RoboCop (2014)

I lördags blev det dubbel bioutgång för vissa av oss bloggare i nätverket Filmspanarna och en av filmerna var svenske stjärnskottet Joel Kinnamans stora hollywoodgenombrott – den sci-fi-betonade actionthrillern RoboCop. Vilken den andra filmen som vi såg var får du se först imorgon då recensionerna kommer även på den – något mer nedtonade, filmen.

…

Genre: Sci-Fi, Action, Kriminalthriller, Satir, Remake
Produktionsland: USA
Regi: José Padilha
Manus: Joshua Zetumer
Längd: 121 min
Skådespelare: Joel Kinnaman, Abbie Cornish, Gary Oldman, Samuel L Jackson, Jay Baruchel, Aimee Garcia, Michael Keaton, Jennifer Ehle, Jackie Earle Haley, Michael K Williams, Melanie Scrofano, Zach Grenier, Marianne Jean-Baptiste, Marjan Neshat

I en stad som präglas av våld och kriminalitet återvänder en dödligt skadad polisman i skepnad av en mäktig varelse, till hälften människa, till hälften maskin, vars undantryckta minnen hemsöker och jagar honom.

1987 kom holländske Paul Verhoevens (Total Recall, Basic Instinct, Starship Troopers) originella framtidsvarsel/actionsatir RoboCop med en rejäl smäll tack vare sitt grafiska ultravåld och kritiska uppmålning av en framtid där ignoranta människor ser möjligheter i att låta robotar ta hand om brottsbekämpningen i slumstaden Detroit.

Filmen och dess uppföljare gav mig otäcka bilder av sönderpepprade människokroppar och kluvna huvuden på näthinnan som bidrog starkt till min barndoms fantasier men även mardrömmar. RoboCop kändes lika förbjudet som porr vid den tiden för mig, med skillnaden att RoboCop även såldes som actionfigurer i leksaksbutikerna. Jag minns den där resan till Ullared då jag och min bror roade oss med varsin RoboCop utan hjälm.

Remaken av RoboCop är regisserad av brasilianske stjärnskottet José Padilha som slog igenom internationellt med både hårdkokta och samhällskritiska ”polisarméfilmerna” Tropa de Elite (2007) och Tropa de Elite 2 (2010).

En poäng med den nya skildringen av robotpolisen är att det trots en majoritet av igenkänning är något av en twist på originalet.

Då versionen från 1987 skildrade en skicklig polis som dör och återupplivas som en pliktstyrd robot som trots det visar tecken på att människan fortfarande finns kvar långt där inne, så handlar versionen från 2014 istället om en skicklig polis som skadas, lemlästas och faller i koma efter en allvarlig explosion och utifrån dom förutsättningarna får chansen att leva vidare i en robots kropp, men mer och mer kontrolleras för att handla på kommando och inte med det mänskliga sinne som finns kvar.

Man skulle kunna säga att den nya versionens Frankenstein-element ligger betydligt närmare Mary Shelleys ursprungsroman än hollywoodversionen av Frankenstein som kom på 30-talet.

Detta ser jag som en positiv förändring som hjälper filmen att få sitt egna liv och inte endast bli en onödig upprepning. Gary Oldmans (Sid & Nancy, Dracula, Leon) insats som ”doktor Frankenstein” i egen hög person är dessutom en av filmens stora behållningar då den ger lite kött (ursäkta ordvalet) till vår syn på RoboCop och karaktären pumpar in en hel del geist och känslor.

Inför denna remake har det snackats mycket kring tre saker; Dels faktumet att svenske talangen – och av mig flertalet gånger hyllade, Joel Kinnaman (I Skuggan Av Värmen, Johan Falk, Snabba Cash, The Killing) spelar självaste titelrollen.

För det andra har det snackats om det pengaslickande valet att låta filmen vara barnvänligt PG13-åldersklassad. För det tredje har det snackats om det tveksamma i att låta Joel Kinnaman ta skepnaden av en smal, snärt surfarrobot med mattsvart lack snarare än den robusta plåtroboten Peter Weller porträtterade i originalet.

Joel Kinnaman sköter sig till och med över min förväntan då han genom filmens val att skildra RoboCop får betydligt mer känslouttryck att jobba med och han är där fullt ut hela tiden och när han agerar mer känslokallt så fixar han det alldeles utmärkt. Han får inte särskilt mycket tid att enbart vara människan Alex Murphy och relationen till hans familj hinner knappt etableras innan vändpunkten kommer.

