Etikettarkiv: Aliens

Scream 2 (1997)

Halloween-banner-2014Scream 2 PosterGenre: Skräck, Slasher, Kriminalmysterium, Metarysare
Produktionsland: USA
Manus: Kevin Williamson
Regi: Wes Craven
Längd: 120 min
Skådespelare: Neve Campbell, David Arquette, Courteney Cox, Jamie Kennedy, Liev Schreiber, Jerry O’Connell, Timothy Olyphant, Elise Neal, Laurie Metcalf, Jada Pinkett Smith, Omar Epps, Roger Jackson (röst), Heather Graham, Sarah Michelle Gellar, David Warner

Bara ett år efter att Scream (läs recensionen här) blev en stor hit kom uppföljaren. Liksom den första filmen regisserades Scream 2 av Wes Craven efter ett manus av Kevin Williamson. Neve Campbell, David Arquette och Courteney Cox återvände till sina roller som Sidney, Dewey och Gale, tillsammans med Jamie Kennedy som återvände till sin roll som Randy Meeks.

scream210

Sidney Prescott studerar på college. Hon har nya vänner, en ny pojkvän och mår bra med tanke på omständigheterna, men premiären av filmen ”Stab”, som baseras på händelserna i Woodsboro för med sig busringningar som påminner Sidney om de hemska händelserna. Plötsligt börjar mord inträffa, begådda av någon som bär Ghostfacedräkten och som terroriserar Sidney per telefon. Sidneys vän Dewey kommer till hennes skola, och det gör även reportern Gale Weathers. Mysteriet som alla undrar över är; Vem är denne nye mördare som verkar så fast besluten att återskapa morden i Woodsboro?

scream22

Jag tycker att Scream 2 är en av de bästa tvåorna som någonsin gjorts (tillsammans med X2: X-Men United och Terminator 2: Judgment Day) och den är nästan lika bra som ettan. På vissa sätt är den faktiskt bättre än ettan. Den är bättre regisserad och har inte lika många irriterande missar som ettan hade. Den enda irriterande missen är att Randy (som ju ska vara en filmnörd) rättar en annan elev med ett felaktigt citat från Aliens, efter att eleven sade rätt citat. Detta var dock inte Jamie Kennedys fel, utan det var den andre skådisen som sade rätt replik av misstag och Kennedy fann sig snabbt och rättade honom med fel replik. Wes Craven borde ha gjort en omtagning på det, men det är som det är.

scream29

Det som särskiljer Scream-filmerna från andra slasherserier (förutom den klipska självironin om genren) är att våra hjältar är karaktärerna vi följer genom filmerna. I andra slasherserier, som Halloween, Terror på Elm Street och Fredagen den 13:e är det mördarna som är seriens ständigt återkommande karaktärer, medan hjältarna oftast är olika karaktärer från film till film. I Scream-filmerna är det istället Sidney, Dewey och Gale som vi får följa, och det är väldigt intressant att se hur de utvecklas från film till film.

scream225

I den här filmen har Sidney genomgått ungefär samma utveckling som Sarah Connor i Terminator 2, om än på en mindre extrem skala. Hon är tuffare och bättre förberedd. Dewey känns äldre och något mer erfaren, även om han fortfarande behåller sitt klantiga och något naiva sätt. Gale är mer sympatisk och lite mer omtänksam, samtidigt som hon fortfarande är kompromisslös och karriärdriven.

Skådespeleriet är väldigt bra, och det är kul att Liev Schreiber, som är en av mina favoritskådespelare, har en större roll (i ettan var han bara med på tv i en kort scen och hade inga repliker). Musiken är bra och både filmmusiken och låtarna av bland andra The Eels och Everclear passar bra in i filmen. Låten ”Red Right Hand” av Nick Cave and the Bad Seeds används också, vilket gör den till något av seriens temalåt eftersom den var med i ettan också.

scream215

Den här filmen innehåller den mest spännande scenen jag någonsin sett. Jag tänker inte spoila scenen, men bara så att ni vet vilken det är kan jag säga att den involverar en polisbil. Liksom i ettan tycker jag att filmens starkaste del är klimaxet där mördaren avslöjas.

Båda dessa första två filmer i serien är med bland mina hundra favoritfilmer. De var åtminstone det senaste gången jag uppdaterade den listan.

scream223

Visste du att:

  • Filmen hade ursprungligen ett helt annat slut med andra karaktärer som mördare, men efter att manuset läckte på internet skrevs hela slutet om.
  • När nakenbilder av Gale Weathers (spelad av Courteney Cox) nämns, försvarar sig Gale med att det bara var hennes ansikte på Jennifer Anistons kropp. Cox och Aniston medverkade i tv-serien Friends tillsammans.
  • Robert Rodriguez regisserade ett par av scenerna i Stab, filmen i filmen baserad på händelserna i den första Scream-filmen.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Det korrekta citatet från Aliens som Joshua Jackson säger är ”Get away from her, you bitch” och det citat som Randy Meeks felaktigt korrigerar Joshua med är ”Stay away from her, you bitch”. Nu vet du det.

