I spåkulan: The Light Between Oceans (2016)

Jag behöver inte säga så mycket om The Light Between Oceans (börjar alltså med att ifrågasätta det här inläggets existens). Och även om den utomordentligt lagom korta trailern inte säger så värst mycket heller, säger den allt som behövs.

Derek Cianfrance, som gjorde tunggripande relationsdramerna Blue Valentine (2010) och The Place Beyond the Pines (2012/2013 – läs min tiotaggade tokhyllning här), regisserar och har skrivit adaptionen på M.L. Stedmans roman tryckt 2012, om en kustboende fyrtornsskötare och hans fru, som räddar ett barn från havet och uppfostrar det tillsammans.

Nyligen korade drottningen av skådespeleri – Alicia Vikander (Hotelltrubbel och huvudbry, Ex Machina), ser ut att vara som gjord för rollen som Isabel Sherbourne. Börjar gråthulka bara av trailern och distansera mig mot alla ikoner hon överglänser i sin ursinniga ”tour de force”.

Som pojkvännen (i film som i verklighet) Tom Sherbourne ser vi mästaren Michael Fassbender (Hunger, Shame), som äntligen tycks ha fått material värdig hans talanger igen efter några års sökande. Som om inte det vore nog, är alltid respektabla doldisen Rachel Weisz (The Fountain, Oz the Shit and Shut the F*ck Up) med.

Laddningen denna sammanlagda kemi ger mig – inklusive den stämningsfyllda kustetableringen, är överjordlig. Jag känner bara att jag vill gå ut i havet med nakna fötter och låta den här vågen av kvalitativt drama S-K-Ö-L-J-A Ö-V-E-R M-I-G helt och hållet. Take me! I’m yours.

Filmen har förväntad premiär internationellt framåt september, men kanske dyker den upp på Cannes om ett par månader innan dess?

Steve Jobs (2015)

Genre: Drama, Kammarspel, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Aaron Sorkin
Regi: Danny Boyle
Längd: 122 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Kate Winslet, Seth Rogen, Jeff Daniels,Michael Stuhlbarg, Katherine Waterston, Perla Haney-Jardine,Ripley Sobo, Makenzie Moss, Sarah Snook, John Ortiz, Adam Shapiro, John Steen, Stan Roth, Mihran Slougian

En man förkroppsligar den digitala revolutionen mer än någon annan. Han hade en vision om en tid då tillgången till information skulle bli var mans egendom. Han var en inspiratör, men stod inte oemotsagd. Efter att ha fått sparken från sin egen skapelse gjorde han en bejublad återkomst och vände ett dödsdömt företag till en föregångare inom design och funktion. Men framgången hade sitt pris. För entreprenören fanns alltid en lösning. För maken, fadern, vännen och affärspartnern Steve Jobs var verkligheten en annan.

Steve Jobs berättar om en ikon betraktad från den grupp människor som stod honom närmast.

Danny Boyle har regisserat Aaron Sorkins manuskript utifrån Walter Isaacsons biografi. I huvudrollen som den karismatiske företagsledaren ser vi Michael Fassbender. 

Can a great man be a good man?

Aaron Sorkins (A Few Good Men, The Social Network, Moneyball) biografiska manus om Steve Jobs tar huvudrollen och gör med psykologiskt snarare än omständighetsbaserat skildrande innehållet mer intressant för mig. Sorkin lyfter fram dom sociala bristerna och avsaknaden av empati hos Jobs. Filmen utspelas under tre viktiga ögonblick vid olika tidpunkter under Steve Jobs liv.

Gillar att favoriten Michael Fassbender (Hunger, Shame, Prometheus och Magneto i senaste X-Men-filmerna) porträtterar Jobs genom det djupt psykologiska textmaterialet istället för genom yta. Extra kul just att det inte lagts så värst mycket krut Fassbenders utseendemässiga omvandling utan att fokuset ligger på agerandet, likt på en teaterscen och i den världen, där det finns en större respekt rent kulturellt för omtolkning snarare än härmande.

