Etikettarkiv: Arnold Schwarzenegger

The Terminator (1984)

Mkrorecensioner-headerterminator_ver2

Genre: Rysare, Sci-Fi, Action
Produktionsland: USA, Storbritannien
Svensk titel: Dödsängeln
Manus: James Cameron, Gale Anne Hurd
Regi: James Cameron
Längd: 108 min
Budget: 6 400 000 dollar
Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Michael Biehn, Linda Hamilton, Paul Winfield, Lance Henriksen, Bess Motta, Rick Rossovich, Earl Boen, Shawn Schepps, Dick Miller, Bill Paxton, Brian Thompson, Brad Rearden

In the Year of Darkness, 2029, the rulers of this planet devised the ultimate plan. They would reshape the Future by changing the Past. The plan required something that felt no pity. No pain. No fear. Something unstoppable. They created ‘THE TERMINATOR’.

År 2029 ligger planeten jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskinerna har tagit över makten och människorna förvisats till underjorden. Men maskinernas makt hotas av en stark och växande motståndsrörelse. En ung kvinna, Sarah Connor, styr framtiden utan att hon själv vet om det. Hon bär på det barn som ska leda kampen mot maskinernas makt. Hon måste dö innan hon föder sitt barn. En robot – Terminatorn – skickas tillbaka i tiden för att döda Sarah. Den känner varken fruktan, medkänsla eller smärta. Den är en perfekt dödsmaskin. Men Sarah har en beskyddare – en ung soldat, som skickats av människorna från framtiden. Världens öde ligger i deras händer och de måste besegra Terminatorn innan han dödar dem.

vlcsnap-2012-03-26-17h40m18s178

En ung kvinna i en 80-talsförort vid namn Sarah Connor lever ett helt vanligt ”hitta sin plats i livet”-liv. Av en hysterisk man får hon veta att han skickats från framtiden för att skydda henne, eftersom hon kommer föda en pojke vid namn John – den verklige Messias i en postapokalyptisk framtid där mänskligheten håller på att utrotas av robotar. Sarah Connor är den nya Jungfru Maria.

Den klassiska raggningsrutinen, kanske hon tänker. Skyddas från vad, kanske hon tänker. Samtidigt har en av dessa robotar – en ostoppbar pansarmaskin på två ben med en samurajs disciplin för sin uppgift också skickats från framtiden. Han är bara några steg ifrån att fullfölja sin enda uppgift; att döda henne i god tid innan hon uppfyllt sitt öde. Pressen på hennes framtid ökar och molnen hopar sig.

vlcsnap-2012-03-26-17h42m17s94

James Camerons (Titanic, Aliens, Avatar) genombrott är en slasher i sci-fi-förpackning. En liten, kärnfull story. Det är inte helt lätt att komma ihåg det, så stor som denna ikoniska films mytologi är idag. Distinkt och okomplicerad som en saga, men som sagor kan vara är även The Terminator oerhört kraftfull och fängslande.

Ledmotivet av Brad Fiedel går att placera där uppe bland det bästa som gjorts för en film. Den sitter som en smäck för filmens hotfulla tema, likt hur John Williams lyfte Jaws (1975) när det begav sig. Men Williams musiktema var mer direkt effekt ovanpå, som förstärkandet av en ”jump scare”, medan Fiedels tema lägger en apokalypshotbild i filmens lugn. The Terminator belönas därmed dubbel puls. Dels den undergångsbådande skuggan av ledmotivet som aktiveras i pauserna och ekar kvar känslomässigt i sin frånvaro. Dels det mer direkta soundtrack som spänningsmomenten sedan förstärks av i nuet. Filmens musik fungerar därför likt filmen, med en hägrande undergång över en direkt terror. Muntert värre.

a6

Och för att övergå från det audiovisuella berättandet till ren estetik – James Cameron och färgen blå. Denna films kärnfärg är nattblå. Likaså uppföljaren samt Aliens (1986). The Abyss (1989) och Titanic (1997) är givetvis havsblå.  När han sedan gjorde Avatar (2009) saknades natten och vatten, så inte nog med att hela filmens planet inspirerades av havsnatur – avatarkaraktärerna fullkomligen skrek av blått. Camerons kärlek till havet går som en blå tråd genom hans filmografi.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
4 – Obehag
1 – Humor
4 – Action
2 – Prat