Annonser

I backspegeln #14: Vad kan Cannes bjuda på?

I-Backspegeln3

Först och främst vill jag rapportera att jag kommer börja min Peace & Love Film Festival-special under stundande vecka och att den första musikfilmrelaterade recensionen jag publicerar kommer vara om den fantastiska dokumentärfilmen The Devil and Daniel Johnston (2005). Den kommer lägligt särskilt då denne fantastiske artist som är Daniel Johnston uppträdde i Sverige under veckan och jag avundas verkligen dom som hade möjlighet att gå och se honom!

I podcasten Popkultur Film:s 3:e och senaste avsnitt pratade jag lite om honom och dokumentären och sade då att recensionen på The Devil and Daniel Johnston skulle dyka upp under veckan som gått. Jag har mycket saker i rullning just nu så därför kommer recensionen nästa vecka istället men jag kan inte rekommendera denna dokumentär nog då det är en av mina personliga favoritfilmer över huvud taget och Johnston är en av mina största inspirationskällor, så håll ögonen uppe.

Officiell Peace & Love Film Festival-bloggare från och med nu

Peace-Love-Film-Festival-header2

Jag är också numera den officiella Peace & Love Film Festival-bloggaren så det kommer givetvis mer filmfestivalrelaterat och musikfilmrelaterat på min blogg framöver.

Är det någon som är intresserad av att uppleva Peace & Love Film Festival (pågår 23-27 juni!) så uppmuntrar jag det verkligen och hänvisar till deras hemsida. De kommer bjuda på internationella kvalitetsfilmer, kortfilmer och filmprofiler kommer gästa Borlänge för att tala om filmskapande. Enligt mig är film och sommar en perfekt kombination och det tycker Peace & Love Film festival också.

Och på tal om festivaler…

10 filmer i Cannes att längta efter!

Cannes-festivalen är i full gång och jag följer den med barnsligt intresse. Det finns många intressanta filmer och filmskapare att hålla ögonen på och ”shortlista” inför framtiden när filmerna når den allmänhet vi vanliga människor oftast tillhör. Därför har jag listat de tio filmer jag är mest förväntansfull inför som visas – eller har visats, på Cannes Film Festival 2013. Det är en rad spännande filmer och kanske har du inte hört talas om alla och därför kan hitta något nytt att se fram emot…

10. Behind the Candelabra (Steven Soderbergh)

Behind the Candelabra

Steven Soderbergh (Sex, Lies and Videotape, Erin Brockovich, Traffic), försökte göra sitt drömprojekt till sin sista film, men ingen amerikansk filmstudio ville finansiera projektet då de var rädda för att filmen skulle bli ”too gay” för publiken. Till slut vände sig Soderbergh till TV-bolaget HBO som nappade och Soderberghs drömpfilmprojekt blev istället en TV-produktion i långfilmsformat. Michael Douglas ser otvivelaktigt ut att imponera i den verklighetsbaserade rollen som Liberace – den verklige pianisten och sångaren som gav uttrycket ”flamboyant” en innebörd. Matt Damon spelar Liberaces kontroversielle assistent, älskare, partner och adoptivson.

09. Inside Llewyn Davis (Joel & Ethan Coen)

inside-llewyn-davis-oscar-isaac

Bröderna Coen (Fargo, The Big Lebowski, No Country for Old Men) är tillbaka med en ganska grå berättelse om en folksångares försök att nå en artistkarriär på 60-talet i mytomspunna New York-området Grenwich Village. Utöver den härliga handlingen och att bland annat Drive-bekantingen Carey Mulligan har en roll som folksångarens före detta flickvän – som spelas av Oscar Isaac (som också var med i Drive och var pojkvän åt Mulligan även där), så gläds jag åt att stilen verkar dra åt finfina Barton Fink (1991), men med mer vardagsallvar och jag gillar den eventuella tonen.

08. Jeune & Jolie // Young & Beautiful (Francois Ozon)

JEUNE_ET_JOLIE_RVB

Ett porträtt av en 17-årig flicka under fyra årstider, som överger hennes oskuld för prostitution. Vissa kritiker har antytt om ett offerlöst karaktärsberättande och det lockar mig till att ta reda på mer om vad Francois Ozon (Swimming Pool) vill berätta. Vi har sett liknande historier förr, men då oftast i filmer som bagatelliserats som skräpkultur och exploatering.

07. The Immigrant (James Gray)

The Immigrant

Joaquin Phoenix är en nutida gigant inom skådespeleriet tack vare hans kompromisslösa inställning till sitt yrke och hans roller tål att väntas på. Efter originella praktprestationen i The Master (2012) är han nu tillbaka igen och återigen tillsammans med förbisedde regissören James Gray som han gjorde We Own the Night (2007) och Two Lovers (2008) med.

