Genre: Skräck, Science Fiction
Produktionsland: USA
Svensk titel: Flugan
Manus: James Clavell (baserad på en novell av George Langelaan)
Regi: Kurt Neumann
Längd: 94 min
Budget: 700 000 dollar
Skådespelare: Vincent Price, Kathleen Freeman, Herbert Marshall, David Hedison, Patricia Owens, Charles Herbert, Betty Lou Gerson
If she looked upon the horror her husband had become… she would scream for the rest of her life!
En vetenskapsman har kommit på hur man förflyttar sig från en plats till en annan genom en genetisk förflyttningsmaskin och han testar naturligtvis på sig själv. Av misstag råkar en spyfluga följa med vid överföringen och detta leder till att flugans gener sammanblandas med vetenskapsmannen egna.
Vill du inte veta utvecklingen på klassiska The Fly från 1958 och liksom mig få ta del av det mysigt pjäsartade, dialogspännande och sällsynt spänningsmusikfria mysteriet som The Fly inledningsvis är, så råder jag dig att inte läsa den här texten. Jag gillade verkligen den delen av filmen personligen, så jag rekommenderar dig att se filmen före.
Filmens flashbackupplägg är dock något av en dramaturgisk svaghet som David Cronenberg klokt nog inte upprepade i hans remake av The Fly från 1986. En film som jag recenserat tidigare och som du kan läsa här.
Temacheck: Den här filmen innehåller inga ”witches”, men ”bitches” i form av en tveksam kärnfamiljsfru och ett antal riktigt glossiga ”dicks” på olika sidor om mysteriet.
När min mor var i 10-årsåldern i mitten av 70-talet skulle hon och hennes tjejkompisar tälta på gården, men innan detta äventyr i det lilla skulle dom skrämma upp varandra genom att se den ökända rysaren Flugan – originalet. Detta berättade hon för mig idag när jag själv såg denna klassiker. Dom blev djupt uppskrämda av filmen och såg aldrig klart den, då bilden av en plågad vetenskapsman (spelad av David Hedison som här påminner starkt om en viss George Clooney) med skynke över huvudet väcker mycket åt fantasin när han påstås ha förväxlat delar av sin kropp med en fluga. Jag vet inte om dom ens vågade tälta i slutändan.
Idag fick hon dock se hur allt slutade och det med desto mer ro i sinnet än som 10-åring. Slutet är som hämtad ur en amerikansk propagandafilm för lyckliga slut där saker inte ska ifrågasättas för mycket utan lämnas ifred. Vad var sensmoralen i The Fly? Det förklaras att vetenskapsmannen likt en stor geografisk upptäckare kan stöta på farliga saker på sin resa och förolyckas på vägen, men att vi trots detta ska veta att dom gjorde det för en god sak – att finna sanningen.
Sanning? Vadå sanning? Vilken sanning? Vad talar du om, Vincent Price? Den egentliga sensmoralen i The Fly ligger inte i vad sjutton filmen säger, utan i hur filmen agerar. Barn gör inte som vuxna säger utan som vuxna gör, är ett påstående jag sett stämma gång på gång. I det här fallet är filmen den vuxne – förmyndaren, och publiken eller åtminstone jag tar på mig rollen som barnet.
Det The Fly lär ut är att om du avviker drastiskt från den konventionellt mänskliga formen och lider av detta själv, är självmord den mest vettiga utvägen. Till och med din egen fru (i denna demonstration spelad av Patricia Owens – även känd från Marlon Brandos Sayonara) kommer instämma i det och assistera dig i själmordsakten. Sedan kommer din fru vara lättad, glad, ja rent ut sagt euforisk, över att hennes man fick dö och ta sanningen med sig i graven. Inget sörjande här inte. Endast uppriktiga uttryck som att hon var glad att hon dödade den man som en gång var hennes älskade.
Var glad för det – i den populära novellen som filmen baserades på och som publicerades i Playboy tog frun livet av sig på ett mentalfängelse efter att ha skrivit sanningen som ett testamente på sitt intakta, missuppfattade förstånd. Sådana svarta slut får inte plats i Hollywood, för i Hollywood är anseendet allt. Åter till filmens värld.
När kommissarie Chara, och familjens förnuftige och närmsta vän Francois (en rakryggad Vincent Price) sedan inser sanningen – närsamhällets representanter och egna föredömen, dödar dom hellre och håller tyst om både detta och den större sanningen, eftersom vissa sanningar är så otroliga att din omvärld ändå aldrig kommer tro dig. Francois ersätter gladeligen tomrummet i filmens kärnfamilj i vad som är ett av filmhistoriens mest snopna feelgoodslutscener någonsin.
Jag är förvirrad. Vad är det här för sjuk film jag bevittnat?
Fem år efter att The Fly hade premiär mördades USA:s dåvarande president John F. Kennedy. Än idag tvistas det om vilken den riktige mördaren var och vad som var motivet. Den eller dom som vet undanhöll sanningen. För sanningen kan ibland göra sig bäst i att hålla tyst om, ifall du vill rädda ditt eget skinn inför den onådiga domen som ditt samhälles ögon kan bära. Se bara på Flugan. Se och lär, små barn.
Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt
Absurd Cinema 