Etikettarkiv: Michael Fassbender

I spåkulan: The Light Between Oceans (2016)

The Light Between Oceans - Alicia Vikander

Jag behöver inte säga så mycket om The Light Between Oceans (börjar alltså med att ifrågasätta det här inläggets existens). Och även om den utomordentligt lagom korta trailern inte säger så värst mycket heller, säger den allt som behövs.

Derek Cianfrance, som gjorde tunggripande relationsdramerna Blue Valentine (2010) och The Place Beyond the Pines (2012/2013 – läs min tiotaggade tokhyllning här), regisserar och har skrivit adaptionen på M.L. Stedmans roman tryckt 2012, om en kustboende fyrtornsskötare och hans fru, som räddar ett barn från havet och uppfostrar det tillsammans.

Nyligen korade drottningen av skådespeleri – Alicia Vikander (Hotelltrubbel och huvudbry, Ex Machina), ser ut att vara som gjord för rollen som Isabel Sherbourne. Börjar gråthulka bara av trailern och distansera mig mot alla ikoner hon överglänser i sin ursinniga ”tour de force”.

The Light Between Oceans

Som pojkvännen (i film som i verklighet) Tom Sherbourne ser vi mästaren Michael Fassbender (Hunger, Shame), som äntligen tycks ha fått material värdig hans talanger igen efter några års sökande. Som om inte det vore nog, är alltid respektabla doldisen Rachel Weisz (The Fountain, Oz the Shit and Shut the F*ck Up) med.

Laddningen denna sammanlagda kemi ger mig – inklusive den stämningsfyllda kustetableringen, är överjordlig. Jag känner bara att jag vill gå ut i havet med nakna fötter och låta den här vågen av kvalitativt drama S-K-Ö-L-J-A Ö-V-E-R M-I-G helt och hållet. Take me! I’m yours.

Filmen har förväntad premiär internationellt framåt september, men kanske dyker den upp på Cannes om ett par månader innan dess?

Annonser

Steve Jobs (2015)

Mkrorecensioner-headerSteve Jobs posterGenre: Drama, Kammarspel, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Aaron Sorkin
Regi: Danny Boyle
Längd: 122 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Kate Winslet, Seth Rogen, Jeff Daniels,Michael Stuhlbarg, Katherine Waterston, Perla Haney-Jardine,Ripley Sobo, Makenzie Moss, Sarah Snook, John Ortiz, Adam Shapiro, John Steen, Stan Roth, Mihran Slougian

En man förkroppsligar den digitala revolutionen mer än någon annan. Han hade en vision om en tid då tillgången till information skulle bli var mans egendom. Han var en inspiratör, men stod inte oemotsagd. Efter att ha fått sparken från sin egen skapelse gjorde han en bejublad återkomst och vände ett dödsdömt företag till en föregångare inom design och funktion. Men framgången hade sitt pris. För entreprenören fanns alltid en lösning. För maken, fadern, vännen och affärspartnern Steve Jobs var verkligheten en annan.

Steve Jobs berättar om en ikon betraktad från den grupp människor som stod honom närmast.

Danny Boyle har regisserat Aaron Sorkins manuskript utifrån Walter Isaacsons biografi. I huvudrollen som den karismatiske företagsledaren ser vi Michael Fassbender. 

Steve Jobs Screen-Shot-2015-10-08-at-8.27.05-AM

Can a great man be a good man?

Aaron Sorkins (A Few Good Men, The Social Network, Moneyball) biografiska manus om Steve Jobs tar huvudrollen och gör med psykologiskt snarare än omständighetsbaserat skildrande innehållet mer intressant för mig. Sorkin lyfter fram dom sociala bristerna och avsaknaden av empati hos Jobs. Filmen utspelas under tre viktiga ögonblick vid olika tidpunkter under Steve Jobs liv.

Gillar att favoriten Michael Fassbender (Hunger, Shame, Prometheus och Magneto i senaste X-Men-filmerna) porträtterar Jobs genom det djupt psykologiska textmaterialet istället för genom yta. Extra kul just att det inte lagts så värst mycket krut Fassbenders utseendemässiga omvandling utan att fokuset ligger på agerandet, likt på en teaterscen och i den världen, där det finns en större respekt rent kulturellt för omtolkning snarare än härmande.

Steve Jobs Screen-Shot-2015-10-08-at-8.30.11-AM

Allt idoliserande av Steve Jobs genom hans karriärsverk har alltid varit tröttsamt och obefogat enligt mig, men säger så mycket om hur mänskligheten fungerar.  Roligt med en film som tar oss bakom det och visar en skildring av Jobs tolkad mer med aspergerglasögon än av trånande fanboys och tekniknördar, men som gräver sig in i hans brister utan dömande ögon, för att ta fram hur brister omvandlas till paradoxala styrkor och skapar något alla kan dra nytta av.

”You can’t write code… you’re not an engineer… you’re not a designer… you can’t put a hammer to a nail. I built the circuit board. The graphical interface was stolen from Xerox Parc. Jef Raskin was the leader of the Mac team before you threw him off his own project! Someone else designed the box! So how come ten times in a day, I read Steve Jobs is a genius? What do you do?”

Det här är den där filmen som växer på en med tiden, ju mer den får smälta i ens huvud och ju mer hjärnan mognar ikapp med innehållets rent psykologiska och existentiella ämnen.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
19 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost

P&LFF 2014: Frank (2014)

Frank_hugeGenre: Absurt drama, dramedi
Produktionsland: Storbritannien, Irland
Manus: John Rosnosn, Peter Straughan
Regi: Leonard Abrahamson
Längd: 95 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Domhnall Gleeson, Maggie Gyllenhaal, Scoot McNairy, Carla Azar, François Civil, Tess Harper, Hayley Derryberry

Jon är en wannabe-musiker som inser att han tagit sig vatten över huvudet när han hakar på ett excentriskt indieband, lett av det enigmatiske jättehuvudet ”Frank”.

