Etikettarkiv: Jim Carrey

Queer Top 20 | #14. I Love You Phillip Morris (2009)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#14. I Love You Phillip Morris (2009)

Här kommer ytterligare en verklighetsbaserad film (det finns många sådana på den här listan). Det här är den otroliga berättelsen om Steven Russell (Jim Carrey), en man som var fullkomligt genial när det kom till att bryta sig ut ur fängelse, men inte lika duktig på att hålla sig fri när han väl var ute. Som hans pojkvän Phillip Morris ser vi Ewan McGregor, som i denna roll känns som en vuxen version av Butters från South Park. En riktigt underhållande och fascinerande feel-good-rulle och en av Carreys bästa i mitt tycke.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Annonser

Tema ”Specialeffekter”: CGI vs The Real Deal

Specialeffekter-header

filmspanarnaMånadens filmspanartema är ”Specialeffekter”. När jag tänker på specialeffekter tänker jag framför allt på all denna CGI (förkortning för Computer Generated Imagery – så kallad datoranimering) som dominerar dagens blockbusters och jag påminns ständigt om varför jag från hjärtat hatar att behöva inbilla mig att datoranimerade varelser och materia är verkliga.

Jag ser ju – utan att anstränga mig det minsta, att det knappt aldrig existerar någon fyllig textur i CGI-kroppar och framför allt saknas näst intill alltid tyngden i rörelserna och stegen. Oftast känns CGI-kroppar som gummiaktiga frimärken och färgglada ballonger som blåser omkring i en verklig värld utan någon intim kontakt och jag gillar det inte. Inte det minsta.

Det spelar ingen roll att det är väldigt bra CGI för att vara just CGI och att det kostat en massa pengar – inte när det inte går att integrera i den verkliga världen.

Jag ska därför lista några dueller där ”old school” effekter gjorda med verklig, fysisk materia och klassisk trickfilmning klår den mer moderna CGI-konsten för att sätta alla ”tumsugare” på plats som hävdar att det var sämre förr…

The Lost World (1997)/Jurassic Park III (2001) vs. Jurassic Park (1993)

JurassicPark3VsJurassicPark

Min barndoms besatthet – dinosaurieäventyret Jurassic Park (1993), är för mig filmhistoriens mest imponerande specialeffektsfilm tillsammans med King Kong (1933), 2001: A Space Odyssey (1968) och The Thing (1982).

James Camerons filmer har gjort sitt bästa för att åstadkomma liknande prestationer inom filmmediet i modern tid (och Stan Winston Studios tävlade i princip alltid mot sig själva i det avseendet), men ingen film klår Jurassic Park när det kommer till att förverkliga icke existerande djur på film i samma häpnadsväckande utsträckning. Tigern Richard Parker i Ang Lees fantastiska Life of Pi (2012) är sannerligen och nosar på samma briljans, men den filmen återupplivade trots allt inte dinosaurierna.

Hemligheten med dinosaurierna i Jurassic Park är just att den i så stor utsträckning som möjligt använde sig av äkta, fysisk vara som robotproteser och gigantiska modeller i naturlig storlek för att kännas så autentisk som möjligt. CGI användes och även den är fantastisk även idag med tanke på hur gammal filmen är, men det är användandet av dinosauriemodeller som verkligen ger gåshud (läs mer om det arbetet här).

Jurassic Parks effektbriljans blev särskilt bekräftad när filmens två uppföljare kom. Det betydligt större användandet av CGI i The Lost World (1997) visar betydligt mer overkliga och mjuka rörelser hos dinosaurierna och till och med när Jurassic Park III (2001) släpptes – 8 år av CGI-utveckling senare, så gick det inte att överträffa originalet. Jurassic Park 3:s CGI är pinsam i jämförelse och överträffar ibland oftast inte ens föregångaren The Lost World, trots att de verkligen kastar in hela arsenalen gång på gång.

