Etikettarkiv: Abbie Cornish

RoboCop (2014)

filmspanarnaI lördags blev det dubbel bioutgång för vissa av oss bloggare i nätverket Filmspanarna och en av filmerna var svenske stjärnskottet Joel Kinnamans stora hollywoodgenombrott – den sci-fi-betonade actionthrillern RoboCop. Vilken den andra filmen som vi såg var får du se först imorgon då recensionerna kommer även på den – något mer nedtonade, filmen.

00Genre: Sci-Fi, Action, Kriminalthriller, Satir, Remake
Produktionsland: USA
Regi: José Padilha
Manus: Joshua Zetumer
Längd: 121 min
Skådespelare: Joel Kinnaman, Abbie Cornish, Gary Oldman, Samuel L Jackson, Jay Baruchel, Aimee Garcia, Michael Keaton, Jennifer Ehle, Jackie Earle Haley, Michael K Williams, Melanie Scrofano, Zach Grenier, Marianne Jean-Baptiste, Marjan Neshat

I en stad som präglas av våld och kriminalitet återvänder en dödligt skadad polisman i skepnad av en mäktig varelse, till hälften människa, till hälften maskin, vars undantryckta minnen hemsöker och jagar honom.

1987 kom holländske Paul Verhoevens (Total Recall, Basic Instinct, Starship Troopers) originella framtidsvarsel/actionsatir RoboCop med en rejäl smäll tack vare sitt grafiska ultravåld och kritiska uppmålning av en framtid där ignoranta människor ser möjligheter i att låta robotar ta hand om brottsbekämpningen i slumstaden Detroit.

Filmen och dess uppföljare gav mig otäcka bilder av sönderpepprade människokroppar och kluvna huvuden på näthinnan som bidrog starkt till min barndoms fantasier men även mardrömmar. RoboCop kändes lika förbjudet som porr vid den tiden för mig, med skillnaden att RoboCop även såldes som actionfigurer i leksaksbutikerna. Jag minns den där resan till Ullared då jag och min bror roade oss med varsin RoboCop utan hjälm.

Remaken av RoboCop är regisserad av brasilianske stjärnskottet José Padilha som slog igenom internationellt med både hårdkokta och samhällskritiska ”polisarméfilmerna” Tropa de Elite (2007) och Tropa de Elite 2 (2010).

robocop2014-6

En poäng med den nya skildringen av robotpolisen är att det trots en majoritet av igenkänning är något av en twist på originalet.

Då versionen från 1987 skildrade en skicklig polis som dör och återupplivas som en pliktstyrd robot som trots det visar tecken på att människan fortfarande finns kvar långt där inne, så handlar versionen från 2014 istället om en skicklig polis som skadas, lemlästas och faller i koma efter en allvarlig explosion och utifrån dom förutsättningarna får chansen att leva vidare i en robots kropp, men mer och mer kontrolleras för att handla på kommando och inte med det mänskliga sinne som finns kvar.

Man skulle kunna säga att den nya versionens Frankenstein-element ligger betydligt närmare Mary Shelleys ursprungsroman än hollywoodversionen av Frankenstein som kom på 30-talet.

Detta ser jag som en positiv förändring som hjälper filmen att få sitt egna liv och inte endast bli en onödig upprepning. Gary Oldmans (Sid & Nancy, Dracula, Leon) insats som ”doktor Frankenstein” i egen hög person är dessutom en av filmens stora behållningar då den ger lite kött (ursäkta ordvalet) till vår syn på RoboCop och karaktären pumpar in en hel del geist och känslor.

robocop2014-4

Inför denna remake har det snackats mycket kring tre saker; Dels faktumet att svenske talangen – och av mig flertalet gånger hyllade, Joel Kinnaman (I Skuggan Av Värmen, Johan Falk, Snabba Cash, The Killing) spelar självaste titelrollen.