Allt idoliserande av Steve Jobs genom hans karriärsverk har alltid varit tröttsamt och obefogat enligt mig, men säger så mycket om hur mänskligheten fungerar.  Roligt med en film som tar oss bakom det och visar en skildring av Jobs tolkad mer med aspergerglasögon än av trånande fanboys och tekniknördar, men som gräver sig in i hans brister utan dömande ögon, för att ta fram hur brister omvandlas till paradoxala styrkor och skapar något alla kan dra nytta av.

”You can’t write code… you’re not an engineer… you’re not a designer… you can’t put a hammer to a nail. I built the circuit board. The graphical interface was stolen from Xerox Parc. Jef Raskin was the leader of the Mac team before you threw him off his own project! Someone else designed the box! So how come ten times in a day, I read Steve Jobs is a genius? What do you do?”

Det här är den där filmen som växer på en med tiden, ju mer den får smälta i ens huvud och ju mer hjärnan mognar ikapp med innehållets rent psykologiska och existentiella ämnen.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
19 – Totalt

P&LFF 2014: Frank (2014)

Genre: Absurt drama, dramedi
Produktionsland: Storbritannien, Irland
Manus: John Rosnosn, Peter Straughan
Regi: Leonard Abrahamson
Längd: 95 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Domhnall Gleeson, Maggie Gyllenhaal, Scoot McNairy, Carla Azar, François Civil, Tess Harper, Hayley Derryberry

Jon är en wannabe-musiker som inser att han tagit sig vatten över huvudet när han hakar på ett excentriskt indieband, lett av det enigmatiske jättehuvudet ”Frank”.

Jag har blivit extremt besatt av Syd Barrett det här året. Grundaren av det visionära bandet Pink Floyd. Galet geni. ”Crazy diamond”, kallad. Jag ser honom i det mesta jag tar mig för att utforska eftersom han ger den inspiration i livet jag alltid söker.

När jag ser den brittiska, (i dagens tid intetsägande ordet så håll i er) verklighetsinspirerade musikfilmen Frank av Lenny Abrahamson (Adam & Paul, What Richard Did) är det inte så mycket karaktärerna jag ser, eller handlingen, utan historien om Syd Barrett fast förklädd i en annan, lite mer disneylandsförpackad kostym.

Vad gäller skildringen överträffar i detta fall dikten verkligheten och det var också dom inblandade förgrundsfigurernas avsikt, med verklighetens ”Frank” i spetsen. Googla honom! En originell konstnär värd den uppmärksamhet han kan få.

Det är med andra ord en film som dansar helt efter min pipa i och med budskapet om att hänge sig åt det kompromisslösa skapandet för att inte förlora sitt ständigt växande hjärta i det ständigt växande konventionssamhället.

Trots det blir filmen mest som ett äggskal runt den kärnan och berör mig mer indirekt snarare än direkt. Jag ser allt filmen står för och förmedlar, men hade jag inte redan haft det bagage som jag har hade den inte nått ända fram – tror jag. Den skrapar mer på ytan än att verkligen dyka ner i innebörden av kreativ frihet rent känslomässigt men eftersom det redan ligger i mitt sprudlande intresse hittar jag ändå mycket konstruktivt att grubbla över.

Domhnall Gleeson (About Time, Harry Potter and the Deathly Hallows: Part II, Star Wars: Episode VII) som spelar filmens huvudkaraktär är en kämpande musiker som inte riktigt hittat öppningen där dom hisnande idéerna kommer ut. Han håller sig strukturerad och är mer av en teknisk människa än en kreativ.

Han ser dock en öppning när han får kontakt med titelkaraktären Franks minst sagt experimentiella åskknall till band. Gleesons roll blir därför av förklarliga skäl sällan särskilt omvälvande eller överraskande men givetvis sympatisk. Benämningen ”straight guy” har nog aldrig förr varit mer given om jag säger så.

Frank däremot… En excentrisk artist med gigantiskt huvud av papier maché och kreativitet så oregelbunden att den sticker iväg till platser få ens haft en tanke på att besöka. Han gömmer alltså sin identitet i det där stora huvudet och det är han som för mig blir en underbar, alternativ karikatyr av kreativa galningar som Syd Barrett, Roky Erickson och Daniel Johnston. Karaktärsarken är talande för sprudlande människor som närmar sig sitt schizofrena genombrott och personliga förfall.

