Etikettarkiv: Specialeffekter

Tema ”Specialeffekter”: CGI vs The Real Deal

Specialeffekter-header

filmspanarnaMånadens filmspanartema är ”Specialeffekter”. När jag tänker på specialeffekter tänker jag framför allt på all denna CGI (förkortning för Computer Generated Imagery – så kallad datoranimering) som dominerar dagens blockbusters och jag påminns ständigt om varför jag från hjärtat hatar att behöva inbilla mig att datoranimerade varelser och materia är verkliga.

Jag ser ju – utan att anstränga mig det minsta, att det knappt aldrig existerar någon fyllig textur i CGI-kroppar och framför allt saknas näst intill alltid tyngden i rörelserna och stegen. Oftast känns CGI-kroppar som gummiaktiga frimärken och färgglada ballonger som blåser omkring i en verklig värld utan någon intim kontakt och jag gillar det inte. Inte det minsta.

Det spelar ingen roll att det är väldigt bra CGI för att vara just CGI och att det kostat en massa pengar – inte när det inte går att integrera i den verkliga världen.

Jag ska därför lista några dueller där ”old school” effekter gjorda med verklig, fysisk materia och klassisk trickfilmning klår den mer moderna CGI-konsten för att sätta alla ”tumsugare” på plats som hävdar att det var sämre förr…

The Lost World (1997)/Jurassic Park III (2001) vs. Jurassic Park (1993)

JurassicPark3VsJurassicPark

Min barndoms besatthet – dinosaurieäventyret Jurassic Park (1993), är för mig filmhistoriens mest imponerande specialeffektsfilm tillsammans med King Kong (1933), 2001: A Space Odyssey (1968) och The Thing (1982).

James Camerons filmer har gjort sitt bästa för att åstadkomma liknande prestationer inom filmmediet i modern tid (och Stan Winston Studios tävlade i princip alltid mot sig själva i det avseendet), men ingen film klår Jurassic Park när det kommer till att förverkliga icke existerande djur på film i samma häpnadsväckande utsträckning. Tigern Richard Parker i Ang Lees fantastiska Life of Pi (2012) är sannerligen och nosar på samma briljans, men den filmen återupplivade trots allt inte dinosaurierna.

Hemligheten med dinosaurierna i Jurassic Park är just att den i så stor utsträckning som möjligt använde sig av äkta, fysisk vara som robotproteser och gigantiska modeller i naturlig storlek för att kännas så autentisk som möjligt. CGI användes och även den är fantastisk även idag med tanke på hur gammal filmen är, men det är användandet av dinosauriemodeller som verkligen ger gåshud (läs mer om det arbetet här).

Jurassic Parks effektbriljans blev särskilt bekräftad när filmens två uppföljare kom. Det betydligt större användandet av CGI i The Lost World (1997) visar betydligt mer overkliga och mjuka rörelser hos dinosaurierna och till och med när Jurassic Park III (2001) släpptes – 8 år av CGI-utveckling senare, så gick det inte att överträffa originalet. Jurassic Park 3:s CGI är pinsam i jämförelse och överträffar ibland oftast inte ens föregångaren The Lost World, trots att de verkligen kastar in hela arsenalen gång på gång.

Den tredje filmen pressar dock effekterna då den utspelas i dagsljus till största del vilket bidrar till ett helt annat ljus på CGI-varelserna och det är inte till deras fördel. Stan Winston ville helt enkelt inte spela på säkerhet och för det ska hans studio ha credit för – närbilderna på velociraptorernas ansikten är dessutom otroligt detaljerade och med fantastiskt naturtrogen ödlehud, men givetvis endast eftersom det även där består av klassiska modellkroppar och inte CGI-skapelser.

Jurassic Park är ett oöverträffat hantverk än idag. Här är en mycket intressant inspelningsfilm om hur effekterna bakom den uråldrige besten Tyrannosaurus Rex konstruerades.

Blockbuster-Sam Raimi vs. independent-Sam Raimi

SpidermanVsEvilDead

2000-talets Sam Raimi satsar mest på pengainbringande blockbusterstorfilmer (Spider-Man-trilogin, Oz – the Great and Powerful) med mycket färgglattighet och datorgenererad visualitet. Tyvärr, för Sam Raimi är i grunden en glad entusiastfilmskapare med en lågbudgetglödande energi som är svår att inte charmas av efter att ha sett hans bejublade Evil Dead-trilogi.