1920theterminator

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
42/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

Annonser

The Expendables 3 (2014)

Mkrorecensioner-headerExpendables_3_posterGenre: Action, Nostalgi
Produktionsland: USA, Frankrike
Manus: Sylvester Stallone, Creighton Rothenberger, Katrin Benedikt
Regi:
Patrick Hughes
Längd:
 127 min
Skådespelare:
Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Li, Antonio Banderas, Wesley Snipes, Dolph Lundgren, Mel Gibson, Harrison Ford, Arnold Schwarzenegger, Kellan Lutz, Terry Crews, Kelsey Grammer, Robert Davi, Randy Couture, Glen Powell, Ronda Rousey, Victor Ortiz

New team. New attitude. New mission.

Barney, Christmas och resten av The Expendables ställs ansikte mot ansikte med Conrad Stonebanks, som för många år sedan var med och grundade The Expendables. Conrad blev senare en hänsynslös vapenhandlare och någon som Barney tvingades att döda… trodde han i alla fall. Conrad, som redan undvikit döden en gång, gör det nu till sitt uppdrag att sätta stopp för The Expendables en gång för alla. Men Barney har andra planer, och bestämmer sig för att det åldrande gänget behöver lite nytt blod. Han rekryterar en samling yngre individer som är kvickare och mer tekniskt kunniga för att kunna matcha sin gamle partner.

The Expendables 3

Det här är verkligen inte min typ av film. Lufttunt manus som går att skriva över en kafferast (och skicka över till ett par praktikanter att späda ut rent bokstavsmässigt). En ensemble av muskulösa, rynkiga män med maskingevär som pratar som att dom leker att dom är muskulösa, rynkiga män med maskingevär. Jättekul att höra deras tillgjorda, hårda röster. Beundransvärda stunts och actionproduktion rent tekniskt. Mitt engagemang väcks inte nämnvärt av det, men det syns inte till några CGI-luftslott bland fordon och bråte som flyger och flänger utan det känns som äkta vara och det förtjänar beröm.

Mel Gibsons antagonistkaraktär är kronan på verket över filmens b-filmsaura och dom inblandade siktar givetvis inte heller på något högre, så det är ingen dålig kritik. Men inte min typ av underhållning, eftersom pengarna kunde lagts på hög, brännas upp och det hade engagerat mig lite mer faktiskt.

1 – Manus
1 – Skådespelare
2 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
9 – Totalt

SYDSYDs-halfSYDs-ghostSYDs-ghostSYDs-ghost

Tema ”Manlighet”: 5 intressanta män på film

Tema-Manlighet

Månadens filmspanartema är ”Manlighet” och detta öppnar givetvis upp för ett väldigt brett spann av filmrelaterade texter att skriva om.

Min första tanke var att jag har betydligt mindre att säga om manlighet jämfört med vad jag har att säga om kvinnlighet, men så fort jag började definiera vad manlighet egentligen är för något – för att förbereda för inläggets filmkoppling, så for jag iväg i ett textmässigt rannsakande av vad som egentligen är ”manlighet”. Förhoppningsvis ger mina slutsater något form av värde för att definiera och omdefiniera manligheten.

För den late finns det fem intressanta män på film att läsa om som avslutning, men låt mig först gräva mig in i kärnan på mitt eget köns kvaliteter.

2009650-rocky_by_connect_indotcom

Manlighet är något vi med penis och pungkulor besitter. Ganska enkelt, alltså. Sedan kan vi ju besitta det till olika grad, olika mycket. Vad är det då vi besitter, förutom en penis och – i de flesta fall, två pungkulor?