Den tredje filmen pressar dock effekterna då den utspelas i dagsljus till största del vilket bidrar till ett helt annat ljus på CGI-varelserna och det är inte till deras fördel. Stan Winston ville helt enkelt inte spela på säkerhet och för det ska hans studio ha credit för – närbilderna på velociraptorernas ansikten är dessutom otroligt detaljerade och med fantastiskt naturtrogen ödlehud, men givetvis endast eftersom det även där består av klassiska modellkroppar och inte CGI-skapelser.

Jurassic Park är ett oöverträffat hantverk än idag. Här är en mycket intressant inspelningsfilm om hur effekterna bakom den uråldrige besten Tyrannosaurus Rex konstruerades.

Blockbuster-Sam Raimi vs. independent-Sam Raimi

SpidermanVsEvilDead

2000-talets Sam Raimi satsar mest på pengainbringande blockbusterstorfilmer (Spider-Man-trilogin, Oz – the Great and Powerful) med mycket färgglattighet och datorgenererad visualitet. Tyvärr, för Sam Raimi är i grunden en glad entusiastfilmskapare med en lågbudgetglödande energi som är svår att inte charmas av efter att ha sett hans bejublade Evil Dead-trilogi.

Det effektfyrverkeri som han avlossar i första Evil Dead (1981) och sedan drar ännu mer till sin komiska spets i Evil Dead II (1987) för att sedan göra en slutlig kärleksförklaring till Ray Harryhausen i avslutande trilogifilmen Army of Darkness (1992) – det är lågbudgetkonst av det mest inspirerande slaget! Sätt Bruce Campbell i en stuga och låt Raimi leka lite med stop-motiontrickfilmning och du har något av det mest underhållande jag upplevt på film.

Ren och skär njutning!

Alien: Resurrection (1997) vs. Alien (1979)/Aliens (1986)

AliensVSAlienResurrection

Ridley Scotts Alien (1979) väckte det mest skräckinjagande filmmonstret till liv genom sparsamt, antydande effektarbete och H.R Gigers bildfantasier fick liv med skrämmande resultat.

När visionären James Cameron (Terminator 1 & 2, Titanic, Avatar) gjorde uppföljaren Aliens (1986) tog hans alien-varelserna ytterligare ett steg längre genom att exponera dem betydligt mer och i större utsträckning. Pulserande, massiva actionscener utspelades men det antydande effektarbetet genom att endast visa delar av alienvarelserna hölls intakt med oanad framgång.

En tredje film kom och förde traditionen vidare med respekt, men när sedan Alien: Resurrection (1997) släpptes – nästan 20 år efter Ridley Scotts originalfilm, då brast det. CGI:n tog över och även om intentionen med att se aliens simma som hajar under vatten var goda så sprack illusionen just på grund av den alltför kontrastfyllda, viktlösa CGI:n.

Det är bara att jämföra på bilderna ovan för att se hur detaljrikedomen helt prioriterats bort och det var just detaljrikedomen som var triumfkortet när H.R Giger illustrerade fram varelserna från första början. Alien: Resurrection förtjänar inte sitt namn, tyvärr.

All satans datoranimerad sagoactionskit vs. Ray Harryhausen

300VsJason

Stop-motion-innovatören och legendariske specialeffektmakaren Ray Harryhausen måste ha fått många hakor att falla med sitt överjävliga hantverk när det visades inför publik för 50 år sedan. Jason and the Argonauts (1963) innehåller bland annat en fyra minuter lång svärdstrid med skelett i öknen och det går inte att göra annat än att förundras, tappa hakan om igen och klappa händerna åt den otroliga scenen som utspelas.

Denna enskilda scen tog Ray Harryhausens flitiga team av effektmakare hela fyra och en halv månad att skapa! Det är mer tid än vad det kan ta att spela in och klippa en långfilm. Fyra och en halv månad, men det gav också resultat och en välförtjänt plats i historieböckerna.

Visst är det något väldigt obehagligt att se rörelser i stop-motion? Jag får mardrömsvibbar på ungefär samma sätt som när jag ser svartvita, otäcka stumfilmer och det ger sannerligen mer stämning än CGI-rörelser före motion capture-genombrottet som kommit efter millennieskiftet.

The Fast and the Furious och allt annat modernt bildravel vs. biljakterna från ”the good old days”!