I The Immigrant återfinns dessutom oscarsmeriterade talangerna Jeremy Renner och Marion Cotillard, där den sistnämnda spelar en polsk emmigrant som tillsammans med hennes syster kommer till USA under 20-talet, men som snabbt hamnar i greppet på den charmige hallicken Bruno (spelad av Phoenix). Med risk för att handlingen inte ger något väldigt nytt på kartan och kanske särskilt för kvinnliga karaktärer i nöd (men vad vet jag?) så är jag beredd på en väldigt stabil film från Gray.

06. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)

Only Lovers Left Alive

Fantastiska Tilda Swinton och karismatiske Tom Hiddleston spelar förälskade vampyrer tillika rockmusiker, tillsammans med talangfulla Mia Wasikovska, småtrevlige Anton Yelchin och meriterade John Hurt. Detta regissat av Jim Jarmusch (Coffe and Cigarettes, Ghost Dog, Broken Flowers) är tillräckligt för att intressera mig och vi behöver ju alla stilla abstinensen efter att Twilight-sagan tagit slut, eller?

05. All Is Lost (J.C. Chandor)

all-is-lost-2013-robert-redford

J.C. Chandor gjorde ganska förbisedda men väldigt fina börsrasfilmen Margin Call år 2011, som oscarsnominerades för sitt manus. nu är han tillbaka med en väldigt olik berättelse om en ensam man som försvinner till havs. Mannen spelas av Robert Redford och att se honom i en större roll igen är givetvis trevligt. Att filmen sedan endast består av hans karaktär och dessutom inte ska innehålla någon dialog är dessutom mycket intressant. Den uppenbara vikten som då läggs vid det visuella och mer tänkvärda berättandet gör att det här kan bli något extra.

04. La Danza de Realidad // The Dance of Reality (Alejandro Jodorowsky)

Alejandro-Jodorowsky

Superkultfilmskaparen Alejandro Jodorowsky är tillbaka efter 23 års frånvaro med The Dance of Reality – en biografisk skildring av hans uppväxt i Chile. Frågan är hur pass ”straight forward” en bio-pic av Jodorowsky egentligen är och titeln verkar hinta om ett svar på den frågan. Det är ändå samme regissör som fick både finkulturalister och fulkulturalister att häpna med de surrealistiska filmerna El Topo och The Holy Mountain på 70-talet. Vill ni få en liten inblick i denne kreatör och inspiratör så kolla in denna intervju.

03. Jodorowsky’s Dune (Frank Pavich)

hrgigerdunev

Excentriske och fantasimaniske filmskaparen Alejandro Jodorowsky är också föremål för en dokumentär som visas i Cannes. Den skildrar hans arbete under 70-talet med att filmatisera Frank Herberts episka science fiction-roman Dune, men som aldrig blev genomfört på grund av filmprojektets omfattning. 1984 regisserade en annan excentrisk fantasifantast filmen, nämligen David Lynch, men på grund av att producenterna inte gav Lynch tillräckligt mycket kreativ frihet blev det ett fiasko både konstnärligt och kommersiellt.

Jodorowskys idéer var dock långt mer spektakulära. Han ville att filmen skulle vara 10-14 timmar, Salvador Dalí, Orson Welles och Mick Jagger skulle skådespela och Pink Floyd skulle göra musiken. H.R. Giger skulle ta fram filmens visuella design och Jodorowskys son tränade kampsport varje dag i två år för att inträda rollen som filmens huvudkaraktär. Av filmen blev det ingenting av, men förarbetet ynglade av sig i en rad andra projekt (Star Wars, Alien, Aliens, Blade Runner, Prometheus).

Manusförfattaren och multifilmmakaren Dan O’Bannion var specialeffektsdesigner på Jodorowskys Dune och när projektet föll ihop förlorade O’Bannion sina pengar, sitt hem och fick ett mentalt sammanbrott så pass allvarligt att han lades in för vård. Under denna tid skrev han 13 manus varav det sista blev klassiska filmen Alien (1979), där han slutligen fick lön för mödan med Dune-materialet. Sedermera skrev han också manuset till Total Recall (1990).

Alejandro Jodorowsky själv säger att arbetet med Dune förändrade hans liv och de första orden om denna dokumentär låter väldigt lovande och inspirerande. Jodorowsky är för övrigt en stor inspiration för filmskapare som just Lynch och inte minst filmnördregissören Nicolas Winding Refn som även medverkar i dokumentären.

02. Only God Forgives (Nicolas Winding Refn)

only-god-forgives-4

Danske auteuren Nicolas Winding Refn har gjort Pusher-trilogin (1996-2005), Bronson (2008) och framför allt übermysiga kultmästerverket Drive (2011). Han är ständigt intressant på alla filmiska plan. Ryan Gosling har gjort Half Nelson (2006), Lars and the Real Girl (2007), Drive (2011) och The Place Beyond the Pines (2013) och är filmvärldens kanske hetaste stjärna.