Jag har blivit extremt besatt av Syd Barrett det här året. Grundaren av det visionära bandet Pink Floyd. Galet geni. ”Crazy diamond”, kallad. Jag ser honom i det mesta jag tar mig för att utforska eftersom han ger den inspiration i livet jag alltid söker.

När jag ser den brittiska, (i dagens tid intetsägande ordet så håll i er) verklighetsinspirerade musikfilmen Frank av Lenny Abrahamson (Adam & Paul, What Richard Did) är det inte så mycket karaktärerna jag ser, eller handlingen, utan historien om Syd Barrett fast förklädd i en annan, lite mer disneylandsförpackad kostym.

Vad gäller skildringen överträffar i detta fall dikten verkligheten och det var också dom inblandade förgrundsfigurernas avsikt, med verklighetens ”Frank” i spetsen. Googla honom! En originell konstnär värd den uppmärksamhet han kan få.

Det är med andra ord en film som dansar helt efter min pipa i och med budskapet om att hänge sig åt det kompromisslösa skapandet för att inte förlora sitt ständigt växande hjärta i det ständigt växande konventionssamhället.

F_Feb1_0138

Trots det blir filmen mest som ett äggskal runt den kärnan och berör mig mer indirekt snarare än direkt. Jag ser allt filmen står för och förmedlar, men hade jag inte redan haft det bagage som jag har hade den inte nått ända fram – tror jag. Den skrapar mer på ytan än att verkligen dyka ner i innebörden av kreativ frihet rent känslomässigt men eftersom det redan ligger i mitt sprudlande intresse hittar jag ändå mycket konstruktivt att grubbla över.

Domhnall Gleeson (About Time, Harry Potter and the Deathly Hallows: Part II, Star Wars: Episode VII) som spelar filmens huvudkaraktär är en kämpande musiker som inte riktigt hittat öppningen där dom hisnande idéerna kommer ut. Han håller sig strukturerad och är mer av en teknisk människa än en kreativ.

Han ser dock en öppning när han får kontakt med titelkaraktären Franks minst sagt experimentiella åskknall till band. Gleesons roll blir därför av förklarliga skäl sällan särskilt omvälvande eller överraskande men givetvis sympatisk. Benämningen ”straight guy” har nog aldrig förr varit mer given om jag säger så.

F_Jan28_0197

Frank däremot… En excentrisk artist med gigantiskt huvud av papier maché och kreativitet så oregelbunden att den sticker iväg till platser få ens haft en tanke på att besöka. Han gömmer alltså sin identitet i det där stora huvudet och det är han som för mig blir en underbar, alternativ karikatyr av kreativa galningar som Syd Barrett, Roky Erickson och Daniel Johnston. Karaktärsarken är talande för sprudlande människor som närmar sig sitt schizofrena genombrott och personliga förfall.

Mycket intressant och inte desto mindre eftersom hans bandmedlemmar alla består av excentriska personligheter. Tyvärr blir dom övriga väldigt bleka och uttryckslösa i jämförelse med Frank – men inte enbart därför, då dom oavsett kunde ha fått lite mer att säga än vad dom fick. I ett lite mer ordinärt sammanhang hade vem som helst av dem stuckit ut, men givetvis sökte dom sig till någon som kunde sätta ribban ännu lite högre för dem.

Maggie Gyllenhaal (Secretary, The Dark Knight, Sherrybaby) spelar en av dessa och hon gör det som alltid mycket bra trots lite utrymme och får till och med titeln ”bandets egen Syd Barrett”. Jag skulle snarare kalla henne för bandets Sadie Mae Glutz, om något.

F_Feb5_0141

Frank själv spelas av Michael Fassbender (Shame, 12 Years a Slave, Hunger), som är en av högst ett par få skådespelare som jag håller högst av dagens nu aktiva. Hans rollval är definitivt originellt och också ett ganska passande val då jag alltid beundrat hans högst aktiva och speciella kroppsspråk. Framför allt kul att se honom i… åtminstone någon slags humor.

Filmen är nämligen lite för seriös för att räknas som komedi. Absurd dramedy i ett grått, brittiskt lager skulle jag nog kalla det. Jag minns inte ens om den tog vid i Storbritannien eller USA men rent stämningsmässigt hade den betydligt mer av det förstnämnda.

I och med att Michael Fassbenders ansikte är dolt får han agera desto mer med kroppen och rösten och kommer inte heller upp i den rent känslomässiga klass som han vanligtvis gör, åtminstone inte lika ofta. Prestationen är oavsett klanderfri och även om flera hade kunnat spela hans roll hade nog få eller ens någon gjort det direkt bättre. Jag hoppas han fortsätter ännu mer åt komedihållet i framtiden.

IMG_6354

Filmen är som helhet ändå en kreativ knuff att tänka längre vad gäller just kreativitet, men knuffen är ganska långsam, avvaktande och inte så plötslig som den hade kunnat vara. Jag hade önskat lite mer blixtar och dunder. Lärdomen finns dock ändå där; att aldrig styra kreativiteten åt ett håll som enbart handlar om bekräftelse utan behålla riktningen mot den kreativa kärnan i sig.

Kreativitet är i sig betydligt mycket mer intressant kraft än all bekräftelse eller berömmelse i världen och Frank statuerar ett viktigt exempel.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Peace & Love Film Festival 2014

10349894_734644086579867_574570449328844589_nPeace & Love Film Festival är inne på sin andra dag och det innebär ett antal recensioner av dalafestivalens 50 filmer. Festivalen har expanderat en hel del detta tredje år (med mig som festivalbloggare för andra året i rad) och innehåller nu – utöver specialfilmsektionen, kortfilmsektionen och tävlingsfilmsektionen även en barnfilmsektion och en dokumentärsektion.