Det verkar ju i alla fall vara tillräckligt enkelt att denna ”manlighet” är något kvinnor inte besitter – eller gör dom det? Vad är det då? Större muskler kanske? Mer kroppsbehåring? Mörkare röst? En man verkar alltså vara lite mer gorilla – lite mer stenåldersmänniska, än vad kvinnan är. Är jag rätt ute nu?humphrey-bogart

Vi rör oss ju fortfarande i väldigt ytliga zoner för att beskriva denna ”manlighet”, men finns det någonting även inom oss män som också kan beskrivas som ”typiskt manligt”?

Visst, de flesta män brukar ha en längtan efter att bilda familj med det kvinnliga könet. Lite innerligare kan tyckas, men fortfarande ingenting som är enbart en manlig företeelse. Inte undra på att homosexualitet är så pass kontroversiellt – det avmaskuliniserar ju ett av de få typiskt manliga företeelserna vi har, utöver vårat könsorgan, mörkare röst, större muskelpotential och lite kraftigare kroppsbehåring.

Förresten så är kroppsbehåringen ganska marginell numera. Visst är den mindre, men det börjar ju jämna ut sig även där och det finns ju till och med väldigt manliga barberarverktyg för att påskynda den processen.

Muskler är i sin tur inte nödvändigtvis något vi män bär på i särskilt stor utsträckning längre. Vi har gjort dem relativt överflödiga i och med alla maskulina motorfordon, alla robothjälpmedel och inte minst alla ”fantastiska” i-prylar som Steve Jobs och co. har ”förärat” oss med.

Vår mörka röst är väl också högst diskutabel, då det varierar väldigt. Jag vet till och med kvinnor med mörkare röst än vissa män och män med ljusare röst än vissa kvinnor. Och jag talar inte enbart om en och samma person i det här fallet.

Könsorganet har vi i alla fall kvar! Fast jag har i och för sig sett… nej, vi skiter i det.

8ad2e796b5f9dadabd9bab67781586a9

Kommer jag verkligen inte längre än så? Är vi män inte mer speciella än vårat könsorgan?

Jo då, vi kan alltid mäta längden och se vem som är mest man. Vi kan också mäta vår kroppsbehåring för att avgöra vem som är mest gorilla, vår mörka röst för att avgöra vem som är mest rovdjur och våra muskler för att avgöra vem som är mest krigare.Sean_Connery_1

Detta gör vi också ofta – vare sig vi vill det eller inte, i vår ungdomliga utvecklingsfas och även därefter, så att vi kan avgöra någon slags rimlig rangordning oss emellan. Vi mäter våra överlevnadsverktyg för att visa vem som har förmågan att överleva längst.

Män! Känn er speciella! Vi lever i en väldigt färsk tidsålder – som sträcker sig mer eller mindre 100 år tillbaka, där överlevnaden upphört att vara en särskilt stor prestation för väldigt många. Vi behöver inte kroppsbehåring för att klara kylan. Vi behöver inte en mörk röst för att skrämma dem vi möter i vildmarken. Vi behöver inte ens muskler längre för att fånga vår dagliga föda och bygga våra boenden.

Det enda män specifikt behöver i vår moderna värld är en penis och pungkulor. Det sistnämnda kan till och med vara i singular har jag hört. Känn er därför så manliga ni kan, alla män (jag själv inräknad) – vi är egentligen inte mer än vårat könsorgan. Vete fan om ens det behövs numera egentligen, men det brukar komma till användning ”den naturliga vägen” för de flesta, än så länge.

Rangordningen jag nämnde tidigare finns dock i högsta grad kvar och det är med hjälp av denna uråldriga överlevnadstabell vi fortfarande mäter vår manlighet – blir bedömda av vårt eget kön och inte minst av det motsatta könet. Dagligen, hela tiden. Våra uråldriga överlevnadsinstinkter finns fortfarande kvar och ”hjälper” oss att eftersträva den ideala överlevaren som kan fortplanta människan in i framtiden.

Ytlighet är därför något väldigt episkt och innerlighetens underläge är därför högst naturlig – än så länge.

