Tema ”Specialeffekter”: CGI vs The Real Deal

Specialeffekter-header

filmspanarnaMånadens filmspanartema är ”Specialeffekter”. När jag tänker på specialeffekter tänker jag framför allt på all denna CGI (förkortning för Computer Generated Imagery – så kallad datoranimering) som dominerar dagens blockbusters och jag påminns ständigt om varför jag från hjärtat hatar att behöva inbilla mig att datoranimerade varelser och materia är verkliga.

Jag ser ju – utan att anstränga mig det minsta, att det knappt aldrig existerar någon fyllig textur i CGI-kroppar och framför allt saknas näst intill alltid tyngden i rörelserna och stegen. Oftast känns CGI-kroppar som gummiaktiga frimärken och färgglada ballonger som blåser omkring i en verklig värld utan någon intim kontakt och jag gillar det inte. Inte det minsta.

Det spelar ingen roll att det är väldigt bra CGI för att vara just CGI och att det kostat en massa pengar – inte när det inte går att integrera i den verkliga världen.

Jag ska därför lista några dueller där ”old school” effekter gjorda med verklig, fysisk materia och klassisk trickfilmning klår den mer moderna CGI-konsten för att sätta alla ”tumsugare” på plats som hävdar att det var sämre förr…

The Lost World (1997)/Jurassic Park III (2001) vs. Jurassic Park (1993)

JurassicPark3VsJurassicPark

Min barndoms besatthet – dinosaurieäventyret Jurassic Park (1993), är för mig filmhistoriens mest imponerande specialeffektsfilm tillsammans med King Kong (1933), 2001: A Space Odyssey (1968) och The Thing (1982).

James Camerons filmer har gjort sitt bästa för att åstadkomma liknande prestationer inom filmmediet i modern tid (och Stan Winston Studios tävlade i princip alltid mot sig själva i det avseendet), men ingen film klår Jurassic Park när det kommer till att förverkliga icke existerande djur på film i samma häpnadsväckande utsträckning. Tigern Richard Parker i Ang Lees fantastiska Life of Pi (2012) är sannerligen och nosar på samma briljans, men den filmen återupplivade trots allt inte dinosaurierna.

Hemligheten med dinosaurierna i Jurassic Park är just att den i så stor utsträckning som möjligt använde sig av äkta, fysisk vara som robotproteser och gigantiska modeller i naturlig storlek för att kännas så autentisk som möjligt. CGI användes och även den är fantastisk även idag med tanke på hur gammal filmen är, men det är användandet av dinosauriemodeller som verkligen ger gåshud (läs mer om det arbetet här).

Jurassic Parks effektbriljans blev särskilt bekräftad när filmens två uppföljare kom. Det betydligt större användandet av CGI i The Lost World (1997) visar betydligt mer overkliga och mjuka rörelser hos dinosaurierna och till och med när Jurassic Park III (2001) släpptes – 8 år av CGI-utveckling senare, så gick det inte att överträffa originalet. Jurassic Park 3:s CGI är pinsam i jämförelse och överträffar ibland oftast inte ens föregångaren The Lost World, trots att de verkligen kastar in hela arsenalen gång på gång.

Den tredje filmen pressar dock effekterna då den utspelas i dagsljus till största del vilket bidrar till ett helt annat ljus på CGI-varelserna och det är inte till deras fördel. Stan Winston ville helt enkelt inte spela på säkerhet och för det ska hans studio ha credit för – närbilderna på velociraptorernas ansikten är dessutom otroligt detaljerade och med fantastiskt naturtrogen ödlehud, men givetvis endast eftersom det även där består av klassiska modellkroppar och inte CGI-skapelser.

Jurassic Park är ett oöverträffat hantverk än idag. Här är en mycket intressant inspelningsfilm om hur effekterna bakom den uråldrige besten Tyrannosaurus Rex konstruerades.