De har bägge varandra att tacka för mycket och nu är Winding Refn och Gosling tillbaka. I Bangkok, i gangstermiljö, med kampsport och inte minst Kristin Scott Thomas som Goslings dominerande mafiosomorsa. Denna gången står Winding Refn för manuset igen dessutom. Jag förväntar mig inte en ny Drive, men jag ser fram emot att känna hur Winding Refns stilism griper tag i mtt filmhjärta igen.

01. The Bling Ring (Sofia Coppola)

the-bling-ring-poster-trailerjpg

Sofia Coppola har alltid gjort intressanta filmer som känns välgjorda rakt igenom. The Virgin Suicides (1999) är något av en unik filmupplevelse och Lost in Translation (2003) en film jag klassar som en av de absolut bästa jag sett. I Marie Antoinette (2006) blev det lite för mycket skrapande på ytan trots att det var mycket det filmen gick ut på och i Nowhere (2010) började hon upprepa hennes tidigare berättarstruktur lite väl mycket.

Därför känns The Bling Ring extra trevlig då den sticker iväg åt ett annat håll karaktärsmässigt och stilmässigt, även om skildrandet av den ensamhet och sökandet efter ytligheter fortfarande i högsta grad finns kvar. Dessutom består skådespelarensemblen av nya, unga skådespelare med kloka rolltagaren Emma Watson i spetsen.

Att filmens teman dessutom skildrar dagens ungdom, kändishypen och internetfenomenets påverkan – detta trots att Coppola varken har facebook, twitter, kändislängtan eller är en aktiv del av ungdomen är klockrena anledningar till att längta efter The Bling Ring – årets heistfilm!

Tema ”Specialeffekter”: CGI vs The Real Deal

Specialeffekter-header

filmspanarnaMånadens filmspanartema är ”Specialeffekter”. När jag tänker på specialeffekter tänker jag framför allt på all denna CGI (förkortning för Computer Generated Imagery – så kallad datoranimering) som dominerar dagens blockbusters och jag påminns ständigt om varför jag från hjärtat hatar att behöva inbilla mig att datoranimerade varelser och materia är verkliga.

Jag ser ju – utan att anstränga mig det minsta, att det knappt aldrig existerar någon fyllig textur i CGI-kroppar och framför allt saknas näst intill alltid tyngden i rörelserna och stegen. Oftast känns CGI-kroppar som gummiaktiga frimärken och färgglada ballonger som blåser omkring i en verklig värld utan någon intim kontakt och jag gillar det inte. Inte det minsta.

Det spelar ingen roll att det är väldigt bra CGI för att vara just CGI och att det kostat en massa pengar – inte när det inte går att integrera i den verkliga världen.

Jag ska därför lista några dueller där ”old school” effekter gjorda med verklig, fysisk materia och klassisk trickfilmning klår den mer moderna CGI-konsten för att sätta alla ”tumsugare” på plats som hävdar att det var sämre förr…

The Lost World (1997)/Jurassic Park III (2001) vs. Jurassic Park (1993)

JurassicPark3VsJurassicPark

Min barndoms besatthet – dinosaurieäventyret Jurassic Park (1993), är för mig filmhistoriens mest imponerande specialeffektsfilm tillsammans med King Kong (1933), 2001: A Space Odyssey (1968) och The Thing (1982).

James Camerons filmer har gjort sitt bästa för att åstadkomma liknande prestationer inom filmmediet i modern tid (och Stan Winston Studios tävlade i princip alltid mot sig själva i det avseendet), men ingen film klår Jurassic Park när det kommer till att förverkliga icke existerande djur på film i samma häpnadsväckande utsträckning. Tigern Richard Parker i Ang Lees fantastiska Life of Pi (2012) är sannerligen och nosar på samma briljans, men den filmen återupplivade trots allt inte dinosaurierna.

Hemligheten med dinosaurierna i Jurassic Park är just att den i så stor utsträckning som möjligt använde sig av äkta, fysisk vara som robotproteser och gigantiska modeller i naturlig storlek för att kännas så autentisk som möjligt. CGI användes och även den är fantastisk även idag med tanke på hur gammal filmen är, men det är användandet av dinosauriemodeller som verkligen ger gåshud (läs mer om det arbetet här).

Jurassic Parks effektbriljans blev särskilt bekräftad när filmens två uppföljare kom. Det betydligt större användandet av CGI i The Lost World (1997) visar betydligt mer overkliga och mjuka rörelser hos dinosaurierna och till och med när Jurassic Park III (2001) släpptes – 8 år av CGI-utveckling senare, så gick det inte att överträffa originalet. Jurassic Park 3:s CGI är pinsam i jämförelse och överträffar ibland oftast inte ens föregångaren The Lost World, trots att de verkligen kastar in hela arsenalen gång på gång.

Den tredje filmen pressar dock effekterna då den utspelas i dagsljus till största del vilket bidrar till ett helt annat ljus på CGI-varelserna och det är inte till deras fördel. Stan Winston ville helt enkelt inte spela på säkerhet och för det ska hans studio ha credit för – närbilderna på velociraptorernas ansikten är dessutom otroligt detaljerade och med fantastiskt naturtrogen ödlehud, men givetvis endast eftersom det även där består av klassiska modellkroppar och inte CGI-skapelser.