15.hd-eu

Det finns dock personer som tycker att begreppet ”manlighet” består av mer komplexa saker än så. Låt oss först komma överens om att när vi talar om begreppet ”manlighet” så talar vi om något som speciellt för män. När vi beskriver vad som är manligt nämns dock betydligt mer könsneutrala kvaliteter än så.

Jag har kryssat mig fram på internet och fann att defintionen av ”manlighet” ofta beskrevs så här; Ärofylld, självständig, ekonomiskt självständig, respektabel, sexuellt aktiv, framgångsrik tillsammans med det motsatta könet, ansvarstagande, aggressiv, kontrollerande, rolig, äventyrlig.Die_Hard_with_a_Vengeance_-_McClane_in_wall_street

Tillåt mig bli fundersam. Är det dessa saker som definierar en man? Saker som alla kvinnor kan vara precis lika mycket är alltså det vi förknippar med män? Om det nu är dessa saker många människor förknippar med manlighet är det inte konstigt att kvinnligheten har betraktats som åsidosatt i andra hand. Det finns ju inte mycket kvar som är kvinnligt i vissa ögon ifall orden jag nämnde ovanför är manligheten definierad.

Och vissa tycker att feminism är något negativt. Det finns visst människor som är rädda att kvinnor ska inkräkta på alla dessa manliga poäng – och det finns män som känner att endast deras könsorgan skulle bli alldeles för obetydligt.

Hur ska jag nu koppla denna text till ämnet ”Film”? Det är ju ändå en filmblogg och temat ”manlighet” ska vara kopplat till filmens värld. Jag kände bara att jag måste reda ut för mig själv och alla läsare vad som är ”manlighet” innan jag börjar skriva om manlighet jag upplevt på film.

Jag kommer helt enkelt från och med nu lista fem stycken manliga karaktärer på film som jag tycker fokuserar på just män ur ett intressant perspektiv. Filmkaraktärer som når längre än alla ytliga klichéer om vad en man är. Trevlig läsning!

Samuel J. Bicke (The Assassination of Richard Nixon, 2004)

the-assassination-of-richard-nixon

Spelas av: Sean Penn

Skildrande: Utanförskap i en värld av män där endast de starka överlever

Den förbisedda rollen som Sean Penn anser är den jobbigaste och mest krävande han gjort är också hans klart bästa prestation! I denna enormt gripande och verklighetsbaserade film spelar han en man som håller på att tappa greppet om sitt liv och den roll han har i samhället.

Hans menlöshet har resulterat i att han lämnats av sin fru, förlorat kontakten med sina barn, undvikits av sin bror, fastnat i arbetslöshet och hånats av alla i sin omgivning.

Den inre frustrationen han brottas med sätter djupa spår på hans person och trots att han försöker vara positiv blir det allt mer uppenbart för honom att det är något fel på samhället han lever i när godhjärtade människor som han själv är dömda att lida.

En fantastisk karaktärsskildring om en mans utanförskap i en värld där män måste vara starka för att betyda något.

Brandon (Shame, 2011)

Shame6

Spelas av: Michael Fassbender

Skildrande: En ensam mans sexmissbruk och känsloflykt

Sexmissbrukande kvinnor har skildrats många gånger på film och det rör sig ganska uteslutande om tragiska skildringar. Manliga sexmissbrukare är inte lika vanligt förekommande och hos de få som kommer i min kännedom porträtteras missbruket snarare som ett sorglöst ideal att eftersträva – eller vad säger du, agent 007?

I Steve McQueens film Shame får vi dock för ovanlighetens skull följa en man som i högsta grad är en fånge i sitt missbruk. Ett missbruk som består av sex. Det skulle dock kunnat vara vilket missbruk som helst, i sättet det styr hans liv, hur de tvångsmässigt sökta kickarna blir det enda som betyder något och hur hans övriga känsloliv stryps i takt med att destruktiviteten äter upp honom.

Michael Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus) spelar denne man med total inlevelse och faktumet att hans New York-liv på utsidan verkar så perfekt och behagligt krossas snabbt och smärtsamt i takt med att hans syster oväntat flyttar in i hans lägenhet och vardagsmönstret snabbt vänds upp och ner.

