I backspegeln #14: Vad kan Cannes bjuda på?

Först och främst vill jag rapportera att jag kommer börja min Peace & Love Film Festival-special under stundande vecka och att den första musikfilmrelaterade recensionen jag publicerar kommer vara om den fantastiska dokumentärfilmen The Devil and Daniel Johnston (2005). Den kommer lägligt särskilt då denne fantastiske artist som är Daniel Johnston uppträdde i Sverige under veckan och jag avundas verkligen dom som hade möjlighet att gå och se honom!

I podcasten Popkultur Film:s 3:e och senaste avsnitt pratade jag lite om honom och dokumentären och sade då att recensionen på The Devil and Daniel Johnston skulle dyka upp under veckan som gått. Jag har mycket saker i rullning just nu så därför kommer recensionen nästa vecka istället men jag kan inte rekommendera denna dokumentär nog då det är en av mina personliga favoritfilmer över huvud taget och Johnston är en av mina största inspirationskällor, så håll ögonen uppe.

…

Officiell Peace & Love Film Festival-bloggare från och med nu

Jag är också numera den officiella Peace & Love Film Festival-bloggaren så det kommer givetvis mer filmfestivalrelaterat och musikfilmrelaterat på min blogg framöver.

Är det någon som är intresserad av att uppleva Peace & Love Film Festival (pågår 23-27 juni!) så uppmuntrar jag det verkligen och hänvisar till deras hemsida. De kommer bjuda på internationella kvalitetsfilmer, kortfilmer och filmprofiler kommer gästa Borlänge för att tala om filmskapande. Enligt mig är film och sommar en perfekt kombination och det tycker Peace & Love Film festival också.

Och på tal om festivaler…

…

10 filmer i Cannes att längta efter!

Cannes-festivalen är i full gång och jag följer den med barnsligt intresse. Det finns många intressanta filmer och filmskapare att hålla ögonen på och ”shortlista” inför framtiden när filmerna når den allmänhet vi vanliga människor oftast tillhör. Därför har jag listat de tio filmer jag är mest förväntansfull inför som visas – eller har visats, på Cannes Film Festival 2013. Det är en rad spännande filmer och kanske har du inte hört talas om alla och därför kan hitta något nytt att se fram emot…

…

10. Behind the Candelabra (Steven Soderbergh)

Steven Soderbergh (Sex, Lies and Videotape, Erin Brockovich, Traffic), försökte göra sitt drömprojekt till sin sista film, men ingen amerikansk filmstudio ville finansiera projektet då de var rädda för att filmen skulle bli ”too gay” för publiken. Till slut vände sig Soderbergh till TV-bolaget HBO som nappade och Soderberghs drömpfilmprojekt blev istället en TV-produktion i långfilmsformat. Michael Douglas ser otvivelaktigt ut att imponera i den verklighetsbaserade rollen som Liberace – den verklige pianisten och sångaren som gav uttrycket ”flamboyant” en innebörd. Matt Damon spelar Liberaces kontroversielle assistent, älskare, partner och adoptivson.

09. Inside Llewyn Davis (Joel & Ethan Coen)

Bröderna Coen (Fargo, The Big Lebowski, No Country for Old Men) är tillbaka med en ganska grå berättelse om en folksångares försök att nå en artistkarriär på 60-talet i mytomspunna New York-området Grenwich Village. Utöver den härliga handlingen och att bland annat Drive-bekantingen Carey Mulligan har en roll som folksångarens före detta flickvän – som spelas av Oscar Isaac (som också var med i Drive och var pojkvän åt Mulligan även där), så gläds jag åt att stilen verkar dra åt finfina Barton Fink (1991), men med mer vardagsallvar och jag gillar den eventuella tonen.

08. Jeune & Jolie // Young & Beautiful (Francois Ozon)

Ett porträtt av en 17-årig flicka under fyra årstider, som överger hennes oskuld för prostitution. Vissa kritiker har antytt om ett offerlöst karaktärsberättande och det lockar mig till att ta reda på mer om vad Francois Ozon (Swimming Pool) vill berätta. Vi har sett liknande historier förr, men då oftast i filmer som bagatelliserats som skräpkultur och exploatering.

07. The Immigrant (James Gray)

Joaquin Phoenix är en nutida gigant inom skådespeleriet tack vare hans kompromisslösa inställning till sitt yrke och hans roller tål att väntas på. Efter originella praktprestationen i The Master (2012) är han nu tillbaka igen och återigen tillsammans med förbisedde regissören James Gray som han gjorde We Own the Night (2007) och Two Lovers (2008) med.

I The Immigrant återfinns dessutom oscarsmeriterade talangerna Jeremy Renner och Marion Cotillard, där den sistnämnda spelar en polsk emmigrant som tillsammans med hennes syster kommer till USA under 20-talet, men som snabbt hamnar i greppet på den charmige hallicken Bruno (spelad av Phoenix). Med risk för att handlingen inte ger något väldigt nytt på kartan och kanske särskilt för kvinnliga karaktärer i nöd (men vad vet jag?) så är jag beredd på en väldigt stabil film från Gray.

06. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)

Fantastiska Tilda Swinton och karismatiske Tom Hiddleston spelar förälskade vampyrer tillika rockmusiker, tillsammans med talangfulla Mia Wasikovska, småtrevlige Anton Yelchin och meriterade John Hurt. Detta regissat av Jim Jarmusch (Coffe and Cigarettes, Ghost Dog, Broken Flowers) är tillräckligt för att intressera mig och vi behöver ju alla stilla abstinensen efter att Twilight-sagan tagit slut, eller?

05. All Is Lost (J.C. Chandor)

J.C. Chandor gjorde ganska förbisedda men väldigt fina börsrasfilmen Margin Call år 2011, som oscarsnominerades för sitt manus. nu är han tillbaka med en väldigt olik berättelse om en ensam man som försvinner till havs. Mannen spelas av Robert Redford och att se honom i en större roll igen är givetvis trevligt. Att filmen sedan endast består av hans karaktär och dessutom inte ska innehålla någon dialog är dessutom mycket intressant. Den uppenbara vikten som då läggs vid det visuella och mer tänkvärda berättandet gör att det här kan bli något extra.

04. La Danza de Realidad // The Dance of Reality (Alejandro Jodorowsky)

Superkultfilmskaparen Alejandro Jodorowsky är tillbaka efter 23 års frånvaro med The Dance of Reality – en biografisk skildring av hans uppväxt i Chile. Frågan är hur pass ”straight forward” en bio-pic av Jodorowsky egentligen är och titeln verkar hinta om ett svar på den frågan. Det är ändå samme regissör som fick både finkulturalister och fulkulturalister att häpna med de surrealistiska filmerna El Topo och The Holy Mountain på 70-talet. Vill ni få en liten inblick i denne kreatör och inspiratör så kolla in denna intervju.

03. Jodorowsky’s Dune (Frank Pavich)

Excentriske och fantasimaniske filmskaparen Alejandro Jodorowsky är också föremål för en dokumentär som visas i Cannes. Den skildrar hans arbete under 70-talet med att filmatisera Frank Herberts episka science fiction-roman Dune, men som aldrig blev genomfört på grund av filmprojektets omfattning. 1984 regisserade en annan excentrisk fantasifantast filmen, nämligen David Lynch, men på grund av att producenterna inte gav Lynch tillräckligt mycket kreativ frihet blev det ett fiasko både konstnärligt och kommersiellt.

Jodorowskys idéer var dock långt mer spektakulära. Han ville att filmen skulle vara 10-14 timmar, Salvador Dalí, Orson Welles och Mick Jagger skulle skådespela och Pink Floyd skulle göra musiken. H.R. Giger skulle ta fram filmens visuella design och Jodorowskys son tränade kampsport varje dag i två år för att inträda rollen som filmens huvudkaraktär. Av filmen blev det ingenting av, men förarbetet ynglade av sig i en rad andra projekt (Star Wars, Alien, Aliens, Blade Runner, Prometheus).

Manusförfattaren och multifilmmakaren Dan O’Bannion var specialeffektsdesigner på Jodorowskys Dune och när projektet föll ihop förlorade O’Bannion sina pengar, sitt hem och fick ett mentalt sammanbrott så pass allvarligt att han lades in för vård. Under denna tid skrev han 13 manus varav det sista blev klassiska filmen Alien (1979), där han slutligen fick lön för mödan med Dune-materialet. Sedermera skrev han också manuset till Total Recall (1990).

Alejandro Jodorowsky själv säger att arbetet med Dune förändrade hans liv och de första orden om denna dokumentär låter väldigt lovande och inspirerande. Jodorowsky är för övrigt en stor inspiration för filmskapare som just Lynch och inte minst filmnördregissören Nicolas Winding Refn som även medverkar i dokumentären.

02. Only God Forgives (Nicolas Winding Refn)

Danske auteuren Nicolas Winding Refn har gjort Pusher-trilogin (1996-2005), Bronson (2008) och framför allt übermysiga kultmästerverket Drive (2011). Han är ständigt intressant på alla filmiska plan. Ryan Gosling har gjort Half Nelson (2006), Lars and the Real Girl (2007), Drive (2011) och The Place Beyond the Pines (2013) och är filmvärldens kanske hetaste stjärna.

De har bägge varandra att tacka för mycket och nu är Winding Refn och Gosling tillbaka. I Bangkok, i gangstermiljö, med kampsport och inte minst Kristin Scott Thomas som Goslings dominerande mafiosomorsa. Denna gången står Winding Refn för manuset igen dessutom. Jag förväntar mig inte en ny Drive, men jag ser fram emot att känna hur Winding Refns stilism griper tag i mtt filmhjärta igen.