Jurassic Park är ett oöverträffat hantverk än idag. Här är en mycket intressant inspelningsfilm om hur effekterna bakom den uråldrige besten Tyrannosaurus Rex konstruerades.

Blockbuster-Sam Raimi vs. independent-Sam Raimi

SpidermanVsEvilDead

2000-talets Sam Raimi satsar mest på pengainbringande blockbusterstorfilmer (Spider-Man-trilogin, Oz – the Great and Powerful) med mycket färgglattighet och datorgenererad visualitet. Tyvärr, för Sam Raimi är i grunden en glad entusiastfilmskapare med en lågbudgetglödande energi som är svår att inte charmas av efter att ha sett hans bejublade Evil Dead-trilogi.

Det effektfyrverkeri som han avlossar i första Evil Dead (1981) och sedan drar ännu mer till sin komiska spets i Evil Dead II (1987) för att sedan göra en slutlig kärleksförklaring till Ray Harryhausen i avslutande trilogifilmen Army of Darkness (1992) – det är lågbudgetkonst av det mest inspirerande slaget! Sätt Bruce Campbell i en stuga och låt Raimi leka lite med stop-motiontrickfilmning och du har något av det mest underhållande jag upplevt på film.

Ren och skär njutning!

Alien: Resurrection (1997) vs. Alien (1979)/Aliens (1986)

AliensVSAlienResurrection

Ridley Scotts Alien (1979) väckte det mest skräckinjagande filmmonstret till liv genom sparsamt, antydande effektarbete och H.R Gigers bildfantasier fick liv med skrämmande resultat.

När visionären James Cameron (Terminator 1 & 2, Titanic, Avatar) gjorde uppföljaren Aliens (1986) tog hans alien-varelserna ytterligare ett steg längre genom att exponera dem betydligt mer och i större utsträckning. Pulserande, massiva actionscener utspelades men det antydande effektarbetet genom att endast visa delar av alienvarelserna hölls intakt med oanad framgång.

En tredje film kom och förde traditionen vidare med respekt, men när sedan Alien: Resurrection (1997) släpptes – nästan 20 år efter Ridley Scotts originalfilm, då brast det. CGI:n tog över och även om intentionen med att se aliens simma som hajar under vatten var goda så sprack illusionen just på grund av den alltför kontrastfyllda, viktlösa CGI:n.

Det är bara att jämföra på bilderna ovan för att se hur detaljrikedomen helt prioriterats bort och det var just detaljrikedomen som var triumfkortet när H.R Giger illustrerade fram varelserna från första början. Alien: Resurrection förtjänar inte sitt namn, tyvärr.

All satans datoranimerad sagoactionskit vs. Ray Harryhausen

300VsJason

Stop-motion-innovatören och legendariske specialeffektmakaren Ray Harryhausen måste ha fått många hakor att falla med sitt överjävliga hantverk när det visades inför publik för 50 år sedan. Jason and the Argonauts (1963) innehåller bland annat en fyra minuter lång svärdstrid med skelett i öknen och det går inte att göra annat än att förundras, tappa hakan om igen och klappa händerna åt den otroliga scenen som utspelas.

Denna enskilda scen tog Ray Harryhausens flitiga team av effektmakare hela fyra och en halv månad att skapa! Det är mer tid än vad det kan ta att spela in och klippa en långfilm. Fyra och en halv månad, men det gav också resultat och en välförtjänt plats i historieböckerna.

Visst är det något väldigt obehagligt att se rörelser i stop-motion? Jag får mardrömsvibbar på ungefär samma sätt som när jag ser svartvita, otäcka stumfilmer och det ger sannerligen mer stämning än CGI-rörelser före motion capture-genombrottet som kommit efter millennieskiftet.

The Fast and the Furious och allt annat modernt bildravel vs. biljakterna från ”the good old days”!

2Fast2FuriousVsDeathProof

Quentin Tarantinos Death Proof (2007) är (som vissa säkert redan vet) en av mina favoritrullar och med den gör verkligen Tarantino en poäng av att det är biljakterna som gjordes med riktiga bilar som krockade och kraschade på riktigt som gäller alla dagar i veckan framför det datoranimerade CGI-action och redigeringsillusioner som vi fått nertryckt i halsen de senaste decennierna. Riktig plåt ska skramla, fälgar ska rulla och motorer ska koka.

Tarantino vet vad han pratar om och gjorde en film med 100 procent hjärta och noll procent datoreffekter i och med Death Proof. Biljakten i slutet är bland det värsta och roligaste jag sett. Justin Lin fattade grejen och återupplivade Fast and the Furious-serien med Fast Five (2011) genom att gå tillbaka till grunden med riktiga bilar istället för datorspelsanimeringarna som tidigare förföljt bilfilmserien.