Här är min recension av Shame.

Henry Spencer (Eraserhead, 1977)

vlcsnap-2012-05-06-22h14m42s93

Spelas av: Jack Nance

Skildrande: Alienation och ångest över barnafödsel

Den blyge, lille mannen Henry vandrar i en tyst ångest över den deprimerande fabriksmiljön han lever i, hans arga flickvän och hans oönskade, nyfödda och skrikande alienfoster.

Jack Nances (Blue Velvet, Twin Peaks, Wild at Heart) rolltolkning är minst lika speciell som filmen i sig och det är en skådespelare i total självkontroll vi får bevittna.

Filmauteuren David Lynch (Blue Velvet, Twin Peaks, Mulholland Drive) fick inspirationen till det minst sagt surrealistiska dramat Eraserhead när han och hans fru väntade deras första dotter, filmskaparen Jennifer Lynch Chambers (Boxing Helena, Surveillance, Chained).

Ångesten han tampades med inför detta och att samtidigt leva i det smutsiga industrihelvetet Philadelphia under denna, allvarsamma tid resulterade i en av filmhistoriens mest unika skapelser. Trots att Eraserhead är extremt absurd rör den samtidigt mycket närgånget i en manlig ångest som sällan skildras på film, men inte alls är ovanligt i verkliga livet.

Många är dem som undrat över varför David Lynch gör sådana mörka, destruktiva filmer gång på gång. Lynch har själv sagt att kreativitet aldrig kan komma i ett destruktivt tillstånd, men destruktivitet kan däremot vara en enorm inspiration i ett konstruktivt tillstånd;

“I don’t think it was pain that made [Vincent Van Gogh] great – I think his painting brought him whatever happiness he had.”  – David Lynch

Curtis (Take Shelter, 2011)

TakeShelter15

Spelas av: Michael Shannon

Skildrande: En mans mentala oro i strävandet att beskydda sin familj

Take Shelter ha en alldeles särskild plats i mitt medvetande. Inte minst för att det är en på alla sätt och vis fantastiskt välgjord film, men också för att jag lever mig in i den så pass att jag till och med kom till insikt tack vare filmen hur jag förträngt bort panikattacker från min barndom, skapade av oro över mina mardrömmar.

Filmen är en sällsamt intim upplevelse in i en familjefars introverta psyke och hans oro över att något ska hända hans fru och deras döva dotter. Familjens med- och motgångar är mycket sällan så pass äkta som i Take shelter. Michael Shannon gör en fulländad prestation som den fåordige, enkle Curtis och skådespeleri blir sällan så bra som när Shannon får detta utrymme med en komplex karaktär.

Jag förstår precis vilka tvångsmässiga våndor han går igenom. Paranoian över att det värsta kan hända sig själv och sina nära trots att chanserna egentligen är små börjar inkräkta  på ens medvetande och till slut jinxar man allt i sin vardag för att kunna få ögonblick av harmoni.

Det är inget specifikt manssymptom vi får se i Take Shelter, men sättet hur Curtis kämpar med sina tankar och hur hans familj börjar förhålla sig till honom gör det till ett väldigt intressant skildrande av en manlig karaktär!

Här är min recension av Take Shelter.

Julian (Only God Forgives, 2013)

9

Spelas av: Ryan Gosling

Skildrande: Lillebrorskomplex och ohälsosamt starkt band till sin mor

Lyckosamma tillfälligheter får mig att vilja avsluta med en aktuell film som jag nyss såg på bio, nämligen Nicolas Winding Refns (Pusher, Fear X, Drive) mytologiska saga Only God Forgives. Ryan Gosling (The Believer, Lars and the Real Girl, The Place Beyond the Pines) spelar en muay thai-promotor i Bangkok, som efter sin brors död blir beordrad av sin dominanta gangstermor att utkräva hämnd på hennes förstfödde sons – tillika brors, mördare.

