Stranger Things (2016) och reflekterande kring TV-blockbusterismen

Genre: Paranormal thriller, Mysterium, Äventyr, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Skapare: Matt Duffer & Ross Duffer
Manus: Matt Duffer & Ross Duffer (8 avsnitt), Paul Dichter (1 avsnitt), Justin Doble (1 avsnitt)
Regi: Matt Duffer & Ross Duffer (6 avsnitt), Shawn Levy (2 avsnitt)
Distributör: Netflix
Releasedatum: 15 juli 2016
Längd: 8 avsnitt (60 min vardera)
Skådespelare: Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Noah Schnapp, Natalia Dyer, Matthew Modine

Året är 1983. När en ung pojke försvinner måste pojkens vänner och hans mamma konfrontera otäckt motstånd för att få honom tillbaka. I jakten dras de sökande in i ett mysterium med topphemliga experiment, övernaturliga krafter och en mycket underlig liten flicka.

Nostalgivärde är något som pulserar varmt i nya dramaserien Stranger Things (som jag skrivit om tidigare, innan den hade premiär). För det är en ”serie” – inte en MINIserie som jag hoppades på. När dom 8 avsnitten är slut finns det fortfarande öppningar för en ny säsong.

Nostalgin är seriens ”high koncept”, som sålt in den till Netflix och uppmärksammat den hos publiken som något av en snackis. Serien är allmänmysig och delvis helt ok handlingsmässigt, men berättandet lite för simpelt och lättköpt. Den är, likt JJ Abrams skapligt nya film Super 8 (2011), inte helt den täta barnskildring jag önskar mig sett utifrån materialet, med lite sci-fi-aktigt äventyrstema och andan från 80-talets klassiker inom genreinriktningen. Allt det jag just beskrev har Stranger Things, men den lade mer fokus på det – på den flådiga estetiken, istället för att lägga passionen på karaktärsdramat som av resultatet att döma fungerar delvis, lockar mig, för att om vartannat gå på tomgång. Karaktärerna lever inte sitt liv i förgrunden. Det som den stora influensen Stand By Me (1986) bemästrade.

Den tandlöse pojken är alldeles för hårt skriven som ”comic relief”. Allt han säger ska lätta upp stämningen och han blir överspelad på pappret, trots att jag ser talang i skådespelaren Gaten Matarazzo. Kontrasten det ger gör den svarte pojken alldeles för grå, spelad av Caleb McLaughlin. Gängets ofrivillige alfahanne spelad av Finn Wolfhard gör ett lovande jobb men så är hans igenkänningskaraktär i balans också, sett till övriga i gänget. Barnskådisarna är ändå Stranger Things riktiga styrka och jag hade velat se dem få arbeta med ännu mer välskrivet drama. Flickan kallad Eleven, som en del av historien kretsar kring, spelas jättebra av talangen Millie Bobby Brown – underbart namn! Tydligen har hon spelat Alice som liten i TV-produktionen Once Upon a Time in Wonderland, som gick i två säsonger 2013-2014. Jag får kolla in den förbisedda serien då kopplingen till Alice är för svår att motstå.

På tal om småflickor; det dyker upp en liten flicka i en av seriens familjehem vars skådespelare stjäl showen fullständigt när hon är med, även om hon är en tydlig blinkning till Drew Barrymore i E.T. the Extra-Terrestrial (1982) och Heather O’Rourke i Poltergeist (1982 – läs min recension). En kommande barnstjärna on the rise oavsett.

Nostalgiestetiken då? Den är inte riktigt lika genuin och äkta som i nämnda E.T. the Extra-Terrestrial eller Spielberg/Zemeckis The Goonies / Dödskallegänget (1985) utan mer konstruerad och plastig. Den finns inmejslad i varje händelse. Det är kul att se influensen, men det distanserar samtidigt mig från inlevelsen, lite som när tittare plockar fram mobilen mitt i en film för att googla en skådespelare dom sett.

Lägg därtill att CGI-effekterna serien har saboterar tidsperioden den så hårt hyllar. Varför inte bara köra praktiska effekter, som filmerna serien hyllar? Se på The Thing (1982) och ta lärdom istället för att vara lata och millenialkonventionella. Kostnaderna blir sannolikt inte högre med dessa praktiska effekter, utan lägre. CGI ska inte synas i förgrunder över huvud taget, det borde det finnas lag på. Finnas, men inte synas.