Vill man ha adrenalinfylld och engagerande bilaction ska man kolla på levande, genomäkta biljaktsfilmer som Vanishing Point (1971), French Connection (1971), Bullitt (1968), Dirty Mary Crazy Larry (1974), Mad Max (1979), The Driver (1978) och Gone in 60 Seconds (1974)… ”The real one. Not that Angelina Jolie bullshit.” – som stuntkvinnan Zoe Bell ärligt säger i Death Proof…

Angelina Jolie i Beowulf (2007) vs. Angelina Jolie i verkligheten (2007)

AngelinaJolieBeowulfVSreal

Och när man talar om trollen. Robert Zemeckis (Forrest Gump, Cast Away) har ägnat allt för många år åt att göra datoranimerade filmer med kända skådisar som porträtterar karaktärerna när han lika gärna kunde ha gjort dem bättre med samma skådisar otecknade. The Polar Express är en fin julfilm, men stelheten hos karaktärerna är betydligt värre än hos stelopererade botoxbarbies ouppackade ur köpkartongen.

A Christmas Carol (2009) hade exempelvis varit precis lika sevärd ifall vi kunde fått se den verklige Jim Carrey i rollen som Uncle Scrooge och de andra karaktärerna han spelade, tillsammans med de finfina namnen Gary Oldman och Colin Firth – för att nämna endast några.

Samma sak med hans föregående äventyrssaga Beowulf (2007) som också den innehöll en drös med kända namn i ”rollistan”. Men vem vill se Angelina Jolie som stel, datoranimerad The Sims-figur när hon duger alldeles perfekt i prima fysisk form? Tänkte väl det.

Hela världsrymden vs. Stanley Kubricks rymdodyssé

2001ASpaceOdyssey

Att tala om specialeffekter utan att nämna 2001: A Space Odyssey (1968) är en synd. Att dessutom hylla specialeffekter som inte är CGI utan att nämna Stanley Kubricks (Dr. Strangelove, The Shining, Eyes Wide Shut) mästerverk är en ännu större synd. Filmen innehåller ju effekter som vände upp och ner på hela science-fiction-genren för evigt i alla former – plötsligt kunde man ta genren på ett seriöst, vetenskapligt och existentiellt sätt. Ingenting är gjort i dator, vilket är oerhört svårt att tro idag.

Vissa tog ju även substanser till filmen för att krydda den överväldigande upplevelsen som filmen är. Den blev en kolossal biosuccé, vilket säger väldigt mycket då det också kan vara den första riktiga bioupplevelsen någonsin. Själv såg jag den på en 20 tums tv-apparat första gången i mitt liv och en häftigare upplevelse har jag sällan varit med om.

Effekterna är många och överväldigande. Star Wars och Apornas Planet skulle aldrig sett likadana ut utan Kubricks filmvision. Frågan är om filmerna ens skulle existerat. Andra talar om att månlandningen var fejkad, regisserad av Kubrick på order av NASA. Så pass imponerande är effekterna i A Space Odyssey.

Det går att tala om filmens effekter i timmar, men istället föreslår jag att ni ser dokumentären om hur allt kom till. Har du inte sett filmen, så gör det då omedelbart!

The Thing (2011) vs. The Thing (1982)

TheThing2011VsTheThing1982

John Carpenters (Halloween, Assault on Precinct 13, Escape from New York) iskalla rysare The Thing (1982) är en skräckfilmklassiker som håller med råge än idag. Handlingen med endast män i rollerna (hur ofta har det skett i en skräckfilm genom tiderna) och det kirurgkänsliga utförandet av den är ren njutning och då har jag inte ens börjat tala om effekterna ännu.

The Thing innehåller rent modellmakeri och simpel trickfilmning med reverserad uppspelning och liknande, men effekterna blåser allt jag sett i filmväg över huvud taget av stolen! Ingen film med liknande intentioner vad gäller effektsökande har överglänst The Thing och då kom denna lågbudgetfilm (!) redan 1982.

Rob Bottin jobbade tillsammans med Stan Winston för att göra effekterna och det är han som kan ta åt sig större delen av äran för det filmen visar. Bottin är en av de riktigt stora inom industrin, men 2002 vände han industrin ryggen efter att arbetsmöjligheterna minskade för honom och numera vill han inte ge några kommentarer eller intervjuer om sin karriär. Sorgligt och synd på en sådan specialeffektstalang!

CGI kan nog aldrig överträffa The Thing:s prestation men många har försökt. För två år sedan kom det en remake som visade sig vara en prequel till filmen – kort och gott kallad The Thing (2011), och filmnördarna suckade. Denna film lyckades givetvis endast härma originalet (som i sin tur är en remake på The Thing from Another World från 1951) och datoreffekterna kändes plastiga, degiga och inte särskilt äkta – långt ifrån originalet alltså.

Det finns ett väldigt underhållande klipp på när originalskådespelarna får se 2011-versionen och jag har svårt att inte skratta åt de talande reaktionerna på vad dom ser!

Nu är det bara att gå in och läsa de andra filmspanarbloggarnas tematexter om ”Specialeffekter” och kanske få en aning hur också dem ställer sig i frågan kring CGI?