01. The Bling Ring (Sofia Coppola)

Sofia Coppola har alltid gjort intressanta filmer som känns välgjorda rakt igenom. The Virgin Suicides (1999) är något av en unik filmupplevelse och Lost in Translation (2003) en film jag klassar som en av de absolut bästa jag sett. I Marie Antoinette (2006) blev det lite för mycket skrapande på ytan trots att det var mycket det filmen gick ut på och i Nowhere (2010) började hon upprepa hennes tidigare berättarstruktur lite väl mycket.

Därför känns The Bling Ring extra trevlig då den sticker iväg åt ett annat håll karaktärsmässigt och stilmässigt, även om skildrandet av den ensamhet och sökandet efter ytligheter fortfarande i högsta grad finns kvar. Dessutom består skådespelarensemblen av nya, unga skådespelare med kloka rolltagaren Emma Watson i spetsen.

Att filmens teman dessutom skildrar dagens ungdom, kändishypen och internetfenomenets påverkan – detta trots att Coppola varken har facebook, twitter, kändislängtan eller är en aktiv del av ungdomen är klockrena anledningar till att längta efter The Bling Ring – årets heistfilm!

Filmåret 2012: Årets George Lucas award

Årets George Lucas award, för ”den/de som lyckas mjölka ur ett koncept så mycket det är möjligt”, går till…

Årets blockbuster-utbud!

Biograferna 2012 har bjudit på fler blockbusters än någonsin tidigare. Förra året lyckades hela tre filmer kvala in på topp 10-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin (samtliga var givetvis uppföljare) och i år ville inte filmindustrin vara sämre så de slängde in alla kort i leken.

Wrath of the Titans 3D, The Hunger Games, John Carter 3D, Dark Shadows, The Dictator, Titanic 3D, Prometheus 3D, Rock of Ages 3D, The Avengers 3D, The Dark Knight Rises, Ice Age 4 3D, Madagascar 3, The Amazing Spider-Man 3D, Brave 3D, Frankenweenie 3D, Skyfall, Breaking Dawn – part 2, The Rise of the Guardians 3D, Lincoln, The Hobbit 3D, Django Unchained, Hitta Nemo 3D, Les Miserables, och så vidare, och så vidare…

Jag glömde nog minst tio ytterligare, men alla dessa tävlade i år om alla biljarders miljarders pengar vi lägger på att gå på bio. De säljer in med uppföljare, 3D, gamla bekantskaper och beprövade teman för att vi ska välja just deras film – och ofta väljer vi dem alla.

Förra året vid den här tidpunkten förutspådde jag att superhjältetrenden skulle få sin ”peak” detta år och sedan dala, men succén med The Avengers, The Dark Knight Rises m.fl. har endast borgat för ett tjog ytterligare superhjälte-blockbusters att invänta inför de kommande två åren.

En uppmaning så här i ekonomidesperationens, kommersialismens och kapitalismens storhetstid är att tänka till vilka filmer ni väljer att se på bio, kanske välja den där lilla independent-filmen, köpa mer bortglömda, ”mindre” filmer i butikerna istället. Stötta de självständiga talangerna lite mer och inte bara de stora hollywoodbolagen som belägrar all plats på biograftablån ute i landet.

I år har varit det klart bredaste svenska kvalitetsåret vad gäller svensk film, men få har ens lagt märke till det eftersom filmerna inte nått folket utanför storstäderna. När jag nämner filmer som Searching for Sugar Man och Äta, Sova, Dö så ser de flesta frågandes ut. Det är synd, när svensk film mer och mer pumpar ur sig just bättre, ”mindre” filmer och allt – men mer om det i ett kommande pris och inlägg…

Prometheus (2012) – ”second thoughts”

Jag har sett Prometheus i 3D för andra gången på bio och ännu mer reflektion har tagit upp min tid efter denna andra titt. Har du inte läst min recension efter att jag såg filmen första gången så läs den, för nu fortsätter jag med lite ”second thoughts” kring filmen i fråga.

VARNING FÖR SPOILERS!!!

Elizabeth Shaws (Noomi Rapace) far spelas av en hyfsat stor skådespelare – Patrick Wilson (Insidious, Hard Candy, Watchmen), i den lilla tillbakablicken vi får se, vilket får mig i tankarna att det finns mer material för honom, eller ännu mer att det finns större planer för hans karaktär i en eventuell uppföljare? Det kan vi ju givetvis bara sia om, men eftersom jag är för en uppföljare så har jag inget emot ifall tillbakablickar med relationen far/dotter utvecklar sig under Elizabeth Shaws större uppdrag i sökandet efter ”the engineers” hemplanet.

Tanken på att Shaw och David reser vidare tillsammans där ute i rymden – kvinnan och androiden, för att hitta allas vårat ursprung är en episk berättelse i sig, som en slags ”Liftarens guide till Galaxen” med en större episk vidd.  Måtte uppföljningen komma! Regissör Ridley Scott och Michael Fassbender hoppas ju båda på det och en manus-blueprint finns uppenbarligen redan färdig.

