Etikettarkiv: John Williams

The Missouri Breaks (1976) eller: Marlon Brando lever loppan på landet

Marlon Brando gjorde comeback efter tre år borta från filmvärlden. Jack Nicholson hade nyss vunnit en oscar för Gökboet och fick här chansen att göra film tillsammans med förebilden, under regi av fristilade Bonnie and Clyde-regissören Arthur Penn. En inspelning full av lärdomar och udda upptåg en svunnen sommar. 

Tom Logan är en hästtjuv. På dom stora fälten i Missouri bor ranchägaren David Braxton. Han har hästar och en dotter, värda att stjäla. Braxton har dock just anlitat Lee Clayton – en ökänd ”regulator”, för att spåra och döda dom härjande hästtjuvarna, en efter en. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Marlon Brando fick distans till skådespelarkarriären efter Last Tango in Paris 1972. Den rollen fick honom att ge allt och efteråt ville han aldrig mer gå så långt och offra så mycket för att prestera inom sitt yrke. Skådespeleri skulle vara lek och kul, inte ren utblottning in i dom mörkaste skrymslen av ens psyke. Han pensionerade sig, 48 år gammal med en oslagbar karriär bakom sig, för att fokusera på det som fick honom att må bra och fylla ett syfte i livet. Drygt tre år senare kom han tillbaka som skådespelare, för att tillsammans med grannen Jack Nicholson spela en åldrad yrkesmördare i filmrevisionisten Arthur Penns The Missouri Breaks.

Och lekstuga var verkligen vad Marlon hade. Han fick fria händer att utforma rollen hur han ville. Det bidde en minst sagt excentrisk figur. Han ser ut som att han ridit genom hela den amerikanska historien och råffat åt sig diverse paltor efter vägen. Han talar med en svårlokaliserad brytning som kommer och går lite som han känner för.  Han är en oerhört intelligent, kulturellt bildad och skicklig mördare som ibland får för sig att klä sig som en gammal dam. Han skjuter människor som små ynkliga liv och han tycker om att jaga med ett märkligt spjutkors. Ett vapen som Marlon – en skicklig knivkastare i sina yngre dagar, alltid undrat varför det inte förekommit oftare som kastvapen i den mänskliga utvecklingen.

Han började här på allvar använda sin omtalade improvisationsteknik, där replikerna istället för att övas in skulle läsas upp från små, gömda ”cue cards” skymda för kameran. Där han istället för att fokusera på att imitera repliker på papper skulle ägna sitt uttryck åt att improvisera friskt för att ge scenen mer liv. Marlon improviserade fram nya repliker från tagning till tagning om allt från filosofiska utläggningar till ren komedi, så friskt att Arthur Penn anställde en stenografisk nedtecknare som kunde skriva ned hans improvisationspoesi. Den var för fascinerande för att både skapas och gå förlorad i stunden.

Det kan nog för vissa låta som att Marlon var svårhanterlig och rörde till strukturen för Penn och övriga inblandade, men Penn har beskrivit upplevelsen som en fröjd och Jack Nicholson sade att Marlon var en fröjd för alla att samarbeta med och from som ett lam. Jack Nicholson erkände dock att han några gånger blev frustrerad när Marlon mitt i tagningarna glimtade ner på sina replikkort istället för på honom. Manusförfattaren Thomas McGuane var dock lite bitter över att hans manus använts som improvisationsunderlag snarare än ideal – särskilt då han själv önskade regissera manuset från början.

Och Jack Nicholson då? Han spelar sin huvudroll som kriminell charmör sympatiskt och så där nedtonat som han inte alltid är. Han är huvudroll, men han spelar verkligen i bakgrunden av Brandos färgstarka biroll. Harry Dean Stanton och Randy Quaid är några andra skådisar som gör sitt för att lyfta denna klart behagliga och realistiska men samtidigt klart udda vardagswestern av den amerikanska ”Nya Vågen”-stilen. Den övergår tack vare Marlon Brandos närvaro realism och blir mer ”handen i fickan”-existensiell. Jag gillar också särskilt unga Kathleen Lloyd som här filmdebuterade i rollen som den framåtandande Jane Braxton. Men dom känns alla skostorlekar mindre i Brandos närvaro. Som att dom alla är där som åskådare av deras förebild medan han likt en katt lurigt leker med dom som små möss, på sin egenkomponerade semester på landet, i sin hemnatur.

Jag upplever verkligen Brandos närvaro här och i filmerna han sedermera gjorde som lek och det bör vara en självklarhet. Du behöver inte spela komedi för att leka fram ditt agerande. Du behöver inte slita ur dina inälvor för att övertyga din publik. Jag högaktar Marlons distanserade och mindre egofokuserade sätt att ta sig ann skådespeleriet efter insikterna från ”Paris”. Jack berättade i sin memoriamessä efter Marlon Brandos död 2004 (läs den!) att Marlon förmodligen hade roligare under inspelningen av The Missouri Breaks än i någon annan film han spelade in.