Sedan tror jag att alla skildringar jag får distans till tidsmässigt blir mycket lättare för mig att leva mig in i, eftersom dom skiljer sig mot mina egna erfarenheter av hur livet miljömässigt och kulturellt är utformat och därför får jag fylla i allting från ett annat perspektiv istället för alltmer av samma. På så sätt blir nog den daterade tidsestetiken bättre just med en 20, 30, 40 års åldrande och då gör det mindre vilken tid den utspelades inom själva berättelsen. Ungdomsäventyr ska mogna i generationer, är vad jag tror mig inse. E.T. och The Goonies var inte nostalgi när dom kom, utan har blivit det. Tidskopplingen kommer efter tid – att forcera den är inget att hänga upp det bestående värdet på.

Jag tror det är så enkelt att skaparna och producenterna till Stranger Things har haft en historia klar (påtagligt verklighetsfärgad för övrigt – läs mer här, här och här) och sedan gått in för det dom samtliga blev insålda på själva, alltså nostalgin till liknande 80-talsfiktion. Inte ett rent publikfrieri på nivån att konstruera något utifrån En ”selling point”, men däremot rekonstruera – klä in och klä över grundmaterialet, tills det undermineras. Netflix däremot, blev kära i deras selling point – 80-talsnostalgin. Filmäventyren med barn från tiden då filmäventyr med barn blomstrade. Sedan har dom som gjort serien inte intresserat sig tillräckligt i själva dramat för att det ska dominera över den rent estetiska 80-talsnostalgin.

Jag blev lite bekymrad över att så många som lägger sitt omdöme över denna trots allt mer än habila mysserie, fnyser över just nostalgin och hoppar av tåget innan dom sett klart en så kort serie. Den numera oerhört breda konkurrensen på tv-seriefronten är så bred idag att en serie måste ha ”Det” med stort D för att få förtroendet. Vilket ju är bra på något vis, men det gör också att tv-bolag inte kommer vilja riskera något i slutändan utan endast våga satsa på säkra kort. Ragga in etablerade ”Namn” med stort N från filmvärlden, till slut. En Scorsese här, en Eli Roth där och en klassikertitel som X-Files på det.

TV-mediet blir bara mer och mer blockbuster. Stranger Things ”selling point” – nostalgivärdet, var nog det som behövdes för att ”förtjänas” göras från Netflix sida och det skaparna pushat in på ömsesidig motivation, men nostalgin går inte hem. Eller åtminstone skymmer denna yta publikens sökande efter något godare.

Egentligen borde allt detta vara en bra sak. Publiken i dagens konkurrenskraftiga serieklimat är inte lättsålda inför blockbustersäljargumentet kring Stranger Things, utan kräver mer av någon inte helt solklar kvalitet och mindre av nostalgiestetiken. Blockbustertänk räcker inte om det inte har ett tillräckligt kraftfullt ”Det”. En tillräckligt abstinensgivande ”fix”. Något i själva berättandet – det kvalitativa, istället för det kvantitativa – estetiken.

Men producenter och tv-bolag är nu inne i eran för blockbusterdramaserier; Game of Thrones, Vinyl, Bates Motel, The Exorcist och The Lost Boys säljs alla in med tydliga säljargument likt den ”high koncept”-modell som stadigt eskalerat i filmmediet och går inflation på alla fronter i vår nutid. Nostalgi, igenkänning, tydlighet. Tv-bolagen kommer inte leta desto mer efter det ”Det” som består i fängslande, ögonöppnande berättande, utan snarare bli mer rädda för att ta risker och fokusera ännu mer maniskt på det tydliga konceptet. Förädla och dopa det.

Ska dom över huvud taget göra mer lågmälda serier med fokus på berättande i drama och karaktär kommer konkurrensen tvinga dem att lyfta fram en ”selling point” till publiken, som får materialet att tränga igenom mängden och lyftas upp över ytan. Mer jätteetablerade filmnamn kommer användas, som åtminstone kan sälja in ett intryck av den eftersökta tyngden kvaliteten – vare sig det finns där eller inte. Som publik behöver du se potentialen flaggas högt för att ens  hitta en serie och lägga ett par avsnitt på den – och som producent och tv-bolag kräver du det för att det ska kunna tränga genom mängden och nå publiken. Klimatet gör dock att inte ens det räcker. Du behöver stjärnnamn OCH ändå ragga med det andra ”Det”, i form av blockbustersäljargumentet ”high concept”. Tydlighet. En tydlig ”fix” för att locka in dig konceptuellt som publik – estetiskt. Sedan stjärnnamn för att få dig att över huvud taget se produkten i havet av dramaserier. Lägre ner i prioritet ligger berättandets kvaliteter, tyvärr.