Det effektfyrverkeri som han avlossar i första Evil Dead (1981) och sedan drar ännu mer till sin komiska spets i Evil Dead II (1987) för att sedan göra en slutlig kärleksförklaring till Ray Harryhausen i avslutande trilogifilmen Army of Darkness (1992) – det är lågbudgetkonst av det mest inspirerande slaget! Sätt Bruce Campbell i en stuga och låt Raimi leka lite med stop-motiontrickfilmning och du har något av det mest underhållande jag upplevt på film.

Ren och skär njutning!

Alien: Resurrection (1997) vs. Alien (1979)/Aliens (1986)

AliensVSAlienResurrection

Ridley Scotts Alien (1979) väckte det mest skräckinjagande filmmonstret till liv genom sparsamt, antydande effektarbete och H.R Gigers bildfantasier fick liv med skrämmande resultat.

När visionären James Cameron (Terminator 1 & 2, Titanic, Avatar) gjorde uppföljaren Aliens (1986) tog hans alien-varelserna ytterligare ett steg längre genom att exponera dem betydligt mer och i större utsträckning. Pulserande, massiva actionscener utspelades men det antydande effektarbetet genom att endast visa delar av alienvarelserna hölls intakt med oanad framgång.

En tredje film kom och förde traditionen vidare med respekt, men när sedan Alien: Resurrection (1997) släpptes – nästan 20 år efter Ridley Scotts originalfilm, då brast det. CGI:n tog över och även om intentionen med att se aliens simma som hajar under vatten var goda så sprack illusionen just på grund av den alltför kontrastfyllda, viktlösa CGI:n.

Det är bara att jämföra på bilderna ovan för att se hur detaljrikedomen helt prioriterats bort och det var just detaljrikedomen som var triumfkortet när H.R Giger illustrerade fram varelserna från första början. Alien: Resurrection förtjänar inte sitt namn, tyvärr.

All satans datoranimerad sagoactionskit vs. Ray Harryhausen

300VsJason

Stop-motion-innovatören och legendariske specialeffektmakaren Ray Harryhausen måste ha fått många hakor att falla med sitt överjävliga hantverk när det visades inför publik för 50 år sedan. Jason and the Argonauts (1963) innehåller bland annat en fyra minuter lång svärdstrid med skelett i öknen och det går inte att göra annat än att förundras, tappa hakan om igen och klappa händerna åt den otroliga scenen som utspelas.

Denna enskilda scen tog Ray Harryhausens flitiga team av effektmakare hela fyra och en halv månad att skapa! Det är mer tid än vad det kan ta att spela in och klippa en långfilm. Fyra och en halv månad, men det gav också resultat och en välförtjänt plats i historieböckerna.

Visst är det något väldigt obehagligt att se rörelser i stop-motion? Jag får mardrömsvibbar på ungefär samma sätt som när jag ser svartvita, otäcka stumfilmer och det ger sannerligen mer stämning än CGI-rörelser före motion capture-genombrottet som kommit efter millennieskiftet.

The Fast and the Furious och allt annat modernt bildravel vs. biljakterna från ”the good old days”!

2Fast2FuriousVsDeathProof

Quentin Tarantinos Death Proof (2007) är (som vissa säkert redan vet) en av mina favoritrullar och med den gör verkligen Tarantino en poäng av att det är biljakterna som gjordes med riktiga bilar som krockade och kraschade på riktigt som gäller alla dagar i veckan framför det datoranimerade CGI-action och redigeringsillusioner som vi fått nertryckt i halsen de senaste decennierna. Riktig plåt ska skramla, fälgar ska rulla och motorer ska koka.

Tarantino vet vad han pratar om och gjorde en film med 100 procent hjärta och noll procent datoreffekter i och med Death Proof. Biljakten i slutet är bland det värsta och roligaste jag sett. Justin Lin fattade grejen och återupplivade Fast and the Furious-serien med Fast Five (2011) genom att gå tillbaka till grunden med riktiga bilar istället för datorspelsanimeringarna som tidigare förföljt bilfilmserien.

Vill man ha adrenalinfylld och engagerande bilaction ska man kolla på levande, genomäkta biljaktsfilmer som Vanishing Point (1971), French Connection (1971), Bullitt (1968), Dirty Mary Crazy Larry (1974), Mad Max (1979), The Driver (1978) och Gone in 60 Seconds (1974)… ”The real one. Not that Angelina Jolie bullshit.” – som stuntkvinnan Zoe Bell ärligt säger i Death Proof…

Angelina Jolie i Beowulf (2007) vs. Angelina Jolie i verkligheten (2007)

AngelinaJolieBeowulfVSreal

Och när man talar om trollen. Robert Zemeckis (Forrest Gump, Cast Away) har ägnat allt för många år åt att göra datoranimerade filmer med kända skådisar som porträtterar karaktärerna när han lika gärna kunde ha gjort dem bättre med samma skådisar otecknade. The Polar Express är en fin julfilm, men stelheten hos karaktärerna är betydligt värre än hos stelopererade botoxbarbies ouppackade ur köpkartongen.

