Kategoriarkiv: Film Effects

Tema ”Specialeffekter”: CGI vs The Real Deal

Specialeffekter-header

filmspanarnaMånadens filmspanartema är ”Specialeffekter”. När jag tänker på specialeffekter tänker jag framför allt på all denna CGI (förkortning för Computer Generated Imagery – så kallad datoranimering) som dominerar dagens blockbusters och jag påminns ständigt om varför jag från hjärtat hatar att behöva inbilla mig att datoranimerade varelser och materia är verkliga.

Jag ser ju – utan att anstränga mig det minsta, att det knappt aldrig existerar någon fyllig textur i CGI-kroppar och framför allt saknas näst intill alltid tyngden i rörelserna och stegen. Oftast känns CGI-kroppar som gummiaktiga frimärken och färgglada ballonger som blåser omkring i en verklig värld utan någon intim kontakt och jag gillar det inte. Inte det minsta.

Det spelar ingen roll att det är väldigt bra CGI för att vara just CGI och att det kostat en massa pengar – inte när det inte går att integrera i den verkliga världen.

Jag ska därför lista några dueller där ”old school” effekter gjorda med verklig, fysisk materia och klassisk trickfilmning klår den mer moderna CGI-konsten för att sätta alla ”tumsugare” på plats som hävdar att det var sämre förr…

The Lost World (1997)/Jurassic Park III (2001) vs. Jurassic Park (1993)

JurassicPark3VsJurassicPark

Min barndoms besatthet – dinosaurieäventyret Jurassic Park (1993), är för mig filmhistoriens mest imponerande specialeffektsfilm tillsammans med King Kong (1933), 2001: A Space Odyssey (1968) och The Thing (1982).

James Camerons filmer har gjort sitt bästa för att åstadkomma liknande prestationer inom filmmediet i modern tid (och Stan Winston Studios tävlade i princip alltid mot sig själva i det avseendet), men ingen film klår Jurassic Park när det kommer till att förverkliga icke existerande djur på film i samma häpnadsväckande utsträckning. Tigern Richard Parker i Ang Lees fantastiska Life of Pi (2012) är sannerligen och nosar på samma briljans, men den filmen återupplivade trots allt inte dinosaurierna.

Hemligheten med dinosaurierna i Jurassic Park är just att den i så stor utsträckning som möjligt använde sig av äkta, fysisk vara som robotproteser och gigantiska modeller i naturlig storlek för att kännas så autentisk som möjligt. CGI användes och även den är fantastisk även idag med tanke på hur gammal filmen är, men det är användandet av dinosauriemodeller som verkligen ger gåshud (läs mer om det arbetet här).

Jurassic Parks effektbriljans blev särskilt bekräftad när filmens två uppföljare kom. Det betydligt större användandet av CGI i The Lost World (1997) visar betydligt mer overkliga och mjuka rörelser hos dinosaurierna och till och med när Jurassic Park III (2001) släpptes – 8 år av CGI-utveckling senare, så gick det inte att överträffa originalet. Jurassic Park 3:s CGI är pinsam i jämförelse och överträffar ibland oftast inte ens föregångaren The Lost World, trots att de verkligen kastar in hela arsenalen gång på gång.

Den tredje filmen pressar dock effekterna då den utspelas i dagsljus till största del vilket bidrar till ett helt annat ljus på CGI-varelserna och det är inte till deras fördel. Stan Winston ville helt enkelt inte spela på säkerhet och för det ska hans studio ha credit för – närbilderna på velociraptorernas ansikten är dessutom otroligt detaljerade och med fantastiskt naturtrogen ödlehud, men givetvis endast eftersom det även där består av klassiska modellkroppar och inte CGI-skapelser.

Jurassic Park är ett oöverträffat hantverk än idag. Här är en mycket intressant inspelningsfilm om hur effekterna bakom den uråldrige besten Tyrannosaurus Rex konstruerades.

