Genre: Thriller, Mysterium Produktionsland: USA Manus: Christopher Nolan (efter en novell av Jonathan Nolan) Regi: Christopher Nolan
Längd: 113 min Skådespelare: Guy Pearce, Joe Pantoliano, Stephen Tobolowsky, Carrie-Anne Moss, Mark Boone Junior, Russ Fega, Jorja Fox, Callum Keith Rennie, Harriet Sansom Harris, Thomas Lennon, Kimberly Campbell, Marianne Muellerleile, Larry Holden
Some memories are best forgotten
Leonard Shelby är en man plågad av en mycket sällsynt form av minnesåkomma; han har defekt korttidsminne, vilket får honom att glömma allt som händer inom fem minuter. Därför för han konstant anteckningar och tar bilder med Polaroid-kamera. När filmen börjar förstår vi snart att Leonard är mitt uppe i jakten på den man som våldtog och mördade hans fru.
Christopher (och som ett bihang även Jonathan) Nolans genombrott, som i dagens ljus framstår som att den befinner sig i skymundan av Nolans mer framarbetat blockbustervänliga filmer (Inception, The Dark Knight, Interstellar). Många älskar denna rafflande, baklängesberättade film om en man som lider av ett märklig minnessyndrom. Jag personligen har inte fått den att klicka med mig själv, även om den givetvis är klart bra och med en mycket intressant manusdramaturgi.
”I have to believe in a world outside my own mind. I have to believe that my actions still have meaning, even if I can’t remember them. I have to believe that when my eyes are closed, the world’s still there. Do I believe the world’s still there? Is it still out there?… Yeah. We all need mirrors to remind ourselves who we are. I’m no different.”
Men där ljuger jag ändå, för den bristande kemin mellan mig och den här filmen ligger just i att jag aldrig känner att berättandet fångar mig på riktigt. Det blir aldrig så där intressant som det låter på pappret. Trots att den har stor ”se om”-potential rent tekniskt känner jag att den enda riktiga anledningen för mig att se om den är för att se om jag kanske kan tycka om den mer ”den här gången”.
Engagemanget hos mig väcks överraskande nog inte. Jag som älskar skarpa, kryptiska manus borde ju vara ”hooked”, men det blir för kallt och själlöst berättat för mig. För ytligt liksom. Jag engageras aldrig av kompetente Guy Pearces (Factory Girl, LA Confidential) huvudkaraktär. Jag önskar att han vore mindre behagligt modellsnygg och mer ful, för då hade filmen förmodligen köpt in mitt intresse tack vare mer yta. Jag distanseras ofta av obefogat snygga människor då utseendet blir en sköld för deras själ och det är ju den jag vill åt, inte potentiellt runkmaterial.
Men – en klart duglig film med intressepotential som lite går förlorad för mig. Filmen bygger på en novell av brorsan Jonathan Nolan, som känns som ett mycket mer idealiskt medium för att berättelsen – snarare än berättandet, ska bita på mig.
5 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
2 – Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt
Genre: Drama, Romantik, Tragedi Regi: George Hickenlooper Manus: Aaron Richard Golub, Captain Mauzner, Simon Monjack Längd: 99 min (unrated) Skådespelare: Guy Pearce, Sienna Miller, Hayden Christensen, Jimmy Fallon, Meredith Ostrom, Beth Grant, Mena Suvari, Tara Summers, Alexi Wasser, Edward Herrmann, Shawn Hatosy, Illeana Douglas, Johnny Whitworth, Colleen Camp, Mary Elizabeth Winstead
Baserad på den verkliga historien om ”The It-Girl” Edie Sedgwick, som hoppade av Radcliffe 1965 och gav sig iväg till New York för att söka framgång för hennes konstnärliga ambitioner.
Där träffar hon den unga artisten Andy Warhol. Han lovar att göra Edie till en ”superstar” – och likt en super nova exploderar hon över 60-talets vilda New York-scen bara för att upptäcka hur hon tappar greppet om hennes liv…
Edie Sedgwicks liv är en tragisk saga från verkligheten. För några år sedan såg jag en bild på henne och blev direkt sällsynt nyfiken på vem hon var. Jag läste om hennes korta men intensiva liv. Om hennes status som modeikon. Om henne som en uppenbar förebild för Twiggy. Om hennes romans med Bob Dylan. Om hur hans sång ”Just like a woman” antagligen handlade om henne.
