Genre: Skräck, Science Fiction Produktionsland: Storbritannien, USA Manus: Dan O’Bannon Regi: Ridley Scott Längd: 117 min Skådespelare: Tom Skerritt, Sigourney Weaver, Veronica Cartwright, Harry Dean Stanton, John Hurt, Ian Holm, Yaphet Kotto, Helen Horton (röst)
Det första kapitlet i den stora och skräckinjagande science-fictionhistorien om Alien. Skräcken börjar när besättningen på rymdskeppet Nostromo undersöker en nödsignal från en avlägsen planet, och gör den fasansfulla upptäckten att där finns en livsform som uppstår och förökar sig inuti människokroppar. Nu måste besättningen inte bara slåss för sin egen överlevnad, utan även för hela mänsklighetens.
Jag håller faktiskt inte Alien så nära mitt hjärta som majoriteten av filmälskare gör. Den har däremot en hög dos intellektuellt värde; monumentalt stilbildande scenografi och fantastiskt effektiv isolerande inramning, en okonventionell kvinnokaraktär och bra birollsskrivande samt filmhistoriens bästa monster. H.R. Gigers filmdesign är odödlig. Mitt gillande av filmen är dock ganska distanserat och jag behöver fundera vidare på varför. Det känns som att något saknas men det är bara en känsla, för på pappret är Alien komplett.
Vad gäller Ridley Scotts senare bidrag till universumet han här var med och skapade har jag lustigt nog ett större engagemang – både intellektuellt och känslomässigt. Prometheus (2012 – läs massor av tankar kring den från biobesöken här och här) är en film det hackas på jämt och ständigt och den har till skillnad från Alien desto mer konkreta svagheter, men den får mig att tänka både existentiellt och mytologiskt. Den känslolöse karaktären David (Michael Fassbender) är en briljant skapelse och paradoxalt nog den som får mig att bli berörd av alla i universumet. Kommande Alien: Covenant ser tråkigt upprepande ut, men det vete sjutton om inte även den kommer träffa mig mer än vad Alien gör.
Utfyllnaden av James Camerons succésequel Aliens (1986) och det expanderade universumet kan vara förklaringen till tomrummet jag känner i Alien. Första filmen får mig att vilja ha mer. Jag processar den liksom Star Wars (1977) som en epilog, som får mig att drömma om saker jag inte upplever just nu men som frestar runt hörnet. En teaser för kommande beståndsdelar jag uppskattar ännu bättre. Längtan och begär efter det du saknar slår tillbaka på ditt välbefinnande i nuet. Det kan vara förklaringen till det där tomrummet jag upplever.
Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 –Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
39/50 – Totalt
Genre: Science-Fiction, Drama, Äventyr Produktionsland: USA, Storbritannien Manus: Drew Goddard Regi: Ridley Scott
Längd: 144 min Skådespelare: Matt Damon, Jessica Chastain, Michael Peña, Kate Mara,Sebastian Stan, Aksel Hennie, Chiwetel Ejiofor, Jeff Daniels, Sean Bean, Benedict Wong, Kristen Wiig, Mackenzie Davis, Donald Glover, Nick Mohammed, Chen Shu, Eddy Ko, Enzo Cilenti, Jonathan Aris, Gruffudd Glyn, Naomi Scott, Geoffrey Thomas, Yang Haiwen, Narantsogt Tsogtsaikhan
Bring Him Home
Astronauten Mark Watney blir kvarlämnad på Mars av resterande besättning som tror att han omkommit efter en kraftig storm. Ensam kvar måste han med sin intelligens och styrka hitta ett sätt att överleva på den lilla mat han har och signalera till jorden att han lever. Miljontals mil bort jobbar NASAs forskare dygnet runt med att hitta ett sätt att få hem honom och besättningen planerar samtidigt en livsfarlig räddningsaktion.
Sci-fi-filmer är inte någon given genre för mig, då jag helst vill att den ska vara perspektivgivande, intellektuellt frågeställande och ge någon slags atmosfär. The Martian – skriven av Drew Goddard som skrev och regisserade The Cabin in the Woods (2012), går att tolka som en sådan film, men den var för lagom, lättsam och gav mig inget nytt. Allt kändes för bekant, även om Robinson Crusoe/Cast Away-parallellerna var intressanta.
Jag kunde inte bry mig om Matt Damons astronaut och kände bara hur många miljarder som brändes på att rädda en enda människas liv, istället för att lägga dom pengarna på något mer givande. Hela grejen kändes som en amerikanskt patriotisk handling för att visa mod och kunskap, men missa målet fullständigt för att dom stirrar sig blinda på helt fel saker.
