Logan Marshall-Green | Absurd Cinema

Genre: Kriminalthriller
Produktionsland: USA
Regi: Tze Chun
Manus: Tze Chun, Oz Perkins, Nick Simon
Längd: 90 min
Skådespelare: Alice Eve, Bryan Cranston, Ursula Parker, Logan Marshall-Green, Leo Fitzpatrick, Erin Cummings, Robin Taylor, Sarah Sokolovic, Marceline Hugot, Esau Pritchett, Stephen Sheffer, Robert Prescott, Ashlie Atkinson, Dylan Chalfy

En kämpande motell-ägare och hennes dotter tas som gisslan av en halvblind kriminell yrkesman för att hjälpa honom att se…

Jag kommer in i sista minuten till visningen av amerikanska Cold Comes the Night i den – med den jättelika biografens mått mätt, väldigt tomma salongen på Park.

Jag presenteras i filmen för en ensamstående, ung kvinna (Alice Eve) och hennes lilla dotter spelad av Ursula Parker (Louie, Rabbit Hole, We Need To Talk About Kevin). Kvinnan heter Chloe och driver utan flärd ett litet motel på den kalla landsorten. Så långt allt väl.

Jag får också se en blond kille som skjutsar en skäggig, glasögonprydd herre misstänksamt lik en viss ”Walter White” från Breaking Bad. Det är givetvis Bryan Cranston (Malcolm in the Middle, Breaking Bad, Drive) i egen hög person. Mystiskt passiv sitter han och ruvar på filmens spänningsutlösare.

Efter ungefär 10 minuter in i filmen säger Bryan Cranston sina första , mörkt rosslande och på bulgariska brytande ord; ”I have schedule to keep. They do not like to wait”. Precis där och då lägger filmen lägger av och bioduken blir svart. Stor ironi.

En oroad volontär kommer in och säger ursäktande att ”det blev ett litet tekniskt fel” och ”filmen kommer tyvärr behövas starta om från början och det kommer tyvärr ta 10 minuter”. Publiken väntar men som tur är startar den sedan vid tillfället strax före den avbröts.

Bryan Cranstons bulgariska loner visar sig vara en torped med handikapp, då hans syn är kraftigt nedsatt och han tvingas ta till mer och mindre kreativa grepp för att kompensera för sin brist på syn. Kvinnan jag såg i filmens inledning visar sig vara ett av dessa grepp och handlingen tar vid på allvar. Torpeden behöver nämligen kvinnan som sina ögon när problem uppstår.

Cold Comes the Night ger mig vid lite eftertanke vaga vibbar av Jaques Torneurs jättetrevliga film noir-thriller Nightfall (1957) med sin pengajakt och vanliga människor som dras in i brottshändelser. En film som i sin tur är en slags föregångare till Coen-brödernas Fargo (1995), men Cold Comes the Night är inte alls i dessa filmers klass.

Den är dock liksom dessa en gråkall thriller om brott och konsekvenser i landsortsmiljö och med skog – allt snyggt fotat av Noah Rosenthal. Jag älskar skog på film och det är den bästa ingrediensen för att få mig i stämning, men med den här filmen hjälper det inte tyvärr.

Alice Eve (Men in Black III, The Raven, Star Trek Into Darkness) är bra och spänningen är hög, men anledningen till att spänningen existerar är filmens själva svaghet. Spänningsmomenten uppkommer på grund av märkliga ageranden och brist på ageranden.

Cranstons karaktär agerar väldigt skiftande och det är svårt att veta vad… rättelse… Det är omöjligt att veta vad han strävar åt. Han bara gör saker för att spetsa till händelseutvecklingen men helt utan något eget motiv.

En sak jag blir glad av är att se hur Logan Marshall-Green (Devil, As I Lay Dying) – den snygga modellnunan och Tom Hardy-lookaliken från framför allt Prometheus (2012), spelar ”against type”.