”(…)Ev’rybody knows
That Baby’s got new clothes
But lately I see her ribbons and her bows
Have fallen from her curls
She takes just like a woman, yes, she does
She makes love just like a woman, yes, she does
And she aches just like a woman
But she breaks just like a little girl
Queen Mary, she’s my friend
Yes, I believe I’ll go see her again
Nobody has to guess
That Baby can’t be blessed
Till she sees finally that she’s like all the rest
With her fog, her amphetamine and her pearls(…)” – Just Like A Woman (Bob Dylan)
Jag blev besatt av henne och försökte få tag på alla hennes filmer av Andy Warhol, som hon gjorde under sin karriär som modell och skådespelerska i hans konstnärsnäste ”The Factory”. Jag förstod precis vad folket som levde i hennes tid menade när de berättade om hennes märkliga magi.
”She had a poignantly vacant, vulnerable quality that made her a reflection of everybody’s private fantasies. She could be anything you wanted her to be — a little girl, a woman, intelligent, dumb, rich, poor — anything. She was a wonderful, beautiful blank. The mystique to end all mystiques.” – Andy Warhol
”There seemed to be this almost supernatural glow to her that’s hard to describe. Literally there was an aura emanating from her, a white or blue aura. It’s as if Edie was illuminated from within. Her skin was translucent — Marilyn Monroe had that quality.” – Robert Heide
”It was sad but not shocking. There was something about Edie that said, ”This is a one-act play. It’s not going to go on forever.” – Fred Eberstadt, om Edies död.
Vid 28 års ålder var hon död. Hennes låga slocknade efter ett turbulent liv, kantat av trauman, depression, festande och drogberoende.
I filmen Factory Girl spelar modellen och skådespelerskan Sienna Miller (Casanova, Interwiew, Stardust) rollen som Edie och bortsett från vissa dokumentära sekvenser så gör hon ett riktigt bra jobb i att visa på Edies sköra och magnetiska personlighet. Hon växer ju längre filmen pågår och visar att hon är en skådespelerska även för tyngre roller.
Australienske Guy Pearce (L.A. Confidential, Memento, The Proposition) glänser dock rakt igenom då han förvandlar sig fullständigt i rollen som den karismatiske ikonen Andy Warhol. Det märks att han älskar sin roll då han gärna drar sig till färgstarka karaktärer och i den här filmen gör han sin karriärs bästa prestation. Hade filmen gått hem bättre kommersiellt så hade han helt klart kunnat varit en av de nominerade på Oscarsgalan för denna film.
Två andra som dyker upp i filmen är dels talk-show-programledaren Jimmy Fallon i rollen som Edies närmaste vän (en roll han gör med fin känsla), samt Hayden Christensen (Anakin i Star Wars: episod II-III) som folksångaren Billy – en fiktiv kopia av Bob Dylan (eftersom Dylan givetvis inte stöttade filmprojektet).
Christensen imiterar Dylan och det blir stundtals just bara imitation, men då Dylan har ett väldigt karaktäristiskt sätt att uttrycka och formulera sig så är det inte den lättaste uppgiften. Jag hade dock önskat mig att han och manusförfattarna hellre distanserade sig lite mer från originalet, för i de mer avskalade scenerna levererar även Christensen.
Manuset är i sig inte helt oproblematiskt då det dels känns som att delar av filmens scenföljd har skapats i klippningsrummet snarare än på pappret, samt så låter de karaktärerna tala med väldigt citatmässiga repliker flera gånger. Jag ställer mig lite kluven till det då jag oftast gillar mer realistisk dialog, men samtidigt är intrigen en väldigt tidlös tragedi i grunden, vilket gör att den förhöjda dialogen förstärker känslan av en pjäs eller opera.
Vissa stunder skär det sig och flertalet gånger passar det och jag blir väldigt emotionellt berörd då jag känner till bakgrunden. Filmen lyckas dock verkligen hitta en stark känsla av ett autentiskt New York under 60-talets kreativa glansdagar och drogerna som cirkulerade i konstnärskretsarnas skuggor.
Filmen lyckas enligt mig skildra Edies senare liv på ett gripande sätt trots vissa brister. Livet hos en kvinna fylld av känslor och drömmar, men som alltid kastade sig handlöst, rätt in i en okontrollerbar storm.
Drogerna började som presenten för att hon tog för sig och utvecklades till vikten som skulle hålla henne kvar i det lyckliga tillståndet, men ju turbulentare hennes liv blev, ju svårare blev det att kontrollera reglaget för glädje eller sorg genom dem.