2Fast2FuriousVsDeathProof

Quentin Tarantinos Death Proof (2007) är (som vissa säkert redan vet) en av mina favoritrullar och med den gör verkligen Tarantino en poäng av att det är biljakterna som gjordes med riktiga bilar som krockade och kraschade på riktigt som gäller alla dagar i veckan framför det datoranimerade CGI-action och redigeringsillusioner som vi fått nertryckt i halsen de senaste decennierna. Riktig plåt ska skramla, fälgar ska rulla och motorer ska koka.

Tarantino vet vad han pratar om och gjorde en film med 100 procent hjärta och noll procent datoreffekter i och med Death Proof. Biljakten i slutet är bland det värsta och roligaste jag sett. Justin Lin fattade grejen och återupplivade Fast and the Furious-serien med Fast Five (2011) genom att gå tillbaka till grunden med riktiga bilar istället för datorspelsanimeringarna som tidigare förföljt bilfilmserien.

Vill man ha adrenalinfylld och engagerande bilaction ska man kolla på levande, genomäkta biljaktsfilmer som Vanishing Point (1971), French Connection (1971), Bullitt (1968), Dirty Mary Crazy Larry (1974), Mad Max (1979), The Driver (1978) och Gone in 60 Seconds (1974)… ”The real one. Not that Angelina Jolie bullshit.” – som stuntkvinnan Zoe Bell ärligt säger i Death Proof…

Angelina Jolie i Beowulf (2007) vs. Angelina Jolie i verkligheten (2007)

AngelinaJolieBeowulfVSreal

Och när man talar om trollen. Robert Zemeckis (Forrest Gump, Cast Away) har ägnat allt för många år åt att göra datoranimerade filmer med kända skådisar som porträtterar karaktärerna när han lika gärna kunde ha gjort dem bättre med samma skådisar otecknade. The Polar Express är en fin julfilm, men stelheten hos karaktärerna är betydligt värre än hos stelopererade botoxbarbies ouppackade ur köpkartongen.

A Christmas Carol (2009) hade exempelvis varit precis lika sevärd ifall vi kunde fått se den verklige Jim Carrey i rollen som Uncle Scrooge och de andra karaktärerna han spelade, tillsammans med de finfina namnen Gary Oldman och Colin Firth – för att nämna endast några.

Samma sak med hans föregående äventyrssaga Beowulf (2007) som också den innehöll en drös med kända namn i ”rollistan”. Men vem vill se Angelina Jolie som stel, datoranimerad The Sims-figur när hon duger alldeles perfekt i prima fysisk form? Tänkte väl det.

Hela världsrymden vs. Stanley Kubricks rymdodyssé

2001ASpaceOdyssey

Att tala om specialeffekter utan att nämna 2001: A Space Odyssey (1968) är en synd. Att dessutom hylla specialeffekter som inte är CGI utan att nämna Stanley Kubricks (Dr. Strangelove, The Shining, Eyes Wide Shut) mästerverk är en ännu större synd. Filmen innehåller ju effekter som vände upp och ner på hela science-fiction-genren för evigt i alla former – plötsligt kunde man ta genren på ett seriöst, vetenskapligt och existentiellt sätt. Ingenting är gjort i dator, vilket är oerhört svårt att tro idag.

Vissa tog ju även substanser till filmen för att krydda den överväldigande upplevelsen som filmen är. Den blev en kolossal biosuccé, vilket säger väldigt mycket då det också kan vara den första riktiga bioupplevelsen någonsin. Själv såg jag den på en 20 tums tv-apparat första gången i mitt liv och en häftigare upplevelse har jag sällan varit med om.

Effekterna är många och överväldigande. Star Wars och Apornas Planet skulle aldrig sett likadana ut utan Kubricks filmvision. Frågan är om filmerna ens skulle existerat. Andra talar om att månlandningen var fejkad, regisserad av Kubrick på order av NASA. Så pass imponerande är effekterna i A Space Odyssey.

Det går att tala om filmens effekter i timmar, men istället föreslår jag att ni ser dokumentären om hur allt kom till. Har du inte sett filmen, så gör det då omedelbart!