Karaktären Matt Damon spelar är alldeles för klämkäck och skitnödigt lustig för min smak. Jag kryper lite under jorden när det ska dras fram billig ”lätta på allvaret”-humor när allvaret är det enda som håller mig kvar. Nej, jag kände bara att dom kunde låta honom äta sina potatisar tills han blivit döende och tvungen att genomgå en verkligt existentiell kris. Då kunde jag i bästa fall få uppleva något omvälvande abstrakt inom honom som för astronauten i 2001: A Space Odyssey (1968).
Damon gör skådespelarmässigt så gott han kan (även om det inte innebär jättemycket) och marsmiljöerna är vackra, men det var ett lite för lättsamt sci-fi-dilemma för min smak, Ridley Scott.
3 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
15 – Totalt
Genre: Drama, Action, Äventyr Produktionsland: Storbritannien, USA, Spanien Manus: Adam Cooper, Bill Collage, Jeffrey Caine, Steven Zaillian Regi: Ridley Scott Längd: 142 min Skådespelare: Christian Bale, Joel Edgerton, Aaron Paul, María Valverde, Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Ben Mendelsohn, Indira Varma, John Turturro, Golshifteh Farahani, Dar Salim, Hiam Abbass, Kevork Malikyan, Tara Fitzgerald
En tolkning av berättelsen om Moses och hur han ledde de israelitiska slavarna ut ur Egypten. Moses och Ramses är söner till faraon Seti, som härskar över Egypten. Ramses är den naturlige tronarvingen då Moses är ett adoptivbarn, men Moses är den som besitter både det klokaste huvudet och största stridstalangen samt faderns tillit. När sanningen kommer fram att Moses är född som hebré och inte egyptier spricker bandet mellan bröderna och Moses kastas ut i öknen för att fortsätta sitt liv med döden runt fötterna, i ödemarken.
När Moses får kontakt med den Gud han alltid förnekat tar hans liv ytterligare en vändning och hans övertygelse leder honom tillbaka till samhället han kastades ut ifrån. Han måste befria hebréerna från deras liv i slaveri och jämna ut villkoren för hans folk. För att lyckas måste han övertyga sin bror, vilket är underlaget för en av de bibliska skrifternas mest episka kamp.
Jag tänker inte ödsla bokstäver på att förklara varför Exodus: Gods and Kings är relativt ointressant och blek i sitt varande som klassiskt drama mellan två bröder, som skådespel mellan flera i grunden skickliga aktörer samt som mastodontpackat actionäventyr av bibliska mått rent visuellt och tekniskt. Den ger ingenting som den inflammerade blockbusterkulturen inte redan gett oss dom senaste åren utan Ridley Scott (Alien, Thelma and Louise, Gladiator och Prometheus – läs min recension samt ”second thoughts”) följer instruktionsboken väl men utan anledning att höja på ögonbrynen eller engagemanget inför filmen som filmisk underhållning.
Jag förväntade mig väldigt lite, men hoppades på en stabil rollprestation av Christian Bale (American Psycho, The Dark Knight Returns, American Hustle) som Moses och att få den klassiska och trevliga berättelsen från Gamla Testamentetåterberättad på ett okej sätt för att åtminstone bli påmind om hur den var i stort. Jag kunde bocka av dessa förhoppningar och känner därför inte att jag blev blåst på konfekten. Visst hade jag hoppats på mer fokus i karaktärsdramat mellan filmens bröder Moses och Ramses, som tyvärr kändes väldigt statiska i sina karaktärslägen utan några riktiga växlingar. Moses var rak och beslutsam och Ramses var rak och beslutsam. Sällan var någon av dem tvivlande på samma vis som Russell Crowes och Joaquin Phoenixs brödraspel i Gladiator (2000), men jag förväntade mig inte heller någon ny sådan film så risken att det skulle göra mig besviken fanns aldrig riktigt där.
Jag tog däremot med mig ett par positiva överraskningar och det var ett budskap bortom det förväntade samt en uppfriskande vilja från Ridley Scotts sida att frångå religiösa förklaringar och istället förhålla sig opartisk till det mesta av religiösa värden för att istället fokusera på äventyret – och en mer cynisk slutsats av det, om man vill se det så.