Filmen diktar delvis med sanningen, men inte ens sanningen är fakta när det gäller Edie Sedgwick. Om hennes romans med Bob Dylan är romantiserad och överdriven går inte att svara på. Vissa hävdar att Edie väntade hans barn men tvingades göra abort på grund av Dylans äktenskap med sin blivande fru, medan andra påstår att det var hennes påhittade drogfantasier.
Myten eller sanningen kring allt som hände kring ”the New York scene” och hennes boende Hotel Chelsea (som hon vid ett tillfälle råkade tända eld på) under ”the swinging 60’s” är fasligt spännande.
Jag uppmuntrar fler att upptäcka hennes levnadsöde och framför allt hennes person, för få kvinnor – om någon, har den dragningskraft som hon hade och det är därför som Andy Warhol – säga vad man vill om honom, myntade uttrycket ”Superstar” på henne.
Denna ”The Queen of Underground Cinema”, Warhols musa (hatar för övrigt uttrycket ”musa”) och världens första ”It-girl”, men framför allt en av de vackraste tragedierna från verkliga livet.
En ikon som förtjänar att alltid kommas ihåg.
Fotnot: Här under är några urklipp från verklighetens Edie Sedgwicks liv. Dels en interju med henne själv och dels en tillsammans med Andy Warhol. Jag uppmuntrar till att ta reda på mer om henne.
Jag har sett Prometheus i 3D för andra gången på bio och ännu mer reflektion har tagit upp min tid efter denna andra titt. Har du inte läst min recension efter att jag såg filmen första gången så läs den, för nu fortsätter jag med lite ”second thoughts” kring filmen i fråga.
VARNING FÖR SPOILERS!!!
Elizabeth Shaws (Noomi Rapace) far spelas av en hyfsat stor skådespelare – Patrick Wilson (Insidious, Hard Candy, Watchmen), i den lilla tillbakablicken vi får se, vilket får mig i tankarna att det finns mer material för honom, eller ännu mer att det finns större planer för hans karaktär i en eventuell uppföljare? Det kan vi ju givetvis bara sia om, men eftersom jag är för en uppföljare så har jag inget emot ifall tillbakablickar med relationen far/dotter utvecklar sig under Elizabeth Shaws större uppdrag i sökandet efter ”the engineers” hemplanet.
Tanken på att Shaw och David reser vidare tillsammans där ute i rymden – kvinnan och androiden, för att hitta allas vårat ursprung är en episk berättelse i sig, som en slags ”Liftarens guide till Galaxen” med en större episk vidd. Måtte uppföljningen komma! Regissör Ridley Scott och Michael Fassbender hoppas ju båda på det och en manus-blueprint finns uppenbarligen redan färdig.
Androiden Davids (Michael Fassbender) fascination kring evolution och skapelseberättelser var precis lika engagerande för mig andra gången jag såg Prometheus. Hela idén att han hånas för att han är ett experiment skapad av människor är väldigt sympatibyggande och han är ständigt intelligentare än människorna på att motreflektera dessa hån. Det som till sist är hela filmens största värde är ju att han får hålla huvudet högst i slutändan (ursäkta skämtet) eftersom människorna får svaret att även dom själva skapades av en annan art, endast som experiment.
Davids scen och återkoppling till hans kärlek för filmen Lawrence av Arabien är extremt häftig. Hur han gillar filmens huvudkaraktär (spelad av Peter O’ Toole) och vill se ut som honom – till och med tala som honom, är så fint. Michael Fassbender har definitivt inspirerats av Peter O’ Tooles roll i sin egen fantastiska prestation.
Jag har inte riktigt förstått alla arters utveckling i filmen. Vad jag antagit så skapades människan genom den svarta evolutionsvätskan i kombination med en ”engineer” som offrade sig på jorden för många år sedan. Vi skapades tydligen för att vara fosterhållare åt de klassiska, vuxna Alien-varelser vi sett i tidigare Alien-filmer, så att planeten Jorden kunde bli en Alien-uppfödningsfabrik för att användas i vapen- eller krigssyfte av ”the engineers”, eller?? Varför det blev just människor är väl just eftersom Aliens antar vissa drag av dem de föds genom och ”the engineers” ville att de skulle efterlikna dem själva.