Han har dolt sin modellook genom stubb, pundarkläder och flottigt bakslickat hår så pass att jag är imponerad över ambitionerna att göra honom till något mer än ett snyggo som agerar. Tyvärr är hans aktioner inte trovärdiga för fem öre.

Det är inte det så kallade ”snyggots” fel i första hand utan manuset, men så är det fortfarande.

Filmens story är ett hafsverk och jag beskyller alltså inte skådisarna för det, mer än att dom tog rollerna från första början utan att ställa högre krav.

Det är skillnad på dåligt skådespeleri, dåligt skrivna karaktärer och dåligt skrivna ageranden från karaktärerna. Cold Comes The Night lider av det sistnämnda.

I filmens allra mest spänningsfyllda klimaxögonblick har jag tydligen sonat ut, eftersom jag kommer på mig själv med att, istället för att se filmen, fästa blicken på en odefinierbar punkt mellan ögonen och bioduken och tänka på hur mycket koffein energidrycken jag dricker innehåller jämfört med kaffe.

Så ska man inte reagera i en films mest skälvande minuter. Varför heter filmen ens Cold Comes the Night, för övrigt?

När filmen var slut tändes ljuset i salongen på Park aldrig på under eftertexterna, så ett flertal satt kvar för att över huvud taget kunna se nåt när de skulle lämna salongen. Utmärkt tid för att skriva en recension.

Feministisk slutnot: Filmens huvudroll är en kvinna som är självständig och agerar aktivt. Hon tar hand om sin dotter på egen hand, bortsett från en väninna som hjälper henne. Övriga kvinnliga karaktärer är framför allt dottern och väninnan. Uppfriskande är också att den kvinnliga huvudrollen inte ägnar någon väsentlig tid åt romans med män och hon känns varken undermålig eller underlägsen ur ett könsperspektiv. Hon är trovärdig och filmens klart mest genomarbetade karaktär.

Jag har sett Prometheus i 3D för andra gången på bio och ännu mer reflektion har tagit upp min tid efter denna andra titt. Har du inte läst min recension efter att jag såg filmen första gången så läs den, för nu fortsätter jag med lite ”second thoughts” kring filmen i fråga.

VARNING FÖR SPOILERS!!!

Elizabeth Shaws (Noomi Rapace) far spelas av en hyfsat stor skådespelare – Patrick Wilson (Insidious, Hard Candy, Watchmen), i den lilla tillbakablicken vi får se, vilket får mig i tankarna att det finns mer material för honom, eller ännu mer att det finns större planer för hans karaktär i en eventuell uppföljare? Det kan vi ju givetvis bara sia om, men eftersom jag är för en uppföljare så har jag inget emot ifall tillbakablickar med relationen far/dotter utvecklar sig under Elizabeth Shaws större uppdrag i sökandet efter ”the engineers” hemplanet.

Tanken på att Shaw och David reser vidare tillsammans där ute i rymden – kvinnan och androiden, för att hitta allas vårat ursprung är en episk berättelse i sig, som en slags ”Liftarens guide till Galaxen” med en större episk vidd. Måtte uppföljningen komma! Regissör Ridley Scott och Michael Fassbender hoppas ju båda på det och en manus-blueprint finns uppenbarligen redan färdig.

Androiden Davids (Michael Fassbender) fascination kring evolution och skapelseberättelser var precis lika engagerande för mig andra gången jag såg Prometheus. Hela idén att han hånas för att han är ett experiment skapad av människor är väldigt sympatibyggande och han är ständigt intelligentare än människorna på att motreflektera dessa hån. Det som till sist är hela filmens största värde är ju att han får hålla huvudet högst i slutändan (ursäkta skämtet) eftersom människorna får svaret att även dom själva skapades av en annan art, endast som experiment.

Davids scen och återkoppling till hans kärlek för filmen Lawrence av Arabien är extremt häftig. Hur han gillar filmens huvudkaraktär (spelad av Peter O’ Toole) och vill se ut som honom – till och med tala som honom, är så fint. Michael Fassbender har definitivt inspirerats av Peter O’ Tooles roll i sin egen fantastiska prestation.