Några av höjdpunkterna är brittiska musikfilmen Frank med Michael Fassbender i en minst sagt annorlunda roll, far-och-son-skildringen Starred Up med Jack O’Connell och Ben Mendelsohn i toppform och Gia Coppolas hypnotiserande ungdomsdrama Palo Alto efter en novellsamling av allkreatören James Franco.

Utöver detta bjuder festivalen bland annat på en ”master class” med Mary Ramos, som sedan Pulp Fiction (1994) varit Quentin Tarantinos ständige musikansvarige vilket säger en del med tanke på hans fingerfärdighet vad gäller musikval i sina filmer, som han förmodligen är bäst i filmhistorien på.

Jag kommer försöka recensera ett flertal av filmerna och med lite envishet även lyckas med mitt ultimatum om att skriva koooorta recensioner för att hinna med i det späckade schemat. Vad som händer om jag inte lyckas? Kanske får jag rehabilitera mig och byta intressebana till skönlitteratur…

PALO ALTO still 16

I backspegeln #18: Oscarsnomineringarna 2014

I-Backspegeln

Oscars 2014 1

Oscarsnomineringarna 2014 har presenterats. American Hustle och Gravity fick flest nomineringar (10 var) och 12 Years a Slave fick näst flest (9 st).

Antingen kommer det bli ett väldigt utspritt prisregn mellan dessa eller så kommer 12 Years a Slave bli Oscarsgalans största vinnare i år, då jag tycker att den har bäst chans både att ta hem ”Bästa film” och ”Bästa regi” för Steve McQueen (som i så fall skulle bli den förste svarta regissören att vinna priset i Oscarsgalans väldigt vita historia).

Jag vill sammanfatta valet av nomineringar genom att hävda att juryn har avlägsnat tummen från röven och börjat ge några av dem som förtjänat oscars mest de senaste åren nomineringar åtminstone; Michael Fassbender, Matthew McConaughey, Leonardo DiCaprio, Steve McQueen och en generellt ung, skådespelande klick namn framför en prenumererande veteranskara.

Positivt:

  • Nybörjaren Barkhad Abdi blev nominerad för birollen i Captain Phillips
  • Matthew McConaughey fick ÄNTLIGEN en nominering, efter så många ratade rollprestationer från de senaste fyra åren
  • Leonardo DiCaprio FICK en nominering för The Wolf of Wall Street trots den kyliga relationen med Oscarsgalan (endast tre nomineringar i karriären)
  • Michael Fassbender FICK en nominering för 12 Years a Slave trots den kyliga relationen med Oscarsgalan (ingen nominering alls i karriären tidigare)
  • June Squibb blev nominerad för birollen i jordnära Nebraska
  • Oprah Winfrey fick ingen landssympatinominering för The Butler

Negativt:

  • Inside Llewyn Davis ratades från ”Bästa film”, ”Bästa regi” för bröderna Coen OCH ”Bästa manus” från bröderna Coen
  • Robert Redford blev inte nominerad för soloprestationen i Al Is Lost
  • Det dialoglösa manuset för All Is Lost blev inte heller nominerat
  • Emmanuel Lubezski blev nominerad för fotot i Gravity men inte för det gudomliga fotot i To The Wonder (fast den filmen var trots allt inte i diskussionen)
  • Larry Smith nominerades inte för det fetsvartröda fotot i Only God Forgives (men den filmen var inte heller i diskussionen tyvärr)
  • Fotot för Spring Breakers var inte nominerat (men samma visa där)
  • James Franco blev inte nominerad för Spring Breakers (men samma visa där)

Värt att uppmärksamma:

  • Jackass Presents: Bad Grandpa är oscarsnominerad för ”Bästa smink och hårstyling”
  • Jonah Hill blev oscarsnominerad för andra gången, för ”Bästa manliga biroll”
  • Ingen nominering alls för evige oscarsfavoriten Tom Hanks
  • Ingen nominering alls för ”oscarsfilmen” The Butler
  • Ingen nominering till Idris Elba för Mandela: Long Walk to Freedom
  • Ingen ”Bästa regi” till Paul Greengrass för Captain Phillips
  • Daniel Brühl blev inte nominerad för Rush

Jag har försökt mig på att göra en tidig oscarstippning, för att se hur fel ute jag var idag om två månader när Oscarsgalan 2014 väl ägt rum.

Feral short filmBEST SHORT FILM (ANIMATED):
Feral (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Get a Horse!
Mr Hublot
Possessions
Room on the Broom

BEST SHORT FILM (LIVE ACTION):
Aquel No Era Yo (That Wasn’t Me)
Avant Que De Tour Perdre (Just Before Losing Everything)
Helium (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Pitääkö Mun Kaikki Hoitaa? (Do I Have to Take Care of Everything?)
The Voorman Problem

mandela-long-walk-to-freedom02BEST ORIGINAL SONG:
Let It Go – Frozen
Ordinary Love – Mandela: Long Walk to Freedom (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Alone Yet Not Alone – Alone Yet Not Alone
Happy – Despicable Me 2
The Moon Song – Her

BEST ORIGINAL SCORE:
The Book Thief
Gravity
Her
Philomena (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Saving Mr Banks

FrozenBEST ANIMATED FEATURE FILM:
Despicable Me 2
Frozen (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
The Croods
Ernest & Celestine
The Wind Rises

BEST FOREIGN LANGUAGE FILM:
The Great Beauty (Italy)
The Hunt (Denmark) (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
The Broken Circle Breakdown (Belgium)
The Missing Picture (Cambodia)
Omar (Palestine)

01. The Act of KillingBEST DOCUMENTARY FEATURE:
The Act of Killing (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Cutie and the Boxer
Dirty Wars
The Square
20 Feet from Stardom

BEST DOCUMENTARY SHORT SUBJECT:
SaveDigger
Facing Fear (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Karama Has No Walls
The Lady in Number 6: Music Saved My Life
Prison Terminal: The Last Days of Private Jack Hall

b640x600BEST MAKE-UP & HAIRSTYLING:
Dallas Buyers Club (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Jackass Presents: Bad Grandpa
The Lone Ranger