Det förklarar i så fall det mystiska faktumet att en av skulpturerna på väggen i Pyramiden föreställer en klassisk Alien som står likt en religiös symbol (ej den på bilden nedan, för att undvika förvirring). Som om ”the engineers” dyrkar dessa rovdjur och därför vill massproducera dem i gynnande syfte, som förintelsevapen på en ”dödsplanet”?
Samtidigt skapades det ju ett jättelikt larvmonster med flera armar inuti Shaws mage och inte en Alien? Är det alltså Alien-varelsernas ursprungliga form? Det var en enkelsvansad larv som simmade omkring i vattnet i Pyramiden och som sedan attackerade en av biologerna. De visar dessutom att en pytteliten larv sitter på kanten till en av evolutionsvätskebehållarna, som om det var första stadiet i just dennes evolution. Sedan blev den möjligen larven som attackerade biologen, och biologen återvände i sin tur till skeppet som en människoformat monster med jättekrafter och insektsliknande ansikte.
En av de största intrigerna som jag delvis missade vid första visningen av filmen, var det faktum att androiden David genom Peter Weylands välsignelse medvetet mixar ett av de bevarade evolutionsvätskebehållarnas innehåll med en vinflaska, som han sedan bjuder Shaws man Charlie Holloway på, och detta är den faktiska upprinnelsen till att Shaw blir ”gravid”. Charlie blir smittad av Davids ”partyblandning” som han tackar ja till att bli bjuden på (genialiskt ögonblick i filmen i och med Davids reaktion) och Charlie har sedan sex med Shaw vilket gör henne befruktad.
Så anledningen till att Shaws befruktning liknar en bläckfiskaktig larv beror på att hon vidare befruktar den ursprungliga Alien-arten? Den växer sedan till sig och blir en jättelik bläckfisklarv som i slutsekvensen lägger ett ägg i den kvarvarande ”the engineer”-pilotens döda kropp och där föds slutligen en Alien mycket lik den vi sett i tidigare filmer.
En grej till; Kan larven i grottan vara direkt besläktad med bläckfisklarven, på så vis att det är denna art som framställer evolutionsvätskan som ett slags hypereffektivt rom/säd? Och att ”the engineers” upptäckt detta, låter denna larvart massproducera de konstiga behållarna eller åtminstone de slemmiga pupporna där i som sedan framställer själva evolutionsvätskan? Och ”the engineers” dyrkar den mer välbekanta Alien-arten just eftersom ”the engineers” skapat dem genom en blandning av sig själva och evolutionsvätskan?
Det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu, men något har jag väl uppfattat rätt angående vad som kom först och varför, möjligen? Inte desto mindre intressant i vilket fall och det gör Prometheus till en större upplevelse än vad en del nog mottagit den som i all deras enkelspårighet.
Av filmens – enligt allmänheten och delvis mig, svagare ögonblick så förändras inte min ståndpunkt efter denna andra visning av filmen. Jag tycker att Guy Pearces Peter Weyland-smink är näst intill så bra som den kan bli, på gränsen till för detaljrik dock och det bästa hade ju varit ifall hans skinn kunde stramats åt rejält på det sätt det brukar när man blir riktigt gammal, istället för att han behåller sin standardform i ansiktet mer eller mindre. Det går dock inte på naturlig väg, om man inte vill karva i Pearces ansikte med skalpell vill säga. Dock digitalt går det ju mer eller mindre bra.
Det allra bästa hade dock varit att tagit in en veteranskådespelare för den rollen, som typ Eli Wallach eller Max Von Sydow, men då hade längden varit ett problem gentemot Guy Pearce i ung tappning, vilket hade gjort Guy Pearce som skådis betydligt mer ekonomiskt onödig i denna film då han endast skulle varit med i promobilderna och då hade nog de inte alls gjorts, vilket säger mig ännu mer att Guy Pearce plockades in för att locka ännu fler tittare med sitt namn och dels för att han ska kunna användas i eventuella uppföljare i mytologin och att han dessutom finns med i bortklippta scener.
Den klassiska scenen när ”the engineers” gigantiska rymdskepp (som ju tydligt är med i Alien också – inget snack om den saken) rullar mot Charlize Therons och Noomi Rapace karaktär stör jag mig lika mycket på nu som då, även om jag ser att skeppet genom sin inte helt jämnrunda form byter ”styrriktning minst två gånger vilket gör att karaktärerna ser ut att springa åt sidan en aning, men då vrider sig skeppet lite mer åt det nya hållet.