Androiden Davids (Michael Fassbender) fascination kring evolution och skapelseberättelser var precis lika engagerande för mig andra gången jag såg Prometheus. Hela idén att han hånas för att han är ett experiment skapad av människor är väldigt sympatibyggande och han är ständigt intelligentare än människorna på att motreflektera dessa hån. Det som till sist är hela filmens största värde är ju att han får hålla huvudet högst i slutändan (ursäkta skämtet) eftersom människorna får svaret att även dom själva skapades av en annan art, endast som experiment.

Davids scen och återkoppling till hans kärlek för filmen Lawrence av Arabien är extremt häftig. Hur han gillar filmens huvudkaraktär (spelad av Peter O’ Toole) och vill se ut som honom – till och med tala som honom, är så fint. Michael Fassbender har definitivt inspirerats av Peter O’ Tooles roll i sin egen fantastiska prestation.

Jag har inte riktigt förstått alla arters utveckling i filmen. Vad jag antagit så skapades människan genom den svarta evolutionsvätskan i kombination med en ”engineer” som offrade sig på jorden för många år sedan. Vi skapades tydligen för att vara fosterhållare åt de klassiska, vuxna Alien-varelser vi sett i tidigare Alien-filmer, så att planeten Jorden kunde bli en Alien-uppfödningsfabrik för att användas i vapen- eller krigssyfte av ”the engineers”, eller?? Varför det blev just människor är väl just eftersom Aliens antar vissa drag av dem de föds genom och ”the engineers” ville att de skulle efterlikna dem själva.

Det förklarar i så fall det mystiska faktumet att en av skulpturerna på väggen i Pyramiden föreställer en klassisk Alien som står likt en religiös symbol (ej den på bilden nedan, för att undvika förvirring). Som om ”the engineers” dyrkar dessa rovdjur och därför vill massproducera dem i gynnande syfte, som förintelsevapen på en ”dödsplanet”?

Samtidigt skapades det ju ett jättelikt larvmonster med flera armar inuti Shaws mage och inte en Alien? Är det alltså Alien-varelsernas ursprungliga form? Det var en enkelsvansad larv som simmade omkring i vattnet i Pyramiden och som sedan attackerade en av biologerna. De visar dessutom att en pytteliten larv sitter på kanten till en av evolutionsvätskebehållarna, som om det var första stadiet i just dennes evolution. Sedan blev den möjligen larven som attackerade biologen, och biologen återvände i sin tur till skeppet som en människoformat monster med jättekrafter och insektsliknande ansikte.

En av de största intrigerna som jag delvis missade vid första visningen av filmen, var det faktum att androiden David genom Peter Weylands välsignelse medvetet mixar ett av de bevarade evolutionsvätskebehållarnas innehåll med en vinflaska, som han sedan bjuder Shaws man Charlie Holloway på, och detta är den faktiska upprinnelsen till att Shaw blir ”gravid”. Charlie blir smittad av Davids ”partyblandning” som han tackar ja till att bli bjuden på (genialiskt ögonblick i filmen i och med Davids reaktion) och Charlie har sedan sex med Shaw vilket gör henne befruktad.

Så anledningen till att Shaws befruktning liknar en bläckfiskaktig larv beror på att hon vidare befruktar den ursprungliga Alien-arten? Den växer sedan till sig och blir en jättelik bläckfisklarv som i slutsekvensen lägger ett ägg i den kvarvarande ”the engineer”-pilotens döda kropp och där föds slutligen en Alien mycket lik den vi sett i tidigare filmer.

En grej till; Kan larven i grottan vara direkt besläktad med bläckfisklarven, på så vis att det är denna art som framställer evolutionsvätskan som ett slags hypereffektivt rom/säd? Och att ”the engineers” upptäckt detta, låter denna larvart massproducera de konstiga behållarna eller åtminstone de slemmiga pupporna där i som sedan framställer själva evolutionsvätskan? Och ”the engineers” dyrkar den mer välbekanta Alien-arten just eftersom ”the engineers” skapat dem genom en blandning av sig själva och evolutionsvätskan?

Det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu, men något har jag väl uppfattat rätt angående vad som kom först och varför, möjligen? Inte desto mindre intressant i vilket fall och det gör Prometheus till en större upplevelse än vad en del nog mottagit den som i all deras enkelspårighet.

Av filmens – enligt allmänheten och delvis mig, svagare ögonblick så förändras inte min ståndpunkt efter denna andra visning av filmen. Jag tycker att Guy Pearces Peter Weyland-smink är näst intill så bra som den kan bli, på gränsen till för detaljrik dock och det bästa hade ju varit ifall hans skinn kunde stramats åt rejält på det sätt det brukar när man blir riktigt gammal, istället för att han behåller sin standardform i ansiktet mer eller mindre. Det går dock inte på naturlig väg, om man inte vill karva i Pearces ansikte med skalpell vill säga. Dock digitalt går det ju mer eller mindre bra.

