Etikettarkiv: Jackie Earle Haley

A Nightmare on Elm Street (2010)

Halloween-banner-2014A Nightmare on Elm Street 2010 posterGenre: Skräck, Slasher, Remake
Produktionsland: USA
Manus: Wesley Strick, Eric Heisserer
Regi: Samuel Bayer
Längd: 95 min
Skådespelare: Jackie Earle Haley, Rooney Mara, Kyle Gallner, Katie Cassidy, Thomas Dekker, Kellan Lutz, Clancy Brown, Connie Britton, Lia D Mortensen, Charles E Tiedje, Katie Schooping Knight, Hailey Schooping Knight

År 2010 led Terror på Elm Street samma öde som så många andra skräckfilmer gjort: det var dags för en remake. Denna remake regisserades av Samuel Bayer, som nästan uteslutande har gjort musikvideos. För första gången någonsin fick Robert Englund lämna över tröjan, hatten och handsken till en efterträdare, och denne blev Jackie Earle Haley (kanske mest känd för sin roll som Rorschach i Watchmen). Övriga roller fylldes av bland andra Rooney Mara, Kyle Gallner och Clancy Brown. Filmen producerades av Michael Bays produktionsbolag Platinum Dunes och fick ett minst sagt ljummet mottagande.

A Nightmare On Elm Street

Märkliga saker händer i den lilla staden Springwood. Tonåringar dör i sömnen på de mest besynnerliga sätt. Ungdomarna Nancy och Quentin upptäcker att det är Freddy Krueger, en man som jobbade på deras förskola, som på något oförklarligt sätt dödar folk i deras mardrömmar. Fast beslutna att inte somna försöker de två ungdomarna att gå till botten med Freddys hemligheter och stoppa honom innan det är deras tur att dö.

Jag hatar den här filmen. Faktum är att jag hatar den mer än någon film på denna jord. Jag kan börja med att ta upp de bra sakerna med filmen innan jag sliter den i stycken: Kyle Gallner och Clancy Brown är väldigt kompetenta skådespelare och castingen av Jackie Earle Haley som Freddy Krueger var bra tänkt, även om utförandet inte var särskilt bra. Den här filmen är asdåligt skriven. Till att börja med är det tänkt att Nancy och en massa andra barn från hennes gamla förskoleklass alla ska ha blivit antastade av Freddy när de var små, men ingen av dem kommer ihåg det. Detta ursäktas med repliken ”Who can remember being five years old?” från en av föräldrarna. Jag tror nog att de flesta människor kommer ihåg saker som hände när de var fem, och även om det givetvis händer att barn förtränger traumatiska upplevelser så har jag väldigt svårt att tro att ingen av dessa ungdomar skulle komma ihåg vad som hände.

anoes10blu_shot11l

En bit in i filmen får karaktären Quentin för sig att Freddy kanske var oskyldig till övergreppen och att barnen (Quentin själv inräknad) bara ljög ihop det hela, men trots att Nancy tidigare träffade Freddy i en mardröm där han sade att hon alltid var hans favorit, slickade henne på kinden och påpekade att hon numera luktar annorlunda tycker hon (Nancy) tydligen inte att detta är värt att berätta för Quentin, utan låter honom istället fortsätta tro att Freddy var oskyldig.

Nancy är för övrigt ett stort hån mot originalfilmens hjältinna med samma namn. Jag vet inte om skådespelerskan Rooney Mara är fullständigt obegåvad eller om det har med manuset eller regin att göra, men hon rör knappt en min under hela filmens gång och mumlar monotont fram alla sina repliker.

A Nightmare on Elm Street

Varje gång filmen försöker sig på att återskapa scener ur originalet ryser jag av avsmak. Det tydligaste exemplet på detta är scenen där Freddys kontur kommer ut ur en vägg. I originalet utfördes denna scen genom att väggen ifråga var gjord av plast med en man som stod bakom plasten och lutade sig mot den. Denna scen var kuslig och obehaglig för att den var subtil och det tog ett tag innan jag ens märkte av konturen. I denna remake utförs scenen med hjälp av dataanimering och Freddys kontur sträcker ut sig en rejäl bit från väggen. Detta är inte det minsta läskigt, och ser mest ut som ett billigt skrämselmoment i ett gammalt Playstationspel.

