The Fly (1986)

Genre: Science-Fiction, Skräck, ”Body Horror”
Regi: David Cronenberg
Manus: David Cronenberg, Charles Edward Pogue
Längd: 96 min
Skådespelare: Geena Davis, Jeff Goldblum, John Getz, David Cronenberg, Joy Boushel, Leslie Carlson, George Chuvalo

En remake av Kurt Neumanns The Fly från 1958. Filmen handlar om en smågalen vetenskapsman som har kommit på en metod för att förflytta sig från en plats till en annan genom en genetisk teleporteringsmaskin. Han testar den på sig själv, och av misstag så råkar en spyfluga följa med vid överföringen och detta leder till att flugans gener sammanblandas med hans egna, och han börjar sakta förvandlas till en fluga…

David Cronenberg (Videodrome, Scanners, Naked Lunch, A History of Violence) är en av dom där få regissörerna som har stått för sin egna, originella stil och samtidigt haft en lång karriär med trogna beundrare av hans filmer.

Filmerna han gör tar av regel alltid upp psykologiska teman kring kroppsfixering och sexuell perversion – ofta länkad till metalliska föremål. Kroppsfixeringen sträcker sig dock längre än till människans ytliga linjer. Kött, inälvor, hjärnsubstans och fallossymboler är visuella tecken som han lägger mycket stort fokus vid. Hans fixering vid kroppar utmynnar därför oftast i skräck – så kallad ”body horror”.

Därför är en remake av den gamla skräckisen The Fly från 1958 och David Cronenberg som regissör ett helt och hållet ”perfect couple”.

Cronenbergs remake tar endast huvudpremissen från originalfilmen, alltså att en vetenskapsman uppfinner en teleport som – när han testar den, råkat stänga in en fluga i andra änden vilket gör att vetenskapsmannen får flug-DNA i sin egen kropp och förvandlas till en fluga. Manuset till filmens remake genomgick flera manusversioner och när det slutligen kom i Cronenbergs händer ändrade han handlingen och karaktärerna radikalt från Charles Edward Pouges tidigare manusversion.

Han lyckas gör filmen till en väldigt avskalad, centrerad saga som – i och med att den till stor del utspelas i vetenskapsmannens hem, nästan tar formen av en pjäs. Filmen sattes faktiskt upp 2008 i formen av en opera, regisserad av David Cronenberg själv.

Filmens vetenskapsman – Seth Brundle, är en väldigt smart, men naivt pojkaktig karaktär som möter en nyfiken, kvinnlig vetenskapsjournalist i behov av ett personligt genombrott. Hon spelas av dåvarande genombrottsstjärnan Geena Davis (Bettlejuice, Thelma and Louise) och Seth Brundle spelas av Jeff Goldblum (Jurassic Park, Independence Day).

Geena Davis gör en intressant och bra insats då hon blandar karaktärens självständiga, metodiska drag med en genuin flickighet vilket skapar en frän kontrast som gör karaktären svåravläst. Jeff Goldblums karaktär är också han intressant, då han är lätt att gilla men samtidigt visar allt fler prov på hur det mänskliga omdömet försvinner och Goldblum spelad bägge delar suveränt.

Han fick aldrig någon förväntad oscarsnominering då juryn i vanlig ordning vill rata skräckfilmer. Det han presterar i denna annorlunda roll är dock väldigt imponerande – inte minst fysiskt, men också i sättet i hur han gör att jag har svårt att lita på honom som karaktär i filmen.

Karaktärernas kontraster kan skrämma många åskådare till att inte gilla filmens nyckelkaraktärer, men Cronenberg är väldigt känslig när det kommer till det här spelet och lite som i hans nya A Dangerous Method (2011) bollar han karaktärsdragen finfint. Jag föredrar hellre opålitliga karaktärer än fyrkantiga genretyper, definitivt och jag tror att även Cronenbergs intresse för det alternativa lutar åt det hållet.

The Fly tar tonen av en gullig kärlekshistoria som övergår i ett ”möte med monstret”, men där dessa genrekorsningar oftast går efter enkla grepp så vågar denna film gå åt alla håll. Filmens är inte svår att att förutspå i stora drag, men ju längre den håller på, ju mer känns det som att precis allt kan hända, vilket är ovanligt i ett konventionellt medium och i en konventionell genre som rysaren är.

En tänkbar parentes kring filmen är att flera kritiker såg filmen som en metafor för AIDS-epidemin, som år 1986 i högsta grad var aktuell i USA.

Filmkompositören Howard Shore (The Silence of the Lambs, Sagan om Ringen-trilogin, Hugo) står för The Fly:s musik och musiken sticker verkligen ut som väldigt dramatisk och med klassisk skräckfilmskänsla från en svunnen tid, vilket är väldigt trevligt och passar filmen, som ju har sina klassiska kopplingar i och med originalet.

Howard Shore började sin filmmusikkarriär tillsammans med David Cronenberg och har sedan dess gjort musiken till samtliga av hans filmer fram till dags datum, bortsett från The Dead Zone (1983).

Filmens förvandlingseffekter är hiskeligt snygga och leker ut dagens datoreffekter med råge! De mycket kreativa make up-effekterna skapades av Chris Walas, som tidigare hade förgyllt effekterna i filmer som Piranha (1978), Star Wars episode VI: Return of the Jedi (1983) och Gremlins (1984).

Pratar man effektfilmer så tänker dagens publik i stort på CGI-filmer som Transformers och Avatar, men de mest imponerande effektfilmerna i min värld är – med stor marginal till dagens skräp; King Kong (1933), 2001: A Space Odyssey (1968), An American Werewolf in London (1981), The Thing (1982), Jurassic Park (1993) och den här filmen, från 1986.

Samtliga filmers styrka ligger i att effekterna bygger på riktigt, fysiskt material som går att ta på och har en texturisk konsistens. I The Fly är slemmet verkligen slemmigt, köttet stinker rått och hårstrån kryllar av riktiga bakterier som kliar på riktigt.

Effekterna känns, kort och gott, realistiska – så realistiska som de över huvud taget kan se ut och kännas utan vetskapen men med fantasin om hur en mänsklig korsning med en fluga kan göra!

Filmen känns varken för kort eller för lång, men just slutet – vilket jag tycker är mycket bra skrivet, känns lite abrupt och jag vet att det finns ett alternativt, förlängt slut i dvd- och blu-ray-utgåvans extramaterial som för mig hade gjort filmen ännu mer fulländad för mig. Likaså finns en bortklippt sekvens rörande en apa och en katt som för mig hade stärkt filmens känsla.

Denna sekvens samt slutet klipptes dock bort efter den bejublade rough cut-visningen av filmen då producenter övertalade Cronenberg om att publiken skulle ”må bättre” utan dem. För mig är Cronenberg lika mycket en förmedlare av psykologiskt nöje och finess som av psykologiskt obehag.

I det här fallet hade jag definitivt velat ha mer av det där obehaget, då det säger ännu mer om filmens mörkare budskap. Trots det är filmen dock en liten, sevärd höjdare och en av de bästa remakes som gjorts!

Annonser

3 thoughts on “The Fly (1986)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s