Prometheus (2012)

Genre: Science-Fiction, Rysare, Action
Regi: Ridley Scott
Manus: Damon Lindelof, Jon Spaihts
Längd: 124 min
Skådespelare: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, Patrick Wilson, Idris Elba, Guy Pearce, Logan Marshall-Green, Sean Harris, Rafe Spall, Kate Dickie, Vladimir ‘Furdo’ Furdik, Emun Elliott

Ett team av forskare upptäcker en ledtråd till mänsklighetens ursprung på jorden, vilket leder dem på en resa genom de mörkaste hörnen av universum.

Svenska stjärnskottet Noomi Rapace (Millenium-trilogin, Svinalängorna, Sherlock Holmes: A Game of Shadows) gör sin första internationella huvudroll av stora mått i detta bombastiska men ändå avskalade Ridley Scott-rymdäventyr.

Prometheus är en klar återgång för Scott till en mer stillsam berättarform då det är svårt att jämföra tempo och uppbyggnad med filmer som Gladiator (2000), Kingdom of Heaven (2005) och Black Hawk Down (2001). Hans karriär tog ju fart med två av science-fiction-genrens mest minnesvärda filmer – Alien (1979) och Blade Runner (1982), och det är givetvis filmer som dessa vi kan jämföra Prometheus med. Även 2001: A Space Odyssey är omöjlig att inte se i filmens stil och design.

Noomi Rapace får det mesta utrymmet genom sin huvudroll som den passionerade utforskaren ”Elisabeth Shaw” och är rakt igenom strålande. Hon har säkrat en plats på alla filmproducenters ”shortlist” i valet av skådespelare för intressanta, kvinnliga roller för en lång tid framöver i och med denna film. Karaktären hon spelar i Prometheus är med enkla medel lätt att ta till sig men jag kan inte tänka mig någon bättre än Rapace i rollen då den känns som gjord för henne, vilket säger mer om kvaliteten på kvinnliga porträtt i film snarare än kvaliteten på kvinnliga skådespelare.

Det är enkelt att dra paralleller med den kvinnliga huvudkaraktären ”Ripley” i Alien-filmerna, men de är relativt annorlunda då Rapace karaktär inte behöver vissa någon manlig jargong för att bli accepterad och för vissa svär jag i kyrkan om jag säger att Rapace spelar en bättre karaktär än Sigourney Weaver gör i Alien, men i den bemärkelsen gör hon det. Allt handlar dock om tycke för stunden så det roligaste hade snarare varit att se en film där bägge karaktärerna interagera med varandra!

Hon spelar dessutom med en trupp skickliga kollegor. Charlize Theron är stabil som skeppet Prometheus ledare, Guy Pearce är som vanligt sevärd och tv-stjärnan Idris Elba känns helt hemma i sin avslappnade pilotkaraktär och den klichéartade karaktärstypen – frispråkig och självsäker i en seriös miljö, blir aldrig töntig tack vare hans genuina karisma.

Filmens otvekbara höjdpunkt för mig är dock Michael Fassbender (Hunger, X-Men: First Class, Shame), i rollen som androiden ”David”.

Fassbender visar återigen hur briljant han är och trots – eller kanske tack vare, hans strama utseende får man en total sympati för honom till och med när slugheten glimtar i ögonvrån. Under filmen glömde jag nästan att jag var en människa tack vare att androidkaraktären visar total överlägsenhet mot sina ”jämlikar” av kött och blod. Trots att science-fiction-genren och inte minst Ridley Scott har skildrat många androider så är David från Prometheus min favorit.

Filmen har episka, mytologiska budskap som är väldigt intressanta, men det är ändå i de mer intima ögonblicken filmen lever som mest för mig. Jag gillar särskilt hur filmens repliker mellan de skiftande karaktärerna får mig att tänka och formulera filosofiska slutsatser själv, istället för att få karaktärernas tankegångar skrivna på näsan.

Speciellt just Fassbenders android blir ständigt intressant genom sin synvinkel på människan betraktandes utifrån. Här imponeras jag som allra mest, då Ridley Scott på nytt visar att hans vilja egentligen ligger i det filosofiska berättandet och inte i någon sensationsartad Michael Bay-hysteri där all kraft läggs på actionscenerna.

Det visuella – framför allt konstnären H.R. Gigers arkitekturiska design, är som alltid läskigt i sig själv. Statiska föremål känns aldrig så skräckinjagande som när han ligger bakom dess utseende.

3D:n sliter inte i bilderna utan tillför precis lagom för att jag ska luta mig in i miljön lite extra men inte så att den slukar mig. Inledningens vyer visar dock 3D-scener på det mest passande sättet jag hittills skådat i filmväg. En rörlig kamera i stora landskap – där har 3D:n helt klart någonting att ge tittaren.