The Thing (2011) vs. The Thing (1982)

TheThing2011VsTheThing1982

John Carpenters (Halloween, Assault on Precinct 13, Escape from New York) iskalla rysare The Thing (1982) är en skräckfilmklassiker som håller med råge än idag. Handlingen med endast män i rollerna (hur ofta har det skett i en skräckfilm genom tiderna) och det kirurgkänsliga utförandet av den är ren njutning och då har jag inte ens börjat tala om effekterna ännu.

The Thing innehåller rent modellmakeri och simpel trickfilmning med reverserad uppspelning och liknande, men effekterna blåser allt jag sett i filmväg över huvud taget av stolen! Ingen film med liknande intentioner vad gäller effektsökande har överglänst The Thing och då kom denna lågbudgetfilm (!) redan 1982.

Rob Bottin jobbade tillsammans med Stan Winston för att göra effekterna och det är han som kan ta åt sig större delen av äran för det filmen visar. Bottin är en av de riktigt stora inom industrin, men 2002 vände han industrin ryggen efter att arbetsmöjligheterna minskade för honom och numera vill han inte ge några kommentarer eller intervjuer om sin karriär. Sorgligt och synd på en sådan specialeffektstalang!

CGI kan nog aldrig överträffa The Thing:s prestation men många har försökt. För två år sedan kom det en remake som visade sig vara en prequel till filmen – kort och gott kallad The Thing (2011), och filmnördarna suckade. Denna film lyckades givetvis endast härma originalet (som i sin tur är en remake på The Thing from Another World från 1951) och datoreffekterna kändes plastiga, degiga och inte särskilt äkta – långt ifrån originalet alltså.

Det finns ett väldigt underhållande klipp på när originalskådespelarna får se 2011-versionen och jag har svårt att inte skratta åt de talande reaktionerna på vad dom ser!

Nu är det bara att gå in och läsa de andra filmspanarbloggarnas tematexter om ”Specialeffekter” och kanske få en aning hur också dem ställer sig i frågan kring CGI?

Batman Forever (1995)

Genre: Action
Regi: Joel Schumacher
Manus: Lee Batchler, Janet Scott Batchler, Akiva Goldsman
Längd: 121 min
Skådespelare: Val Kilmer, Tommy Lee Jones, Jim Carrey, Nicole Kidman, Chris O’Donnell, Michael Gough, Pat Hingle, Drew Barrymore, Debi Mazar, Elizabeth Sanders

Den mörke riddaren från Gotham City möter en dödlig duo: The Riddler och Two-Face. Deras allians kan mycket väl betyda slutet för Gotham City och Batman. Riddler har nämligen en plan för hur han skall få den irriterande fladdermusen ur vägen: Avslöja hans identitet.

Samtidigt mördas circusakrobaten Dick Grayson’s familj av Two-Face. Miljardären Bruce Wayne tar pojken under sina vingar utan att egentligen veta vad han har gett sig in på och snart har Gotham inte en, utan två beskyddare.

År 1995 hade Tim Burton lämnat Batman-franchisen efter två lyckade filmer, även om han hängde kvar som producent.

Näste man att ta över registolen blev Joel Schumacher. Han hade kanske gjort mest avtryck genom spännande mainstreamfilmer med stundtals mörka inslag, som The Lost Boys (1987), Falling Down (1991) och The Client (1994).

Från den sistnämnda värvade han det växande stjärnnamnet Tommy Lee Jones. Jones fick äran att axla rollen som den ikoniske Batman-antagonisten Harvey ”Two-Face” Dent, när den tidigare innehavaren från Tim Burtons filmen – Billy Dee Williams, var uträknad.

För att – vad jag gissar, inte krympa omfattningen gentemot föregångaren Batman Returns (1992) så fick Two-Face dela utrymme tillsammans med den minst lika klassiska skurken Edward ”Riddler” Nygma (Gåtan).

I rollen som honom tillsattes det heta humorgeniet Jim Carrey, som hade tagit världen med storm året innan i och med Ace Ventura (1994), Dumb & Dumber (1994) och The Mask (1994).

Box Office-satsningen var därigenom i rullning, rejält.

