Etikettarkiv: Spider-Man

Tema ”Specialeffekter”: CGI vs The Real Deal

Specialeffekter-header

filmspanarnaMånadens filmspanartema är ”Specialeffekter”. När jag tänker på specialeffekter tänker jag framför allt på all denna CGI (förkortning för Computer Generated Imagery – så kallad datoranimering) som dominerar dagens blockbusters och jag påminns ständigt om varför jag från hjärtat hatar att behöva inbilla mig att datoranimerade varelser och materia är verkliga.

Jag ser ju – utan att anstränga mig det minsta, att det knappt aldrig existerar någon fyllig textur i CGI-kroppar och framför allt saknas näst intill alltid tyngden i rörelserna och stegen. Oftast känns CGI-kroppar som gummiaktiga frimärken och färgglada ballonger som blåser omkring i en verklig värld utan någon intim kontakt och jag gillar det inte. Inte det minsta.

Det spelar ingen roll att det är väldigt bra CGI för att vara just CGI och att det kostat en massa pengar – inte när det inte går att integrera i den verkliga världen.

Jag ska därför lista några dueller där ”old school” effekter gjorda med verklig, fysisk materia och klassisk trickfilmning klår den mer moderna CGI-konsten för att sätta alla ”tumsugare” på plats som hävdar att det var sämre förr…

The Lost World (1997)/Jurassic Park III (2001) vs. Jurassic Park (1993)

JurassicPark3VsJurassicPark

Min barndoms besatthet – dinosaurieäventyret Jurassic Park (1993), är för mig filmhistoriens mest imponerande specialeffektsfilm tillsammans med King Kong (1933), 2001: A Space Odyssey (1968) och The Thing (1982).

James Camerons filmer har gjort sitt bästa för att åstadkomma liknande prestationer inom filmmediet i modern tid (och Stan Winston Studios tävlade i princip alltid mot sig själva i det avseendet), men ingen film klår Jurassic Park när det kommer till att förverkliga icke existerande djur på film i samma häpnadsväckande utsträckning. Tigern Richard Parker i Ang Lees fantastiska Life of Pi (2012) är sannerligen och nosar på samma briljans, men den filmen återupplivade trots allt inte dinosaurierna.

Hemligheten med dinosaurierna i Jurassic Park är just att den i så stor utsträckning som möjligt använde sig av äkta, fysisk vara som robotproteser och gigantiska modeller i naturlig storlek för att kännas så autentisk som möjligt. CGI användes och även den är fantastisk även idag med tanke på hur gammal filmen är, men det är användandet av dinosauriemodeller som verkligen ger gåshud (läs mer om det arbetet här).

Jurassic Parks effektbriljans blev särskilt bekräftad när filmens två uppföljare kom. Det betydligt större användandet av CGI i The Lost World (1997) visar betydligt mer overkliga och mjuka rörelser hos dinosaurierna och till och med när Jurassic Park III (2001) släpptes – 8 år av CGI-utveckling senare, så gick det inte att överträffa originalet. Jurassic Park 3:s CGI är pinsam i jämförelse och överträffar ibland oftast inte ens föregångaren The Lost World, trots att de verkligen kastar in hela arsenalen gång på gång.

Den tredje filmen pressar dock effekterna då den utspelas i dagsljus till största del vilket bidrar till ett helt annat ljus på CGI-varelserna och det är inte till deras fördel. Stan Winston ville helt enkelt inte spela på säkerhet och för det ska hans studio ha credit för – närbilderna på velociraptorernas ansikten är dessutom otroligt detaljerade och med fantastiskt naturtrogen ödlehud, men givetvis endast eftersom det även där består av klassiska modellkroppar och inte CGI-skapelser.

Jurassic Park är ett oöverträffat hantverk än idag. Här är en mycket intressant inspelningsfilm om hur effekterna bakom den uråldrige besten Tyrannosaurus Rex konstruerades.