Blockbuster-Sam Raimi vs. independent-Sam Raimi

SpidermanVsEvilDead

2000-talets Sam Raimi satsar mest på pengainbringande blockbusterstorfilmer (Spider-Man-trilogin, Oz – the Great and Powerful) med mycket färgglattighet och datorgenererad visualitet. Tyvärr, för Sam Raimi är i grunden en glad entusiastfilmskapare med en lågbudgetglödande energi som är svår att inte charmas av efter att ha sett hans bejublade Evil Dead-trilogi.

Det effektfyrverkeri som han avlossar i första Evil Dead (1981) och sedan drar ännu mer till sin komiska spets i Evil Dead II (1987) för att sedan göra en slutlig kärleksförklaring till Ray Harryhausen i avslutande trilogifilmen Army of Darkness (1992) – det är lågbudgetkonst av det mest inspirerande slaget! Sätt Bruce Campbell i en stuga och låt Raimi leka lite med stop-motiontrickfilmning och du har något av det mest underhållande jag upplevt på film.

Ren och skär njutning!

Alien: Resurrection (1997) vs. Alien (1979)/Aliens (1986)

AliensVSAlienResurrection

Ridley Scotts Alien (1979) väckte det mest skräckinjagande filmmonstret till liv genom sparsamt, antydande effektarbete och H.R Gigers bildfantasier fick liv med skrämmande resultat.

När visionären James Cameron (Terminator 1 & 2, Titanic, Avatar) gjorde uppföljaren Aliens (1986) tog hans alien-varelserna ytterligare ett steg längre genom att exponera dem betydligt mer och i större utsträckning. Pulserande, massiva actionscener utspelades men det antydande effektarbetet genom att endast visa delar av alienvarelserna hölls intakt med oanad framgång.

En tredje film kom och förde traditionen vidare med respekt, men när sedan Alien: Resurrection (1997) släpptes – nästan 20 år efter Ridley Scotts originalfilm, då brast det. CGI:n tog över och även om intentionen med att se aliens simma som hajar under vatten var goda så sprack illusionen just på grund av den alltför kontrastfyllda, viktlösa CGI:n.

Det är bara att jämföra på bilderna ovan för att se hur detaljrikedomen helt prioriterats bort och det var just detaljrikedomen som var triumfkortet när H.R Giger illustrerade fram varelserna från första början. Alien: Resurrection förtjänar inte sitt namn, tyvärr.

All satans datoranimerad sagoactionskit vs. Ray Harryhausen

300VsJason

Stop-motion-innovatören och legendariske specialeffektmakaren Ray Harryhausen måste ha fått många hakor att falla med sitt överjävliga hantverk när det visades inför publik för 50 år sedan. Jason and the Argonauts (1963) innehåller bland annat en fyra minuter lång svärdstrid med skelett i öknen och det går inte att göra annat än att förundras, tappa hakan om igen och klappa händerna åt den otroliga scenen som utspelas.

Denna enskilda scen tog Ray Harryhausens flitiga team av effektmakare hela fyra och en halv månad att skapa! Det är mer tid än vad det kan ta att spela in och klippa en långfilm. Fyra och en halv månad, men det gav också resultat och en välförtjänt plats i historieböckerna.

Visst är det något väldigt obehagligt att se rörelser i stop-motion? Jag får mardrömsvibbar på ungefär samma sätt som när jag ser svartvita, otäcka stumfilmer och det ger sannerligen mer stämning än CGI-rörelser före motion capture-genombrottet som kommit efter millennieskiftet.

The Fast and the Furious och allt annat modernt bildravel vs. biljakterna från ”the good old days”!

2Fast2FuriousVsDeathProof

Quentin Tarantinos Death Proof (2007) är (som vissa säkert redan vet) en av mina favoritrullar och med den gör verkligen Tarantino en poäng av att det är biljakterna som gjordes med riktiga bilar som krockade och kraschade på riktigt som gäller alla dagar i veckan framför det datoranimerade CGI-action och redigeringsillusioner som vi fått nertryckt i halsen de senaste decennierna. Riktig plåt ska skramla, fälgar ska rulla och motorer ska koka.