För det andra har det snackats om det pengaslickande valet att låta filmen vara barnvänligt PG13-åldersklassad. För det tredje har det snackats om det tveksamma i att låta Joel Kinnaman ta skepnaden av en smal, snärt surfarrobot med mattsvart lack snarare än den robusta plåtroboten Peter Weller porträtterade i originalet.

Joel Kinnaman sköter sig till och med över min förväntan då han genom filmens val att skildra RoboCop får betydligt mer känslouttryck att jobba med och han är där fullt ut hela tiden och när han agerar mer känslokallt så fixar han det alldeles utmärkt. Han får inte särskilt mycket tid att enbart vara människan Alex Murphy och relationen till hans familj hinner knappt etableras innan vändpunkten kommer.

Detta är en invändning jag har mot filmen då jag gärna hade sett åtminstone någon enstaka scen ytterligare med rejäl familjesamhörighet i, även om Kinnaman gör sitt bästa under dom familjemoment han får. ”Frun” Abbie Cornish (som är fantastisk i australiensiska Candy mot Heath Ledger) hinner däremot knappast ändra tonen på sin karaktär från punkt A till punkt B, men den kämpande, sammanbitna tonen hon har gör hon dock utmärkt.

RoboCop

Faktum är att den del av filmen som får mig att känna av dom positiva vibbarna från ursprungsmaterialet (och då räknar jag även in den bortglömda tv-serien som gick i mitten av 90-talet) kommer just i ögonblicken då RoboCop interragerar med sin fru och tystlåtne son.

Vad gäller filmens mer barnvänliga ton så kan jag ärligt talat inte beklaga mig. Originalet hade en sällsynt karaktäristisk ton av blodexplosioner och slafs i överflöd och att upprepa det hade oavsett inte hjälpt remaken.

Det remaken istället har är en oväntat hög dos av engagemangshöjande spänning som pulserar tillräckligt för att få till och med en actionhärdad metallbit som mig på nålar i stolen stundtals. José Padilha tillför här något som jag inte tror att vilken ”director for hire”-filmskapare som helst hade lyckats med.

Visst har filmen inte särskilt mycket blodutgjutelse, men vad hade det tillfört till upplevelsen år 2014? Överlag är det visuella och miljömässiga i filmen mer kliniskt än den skitiga ghettostad vi såg i originalet och det sker aldrig att karaktärerna rör sig i områden där Detroits smutsiga baksida syns, för i den här filmen finns det ingen. Värt att kritisera? Mjaae, kanske. Med tanke på Detroits skick 2014 är det dock snarast kreativt att skildra staden så.

robocop2014-10

Angående RoboCops nya design så är jag även efter filmen halvt om halvt skeptisk. Nog för att den på många sätt är utformad på ett sätt som passar mycket bättre än det osmidiga originalet, men trots det hade jag gärna sett att midjan var något kraftigare än den spurtiga springkropp han nu har.

Det är dock knappast någon större invändning då det handlar om några centimeter på midjan och jag ogillar att gå in på utseendefixering av det slaget. Utrymmet för den svarta dräkten gentemot den mer retroaktiga dräkten var däremot befogad på flera smarta sätt.

Andra intryck filmen gav mig är relationen Alex Murphy/RoboCop har till sin yrkespartner.

I denna version är denna roll betydligt mer nedtonad och numera en man istället för den kortklippta, tuffa kvinnan som Nancy Allen spelade i originalet. Med tanke på att familjen får ta större utrymme samtidigt som övriga poliser får ta betydligt mindre plats så är detta dock en bra lösning och Michael K. Williams (The Wire, The Road, Boardwalk Empire) som spelar partner Lewis gör sitt allra bästa för att sätta avtryck när han väl får chansen och enligt mig gick det vägen.

robocop2014-16

En svaghet i filmen är Jackie Earle Haleys (Little Children, Watchmen, A Nightmare on Elm Street) endimensionella stridspitt som motarbetar polisernas intentioner om en robotmänniska, när han anser att människodimensionen endast försvagar en ”soldier in battle”. Detta är inte Haleys eget fel, men karaktären är helt enkelt för klichébetonad och lättläst.