Prometheus (2012) – ”second thoughts”

Jag har sett Prometheus i 3D för andra gången på bio och ännu mer reflektion har tagit upp min tid efter denna andra titt. Har du inte läst min recension efter att jag såg filmen första gången så läs den, för nu fortsätter jag med lite ”second thoughts” kring filmen i fråga.

VARNING FÖR SPOILERS!!!

Elizabeth Shaws (Noomi Rapace) far spelas av en hyfsat stor skådespelare – Patrick Wilson (Insidious, Hard Candy, Watchmen), i den lilla tillbakablicken vi får se, vilket får mig i tankarna att det finns mer material för honom, eller ännu mer att det finns större planer för hans karaktär i en eventuell uppföljare? Det kan vi ju givetvis bara sia om, men eftersom jag är för en uppföljare så har jag inget emot ifall tillbakablickar med relationen far/dotter utvecklar sig under Elizabeth Shaws större uppdrag i sökandet efter ”the engineers” hemplanet.

Tanken på att Shaw och David reser vidare tillsammans där ute i rymden – kvinnan och androiden, för att hitta allas vårat ursprung är en episk berättelse i sig, som en slags ”Liftarens guide till Galaxen” med en större episk vidd.  Måtte uppföljningen komma! Regissör Ridley Scott och Michael Fassbender hoppas ju båda på det och en manus-blueprint finns uppenbarligen redan färdig.

Androiden Davids (Michael Fassbender) fascination kring evolution och skapelseberättelser var precis lika engagerande för mig andra gången jag såg Prometheus. Hela idén att han hånas för att han är ett experiment skapad av människor är väldigt sympatibyggande och han är ständigt intelligentare än människorna på att motreflektera dessa hån. Det som till sist är hela filmens största värde är ju att han får hålla huvudet högst i slutändan (ursäkta skämtet) eftersom människorna får svaret att även dom själva skapades av en annan art, endast som experiment.

Davids scen och återkoppling till hans kärlek för filmen Lawrence av Arabien är extremt häftig. Hur han gillar filmens huvudkaraktär (spelad av Peter O’ Toole) och vill se ut som honom – till och med tala som honom, är så fint. Michael Fassbender har definitivt inspirerats av Peter O’ Tooles roll i sin egen fantastiska prestation.

Jag har inte riktigt förstått alla arters utveckling i filmen. Vad jag antagit så skapades människan genom den svarta evolutionsvätskan i kombination med en ”engineer” som offrade sig på jorden för många år sedan. Vi skapades tydligen för att vara fosterhållare åt de klassiska, vuxna Alien-varelser vi sett i tidigare Alien-filmer, så att planeten Jorden kunde bli en Alien-uppfödningsfabrik för att användas i vapen- eller krigssyfte av ”the engineers”, eller?? Varför det blev just människor är väl just eftersom Aliens antar vissa drag av dem de föds genom och ”the engineers” ville att de skulle efterlikna dem själva.

Det förklarar i så fall det mystiska faktumet att en av skulpturerna på väggen i Pyramiden föreställer en klassisk Alien som står likt en religiös symbol (ej den på bilden nedan, för att undvika förvirring). Som om ”the engineers” dyrkar dessa rovdjur och därför vill massproducera dem i gynnande syfte, som förintelsevapen på en ”dödsplanet”?

Samtidigt skapades det ju ett jättelikt larvmonster med flera armar inuti Shaws mage och inte en Alien? Är det alltså Alien-varelsernas ursprungliga form? Det var en enkelsvansad larv som simmade omkring i vattnet i Pyramiden och som sedan attackerade en av biologerna. De visar dessutom att en pytteliten larv sitter på kanten till en av evolutionsvätskebehållarna, som om det var första stadiet i just dennes evolution. Sedan blev den möjligen larven som attackerade biologen, och biologen återvände i sin tur till skeppet som en människoformat monster med jättekrafter och insektsliknande ansikte.

En av de största intrigerna som jag delvis missade vid första visningen av filmen, var det faktum att androiden David genom Peter Weylands välsignelse medvetet mixar ett av de bevarade evolutionsvätskebehållarnas innehåll med en vinflaska, som han sedan bjuder Shaws man Charlie Holloway på, och detta är den faktiska upprinnelsen till att Shaw blir ”gravid”. Charlie blir smittad av Davids ”partyblandning” som han tackar ja till att bli bjuden på (genialiskt ögonblick i filmen i och med Davids reaktion) och Charlie har sedan sex med Shaw vilket gör henne befruktad.

Så anledningen till att Shaws befruktning liknar en bläckfiskaktig larv beror på att hon vidare befruktar den ursprungliga Alien-arten? Den växer sedan till sig och blir en jättelik bläckfisklarv som i slutsekvensen lägger ett ägg i den kvarvarande ”the engineer”-pilotens döda kropp och där föds slutligen en Alien mycket lik den vi sett i tidigare filmer.