Det allra bästa hade dock varit att tagit in en veteranskådespelare för den rollen, som typ Eli Wallach eller Max Von Sydow, men då hade längden varit ett problem gentemot Guy Pearce i ung tappning, vilket hade gjort Guy Pearce som skådis betydligt mer ekonomiskt onödig i denna film då han endast skulle varit med i promobilderna och då hade nog de inte alls gjorts, vilket säger mig ännu mer att Guy Pearce plockades in för att locka ännu fler tittare med sitt namn och dels för att han ska kunna användas i eventuella uppföljare i mytologin och att han dessutom finns med i bortklippta scener.

Den klassiska scenen när ”the engineers” gigantiska rymdskepp (som ju tydligt är med i Alien också – inget snack om den saken) rullar mot Charlize Therons och Noomi Rapace karaktär stör jag mig lika mycket på nu som då, även om jag ser att skeppet genom sin inte helt jämnrunda form byter ”styrriktning minst två gånger vilket gör att karaktärerna ser ut att springa åt sidan en aning, men då vrider sig skeppet lite mer åt det nya hållet.

Överanalyserat av mig kanske, men här kommer det mer filosofiska berättigandet till scenens dumhet; På sätt och vis kan den actionbetonade scenen vara en komentar på människans ointelligens i nära döden-situationer då den stela Charlize Theron-karaktären inte använde huvudet och springer särskilt åt sidan, medan Rapaces karaktär ganska tidigt fattar att hon bör hoppa åt sidan – dock klarar hon sig ändå inte från skeppets fall helt trots det, men en rutten sten räddar henne i sista stund.

Ironi. Överanalys. Spelar det stå stor roll? Scenen går både att skratta åt, reflektera kring och acceptera, för den är svår att glömma på grund av den utdragna pinsamheten som försigår i (åtminstone en av) karaktärernas huvud.

3D:n funkade lika bra även på andra visningen filmen igenom. Inga problem alls med oskärpa eller andra störiga ting alls. Dessutom stärkte sig filmen som en av få vilka kan kalla sig ”bra 3D-upplevelser”.

Slutligen glömde jag i min tidigare recension av filmen att hylla filmens tielmelodi, som inte är skriven av filmens huvudkompositör – Marc Streitenfeld, utan av den trogne Tony Scott-medarbetaren Harry Gregson-Williams. Fantastisk, episk, temabaserad musik som påminner väldigt mycket om John Williams och Close Encounters of the Third Kind. Av temabaserad (melodiskt och upprepande filmmusik av den klassiska skolan, typ – alltså inte skrammel och ljud endast för att förstärka direkta ögonblick i filmen) så är det här ett av de finaste musikstyckena jag hört de senaste åren.

En sak till; Michael Fassbenders samtliga scener regerar och jag hoppas han vinner för bästa manliga biroll på Oscarsgalan, trots att det är mycket långt kvar dit. Jag vet att jag var ganska sansad med att säga så om Heath Ledgers prestation i The Dark Knight och Christoph Waltzs i Inglourious Basterds tidigare, just för att den mesta av konkurrensen inte hade visat sig så tidigt de åren – men det gick ju bra för dem i slutändan trots allt, med råge. Därför ska jag inte hymla mer, utan jag ställer mig bakom Michael Fassbenders prestation helt och hållet och hoppas att han vinner oscarn för rollen som David år 2013!

SPOILERS SLUT!!!

(och där är även texten slut, så det blev inte något mer att läsa för dem som ännu inte pallrat sig till biograferna för att se ett av de senaste decenniernas största och bästa science-fiction-spektakel – Prometheus…)

Prometheus (2012)

Genre: Science-Fiction, Rysare, Action
Regi: Ridley Scott
Manus: Damon Lindelof, Jon Spaihts
Längd: 124 min
Skådespelare: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, Patrick Wilson, Idris Elba, Guy Pearce, Logan Marshall-Green, Sean Harris, Rafe Spall, Kate Dickie, Vladimir ‘Furdo’ Furdik, Emun Elliott

Ett team av forskare upptäcker en ledtråd till mänsklighetens ursprung på jorden, vilket leder dem på en resa genom de mörkaste hörnen av universum.

Svenska stjärnskottet Noomi Rapace (Millenium-trilogin, Svinalängorna, Sherlock Holmes: A Game of Shadows) gör sin första internationella huvudroll av stora mått i detta bombastiska men ändå avskalade Ridley Scott-rymdäventyr.

Prometheus är en klar återgång för Scott till en mer stillsam berättarform då det är svårt att jämföra tempo och uppbyggnad med filmer som Gladiator (2000), Kingdom of Heaven (2005) och Black Hawk Down (2001). Hans karriär tog ju fart med två av science-fiction-genrens mest minnesvärda filmer – Alien (1979) och Blade Runner (1982), och det är givetvis filmer som dessa vi kan jämföra Prometheus med. Även 2001: A Space Odyssey är omöjlig att inte se i filmens stil och design.