I min umgängeskrets genom åren och även i olika texter på nätet har gamle Ridley Scott fått tagit emot en del återkommande kritik om att vara alldeles för kristet och religiöst insnöad i sitt skildrande av sina filmer. Jag har själv inte sett var det negativt kritiska i det ligger eller varför han ska belastas för att Gladiator kan ses som en biblisk berättelse oavsett om Maximus är Jesus, Moses eller någon annan eller varför dom kristna tolkningarna av Prometheus är negativ. Bibeln och andra religiösa berättelser är dom mest uråldriga och precis alla berättelser återanvänder dramaturgier och karaktärer från dessa uråldiga berättelser vare sig dom vill det eller inte. En berättelse eller karaktär går nämligen inte i stort att forma på något sätt som inte redan gjorts i dom uråldriga mytologierna. Det är just därför mytologier är så intressanta, för att dom innehåller skelettet för varje berättelse vi därefter fått höra i andra tappningar, kött och kläder.
Jag brukar inte förvänta mig extraordinära inlidningar av dessa historier och kanske är det därför jag i nio fall av tio kan bli minst lika underhållen av baksidesinformationen på en bok eller det urvattnade innehållet i en wikipedia-artikel, lika mycket som en detaljerad skildring av samma innehåll på flera timmars speltid eller textläsning.
I varje fall ler jag nästan lite ondskefullt över ironin att Ridley Scott i och med denna miljarddyra blockbusterpjäs lämnar den underhållningstörstande publiken otillfredställda likt publiken i hans Gladiator (2000), men samtidigt svarar på kritiken från dem som därefter trodde att han snöat in sig på Jesus och Bibeln. Han låter dem som osvikligt tror på gudar få behålla den tron om dom så gärna vill, men än mer låter han dem (inklusive jag själv) som valt att avstå tron på gudar att slappna av en aning och istället njuta av effektsökeriet (vilket jag enbart gjorde till måttlig grad) eller reflektera över dom mer existentiella frågorna bortom religionens lagar (vilket jag oväntat nog tog med mig av den här filmen).
Budskapet är inte att Gud existerar, ej eller att det finns något slags hopp varken för israeliter, judar eller människan som existerande varelse. Filmen undviker predikande och sentimentalitet och det ger enligt mig heder åt filmen. Istället är budskapet att hoppet för människan som en enad varelse är orimligt i det långa loppet – att människan behöver fly för att enas. För att fly krävs det en konflikt att fly ifrån och den paradoxala men ack så sanna slutsatsen blir därför att konflikter såsom krig och stundande undergång enar mer effektivt än den orimliga lösningen att människan skulle enas av en konfliktlös jord.
Människan som grupp leds lättare i krig än i fred och så länge människan är jordens mäktigaste varelse riktas kriget mot andra mänskliga grupper. Så en enad människogrupp är en krigande människogrupp men en krigande människogrupp delar samtidigt människan som helhet.
Summan av kardemumman är att människans strävan efter en enad grupp blir just en strävan efter att bryta ned människan som enad grupp. Mänsklighetens mest enade stund kommer otvekligt ske först när vi samlar oss inför den gemensamma undergången.
Angående Christian Bales uttalanden om Moses:
”I think the man was likely schizophrenic and was one of the most barbaric individuals that I ever read about in my life.” – Christian Bale
Christian Bale uttalade sig inför filmens premiär att Moses är en barbar utan dess like som förmodligen var schizofren. Eftersom Bale liksom mig saknar religiös tro är det inte svårt att hålla med angående Moses schizofrena drag – oavsett vilken skildring vi går efter. Han tror sig få meddelanden av den Gud han tidigare påstått inte finns och i just denna skildring visar sig Gud (eller Guds sändebud) vara en liten pojke.
Att Moses skulle vara en barbar är dock intressantare att reflektera vidare kring. Visst kan jag se honom som lite ignorant mot sin fru och son som han lämnar i övertygelsen om att han fått kontakt med Gud och måste uträtta hans ärenden. Han är övertygad om att egypterna behöver genomgå deras plågor i Guds namn men det görs ändå i stegrande grymhet just eftersom Ramses brister i insikt i sin roll som allmäktig diktator snarare än på grund av Moses barbara sida. Moses uppmanar hebréerna att offra ett lamm per hushåll och måla blodet på deras dörrar. Där börjar det kännas ganska grymt om vi utgår från att han uppmanar detta på grund av sin schizofrena vanföreställning.