BEST PRODUCTION DESIGN:
American Hustle
Gravity
The Great Gatsby (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Her
12 Years a Slave

BEST SOUND EDITING:
cpbraAll Is Lost
Captain Phillips
Gravity (vinnaren) (moraliska vinnaren)
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Lone Survivor

BEST SOUND MIXING:
Captain Phillips (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Gravity
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Inside Llewyn Davis
Lone Survivor


Gravity-1200-800BEST VISUAL EFFECTS:

Gravity (vinnaren) (moraliska vinnaren)
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Iron Man 3
The Lone Ranger
Star Trek Into Darkness

BEST COSTUME DESIGN:
American Hustle
The Grandmaster
The Great Gatsby
The Invisible Woman (vinnaren) (moraliska vinnaren)
12 Years a Slave

Film Review NebraskaBEST CINEMATOGRAPHY:
The Grandmaster
Gravity (vinnaren) 
Inside Llewyn Davis (moraliska vinnaren) 
Nebraska
Prisoners

BEST FILM EDITING:
American Hustle
Captain Phillips
Dallas Buyers Club
Gravity (vinnaren) 
12 Years a Slave (moraliska vinnaren)

dallas-buyers-club-jared-leto.BEST SUPPORTING ACTOR:
Bradley Cooper – American Hustle
Barkhad Abdi – Captain Phillips
Michael Fassbender – 12 Years a Slave (moraliska vinnaren)
Jonah Hill – The Wolf of Wall Street
Jared Leto – Dallas Buyers Club (vinnaren) 

BEST SUPPORTING ACTRESS:
Jennifer Lawrence – American Hustle
Lupita Nyong’o – 12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Sally Hawkins – Blue Jasmine
Julia Roberts – August Osage County
June Squibb – Nebraska

mmc-dallasBEST ACTOR IN A LEADING ROLE:
Christian Bale – American Hustle
Bruce Dern – Nebraska (moraliska vinnaren)
Leonardo DiCaprio – The Wolf of Wall Street
Chiwetel Ejiofor – 12 Years a Slave
Matthew McConaughey – Dallas Buyers Club (vinnaren) 

BEST ACTRESS IN A LEADING ROLE:
Cate Blanchett – Blue Jasmine (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Amy Adams – American Hustle
Sandra Bullock – Gravity
Judi Dench – Philomena
Meryl Streep – August Osage County

12-years1BEST ADAPTED SCREENPLAY:
Richard Linklater, Julie Delpy, Ethan Hawke – Before Midnight
Billy Ray – Captain Phillips
Steve Coogan and Jeff Pope – Philomena
John Ridley – 12 Years a Slave (vinnaren)  (moraliska vinnaren)
Terence Winter – The Wolf of Wall Street

BEST ORIGINAL SCREENPLAY:
Eric Warren Singer and David O Russell – American Hustle
Woody Allen – Blue Jasmine
Craig Borten & Melisa Wallack – Dallas Buyers Club
Spike Jonze – Her
Bob Nelson – Nebraska (vinnaren) (moraliska vinnaren)

americanhustle1301

BEST DIRECTOR:
David O Russell – American Hustle
Alfonso Cuaron – Gravity
Alexander Payne – Nebraska
Steve McQueen – 12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Martin Scorsese – The Wolf of Wall Street

BEST PICTURE:
12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Captain Phillips
Gravity
Philomena
The Wolf of Wall Street
Nebraska
American Hustle
Dallas Buyers Club
Her

Blir det som jag tror (eller till och med som jag i nuläget hoppas) så kommer 12 Years a Slave rycka ifrån och bli galans tydliga vinnare mot slutet, medan Gravity ligger därefter utan någon av dom tunga priserna. American Hustle kommer däremot gå ifrån galan utan en enda oscarsstatyett.

Möjligen kan American Hustle vinna för bästa originalmanus eller kostym, men i dom andra kategorierna finns det uppenbarligen mer givna vinnare (detta sagt utan att ha sett filmen ännu). Vi får se om detta faktiskt blir utgången, den 2-3 mars i år!

12-years-a-slave-steve-mcqueen-lupita-nyongo

Stockholm Filmfestival: 12 Years a Slave (2013)

Adobe Photoshop PDFGenre: Historiskt drama, Biografi
Produktionsland: USA
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridely
Längd: 133 min
Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Benedict Cumberbatch, Michael Fassbender,Sarah Paulson, Lupita Nyong’o, Paul Giamatti, Paul Dano,Quvenzhané Wallis, Alfre Woodard, Dwight Henry, Adepero Oduye, Michael K Williams, Brad Pitt, Scoot McNairy, Ruth Negga, Garret Dillahunt

Solomon Northup är välutbildad och har talang för musik. Han bor med sin fru och sina barn i Saratoga i New York. En dag blir han kontaktad av två män som påstår sig jobba för en cirkus och Solomon tackar ja till att ackompanjera deras cirkusnummer på fiol under en kort period. Men efter att ha tagit ett glas med männen vaknar han omtöcknad och bunden och ställs inför den fasansfulla sanningen: han ska transporteras till södern som slav.

Steve McQueen blev en av mina absoluta favoritregissörer av modern tid när Hunger (2008) kom och sedan följdes upp med min personliga favorit, Shame (2011 – se recension!). Jag har längtat efter 12 Years a Slave – hans film om USA:s slavperiod, i flera år, redan före Shame såg dagens ljus. Höga ambitioner hos mindre mästare är något alldeles särskilt.

Av alla förväntansfulla saker med detta nya filmprojekt var jag bland annat mycket spänd på att se ifall han kunde ta en så pass traditionellt omspännande historia (perioddrama, många års tidsomfattning, många karaktärer, typiskt oscarsmaterial) och visa att han var rätt man för jobbet, med sin fäbless för rått och ovanligt ärligt filmberättande.