Jag bekymrar mig alltså över blockbustertänk i tv-serieformat och att dramaseriemediet eskalerar, varpå publikens eskalerande otålighet på att serier ska ha ”Det” med stort D också gör att mediets finansiärer blir alltmer ängsliga över hur dom ska fixa ”Det” till sina dramaserieprojekt. Det leder till ökat blockbustertänk, trots att publikens kräsenhet och otålighet har en god mening från början. Det känns som att blockbustertänket är oerhört svårt att undvika. TV-serier kommer alltmer säljas in på ”Det” i form av high concept och simpla säljargument som stjärnnamn, snarare än bra berättarmaterial.

Ser vi Stranger Things borträknat allt nostalgivärde är det en OK dramaserie, men ”Det”-tänket med att sälja in stark nostalgiestetik gör att den för den kritiska publiken skjuter sig själv i foten med sitt eget vapen. Ironiskt att kommande filmatiseringen av Stephen Kings It (2017) pushas med samma nostalgivärde – samma ”Det”, som Stranger Things.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
2 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

---

Får du inte nog av Stranger Things? Här kan du läsa mer kring frågorna efter sista avsnittet och vilka reflektioner dom väcker. Här kan du se en väldigt sponsrad och tillgjord after-show kring sista avsnittet.

Läs mer om alla influenserna bakom netflixserien Stranger Things här bland annat, om du vill ha mer barn på äventyr, farliga mysterium och 80-talsestetik. Kolla framför allt in denna ambitiösa sammanställning av influenserna i videoform, från Ulysse Thevenon. Lika bra att överdosera när jag ändå är igång.

Scarlett Johansson och kvinnliga skådespelares status som huvudroller i deras filmer

Varumärket Scarlett Johansson bestiger nya berg i Hollywood, sett från mina utsikter. Johansson är Hollywoods just nu enda riktigt starka kvinnliga actiondragplåster. Hon kan till och med räknas som den med störst potential att vara Hollywoods enda riktigt tunga kvinnliga dragplåster kort och gott – en tron hon endast konkurrerar om med Angelina Jolie, Jennifer Lawrence och möjligen Sandra Bullock.

Med dragplåster menar jag en skådespelare som kan bära sin film som ensam stjärna och sälja in en internationell och kommersiellt konkurrenskraftig biopublik på högsta blockbusternivå.

Hennes actionstatus började ta fart i och med hennes populära ”superhjältebiroll” som Black Widow i Marvels filmuniversum. Det började talas om en solofilm för karaktären Black Widow – något som tyvärr inte inträffar på grund av kreativt manusmässiga (och pengamässigt ängsliga?) anledningar. Sedan har hon nyligen gått upp på biograferna med en solofilm ändå, i och med Luc Bessons actionrulle Lucy (2014) – högst originell jämfört med biorepertoarens standardutbud just eftersom en kvinna bär en actionfilm på egen hand. Luc Besson må vara ett aktat namn men hos den generella filmpubliken har hans kopplingar (Nikita, Leon, The Fifth Element) till förra århundradets glansdagar  glömts bort, så Scarlett är det givna affischnamnet i och med Lucy.

Statusen som ensamt dragplåster i filmer utanför actiongenren är inte lika hög, då konkurrensen plötsligt blir bredare samtidigt som filmpublikens intresse sjunker utanför det lättsmälta action- och äventyrsfackets gränser. Icke att förglömma blir rollregistret plötsligt något bredare och Johansson har en försmak för utmanande roller med intressanta filmskapare som inte sätter henne i ett tydligt fack. Hennes roll som dragplåster i den originella och konstnärligt utmanande filmen Under the Skin räckte tyvärr inte för att nå en plats på svenska biografer och filmen i sig var för ambitiös för att locka en bred publik.

Samtidigt bär Angelina Jolie sagofilmen Malificent (2014) på biografer världen över och är snart aktuell som regissör för ett krigsdrama dessutom, som en liten bonus så där. Sandra Bullock i sin tur håller kommersiell låda i The Heat (2013) – en poliskomedi tillsammans med Melissa McCarthy. Utöver det är hon huvudroll i oscarsfavoriten Gravity (2013). Trots att dessa två haft större kommersiella meriter som huvudroller, så är Scarlett Johansson dock garanterat ett säkrare kort för att få folket att köpa biljetter samt starkare på så vis att både Jolie och Bullock har ganska gott med understöd i form av en längre meritlista som etablerade huvudrollsnamn i kommersiellt konkurrenskraftiga filmer. Jolie har bland annat Tomb Raider-filmerna i bagaget och Bullock har Miss Congeniality/Miss Secret Agent-filmerna, för att nämna några. Bägge har ännu fler meriter inom just action och fler år i branschen.