Sedan ”lurar” han ut både tusentals hebréer och egyptiska soldater i röda havets öppnade gap i övertygelse om att det är Guds vilja och räddning. Ett tusental egypter dör på kuppen, men samtidigt hade dom åtminstone ett aktivt val att stanna kvar på torra land. Dock är det desto mer bisarrt att en besatt och schizofren Moses hade mage att mana ut hela sitt folk på det öppna havet då det (om vi utgår från att det skett vill säga) lika gärna hade kunnat gått ”åt helvete” för alla dessa människor om naturkrafterna stängde havet och slukade dem alla bara för att dom trodde på Moses hallucinationer.
Jag tycker ändå att stämplingen av Moses som en av dom mest barbariska människorna (som Christian Bale personligen läst om) är att ta i, även om han enligt sin egen utsago läst dom fyra största skrifterna om Moses utan och innan. Moses var trots allt förmodligen en sjuk människa, OM vi utgår från att Gud inte finns.
Filmspanarkollegan Fiffis Filmtajm har också recenserat Exodus: Gods and Kings och ger ett helt annat perspektiv på upplevelsen av filmen, som klår filmen i sig. Hennes recension hittas här.
Journalisten och filmdoktorn Hynek Pallas samt filmrecensenten och filmskaparen Jane Magnusson har omedvetet förverkligat mina drömmar när de gjort verklighet av en riktigt, riktigt trevlig programidé för alla oss som gillar film och fascineras av Sveriges största filmskapare – Ingmar Bergman.
I första hand dock för oss som gillar film – all sorts film. För det är precis vad Ingmar Bergman (hör och häpna!) gjorde.
Programidén heter Bergmans Video och den grundar sig i Bergmans filmhylla som han hade ute på Fårö. En VHS-hylla fylld med filmer av alla möjliga genrer och från alla möjliga tider. Slasherklassikern Motorsågsmassakern delar plats med mjukporrisen Emanuelle och actionrökaren Die Hard och utropstecknen slutar verkligen inte där.
Sanningen är att Bergman i första hand var en filmälskare och han försökte se det mesta som nådde marknaden under hela hans långa liv. Fördomen om att han bara skulle ha intresserat sig för svartvita prettorullar kommer därför på skam å det grövsta. Han hade livslånga rutiner att varje dag se cirka två filmer på bestämda tider den lokala biografenhemma eller i sitt filmrum.
Själva programmet tar avstamp i detta och låter hans filmsamling inspirera andra internationella filmpersonligheter att prata kring Bergman och filmsmak, om det så handlar om döden, humor, rädsla, galenskap, tystnad eller äventyr. Det kan vara det trevligaste SVT har visat sedan Musikmagasinet och Sixties, Seventies och Eighties-serierna.
Vi får se exklusiva intervjuer med dreglingsvärda namn som regissörerna Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Woody Allen, Claire Denis, Ang Lee, Lars Von Trier, Wes Craven, Chang Yimou, Alexander Payne, Ridley Scott, Gus Van Sant, José Gonzales Inaritu, Wes Anderson och skådisar som Holly Hunter, Laura Dern, Robert De Niro och Isabella Rossellini.
För att inte tala om svenska namn som Tomas Alfredson, Daniel Espinosa och Ruben Östlund. Alla har personliga åsikter om deras yrkesroller och Ingmar Bergmans verk.
Första avsnittet av Bergmans Video visades i onsdags och kommer även i fortsättningen att visas på onsdagar 22.00. Bocka av i kalendern, alla älskare av film!
Jag har sett Prometheus i 3D för andra gången på bio och ännu mer reflektion har tagit upp min tid efter denna andra titt. Har du inte läst min recension efter att jag såg filmen första gången så läs den, för nu fortsätter jag med lite ”second thoughts” kring filmen i fråga.
VARNING FÖR SPOILERS!!!
Elizabeth Shaws (Noomi Rapace) far spelas av en hyfsat stor skådespelare – Patrick Wilson (Insidious, Hard Candy, Watchmen), i den lilla tillbakablicken vi får se, vilket får mig i tankarna att det finns mer material för honom, eller ännu mer att det finns större planer för hans karaktär i en eventuell uppföljare? Det kan vi ju givetvis bara sia om, men eftersom jag är för en uppföljare så har jag inget emot ifall tillbakablickar med relationen far/dotter utvecklar sig under Elizabeth Shaws större uppdrag i sökandet efter ”the engineers” hemplanet.