A Christmas Carol (2009) hade exempelvis varit precis lika sevärd ifall vi kunde fått se den verklige Jim Carrey i rollen som Uncle Scrooge och de andra karaktärerna han spelade, tillsammans med de finfina namnen Gary Oldman och Colin Firth – för att nämna endast några.

Samma sak med hans föregående äventyrssaga Beowulf (2007) som också den innehöll en drös med kända namn i ”rollistan”. Men vem vill se Angelina Jolie som stel, datoranimerad The Sims-figur när hon duger alldeles perfekt i prima fysisk form? Tänkte väl det.

Hela världsrymden vs. Stanley Kubricks rymdodyssé

2001ASpaceOdyssey

Att tala om specialeffekter utan att nämna 2001: A Space Odyssey (1968) är en synd. Att dessutom hylla specialeffekter som inte är CGI utan att nämna Stanley Kubricks (Dr. Strangelove, The Shining, Eyes Wide Shut) mästerverk är en ännu större synd. Filmen innehåller ju effekter som vände upp och ner på hela science-fiction-genren för evigt i alla former – plötsligt kunde man ta genren på ett seriöst, vetenskapligt och existentiellt sätt. Ingenting är gjort i dator, vilket är oerhört svårt att tro idag.

Vissa tog ju även substanser till filmen för att krydda den överväldigande upplevelsen som filmen är. Den blev en kolossal biosuccé, vilket säger väldigt mycket då det också kan vara den första riktiga bioupplevelsen någonsin. Själv såg jag den på en 20 tums tv-apparat första gången i mitt liv och en häftigare upplevelse har jag sällan varit med om.

Effekterna är många och överväldigande. Star Wars och Apornas Planet skulle aldrig sett likadana ut utan Kubricks filmvision. Frågan är om filmerna ens skulle existerat. Andra talar om att månlandningen var fejkad, regisserad av Kubrick på order av NASA. Så pass imponerande är effekterna i A Space Odyssey.

Det går att tala om filmens effekter i timmar, men istället föreslår jag att ni ser dokumentären om hur allt kom till. Har du inte sett filmen, så gör det då omedelbart!

The Thing (2011) vs. The Thing (1982)

TheThing2011VsTheThing1982

John Carpenters (Halloween, Assault on Precinct 13, Escape from New York) iskalla rysare The Thing (1982) är en skräckfilmklassiker som håller med råge än idag. Handlingen med endast män i rollerna (hur ofta har det skett i en skräckfilm genom tiderna) och det kirurgkänsliga utförandet av den är ren njutning och då har jag inte ens börjat tala om effekterna ännu.

The Thing innehåller rent modellmakeri och simpel trickfilmning med reverserad uppspelning och liknande, men effekterna blåser allt jag sett i filmväg över huvud taget av stolen! Ingen film med liknande intentioner vad gäller effektsökande har överglänst The Thing och då kom denna lågbudgetfilm (!) redan 1982.

Rob Bottin jobbade tillsammans med Stan Winston för att göra effekterna och det är han som kan ta åt sig större delen av äran för det filmen visar. Bottin är en av de riktigt stora inom industrin, men 2002 vände han industrin ryggen efter att arbetsmöjligheterna minskade för honom och numera vill han inte ge några kommentarer eller intervjuer om sin karriär. Sorgligt och synd på en sådan specialeffektstalang!

CGI kan nog aldrig överträffa The Thing:s prestation men många har försökt. För två år sedan kom det en remake som visade sig vara en prequel till filmen – kort och gott kallad The Thing (2011), och filmnördarna suckade. Denna film lyckades givetvis endast härma originalet (som i sin tur är en remake på The Thing from Another World från 1951) och datoreffekterna kändes plastiga, degiga och inte särskilt äkta – långt ifrån originalet alltså.

Det finns ett väldigt underhållande klipp på när originalskådespelarna får se 2011-versionen och jag har svårt att inte skratta åt de talande reaktionerna på vad dom ser!