Blockbuster-Sam Raimi vs. independent-Sam Raimi

SpidermanVsEvilDead

2000-talets Sam Raimi satsar mest på pengainbringande blockbusterstorfilmer (Spider-Man-trilogin, Oz – the Great and Powerful) med mycket färgglattighet och datorgenererad visualitet. Tyvärr, för Sam Raimi är i grunden en glad entusiastfilmskapare med en lågbudgetglödande energi som är svår att inte charmas av efter att ha sett hans bejublade Evil Dead-trilogi.

Det effektfyrverkeri som han avlossar i första Evil Dead (1981) och sedan drar ännu mer till sin komiska spets i Evil Dead II (1987) för att sedan göra en slutlig kärleksförklaring till Ray Harryhausen i avslutande trilogifilmen Army of Darkness (1992) – det är lågbudgetkonst av det mest inspirerande slaget! Sätt Bruce Campbell i en stuga och låt Raimi leka lite med stop-motiontrickfilmning och du har något av det mest underhållande jag upplevt på film.

Ren och skär njutning!

Alien: Resurrection (1997) vs. Alien (1979)/Aliens (1986)

AliensVSAlienResurrection

Ridley Scotts Alien (1979) väckte det mest skräckinjagande filmmonstret till liv genom sparsamt, antydande effektarbete och H.R Gigers bildfantasier fick liv med skrämmande resultat.

När visionären James Cameron (Terminator 1 & 2, Titanic, Avatar) gjorde uppföljaren Aliens (1986) tog hans alien-varelserna ytterligare ett steg längre genom att exponera dem betydligt mer och i större utsträckning. Pulserande, massiva actionscener utspelades men det antydande effektarbetet genom att endast visa delar av alienvarelserna hölls intakt med oanad framgång.

En tredje film kom och förde traditionen vidare med respekt, men när sedan Alien: Resurrection (1997) släpptes – nästan 20 år efter Ridley Scotts originalfilm, då brast det. CGI:n tog över och även om intentionen med att se aliens simma som hajar under vatten var goda så sprack illusionen just på grund av den alltför kontrastfyllda, viktlösa CGI:n.

Det är bara att jämföra på bilderna ovan för att se hur detaljrikedomen helt prioriterats bort och det var just detaljrikedomen som var triumfkortet när H.R Giger illustrerade fram varelserna från första början. Alien: Resurrection förtjänar inte sitt namn, tyvärr.

All satans datoranimerad sagoactionskit vs. Ray Harryhausen

300VsJason

Stop-motion-innovatören och legendariske specialeffektmakaren Ray Harryhausen måste ha fått många hakor att falla med sitt överjävliga hantverk när det visades inför publik för 50 år sedan. Jason and the Argonauts (1963) innehåller bland annat en fyra minuter lång svärdstrid med skelett i öknen och det går inte att göra annat än att förundras, tappa hakan om igen och klappa händerna åt den otroliga scenen som utspelas.

Denna enskilda scen tog Ray Harryhausens flitiga team av effektmakare hela fyra och en halv månad att skapa! Det är mer tid än vad det kan ta att spela in och klippa en långfilm. Fyra och en halv månad, men det gav också resultat och en välförtjänt plats i historieböckerna.

Visst är det något väldigt obehagligt att se rörelser i stop-motion? Jag får mardrömsvibbar på ungefär samma sätt som när jag ser svartvita, otäcka stumfilmer och det ger sannerligen mer stämning än CGI-rörelser före motion capture-genombrottet som kommit efter millennieskiftet.

The Fast and the Furious och allt annat modernt bildravel vs. biljakterna från ”the good old days”!

2Fast2FuriousVsDeathProof

Quentin Tarantinos Death Proof (2007) är (som vissa säkert redan vet) en av mina favoritrullar och med den gör verkligen Tarantino en poäng av att det är biljakterna som gjordes med riktiga bilar som krockade och kraschade på riktigt som gäller alla dagar i veckan framför det datoranimerade CGI-action och redigeringsillusioner som vi fått nertryckt i halsen de senaste decennierna. Riktig plåt ska skramla, fälgar ska rulla och motorer ska koka.