Tanken på att Shaw och David reser vidare tillsammans där ute i rymden – kvinnan och androiden, för att hitta allas vårat ursprung är en episk berättelse i sig, som en slags ”Liftarens guide till Galaxen” med en större episk vidd. Måtte uppföljningen komma! Regissör Ridley Scott och Michael Fassbender hoppas ju båda på det och en manus-blueprint finns uppenbarligen redan färdig.
Androiden Davids (Michael Fassbender) fascination kring evolution och skapelseberättelser var precis lika engagerande för mig andra gången jag såg Prometheus. Hela idén att han hånas för att han är ett experiment skapad av människor är väldigt sympatibyggande och han är ständigt intelligentare än människorna på att motreflektera dessa hån. Det som till sist är hela filmens största värde är ju att han får hålla huvudet högst i slutändan (ursäkta skämtet) eftersom människorna får svaret att även dom själva skapades av en annan art, endast som experiment.
Davids scen och återkoppling till hans kärlek för filmen Lawrence av Arabien är extremt häftig. Hur han gillar filmens huvudkaraktär (spelad av Peter O’ Toole) och vill se ut som honom – till och med tala som honom, är så fint. Michael Fassbender har definitivt inspirerats av Peter O’ Tooles roll i sin egen fantastiska prestation.
Jag har inte riktigt förstått alla arters utveckling i filmen. Vad jag antagit så skapades människan genom den svarta evolutionsvätskan i kombination med en ”engineer” som offrade sig på jorden för många år sedan. Vi skapades tydligen för att vara fosterhållare åt de klassiska, vuxna Alien-varelser vi sett i tidigare Alien-filmer, så att planeten Jorden kunde bli en Alien-uppfödningsfabrik för att användas i vapen- eller krigssyfte av ”the engineers”, eller?? Varför det blev just människor är väl just eftersom Aliens antar vissa drag av dem de föds genom och ”the engineers” ville att de skulle efterlikna dem själva.
Det förklarar i så fall det mystiska faktumet att en av skulpturerna på väggen i Pyramiden föreställer en klassisk Alien som står likt en religiös symbol (ej den på bilden nedan, för att undvika förvirring). Som om ”the engineers” dyrkar dessa rovdjur och därför vill massproducera dem i gynnande syfte, som förintelsevapen på en ”dödsplanet”?
Samtidigt skapades det ju ett jättelikt larvmonster med flera armar inuti Shaws mage och inte en Alien? Är det alltså Alien-varelsernas ursprungliga form? Det var en enkelsvansad larv som simmade omkring i vattnet i Pyramiden och som sedan attackerade en av biologerna. De visar dessutom att en pytteliten larv sitter på kanten till en av evolutionsvätskebehållarna, som om det var första stadiet i just dennes evolution. Sedan blev den möjligen larven som attackerade biologen, och biologen återvände i sin tur till skeppet som en människoformat monster med jättekrafter och insektsliknande ansikte.
En av de största intrigerna som jag delvis missade vid första visningen av filmen, var det faktum att androiden David genom Peter Weylands välsignelse medvetet mixar ett av de bevarade evolutionsvätskebehållarnas innehåll med en vinflaska, som han sedan bjuder Shaws man Charlie Holloway på, och detta är den faktiska upprinnelsen till att Shaw blir ”gravid”. Charlie blir smittad av Davids ”partyblandning” som han tackar ja till att bli bjuden på (genialiskt ögonblick i filmen i och med Davids reaktion) och Charlie har sedan sex med Shaw vilket gör henne befruktad.
Så anledningen till att Shaws befruktning liknar en bläckfiskaktig larv beror på att hon vidare befruktar den ursprungliga Alien-arten? Den växer sedan till sig och blir en jättelik bläckfisklarv som i slutsekvensen lägger ett ägg i den kvarvarande ”the engineer”-pilotens döda kropp och där föds slutligen en Alien mycket lik den vi sett i tidigare filmer.
En grej till; Kan larven i grottan vara direkt besläktad med bläckfisklarven, på så vis att det är denna art som framställer evolutionsvätskan som ett slags hypereffektivt rom/säd? Och att ”the engineers” upptäckt detta, låter denna larvart massproducera de konstiga behållarna eller åtminstone de slemmiga pupporna där i som sedan framställer själva evolutionsvätskan? Och ”the engineers” dyrkar den mer välbekanta Alien-arten just eftersom ”the engineers” skapat dem genom en blandning av sig själva och evolutionsvätskan?