Detta är en invändning jag har mot filmen då jag gärna hade sett åtminstone någon enstaka scen ytterligare med rejäl familjesamhörighet i, även om Kinnaman gör sitt bästa under dom familjemoment han får. ”Frun” Abbie Cornish (som är fantastisk i australiensiska Candy mot Heath Ledger) hinner däremot knappast ändra tonen på sin karaktär från punkt A till punkt B, men den kämpande, sammanbitna tonen hon har gör hon dock utmärkt.

Faktum är att den del av filmen som får mig att känna av dom positiva vibbarna från ursprungsmaterialet (och då räknar jag även in den bortglömda tv-serien som gick i mitten av 90-talet) kommer just i ögonblicken då RoboCop interragerar med sin fru och tystlåtne son.

Vad gäller filmens mer barnvänliga ton så kan jag ärligt talat inte beklaga mig. Originalet hade en sällsynt karaktäristisk ton av blodexplosioner och slafs i överflöd och att upprepa det hade oavsett inte hjälpt remaken.

Det remaken istället har är en oväntat hög dos av engagemangshöjande spänning som pulserar tillräckligt för att få till och med en actionhärdad metallbit som mig på nålar i stolen stundtals. José Padilha tillför här något som jag inte tror att vilken ”director for hire”-filmskapare som helst hade lyckats med.

Visst har filmen inte särskilt mycket blodutgjutelse, men vad hade det tillfört till upplevelsen år 2014? Överlag är det visuella och miljömässiga i filmen mer kliniskt än den skitiga ghettostad vi såg i originalet och det sker aldrig att karaktärerna rör sig i områden där Detroits smutsiga baksida syns, för i den här filmen finns det ingen. Värt att kritisera? Mjaae, kanske. Med tanke på Detroits skick 2014 är det dock snarast kreativt att skildra staden så.

Angående RoboCops nya design så är jag även efter filmen halvt om halvt skeptisk. Nog för att den på många sätt är utformad på ett sätt som passar mycket bättre än det osmidiga originalet, men trots det hade jag gärna sett att midjan var något kraftigare än den spurtiga springkropp han nu har.

Det är dock knappast någon större invändning då det handlar om några centimeter på midjan och jag ogillar att gå in på utseendefixering av det slaget. Utrymmet för den svarta dräkten gentemot den mer retroaktiga dräkten var däremot befogad på flera smarta sätt.

Andra intryck filmen gav mig är relationen Alex Murphy/RoboCop har till sin yrkespartner.

I denna version är denna roll betydligt mer nedtonad och numera en man istället för den kortklippta, tuffa kvinnan som Nancy Allen spelade i originalet. Med tanke på att familjen får ta större utrymme samtidigt som övriga poliser får ta betydligt mindre plats så är detta dock en bra lösning och Michael K. Williams (The Wire, The Road, Boardwalk Empire) som spelar partner Lewis gör sitt allra bästa för att sätta avtryck när han väl får chansen och enligt mig gick det vägen.

En svaghet i filmen är Jackie Earle Haleys (Little Children, Watchmen, A Nightmare on Elm Street) endimensionella stridspitt som motarbetar polisernas intentioner om en robotmänniska, när han anser att människodimensionen endast försvagar en ”soldier in battle”. Detta är inte Haleys eget fel, men karaktären är helt enkelt för klichébetonad och lättläst.

Ett utropstecken är den alltid lika underskattade Michael Keatons (Beetlejuice, Batman, Jackie Brown) bitska insats som sluge kapitalistbossen Raymond Sellars som ser det heta stridsämnet drönare som var mans vardag i fredliga samhällen och det märks hur kul Keaton har.

Mycket trevligt att se honom i en så pass färgstark roll där han visar ett myller av självsäker finess och jag har svårt att se någon annan konkurrera om hans insats i rollen trots att ett flertal stod före i kön.

Även Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Avengers, Django Unchained) står för en av dom mer lättsamt underhållande insatserna som Detroits maniske nyhetsrapportör och även han får fritt spelrum att agera, minst sagt. Dessa två herrar är dem som står för den satir vi kan känna igen från originalet, men remaken lämnar i övrigt satirelementet för att gå mer på linjen samhällskritik och politisk kritik kort och gott.

Inte mig emot, även om jag finner upphöjd satir mer träffsäker än rent allvar. Sammantaget är remaken av RoboCop en stor positiv överraskning för mig med viss lathet i manuset för rent spänningshöjande, men med en regissör som vet hur spänning ska regisseras gör det mindre. När jag blir både medryckt i spänningen och berörd av dramat under en actionfilm så ska jag verkligen, verkligen inte klaga.