Ett utropstecken är den alltid lika underskattade Michael Keatons (Beetlejuice, Batman, Jackie Brown) bitska insats som sluge kapitalistbossen Raymond Sellars som ser det heta stridsämnet drönare som var mans vardag i fredliga samhällen och det märks hur kul Keaton har.

Mycket trevligt att se honom i en så pass färgstark roll där han visar ett myller av självsäker finess och jag har svårt att se någon annan konkurrera om hans insats i rollen trots att ett flertal stod före i kön.

Även Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Avengers, Django Unchained) står för en av dom mer lättsamt underhållande insatserna som Detroits maniske nyhetsrapportör och även han får fritt spelrum att agera, minst sagt. Dessa två herrar är dem som står för den satir vi kan känna igen från originalet, men remaken lämnar i övrigt satirelementet för att gå mer på linjen samhällskritik och politisk kritik kort och gott.

robocop-2014-trailer

Inte mig emot, även om jag finner upphöjd satir mer träffsäker än rent allvar. Sammantaget är remaken av RoboCop en stor positiv överraskning för mig med viss lathet i manuset för rent spänningshöjande, men med en regissör som vet hur spänning ska regisseras gör det mindre. När jag blir både medryckt i spänningen och berörd av dramat under en actionfilm så ska jag verkligen, verkligen inte klaga.

Innan filmen sade jag att ”den här filmen lär inte få högsta betyg av någon i hela världen”, men med det konstaterat är mitt betyg mycket högt ändå. Jag har definitivt fått mersmak!

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-märkt2Feministisk slutnot: Polischefen är en kvinna (Marianne Jean-Baptise), en av försvarsutskottets ledare är en kvinna (Julianne Moore-snarlika Jennifer Ehle), en av robotkirurgerna är en kvinna (Aimee Garcia) och RoboCops fru är… en kvinna (Abbie Cornish).

Fler kvinnor än så har knappt filmen vilket inte ens är en handfull, men dessa fyra visar alla åtminstone en hel del attityd i deras karaktärer och ageranden. Pratar med varandra om annat än mäns  eller för den delen robotmäns angelägenheter gör dom dock inte vad jag kan påstå.

Vill du läsa vad dom andra tre filmspanarna tyckte om RoboCop så hittar du deras recensioner här och förstod jag tongångarna rätt var ingens tyckande riktigt den andra lik:

Fiffis filmtajm
Jojjenito om film
Fripps filmrevyer
Movies-noir

More is never enough – straffet för den totala glädjen

Filmbloggarnätverket ”Filmspanarna” har den här månaden utlyst en önskan att temaskriva kring ämnet ”Knark”. Ett flertal filmer poppar upp ur mitt huvud; Easy Rider (1969), Trainspotting (1996), Requiem for a Dream (2000) och Enter The Void (2009), för att nämna några.

Jag har dock valt att recensera två kanske lite mindre uppmärksammade filmer – bägge från året 2006, med knarket i bakhuvudet.

Dels det tragiska dramat Factory Girl (2006), som baseras på den verkliga kvinnan Edie Sedgwicks öde under 60-talets New York-konstscen, där hon genom att samarbeta med Andy Warhol blev en modeikon, underground-skådespelerska, partydrottning, ”It-Girl” och en superstar av historiska mått – men hennes liv blev lika kort som det var händelserikt.

Hon dog, 28 år ung, efter ett långt liv av hårt festande och drogberoende.

Den andra filmen jag har valt att recensera är det australienska relationsdramat  Candy (2006), med Heath Ledger och Abbie Cornish i huvudrollerna som ett ungt par som tillsammans får kämpa för och emot sitt drogberoende.

Filmen är baserad på romanen Candy: A Novel of Love and Addiction, av Luke Davies. En film vars tagline beskriver knarket och beroendets baksida väldigt bra; ”More is never enough”.

Här under har jag länkat till mina recensioner av dessa två filmer, som jag hoppas kan ge lite trevlig läsning till ”anti-äran” av knarket och dess påverkan på sina undersåtar…

Factory Girl (2006)

Candy (2006)

Här är alla de andra i filmbloggosfären som har skrivit kring temat ”Knark” denna dag. Spana in dem med!