Tarantino vet vad han pratar om och gjorde en film med 100 procent hjärta och noll procent datoreffekter i och med Death Proof. Biljakten i slutet är bland det värsta och roligaste jag sett. Justin Lin fattade grejen och återupplivade Fast and the Furious-serien med Fast Five (2011) genom att gå tillbaka till grunden med riktiga bilar istället för datorspelsanimeringarna som tidigare förföljt bilfilmserien.

Vill man ha adrenalinfylld och engagerande bilaction ska man kolla på levande, genomäkta biljaktsfilmer som Vanishing Point (1971), French Connection (1971), Bullitt (1968), Dirty Mary Crazy Larry (1974), Mad Max (1979), The Driver (1978) och Gone in 60 Seconds (1974)… ”The real one. Not that Angelina Jolie bullshit.” – som stuntkvinnan Zoe Bell ärligt säger i Death Proof…

Angelina Jolie i Beowulf (2007) vs. Angelina Jolie i verkligheten (2007)

AngelinaJolieBeowulfVSreal

Och när man talar om trollen. Robert Zemeckis (Forrest Gump, Cast Away) har ägnat allt för många år åt att göra datoranimerade filmer med kända skådisar som porträtterar karaktärerna när han lika gärna kunde ha gjort dem bättre med samma skådisar otecknade. The Polar Express är en fin julfilm, men stelheten hos karaktärerna är betydligt värre än hos stelopererade botoxbarbies ouppackade ur köpkartongen.

A Christmas Carol (2009) hade exempelvis varit precis lika sevärd ifall vi kunde fått se den verklige Jim Carrey i rollen som Uncle Scrooge och de andra karaktärerna han spelade, tillsammans med de finfina namnen Gary Oldman och Colin Firth – för att nämna endast några.

Samma sak med hans föregående äventyrssaga Beowulf (2007) som också den innehöll en drös med kända namn i ”rollistan”. Men vem vill se Angelina Jolie som stel, datoranimerad The Sims-figur när hon duger alldeles perfekt i prima fysisk form? Tänkte väl det.

Hela världsrymden vs. Stanley Kubricks rymdodyssé

2001ASpaceOdyssey

Att tala om specialeffekter utan att nämna 2001: A Space Odyssey (1968) är en synd. Att dessutom hylla specialeffekter som inte är CGI utan att nämna Stanley Kubricks (Dr. Strangelove, The Shining, Eyes Wide Shut) mästerverk är en ännu större synd. Filmen innehåller ju effekter som vände upp och ner på hela science-fiction-genren för evigt i alla former – plötsligt kunde man ta genren på ett seriöst, vetenskapligt och existentiellt sätt. Ingenting är gjort i dator, vilket är oerhört svårt att tro idag.

Vissa tog ju även substanser till filmen för att krydda den överväldigande upplevelsen som filmen är. Den blev en kolossal biosuccé, vilket säger väldigt mycket då det också kan vara den första riktiga bioupplevelsen någonsin. Själv såg jag den på en 20 tums tv-apparat första gången i mitt liv och en häftigare upplevelse har jag sällan varit med om.

Effekterna är många och överväldigande. Star Wars och Apornas Planet skulle aldrig sett likadana ut utan Kubricks filmvision. Frågan är om filmerna ens skulle existerat. Andra talar om att månlandningen var fejkad, regisserad av Kubrick på order av NASA. Så pass imponerande är effekterna i A Space Odyssey.

Det går att tala om filmens effekter i timmar, men istället föreslår jag att ni ser dokumentären om hur allt kom till. Har du inte sett filmen, så gör det då omedelbart!

The Thing (2011) vs. The Thing (1982)

TheThing2011VsTheThing1982

John Carpenters (Halloween, Assault on Precinct 13, Escape from New York) iskalla rysare The Thing (1982) är en skräckfilmklassiker som håller med råge än idag. Handlingen med endast män i rollerna (hur ofta har det skett i en skräckfilm genom tiderna) och det kirurgkänsliga utförandet av den är ren njutning och då har jag inte ens börjat tala om effekterna ännu.