Det intressanta är dock Julians totalt undergivna position till sin mamma (spelad av en fantastiskt bitchig Kristin Scott Thomas), som gör att han lyder hennes minsta order utan att tänka det minsta på hans eget värde. Mammans relation till sönerna verkar vara okonventionell på mer än ett plan och hon verkar uppenbarligen vara orsaken till Julians besatta lillebrorskomplex då hans motivation ständigt verkar vara att bevisa sin manlighet inför modern – och framför allt visa att han är lika mycket man som sin storebror.

Att detta kan ha gjort Julian impotent och eventuellt könlös är intressant. Hans motiv till hämnden är högst spekulativ. Scenen då mamman mäter sina två söners könsorgan mot varandra är slående! Alla som har en bror av något slag vet att syskonkonkurrensen – eller bristen på den, alltid spelar någon slags roll på ens personlighet och i fallet med Only God Forgives skildras detta till det extrema. Som en mytisk gudasaga.

Om Julians obesvarade kärlek till sin mor egentligen övergått till ett hat över sin skapare är upp till varje person att avgöra, men att det är en fascinerande relation är självklart för mig och i Winding Refns domedagsbeklädda mardrömsvärld ger det för mig avtryck som kan liknas vid besatthet. Spana även in Nicolas Winding Refns övriga filmrepertoar för han behandlar fenomenet ”manlighet” i samtliga sina filmer – inte minst i Bronson (2008).

Här är min recension av Only God Forgives.

Gå nu in och läs vad de andra av månadens filmspanare har att säga utifrån temat ”Manlighet”, så ser jag fram emot att tillägna nästa månads tema åt kvinnligheten!

The Velvet Café 
Flmr Filmblogg
Fripps filmrevyer
Filmmedia
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har Du Inte Sett Den? (podcast)

filmspanarna bred

Batman & Robin (1997)

Genre: Action, Komedi, Parodi, Barnunderhållning
Regi: Joel Schumacher
Manus: Akiva Goldsman
Längd: 125 min
Skådespelare: George Clooney, Arnold Schwarzenegger, Uma Thurman, Chris O’Donnell, Alicia Silverstone, Michael Gough, Pat Hingle, John Glover, Jeep Swenson, Elle Macpherson, Vivica A Fox, Elizabeth Sanders, Vendela Kirsebom Thomessen, Eric Lloyd, Nicky Katt

Två nya brottslingar terroriserar Gotham city. Mr Freeze som tänker frysa ner hela staden och den förföriska Poison Ivy, som är till hälften kvinna och till hälften växt. Batman och Robin kämpar hårt för att försöka stoppa dem.

Två år efter den kommersiellt lyckade, tredje batman-filmen Batman Forever (1995) producerades en ny film och Joel Schumacher (The Lost Boys, Falling Down, Phone Booth) satt återigen i den angenäma registolen.

Val Kilmer hade bytts ut mot den hete hollywoodstjärnan George Clooney (O Brother Were Art Thou?, Ocean’s Eleven, Michael Clayton) i rollen som Bruce Wayne/Batman.  Han skådespelade dessutom samtidigt i den mycket populära tv-serien Cityakuten, där han hade blivit hett stoff för den kvinnliga publiken.

Kilmer var inte särskilt intresserad av att reprisera sin roll och samtidigt ville produktionsteamet komma igång snabbt så han blev aldrig aktuell för ännu en film, enligt Joel Schumacher.

Vid sin sida hade Batman sin Robin, återigen spelad av ungtuppen Chris O’Donnell (Scent of a Woman, The Three Musketeers, Batman Forever) som väl inte tackade nej till sin största stjärnroll i karriären.

En bra beskrivning på det här ”toy fest”-spektaklet till film är att det helt enkelt är en homoerotisk parodi på Batman. Den tar ingenting seriöst och tar vara på alla chanser att förlöjliga allt som sker i innehållet – detta inkluderar de kreativa bröstvårtorna på batman-dräkten och de sexanspelande rumpbilderna på hjältarna.

Hade det varit skaparna bakom filmer som Scary Movie, Superhero Movie, Epic Movie eller liknande så hade jag inte blivit en millimeter förvånad men snubbarna bakom filmen har ju ändå gjort en del bra både före och efter.