Innan filmen sade jag att ”den här filmen lär inte få högsta betyg av någon i hela världen”, men med det konstaterat är mitt betyg mycket högt ändå. Jag har definitivt fått mersmak!

Feministisk slutnot: Polischefen är en kvinna (Marianne Jean-Baptise), en av försvarsutskottets ledare är en kvinna (Julianne Moore-snarlika Jennifer Ehle), en av robotkirurgerna är en kvinna (Aimee Garcia) och RoboCops fru är… en kvinna (Abbie Cornish).

Fler kvinnor än så har knappt filmen vilket inte ens är en handfull, men dessa fyra visar alla åtminstone en hel del attityd i deras karaktärer och ageranden. Pratar med varandra om annat än mäns  eller för den delen robotmäns angelägenheter gör dom dock inte vad jag kan påstå.

…

Vill du läsa vad dom andra tre filmspanarna tyckte om RoboCop så hittar du deras recensioner här och förstod jag tongångarna rätt var ingens tyckande riktigt den andra lik:

Fiffis filmtajm
Jojjenito om film
Fripps filmrevyer
Movies-noir

The Fly (1986)

Genre: Science-Fiction, Skräck, ”Body Horror”
Regi: David Cronenberg
Manus: David Cronenberg, Charles Edward Pogue
Längd: 96 min
Skådespelare: Geena Davis, Jeff Goldblum, John Getz, David Cronenberg, Joy Boushel, Leslie Carlson, George Chuvalo

En remake av Kurt Neumanns The Fly från 1958. Filmen handlar om en smågalen vetenskapsman som har kommit på en metod för att förflytta sig från en plats till en annan genom en genetisk teleporteringsmaskin. Han testar den på sig själv, och av misstag så råkar en spyfluga följa med vid överföringen och detta leder till att flugans gener sammanblandas med hans egna, och han börjar sakta förvandlas till en fluga…

David Cronenberg (Videodrome, Scanners, Naked Lunch, A History of Violence) är en av dom där få regissörerna som har stått för sin egna, originella stil och samtidigt haft en lång karriär med trogna beundrare av hans filmer.

Filmerna han gör tar av regel alltid upp psykologiska teman kring kroppsfixering och sexuell perversion – ofta länkad till metalliska föremål. Kroppsfixeringen sträcker sig dock längre än till människans ytliga linjer. Kött, inälvor, hjärnsubstans och fallossymboler är visuella tecken som han lägger mycket stort fokus vid. Hans fixering vid kroppar utmynnar därför oftast i skräck – så kallad ”body horror”.

Därför är en remake av den gamla skräckisen The Fly från 1958 och David Cronenberg som regissör ett helt och hållet ”perfect couple”.

Cronenbergs remake tar endast huvudpremissen från originalfilmen, alltså att en vetenskapsman uppfinner en teleport som – när han testar den, råkat stänga in en fluga i andra änden vilket gör att vetenskapsmannen får flug-DNA i sin egen kropp och förvandlas till en fluga. Manuset till filmens remake genomgick flera manusversioner och när det slutligen kom i Cronenbergs händer ändrade han handlingen och karaktärerna radikalt från Charles Edward Pouges tidigare manusversion.

Han lyckas gör filmen till en väldigt avskalad, centrerad saga som – i och med att den till stor del utspelas i vetenskapsmannens hem, nästan tar formen av en pjäs. Filmen sattes faktiskt upp 2008 i formen av en opera, regisserad av David Cronenberg själv.

Filmens vetenskapsman – Seth Brundle, är en väldigt smart, men naivt pojkaktig karaktär som möter en nyfiken, kvinnlig vetenskapsjournalist i behov av ett personligt genombrott. Hon spelas av dåvarande genombrottsstjärnan Geena Davis (Bettlejuice, Thelma and Louise) och Seth Brundle spelas av Jeff Goldblum (Jurassic Park, Independence Day).

Geena Davis gör en intressant och bra insats då hon blandar karaktärens självständiga, metodiska drag med en genuin flickighet vilket skapar en frän kontrast som gör karaktären svåravläst. Jeff Goldblums karaktär är också han intressant, då han är lätt att gilla men samtidigt visar allt fler prov på hur det mänskliga omdömet försvinner och Goldblum spelad bägge delar suveränt.

Han fick aldrig någon förväntad oscarsnominering då juryn i vanlig ordning vill rata skräckfilmer. Det han presterar i denna annorlunda roll är dock väldigt imponerande – inte minst fysiskt, men också i sättet i hur han gör att jag har svårt att lita på honom som karaktär i filmen.