Noomi Rapace får det mesta utrymmet genom sin huvudroll som den passionerade utforskaren ”Elisabeth Shaw” och är rakt igenom strålande. Hon har säkrat en plats på alla filmproducenters ”shortlist” i valet av skådespelare för intressanta, kvinnliga roller för en lång tid framöver i och med denna film. Karaktären hon spelar i Prometheus är med enkla medel lätt att ta till sig men jag kan inte tänka mig någon bättre än Rapace i rollen då den känns som gjord för henne, vilket säger mer om kvaliteten på kvinnliga porträtt i film snarare än kvaliteten på kvinnliga skådespelare.

Det är enkelt att dra paralleller med den kvinnliga huvudkaraktären ”Ripley” i Alien-filmerna, men de är relativt annorlunda då Rapace karaktär inte behöver vissa någon manlig jargong för att bli accepterad och för vissa svär jag i kyrkan om jag säger att Rapace spelar en bättre karaktär än Sigourney Weaver gör i Alien, men i den bemärkelsen gör hon det. Allt handlar dock om tycke för stunden så det roligaste hade snarare varit att se en film där bägge karaktärerna interagera med varandra!

Hon spelar dessutom med en trupp skickliga kollegor. Charlize Theron är stabil som skeppet Prometheus ledare, Guy Pearce är som vanligt sevärd och tv-stjärnan Idris Elba känns helt hemma i sin avslappnade pilotkaraktär och den klichéartade karaktärstypen – frispråkig och självsäker i en seriös miljö, blir aldrig töntig tack vare hans genuina karisma.

Filmens otvekbara höjdpunkt för mig är dock Michael Fassbender (Hunger, X-Men: First Class, Shame), i rollen som androiden ”David”.

Fassbender visar återigen hur briljant han är och trots – eller kanske tack vare, hans strama utseende får man en total sympati för honom till och med när slugheten glimtar i ögonvrån. Under filmen glömde jag nästan att jag var en människa tack vare att androidkaraktären visar total överlägsenhet mot sina ”jämlikar” av kött och blod. Trots att science-fiction-genren och inte minst Ridley Scott har skildrat många androider så är David från Prometheus min favorit.

Filmen har episka, mytologiska budskap som är väldigt intressanta, men det är ändå i de mer intima ögonblicken filmen lever som mest för mig. Jag gillar särskilt hur filmens repliker mellan de skiftande karaktärerna får mig att tänka och formulera filosofiska slutsatser själv, istället för att få karaktärernas tankegångar skrivna på näsan.

Speciellt just Fassbenders android blir ständigt intressant genom sin synvinkel på människan betraktandes utifrån. Här imponeras jag som allra mest, då Ridley Scott på nytt visar att hans vilja egentligen ligger i det filosofiska berättandet och inte i någon sensationsartad Michael Bay-hysteri där all kraft läggs på actionscenerna.

Det visuella – framför allt konstnären H.R. Gigers arkitekturiska design, är som alltid läskigt i sig själv. Statiska föremål känns aldrig så skräckinjagande som när han ligger bakom dess utseende.

3D:n sliter inte i bilderna utan tillför precis lagom för att jag ska luta mig in i miljön lite extra men inte så att den slukar mig. Inledningens vyer visar dock 3D-scener på det mest passande sättet jag hittills skådat i filmväg. En rörlig kamera i stora landskap – där har 3D:n helt klart någonting att ge tittaren.

Den ger inget revolutionärt inom genren, men den står över det mesta som kommit inom science-fiction de senaste 20 åren tack vare kliniskt visuell finess utan någon stress att visa upp sig på det effektmässiga planet. Tålamod och lugn att tygla tempot och öka hastigheten på rätt ställen. Tecken på adrenalin är få, för att beskriva filmen kort.

Och på tal om kort så känns filmen lite kort. Dock vet jag inte om den behöver vara längre, men kanske är det snarare mer fyllighet jag vill åt. Vad den här fylligheten ska bestå av är jag inte helt säker på, men jag tror att de är något nytt jag önskar. Jag ska dock inte vara alltför kräsen, för den ger mig vad jag kan hoppas på även om det är inom redan utforskade gränser.

Alien-filmerna kommer jag genast damma av igen mycket snart och en ny sci-fi-film som andas samma luft som klassikerna är i min bok en bra sci-fi.

 Ingen otålighet och underskattning av tittaren i dialogen och utförandet. Michael Fassbender och Noomi Rapace lyser och engagerar!
 Avsaknaden av något större jag inte sett i genren tidigare – utforskandet i filmen smittar tydligen av sig.

Fotnot: Här kan ni även läsa min ”second thoughts” om filmen som jag skrev efter denna recension när jag hade sett Prometheus för andra gången.