Joel Schumacher får extremt mycket skit för denna avslutande kalkonfilm i Burtons/Schumachers batman-universum. Jag kan dock inte riktigt klandra honom utan känner bara att det är tur att filmens inblandade åtminstone kunde ta pengarna och sticka för annars hade självmord legat nära till hands efter den här dynggraven till film.

Joel Schumacher har med lite distans till filmen (som om distansen inte redan var avlägsen under inspelningen) berättat att han inte hade någon makt över filmens innehåll och utseende då filmens ägare bestämde hur dräkter, bilar, vapen och karaktärer skulle se ut redan innan de var inskrivna i filmen. Allt för att hinna producera actionleksaker som kunde säljas i affärerna lagom före filmens premiär.

”If there’s anybody watching this… that… let’s say loved Batman Forever… and went in to Batman & Robin with great anticipation… if I, if I dissapointed them in any way… then I really wanna to apologize, cause it wasn’t my attention. My attention was just ‘entertainment’.”Joel Schumacher (regissör)

Jag kommer själv ihåg hur jag samlade idolkort på filmens karaktärer genom corn flakes-kartongerna eller något liknande, men till och med lilla jag (9 år) började vid det här laget att ställa mig tveksam inför alla makapärer som filmen hade. Varför skulle batmobilen till exempel ha en stor, lysande grej under huven? Och varför surfade Batman och Robin på små surfingbrädor uppe i luften? Och varför hade de inbyggda skridskor i deras stövlar för?

Det är inte bara regissör Schumacher som har beklagat sig över kritiken de inblandade och filmen fick. George Clooney och Chris O’Donnell har båda ”erkänt” att deras inställning till filmen är ganska sval.

”I just thought the last one had been successful, so I thought I was just going to be in a big, successful franchise movie. [And] in a weird way I was. Batman is still the biggest break I ever had and it completely changed my career, even if it was weak and I was weak in it. It was a difficult film to be good in. I don’t know what I could have done differently. But if I am going to be Batman in the film Batman & Robin, I can’t say it didn’t work and then not take some of the blame for that.” – George Clooney (Bruce Wayne/Batman)

”The first one things felt much sharper, and focused, and it felt like everything got a little softer on the second one. The first one I thought that I was making a movie. The second one I felt that I was making a toy commercial.” – Chris O’Donnell (Dick Grayson/Robin)

Mr. Freeze – pinsamt spelad av en ”soon to be” politisk guvernör i form av Arnold Schwarzenegger (Terminator, Predator, Commando). ”Victor Fries” var en vetenskapsman som i ett försök att återuppliva sin döda och nedfrusna hustru råkade ramla i sitt egen isbad och för att överleva måste han hålla sin kropp i iskyla konstant. Det är inte någon av mina favoritskurkar i batman-universumet även om jag gillade karaktären som liten. I denna film är han dock pinsam å det grövsta.

Allt vi hör genom filmen över huvud taget är one-liners – i varenda satans mening! Och Mr. Freeze är värst av dem alla. Allt han säger är; ”freeze, coold, ice, aaaargh, winter, coold, freeze, ice, mohohahaha”. Han är den fulaste och störigaste skurken i en superhjältefilm någonsin!

Här har du ett litet smakprov på oneliner-kalaset…

Sedan har han en äventyrslandsdesignad isgrotta, en märklig ispansarbil, givetvis en iskanon och en dräkt (med inbyggda, pyttesmå fågelvingar) som mest av allt gör att han håller sig i fruset tillstånd med hjälp av… diamanter. Diamanter?!? Han har också en egen armé av korkade, hjärntvättade iskrigarluffare som han förbaskat gärna vill ska kunna sjunga körsång. När han tagit en paus från sin plan att förfrysa Gotham alltså.

Han får dock god konkurrens i ”over the top töntighet” av producenternas våldtäkt på karaktären ”Bane”. I serietidningarna är Bane en extremt vältränad fysisk skurk, uppväxt och formad i ett ruttet fängelse och med en intelligens och vinnarinstinkt hög som mount everest. Genom att få preparatet ”venom” inpumpat i sina muskler blir han dessutom ännu starkare.