Karaktärernas kontraster kan skrämma många åskådare till att inte gilla filmens nyckelkaraktärer, men Cronenberg är väldigt känslig när det kommer till det här spelet och lite som i hans nya A Dangerous Method (2011) bollar han karaktärsdragen finfint. Jag föredrar hellre opålitliga karaktärer än fyrkantiga genretyper, definitivt och jag tror att även Cronenbergs intresse för det alternativa lutar åt det hållet.

The Fly tar tonen av en gullig kärlekshistoria som övergår i ett ”möte med monstret”, men där dessa genrekorsningar oftast går efter enkla grepp så vågar denna film gå åt alla håll. Filmens är inte svår att att förutspå i stora drag, men ju längre den håller på, ju mer känns det som att precis allt kan hända, vilket är ovanligt i ett konventionellt medium och i en konventionell genre som rysaren är.

En tänkbar parentes kring filmen är att flera kritiker såg filmen som en metafor för AIDS-epidemin, som år 1986 i högsta grad var aktuell i USA.

Filmkompositören Howard Shore (The Silence of the Lambs, Sagan om Ringen-trilogin, Hugo) står för The Fly:s musik och musiken sticker verkligen ut som väldigt dramatisk och med klassisk skräckfilmskänsla från en svunnen tid, vilket är väldigt trevligt och passar filmen, som ju har sina klassiska kopplingar i och med originalet.

Howard Shore började sin filmmusikkarriär tillsammans med David Cronenberg och har sedan dess gjort musiken till samtliga av hans filmer fram till dags datum, bortsett från The Dead Zone (1983).

Filmens förvandlingseffekter är hiskeligt snygga och leker ut dagens datoreffekter med råge! De mycket kreativa make up-effekterna skapades av Chris Walas, som tidigare hade förgyllt effekterna i filmer som Piranha (1978), Star Wars episode VI: Return of the Jedi (1983) och Gremlins (1984).

Pratar man effektfilmer så tänker dagens publik i stort på CGI-filmer som Transformers och Avatar, men de mest imponerande effektfilmerna i min värld är – med stor marginal till dagens skräp; King Kong (1933), 2001: A Space Odyssey (1968), An American Werewolf in London (1981), The Thing (1982), Jurassic Park (1993) och den här filmen, från 1986.

Samtliga filmers styrka ligger i att effekterna bygger på riktigt, fysiskt material som går att ta på och har en texturisk konsistens. I The Fly är slemmet verkligen slemmigt, köttet stinker rått och hårstrån kryllar av riktiga bakterier som kliar på riktigt.

Effekterna känns, kort och gott, realistiska – så realistiska som de över huvud taget kan se ut och kännas utan vetskapen men med fantasin om hur en mänsklig korsning med en fluga kan göra!

Filmen känns varken för kort eller för lång, men just slutet – vilket jag tycker är mycket bra skrivet, känns lite abrupt och jag vet att det finns ett alternativt, förlängt slut i dvd- och blu-ray-utgåvans extramaterial som för mig hade gjort filmen ännu mer fulländad för mig. Likaså finns en bortklippt sekvens rörande en apa och en katt som för mig hade stärkt filmens känsla.

Denna sekvens samt slutet klipptes dock bort efter den bejublade rough cut-visningen av filmen då producenter övertalade Cronenberg om att publiken skulle ”må bättre” utan dem. För mig är Cronenberg lika mycket en förmedlare av psykologiskt nöje och finess som av psykologiskt obehag.

I det här fallet hade jag definitivt velat ha mer av det där obehaget, då det säger ännu mer om filmens mörkare budskap. Trots det är filmen dock en liten, sevärd höjdare och en av de bästa remakes som gjorts!

Prometheus (2012) – ”second thoughts”

Jag har sett Prometheus i 3D för andra gången på bio och ännu mer reflektion har tagit upp min tid efter denna andra titt. Har du inte läst min recension efter att jag såg filmen första gången så läs den, för nu fortsätter jag med lite ”second thoughts” kring filmen i fråga.

VARNING FÖR SPOILERS!!!

Elizabeth Shaws (Noomi Rapace) far spelas av en hyfsat stor skådespelare – Patrick Wilson (Insidious, Hard Candy, Watchmen), i den lilla tillbakablicken vi får se, vilket får mig i tankarna att det finns mer material för honom, eller ännu mer att det finns större planer för hans karaktär i en eventuell uppföljare? Det kan vi ju givetvis bara sia om, men eftersom jag är för en uppföljare så har jag inget emot ifall tillbakablickar med relationen far/dotter utvecklar sig under Elizabeth Shaws större uppdrag i sökandet efter ”the engineers” hemplanet.