Det är naturligtvis logiskt att en remake vill återskapa scener och repliker ur originalfilmen, men den här filmen snor repliker rakt av, inte bara från originalet utan även från andra uppföljare. Freddy yttrar vid ett tillfälle repliken ”How’s this for a wet dream?” vilket är en replik från Terror på Elm Street 4, och en scen framemot slutet är så lik en scen från Freddy vs. Jason att det blir rent ut sagt löjligt: I Freddy vs. Jason säger en kvinnlig karaktär ”Welcome to my world, bitch!” och hugger huvudet av Freddy. I den här filmen säger en kvinnlig karaktär ”It hurts, doesn’t it? That’s because you’re in my world now, bitch!” och skär upp halsen på Freddy.

anoes10blu_shot5l

Jackie Earle Haley skulle kunna vara ett inspirerat val för rollen som Freddy, men hans återanvända Rorschach-röst från Watchmen i kombination med hans hiskeligt fula design gör att inte ens han fungerar. Allt som gjorde originalet så speciellt är fullkomligt frånvarande i denna dumma, förolämpande dåliga, intetsägande ursäkt för en film.

Se endast denna remake om ni har sett alla de tidigare Elm Street-filmerna och är nyfikna, men säg inte att jag inte har varnat er. Halloween: Resurrection, X-Men Origins: Wolverine, Terminator: Salvation – Mästerverk i jämförelse med denna vederstyggelse. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Slutscenen är också asdålig.

anoes10blu_shot17l

Visste du att:

    • Cirka femton versioner av manuset skrevs. Den slutgiltiga filmen är en kombination av fyra av dem.
    • Billy Bob Thornton och Steve Buscemi var påtänkta för rollen som Freddy Krueger.
    • Freddy Kruegers tröja stickades av Judy Graham, samma kvinna som stickade Freddys tröja i originalfilmen.

HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2
(…10 vita dödskallar är alltså lika med minimumbetyg, 0 av 10)

/Gästrecension av Christer Hedström

Annonser

RoboCop (2014)

filmspanarnaI lördags blev det dubbel bioutgång för vissa av oss bloggare i nätverket Filmspanarna och en av filmerna var svenske stjärnskottet Joel Kinnamans stora hollywoodgenombrott – den sci-fi-betonade actionthrillern RoboCop. Vilken den andra filmen som vi såg var får du se först imorgon då recensionerna kommer även på den – något mer nedtonade, filmen.

00Genre: Sci-Fi, Action, Kriminalthriller, Satir, Remake
Produktionsland: USA
Regi: José Padilha
Manus: Joshua Zetumer
Längd: 121 min
Skådespelare: Joel Kinnaman, Abbie Cornish, Gary Oldman, Samuel L Jackson, Jay Baruchel, Aimee Garcia, Michael Keaton, Jennifer Ehle, Jackie Earle Haley, Michael K Williams, Melanie Scrofano, Zach Grenier, Marianne Jean-Baptiste, Marjan Neshat

I en stad som präglas av våld och kriminalitet återvänder en dödligt skadad polisman i skepnad av en mäktig varelse, till hälften människa, till hälften maskin, vars undantryckta minnen hemsöker och jagar honom.

1987 kom holländske Paul Verhoevens (Total Recall, Basic Instinct, Starship Troopers) originella framtidsvarsel/actionsatir RoboCop med en rejäl smäll tack vare sitt grafiska ultravåld och kritiska uppmålning av en framtid där ignoranta människor ser möjligheter i att låta robotar ta hand om brottsbekämpningen i slumstaden Detroit.

Filmen och dess uppföljare gav mig otäcka bilder av sönderpepprade människokroppar och kluvna huvuden på näthinnan som bidrog starkt till min barndoms fantasier men även mardrömmar. RoboCop kändes lika förbjudet som porr vid den tiden för mig, med skillnaden att RoboCop även såldes som actionfigurer i leksaksbutikerna. Jag minns den där resan till Ullared då jag och min bror roade oss med varsin RoboCop utan hjälm.

Remaken av RoboCop är regisserad av brasilianske stjärnskottet José Padilha som slog igenom internationellt med både hårdkokta och samhällskritiska ”polisarméfilmerna” Tropa de Elite (2007) och Tropa de Elite 2 (2010).

robocop2014-6

En poäng med den nya skildringen av robotpolisen är att det trots en majoritet av igenkänning är något av en twist på originalet.

Då versionen från 1987 skildrade en skicklig polis som dör och återupplivas som en pliktstyrd robot som trots det visar tecken på att människan fortfarande finns kvar långt där inne, så handlar versionen från 2014 istället om en skicklig polis som skadas, lemlästas och faller i koma efter en allvarlig explosion och utifrån dom förutsättningarna får chansen att leva vidare i en robots kropp, men mer och mer kontrolleras för att handla på kommando och inte med det mänskliga sinne som finns kvar.