På något sätt får jag känslan av att Batman Forever går mer åt hållet att fungera som en otecknad version av följetongen Batman – The Animated Series (1992-1995), som hade gjort stor framgång på televisionen mellan denna och Batman Returns.

Batman Forever har samma familjevänliga känsla och riktar sig mer till den yngre publiken än vad Burtons filmer gjorde, helt enligt produktionsbolagets önskemål som tyckte att Batman Returns missade den yngre målgruppen på grund av de mörkare ingredienserna.

I och med att många barn hade fått upp ögonen för karaktären Batman så var det också på tiden att ge dem större inflytande på biofilmerna. Karaktärerna ser i Schumachers filmversioner ut som leksaksfigurer redan i ursprungsstadiet. För mig och de flesta andra ligger dock Batmans kärna i den mörka karaktäriseringen och i och med att denna film plockar bort den försvinner större delen av mitt verkliga engagemang.

Nog för att det fanns där hos mig när filmen kom dock. Då var jag sju år gammal och SNES-tv-spelet Batman Forever var ett av mina favoritspel, då man både kunde genomgå banor som Batman och/eller Robin och spela med eller mot varandra i engångsdueller där alla möjliga karaktärer gick att välja.

Vad jag minns gick det dock inte att spara och fortsätta senare ifall man hade kommit en bra bit in i ”levelpelet”, vilket gjorde att jag och mina kompisar aldrig hade tålamod att varva det. För övrigt måste jag säga att det hade betydligt mörkare känsla än filmen vilket är en komplimang särskilt så här på äldre dagar.

Joel Schumacher sätter en ny prägel även på miljön – det som Tim Burton nog lyckades allra bäst med i sina filmer. Schumacher tar med sig Burtons gothiska metropolis-stil till sitt Gotham, men renoverar det till något slags ”Gotham Vegas” där färgpaletten blir betydligt mer skrikande och barnanpassad.

Staden är fortfarande snygg dock. Jag gillade den mer svarta, skuggiga atmosfären som det tidigare – och speciellt andra filmen, bjöd på, men Schumacher får Gotham att kännas betydligt större och pampigare. Högre byggnader och på tal om Las Vegas så har Gotham fått sig en egen kopia av frihetsgudinnan dessutom.

Givetvis används den för att spexa till filmens inledande actionscen, för där Burton valde att börja sina filmer med karaktärsberättande så börjar Schumacher med en mer eller mindre rafflande actionscen – allt enligt produktionsbolagets nya marknadsföring av Batman-fenomenet. Jag ser ett spektakulärt bankrån dirigerat av Two-Face som dyker upp utan någon som helst bakgrundshistoria.

Tommy Lee Jones spelar honom ondskefullt galen med en så pass stor glimt i ögat att han mest blir en ”Joker a’la Jack Nicholson, vol.2”. Färgglad som få i skrikig lila och med ett brett leende – åtminstone på sina ena halva. Det slår mig hur töntig bankrånskuppen är och jag börjar drömma mig bort till den extremt mycket bättre bankrånsscenen i Michael Manns Heat (1995) – en film som kom samma år, eller varför inte inledningsrånet i The Dark Knight (2008), som i sin tur är inspirerad av Heat.

Det komiska är då att när Batman – denne räddare i nöden, gör entré så har den tidigare batman-skådespelaren Michael Keaton bytts ut mot den yngre talangen Val Kilmer (Top Gun, Alexander, Felon). Han var just en av de ledande rånarna som imponerade i Heat. Som Bruce Wayne gör han ett stabilt jobb och jag gillar honom faktiskt mer än Michael Keaton, även om Kilmer mest får spela på Keatons karaktäriserande som socialt blyg och oskicklig all over again.

Schumachers action är betydligt fräsigare än det stillastående actionscenerna i Burtons filmer, men mycket mer än pampig action tillför han inte i positiv bemärkelse till Batman-universumet. Eller jo, jag tycker faktiskt att den nya ”batmobilen” och speciellt den senare Batman-dräkten är betydigt snyggare och fräschare än den ganska töntiga dykardräkten som Keaton använde.