En grej till; Kan larven i grottan vara direkt besläktad med bläckfisklarven, på så vis att det är denna art som framställer evolutionsvätskan som ett slags hypereffektivt rom/säd? Och att ”the engineers” upptäckt detta, låter denna larvart massproducera de konstiga behållarna eller åtminstone de slemmiga pupporna där i som sedan framställer själva evolutionsvätskan? Och ”the engineers” dyrkar den mer välbekanta Alien-arten just eftersom ”the engineers” skapat dem genom en blandning av sig själva och evolutionsvätskan?

Det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu, men något har jag väl uppfattat rätt angående vad som kom först och varför, möjligen? Inte desto mindre intressant i vilket fall och det gör Prometheus till en större upplevelse än vad en del nog mottagit den som i all deras enkelspårighet.

Av filmens – enligt allmänheten och delvis mig, svagare ögonblick så förändras inte min ståndpunkt efter denna andra visning av filmen. Jag tycker att Guy Pearces Peter Weyland-smink är näst intill så bra som den kan bli, på gränsen till för detaljrik dock och det bästa hade ju varit ifall hans skinn kunde stramats åt rejält på det sätt det brukar när man blir riktigt gammal, istället för att han behåller sin standardform i ansiktet mer eller mindre. Det går dock inte på naturlig väg, om man inte vill karva i Pearces ansikte med skalpell vill säga. Dock digitalt går det ju mer eller mindre bra.

Det allra bästa hade dock varit att tagit in en veteranskådespelare för den rollen, som typ Eli Wallach eller Max Von Sydow, men då hade längden varit ett problem gentemot Guy Pearce i ung tappning, vilket hade gjort Guy Pearce som skådis betydligt mer ekonomiskt onödig i denna film då han endast skulle varit med i promobilderna och då hade nog de inte alls gjorts, vilket säger mig ännu mer att Guy Pearce plockades in för att locka ännu fler tittare med sitt namn och dels för att han ska kunna användas i eventuella uppföljare i mytologin och att han dessutom finns med i bortklippta scener.

Den klassiska scenen när ”the engineers” gigantiska rymdskepp (som ju tydligt är med i Alien också – inget snack om den saken) rullar mot Charlize Therons och Noomi Rapace karaktär stör jag mig lika mycket på nu som då, även om jag ser att skeppet genom sin inte helt jämnrunda form byter ”styrriktning minst två gånger vilket gör att karaktärerna ser ut att springa åt sidan en aning, men då vrider sig skeppet lite mer åt det nya hållet.

Överanalyserat av mig kanske, men här kommer det mer filosofiska berättigandet till scenens dumhet; På sätt och vis kan den actionbetonade scenen vara en komentar på människans ointelligens i nära döden-situationer då den stela Charlize Theron-karaktären inte använde huvudet och springer särskilt åt sidan, medan Rapaces karaktär ganska tidigt fattar att hon bör hoppa åt sidan – dock klarar hon sig ändå inte från skeppets fall helt trots det, men en rutten sten räddar henne i sista stund.

Ironi. Överanalys. Spelar det stå stor roll? Scenen går både att skratta åt, reflektera kring och acceptera, för den är svår att glömma på grund av den utdragna pinsamheten som försigår i (åtminstone en av) karaktärernas huvud.

3D:n funkade lika bra även på andra visningen filmen igenom. Inga problem alls med oskärpa eller andra störiga ting alls. Dessutom stärkte sig filmen som en av få vilka kan kalla sig ”bra 3D-upplevelser”.

Slutligen glömde jag i min tidigare recension av filmen att hylla filmens tielmelodi, som inte är skriven av filmens huvudkompositör – Marc Streitenfeld, utan av den trogne Tony Scott-medarbetaren Harry Gregson-Williams. Fantastisk, episk, temabaserad musik som påminner väldigt mycket om John Williams och Close Encounters of the Third Kind. Av temabaserad (melodiskt och upprepande filmmusik av den klassiska skolan, typ – alltså inte skrammel och ljud endast för att förstärka direkta ögonblick i filmen) så är det här ett av de finaste musikstyckena jag hört de senaste åren.

En sak till; Michael Fassbenders samtliga scener regerar och jag hoppas han vinner för bästa manliga biroll på Oscarsgalan, trots att det är mycket långt kvar dit. Jag vet att jag var ganska sansad med att säga så om Heath Ledgers prestation i The Dark Knight och Christoph Waltzs i Inglourious Basterds tidigare, just för att den mesta av konkurrensen inte hade visat sig så tidigt de åren – men det gick ju bra för dem i slutändan trots allt, med råge. Därför ska jag inte hymla mer, utan jag ställer mig bakom Michael Fassbenders prestation helt och hållet och hoppas att han vinner oscarn för rollen som David år 2013!

SPOILERS SLUT!!!

(och där är även texten slut, så det blev inte något mer att läsa för dem som ännu inte pallrat sig till biograferna för att se ett av de senaste decenniernas största och bästa science-fiction-spektakel – Prometheus…)