Blockbuster-Sam Raimi vs. independent-Sam Raimi

SpidermanVsEvilDead

2000-talets Sam Raimi satsar mest på pengainbringande blockbusterstorfilmer (Spider-Man-trilogin, Oz – the Great and Powerful) med mycket färgglattighet och datorgenererad visualitet. Tyvärr, för Sam Raimi är i grunden en glad entusiastfilmskapare med en lågbudgetglödande energi som är svår att inte charmas av efter att ha sett hans bejublade Evil Dead-trilogi.

Det effektfyrverkeri som han avlossar i första Evil Dead (1981) och sedan drar ännu mer till sin komiska spets i Evil Dead II (1987) för att sedan göra en slutlig kärleksförklaring till Ray Harryhausen i avslutande trilogifilmen Army of Darkness (1992) – det är lågbudgetkonst av det mest inspirerande slaget! Sätt Bruce Campbell i en stuga och låt Raimi leka lite med stop-motiontrickfilmning och du har något av det mest underhållande jag upplevt på film.

Ren och skär njutning!

Alien: Resurrection (1997) vs. Alien (1979)/Aliens (1986)

AliensVSAlienResurrection

Ridley Scotts Alien (1979) väckte det mest skräckinjagande filmmonstret till liv genom sparsamt, antydande effektarbete och H.R Gigers bildfantasier fick liv med skrämmande resultat.

När visionären James Cameron (Terminator 1 & 2, Titanic, Avatar) gjorde uppföljaren Aliens (1986) tog hans alien-varelserna ytterligare ett steg längre genom att exponera dem betydligt mer och i större utsträckning. Pulserande, massiva actionscener utspelades men det antydande effektarbetet genom att endast visa delar av alienvarelserna hölls intakt med oanad framgång.

En tredje film kom och förde traditionen vidare med respekt, men när sedan Alien: Resurrection (1997) släpptes – nästan 20 år efter Ridley Scotts originalfilm, då brast det. CGI:n tog över och även om intentionen med att se aliens simma som hajar under vatten var goda så sprack illusionen just på grund av den alltför kontrastfyllda, viktlösa CGI:n.

Det är bara att jämföra på bilderna ovan för att se hur detaljrikedomen helt prioriterats bort och det var just detaljrikedomen som var triumfkortet när H.R Giger illustrerade fram varelserna från första början. Alien: Resurrection förtjänar inte sitt namn, tyvärr.

All satans datoranimerad sagoactionskit vs. Ray Harryhausen

300VsJason

Stop-motion-innovatören och legendariske specialeffektmakaren Ray Harryhausen måste ha fått många hakor att falla med sitt överjävliga hantverk när det visades inför publik för 50 år sedan. Jason and the Argonauts (1963) innehåller bland annat en fyra minuter lång svärdstrid med skelett i öknen och det går inte att göra annat än att förundras, tappa hakan om igen och klappa händerna åt den otroliga scenen som utspelas.

Denna enskilda scen tog Ray Harryhausens flitiga team av effektmakare hela fyra och en halv månad att skapa! Det är mer tid än vad det kan ta att spela in och klippa en långfilm. Fyra och en halv månad, men det gav också resultat och en välförtjänt plats i historieböckerna.

Visst är det något väldigt obehagligt att se rörelser i stop-motion? Jag får mardrömsvibbar på ungefär samma sätt som när jag ser svartvita, otäcka stumfilmer och det ger sannerligen mer stämning än CGI-rörelser före motion capture-genombrottet som kommit efter millennieskiftet.

The Fast and the Furious och allt annat modernt bildravel vs. biljakterna från ”the good old days”!

2Fast2FuriousVsDeathProof

Quentin Tarantinos Death Proof (2007) är (som vissa säkert redan vet) en av mina favoritrullar och med den gör verkligen Tarantino en poäng av att det är biljakterna som gjordes med riktiga bilar som krockade och kraschade på riktigt som gäller alla dagar i veckan framför det datoranimerade CGI-action och redigeringsillusioner som vi fått nertryckt i halsen de senaste decennierna. Riktig plåt ska skramla, fälgar ska rulla och motorer ska koka.