Dessutom fanns det funderingar kring hur pass mycket jag skulle kunna isolera den här filmen från Quentin Tarantinos slavskildring Django Unchained (2012 – se recension!), som kom mindre än ett år före denna. Nu behöver jag dock inte fundera längre och än mindre vara orolig. 12 Years a Slave är givetvis inte en tråkigare, mer traditionell kopia av Quentin Tarantinos underhållande westernexplosion.

12 yrs

Visst har dom rent miljömässiga likheter, men där 12 Years a Slave är ett seriöst försök att återberätta USA:s mörka och överskuggade slavhistoria så fungerar Django Unchained som en kraftfull satir över samma ämne – fast i westerntappning, och ett fyndigt skildrande av människans fascination för våld, sadism och maktförhållanden (just som Vincent Brown från Harvard University talar om i denna diskussion).

Det är två helt olika typer av filmer och det är bara fånigt att jämföra vilken film som skildrar slaveriet bäst för dom siktar inte efter samma reaktion. Det är som att jämföra Schindler’s List (1993) med Inglourious Basterds (2009). Vem fan gör det?

Jag sätter mig i Grands största salong, sista dagen på filmfestivalen. Stunden var äntligen kommen. Bredvid mig har två äldre kvinnor gjort en svensk klassiker och satt sig så att en tom stol bara väntar på att fyllas av mig, mitt framför duken.

Damerna småpratar om ditten och datten innan dom nämner filmen, som dom uppenbarligen är totalt blanka om. Dom måste ha vunnit biljetterna på nåt lotteri på arbetsplatsen eller nåt. Den ena undrar vad det är för typ av film egentligen? ”Är det nån komedi eller?” Den andra vet inte. ”12 Years a Slave… Visst är det en konstig titel ändå? Tycker du inte?” ”Jo, jo, visst är det det.”

Hon som verkade vara sugen på komedi höll för ögonen redan några minuter in i filmen och höll på att få andnöd efterhand – så långt kan jag säga.

DF-02720.CR2

Men så är det här knappast en film som håller tillbaka bara för att smeka ”feelgood junkies” medhårs heller. Den oerhörda, påfrestande kamp Solomon Northup får genomlida börjar ganska omedelbart då han luras in i en fälla för att kunna säljas som ett boskap för lättförtjänta fiffelpengar. Hädanefter kommer minnena av hans fria liv endast vara just minnen – drömmar, som han gång på gång rycks upp ur.

Solomon är dock fast besluten att kämpa för den frihet han har rätt till och tänker inte vika sig för dom slavägare som tror sig äga honom, men snart går det upp för honom att i den situation han har hamnat i finns det inga fördelar med att ifrågasätta något. Inte om man vill överleva.

”If you want to survive, do and say as little as possible. Survival’s not about certain death, it’s about keeping your head down.”

Att se en god, rättvis människa brytas ner på grund av sin heder och för sin benfasta tro på rättvisa är oerhört påfrestande att se. Regissör Steve McQueen har utforskat det i debutfilmen Hunger och här är det som hans erfarenheter slår blom.

12 Years a Slave viker inte en millimeter för att visa den brutalitet som härdar och förintar dom maktlösa slavarna. Med knäckande bildkompositioner av Sean Bobbit (fotografen bakom HungerShame och årets andra bästa film, The Place Beyond the Pines) som fryser fast i bakhuvudet är filmen som en spark mot genitalierna.

En vagn i fågelperspektiv som avslöjar hur slavar packas som strömming. Kvarvarande på överarbetade händer som vibrerar ut i fingerspetsarna av utmattning. En närbild på ett ansikte vars ögon skriker efter hjälp.

TWELVE YEARS A SLAVE

Steve McQueen berättar – till filmens enormt vackra fotos försvar, att han inspirerats av konstnären Francisco de Goya, vars kusliga våldsmålningar är så starka just eftersom dom skriker; ”Titta! Titta på dem!”

Filmen regnar av definierande moment för vad McQueen vill säga. Detta minst lika skickligt som Spielbergs mästerverk Schindler’s List och heliga skrifters mytologiska berättande. Jag vill sträcka mig till att säga sådana stora ord eftersom det var precis den känslan jag fylldes av gång på gång. [Från och med nu avslöjar recensionen vissa händelser i filmen…]

Som när Solomon är på väg att undslippa slaveriet då hans vän i samma situation blir räddad av sin vite adelsbekant, men ignoreras då vännen inte vill riskera friheten han just återfått i sista stund.

Som när ingen ropar upp Solomons namn på slavsorteringen och allt ser ut att updagas som ett stort missförstånd, tills en en högfärd herre tvingar Solomon att följa honom då den slav han letar efter (”Platt”) inte verkar ha infunnit sig (läs; överlevt så långt).

Som när en den flitiga slavkvinnan Patsy – infödd i slaveri och evig fångenskap, tillverka dockor av gräs. Fina dock i vackra utstyrslar, vita och svarta.

Som när Solomon vill få tyst på en mammas sorg efter berövandet av hennes barn i slavförsäljningen och en konfrontation utbryter över hur man bäst bör hantera sin sorg och förtvivlan för att inte falla samman.

12 Years a Slave f2025fc418120e2c7dbe8e150986b707

Som när Solomon hängs upp i ett träd och tvingas balansera sina tår i hal lera för att stötta kroppen från att inte hängas till döds. Hur hans kamp pågår i vad som känns som en evighet, medan ingen hjälper honom. Människor passerar, men alla vänder andra kinden till. Slavägare, arbetare och slavar. Här finns ingen hjälp alls att hoppas på. Du är dömd att överleva endast för din egen skull.

Steve McQueens berättarstil är här i sitt esse då hans långsamma kvarvarande vid situationen utan att distrahera scenen med klipp mjölkar fram en långt mycket högre uppfattning hos tittaren för vilken tortyr Solomon faktiskt går igenom. McQueen har förgyllt sina filmer på samma sätt förr, om man säger så.