Jag har inte riktigt förstått alla arters utveckling i filmen. Vad jag antagit så skapades människan genom den svarta evolutionsvätskan i kombination med en ”engineer” som offrade sig på jorden för många år sedan. Vi skapades tydligen för att vara fosterhållare åt de klassiska, vuxna Alien-varelser vi sett i tidigare Alien-filmer, så att planeten Jorden kunde bli en Alien-uppfödningsfabrik för att användas i vapen- eller krigssyfte av ”the engineers”, eller?? Varför det blev just människor är väl just eftersom Aliens antar vissa drag av dem de föds genom och ”the engineers” ville att de skulle efterlikna dem själva.

Det förklarar i så fall det mystiska faktumet att en av skulpturerna på väggen i Pyramiden föreställer en klassisk Alien som står likt en religiös symbol (ej den på bilden nedan, för att undvika förvirring). Som om ”the engineers” dyrkar dessa rovdjur och därför vill massproducera dem i gynnande syfte, som förintelsevapen på en ”dödsplanet”?

Samtidigt skapades det ju ett jättelikt larvmonster med flera armar inuti Shaws mage och inte en Alien? Är det alltså Alien-varelsernas ursprungliga form? Det var en enkelsvansad larv som simmade omkring i vattnet i Pyramiden och som sedan attackerade en av biologerna. De visar dessutom att en pytteliten larv sitter på kanten till en av evolutionsvätskebehållarna, som om det var första stadiet i just dennes evolution. Sedan blev den möjligen larven som attackerade biologen, och biologen återvände i sin tur till skeppet som en människoformat monster med jättekrafter och insektsliknande ansikte.

En av de största intrigerna som jag delvis missade vid första visningen av filmen, var det faktum att androiden David genom Peter Weylands välsignelse medvetet mixar ett av de bevarade evolutionsvätskebehållarnas innehåll med en vinflaska, som han sedan bjuder Shaws man Charlie Holloway på, och detta är den faktiska upprinnelsen till att Shaw blir ”gravid”. Charlie blir smittad av Davids ”partyblandning” som han tackar ja till att bli bjuden på (genialiskt ögonblick i filmen i och med Davids reaktion) och Charlie har sedan sex med Shaw vilket gör henne befruktad.

Så anledningen till att Shaws befruktning liknar en bläckfiskaktig larv beror på att hon vidare befruktar den ursprungliga Alien-arten? Den växer sedan till sig och blir en jättelik bläckfisklarv som i slutsekvensen lägger ett ägg i den kvarvarande ”the engineer”-pilotens döda kropp och där föds slutligen en Alien mycket lik den vi sett i tidigare filmer.

En grej till; Kan larven i grottan vara direkt besläktad med bläckfisklarven, på så vis att det är denna art som framställer evolutionsvätskan som ett slags hypereffektivt rom/säd? Och att ”the engineers” upptäckt detta, låter denna larvart massproducera de konstiga behållarna eller åtminstone de slemmiga pupporna där i som sedan framställer själva evolutionsvätskan? Och ”the engineers” dyrkar den mer välbekanta Alien-arten just eftersom ”the engineers” skapat dem genom en blandning av sig själva och evolutionsvätskan?

Det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu, men något har jag väl uppfattat rätt angående vad som kom först och varför, möjligen? Inte desto mindre intressant i vilket fall och det gör Prometheus till en större upplevelse än vad en del nog mottagit den som i all deras enkelspårighet.