The Thing innehåller rent modellmakeri och simpel trickfilmning med reverserad uppspelning och liknande, men effekterna blåser allt jag sett i filmväg över huvud taget av stolen! Ingen film med liknande intentioner vad gäller effektsökande har överglänst The Thing och då kom denna lågbudgetfilm (!) redan 1982.

Rob Bottin jobbade tillsammans med Stan Winston för att göra effekterna och det är han som kan ta åt sig större delen av äran för det filmen visar. Bottin är en av de riktigt stora inom industrin, men 2002 vände han industrin ryggen efter att arbetsmöjligheterna minskade för honom och numera vill han inte ge några kommentarer eller intervjuer om sin karriär. Sorgligt och synd på en sådan specialeffektstalang!

CGI kan nog aldrig överträffa The Thing:s prestation men många har försökt. För två år sedan kom det en remake som visade sig vara en prequel till filmen – kort och gott kallad The Thing (2011), och filmnördarna suckade. Denna film lyckades givetvis endast härma originalet (som i sin tur är en remake på The Thing from Another World från 1951) och datoreffekterna kändes plastiga, degiga och inte särskilt äkta – långt ifrån originalet alltså.

Det finns ett väldigt underhållande klipp på när originalskådespelarna får se 2011-versionen och jag har svårt att inte skratta åt de talande reaktionerna på vad dom ser!

Nu är det bara att gå in och läsa de andra filmspanarbloggarnas tematexter om ”Specialeffekter” och kanske få en aning hur också dem ställer sig i frågan kring CGI?

Annonser

Every 3D Movie is the Same…

Jag varken stödjer eller föraktar 3D-filmer. Jag är alltså ganska likgiltig.

Jag har sett filmer som jag tycker har lyfts en del av 3D-elementet men för det mesta ser jag filmer som klarar sig lika bra utan det. 3D förhöjer ofta upplevelsen i viss mån, men endast marginellt och därför är tekniken något över-hypad då den tar väldigt mycket plats i biograferna. Varje år kommer det ungefär en enda film som jag tycker utnyttjar 3D på ett riktigt spännande sätt och därför används tekniken oftast som en ganska billig effekt som kostar mer än den betalar igen för.

James Camerons intentioner med den nya 3D-teknologin (som han själv ”breakade”) är intelligenta och jag delar dem med honom, men resten av filmvärlden fortsätter använda tekniken som en anledning att kasta saker mot publiken och använda djupet rent i actionsyfte och inte nödvändigtvis för att få tittaren att känna sig mer ”inne i filmen”.

Jag vill se mer kreativitet med 3D-tekniken och som en underhållande känga kastar jag den här ”filmtrailern” på publiken, för att visa 3D-biofilmernas stundtals ganska tröttsamma brist på kreativitet. Se och njut, eller sucka.

Film Effects: Stolscenen i ”Poltergeist” (1982)

Scenen detta inlägg reflekterar går – på grund av inbäddningsproblem, att se här!

Säga vad man vill om Poltergeist (jag gjorde det förra året), men den har i alla fall en läskig scen som är skickligt filmmakeri. Precis som youtube-kommentaren så instämmer jag i påståendet att man kan veta om man är en skicklig skräckfilmregissör ifall man kan få åskådaren att bli rädd av en scen som utspelar sig i dagsljus.

Detta gjorde Tobe Hooper redan i sitt magnum opus, Motorsågsmassakern (1974), men trots att karriären inte nått några större framsteg efter den så kan han få lite credit för det som stolscenen i Poltergeist gjorde med mig och många andra som sett den. Det var den enda skrämmande scenen i filmen, men den skrämde mig också rejält just på grund av det extrema överraskningsmomentet.

Briljansen ligger i att det är en effekt helt gjord i en tagning utan klipp, i realtid, vilket gör scenen väldigt realistisk och oförutsägbar.