Tarantino vet vad han pratar om och gjorde en film med 100 procent hjärta och noll procent datoreffekter i och med Death Proof. Biljakten i slutet är bland det värsta och roligaste jag sett. Justin Lin fattade grejen och återupplivade Fast and the Furious-serien med Fast Five (2011) genom att gå tillbaka till grunden med riktiga bilar istället för datorspelsanimeringarna som tidigare förföljt bilfilmserien.

Vill man ha adrenalinfylld och engagerande bilaction ska man kolla på levande, genomäkta biljaktsfilmer som Vanishing Point (1971), French Connection (1971), Bullitt (1968), Dirty Mary Crazy Larry (1974), Mad Max (1979), The Driver (1978) och Gone in 60 Seconds (1974)… ”The real one. Not that Angelina Jolie bullshit.” – som stuntkvinnan Zoe Bell ärligt säger i Death Proof…

Angelina Jolie i Beowulf (2007) vs. Angelina Jolie i verkligheten (2007)

AngelinaJolieBeowulfVSreal

Och när man talar om trollen. Robert Zemeckis (Forrest Gump, Cast Away) har ägnat allt för många år åt att göra datoranimerade filmer med kända skådisar som porträtterar karaktärerna när han lika gärna kunde ha gjort dem bättre med samma skådisar otecknade. The Polar Express är en fin julfilm, men stelheten hos karaktärerna är betydligt värre än hos stelopererade botoxbarbies ouppackade ur köpkartongen.

A Christmas Carol (2009) hade exempelvis varit precis lika sevärd ifall vi kunde fått se den verklige Jim Carrey i rollen som Uncle Scrooge och de andra karaktärerna han spelade, tillsammans med de finfina namnen Gary Oldman och Colin Firth – för att nämna endast några.

Samma sak med hans föregående äventyrssaga Beowulf (2007) som också den innehöll en drös med kända namn i ”rollistan”. Men vem vill se Angelina Jolie som stel, datoranimerad The Sims-figur när hon duger alldeles perfekt i prima fysisk form? Tänkte väl det.

Hela världsrymden vs. Stanley Kubricks rymdodyssé

2001ASpaceOdyssey

Att tala om specialeffekter utan att nämna 2001: A Space Odyssey (1968) är en synd. Att dessutom hylla specialeffekter som inte är CGI utan att nämna Stanley Kubricks (Dr. Strangelove, The Shining, Eyes Wide Shut) mästerverk är en ännu större synd. Filmen innehåller ju effekter som vände upp och ner på hela science-fiction-genren för evigt i alla former – plötsligt kunde man ta genren på ett seriöst, vetenskapligt och existentiellt sätt. Ingenting är gjort i dator, vilket är oerhört svårt att tro idag.

Vissa tog ju även substanser till filmen för att krydda den överväldigande upplevelsen som filmen är. Den blev en kolossal biosuccé, vilket säger väldigt mycket då det också kan vara den första riktiga bioupplevelsen någonsin. Själv såg jag den på en 20 tums tv-apparat första gången i mitt liv och en häftigare upplevelse har jag sällan varit med om.

Effekterna är många och överväldigande. Star Wars och Apornas Planet skulle aldrig sett likadana ut utan Kubricks filmvision. Frågan är om filmerna ens skulle existerat. Andra talar om att månlandningen var fejkad, regisserad av Kubrick på order av NASA. Så pass imponerande är effekterna i A Space Odyssey.

Det går att tala om filmens effekter i timmar, men istället föreslår jag att ni ser dokumentären om hur allt kom till. Har du inte sett filmen, så gör det då omedelbart!

The Thing (2011) vs. The Thing (1982)

TheThing2011VsTheThing1982

John Carpenters (Halloween, Assault on Precinct 13, Escape from New York) iskalla rysare The Thing (1982) är en skräckfilmklassiker som håller med råge än idag. Handlingen med endast män i rollerna (hur ofta har det skett i en skräckfilm genom tiderna) och det kirurgkänsliga utförandet av den är ren njutning och då har jag inte ens börjat tala om effekterna ännu.