Överanalyserat av mig kanske, men här kommer det mer filosofiska berättigandet till scenens dumhet; På sätt och vis kan den actionbetonade scenen vara en komentar på människans ointelligens i nära döden-situationer då den stela Charlize Theron-karaktären inte använde huvudet och springer särskilt åt sidan, medan Rapaces karaktär ganska tidigt fattar att hon bör hoppa åt sidan – dock klarar hon sig ändå inte från skeppets fall helt trots det, men en rutten sten räddar henne i sista stund.
Ironi. Överanalys. Spelar det stå stor roll? Scenen går både att skratta åt, reflektera kring och acceptera, för den är svår att glömma på grund av den utdragna pinsamheten som försigår i (åtminstone en av) karaktärernas huvud.
3D:n funkade lika bra även på andra visningen filmen igenom. Inga problem alls med oskärpa eller andra störiga ting alls. Dessutom stärkte sig filmen som en av få vilka kan kalla sig ”bra 3D-upplevelser”.
Slutligen glömde jag i min tidigare recension av filmen att hylla filmens tielmelodi, som inte är skriven av filmens huvudkompositör – Marc Streitenfeld, utan av den trogne Tony Scott-medarbetaren Harry Gregson-Williams. Fantastisk, episk, temabaserad musik som påminner väldigt mycket om John Williams och Close Encounters of the Third Kind. Av temabaserad (melodiskt och upprepande filmmusik av den klassiska skolan, typ – alltså inte skrammel och ljud endast för att förstärka direkta ögonblick i filmen) så är det här ett av de finaste musikstyckena jag hört de senaste åren.
En sak till; Michael Fassbenders samtliga scener regerar och jag hoppas han vinner för bästa manliga biroll på Oscarsgalan, trots att det är mycket långt kvar dit. Jag vet att jag var ganska sansad med att säga så om Heath Ledgers prestation i The Dark Knight och Christoph Waltzs i Inglourious Basterds tidigare, just för att den mesta av konkurrensen inte hade visat sig så tidigt de åren – men det gick ju bra för dem i slutändan trots allt, med råge. Därför ska jag inte hymla mer, utan jag ställer mig bakom Michael Fassbenders prestation helt och hållet och hoppas att han vinner oscarn för rollen som David år 2013!
SPOILERS SLUT!!!
(och där är även texten slut, så det blev inte något mer att läsa för dem som ännu inte pallrat sig till biograferna för att se ett av de senaste decenniernas största och bästa science-fiction-spektakel – Prometheus…)
Genre: Science-Fiction, Rysare, Action Regi: Ridley Scott Manus: Damon Lindelof, Jon Spaihts Längd:124 min Skådespelare: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, Patrick Wilson, Idris Elba, Guy Pearce, Logan Marshall-Green, Sean Harris, Rafe Spall, Kate Dickie, Vladimir ‘Furdo’ Furdik, Emun Elliott
Ett team av forskare upptäcker en ledtråd till mänsklighetens ursprung på jorden, vilket leder dem på en resa genom de mörkaste hörnen av universum.
Svenska stjärnskottet Noomi Rapace (Millenium-trilogin, Svinalängorna, Sherlock Holmes: A Game of Shadows) gör sin första internationella huvudroll av stora mått i detta bombastiska men ändå avskalade Ridley Scott-rymdäventyr.
Prometheus är en klar återgång för Scott till en mer stillsam berättarform då det är svårt att jämföra tempo och uppbyggnad med filmer som Gladiator (2000), Kingdom of Heaven (2005) och Black Hawk Down (2001). Hans karriär tog ju fart med två av science-fiction-genrens mest minnesvärda filmer – Alien (1979) och Blade Runner (1982), och det är givetvis filmer som dessa vi kan jämföra Prometheus med. Även 2001: A Space Odyssey är omöjlig att inte se i filmens stil och design.
Noomi Rapace får det mesta utrymmet genom sin huvudroll som den passionerade utforskaren ”Elisabeth Shaw” och är rakt igenom strålande. Hon har säkrat en plats på alla filmproducenters ”shortlist” i valet av skådespelare för intressanta, kvinnliga roller för en lång tid framöver i och med denna film. Karaktären hon spelar i Prometheus är med enkla medel lätt att ta till sig men jag kan inte tänka mig någon bättre än Rapace i rollen då den känns som gjord för henne, vilket säger mer om kvaliteten på kvinnliga porträtt i film snarare än kvaliteten på kvinnliga skådespelare.