Den ger inget revolutionärt inom genren, men den står över det mesta som kommit inom science-fiction de senaste 20 åren tack vare kliniskt visuell finess utan någon stress att visa upp sig på det effektmässiga planet. Tålamod och lugn att tygla tempot och öka hastigheten på rätt ställen. Tecken på adrenalin är få, för att beskriva filmen kort.

Och på tal om kort så känns filmen lite kort. Dock vet jag inte om den behöver vara längre, men kanske är det snarare mer fyllighet jag vill åt. Vad den här fylligheten ska bestå av är jag inte helt säker på, men jag tror att de är något nytt jag önskar. Jag ska dock inte vara alltför kräsen, för den ger mig vad jag kan hoppas på även om det är inom redan utforskade gränser.

Alien-filmerna kommer jag genast damma av igen mycket snart och en ny sci-fi-film som andas samma luft som klassikerna är i min bok en bra sci-fi.

 Ingen otålighet och underskattning av tittaren i dialogen och utförandet. Michael Fassbender och Noomi Rapace lyser och engagerar!
 Avsaknaden av något större jag inte sett i genren tidigare – utforskandet i filmen smittar tydligen av sig.

Fotnot: Här kan ni även läsa min ”second thoughts” om filmen som jag skrev efter denna recension när jag hade sett Prometheus för andra gången.

Annonser

14 thoughts on “Prometheus (2012)”

  1. Pingback: PROMETHEUS
  2. Håller som de flesta andra med om det mesta, både vad gäller exempelvis fyllighet och Fassbenders prestation. Däremot inte Pearce, han var totalt bortkastad mitt i all latexen.

    1. Jag tycker också att de lika gärna kunde ha tagit en gammal man att spela en gammal man, men att han fått rollen beror väl dels på att de kunde använda samma skådespelare till karaktären både som ung och gammal på ett intressant sätt, men framför allt beror det helt säkert på att nå en större publik med fler stora namn, när huvudrollen spelas av en relativt ny skådespelare och större delen av den övriga besättningen. En sådan nyckelkaraktär kan locka till sig namn som Guy Pearce, som nog gladeligen jobbar med Ridley Scott i en sådan roll om han får en förfrågan.

      Jag tycker dock inte att make-upen är så jättevärst dålig – gubben är ju en bit över 100 år gammal och ett sådant ansikte har ju inte mer karisma än en potatis ändå. Det enda som hade varit bättre var ifall de istället kunde vakumförpackat skinnet mot hans skallhuvud istället då det oftast är så vi åldras, snarare än att bli rundare. 🙂

  3. Fast eftersom man aldrig fick se Weyland som ung var ju det rätt bortkastat också. Och problemet är inte att Pearce ser gammal ut, utan att det ser totalt fejk ut. En riktig hundraårig gubbe hade jag kunna ta.

    1. Jo, vi fick se honom som ung, även om det var i en av Prometheus virals som spreds inför filmen: http://www.youtube.com/watch?v=hUxdAWrsag8

      Antagligen fanns det mer material med honom som ung, men som inte kom med i filmen vi såg. Men jag menar att han inte ser så totalfejk ut, men vi tycker det bara för att vi vet hur han ser ut under masken. Söker man på män över 100 ser de ju ut så där, fast mer hänghud än köttig hud möjligen. Han har ju dock varit nedfrusen i ex antal år dessutom. 🙂 De skulle dock ge känslan av att ha tunnat ut hans ansikte snarare än att tjocka till det, som det ju blir med en rejäl mask i ansiktet.

  4. Jag verkar vara en av få som inte är lyrisk. Filmen är på väg mot något bra ungefär halvvägs in, men sista tredjedelen förlorar den min röst. Jag gillar hantverkat, jag gillar Fassbender, men jag gillar inte jättealbinon och vart storyn tar vägen.

    Mer om vad jag skrev om Prometheus.

    PS: Riktigt snygga bilder 🙂

  5. Alltså, efter filmen fattade jag inte ens att Pearce var med trots att jag såg hans namn i förtexterna. Tog en dag innan jag insåg att han dolde sig under ett decimetertjockt lager med latex. Nja, bortkastat säger jag. Och fusk att ha med honom som i ung klipp som inte är med i filmen. Jag var väldigt noga med att inte se trailers eller klipp innan jag såg filmen. Nu kändes det lite som att de där klippen var en del av filmen. Då tycker jag de skulle ha gjort filmen fylligare istället, precis som du är inne på. Min recension:

    http://jojjenito.wordpress.com/2012/06/07/prometheus/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s