Man skulle kunna säga att den nya versionens Frankenstein-element ligger betydligt närmare Mary Shelleys ursprungsroman än hollywoodversionen av Frankenstein som kom på 30-talet.

Detta ser jag som en positiv förändring som hjälper filmen att få sitt egna liv och inte endast bli en onödig upprepning. Gary Oldmans (Sid & Nancy, Dracula, Leon) insats som ”doktor Frankenstein” i egen hög person är dessutom en av filmens stora behållningar då den ger lite kött (ursäkta ordvalet) till vår syn på RoboCop och karaktären pumpar in en hel del geist och känslor.

robocop2014-4

Inför denna remake har det snackats mycket kring tre saker; Dels faktumet att svenske talangen – och av mig flertalet gånger hyllade, Joel Kinnaman (I Skuggan Av Värmen, Johan Falk, Snabba Cash, The Killing) spelar självaste titelrollen.

För det andra har det snackats om det pengaslickande valet att låta filmen vara barnvänligt PG13-åldersklassad. För det tredje har det snackats om det tveksamma i att låta Joel Kinnaman ta skepnaden av en smal, snärt surfarrobot med mattsvart lack snarare än den robusta plåtroboten Peter Weller porträtterade i originalet.

Joel Kinnaman sköter sig till och med över min förväntan då han genom filmens val att skildra RoboCop får betydligt mer känslouttryck att jobba med och han är där fullt ut hela tiden och när han agerar mer känslokallt så fixar han det alldeles utmärkt. Han får inte särskilt mycket tid att enbart vara människan Alex Murphy och relationen till hans familj hinner knappt etableras innan vändpunkten kommer.

Detta är en invändning jag har mot filmen då jag gärna hade sett åtminstone någon enstaka scen ytterligare med rejäl familjesamhörighet i, även om Kinnaman gör sitt bästa under dom familjemoment han får. ”Frun” Abbie Cornish (som är fantastisk i australiensiska Candy mot Heath Ledger) hinner däremot knappast ändra tonen på sin karaktär från punkt A till punkt B, men den kämpande, sammanbitna tonen hon har gör hon dock utmärkt.

RoboCop

Faktum är att den del av filmen som får mig att känna av dom positiva vibbarna från ursprungsmaterialet (och då räknar jag även in den bortglömda tv-serien som gick i mitten av 90-talet) kommer just i ögonblicken då RoboCop interragerar med sin fru och tystlåtne son.

Vad gäller filmens mer barnvänliga ton så kan jag ärligt talat inte beklaga mig. Originalet hade en sällsynt karaktäristisk ton av blodexplosioner och slafs i överflöd och att upprepa det hade oavsett inte hjälpt remaken.

Det remaken istället har är en oväntat hög dos av engagemangshöjande spänning som pulserar tillräckligt för att få till och med en actionhärdad metallbit som mig på nålar i stolen stundtals. José Padilha tillför här något som jag inte tror att vilken ”director for hire”-filmskapare som helst hade lyckats med.

Visst har filmen inte särskilt mycket blodutgjutelse, men vad hade det tillfört till upplevelsen år 2014? Överlag är det visuella och miljömässiga i filmen mer kliniskt än den skitiga ghettostad vi såg i originalet och det sker aldrig att karaktärerna rör sig i områden där Detroits smutsiga baksida syns, för i den här filmen finns det ingen. Värt att kritisera? Mjaae, kanske. Med tanke på Detroits skick 2014 är det dock snarast kreativt att skildra staden så.

robocop2014-10

Angående RoboCops nya design så är jag även efter filmen halvt om halvt skeptisk. Nog för att den på många sätt är utformad på ett sätt som passar mycket bättre än det osmidiga originalet, men trots det hade jag gärna sett att midjan var något kraftigare än den spurtiga springkropp han nu har.

Det är dock knappast någon större invändning då det handlar om några centimeter på midjan och jag ogillar att gå in på utseendefixering av det slaget. Utrymmet för den svarta dräkten gentemot den mer retroaktiga dräkten var däremot befogad på flera smarta sätt.

Andra intryck filmen gav mig är relationen Alex Murphy/RoboCop har till sin yrkespartner.