Poltergeist har influerat många filmskapare runt om i världen med det klassiska ”haunted house”-temat och Paranormal Activity-vågen har dragit över oss i två års tid och otaliga filmer nu. Originalet lanserades precis som Poltergeist av Steven Spielberg, just tack vare liknande teman. Visuellt och budgetmässigt sett är det dock två relativt olika filmer, givetvis

Film Effects: Korridorscenen i ”The Exorcist III” (1990)

The Exorcist är en av tidernas bästa skräckfilmer, och efter en kalkonartad uppföljare (The Exorcist II: The Heretic) tog författaren till första filmens romanförlaga – William Peter Blatty, projektet i sina egna händer och både skrev samt regisserade den tredje filmen – The Exorcist III. Även om denna film både fått ris och ros så går den åtminstone en annorlunda väg än de första två filmerna.

En scen i en sjukhemskorridor är extra minnesvärd för det lilla, men väldigt effektfulla valet att ligga kvar med kameran på det som försigår i korridoren, för att sedan göra en dramatisk tempoväxling på ett fåtal sekunder och fylla händelsen med ett isande, religiöst underliggande budskap och tyngd. Mycket fint filmmakeri!

Film Effects: Förvandlingen i ”An American Werewolf in London” (1981)

John Landis må vara en överskattad regissör i många kretsar då hans ögonblick av storhet och samarbeten med profilerade flmskapare tidigt i karriären har präntat fast honom som en tung regissör, men hans två stora framgångar i karriären är trots allt avundsvärt imponerande, men trots det är det mer effektmakaren Rick Bakers förtjänst och inte i huvudsak Landis egen.

An American Werewolf in London (1981) må vara en ojämn film, men den har mycket hjärta och charm och är under större delen av filmen mycket bra och lekfull med sin mix av genrer. Framför allt har den dock en stilbildande och extremt välgjord varulvsförvandlingsscen helt utan CGI-effekter som slår det mesta i filmeffektsväg till och med 30 år senare.

Scenen är otäck och plötsligt kommer den, i en film som annars ångat på i en till största del sorglös stämning. Scenen blev så omtalad att Landis tilsammans med Rick Baker fick uppdraget att regissera musikvideon till Michael Jacksons största hit, ”Thriller” – and the rest is history. Sedan dess har Landis vilat karriären på dessa två meriter, men det visar också på hur pass gynnande ett bra effekthantverk kan vara för en film och dess filmmakare.

Rick Bakers arbete med ”An American Werewolf…” var så pass imponerande och nyskapande att en ny kategori – ”Bästa Make-Up”, instiftades som pris på Oscarsgalan och givetvis blev Baker den första att få ta emot priset.

Film Effects: Transformering i ”Shock” (1977)

Då och då stöter jag på en filmeffekt som gör mig inspirerad att själv pröva på något liknande. I den fotografiska mästaren samt skräcklegenden Mario Bavas sista biofilm Shock (aka Beyond The Door II) från  1977 skymtas en lekfull effekt som jag inte sett i någon film varken förr eller senare. Den syns i kommande TV-trailer för filmen…

 

Utförande: Den lilla pojken springer mot kameran och när han kommer fram är han plötsligt en stor, mörk, vuxen vålnad som greppar tag om kvinnan. Ingen CGI, inga redigeringseffekter, utan endast ett trick med kamerans placering och ursnitt. Att förstå hur effekten är gjord är inte svår (pojken försvinner ur bild och framför gömmer sig en fullvuxen man och dyker upp direkt efter), men oavsett väldigt effektiv och skrämmande när den ses för första gången.

Mycket fantasifullt filmskapande!

Film Effects: Nagelscenen i ”Cabin Fever 2: Spring Fever” (2009)

Såg nyss den sågade Cabin Fever 2: Spring Fever. Filmen bjöd helt klart på underhållning även om den spårade ut lite väl på sina ställen – ibland till filmens fördel men även till sin nackdel. Den hade åtminstone en av de äckligare ögonblicken jag sett på film i år, i form av en fjunig kille som försöker fixa en bruten nagel. Oslagbar finurlighet!