Tarantino vet vad han pratar om och gjorde en film med 100 procent hjärta och noll procent datoreffekter i och med Death Proof. Biljakten i slutet är bland det värsta och roligaste jag sett. Justin Lin fattade grejen och återupplivade Fast and the Furious-serien med Fast Five (2011) genom att gå tillbaka till grunden med riktiga bilar istället för datorspelsanimeringarna som tidigare förföljt bilfilmserien.

Vill man ha adrenalinfylld och engagerande bilaction ska man kolla på levande, genomäkta biljaktsfilmer som Vanishing Point (1971), French Connection (1971), Bullitt (1968), Dirty Mary Crazy Larry (1974), Mad Max (1979), The Driver (1978) och Gone in 60 Seconds (1974)… ”The real one. Not that Angelina Jolie bullshit.” – som stuntkvinnan Zoe Bell ärligt säger i Death Proof…

Angelina Jolie i Beowulf (2007) vs. Angelina Jolie i verkligheten (2007)

AngelinaJolieBeowulfVSreal

Och när man talar om trollen. Robert Zemeckis (Forrest Gump, Cast Away) har ägnat allt för många år åt att göra datoranimerade filmer med kända skådisar som porträtterar karaktärerna när han lika gärna kunde ha gjort dem bättre med samma skådisar otecknade. The Polar Express är en fin julfilm, men stelheten hos karaktärerna är betydligt värre än hos stelopererade botoxbarbies ouppackade ur köpkartongen.

A Christmas Carol (2009) hade exempelvis varit precis lika sevärd ifall vi kunde fått se den verklige Jim Carrey i rollen som Uncle Scrooge och de andra karaktärerna han spelade, tillsammans med de finfina namnen Gary Oldman och Colin Firth – för att nämna endast några.

Samma sak med hans föregående äventyrssaga Beowulf (2007) som också den innehöll en drös med kända namn i ”rollistan”. Men vem vill se Angelina Jolie som stel, datoranimerad The Sims-figur när hon duger alldeles perfekt i prima fysisk form? Tänkte väl det.

Hela världsrymden vs. Stanley Kubricks rymdodyssé

2001ASpaceOdyssey

Att tala om specialeffekter utan att nämna 2001: A Space Odyssey (1968) är en synd. Att dessutom hylla specialeffekter som inte är CGI utan att nämna Stanley Kubricks (Dr. Strangelove, The Shining, Eyes Wide Shut) mästerverk är en ännu större synd. Filmen innehåller ju effekter som vände upp och ner på hela science-fiction-genren för evigt i alla former – plötsligt kunde man ta genren på ett seriöst, vetenskapligt och existentiellt sätt. Ingenting är gjort i dator, vilket är oerhört svårt att tro idag.

Vissa tog ju även substanser till filmen för att krydda den överväldigande upplevelsen som filmen är. Den blev en kolossal biosuccé, vilket säger väldigt mycket då det också kan vara den första riktiga bioupplevelsen någonsin. Själv såg jag den på en 20 tums tv-apparat första gången i mitt liv och en häftigare upplevelse har jag sällan varit med om.

Effekterna är många och överväldigande. Star Wars och Apornas Planet skulle aldrig sett likadana ut utan Kubricks filmvision. Frågan är om filmerna ens skulle existerat. Andra talar om att månlandningen var fejkad, regisserad av Kubrick på order av NASA. Så pass imponerande är effekterna i A Space Odyssey.

Det går att tala om filmens effekter i timmar, men istället föreslår jag att ni ser dokumentären om hur allt kom till. Har du inte sett filmen, så gör det då omedelbart!

The Thing (2011) vs. The Thing (1982)

TheThing2011VsTheThing1982

John Carpenters (Halloween, Assault on Precinct 13, Escape from New York) iskalla rysare The Thing (1982) är en skräckfilmklassiker som håller med råge än idag. Handlingen med endast män i rollerna (hur ofta har det skett i en skräckfilm genom tiderna) och det kirurgkänsliga utförandet av den är ren njutning och då har jag inte ens börjat tala om effekterna ännu.

The Thing innehåller rent modellmakeri och simpel trickfilmning med reverserad uppspelning och liknande, men effekterna blåser allt jag sett i filmväg över huvud taget av stolen! Ingen film med liknande intentioner vad gäller effektsökande har överglänst The Thing och då kom denna lågbudgetfilm (!) redan 1982.