Mycket intressant och inte desto mindre eftersom hans bandmedlemmar alla består av excentriska personligheter. Tyvärr blir dom övriga väldigt bleka och uttryckslösa i jämförelse med Frank – men inte enbart därför, då dom oavsett kunde ha fått lite mer att säga än vad dom fick. I ett lite mer ordinärt sammanhang hade vem som helst av dem stuckit ut, men givetvis sökte dom sig till någon som kunde sätta ribban ännu lite högre för dem.

Maggie Gyllenhaal (Secretary, The Dark Knight, Sherrybaby) spelar en av dessa och hon gör det som alltid mycket bra trots lite utrymme och får till och med titeln ”bandets egen Syd Barrett”. Jag skulle snarare kalla henne för bandets Sadie Mae Glutz, om något.

Frank själv spelas av Michael Fassbender (Shame, 12 Years a Slave, Hunger), som är en av högst ett par få skådespelare som jag håller högst av dagens nu aktiva. Hans rollval är definitivt originellt och också ett ganska passande val då jag alltid beundrat hans högst aktiva och speciella kroppsspråk. Framför allt kul att se honom i… åtminstone någon slags humor.

Filmen är nämligen lite för seriös för att räknas som komedi. Absurd dramedy i ett grått, brittiskt lager skulle jag nog kalla det. Jag minns inte ens om den tog vid i Storbritannien eller USA men rent stämningsmässigt hade den betydligt mer av det förstnämnda.

I och med att Michael Fassbenders ansikte är dolt får han agera desto mer med kroppen och rösten och kommer inte heller upp i den rent känslomässiga klass som han vanligtvis gör, åtminstone inte lika ofta. Prestationen är oavsett klanderfri och även om flera hade kunnat spela hans roll hade nog få eller ens någon gjort det direkt bättre. Jag hoppas han fortsätter ännu mer åt komedihållet i framtiden.

Filmen är som helhet ändå en kreativ knuff att tänka längre vad gäller just kreativitet, men knuffen är ganska långsam, avvaktande och inte så plötslig som den hade kunnat vara. Jag hade önskat lite mer blixtar och dunder. Lärdomen finns dock ändå där; att aldrig styra kreativiteten åt ett håll som enbart handlar om bekräftelse utan behålla riktningen mot den kreativa kärnan i sig.

Kreativitet är i sig betydligt mycket mer intressant kraft än all bekräftelse eller berömmelse i världen och Frank statuerar ett viktigt exempel.

Peace & Love Film Festival 2014

Peace & Love Film Festival är inne på sin andra dag och det innebär ett antal recensioner av dalafestivalens 50 filmer. Festivalen har expanderat en hel del detta tredje år (med mig som festivalbloggare för andra året i rad) och innehåller nu – utöver specialfilmsektionen, kortfilmsektionen och tävlingsfilmsektionen även en barnfilmsektion och en dokumentärsektion.

Några av höjdpunkterna är brittiska musikfilmen Frank med Michael Fassbender i en minst sagt annorlunda roll, far-och-son-skildringen Starred Up med Jack O’Connell och Ben Mendelsohn i toppform och Gia Coppolas hypnotiserande ungdomsdrama Palo Alto efter en novellsamling av allkreatören James Franco.

Utöver detta bjuder festivalen bland annat på en ”master class” med Mary Ramos, som sedan Pulp Fiction (1994) varit Quentin Tarantinos ständige musikansvarige vilket säger en del med tanke på hans fingerfärdighet vad gäller musikval i sina filmer, som han förmodligen är bäst i filmhistorien på.

Jag kommer försöka recensera ett flertal av filmerna och med lite envishet även lyckas med mitt ultimatum om att skriva koooorta recensioner för att hinna med i det späckade schemat. Vad som händer om jag inte lyckas? Kanske får jag rehabilitera mig och byta intressebana till skönlitteratur…

I backspegeln #18: Oscarsnomineringarna 2014

Oscarsnomineringarna 2014 har presenterats. American Hustle och Gravity fick flest nomineringar (10 var) och 12 Years a Slave fick näst flest (9 st).

Antingen kommer det bli ett väldigt utspritt prisregn mellan dessa eller så kommer 12 Years a Slave bli Oscarsgalans största vinnare i år, då jag tycker att den har bäst chans både att ta hem ”Bästa film” och ”Bästa regi” för Steve McQueen (som i så fall skulle bli den förste svarta regissören att vinna priset i Oscarsgalans väldigt vita historia).

