren njutning och då har jag inte ens börjat tala om effekterna ännu.
The Thing innehåller rent modellmakeri och simpel trickfilmning med reverserad uppspelning och liknande, men effekterna blåser allt jag sett i filmväg över huvud taget av stolen! Ingen film med liknande intentioner vad gäller effektsökande har överglänst The Thing och då kom denna lågbudgetfilm (!) redan 1982.
Rob Bottin jobbade tillsammans med Stan Winston för att göra effekterna och det är han som kan ta åt sig större delen av äran för det filmen visar. Bottin är en av de riktigt stora inom industrin, men 2002 vände han industrin ryggen efter att arbetsmöjligheterna minskade för honom och numera vill han inte ge några kommentarer eller intervjuer om sin karriär. Sorgligt och synd på en sådan specialeffektstalang!
CGI kan nog aldrig överträffa The Thing:s prestation men många har försökt. För två år sedan kom det en remake som visade sig vara en prequel till filmen – kort och gott kallad The Thing (2011), och filmnördarna suckade. Denna film lyckades givetvis endast härma originalet (som i sin tur är en remake på The Thing from Another World från 1951) och datoreffekterna kändes plastiga, degiga och inte särskilt äkta – långt ifrån originalet alltså.
Det finns ett väldigt underhållande klipp på när originalskådespelarna får se 2011-versionen och jag har svårt att inte skratta åt de talande reaktionerna på vad dom ser!
…
Nu är det bara att gå in och läsa de andra filmspanarbloggarnas tematexter om ”Specialeffekter” och kanske få en aning hur också dem ställer sig i frågan kring CGI?
Absurd Cinema 