Få glömmer sångnumret i Shame, då han väljer att låsa kameran på Michael Fassbenders ansikte tills en tår faktiskt trängs fram ur hans annars så känslodistanserade person, eller det senare soffsamtalet mellan Fassbender och Carey Mulligan som i en knappt tio minuter lång tagning blir en duell i superbt skådespelande.

För att inte tala om i Hunger, där han återigen låter Fassbender samt skådespelaren Liam Cunningham duellera mot varandra genom ett bordssamtal som pågår i dryga 17 minuter utan klipp! Ett världsrekord vad gäller scenlängd utan klipp sägs det och smått unikt filmskapande.

Steve McQueen är med andra ord inte bara en filmskapare med fallenhet för kontroversiella skildringar, utan sätter dessutom en mycket effektiv prägel på dem rent stilistiskt men det är aldrig avsett endast för stil utan är verkligen något som stärker dramatiken.

12-years-a-slave-2013-sarah-paulson-and-michael-fassbender

Dom definierande stunderna i 12 Years a Slave slutar dock inte där. Ögonblicket då en vit, arbetande ”nej”-sägare till slaveriet (spelad av Brad Pitt i hans karriärs stoltaste ögonblick) hamnar i diskussion med den sadistiskt destruktive slavägaren Epps (Michael Fassbender) och Pitts karaktär tydliggör sitt ogillande mot slaveriet.

På något vis lyckas Epps med sin brist på humanitet sätta Pitt på pottan och att se en så stor filmstjärna bli nergjord för en god sak är ett av filmens mest olustiga ögonblick. Pitts karaktär försöker hålla hedern uppe, men blir förudmjukad för sina goda tro. Samtidigt är det endast ett av minst ett dussin ”touchdowns” i storstilat skådespeleri från den felfrie giganten Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus).

När det kommer till storstilat skådespeleri så är han den här gången omringad av prestationer. Chiwetel Ejiofor (Children of Men, Love) bär filmen på sina axlar med en känslostorm som får mig att darra av ansträngning. Hans godhet och hans frustrerande kamp är i sig lika distinkta som piskrapp.

För att inte tala om mexikansk-kenyanske Lupita Nyong’o, som spelar den unga kvinnan Patsy som varit slav sedan födseln och endast hört om frihet genom sina medslavar. Den komplicerade desperationen i Patsy – bland det värsta jag skådat, kommer fram genom en häpnadsväckande bredd från en skådespelerska som osannolikt nog gör sin långfilmsdebut!

Listan kan göras lång med skådisar på toppen av sin förmåga; Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire), Sarah Paulsen (American Horror Story, Game Change), Paul Dano (Little Miss Sunshine, Prisoners), Benedict Cumberbatch (Sherlock, Star Trek Into Darkness), Paul Giamatti (Sideways, John Adams), Dwight Henry (Beasts of the Southern Wild). För att inte blir alltför långrandig kring vad varje aktör tillför ger jag dem istället en kollektiv, stående ovation då i stort sett samtliga oavkortat visar sig från sin bästa.

DF_02654.CR2

En av filmens mest trollbindande stunder i scenväg får jag inte glömma att nämna. Solomon går till ett närliggande plantagepalats för att hämta Patsy och bjuds på en tekoppsstund med husets svarta dam, spelad av Alfre Woodard (The Piano Lesson, Miss Ever’s Boys, Steel Magnolias).

Samtalet hon för med sällskapet når apokalyptisk stämning när hon berättar om hur hon står bakom sin härskande mans destruktiva maktspel i både bra och dåliga stunder, hellre än att arbeta som slav utan mänsklig rätt ute på fälten tills hon dör.

Hennes ord är skrämmande, men med det vi vid det här laget har i bagaget är det ännu mer skrämmande hur jag som tittare förstår hennes lortiga val och säkert själv skulle kunna gjort detsamma.

Dessutom ryser jag när jag inser hur slående den här positionen går att se som en metafor för den tyske medborgarens roll i ett nazistyrt stormaktsland, eller ännu mer kvinnans roll i en mansdominerad miljöJag börjar känna efter i salongen över hur många äldre kvinnor som kan identifiera sig med detta ojämna maktspel, där mannen varit en kugge för vardagspositionen i livet.

Vad Solomon och slavarna går igenom här är obeskrivligt, stötande och knäckande, men fler paralleller till vår samtid som är än mindre metaforiska går att se. Slavhandel sker än idag över hela vår jord. Den traffickingmarknad som Lukas Moodysson skildrade i Lilja 4-ever (2002) är ett direkt exempel på ett nästan identiskt händelseförlopp för oskyldiga människor och som vi gör alldeles för lite för att motverka.

Sånt här sker i Sverige, i våra egna städer, men det är först när vi ser det på film som vi känner allvaret i det.

12-years-a-slave-img02

Sedan kan vi tala om hur svarta än idag är en minoritet, hur välkänt det än må vara. Mer än 75 procent av dom karaktärer vi ser på film är vita skådespelare – bara en sådan sak. Spelar en svart skådespelare huvudroll i sin egen handling består handlingen oftast av ett tema om svartas rättigheter, eller så är huvudrollen ghettosnut eller ghettobrottsling.

Vår uppdelning mellan svart och vitt som om färger vore ett kriterium är fortfarande alltför tydlig. Slavskildringar görs fortfarande så pass sällan att var och en blir originell på ren basis. Det är med andra ord inte på något sätt jämställda förhållanden för ”icke-vita” ens i branschen 12 Years a Slave har skapats inom.

Jag kan inte beskriva det på ett bra sätt, men 12 Years a Slave är en lika komplett historiedemonstration av USA:s mörka slavhistoria på samma sätt som Schindler’s List är det för händelserna under Förintelsen. Skillnaden är att 12 Years a Slave är en betydligt mycket viktigare film än vad Schindler’s List är och jag hoppas att varje människa kan se det gigantiska värdet i Solomon Northups historia och Steve McQueens film.