Bästa trailer 2011

Den gemensamma nämnaren för att göra en sjukt bra trailer ser av mina val att döma ut att vara; under två minuter lång, en ljudande stegring, förvirring genom innehållet, psykologiska undertoner och Michael Fassbender i en av rollerna. Dock är det inte riktigt mina kriterier…

Kriterier: Jag värdesätter originalitet, avsaknad av spoilers för filmens handling samt att den väcker ett intresse. Jag väger in situationsfaktorn hur efterlängtad filmen är av mig innan jag såg trailern samt hur mycket intresset höjts efteråt och höjningen av intresse är själva huvudvärdet.

1.

The Girl With The Dragon Tattoo – teaser trailer

Det finns ingen på denna jord som kan säga emot mig när jag påstår att det här är 2011 års överlägset bästa trailer! Den är till och med en av de absolut bästa jag sett över huvud taget. Rappt och rytmiskt klippt utan dialog från filmen, med ”Immigrant Song” av Led Zeppelin i en agressivt omarbetad version av Trent Reznor/Atticus Ross och Katie O på sång. En pulshöjande jakt rakt genom hela trailern som stegrar i takt med att vi färdas närmare och närmare den mystiska herrgården. Textbudskap som exploderar ”in your face” och med det odödliga budskapet ”The Feel-Bad Movie of Christmas” som majestätisk avslutning. Det här är inte bara en uppmaning att se David Fincher tolka Stieg Larsson – det här är konst!

2.

Prometheus – teaser

Det här var en film jag var lite nyfiken på i och med skådespelarna Noomi Rapace och Michael Fassbender – innan jag såg den första, riktiga teasern det vill säga. Bilderna glittrar framför mina ögon och med en känsla av skräck ser jag bland det vackraste i sci-fi-väg som skapats på film. Sedan sliter den tag i mig, vrider om mina inre organ och täpper till andningsvägarna mer, och mer, och mer. Rapace ser vettskrämd ut. Vad har hon gett sig in på? Fassbender är orande paralyserad. Mänskligheten tar ett nytt steg. Katastrofen närmar sig. Det. Finns. Ingen. Utväg. Jag måste se den här på bio – minst två gånger.

3.

Sleeping Beauty – trailer

Suggestiv, ambient musik. Gigantiska texter i utsökt teckensnitt, tillsammans med lika delar sensuella som skrämmande bilder. Och så en stum punchline som säger mer än jag vill skriva här. Faktum är att Törnrosa (Sleeping Beauty) i originalet var ännu hemskare än den här trailern hintar om, eftersom Törnrosa i originalet somnade in efter att en giftig söm skär in under hennes nagel. Därefter hon blev besökt av en kung som våldtog henne i sömnen. Efter nio månader födde hon tvillingar, fortfarande i sömnen. När ett av barnen slutligen sög på hennes finger och sömresten lossnade bröts förbannelsen och hon vaknade upp, våldtagen och med två barn i hennes famn. Sedan blev det en fin Disneyfilm för alla oskyldiga barn av det. Creepy? Läs mer här.

4.

The Muppets – ”Green with Envy” teaser

4.

The Muppets – ”Fuzzy Pack” teaser

4.

The Muppets – ”Being Green” teaser

4.

The Muppets – ”The Pig With The Froggy Tattoo” teaser

4.

The Muppets – ”The Final Muppets Parody” teaser

Ett hedersomnämnande för 2011 års bästa trailer-happening går till skaparna bakom The Muppets-trailerparodierna som vällde över biograferna i USA. Det går helt enkelt inte att välja en, så alla får dela på fjärdeplatsen för mycket roligt utförande. Och en guldstjärna till Danny Trejo! Se dem alla i stående ordning…

5.

Martha Marcy May Marlene – trailer

Den här trailern flirtar verkligen med mina element. Mustig skogsmiljö, mystik, en vilsen kvinna, opåtlitliga människor och en känsla av en mardröm som blir mer och mer verklig ju mer man tänker på den. Musiken är dessutom sjukt stämningsfylld och The Last House on the Left-vibbarna i kombination med Mansons våldtäkt på hippieperioden under 70-talet är oroväckande påtaglig.

 

Övriga:

6.

Shame – trailer

En av de fyra filmer jag såg mest fram emot från år 2011, men det var först efter trailern som jag började förstå vilken tung sten McQueen och Fassbender var på gång att släppa på oss alla. Filmmusiken som hörs i trailern är blöttung och stämningen i bilderna är blöttung… Allt är tungt som det svartaste Rashomon-regn i den här trailern och ingen som sett trailern kan säga att de inte blev varnade för vad filmen hade att erbjuda. ”This is some heavy shit”, som någon skulle sagt.

7.

Tinker Tailor Soldier Spy – trailer

Tomas Alfredson, Gary Oldman, Colin Firth, Tom Hardy, David Dencik, John Hurt, kalla kriget-miljö, spiondrama, millimeterpreciserad stil i varje bildruta och allt till rafflande Danny Elfman-musik och ett ännu mer rafflande budskap i berättarrösten. Jag blir lika exhalterad som Filip och Fredrik blev i deras program Breaking News, där de hyllade trailern som den bästa någonsin, för sitt enkla, tydliga utförande.