I Batman & Robin är han en ynklig liten pojke som genom ett experiment blir uppblåst till en mänsklig Belgian blue och får en intelligens på en guldfisks nivå. Han kan inte prata och han gillar att klä ut sig i maskeraddräkter eftersom han är betjänt åt den ondskefulla, kvinnliga superkvinnan Poison Ivy.

Bane spelas av för övrigt av Jeep Swenson – en wrestlingbrottare som har svenskt ursprung och avled strax efter att filmen hade premiär. Är det något man kan säga till hans fördel så är det att han är jävligt pumpad åtminstone.

Han är en slags blandning av Igor och Frankensteins monster och jag skäms de få gånger jag inte kan hålla mig för skratt eftersom alla respektabla gränser har offrats i denna leksaksorgie till film. Jag tyckte han var väldigt tuff när jag var liten, men nu vet jag inte vad jag ska säga. Det är tur att Christopher Nolan har kommit och visat hur en verklig Bane ska porträtteras.

Uma Thurman (Jenifer Eight, Pulp Fiction, Kill Bill) är dock ganska bra som Poison Ivy – hälften kvinna, hälften blomma. Hon lyckas vara förförisk och övertygar med färgstarka ögonblick där hon inte känns särskilt hårt hållen av reigssör eller producenter.

Scenen som visar hur hon får sina märkliga krafter är dock hisnande överdriven, men laboratoriemiljön mitt ute i djungeln och med en galen proffesor mitt i alltihop gör att den får en stark känsla av klassisk 50-tals b-film och därefter kör hon bara på i de spåren så det blir lättare att acceptera henne.

Alicia Silverstone (Clueless) dyker också upp i en biroll. Hon är en skoltjej som är avlägset släkt med Bruce Waynes butler Alfred och hon får bo i Wayne-palatset under en tid. Hon spelar på att hon är en oskuldsfull flicka men egentligen är hon minst lika rebellisk som Dick Grayson/Robin, vilket skapar intresse och ganska förutsedda scener mellan speciellt dessa två.

Dock är den väldigt weirda kemin mellan henne, Chris O’Donnell och George Clooney pinsamt underhållande. Hon skådespelar inte alls särskilt bra och när det dessutom uppdagas att hon kommer bli Batwoman tack vare att Alfred haft en hemlig dröm om det och snickrat ihop en utstrysel till henne så börjar filmen nå sin absoluta bottennivå.

Michael Goughs ”Alfred” får väldigt mycket utrymme i denna fjärde film och jag har nämnt i tidigare recensioner hur mycket jag gillar honom. Dock passar inte en allvarlig intrig som dödliga sjukdomsbesvär in i en så här pass oseriös rulle, men det är åtminstone kul att se mer av honom. De töntiga scenerna med hans dator ställer dock till respekten även för hans karaktär.

Allt som allt är det här den överlägset sämsta batman-filmen och en av de sämsta filmerna som någonsin gjort. Den dödade batman-franshisen ända tills Christopher Nolan åtta år senare fick chansen att omforma Batman från grunden och jag är evigt tacksam för att det hände och att det inte kom fler filmer som denna fasansfulla spyhög.

Den benämningen säger det mesta och så går det när Batman förvandlas till småbarnens leksakssortiment hellre än filmintrig och allt allvar utbyts mot popcornunderhållning. Popcornen smakade dock riktigt bra!

 Det finns inget positivt att nämna, förutom att Alfred får lite utrymme och att Uma Thurman får hålla hov två år efter det stora genombrottet i Pulp Fiction
 Allt! Allt, allt, allt! Det är ett under att Batman fick en ny chans inom otecknad film för den här skräprullen tryckte ner hans rykte i skiten så pass mycket att vissa människor fått för sig att det här är Batmans standard.

Fotnot: Se även dessa roliga sammanfattningar på denna fiaskoskrattfest för bilder säger ärligt talat mer än ord i det här sammanhanget.