Fiffis filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Flickorna (1 och 2)
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Candy (2006)

Genre: Drama, Romantik, Relationsdrama
Regi: Neil Armfield
Manus: Neil Armfield, Luke Davies (efter en roman av Luke Davies)
Längd: 116 min
Skådespelare: Heath Ledger, Abbie Cornish, Geoffrey Rush, Toni Martin, Noni Hazlehurst, Paul Blackwell, Tom Budge, Jason Chan, Nathaniel Dean

Candy blir kär i Dan – en heroinist, och vi får följa dem i jakten efter en sil att injicera, från missbrukarlivet i Sydney, till livet i Melbourne för att bli fri från drogmissbruket.

More is never enough.

Det är filmens tagline, och de orden förklarar bättre än de flesta livet i ett beroende, om det så handlar om mat, träning, sex eller droger – och allt utöver det.

Straffet för den totala glädjen är att du vill ha mer av den, en gång till och en gång till. Glädjen blir mer och mer kortvarig eller diffus, så du fortsätter, mer och mer och mer.

Det här livet råkar det förälskade paret Dan och Candy ut för. De är unga, men de har liksom många sina hinder att kämpa mot. Inte mycket till utbildning, men drömmar om att bli konstnär och poet. Inga jobb, eller åtminstone ingen trygg ekonomi.

Candy hade en problemtyngd relation med sin mamma sedan tidig ålder. Dan fastnade för drogerna. Drogerna som ledde till heroinet. Det korsade även Candys liv och snart även hennes vener.

Men de var kära. De hade varandra och i begynnelsen av spirande kärlek behövs inte så mycket mer än så. Men knarket är ännu starkare.

De levde aldrig det rikaste livet. Vinet dracks ur kaffemuggar. Pengarna tog slut. De snattade. Han begick bedrägerier. Hon sålde sig på gatan. Allt för att leva ett liv tillsammans. Tillsammans, med drogerna.

Filmen bygger på den gripande romanskildringen av australienske författaren Luke Davies. Stjärnskottet Abbie Cornish (A Good Year, Bright Star, W.E) spelar Candy och det avlidne stjärnskottet Heath Ledger (Brokeback Mountain, I’m Not There, The Dark Knight) spelar Dan.

Deras prestationer i rollerna är fruktansvärt bra. Jag ser vad de tänker. De behöver inte säga det. Det syns på så små saker som ögats rörelse i närbilder för att jag ska ta till mig deras kval. De är rörande tillsammans som ensamma.

Geoffrey Rush (Shine, Pirates of the Caribbean, The King’s Speech) spelar Casper – kemilärare och deras hjälpande hand till knarket. En vänlig gentleman som vet vad ett beroende innebär, men som samtidigt känner att han har rollen som den kloke att bevara, vilket gör honom till en subtilt kluven karaktär.

Rush är som alltid stabil och spelar excentriskt, men inte så att det blir för skärande mot karaktären.

Filmen är väldigt varm när den visar värme, men den dominerande känslan är sandgrå. Väldigt vardagsrealistisk och med rörande, mer drömmande inslag. Särskilt den smärtsamt vackra Tim Buckley-sången ”Song to the siren” används på ett hjärttryckande bra sätt under filmens gång.

Vem som är haren och vem som är räven av Dan och Candy är svårt att veta. Är det så tragiskt som att ifall Candy inte hade träffat Dan så hade drogerna aldrig svalt henne. Är haren då hon? Men om inte Dan hade träffat Candy så hade han aldrig kunnat motstå räven – som är drogerna, ensam.

Då är de alltså harar bägge två. Med en räv som dreglar ovanför dem.

Candy är en film om kärlek och om beroendet som krymper kärleken. Begäret kommer alltid överträffa slutmålet eftersom det intalar dig att det alltid finns längre fram. Kärleken är sällan lika stark som det begäret.