The Thing innehåller rent modellmakeri och simpel trickfilmning med reverserad uppspelning och liknande, men effekterna blåser allt jag sett i filmväg över huvud taget av stolen! Ingen film med liknande intentioner vad gäller effektsökande har överglänst The Thing och då kom denna lågbudgetfilm (!) redan 1982.

Rob Bottin jobbade tillsammans med Stan Winston för att göra effekterna och det är han som kan ta åt sig större delen av äran för det filmen visar. Bottin är en av de riktigt stora inom industrin, men 2002 vände han industrin ryggen efter att arbetsmöjligheterna minskade för honom och numera vill han inte ge några kommentarer eller intervjuer om sin karriär. Sorgligt och synd på en sådan specialeffektstalang!

CGI kan nog aldrig överträffa The Thing:s prestation men många har försökt. För två år sedan kom det en remake som visade sig vara en prequel till filmen – kort och gott kallad The Thing (2011), och filmnördarna suckade. Denna film lyckades givetvis endast härma originalet (som i sin tur är en remake på The Thing from Another World från 1951) och datoreffekterna kändes plastiga, degiga och inte särskilt äkta – långt ifrån originalet alltså.

Det finns ett väldigt underhållande klipp på när originalskådespelarna får se 2011-versionen och jag har svårt att inte skratta åt de talande reaktionerna på vad dom ser!

Nu är det bara att gå in och läsa de andra filmspanarbloggarnas tematexter om ”Specialeffekter” och kanske få en aning hur också dem ställer sig i frågan kring CGI?

Två bloggare om att växa upp med Spindelmannen

Snart har den halft om halft efterlängtade och ifrågasatta spindelmannen-rebooten sin filmpremiär. Många är vi som har en tidigare relation till den spindelnätsvingande karaktären Peter Parker, om det så är genom film, spel, tv eller serietidningar.

Jag och Jonas – skribent på bloggen popkultur.nu, är två av dem. Vi har gått samman för att berätta lite kring varför vi bryr oss om ”allas vår kvartersspindel” och vad vi förväntar oss av den nya filmatiseringen.

Jonas från Popkultur.nu

Spindelmannen var min barndoms hjälte. Jag läste vad jag kom över, såg den tecknade serien på TV och önskade mig hela tiden nya actionfigurer.

Det kan ha varit så att jag med egna kläder försökte skapa någon sorts variant av hans dräkt. Min version var kanske inte direkt identisk, så mycket kan jag säga.

Sedan låg den där besattheten i träda ett par år. Annat fångade mitt intresse. TV-spel. Håkan Hellström. Saker tog Spindelmannens plats helt enkelt. När den första filmen med Tobey Maguire släpptes 2002 fick det där en nytändning.

HERREGUD vilken nytändning. Jag såg Spider-Man flera gånger och tyckte oerhört mycket om den. Tycker. Även uppföljaren gjorde sig förtjänt av den nivå av beundran annars bara en sju- åttaåring kan uppbåda.

Del tre är ett på flera sätt problematiskt kapitel. Den är inte så genomusel som vissa vill göra gällande, men som ett fan av Spindelmannen blev man besviken av att se flera bitar av storyn behandlas så nonchalant.

Varför tog man in en helt ny karaktär som Venom? Varför kunde det jobbet inte ges till någon av de redan etablerade figurerna? Det största problemet med Spider-Man 3 var att det hände alldeles för mycket grejer samtidigt. Att då dessutom introducera tidigare okända karaktärer är kanske inget genidrag. Den filmen hade enkelt kunnat effektiviserats.

Ett par år efter den tredje filmen köpte jag på mig några samlingsvolymer av serietidningen Spider-Man. Kanske för att på något sätt komma tillbaka till den entusiasm som delvis falnat.

Det är där jag befinner mig idag. Återigen läsandes serien och med omstarten av filmfranchisen bara en vecka bort. Jag har stora förhoppningar på The Amazing Spider-Man. Filmen känns som ett behövt sätt att ta sig lite mer friheter.