Rob Bottin jobbade tillsammans med Stan Winston för att göra effekterna och det är han som kan ta åt sig större delen av äran för det filmen visar. Bottin är en av de riktigt stora inom industrin, men 2002 vände han industrin ryggen efter att arbetsmöjligheterna minskade för honom och numera vill han inte ge några kommentarer eller intervjuer om sin karriär. Sorgligt och synd på en sådan specialeffektstalang!

CGI kan nog aldrig överträffa The Thing:s prestation men många har försökt. För två år sedan kom det en remake som visade sig vara en prequel till filmen – kort och gott kallad The Thing (2011), och filmnördarna suckade. Denna film lyckades givetvis endast härma originalet (som i sin tur är en remake på The Thing from Another World från 1951) och datoreffekterna kändes plastiga, degiga och inte särskilt äkta – långt ifrån originalet alltså.

Det finns ett väldigt underhållande klipp på när originalskådespelarna får se 2011-versionen och jag har svårt att inte skratta åt de talande reaktionerna på vad dom ser!

Nu är det bara att gå in och läsa de andra filmspanarbloggarnas tematexter om ”Specialeffekter” och kanske få en aning hur också dem ställer sig i frågan kring CGI?

Annonser

24 thoughts on “Tema ”Specialeffekter”: CGI vs The Real Deal”

  1. Du för fram bra argument, men nog tycker jag att det kan finns poänger även med CGI. Det optimala är väl när man kan kombinera dem med mer fysiska effekter som man exempelvis gör i Jurassic Park eller LOTR. Raimis lekfullhet tycker jag skiner igenom väldigt bra även i exempelvis The Quick and the Dead där det ju även fanns en liten mängd CGI (gissar jag i alla fall). Naturligtvis blir det en särskild stil över filmer som 300, men i just det fallet är det en stil som jag gillar. Dessutom har ju inte _alla_ effekterna i The Thing ’82 ärligt talat hållit fullt ut 😉

    1. Givetvis finns det poänger med CGI. 🙂 Jag är inte totalt emot CGI och som jag skriver i en andra kommentarer så kan CGI i små doser lyfta mer fysiska effekter om det görs på rätt sätt.

      Jag har inte sett The Quick and the Dead ännu, tyvärr, men om det finns just ”en liten mängd” CGI så är det antagligen förklaringen till varför det då eventuellt fortfarande håller.

      Även Terminator 2 tycker jag i viss mån har lyckats bra och med tidsaspekten då filmen kom i åtanke så är jag mycket imponerad av CGI-effekterna där.

      300 är en snygg film, men inte lika imponerande som Jason and the Argonauts. 🙂

      Jag tycker att The Thing inte faller mer en ytterst fåtal gånger i filmen (och jag minns inte ens på vilka ställen ärligt talat). Det är ett betyg som är bra mycket bättre än i princip *all* CGI jag någonsin sett, som i stort sett aldrig håller då det är uppenbart att det är just CGI-effekter, så ställer jag The Thing mot vilken effektfilm som helst som använder effekter i mindre, mer eller betydligt större utsträckning så vinner den kampen i princip alltid.

      Ska man klaga på The Thing kan vi lika gärna fortsätta på Spider-Man, The Avengers, Rise of the Planet of the Apes, Sagan om Ringen-trilogin, Harry Potter, Star Trek, Transformers, Avatar, 300, och alla andra av dagens allra mest imponerande effektfilmer som alla har större brister än The Thing trots att de är mer än 20 år färskare och kostat många , många, många, många miljoner dollar mer. That’s a fact. 😉

  2. Jädrarna vilket inlägg! Kul läsning, snyggt jobbar och bra jämförelser!
    Kul att du fick med lite Harryhausen även du (se Jojjenitos inlägg), ibland kan det till synes ”simpla” vara så väldigt mycket svårare att få till.