Jag hoppas också att jag på Oscarsgalan kommer att få se denna som den stora vinnaren och för första gången på sex år känna att den vita, föråldrade mansjuryn har gjort rätt bedömning, för det här är en av årets två klart bästa filmer!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot:
 För att få det överstökat; filmen klarar Bechdel-testet minst en gång men förmodligen fler. Jag tänker framför allt på Patsys fikasamtal tillsammans med Alfre Woodards karaktär.

Fortsättningsvis; 12 Years a Slave är en film som skildrar förtrycket mot svarta människor som slavar i 1800-talets USA, men den stannar inte där utan skildrar i högsta grad förtrycket mot svarta kvinnor.

Den infödda slaven Patsy är den som får utstå överlägset mest våld trots att hon är en flitigare slav än fem män tillsammans.

Hon genomlider indragen vilotid, våldtäkt och en råpiskad rygg som är bland det vidrigaste jag sett på film. Hennes mentala ohälsa är en tortyr i sig att bevittna. Hon utnyttjas av sin vite ägare på långt värre sätt än någon man och ändå står hon rakryggad.

Dessutom visar se en mamma förlora sina egna barn för att aldrig se dem mer och på grund av att hennes sorg är för störande för dom vita människorna så tystas hon på det mest effektiva sättet – avrättning.

DF_02659.CR2

Vi får även en inblick i hur kvinnor som inte var slavar levde under adelns villkor. Man skulle kunna säga att 12 Years a Slave är en film som skildrar ett helvete för kvinnan lika mycket som den skildrar ett helvete för den svarta människan. Liksom rasismen ekar även kvinnoförtrycket kvar än idag.

Den svarta kvinnan var den mest utsatta under USA:s slavperiod och om det kan du läsa mer om i denna intressanta artikel från AlterNet. Den svarta kvinnan fungerade både som slav, sexslav och avelsdjur. Barn som föddes av slavar räknades nämligen per automatik som slavar och därför såg mången man sin chans att avla fram fler slavar till sitt stall. Trevliga tider.

Summeringsvis får faktiskt Patsy – mer än den i slutändan omåttligt lyckligt lottade Solomon Northup, stå som symbol för det tragiska livsöde som slaveriet innebar. Ingen räddning kom för henne för hon hade ingen att rädda henne.

Vem blir näste Bond, James Bond?

banner

Det här inlägget är min personliga kartläggning kring precis det som titeln antyder. Vem blir näste Agent 007, när väl Daniel Craig lägger agentskorna på hyllan som det ju ryktas om både av och till?

Inlägget gör jag i samarbete med Ladbrokes, som har en finfin Bond bettinglista på vilka skådespelare som har bäst odds för att bli näste Bond, James Bond!

Jag tänkte vara lite alternativ och tänka mer utanför ramarna med mina kandidater som näste Bond-skådespelare. Kriteriet jag har är att skådespelaren ska vara brittisk och svårare än så behöver det inte vara.

gqusjune-2

Michael Fassbender

För mig är det inget snack om saken att stilige, elegante, gentlemannabrittiske, varme, kallhamrade, talangfyllde och briljante britten Michael Fassbender är optimal som näste skådespelare att spela James Bond efter Daniel Craig. Han har precis allt som krävs och mer än så.

Problemet är dock att även om tanken är kittlande så vill jag inte se honom i rollen just för att han har betydligt mer att hämta genom att fortsätta vara majestätiskt bra i alla andra, bättre och mer komplexa filmroller han kan ta. Men ändå.

????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Robert Pattinson

Twilight-vampyren är en underskattad skådespelare med ambitioner och som är bra på att välja sina filmprojekt. Han vann över mig på samma sida med Remember Me (2010) och har sedan dess även övertygat i Water for Elephants (2011) och samarbetat med David Cronenberg i Cosmopolis (2011), mellan Twilight-varven.

Nu är vampyrtänderna bortplockade och eftersom han är av brittisk härkomst skulle ju rollen som kvinnotjusande, iskall och smygande agent vara som en promenad i parken. En ung James Bond skulle ge en ny fräschör och Agent 007 skulle få ett gäng yngre tjejer på köpet direkt. Om James Bond ska bli mer ”hip” så är Pattinson ett intressant kort, helt klart. James Bond Jr. kanske…

pete_468x670

Pete Doherty

Den extrembohemiske Libertines– och Babyshambles-sångaren Pete Doherty har skådespelat förut (i filmen Confession of a Child of the Century).  Lek med tanken att han skulle ta sig ann rollen som Agent 007. Han kommer givetvis färga av i princip hela sin personlighet på karaktären eftersom han ändå inte är någon erfaren skådespelare.

Från och med Petes inträde så räcker det inte längre med dry martinis oavsett hur dom är tillfixade. Tyngre grejer är beställda innan du hinner säga ”rehab”. Bond kommer vara en verklig libertin, tungt heroinberoende men också väldigt poetisk. James Bond kommer visa några sidor vi inte sett förut, minst sagt!

Daniel-day-lewis-o_1679972a

Daniel Day Lewis

Vår tids antagligen störste method acting-skådespelare må vara 55 år (!) redan, men visst kan han väl klämma ur sig några Bond-filmer i rad om han ändå spelar samma karaktär flera gånger om. Det skulle vara så satans värt det bara för att se gamle Daniel ägna ett år åt att gå in i karaktären på heltid.

Han kommer skriva in sig under hemlig identitet i Storbritanniens riktiga underättelsetjänst, åka till jordens alla resmål, erövra jordens alla skönheter och givetvis rädda jordklotet från verklighetens världsantagonister. Därefter är han redo. Det kan bli hans magnum opus i skådespelarväg och han kommer göra mycket nytta på vägen!