Tanken på att Shaw och David reser vidare tillsammans där ute i rymden – kvinnan och androiden, för att hitta allas vårat ursprung är en episk berättelse i sig, som en slags ”Liftarens guide till Galaxen” med en större episk vidd.  Måtte uppföljningen komma! Regissör Ridley Scott och Michael Fassbender hoppas ju båda på det och en manus-blueprint finns uppenbarligen redan färdig.

Androiden Davids (Michael Fassbender) fascination kring evolution och skapelseberättelser var precis lika engagerande för mig andra gången jag såg Prometheus. Hela idén att han hånas för att han är ett experiment skapad av människor är väldigt sympatibyggande och han är ständigt intelligentare än människorna på att motreflektera dessa hån. Det som till sist är hela filmens största värde är ju att han får hålla huvudet högst i slutändan (ursäkta skämtet) eftersom människorna får svaret att även dom själva skapades av en annan art, endast som experiment.

Davids scen och återkoppling till hans kärlek för filmen Lawrence av Arabien är extremt häftig. Hur han gillar filmens huvudkaraktär (spelad av Peter O’ Toole) och vill se ut som honom – till och med tala som honom, är så fint. Michael Fassbender har definitivt inspirerats av Peter O’ Tooles roll i sin egen fantastiska prestation.

Jag har inte riktigt förstått alla arters utveckling i filmen. Vad jag antagit så skapades människan genom den svarta evolutionsvätskan i kombination med en ”engineer” som offrade sig på jorden för många år sedan. Vi skapades tydligen för att vara fosterhållare åt de klassiska, vuxna Alien-varelser vi sett i tidigare Alien-filmer, så att planeten Jorden kunde bli en Alien-uppfödningsfabrik för att användas i vapen- eller krigssyfte av ”the engineers”, eller?? Varför det blev just människor är väl just eftersom Aliens antar vissa drag av dem de föds genom och ”the engineers” ville att de skulle efterlikna dem själva.

Det förklarar i så fall det mystiska faktumet att en av skulpturerna på väggen i Pyramiden föreställer en klassisk Alien som står likt en religiös symbol (ej den på bilden nedan, för att undvika förvirring). Som om ”the engineers” dyrkar dessa rovdjur och därför vill massproducera dem i gynnande syfte, som förintelsevapen på en ”dödsplanet”?

Samtidigt skapades det ju ett jättelikt larvmonster med flera armar inuti Shaws mage och inte en Alien? Är det alltså Alien-varelsernas ursprungliga form? Det var en enkelsvansad larv som simmade omkring i vattnet i Pyramiden och som sedan attackerade en av biologerna. De visar dessutom att en pytteliten larv sitter på kanten till en av evolutionsvätskebehållarna, som om det var första stadiet i just dennes evolution. Sedan blev den möjligen larven som attackerade biologen, och biologen återvände i sin tur till skeppet som en människoformat monster med jättekrafter och insektsliknande ansikte.

En av de största intrigerna som jag delvis missade vid första visningen av filmen, var det faktum att androiden David genom Peter Weylands välsignelse medvetet mixar ett av de bevarade evolutionsvätskebehållarnas innehåll med en vinflaska, som han sedan bjuder Shaws man Charlie Holloway på, och detta är den faktiska upprinnelsen till att Shaw blir ”gravid”. Charlie blir smittad av Davids ”partyblandning” som han tackar ja till att bli bjuden på (genialiskt ögonblick i filmen i och med Davids reaktion) och Charlie har sedan sex med Shaw vilket gör henne befruktad.

Så anledningen till att Shaws befruktning liknar en bläckfiskaktig larv beror på att hon vidare befruktar den ursprungliga Alien-arten? Den växer sedan till sig och blir en jättelik bläckfisklarv som i slutsekvensen lägger ett ägg i den kvarvarande ”the engineer”-pilotens döda kropp och där föds slutligen en Alien mycket lik den vi sett i tidigare filmer.

En grej till; Kan larven i grottan vara direkt besläktad med bläckfisklarven, på så vis att det är denna art som framställer evolutionsvätskan som ett slags hypereffektivt rom/säd? Och att ”the engineers” upptäckt detta, låter denna larvart massproducera de konstiga behållarna eller åtminstone de slemmiga pupporna där i som sedan framställer själva evolutionsvätskan? Och ”the engineers” dyrkar den mer välbekanta Alien-arten just eftersom ”the engineers” skapat dem genom en blandning av sig själva och evolutionsvätskan?