    1. Ja, jag är ju ett detaljfreak så exempelvis detaljernas betydelse i specialeffekter underprioriteras ju ofta till helhetens nackdel. En så enkel sak som dreglandet från H.R Gigers aliens gör ju otroligt mycket för att väcka liv i varelsen, liksom arbetet med att få det rätta livet i ögonen hos specialeffektsvarelser. Sådant kan göra allt i slutändan!

  3. Fint inlägg – även jag var inne lite på samma bana när jag skrev om J.P och att det oftast blir bättre resultat med modeller. Nu är inte all CGI av ondo men ofta så överanvänds det tyvärr och det är där det slår fel.
    Håller med dig i många av exemplen men många av filmerna du lista r gillar jag men det kan nog skyllas mer på handling än cgi-effekter t.ex The Thing prequelen.
    Jag undrar dock om inte data-Angelina är att föredra framför real life Angelina 😉

    1. Ja, CGI är inget dåligt om det används där det verkligen behövs och inte för att flasha med ”häftiga scener” i tid och otid eller för att de inte orkar arbeta tillräckligt med förproduktionen av filmen.

      De bästa exemplen på CGI är när det inte märks av att det är just CGI givetvis. Och utan en bra handling blir inte effekter särskilt exhalterande att se heller.

      Jag gissar att du gillar din The Sims-familj mer än din verkliga familj då också? ;D

      1. Ha ha ha 🙂 Risken finns om jag spelat The Sims 😉
        Å andra sidan finns där lite allvar i det hela då plastikoperationer och hetsbantning härjar bland folk då man inte är nöjd eleer inte kan leva upp till omvärldens krav.
        Kolla in blder tex på Megan Fox (ingen favorit men bra exempel) som redan opererat sig innan hon fyllt 30!
        Många kommentarer ang Adele när hon vann oscar rörde sig om hennes vikt! 😦

        1. Ja, utseendehets är givetvis beklagligt och alltför närvarande i vår många gånger tragiska lilla värld. Ja, hon har alltså opererat sig redan? Tråkigt och onödigt, men hon har ju inte mycket mer än sitt utseende att komma med i filmsammanhang så inte förvånande och jag kommer hylla henne först den dag hon får mig på fall med sitt skådespeleri och inte med hennes utseende. Hennes personlighet är ju mycket mer intressant än hennes yta, även om det låter oerhört klyschigt att säga det.

          Jag vet inte vad kopplingen till CGI är, men om jag ska dra kopplingen att CGI ska kunna putsa skönheten hos skådespelare för att de ska ”slippa” skönhetsoperera sig så är det ju inget bra alternativ. Utseendehetsen försvinner inte och det vanliga folket (vi som vill vara som dem) kommer bara få ännu svårare att eftersträva ”movie stars on the silver screen” ifall de också måste CGI-animera sig i verkligheten. 🙂

          1. Kopplingen var långsök men jag menade att man vill ändra på den fysiska vekligheten.
            Men idag kan det nästan vara svårt att hitta som inte opererat sig det kanske är den nya verkligheten 😦

            1. Ja, jag som relativt ung är på något vis i alla fall stolt att jag hållit på min princip att aldrig färga håret. Det är ju få personer som inte prövat det i sitt liv och jag menar ju inte att det är fel, men det har på något vis blivit en ”naturlighetssak” för mig. 🙂

  4. Grymt kul inlägg. Sitter med kaffet i handen här på jobbet efter ett långt möte hela förmiddagen och kort lunch därefter. Hinner inte läsa ditt intressanta inlägg just nu måste läsa det i lugn och ro. Återkommer med mer kommentarer, men jag gillar gammeldags effekter typ modeller och sånt mer än CGI, så mycket kan jag avslöja.

  5. Härligt inlägg! Och instämmer i det mesta.

    En sak jag dock tänkte lite på är miljöuppbyggnad i stadsmiljö. Där har ju faktiskt CGI:n tillfört en ny dimension. Inte minst när det kommer till dystopiska stadsmiljöer (I Am Legend, Book of Eli och Children of Men etc.).

    Men när det kommer till saker som ska röra sig så är specialeffekter av den gamla skolan alltid att föredra. Helt klart.