Denna är betydligt mer rejäl, riddaraktig, vass och hotfull. Att den sedan blänker av satan gör ju kanske inte Batmans entréer så diskreta direkt. Komiskt också är att det är Bruce Waynes butler, Alfred, som har ”tagit sig friheten” att uppdatera Batman-dräkten så pass. Han har alltså suttit i Batman-grottan och designat, sytt och donat fram den!?! Vilken komisk syn – och allt för att sälja mer leksaker… men Alfred är kung.

Extra trevligt är att Alfred får lite mer utrymme i Batman Forever. Han är ju suveränt sympatiskt spelad av Michael Gough (en rad Hammer-filmer, Out of Africa, Sleepy Hollow) i samtliga av dessa fyra, tidigare batman-filmer och förtjänar beröm, även om karaktären mest används som lättsam comic relief och inte lika realistiskt som i Michael Caines senare skepnad. Dock är han ju den klassiska Alfred personifierad för mig.

Den stora bomben i Batman Forever är dock att karaktären Dick Grayson – mer känd som ”Robin”, gör entré. Med risk för komiska, homoerotiska vibbar och för mycket jämförelse med batman-tv-serien från 60-talet så har han varit frånvarande, men för att locka en yngre publik är Robin en perfekt karaktär. Detta var ju den exakta anledningen till att han skapades även i serietidningarna – för att locka de yngre läsarna.

Chris O’Donnell (Scent of a Woman, The Three Musketeers) spelar Dick Grayson/Robin och gör det faktiskt bra, även om jag tröttnar på klichéerna att låta honom vara en rebellisk tonåring som vill leva det farliga livet. När han är med Batman riskerar alltid Batman-karaktären att försvagas då allt det mörka som byggts upp plötsligt försvinner när han ska samarbeta med en pojkspoling som stundtals är mer klämtjäck än Spindelmannen.

Uttrycket ”den dynamiska duon” uppkom i och med samarbetet mellan ”Läderlappen” och Robin, men i en modern, otecknad film krävs det gediget manusarbete för att få karaktärerna att funka tillsammans och det är inget som denna films tre (!) manusförfattare har lagt krutet på nämnvärt.

Helt förklarligt dock, då jag i så fall kräver något så drastiskt som varianten Frank Miller körde i seriealbumet The Dark Knight Returns. Där var Robin en 13-årig tjej som klädde ut sig och bekämpade brott eftersom hon inspirerades av Batman. En relation mellan en mörk playboy-karaktär som Bruce Wayne och en liten tjej som har en naiv tro på att bekämpa brott väcker väldigt intressant förslag på intriger och det skulle om inte vara en väg att gå inför nästa Batman-reboot, typ 2016 eller så.

Robin i Batman Forever gör heller egentligen ingen nytta utan får mest springa efter Batman. Burt Ward gjorde i alla fall grovjobbet åt Adam Wests Batman i tv-serien och några Burt Ward-höjder kommer O’Donnell inte upp i, haha. Det Robin dock tillför är ovanligt snygga, välkoerograferade fightscener som batman-serien inte har skämt bort tittarna med och Chris O’Donnell lyckas även charma med det lättsamma materialet. Bäst är dock presentationen av karaktären på cirkusen, då hans familj dödas vilket ger lite melankolisk grund att bygga karaktären kring. Extra snyggt är att Robins klassiska originaldräkt används på cirkusen, vilket ger pluspoäng.

Sedan har vi återigen kvinnoskildringen (som har blivit en slags oförutsedd följetong genom mina batman-recensioner). Nicole Kidman (Eyes Wide Shut, Moulin Rouge, Rabbit Hole) spelar Dr. Chase Meridian. En blond, elegant och förförisk kriminalpsykiatriker som direkt får en ”crush” på både Batman och Bruce Wayne. Hon har en besatthet vid Batmans psykiska problem och har sexuella fantasier om honom. Utseendemässigt är hon tydligt inspirerad av den tecknade karaktären ”Jessica Rabbit”.