8.

The Dark Knight Rises – trailer 2

Ni får ursäkta, men materialet för denna trailer, med undertext inräknad, är högexplosivt. Dagen kom då vi äntligen fick se bilder från den episka finalen på Christopher Nolans Batman-trilogi. 2003 startade, han i och med Batman Begins, hela superhjältefilmtrenden vi left i det senaste decenniet och i sommar når den sin peak i och med The Dark Knight Rises. Visst hoppades man någonstans på att få se mer än så här, men samtidigt får vi se precis så mycket att vi kan fantisera och fortsätta undra hur allt kommer sluta.

Kommer Jokern nämnas? Kommer Batman segra? Kommer Tom Hardys ”Bane” vara en mer ursinnig motståndare än Jokern?  Kommer Anne Hathaway överträffa förväntningarna som kvinnan bakom Catwoman-masken? Hon är trots allt denna films ”miss fit”-cast, precis som Heath Ledger var ifrågasatt inför förra filmen. Min känsla är att jag kommer hoppa i biosättet oavsett och att temperaturen redan nått värmeslagsgrader innan sommaren ens har börjat!

9.

Like Crazy – trailer

Den här filmen hade gåt mig förbi innan jag för ett ta sedan såg trailern och blev fast direkt! Den hyperventilerar kärlek som tas på allvar och med genuina känslor tillsammans med den vackra, avskalade versionen av ”Falling in love with you” är det lätt att man kan snyfta lite. Tydliga vibbar av Blue Valentine och (500) Days of Summer, vilket lovar gott då det är de senaste årens två mest lyckade kärleksrelationsfilmer.

10.

American Reunion – red band trailer

Den första trailern till den för vissa efterlängtade, ”riktiga” American Pie-uppföljaren är egentligen bara en liten scen, men just det gör att den sticker ut i mängden och även om American Pie kanske inte är en spoilerförbjuden film så säger den här pyttelilla scenen allt för att jag ska vilja se filmen, trots att jag knappast är ett fan varken av genren eller av American Pie.

Den får med den klockrena poängen som säljer mig totalt; att filmen berör samma pubertala, inpräntade karaktärer i deras stillsamma, ”tråkiga” vuxenliv med barnbekymmer och liknande jordnära prylar, trots att de fortfarande bara är människor och längtar efter ”den gamla goda tiden” när de var unga och livet lekte. Även fast jag inte riktigt uppnått den åldern så visst känner jag igen mig i det, och för första gången har en American Pie-film varit en av de mest efterlängtade för min egen del, och allt beror på trailern.

11.

We Need To Talk About Kevin – trailer

En trailer där musiken är feelgood på högsta nivå och innehållet är feelbad på högsta nivå gör mig intresserad av ren reflex. Att filmen sedan är ett magslag för alla som trodde att livet var enkelt gör att trailern fyller sitt syfte alldeles, alldeles underbart.

12.

Transformers: Dark of the Moon – trailer 3

Michael Bay vet defintivt hur man gör en trailer som överdoserar temperaturen för filmen han gjort, för trots att jag gärna spolar ner Transformers-filmerna i toaletten så MÅSTE jag se den här filmen efter att jag sett trailern. Även fast jag redan sett den och den sög. DET är en bra trailer.

13.

The Hobbit – trailer

Filmen har varit på gång i typ nio år och redan 2006 släpptes en omsedd fake-trailer till filmen och sedan dess har temperaturen aldrig lagts sig. Den nya, äkta trailern visar egentligen inget vi inte redan sett förut i bilder, då Härskarringen-trilogin redan satt sitt avtryck hos oss alla, på minst ett sätt. Däremot är dvärgsången ett fint ögonblick som skänker en ny nerv till handlingen och givetvis blir man peppad på att få återse Fylke och Midgård återigen.

14.

Snow White and the Huntsman – trailer

Ok, att över huvud taget nämna filmen Alice in Wonderland i trailern var en dålig idé. Att sedan framställa Kristen Stewart som Twilight-tjejen, Orlando Bloom-substitutet från senaste Pirates som Orlando Bloom och Chris Hemsworth som Thor var också fantasilöst, men Charlize Therons extremt inlevelsefyllda röst genom trailern och den klassiska stegringen gör den riktigt, riktigt peppande och då är det ändå en film jag är ointresserad av.

15.

X-Men: First Class – trailer

Efter tredje X-Men-filmen hade i alla fall jag förlorat hoppet på intressanta uppföljare med den samlade mutantgruppen, men Matthew Vaughn (Kick-Ass) blåste friska vindar i seglet när han fick uppdraget att regissera den nya filmen och när så trailern kom höjdes min puls en aning när jag insåg att filmen hedrade föregångarna istället för att ingorera dem, samt att duon James MacCoy och Michael Fassbender såg ut att verkligen trivas i rollerna som unga Xavier och Magneto. Ett överraskande pirr i kroppen kom och den var berättigad, då filmen mer än väl levde upp till trailern.