Noteringar:

  • John Williams gör musiken och det är ett både fint och lite annorlunda ”score” som lyfter filmen.

Betyg:
3 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt


Annonser

The Terminator (1984)

Mkrorecensioner-headerterminator_ver2

Genre: Rysare, Sci-Fi, Action
Produktionsland: USA, Storbritannien
Svensk titel: Dödsängeln
Manus: James Cameron, Gale Anne Hurd
Regi: James Cameron
Längd: 108 min
Budget: 6 400 000 dollar
Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Michael Biehn, Linda Hamilton, Paul Winfield, Lance Henriksen, Bess Motta, Rick Rossovich, Earl Boen, Shawn Schepps, Dick Miller, Bill Paxton, Brian Thompson, Brad Rearden

In the Year of Darkness, 2029, the rulers of this planet devised the ultimate plan. They would reshape the Future by changing the Past. The plan required something that felt no pity. No pain. No fear. Something unstoppable. They created ‘THE TERMINATOR’.

År 2029 ligger planeten jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskinerna har tagit över makten och människorna förvisats till underjorden. Men maskinernas makt hotas av en stark och växande motståndsrörelse. En ung kvinna, Sarah Connor, styr framtiden utan att hon själv vet om det. Hon bär på det barn som ska leda kampen mot maskinernas makt. Hon måste dö innan hon föder sitt barn. En robot – Terminatorn – skickas tillbaka i tiden för att döda Sarah. Den känner varken fruktan, medkänsla eller smärta. Den är en perfekt dödsmaskin. Men Sarah har en beskyddare – en ung soldat, som skickats av människorna från framtiden. Världens öde ligger i deras händer och de måste besegra Terminatorn innan han dödar dem.

vlcsnap-2012-03-26-17h40m18s178

En ung kvinna i en 80-talsförort vid namn Sarah Connor lever ett helt vanligt ”hitta sin plats i livet”-liv. Av en hysterisk man får hon veta att han skickats från framtiden för att skydda henne, eftersom hon kommer föda en pojke vid namn John – den verklige Messias i en postapokalyptisk framtid där mänskligheten håller på att utrotas av robotar. Sarah Connor är den nya Jungfru Maria.

Den klassiska raggningsrutinen, kanske hon tänker. Skyddas från vad, kanske hon tänker. Samtidigt har en av dessa robotar – en ostoppbar pansarmaskin på två ben med en samurajs disciplin för sin uppgift också skickats från framtiden. Han är bara några steg ifrån att fullfölja sin enda uppgift; att döda henne i god tid innan hon uppfyllt sitt öde. Pressen på hennes framtid ökar och molnen hopar sig.

vlcsnap-2012-03-26-17h42m17s94

James Camerons (Titanic, Aliens, Avatar) genombrott är en slasher i sci-fi-förpackning. En liten, kärnfull story. Det är inte helt lätt att komma ihåg det, så stor som denna ikoniska films mytologi är idag. Distinkt och okomplicerad som en saga, men som sagor kan vara är även The Terminator oerhört kraftfull och fängslande.

Ledmotivet av Brad Fiedel går att placera där uppe bland det bästa som gjorts för en film. Den sitter som en smäck för filmens hotfulla tema, likt hur John Williams lyfte Jaws (1975) när det begav sig. Men Williams musiktema var mer direkt effekt ovanpå, som förstärkandet av en ”jump scare”, medan Fiedels tema lägger en apokalypshotbild i filmens lugn. The Terminator belönas därmed dubbel puls. Dels den undergångsbådande skuggan av ledmotivet som aktiveras i pauserna och ekar kvar känslomässigt i sin frånvaro. Dels det mer direkta soundtrack som spänningsmomenten sedan förstärks av i nuet. Filmens musik fungerar därför likt filmen, med en hägrande undergång över en direkt terror. Muntert värre.

a6

Och för att övergå från det audiovisuella berättandet till ren estetik – James Cameron och färgen blå. Denna films kärnfärg är nattblå. Likaså uppföljaren samt Aliens (1986). The Abyss (1989) och Titanic (1997) är givetvis havsblå.  När han sedan gjorde Avatar (2009) saknades natten och vatten, så inte nog med att hela filmens planet inspirerades av havsnatur – avatarkaraktärerna fullkomligen skrek av blått. Camerons kärlek till havet går som en blå tråd genom hans filmografi.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
4 – Obehag
1 – Humor
4 – Action
2 – Prat

1920theterminator

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
42/50 – Totalt

SYD-Betyg-09