Trots det – eller ur en aspekt just därför (utseendet spelar tyvärr självklart alltför stor roll), är Scarlett Johansson ett större namn som bärande huvudroll i en film. Som biroll är hon utan särskild konkurrens större. Jennifer Lawrence är där och nosar strax under och har en bra kommersiell form då hon håller på att avverka hela fyra actionfyllda och blockbustervänliga Hunger Games-filmer som hon samtidigt varvar med starka biroller och huvudroller i såväl X-Men-franschisen som i oscarsaktuella filmer (Winter’s Bone, Silver Linings Playbook och American Hustle), där hon fått en given plats på nomineringstavlan.

Hunger Games är dock rik på ytterligare karaktärer och är framför allt publikdragande tack vare romanförlagorna, så även öga mot öga med Lawrence har Scarlett Johansson något av en starkare position just som ensam bärande huvudroll i den kommersiella filmvärlden samt mer intäkter från filmerna hon spelar biroll i.

Anledningen till varför jag ville raljera så långdraget om allt detta kommersiellt pladder uppkom i dagarna när nyheten kom att Scarlett Johansson är i förhandlingar om nyckelrollen i adaptionen av manga/sci-fi-fenomenet Ghost in the Shell. Detta är ytterligare ett tecken på att Johansson nu börjar släppas fram som bärande huvudroll i kommersiellt kraftfulla blockbusterprojekt, efter att ha varit ohotad kvinnlig 1:a i birollsfåran.

Men – rollen som kvinnlig huvudroll är givetvis svår nog att få på biorepertoaren om du räknar bort romantiska eller dramabaserade roller och det är svårt även där. Anledningen ska inte behöva förtydligas men jag gör det ändå; män skriver allt som ofta manusen och styr branschen i stort vilket leder till att män även spelar huvudrollerna framför kameran.

Förhoppningsvis är den visan inte ny för någon som läser det här.

Så hur kommer det gå med Scarlett Johanssons möjligheter att bli en given huvudroll i givna publikfilmer efter Lucy? Hur självklart är det? Hennes framtid är inte lika mycket en fråga om hon kan, utan om hon vill. Hon verkar trots allt nobelt nog eftersträva intressanta filmprojekt oavsett huvudroll eller biroll istället för att kämpa för hennes roll som kommersiell headline. Det är viktigt att belysa det i dessa dagar.

På andra sidan Hollywoods trovärdighetskarta sitter manusförfattarna och skriver huvudroller åt män, för filmbolagen som fortsätter sålla och hålla i plånboken för att säkra biorepertoarens återbäring. Med ännu fler män. Samtidigt som hollywoods stjärnbeprydda ”walk of fames” fylls på med ännu fler manliga huvudroller och kvinnliga biroller i guld. Stjärna som stjärna tänker dom och känner sig säkert ganska jämställda inombords. Där är berömmelsen klart viktigare än orsaken till den.

Filmåret 2012: Årets George Lucas award

Årets George Lucas award, för ”den/de som lyckas mjölka ur ett koncept så mycket det är möjligt”, går till…

Årets blockbuster-utbud!

Biograferna 2012 har bjudit på fler blockbusters än någonsin tidigare. Förra året lyckades hela tre filmer kvala in på topp 10-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin (samtliga var givetvis uppföljare) och i år ville inte filmindustrin vara sämre så de slängde in alla kort i leken.

Wrath of the Titans 3D, The Hunger Games, John Carter 3D, Dark Shadows, The Dictator, Titanic 3D, Prometheus 3D, Rock of Ages 3D, The Avengers 3D, The Dark Knight Rises, Ice Age 4 3D, Madagascar 3, The Amazing Spider-Man 3D, Brave 3D, Frankenweenie 3D, Skyfall, Breaking Dawn – part 2, The Rise of the Guardians 3D, Lincoln, The Hobbit 3D, Django Unchained, Hitta Nemo 3D, Les Miserables, och så vidare, och så vidare…

Jag glömde nog minst tio ytterligare, men alla dessa tävlade i år om alla biljarders miljarders pengar vi lägger på att gå på bio. De säljer in med uppföljare, 3D, gamla bekantskaper och beprövade teman för att vi ska välja just deras film – och ofta väljer vi dem alla.