Nu är det bara att gå in och läsa de andra filmspanarbloggarnas tematexter om ”Specialeffekter” och kanske få en aning hur också dem ställer sig i frågan kring CGI?

Annonser

Jimmy tippar Oscarsgalan! (del 3)

Bästa klippning:

The Artist (2011): Anne-Sophie Bion, Michel Hazanavicius
The Descendants (2011): Kevin Tent
The Girl with the Dragon Tattoo (2011): Angus Wall, Kirk Baxter
Hugo (2011/II): Thelma Schoonmaker
 – Moneyball (2011): Christopher Tellefsen

Kommentar: The Girl with the Dragon Tattoo är en genomgående skickligt utförd film och så även i klippningen, vilket jag inte kan säga något dåligt om och bidrog till att filmen flöt på utomordentligt. Ärligt talat tycker jag inte The Artist behöver nomineras för klippningen alls då den visserligen har många väldigt fyndiga övergångar men den förtjänsten ligger ju i manuset och inte i vad klipparna åstadkommit. Det är alldeles för ofta som en film nomineras tack vare manusets kvaliteter, enligt mig.

Jag kan bara tänka mig att Hugo måste ha varit en rejäl utmaning för respekterade storklipparen Thelma Schoonmaker, med alla hisnande 3D-sekvenser som anpassats helt till det nya formatet, så hon ligger nog bra till för en vinst faktiskt. Dock tror och hoppas jag mer på Moneyball, då den exceptionellt väl lyckades att ge fart, rytm och intresse till all information filmen levererar i ord, genom att varva sportbilder, datorskärmar, arkivbilder, flashbacks och pratande människor och allt detta utan att det går en över huvudet – precis lika bra som manuset.

Bästa filmmusik:

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011): John Williams
 – The Artist (2011): Ludovic Bource
Hugo Cabret (2011/II): Howard Shore
Tinker Tailor Soldier Spy (2011): Alberto Iglesias
War Horse (2011): John Williams

Kommentar: Två nomineringar till för John Williams som han kan lägga till sina övriga, totalt 47 (!) stycken. Jag älskade musiken i Tintin men oscarsmässigt sett är den nog en lättviktare då denna kategori står mellan Ludovic Bource för The Artist och Howard Shore för Hugo. Shore har blott nominerats fyra gånger trots sin imponerande karriär och med Hugo gör han ett originellt soundtrack för att vara honom.

Dock är The Artist en stumfilm och vilar starkt på användandet av musiken för att frambringa känslor, vilket den gör. Ofta slutar musikstyckena mitt i filmens scener vilket jag tycker är störande och dessutom lånar filmen musik från giganten Bernard Herrmannvid vissa mer dramatiska ögonblick, men det förhindrar den ändå inte från att ta hem vinsten här. Trevligt att se att Iglesias och Tinker, Tailor… också nominerades då det är min favorit i detta startfält.

Bästa sång skriven för filmen:

The Muppets Movie (2011):
Bret McKenzie(”Man or Muppet”)
 – Rio (2011):
Sergio Mendes, Carlinhos Brown, Siedah Garrett(”Real in Rio”)

Kommentar: Den här kategorin skulle lagts ner för länge sedan. Två nomineringar? Och ingen av dessa två nomineringar gick till de förhandstippade favoriterna som faktiskt var bra? Brasilianske bossalegenden Sergio Mendes har gjort mycket bra och det verkar som om akademin pratar varmt om hans bidrag så jag tror Rio tar hem det här.

Skulle dock varit passande om en mupp vann oscarn och sedan lägger dom ner priset, för nu vill jag aldrig mer se den här likgiltiga, föråldrade musikalkategorin! Då ser jag hellre att de instiftar ett nytt pris, som ”Bästa stuntinsatser”, ”Bästa unga skådespelare” eller varför inte ”Bästa trailer”?

Bästa ljudklippning*:

(*arbetet att samla ihop det inspelade ljudet samt att skapa nytt och redigera in allt, inklusive musik, i den färdiga filmen)

Drive (2011): Lon Bender, Victor Ray Ennis
The Girl with the Dragon Tattoo (2011): Ren Klyce
 – Hugo (2011/II): Philip Stockton, Eugene Gearty
Transformers 3 (2011): Ethan Van der Ryn, Erik Aadahl
War Horse (2011): Richard Hymns, Gary Rydstrom

Kommentar: Kul att min favoritfilm förra året, Drive, fick åtminstone en oscarsnominering och antagligen är det den mest självklara för filmen om vi tänker efter lite. Filmens ljud var atmosfäriskt magnifikt där de utnyttjade avsaknaden av ljud såsom bilmotorer, snarare än att pumpa upp filmen med sådana ljud, men det filmen verkligen lyckades med var att ha ett väldigt bra koncept; en ”eerie”, rymdisk ljudbild och ett urval extremt passande electrolåtar i kombination med synkande filmmusik av Cliff Martinez.