Det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu, men något har jag väl uppfattat rätt angående vad som kom först och varför, möjligen? Inte desto mindre intressant i vilket fall och det gör Prometheus till en större upplevelse än vad en del nog mottagit den som i all deras enkelspårighet.

Av filmens – enligt allmänheten och delvis mig, svagare ögonblick så förändras inte min ståndpunkt efter denna andra visning av filmen. Jag tycker att Guy Pearces Peter Weyland-smink är näst intill så bra som den kan bli, på gränsen till för detaljrik dock och det bästa hade ju varit ifall hans skinn kunde stramats åt rejält på det sätt det brukar när man blir riktigt gammal, istället för att han behåller sin standardform i ansiktet mer eller mindre. Det går dock inte på naturlig väg, om man inte vill karva i Pearces ansikte med skalpell vill säga. Dock digitalt går det ju mer eller mindre bra.

Det allra bästa hade dock varit att tagit in en veteranskådespelare för den rollen, som typ Eli Wallach eller Max Von Sydow, men då hade längden varit ett problem gentemot Guy Pearce i ung tappning, vilket hade gjort Guy Pearce som skådis betydligt mer ekonomiskt onödig i denna film då han endast skulle varit med i promobilderna och då hade nog de inte alls gjorts, vilket säger mig ännu mer att Guy Pearce plockades in för att locka ännu fler tittare med sitt namn och dels för att han ska kunna användas i eventuella uppföljare i mytologin och att han dessutom finns med i bortklippta scener.

Den klassiska scenen när ”the engineers” gigantiska rymdskepp (som ju tydligt är med i Alien också – inget snack om den saken) rullar mot Charlize Therons och Noomi Rapace karaktär stör jag mig lika mycket på nu som då, även om jag ser att skeppet genom sin inte helt jämnrunda form byter ”styrriktning minst två gånger vilket gör att karaktärerna ser ut att springa åt sidan en aning, men då vrider sig skeppet lite mer åt det nya hållet.

Överanalyserat av mig kanske, men här kommer det mer filosofiska berättigandet till scenens dumhet; På sätt och vis kan den actionbetonade scenen vara en komentar på människans ointelligens i nära döden-situationer då den stela Charlize Theron-karaktären inte använde huvudet och springer särskilt åt sidan, medan Rapaces karaktär ganska tidigt fattar att hon bör hoppa åt sidan – dock klarar hon sig ändå inte från skeppets fall helt trots det, men en rutten sten räddar henne i sista stund.

Ironi. Överanalys. Spelar det stå stor roll? Scenen går både att skratta åt, reflektera kring och acceptera, för den är svår att glömma på grund av den utdragna pinsamheten som försigår i (åtminstone en av) karaktärernas huvud.

3D:n funkade lika bra även på andra visningen filmen igenom. Inga problem alls med oskärpa eller andra störiga ting alls. Dessutom stärkte sig filmen som en av få vilka kan kalla sig ”bra 3D-upplevelser”.

Slutligen glömde jag i min tidigare recension av filmen att hylla filmens tielmelodi, som inte är skriven av filmens huvudkompositör – Marc Streitenfeld, utan av den trogne Tony Scott-medarbetaren Harry Gregson-Williams. Fantastisk, episk, temabaserad musik som påminner väldigt mycket om John Williams och Close Encounters of the Third Kind. Av temabaserad (melodiskt och upprepande filmmusik av den klassiska skolan, typ – alltså inte skrammel och ljud endast för att förstärka direkta ögonblick i filmen) så är det här ett av de finaste musikstyckena jag hört de senaste åren.

En sak till; Michael Fassbenders samtliga scener regerar och jag hoppas han vinner för bästa manliga biroll på Oscarsgalan, trots att det är mycket långt kvar dit. Jag vet att jag var ganska sansad med att säga så om Heath Ledgers prestation i The Dark Knight och Christoph Waltzs i Inglourious Basterds tidigare, just för att den mesta av konkurrensen inte hade visat sig så tidigt de åren – men det gick ju bra för dem i slutändan trots allt, med råge. Därför ska jag inte hymla mer, utan jag ställer mig bakom Michael Fassbenders prestation helt och hållet och hoppas att han vinner oscarn för rollen som David år 2013!

SPOILERS SLUT!!!