Jag tror absolut att en ny del med ensemblen från de tidigare filmerna hade varit fullt möjlig. Spindelmannens krafter hindrar honom inte från att åldras och även om Maguire inte på något sätt är lastgammal så är han inte i strax-efter-high-school-åldern direkt. Det hade varit en mycket intressant tagning på hela superhjältegenren att faktiskt låta huvudpersonen bli lite till åren efter ett antal filmer.

Som i Frank Millers The Dark Knight Returns där Bruce Wayne ju tilläts bli omkring femtio.

Med det sagt vill jag samtidigt uttrycka en nyfikenhet inför sättet man valt hantera franchisen istället. The Amazing Spider-Man tycks ju lägga ett stort fokus på Peter Parkers förflutna och vad hans föräldrar egentligen hade för sig. Varför han egentligen bor hos sin faster och farbror.

De bästa Spindelmannenhistorierna har alltid varit när det uppstår en konflikt mellan Peters civila liv och det som brottsbekämpare. När han tvingas svettas ordentligt för att balansera de två identiteterna.

Jimmy från Exceptfear.wordpress.com

När jag gick i lågstadiet fick jag en prenumeration på den tjocka, suveräna serietidningen Mega Marvel av min kära farmor i present och en nyttig inskolning i Marvels fantastiska universum.

Jag var en långluggad, blyg liten kille. Jag älskade serier och film. Uppenbarligen även filmer som hade en kontinuitet att falla tillbaka på likt den i serietidningar, som Bond-filmerna, Star Wars eller Clintans westernfilmer – samma karaktärer, ständigt nya äventyr.

I vilket fall kom den dagen då Mega Marvel inte sålde lika bra i tidningsställen och eftersom prenumerationen inte var slut fick jag ett erbjudande om att välja hela två stycken andra tidningar från samma förlag att prenumerera på. Jag valde Star Wars och Spindelmannen – ett episkt utbyte av awesomeness, kan nog många hålla med om.

Egentligen minns jag inte riktigt vad som kom först av hönan och ägget i den här historien – kanske hade jag Spindelmannen, sedan Mega Marvel och Star Wars, men hur som helst fastnade jag direkt för den lite mer vuxna ton som serietidningen Spindelmannen hade jämfört med den tecknade tv-serien som jag också följde konstant och återsåg många gånger tack vare gammal, ”hederlig” VHS-inspelning.

Jag samlade begagnade nummer av tidningen konstant från alla seriebodar jag kunde hitta på resor i Sverige och förälskade mig mest i perioden från mitten av 80-talet och några år in på 90-talet, med Frank Millers bidrag och Todd McFarlanes visuella milstolpe med vigheten hos Spindelmannens aktioner. Min bästa nattdrömmar var dem då jag hittade en bortglömd samling spindelmannen-tidningar till kanonpriser – en högre grad av passion kommer jag kanske aldrig uppleva?

Jag drömde också om en otecknad spindelman på film, men var vid millenieskiftet av åsikten att det inte går att göra en otecknad spindelmannen-film, eftersom det inte går att svinga omkring mellan Manhattans husfasader på ett så hisnande sätt som i serietidningarna så att det ser verkligt ut.

2002 kom dock den första, påkostade filmatiseringen med kultregissören Sam Raimi (Evil Dead-trilogin) bakom ratten och givetvis var jag nöjd med Tobey Maguire och Kirsten Dunsts tolkningar av den osäkre Peter Parker och granntjejen Mary Jane Watson. Med perspektiv kändes de lite väl ”tounge-in-cheek” och lättsamt för att jag skulle vara helt tillfreds. Sedan fick Raimis Spiderman-trilogi en alldeles för överpackad avslutning.

Som Jonas säger tänker även jag kring tredje Spider-Man-filmen. Varför inte låta den handla mer enbart om Peter Parkers relation kring ”den svarta dräkten” och sedan bygga upp för en fjärde film där Venom får allt fokus. Att låta en så pass intensiv fiende som Venom – en av mina favoriter, bara få dyka upp och försvinna i förbifarten är extrem underanvändning.