I denna version är denna roll betydligt mer nedtonad och numera en man istället för den kortklippta, tuffa kvinnan som Nancy Allen spelade i originalet. Med tanke på att familjen får ta större utrymme samtidigt som övriga poliser får ta betydligt mindre plats så är detta dock en bra lösning och Michael K. Williams (The Wire, The Road, Boardwalk Empire) som spelar partner Lewis gör sitt allra bästa för att sätta avtryck när han väl får chansen och enligt mig gick det vägen.

robocop2014-16

En svaghet i filmen är Jackie Earle Haleys (Little Children, Watchmen, A Nightmare on Elm Street) endimensionella stridspitt som motarbetar polisernas intentioner om en robotmänniska, när han anser att människodimensionen endast försvagar en ”soldier in battle”. Detta är inte Haleys eget fel, men karaktären är helt enkelt för klichébetonad och lättläst.

Ett utropstecken är den alltid lika underskattade Michael Keatons (Beetlejuice, Batman, Jackie Brown) bitska insats som sluge kapitalistbossen Raymond Sellars som ser det heta stridsämnet drönare som var mans vardag i fredliga samhällen och det märks hur kul Keaton har.

Mycket trevligt att se honom i en så pass färgstark roll där han visar ett myller av självsäker finess och jag har svårt att se någon annan konkurrera om hans insats i rollen trots att ett flertal stod före i kön.

Även Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Avengers, Django Unchained) står för en av dom mer lättsamt underhållande insatserna som Detroits maniske nyhetsrapportör och även han får fritt spelrum att agera, minst sagt. Dessa två herrar är dem som står för den satir vi kan känna igen från originalet, men remaken lämnar i övrigt satirelementet för att gå mer på linjen samhällskritik och politisk kritik kort och gott.

robocop-2014-trailer

Inte mig emot, även om jag finner upphöjd satir mer träffsäker än rent allvar. Sammantaget är remaken av RoboCop en stor positiv överraskning för mig med viss lathet i manuset för rent spänningshöjande, men med en regissör som vet hur spänning ska regisseras gör det mindre. När jag blir både medryckt i spänningen och berörd av dramat under en actionfilm så ska jag verkligen, verkligen inte klaga.

Innan filmen sade jag att ”den här filmen lär inte få högsta betyg av någon i hela världen”, men med det konstaterat är mitt betyg mycket högt ändå. Jag har definitivt fått mersmak!

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-märkt2Feministisk slutnot: Polischefen är en kvinna (Marianne Jean-Baptise), en av försvarsutskottets ledare är en kvinna (Julianne Moore-snarlika Jennifer Ehle), en av robotkirurgerna är en kvinna (Aimee Garcia) och RoboCops fru är… en kvinna (Abbie Cornish).

Fler kvinnor än så har knappt filmen vilket inte ens är en handfull, men dessa fyra visar alla åtminstone en hel del attityd i deras karaktärer och ageranden. Pratar med varandra om annat än mäns  eller för den delen robotmäns angelägenheter gör dom dock inte vad jag kan påstå.

Vill du läsa vad dom andra tre filmspanarna tyckte om RoboCop så hittar du deras recensioner här och förstod jag tongångarna rätt var ingens tyckande riktigt den andra lik:

Fiffis filmtajm
Jojjenito om film
Fripps filmrevyer
Movies-noir

Shutter Island (2010)

Genre: Kriminalthriller, Psykologisk rysare
Regi: Martin Scorsese
Manus: Laeta Kalogridis
Längd: 138 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Emily Mortimer, Michelle Williams, Max von Sydow, Patricia Clarkson, Jackie Earle Haley, Elias Koteas, John Carroll Lynch, Christopher Denham, Ted Levine, Ruby Jerins

Året är 1954, mitt under det brinnande Kalla kriget. Sheriff Teddy Daniels och hans nye partner Chuck Aule kallas till Shutter Island för att undersöka det osannolika försvinnandet av en kvinnlig massmördare som tycks ha rymt från ett låst rum på det ogenomträngliga Ashecliffe Hospital.

Omgivna av snokande psykiatriker och livsfarliga psykopater på en avlägsen, vindpinad ö förstår de båda poliserna snart att ön döljer något mer än en förvunnen patient…

Förord: Denna recension skrev jag 2010, precis efter att jag hade sett filmen på bio, men då filmen emellanåt är ruggig och passar hösttiden exemplariskt så får den en plats i årets halloween-tema. Förord slut.

När jag läste boken Shutter Island (Patient 67 på svenska) blev jag fängslad av den tunga atmosfären som författaren Dennis Lehane lyckades förmedla, samt hur en inre känsla smög sig på mer och mer.

När så Martin Scorsese skulle regissera filmen var förväntningarna lite mer höga än vanligt, blandat med en viss oro.