(och där är även texten slut, så det blev inte något mer att läsa för dem som ännu inte pallrat sig till biograferna för att se ett av de senaste decenniernas största och bästa science-fiction-spektakel – Prometheus…)

Prometheus (2012)

Genre: Science-Fiction, Rysare, Action
Regi: Ridley Scott
Manus: Damon Lindelof, Jon Spaihts
Längd: 124 min
Skådespelare: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, Patrick Wilson, Idris Elba, Guy Pearce, Logan Marshall-Green, Sean Harris, Rafe Spall, Kate Dickie, Vladimir ‘Furdo’ Furdik, Emun Elliott

Ett team av forskare upptäcker en ledtråd till mänsklighetens ursprung på jorden, vilket leder dem på en resa genom de mörkaste hörnen av universum.

Svenska stjärnskottet Noomi Rapace (Millenium-trilogin, Svinalängorna, Sherlock Holmes: A Game of Shadows) gör sin första internationella huvudroll av stora mått i detta bombastiska men ändå avskalade Ridley Scott-rymdäventyr.

Prometheus är en klar återgång för Scott till en mer stillsam berättarform då det är svårt att jämföra tempo och uppbyggnad med filmer som Gladiator (2000), Kingdom of Heaven (2005) och Black Hawk Down (2001). Hans karriär tog ju fart med två av science-fiction-genrens mest minnesvärda filmer – Alien (1979) och Blade Runner (1982), och det är givetvis filmer som dessa vi kan jämföra Prometheus med. Även 2001: A Space Odyssey är omöjlig att inte se i filmens stil och design.

Noomi Rapace får det mesta utrymmet genom sin huvudroll som den passionerade utforskaren ”Elisabeth Shaw” och är rakt igenom strålande. Hon har säkrat en plats på alla filmproducenters ”shortlist” i valet av skådespelare för intressanta, kvinnliga roller för en lång tid framöver i och med denna film. Karaktären hon spelar i Prometheus är med enkla medel lätt att ta till sig men jag kan inte tänka mig någon bättre än Rapace i rollen då den känns som gjord för henne, vilket säger mer om kvaliteten på kvinnliga porträtt i film snarare än kvaliteten på kvinnliga skådespelare.

Det är enkelt att dra paralleller med den kvinnliga huvudkaraktären ”Ripley” i Alien-filmerna, men de är relativt annorlunda då Rapace karaktär inte behöver vissa någon manlig jargong för att bli accepterad och för vissa svär jag i kyrkan om jag säger att Rapace spelar en bättre karaktär än Sigourney Weaver gör i Alien, men i den bemärkelsen gör hon det. Allt handlar dock om tycke för stunden så det roligaste hade snarare varit att se en film där bägge karaktärerna interagera med varandra!

Hon spelar dessutom med en trupp skickliga kollegor. Charlize Theron är stabil som skeppet Prometheus ledare, Guy Pearce är som vanligt sevärd och tv-stjärnan Idris Elba känns helt hemma i sin avslappnade pilotkaraktär och den klichéartade karaktärstypen – frispråkig och självsäker i en seriös miljö, blir aldrig töntig tack vare hans genuina karisma.

Filmens otvekbara höjdpunkt för mig är dock Michael Fassbender (Hunger, X-Men: First Class, Shame), i rollen som androiden ”David”.

Fassbender visar återigen hur briljant han är och trots – eller kanske tack vare, hans strama utseende får man en total sympati för honom till och med när slugheten glimtar i ögonvrån. Under filmen glömde jag nästan att jag var en människa tack vare att androidkaraktären visar total överlägsenhet mot sina ”jämlikar” av kött och blod. Trots att science-fiction-genren och inte minst Ridley Scott har skildrat många androider så är David från Prometheus min favorit.

Filmen har episka, mytologiska budskap som är väldigt intressanta, men det är ändå i de mer intima ögonblicken filmen lever som mest för mig. Jag gillar särskilt hur filmens repliker mellan de skiftande karaktärerna får mig att tänka och formulera filosofiska slutsatser själv, istället för att få karaktärernas tankegångar skrivna på näsan.

Speciellt just Fassbenders android blir ständigt intressant genom sin synvinkel på människan betraktandes utifrån. Här imponeras jag som allra mest, då Ridley Scott på nytt visar att hans vilja egentligen ligger i det filosofiska berättandet och inte i någon sensationsartad Michael Bay-hysteri där all kraft läggs på actionscenerna.

Det visuella – framför allt konstnären H.R. Gigers arkitekturiska design, är som alltid läskigt i sig själv. Statiska föremål känns aldrig så skräckinjagande som när han ligger bakom dess utseende.

3D:n sliter inte i bilderna utan tillför precis lagom för att jag ska luta mig in i miljön lite extra men inte så att den slukar mig. Inledningens vyer visar dock 3D-scener på det mest passande sättet jag hittills skådat i filmväg. En rörlig kamera i stora landskap – där har 3D:n helt klart någonting att ge tittaren.