Dan-looking-HOT-daniel-radcliffe-15781568-460-690

Daniel Radcliffe

Han kommer alltid bli ihågkommen som ”Harry Potter-skådisen”. Han kommer alltid vara en liten pojke med ängslig blick och ganska ensidigt skådespeleri. Han vill ju dock givetvis tvätta av sig trollkarlskostymen och faktiskt bli bemött som en riktig man. Han nöjer sig inte med att leva vidare på Potter-pengar.

Hur ska han då gå till väga för att ta steget bort från sin bakgrund? Genom att byta en franchise mot en annan och sadla om till James Bond såklart! Det kan vara det enda utvägen, tragiskt nog och han kommer ge sig jädrans på att ta den chansen. Agent dubbelnolla med vilsen blick och snällt bemötande, träd fram…

Russell-Brand

Russell Brand

De flesta är överens om att James Bond i Roger Moores skepnad var en stora lustigkurren som hela tiden hade en räv bakom örat. Detta kan tas ett steg längre genom att låta Storbritanniens längsta och mest långhårige clown – Russel Brand, spela Bond. Varför helt enkelt inte löpa hela linan ut och omvandla Bond-franshisen till en musikal när man ändå är igång och låt då filmens karaktärer framföra varje films Bond-låt tillsammans när det är som mest spännande.

Richard Curtis (Blackadder, Four weddings and a Funeral, Notting Hill) regisserar för att ge första filmen lite mysig Love Actually-feeling. Amanda Seyfried kan vara en skönsjungande Bond-brud och John Travolta kan göra ett nytt karriärslyft som den store Bond-skurken. Hugh Grant spelar M och Rowan Atkinson är givetvis Q och slår därmed John Cleeses version vad gäller fumlighet med hästlängder.

article-2262011-16ED2882000005DC-746_634x889

Sacha Baron Cohen

Ett alternativ ifall inte Russell Brand vill ”branda” sig som Bond-skådis är att helt enkelt casta Ali G/Borat/Brüno/The Dictator-galningen Sasha Baron Cohen i rollen och låta allt i övrigt göras enligt planerna.

Han om någon är nog redo att bära en ny karaktär på sina axlar efter att ha gått i ungefär samma fotspår tidigare, men samtidigt visa abmitioner att ta sig ann lite mer seriösa roller (Sweeney Todd, Hugo, Les Misérables). Märk noga att jag poängterade ”lite” mer seriösa roller. James Bond är nog alldeles lagom allvarligt för honom.

????????

Cate Blanchett

Om vi nu ska ta ut svängarna lite så är det ju inte mer än rätt att ha en kvinnlig skådespelare att spela Agent 007! Mitt förslag är Cate Blanchett, då hon har en kallhamrad närvaro, är stensäker i sina karaktärer och klär dessutom väldigt bra i kostym.

Hon är lite äldre än den typiske Bond-skådisen… fast vänta nu, det är hon inte alls. Hon är inte ens 44 år och det är ju snarast en standardålder för Bond. Kvinnor och besattheten vid ålder spelar mig inte oväntat ett spratt.

Men visst vore det intressant att vända på James Bond-rollen, så att Bond är en egotrippad kvinna med rätt att döda och som får alla män på fall, men inte utan att luska fram något som kan få henne att fullfölja hennes farliga uppdrag på samma gång. Hon är hårdast av dem alla, i alla lägen och alla män vill vara som henne. Livsfarlig, svart och vit och alltid steget före de gangstermoguler hon besegrar.

Jag har särskilt Blanchetts insats som agent i filmen Hanna (2011) i bakhuvudet när jag försöker fantisera hur hon skulle vara som Bond. Seriöst så vill jag verkligen se det här göras, just seriöst också men väldigt medvetet!

Pegg

Simon Pegg

Visst kommer alla James Bond-nördar att bli glada om vår käre Bond faktiskt spelades av en riktig nörd? Simon Pegg – med meriter som både zombiedödare (Shaun of the Dead), supercop (Hot Fuzz) och agentassistent (Mission Impossible 3-4) har dessutom det som krävs i bagaget för att kvalificeras för uppdraget som hemlig agent i rikets tjänst.

Edgar Wright kan regissera honom och vi kommer paradoxalt nog få den mest adrenalinfulla berg-och-dal-banan till Bond-film med dessa herrar i kanoten!

article-0-19827111000005DC-126_634x793

Sean Connery

Gamle Sir Connery har hunnit bli 82 år gammal vid det här laget och lade skådespeleriet på hyllan för åratal sedan, men visst skulle det vara mysigt att se den ultimate agent 007 (enligt många) göra comeback som en väldigt, väldigt pensionerad agent med rätt att döda?

Bond-franchisen har ju lyckats föryngra sig med de senaste filmerna, så hur ska man över huvud taget kunna ta detta vidare in i framtiden? Genom att föråldra franschisen så klart!

Föreställ er en enormt gubbsjuk Bond anstränga sig för att över huvud taget erövra de yngre bond-brudarna eller ens vara i tillstånd att köra sina bilar. Ålderskrämporna 007 hade i  Skyfall är rena barnleken jämfört med vad en mer än 80-årig Connery skulle få.

This_Is_England_3.jpg_cmyk-orig

Thomas Turgoose

Ingen brittisk skådespelare är väl mer brittisk än This Is England-grabben? När jag visualiserar en typisk britt så är det ganska precis honom jag ser. Eftersom James Bond är bland det mest brittiska som finns så tycker jag att det är dags att karaktären spelas av en riktig britt!

Därför lägger jag min röst på Thomas Turgoose som en mer rultig, blek, ”fish and chips”-ätande och mer arbetagrabb-kompatibel Bond, James Bond. Det riktiga jobbet görs på gatan om det så står ”hemlig agent” eller ”byggarbetare” i CV:t och det vet unge herr Turgooses gestaltning allt om.