Karaktärsmässigt är hon inget mer än en sexifierad prinsessa som måste räddas av Batman men förklädd till tuff brud genom ett intressant jobb. Tråkigt värre och mest besviken är jag att begåvade Nicole Kidman tagit den här rollen. Dock lyckas hon vara extremt, extremt snygg.

Drew Barrymore (E.T, Wedding Singer, Donnie Darko) har dessutom en liten roll som den pinuppiga karaktären ”Sugar” i Two-Faces musaduo Sugar and Spice. Mer än så behöver inte sägas om henne.

Filmens lilla dragplåster är ändå Jim Carrey. Missförstå mig rätt – han är inte i närheten av lika intressant eller rolig som i de samtida filmer där han får stå i en mer central roll, men han gör det han ska och tillför en hel del spontanitet och extremt överspel. Det är Jim Carrey i ett nötskal och han är alltid sevärd för det, trots att han inte får göra så mycket mer än att återspela på Ace Ventura och The Mask i en och samma person.

Riddler är ju en intressant antagonist i serietidningarna och visst skulle jag önska att han användes med större seriositet än så här, men i en leksaksfilm får jag köpa att han försöker bygga en apparat som ”piratkopierar” människors inre tankar genom någon märklig 3D-strålning från gamla tv-apparater. Löjligt men kreativt.

Jim Carrey tar ändå frispelet till en ny nivå och fasad, efter alla excentriska batman-skurkar i de tidigare filmerna och för det förtjänar han någon slags eloge. Dessutom är Jim Carrey och Tommy Lee Jones en av de mest udda duetterna att spela antagonister i en film och de gör det till den underhållning de blivit beordrade att göra det till.

Med så många personliga motivationer finns det inte så mycket plats för fördjupning när det mest ska vara en actionfilm och faktumet att den riktar sig till yngre själar gör att den blir rejält odramatisk på ett intelligentare plan.

Det läggs inte ner så mycket tid på att verkligen lära känna filmens karaktärer med tanke på att filmen spelar samtidigt med både Bruce Waynes berättarlinje, Batmans berättarlinje, Dick Graysons/Robins berättarlinje, Meridians berättarlinje samt Riddlers berättarlinje och Harvey Two-Faces berättarlinje så är det inte överraskande i en hollywoodfilm.

Nu har jag ju mest tagit upp ytligheter, vilket är talande för hela filmen då den inte bjuder på särskilt mycket djup alls. Skaparna har förutsättningarna men skiter i dom då de underskattar publiken – till skillnad från Christopher Nolan.

Batman Forever ligger någonstans mitt emellan Tim Burtons mörka värld och Batman & Robin:s spexande larvvärld. Den lyfter sig inte över det ordinära, bagatellartade och är inget mer än en popcorn-film som ska locka till billig spänning och ett tillfälligt leende.

En intressant detalj dock; fällan där Batman måste välja mellan två av sina närmaste i denna film för intressanta hintar till den snarlika som inträffar i Christopher Nolans The Dark Knight – och båda med Two-Face på ett eller annat sätt inblandad.

Och filmens Psycho-influerade avslutning (”I’m batman!”) är ett av mina favoritögonblick av samtliga batman-skildringar.

Joel Schumachers första bidrag till Batman-franshisen är väldigt mycket krimskrams för yngre och även om den är kul för stunden så vill jag ju ha mer än så här med skurkar som Riddler och Two-Face i huvudrollerna. Samtidigt är det en mysig avslappningsfilm att slå på när man inte orkar lägga ner någon tanke i det man ser och det är nog precis vad skaparna ville, näst efter att sälja biobiljetter och actionfigurer i multum.

Dock visste inte publiken 1995 att det två år senare skulle dyka upp betydligt större frågetecken kring den allt mer pengakåta Batman-filmserien…

 Val Kilmer som Bruce Wayne intresserar i alla fall mig. Alfred får aningens mer utrymme. Actionmässigt och uniformmässigt en förbättring jämfört med tidigare filmer.
 Töntigt, leksaksplojigt, billigt skildrade karaktärer och för mycket kockar i en lite för färgglad soppa. Batman tar steget över till en mer kommersiell värld och plötsligt saknar jag Tim Burton väldigt mycket.