Jag vill sammanfatta valet av nomineringar genom att hävda att juryn har avlägsnat tummen från röven och börjat ge några av dem som förtjänat oscars mest de senaste åren nomineringar åtminstone; Michael Fassbender, Matthew McConaughey, Leonardo DiCaprio, Steve McQueen och en generellt ung, skådespelande klick namn framför en prenumererande veteranskara.

Positivt:

• Nybörjaren Barkhad Abdi blev nominerad för birollen i Captain Phillips
• Matthew McConaughey fick ÄNTLIGEN en nominering, efter så många ratade rollprestationer från de senaste fyra åren
• Leonardo DiCaprio FICK en nominering för The Wolf of Wall Street trots den kyliga relationen med Oscarsgalan (endast tre nomineringar i karriären)
• Michael Fassbender FICK en nominering för 12 Years a Slave trots den kyliga relationen med Oscarsgalan (ingen nominering alls i karriären tidigare)
• June Squibb blev nominerad för birollen i jordnära Nebraska
• Oprah Winfrey fick ingen landssympatinominering för The Butler

Negativt:

• Inside Llewyn Davis ratades från ”Bästa film”, ”Bästa regi” för bröderna Coen OCH ”Bästa manus” från bröderna Coen
• Robert Redford blev inte nominerad för soloprestationen i Al Is Lost
• Det dialoglösa manuset för All Is Lost blev inte heller nominerat
• Emmanuel Lubezski blev nominerad för fotot i Gravity men inte för det gudomliga fotot i To The Wonder (fast den filmen var trots allt inte i diskussionen)
• Larry Smith nominerades inte för det fetsvartröda fotot i Only God Forgives (men den filmen var inte heller i diskussionen tyvärr)
• Fotot för Spring Breakers var inte nominerat (men samma visa där)
• James Franco blev inte nominerad för Spring Breakers (men samma visa där)

Värt att uppmärksamma:

• Jackass Presents: Bad Grandpa är oscarsnominerad för ”Bästa smink och hårstyling”
• Jonah Hill blev oscarsnominerad för andra gången, för ”Bästa manliga biroll”
• Ingen nominering alls för evige oscarsfavoriten Tom Hanks
• Ingen nominering alls för ”oscarsfilmen” The Butler
• Ingen nominering till Idris Elba för Mandela: Long Walk to Freedom
• Ingen ”Bästa regi” till Paul Greengrass för Captain Phillips
• Daniel Brühl blev inte nominerad för Rush

…

Jag har försökt mig på att göra en tidig oscarstippning, för att se hur fel ute jag var idag om två månader när Oscarsgalan 2014 väl ägt rum.

BEST SHORT FILM (ANIMATED):
Feral (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Get a Horse!
Mr Hublot
Possessions
Room on the Broom

BEST SHORT FILM (LIVE ACTION):
Aquel No Era Yo (That Wasn’t Me)
Avant Que De Tour Perdre (Just Before Losing Everything)
Helium (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Pitääkö Mun Kaikki Hoitaa? (Do I Have to Take Care of Everything?)
The Voorman Problem

BEST ORIGINAL SONG:
Let It Go – Frozen
Ordinary Love – Mandela: Long Walk to Freedom (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Alone Yet Not Alone – Alone Yet Not Alone
Happy – Despicable Me 2
The Moon Song – Her

BEST ORIGINAL SCORE:
The Book Thief
Gravity
Her
Philomena (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Saving Mr Banks

BEST ANIMATED FEATURE FILM:
Despicable Me 2
Frozen (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
The Croods
Ernest & Celestine
The Wind Rises

BEST FOREIGN LANGUAGE FILM:
The Great Beauty (Italy)
The Hunt (Denmark) (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
The Broken Circle Breakdown (Belgium)
The Missing Picture (Cambodia)
Omar (Palestine)

BEST DOCUMENTARY FEATURE:
The Act of Killing (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Cutie and the Boxer
Dirty Wars
The Square
20 Feet from Stardom