Det är enkelt att dra paralleller med den kvinnliga huvudkaraktären ”Ripley” i Alien-filmerna, men de är relativt annorlunda då Rapace karaktär inte behöver vissa någon manlig jargong för att bli accepterad och för vissa svär jag i kyrkan om jag säger att Rapace spelar en bättre karaktär än Sigourney Weaver gör i Alien, men i den bemärkelsen gör hon det. Allt handlar dock om tycke för stunden så det roligaste hade snarare varit att se en film där bägge karaktärerna interagera med varandra!
Hon spelar dessutom med en trupp skickliga kollegor. Charlize Theron är stabil som skeppet Prometheus ledare, Guy Pearce är som vanligt sevärd och tv-stjärnan Idris Elba känns helt hemma i sin avslappnade pilotkaraktär och den klichéartade karaktärstypen – frispråkig och självsäker i en seriös miljö, blir aldrig töntig tack vare hans genuina karisma.
Filmens otvekbara höjdpunkt för mig är dock Michael Fassbender (Hunger, X-Men: First Class, Shame), i rollen som androiden ”David”.
Fassbender visar återigen hur briljant han är och trots – eller kanske tack vare, hans strama utseende får man en total sympati för honom till och med när slugheten glimtar i ögonvrån. Under filmen glömde jag nästan att jag var en människa tack vare att androidkaraktären visar total överlägsenhet mot sina ”jämlikar” av kött och blod. Trots att science-fiction-genren och inte minst Ridley Scott har skildrat många androider så är David från Prometheus min favorit.
Filmen har episka, mytologiska budskap som är väldigt intressanta, men det är ändå i de mer intima ögonblicken filmen lever som mest för mig. Jag gillar särskilt hur filmens repliker mellan de skiftande karaktärerna får mig att tänka och formulera filosofiska slutsatser själv, istället för att få karaktärernas tankegångar skrivna på näsan.
Speciellt just Fassbenders android blir ständigt intressant genom sin synvinkel på människan betraktandes utifrån. Här imponeras jag som allra mest, då Ridley Scott på nytt visar att hans vilja egentligen ligger i det filosofiska berättandet och inte i någon sensationsartad Michael Bay-hysteri där all kraft läggs på actionscenerna.
Det visuella – framför allt konstnären H.R. Gigers arkitekturiska design, är som alltid läskigt i sig själv. Statiska föremål känns aldrig så skräckinjagande som när han ligger bakom dess utseende.
3D:n sliter inte i bilderna utan tillför precis lagom för att jag ska luta mig in i miljön lite extra men inte så att den slukar mig. Inledningens vyer visar dock 3D-scener på det mest passande sättet jag hittills skådat i filmväg. En rörlig kamera i stora landskap – där har 3D:n helt klart någonting att ge tittaren.
Den ger inget revolutionärt inom genren, men den står över det mesta som kommit inom science-fiction de senaste 20 åren tack vare kliniskt visuell finess utan någon stress att visa upp sig på det effektmässiga planet. Tålamod och lugn att tygla tempot och öka hastigheten på rätt ställen. Tecken på adrenalin är få, för att beskriva filmen kort.
Och på tal om kort så känns filmen lite kort. Dock vet jag inte om den behöver vara längre, men kanske är det snarare mer fyllighet jag vill åt. Vad den här fylligheten ska bestå av är jag inte helt säker på, men jag tror att de är något nytt jag önskar. Jag ska dock inte vara alltför kräsen, för den ger mig vad jag kan hoppas på även om det är inom redan utforskade gränser.
Alien-filmerna kommer jag genast damma av igen mycket snart och en ny sci-fi-film som andas samma luft som klassikerna är i min bok en bra sci-fi.
Ingen otålighet och underskattning av tittaren i dialogen och utförandet. Michael Fassbender och Noomi Rapace lyser och engagerar! Avsaknaden av något större jag inte sett i genren tidigare – utforskandet i filmen smittar tydligen av sig.
Jag har redan kläckt ut min längtan efter Ridley Scotts sci-fi-film Prometheus tidigare.
I takt med att filmen släpper fantastiska teasers som om det vore en tävling så måste jag dela med även av den senaste, där Michael Fassbender får glänsa lite (eller mycket) mer och skickar ett meddelande till oscarsjuryn stämplad ”från David” och hälsar att han; ”vänligt men bestämt inte accepterar att juryn ignorerar honom den här gången och att ni den här gången får en karaktär tillräckligt kommersiell för er smak. Tack.”
Genre: Thriller, Mysterium
Absurd Cinema 