Den ger inget revolutionärt inom genren, men den står över det mesta som kommit inom science-fiction de senaste 20 åren tack vare kliniskt visuell finess utan någon stress att visa upp sig på det effektmässiga planet. Tålamod och lugn att tygla tempot och öka hastigheten på rätt ställen. Tecken på adrenalin är få, för att beskriva filmen kort.

Och på tal om kort så känns filmen lite kort. Dock vet jag inte om den behöver vara längre, men kanske är det snarare mer fyllighet jag vill åt. Vad den här fylligheten ska bestå av är jag inte helt säker på, men jag tror att de är något nytt jag önskar. Jag ska dock inte vara alltför kräsen, för den ger mig vad jag kan hoppas på även om det är inom redan utforskade gränser.

Alien-filmerna kommer jag genast damma av igen mycket snart och en ny sci-fi-film som andas samma luft som klassikerna är i min bok en bra sci-fi.

 Ingen otålighet och underskattning av tittaren i dialogen och utförandet. Michael Fassbender och Noomi Rapace lyser och engagerar!
 Avsaknaden av något större jag inte sett i genren tidigare – utforskandet i filmen smittar tydligen av sig.

Fotnot: Här kan ni även läsa min ”second thoughts” om filmen som jag skrev efter denna recension när jag hade sett Prometheus för andra gången.

I spåkulan: Prometheus (2012)

Denna trailer, för kommande sci-fi-spektaklet Prometheus är sagolikt bra, i visualitet, stämning, och den erektionsartade uppbyggnaden med totalt nyfikenhetsklimax. Efter att jag sett trailern får jag en spontan vilja att kalla den årets mest efterlängtade film, men då glömmer jag att det finns åtminstone tre-fyra till filmer som jag prioriterar strax över. Men det är ju så en riktigt, riktigt bra trailer ska fungera!

Jag ska inte säga för mycket om den här filmen, utan ville mest ventilera hur fantastiskt pepp jag blir efter den senaste trailern. Precis som förra året när jag såg teasern för The Girl With The Dragon Tattoo, hyllade den som årets klart bästa teaser/trailer och plötsligt längtade som en galning efter att se filmen, precis så blev jag nu när jag såg trailern för Prometheus. Då blev jag ändå väldigt uppåt väggarna redan efter den första teasern, så i det här fallet blev det till och med en tvåstegsraket mot total förväntan!

Dock ska ju sägas att den tvåstegsraket till och med delats upp i sin tur till en splitterraket eller vad man ska kalla det, eftersom de valt att lansera filmen med det banbrytande valet att göra en teaser för teasern – därefter teasern i sig. Sedan släppte de diverse promoklipp för filmen (bland annat en speciellt sevärd låtsasreklamfilm med Fassbenders säljiga stämma i högform, som ni kan se här nere). Därefter släppte de en teaser för trailern – och slutligen trailern. Eller vem vet om det slutar där – det lär ju komma en trailer 2 och 3 när som helst också kan jag tänka mig?

Det står ju i alla fall klart att Prometheus är Ridley Scotts (Thelma & Louise, Gladiator, Black Hawk Down, American Gangster) ambitiösa återvändo till science-fiction-genren, som han tidigare bemästrat med stilbildande filmer som Blade Runner och Alien. Det står också klart att Prometheus utspelar sig i samma universum, dock helt fristående i övrigt.

Framför allt står det klart att filmens cast är imponerande å det dreggligaste för mig personligen. Min favoritskådis Michael Fassbender (Hunger, Inglourious Basterds, X-men: First Class, Shame) är med. Allas vår svenska favorit Noomi Rapace har huvudrollen – hennes första internationella huvudroll och i detta monsterprojekt av alla där ute i blockbusterdjunglen som det är mer än någonsin år 2012. Fassbender och Rapace i samma film (!) kommer bli en klockren upplevelse oavsett hur bra eller dålig filmen i övrigt är, men det ser onekligen lovande ut av det vi sett och jag suktar av bara tanken.

En till favorit i form av australienska Guy Pearce (Memento, L.A. Confidential, Factory Girl). På det lägger vi den begåvade Charlize Theron (Monster, Ciderhusreglerna), intressanta Idris Elba (The Wire, American Gangster, Luther) men framför allt redigt motiverade andetag från regissören Ridley Scott, för det har inte undgått att han ser den här filmen som ett mycket personligt och ambitiöst projekt i hans enormt framgångsrika karriär.

Ambitiöst är ordet för dagen.