BEST DOCUMENTARY SHORT SUBJECT:
SaveDigger
Facing Fear (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Karama Has No Walls
The Lady in Number 6: Music Saved My Life
Prison Terminal: The Last Days of Private Jack Hall

BEST MAKE-UP & HAIRSTYLING:
Dallas Buyers Club (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Jackass Presents: Bad Grandpa
The Lone Ranger

BEST PRODUCTION DESIGN:
American Hustle
Gravity
The Great Gatsby (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Her
12 Years a Slave

BEST SOUND EDITING:
All Is Lost
Captain Phillips
Gravity (vinnaren) (moraliska vinnaren)
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Lone Survivor

BEST SOUND MIXING:
Captain Phillips (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Gravity
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Inside Llewyn Davis
Lone Survivor

BEST VISUAL EFFECTS:
Gravity (vinnaren) (moraliska vinnaren)
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Iron Man 3
The Lone Ranger
Star Trek Into Darkness

BEST COSTUME DESIGN:
American Hustle
The Grandmaster
The Great Gatsby
The Invisible Woman (vinnaren) (moraliska vinnaren)
12 Years a Slave

BEST CINEMATOGRAPHY:
The Grandmaster
Gravity (vinnaren) 
Inside Llewyn Davis (moraliska vinnaren) 
Nebraska
Prisoners

BEST FILM EDITING:
American Hustle
Captain Phillips
Dallas Buyers Club
Gravity (vinnaren) 
12 Years a Slave (moraliska vinnaren)

BEST SUPPORTING ACTOR:
Bradley Cooper – American Hustle
Barkhad Abdi – Captain Phillips
Michael Fassbender – 12 Years a Slave (moraliska vinnaren)
Jonah Hill – The Wolf of Wall Street
Jared Leto – Dallas Buyers Club (vinnaren) 

BEST SUPPORTING ACTRESS:
Jennifer Lawrence – American Hustle
Lupita Nyong’o – 12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Sally Hawkins – Blue Jasmine
Julia Roberts – August Osage County
June Squibb – Nebraska

BEST ACTOR IN A LEADING ROLE:
Christian Bale – American Hustle
Bruce Dern – Nebraska (moraliska vinnaren)
Leonardo DiCaprio – The Wolf of Wall Street
Chiwetel Ejiofor – 12 Years a Slave
Matthew McConaughey – Dallas Buyers Club (vinnaren) 

BEST ACTRESS IN A LEADING ROLE:
Cate Blanchett – Blue Jasmine (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Amy Adams – American Hustle
Sandra Bullock – Gravity
Judi Dench – Philomena
Meryl Streep – August Osage County

BEST ADAPTED SCREENPLAY:
Richard Linklater, Julie Delpy, Ethan Hawke – Before Midnight
Billy Ray – Captain Phillips
Steve Coogan and Jeff Pope – Philomena
John Ridley – 12 Years a Slave (vinnaren)  (moraliska vinnaren)
Terence Winter – The Wolf of Wall Street

BEST ORIGINAL SCREENPLAY:
Eric Warren Singer and David O Russell – American Hustle
Woody Allen – Blue Jasmine
Craig Borten & Melisa Wallack – Dallas Buyers Club
Spike Jonze – Her
Bob Nelson – Nebraska (vinnaren) (moraliska vinnaren)

BEST DIRECTOR:
David O Russell – American Hustle
Alfonso Cuaron – Gravity
Alexander Payne – Nebraska
Steve McQueen – 12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Martin Scorsese – The Wolf of Wall Street

BEST PICTURE:
12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Captain Phillips
Gravity
Philomena
The Wolf of Wall Street
Nebraska
American Hustle
Dallas Buyers Club
Her

Blir det som jag tror (eller till och med som jag i nuläget hoppas) så kommer 12 Years a Slave rycka ifrån och bli galans tydliga vinnare mot slutet, medan Gravity ligger därefter utan någon av dom tunga priserna. American Hustle kommer däremot gå ifrån galan utan en enda oscarsstatyett.

Möjligen kan American Hustle vinna för bästa originalmanus eller kostym, men i dom andra kategorierna finns det uppenbarligen mer givna vinnare (detta sagt utan att ha sett filmen ännu). Vi får se om detta faktiskt blir utgången, den 2-3 mars i år!