Dock frestar det mig ännu mer att se den betydligt mer okänsliga symbiosen Carnage hålla hov i en film, men ingen Carnage utan att Venom först äntrat scenen ordentligt och ha båda i samma film gör bara att de tar uppmärksamheten från varandra.

Vad vill jag då säga med det här?

Att egentligen är det för frestande att koncentrera serietidningens briljans till några filmer för jag kommer alltid se en vidareutveckling till nästa kapitel, tidningsblaska eller avsnitt. I en ideal värld av filmade bilder skulle spindelmannen behöva överföras till det otecknade tv-serieformatet men med samma budgetförutsättningar som biofilmerna, för att göra en serietidningsnörd nöjd, tror jag. Därför är det så stimulerande att man alltid kan plocka upp en serietidning och falla in i originalvärlden när allt går utför och de filmiska kraven blir för höga.

Tills dess har jag dock inga problem med att se honom på film om och om igen, i vilken tappning det än må vara. Jag var lika frågande som många andra när rebooten lanserades, bara några år efter Sam Raimis Spider-Man 3, men som den serietidningsläsare jag är i grunden så anpassar jag mig ganska fort kring omstarter och förändringar kring de karaktärer jag lärt känna.

Att låta Peter Parkers, trots allt, största förälskelse – Gwen Stacy, vara den kvinnliga motivationen för Parker i nya filmen är modigt och helt rätt. Jag dreglar redan nu vid tanken på en uppföljare där deras vägar korsas med en nytolkad Green Goblin, spelad av någon med samma mörka hängivelse som Heath Ledger tillförde Jokern i The Dark Knight!

Men det finns ju så många fler jag också vill se – utöver Carnage även Kingpin eller Schocker men framför allt Kraven the hunter. Gärna också en reboot av Daredevil i kombination så att han kan gästspela.

Det ouppfyllda hålet efter Venoms slarvinhopp i tidigare filmförsök får mig dock att i slutändan drömma om ett seriöst möte mellan honom och spindelmannen som kan leda till en blodig uppföljare med The Carnage och Kraven. Eller Gwen och Green Goblin. Eller vänta nu – Vulture, The Black Cat och… Nej, nu får jag skärpa mig. Var är den där luggslitna spindelmannentidningen från 1988-89 när jag behöver den?

Första bilden från rebooten av Spider-man

Första bilden på Andrew Garfield (The Social Network) som Peter Parker/Spider-man i Marc Webbs ((500) Days of Summer) reboot av Spider-Man-filmfranchisen har, så att säga, läckt ut och jag ville bara slänga ut en snabb kommentar om det.

Först och främst är jag ganska positiv över castingen av Andrew Garfield som nörden tillika väggklättraren Peter Parker, då jag först var skeptisk till att ens försöka casta någon annan än Tobey Maguire i den rollen när han kändes som klockren för att vara en vetenskapsnörd med superkrafter. Garfield har dock något som Maguire saknar och som jag ser på denna första bild. Han har den långsmala kroppen som gör att han passar in i bilden jag fått efter en hel barndom och ungdom läsandes Spindelmannen-tidningar. I de senaste tre Spider-Man-filmerna har allas våran kvartersspindel snarare sett kraftig ut i den tjocka latexdräkten.

Vissa tycker nog att den nya dräkten och den mer smala kroppsbyggnaden som Garfield besitter påminner mer om den spindelskepnad som serietidningsfansen har fått bekanta sig med paralellt under 2000-talet – och då pratar jag alltså om den ”upphottade” serien Ultimate Spider-man. Jag tycker att mönstret på dräkten för tankarna ditåt och ska jag vara petig så känns det lite väl flashigt jämfört med det traditionella mönstret, men kroppsbyggnaden är klockren jämfört med originalserien snarare än den amerikanska mangaserien.

Om filmen sedan överträffar Sam Raimis Spider-Man-filmer återstår att se 2012 då filmen har premiär…