Filmen känns inte alls lång trots sina två timmar och arton minuter, och är du rädd för att avsnitt ur boken ska ha ratats så kan du sluta oroa dig – det enda som har valts bort är de mest logiska delarna.

Det är ganska skrämmande egentligen, hur filmen lyckas visualisera stora partier nästan exakt så som jag tänkte mig dem när jag läste boken.

Filmen löper dessutom efter samma nerv som boken och lyfter den sista delen efter att ha velat lite bortanför greppunkten. Den är lite sträv att ta till sig och jag kan tänka mig att målgruppen kommer vara ganska liten, men när handlingen lyfter så är det en fröjd att se.

Större delen av skådespelarensemblen imponerar aldrig på mig – trots utseendemässigt bra casting, men några ansikten övertygar. Max Von Sydow är – tillsammans med en ytterligare, den som blåser riktigt liv i sin karaktär och det är självklart kul att se gammelgubben visa vad skåpet ska stå, med yngre gubbar som Mark Ruffalo och framför allt Ben Kingsley runt sig.

Kingsley är som vanligt stabil och passar perfekt i rollen som mentalsjukhusets pådrivare. Även mycket kompetente Michelle Williams får några små tillfällen att glänsa i huvudkaraktärens återblickar och visar ytterligare en gång att hon kan briljera om materialet är bra.

Värt att nämna är också Ted Levines lilla men träffsäkra framträdande, där skådespeleriet är av högsta klass.

Men detta är ändå Leonardo DiCaprios film och han får en del tillfällen att spela ut sina bästa sidor och göra en bred prestation, trots den ganska härdade karaktären. Han kan ändra uttryck med små miner och sin röstton – han kräver inte manér för att vända sina mynt. Ibland blir det riktigt, riktigt bra!

Filmen bjuder på rent fantastiska utomhusmiljöer och med en naturell, kylig känsla utan att för den delen använda den så vanliga gråa tonen i fotot. Ölandskapet är något av det vackraste jag sett i naturväg på väldigt länge och det jag kommer se fram emot mest att återuppleva vid kommande visning.

Fotot av Oliver Stones, Quentin Tarantinos och Scorseses vapendragare Robert Richardson är en fröjd att se (vad kan man annars vänta sig av en Scorsese-film?) och bidrar med några riktiga delikatesser – bland annat i en intensiv avrättningsscen från 2:a världskriget.

Känslan av retrodeckare finns verkligen där genom filmen och när bilderna av Ruffalo och DiCaprio på båten på väg till ön visas så är det uppenbart att Scorsese har tagit influenser från den ”gamla goda tidens” filmteknik.

Jag förväntade mig att soundtracket – Scorseses vana trogen, skulle vara mer framträdande genom filmen, men den verkar i bakgrunden och gör det effektivt utan att dominera. Någon enstaka gång biter den verkligen tag, men hela tiden enhetligt och med en rispande känsla som får mig att tänka på Kubricks The Shining (några musikaliska spår från The Shining förekommer till och med i Shutter Island).

Shutter Island är en filmatisering som jag tycker lyckas motsvara förväntningarna från boken. Även om handlingen är ganska flytande så utmynnar det i ett fint hantverk och ett ganska udda sådant för att vara av Martin Scorsese. Den känns helt rätt i tiden för honom och jag är glad att det var just han som ville satsa på boken.

Mitt slutomdöme är preliminärt, för jag känner verkligen att jag måste se filmen minst en gång till innan jag kan vara rättvis, men det är definitivt ett steg i rätt riktning för Scorsese som regissör.

Efterord: Sedan jag skrev recensionen såg jag filmen ytterligare en gång på bio och även någon gång på dvd/blu-ray.

Filmen behåller betyget stabilt och tapar inte i sevärde av flera tittar. Det är en av mina favoritfilmer av Scorsese, även om den inte är lika fantastisk som exempelvis Taxi Driver (1976) och King of Comedy (1983), men väl i samma klass som Cape Fear (1991) vilken jag gillar skarpt.

Gillar du Film-noir och psykologiska rysare som The Shining (1980) och The Wicker Man (1973) så är i sådana fall Shutter Island ett måste.

Leonardo DiCaprios prestation i filmen är för mig dessutom hans bästa, tillsammans med den han gjorde som Howard Hughes i Scorseses The Aviator (2004).

Dock är ursprungsromanen (Patient 67 på svenska) av Dennis Lehane i en klass för sig och jag är nu allra mest sugen på att läsa om boken. Det kan vara den bästa romanen jag läst hittills faktiskt, och jag rekommenderar den för precis alla som inte sett filmen men även för dem som gjort det och gillade den.