    1. Där har du en poäng och jag håller helt med dig där. 🙂 CGI som bygger upp orörliga föremål som miljöer är en stor fördel och i skapande av film skulle jag defintivt överväga CGI för att måla bakgrunden levande eller berika den med miljöer (som byggnader) – ifall det går att göra bra.

      Sagan om Ringen är ett av flera bra exempel på detta också och faktumet att de filmer du nämner är filmer jag knappt inte förknippar med CGI (men förstår att det inte går att komma åt alla miljöer i filmen) är ett mycket gott betyg till dessa filmers CGI-användande. Lika The Girl with the Dragon Tattoo som använder CGI mycket, mycket bra i miljöberikande syfte!

      Jag är sugen på (och hoppas att jag får det skrivet) att göra ett kompletterande inlägg där jag kompenserar lite för att visa på filmexempel där jag gillar användandet av CGI. Jag är inte totalt emot CGI, men jag vet ju att det många gånger går att nå bättre resultat med old school-metoder och är bara så trött på hypen kring CGI när det uppenbarligewn är så att den nästan alltid brister och inte interragerar i film på ett tillräckligt bra sätt.

  6. Mycket trevligt inlägg. Kul också att du nämner Ray Harryhausen då jag ju fokuserar på honom hos mig.

    MIn slutsats är ändå: en film är inte bättre än dess historia, dess skådisar, osv oavsett om specialeffekterna är de bästa man nånsin sett.

    1. Japp, trevligt! Ska absolut också läsa ditt inlägg och komma med min kommentar så fort jag kan! Harryhausen får inte glömmas bort. 🙂

      Helt riktigt. Filmerna jag tar upp hade inte tagits upp om dom inte var bra redan på pappret. 2001 är en av mina mest omvälvande filmupplevelser, Jurassic Park är en film som definierar min tidiga barndom, The Thing är en av filmhistoriens absolut bästa rysare och Evil Dead 2 är en av de mest underhållande filmerna jag någonsin haft nöjet att se! Som exempel. Det effekterna gör är bara en av flera viktiga delar som bidrar till den upplevelsen, men filmerna skulle trots allt falla betydligt ifall effekterna var bristfälliga och de hade antagligen varit samma underbara upplevelser för mig då som de ju faktiskt uppenbarligen är. 🙂

  7. Suveränt inlägg! En sak bara…The Thing…om du söker på youtube kan du hitta en video där man visar, från nya The Thing, att man INTE använde CGI! Bilden du visar här från filmen till exempel är inte CGI. Ville bara upplysa 🙂

    1. Stort tack! 🙂

      Det är sant att de i nya The Thing (2011) använde sig av väldigt mycket modelldesigner och det kan jag se i vissa närbilder men även i helbilder då och då. Dock är det tydligt att de använt CGI i princip hela tiden och det går till och med att peka i farten vad som är CGI och vad som inte är det. Och på tal om fart är det just där det märks tydligast. Så fort en varelse i filmen vandrar iväg från en punkt till en annan så är det uppenbar och omärkvärdig (iaf med mina mått då) CGI.

      Sedan finns nog minsta CGI-animerad varelse i naturstorleksmässig modelldesign just för att det utgår från modellerna och i efterhand ger dem mer rörelse och flyt med CGI, som det brukar kunna vara. Särskilt putsas det ju i mindre (men ofta större drag) med CGI för att spara tid då modellbygget kräver mer av den varan. Huddetaljer och ytliga drag av muskulatur under huden läggs ju ofta på i efterhand på en matt kropp och det förstör ofta grundmodellens kvaliteter, tyvärr.

      Om just bilden jag har med i mitt inlägg inte är CGI är det en betydligt sämre modelldesign än i John Carpenters version, särskilt eftersom ytligheten är CGI och då undrar jag om de anpassade modellen för att lättare få den att smälta ihop med CGI-animationerna, eller om CGI-animationerna anpassades efter den dåliga modelldesignen? 🙂

      Här är klippet du nämner också (tror det var det du menade iaf?) och det är väl värt att se för de effektintresserade så tack för tipset 🙂 ;

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s