Förra året vid den här tidpunkten förutspådde jag att superhjältetrenden skulle få sin ”peak” detta år och sedan dala, men succén med The Avengers, The Dark Knight Rises m.fl. har endast borgat för ett tjog ytterligare superhjälte-blockbusters att invänta inför de kommande två åren.

En uppmaning så här i ekonomidesperationens, kommersialismens och kapitalismens storhetstid är att tänka till vilka filmer ni väljer att se på bio, kanske välja den där lilla independent-filmen, köpa mer bortglömda, ”mindre” filmer i butikerna istället. Stötta de självständiga talangerna lite mer och inte bara de stora hollywoodbolagen som belägrar all plats på biograftablån ute i landet.

I år har varit det klart bredaste svenska kvalitetsåret vad gäller svensk film, men få har ens lagt märke till det eftersom filmerna inte nått folket utanför storstäderna. När jag nämner filmer som Searching for Sugar Man och Äta, Sova, Dö så ser de flesta frågandes ut. Det är synd, när svensk film mer och mer pumpar ur sig just bättre, ”mindre” filmer och allt – men mer om det i ett kommande pris och inlägg…

I spåkulan: Prometheus (2012)

Denna trailer, för kommande sci-fi-spektaklet Prometheus är sagolikt bra, i visualitet, stämning, och den erektionsartade uppbyggnaden med totalt nyfikenhetsklimax. Efter att jag sett trailern får jag en spontan vilja att kalla den årets mest efterlängtade film, men då glömmer jag att det finns åtminstone tre-fyra till filmer som jag prioriterar strax över. Men det är ju så en riktigt, riktigt bra trailer ska fungera!

Jag ska inte säga för mycket om den här filmen, utan ville mest ventilera hur fantastiskt pepp jag blir efter den senaste trailern. Precis som förra året när jag såg teasern för The Girl With The Dragon Tattoo, hyllade den som årets klart bästa teaser/trailer och plötsligt längtade som en galning efter att se filmen, precis så blev jag nu när jag såg trailern för Prometheus. Då blev jag ändå väldigt uppåt väggarna redan efter den första teasern, så i det här fallet blev det till och med en tvåstegsraket mot total förväntan!

Dock ska ju sägas att den tvåstegsraket till och med delats upp i sin tur till en splitterraket eller vad man ska kalla det, eftersom de valt att lansera filmen med det banbrytande valet att göra en teaser för teasern – därefter teasern i sig. Sedan släppte de diverse promoklipp för filmen (bland annat en speciellt sevärd låtsasreklamfilm med Fassbenders säljiga stämma i högform, som ni kan se här nere). Därefter släppte de en teaser för trailern – och slutligen trailern. Eller vem vet om det slutar där – det lär ju komma en trailer 2 och 3 när som helst också kan jag tänka mig?

Det står ju i alla fall klart att Prometheus är Ridley Scotts (Thelma & Louise, Gladiator, Black Hawk Down, American Gangster) ambitiösa återvändo till science-fiction-genren, som han tidigare bemästrat med stilbildande filmer som Blade Runner och Alien. Det står också klart att Prometheus utspelar sig i samma universum, dock helt fristående i övrigt.

Framför allt står det klart att filmens cast är imponerande å det dreggligaste för mig personligen. Min favoritskådis Michael Fassbender (Hunger, Inglourious Basterds, X-men: First Class, Shame) är med. Allas vår svenska favorit Noomi Rapace har huvudrollen – hennes första internationella huvudroll och i detta monsterprojekt av alla där ute i blockbusterdjunglen som det är mer än någonsin år 2012. Fassbender och Rapace i samma film (!) kommer bli en klockren upplevelse oavsett hur bra eller dålig filmen i övrigt är, men det ser onekligen lovande ut av det vi sett och jag suktar av bara tanken.

En till favorit i form av australienska Guy Pearce (Memento, L.A. Confidential, Factory Girl). På det lägger vi den begåvade Charlize Theron (Monster, Ciderhusreglerna), intressanta Idris Elba (The Wire, American Gangster, Luther) men framför allt redigt motiverade andetag från regissören Ridley Scott, för det har inte undgått att han ser den här filmen som ett mycket personligt och ambitiöst projekt i hans enormt framgångsrika karriär.

Ambitiöst är ordet för dagen.