Av filmens – enligt allmänheten och delvis mig, svagare ögonblick så förändras inte min ståndpunkt efter denna andra visning av filmen. Jag tycker att Guy Pearces Peter Weyland-smink är näst intill så bra som den kan bli, på gränsen till för detaljrik dock och det bästa hade ju varit ifall hans skinn kunde stramats åt rejält på det sätt det brukar när man blir riktigt gammal, istället för att han behåller sin standardform i ansiktet mer eller mindre. Det går dock inte på naturlig väg, om man inte vill karva i Pearces ansikte med skalpell vill säga. Dock digitalt går det ju mer eller mindre bra.

Det allra bästa hade dock varit att tagit in en veteranskådespelare för den rollen, som typ Eli Wallach eller Max Von Sydow, men då hade längden varit ett problem gentemot Guy Pearce i ung tappning, vilket hade gjort Guy Pearce som skådis betydligt mer ekonomiskt onödig i denna film då han endast skulle varit med i promobilderna och då hade nog de inte alls gjorts, vilket säger mig ännu mer att Guy Pearce plockades in för att locka ännu fler tittare med sitt namn och dels för att han ska kunna användas i eventuella uppföljare i mytologin och att han dessutom finns med i bortklippta scener.

Den klassiska scenen när ”the engineers” gigantiska rymdskepp (som ju tydligt är med i Alien också – inget snack om den saken) rullar mot Charlize Therons och Noomi Rapace karaktär stör jag mig lika mycket på nu som då, även om jag ser att skeppet genom sin inte helt jämnrunda form byter ”styrriktning minst två gånger vilket gör att karaktärerna ser ut att springa åt sidan en aning, men då vrider sig skeppet lite mer åt det nya hållet.

Överanalyserat av mig kanske, men här kommer det mer filosofiska berättigandet till scenens dumhet; På sätt och vis kan den actionbetonade scenen vara en komentar på människans ointelligens i nära döden-situationer då den stela Charlize Theron-karaktären inte använde huvudet och springer särskilt åt sidan, medan Rapaces karaktär ganska tidigt fattar att hon bör hoppa åt sidan – dock klarar hon sig ändå inte från skeppets fall helt trots det, men en rutten sten räddar henne i sista stund.

Ironi. Överanalys. Spelar det stå stor roll? Scenen går både att skratta åt, reflektera kring och acceptera, för den är svår att glömma på grund av den utdragna pinsamheten som försigår i (åtminstone en av) karaktärernas huvud.

3D:n funkade lika bra även på andra visningen filmen igenom. Inga problem alls med oskärpa eller andra störiga ting alls. Dessutom stärkte sig filmen som en av få vilka kan kalla sig ”bra 3D-upplevelser”.

Slutligen glömde jag i min tidigare recension av filmen att hylla filmens tielmelodi, som inte är skriven av filmens huvudkompositör – Marc Streitenfeld, utan av den trogne Tony Scott-medarbetaren Harry Gregson-Williams. Fantastisk, episk, temabaserad musik som påminner väldigt mycket om John Williams och Close Encounters of the Third Kind. Av temabaserad (melodiskt och upprepande filmmusik av den klassiska skolan, typ – alltså inte skrammel och ljud endast för att förstärka direkta ögonblick i filmen) så är det här ett av de finaste musikstyckena jag hört de senaste åren.

En sak till; Michael Fassbenders samtliga scener regerar och jag hoppas han vinner för bästa manliga biroll på Oscarsgalan, trots att det är mycket långt kvar dit. Jag vet att jag var ganska sansad med att säga så om Heath Ledgers prestation i The Dark Knight och Christoph Waltzs i Inglourious Basterds tidigare, just för att den mesta av konkurrensen inte hade visat sig så tidigt de åren – men det gick ju bra för dem i slutändan trots allt, med råge. Därför ska jag inte hymla mer, utan jag ställer mig bakom Michael Fassbenders prestation helt och hållet och hoppas att han vinner oscarn för rollen som David år 2013!

SPOILERS SLUT!!!

(och där är även texten slut, så det blev inte något mer att läsa för dem som ännu inte pallrat sig till biograferna för att se ett av de senaste decenniernas största och bästa science-fiction-spektakel – Prometheus…)