Exakt samma går att säga om The Girl with the Dragon Tattoo bortsett från att den filmens ljudbild istället fångade kylan i den nordiska luften, snarare än solotempot i Winding Refns film. Drive förtjänar dock priset lite mer då den prestationen ändå var 2011 års höjdpunkt för mig både sammantaget och ljudmässigt. Tyvärr tror jag inte att oscarsjuryn är lika tålmodiga med att lyssna vad de ska gå efter i denna kategori och deras tradition kommer avgöra mer än filmens ljudvärde.

War Horse har perfekta förutsättningar rent innehållsmässigt och vid rodret står bland annat Gary Rydstrom, med 7 oscars i bagaget endast från 90-talet och en resumé med några de mest minnesvärda ljudprestationerna i modern tid – Terminator 2, Jurassic Park, Saving Private Ryan och Titanic. Dock har han inte vunnit något sedan sistnämnda filmen vilket indikerar att akademin hellre favoriserar nya pristagare.

Därför tror jag  Hugo blir vinnare, med sitt 3D-integrerade ljud och desto mer hyllade film. Väldigt svårt att gissa här dock.

Bästa ljudmix*:

(*arbetet att bearbeta och balansera det färdiga ljudet på de olika ljudkanalerna [som ljudklipparna skapat] till en kvalitativ och effektiv bioupplevelse)

The Girl with the Dragon Tattoo (2011):
David Parker, Michael Semanick, Ren Klyce, Bo Persson
 – Hugo (2011/II):
Tom Fleischman, John Midgley
Moneyball (2011):
Deb Adair, Ron Bochar, David Giammarco, Ed Novick
Transformers 3 (2011):
Greg P. Russell, Gary Summers, Jeffrey J. Haboush, Peter J. Devlin
War Horse (2011):
Gary Rydstrom, Andy Nelson, Tom Johnson, Stuart Wilson

Kommentar: Framför allt i den här ljudkategorin brukar actionorienterade filmer ligga bra till. Hugo har en hel del action och jag tror den vinner före Transformers då den har större favoritskap, även om största jokern nog snarare är The Girl with the Dragon Tattoo än robotaction, men jag är osäker och det tror jag röstarna är också, därför tar de en film som ligger nära deras hjärta samt har bra ljud, snarare än en film som bara har bra ljud.

Det hade dock varit snällt gjort ifall oscarsjuryn gav gubben till Transformers då Greg P. Russell som stått för mixen där har varit nominerad 15 gånger men aldrig vunnit. Det är förbannelsen man tydligen betalar för att jobba med ”blockbuster-regissörer”.

För övrigt är svenske Bo Persson (ljudmixare på The Girl with the Dragon Tattoo) lärare på skolan jag just kommer ifrån, så jag får heja lite extra på honom här, tillsammans med de andra svenska nomineringarna vi faktiskt har i år, haha.

Bästa specialeffekter: 

Harry Potter and The Deathly Hallows: Part 2 (2011): 
Tim Burke, David Vickery, Greg Butler,John Richardson
Hugo (2011/II): 
Robert Legato, Joss Williams, Ben Grossmann, Alex Henning
Real Steel (2011): 
Erik Nash, John Rosengrant, Danny Gordon Taylor, Swen Gillberg
 – Rise of the Planet of the Apes (2011):
Joe Letteri, Dan Lemmon, R. Christopher White,Daniel Barrett
Transformers 3 (2011): 
Scott Farrar, Scott Benza, Matthew E. Butler, John Frazier

Kommentar: Harry Potter skulle kunna få någon slags ”heders-oscar” här för långt och troget arbete över hela serien, men chansen är inte stor utan vinsten går nog till motion-capture-arbetet i The Rise of the Planet of the Apes. Inte ens här fick heller Tintin plats, trots att den utnyttjade motion-capture ännu bättre i en tecknad värld.

Transformers är givetvis en överdos av effekter och utmanar starkt, men aporna vinner denna gång då vi sett robotar slåss oavbrutet i ett antal år nu och apor är ju fräschare?! Det kommer ju två ytterligare Transformers så den serien får ju nya chanser ifall det är någon som tycker det är dags för dem att vinna.