Det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu, men något har jag väl uppfattat rätt angående vad som kom först och varför, möjligen? Inte desto mindre intressant i vilket fall och det gör Prometheus till en större upplevelse än vad en del nog mottagit den som i all deras enkelspårighet.
Av filmens – enligt allmänheten och delvis mig, svagare ögonblick så förändras inte min ståndpunkt efter denna andra visning av filmen. Jag tycker att Guy Pearces Peter Weyland-smink är näst intill så bra som den kan bli, på gränsen till för detaljrik dock och det bästa hade ju varit ifall hans skinn kunde stramats åt rejält på det sätt det brukar när man blir riktigt gammal, istället för att han behåller sin standardform i ansiktet mer eller mindre. Det går dock inte på naturlig väg, om man inte vill karva i Pearces ansikte med skalpell vill säga. Dock digitalt går det ju mer eller mindre bra.
Det allra bästa hade dock varit att tagit in en veteranskådespelare för den rollen, som typ Eli Wallach eller Max Von Sydow, men då hade längden varit ett problem gentemot Guy Pearce i ung tappning, vilket hade gjort Guy Pearce som skådis betydligt mer ekonomiskt onödig i denna film då han endast skulle varit med i promobilderna och då hade nog de inte alls gjorts, vilket säger mig ännu mer att Guy Pearce plockades in för att locka ännu fler tittare med sitt namn och dels för att han ska kunna användas i eventuella uppföljare i mytologin och att han dessutom finns med i bortklippta scener.
Den klassiska scenen när ”the engineers” gigantiska rymdskepp (som ju tydligt är med i Alien också – inget snack om den saken) rullar mot Charlize Therons och Noomi Rapace karaktär stör jag mig lika mycket på nu som då, även om jag ser att skeppet genom sin inte helt jämnrunda form byter ”styrriktning minst två gånger vilket gör att karaktärerna ser ut att springa åt sidan en aning, men då vrider sig skeppet lite mer åt det nya hållet.
Överanalyserat av mig kanske, men här kommer det mer filosofiska berättigandet till scenens dumhet; På sätt och vis kan den actionbetonade scenen vara en komentar på människans ointelligens i nära döden-situationer då den stela Charlize Theron-karaktären inte använde huvudet och springer särskilt åt sidan, medan Rapaces karaktär ganska tidigt fattar att hon bör hoppa åt sidan – dock klarar hon sig ändå inte från skeppets fall helt trots det, men en rutten sten räddar henne i sista stund.
Ironi. Överanalys. Spelar det stå stor roll? Scenen går både att skratta åt, reflektera kring och acceptera, för den är svår att glömma på grund av den utdragna pinsamheten som försigår i (åtminstone en av) karaktärernas huvud.
3D:n funkade lika bra även på andra visningen filmen igenom. Inga problem alls med oskärpa eller andra störiga ting alls. Dessutom stärkte sig filmen som en av få vilka kan kalla sig ”bra 3D-upplevelser”.
Slutligen glömde jag i min tidigare recension av filmen att hylla filmens tielmelodi, som inte är skriven av filmens huvudkompositör – Marc Streitenfeld, utan av den trogne Tony Scott-medarbetaren Harry Gregson-Williams. Fantastisk, episk, temabaserad musik som påminner väldigt mycket om John Williams och Close Encounters of the Third Kind. Av temabaserad (melodiskt och upprepande filmmusik av den klassiska skolan, typ – alltså inte skrammel och ljud endast för att förstärka direkta ögonblick i filmen) så är det här ett av de finaste musikstyckena jag hört de senaste åren.
En sak till; Michael Fassbenders samtliga scener regerar och jag hoppas han vinner för bästa manliga biroll på Oscarsgalan, trots att det är mycket långt kvar dit. Jag vet att jag var ganska sansad med att säga så om Heath Ledgers prestation i The Dark Knight och Christoph Waltzs i Inglourious Basterds tidigare, just för att den mesta av konkurrensen inte hade visat sig så tidigt de åren – men det gick ju bra för dem i slutändan trots allt, med råge. Därför ska jag inte hymla mer, utan jag ställer mig bakom Michael Fassbenders prestation helt och hållet och hoppas att han vinner oscarn för rollen som David år 2013!
SPOILERS SLUT!!!
(och där är även texten slut, så det blev inte något mer att läsa för dem som ännu inte pallrat sig till biograferna för att se ett av de senaste decenniernas största och bästa science-fiction-spektakel – Prometheus…)
Genre: Skräck, Science Fiction
Absurd Cinema 
