Birdman (2014)

Genre: Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo
Regi: Alejandro González Iñárritu
Längd: 119 min
Skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Zach Galifianakis, Amy Ryan, Merritt Wever, Lindsay Duncan, Benjamin Kanes, Natalie Gold, Frank Ridley, Bill Camp, Jeremy Shamos

En föredetting till skådespelare som en gång spelade världskänd superhjälte på vita duken måste lägga både sitt ego och sina familjeproblem åt sidan, när han tar sig an en Broadway-pjäs för att nå tillbaka till hans firade dagar.

Alejandro González Iñárritu (Amores Perros, 21 Grams, Babel) är känd för sina sofistikerade (detta ord förbryllar mig något oerhört) draman, om människor i världen som genomgår tyngden som kallas livet (jag försökte formulera mig sofistikerat). Efter att ha hållit en ganska jämn nivå av sådana filmalster känns det som att Iñárritu med Birdman vill testa något nytt, mer lättsamt men ändå berika det med hans perspektiv på filmform.

Birdman är rent tekniskt och skådespelarmässigt en mycket välregisserad och skickligt utförd film, men när det inte tillför den oengagerade handlingen något hjälper det inte filmen.

Emmanuel Lubezki (Children of Men, Tree of Life, Gravity) – världens hetaste fotograf i filmvärlden idag, må spela högt tillsammans med regissör Iñárritu. Filmen är fotad med steadicam i en (genom digitalt efterpusslande) konstant tagning utan klippbyten, som sveper mellan dom ignoranta, självupptagna och knappt ens empatiska karaktärernas bekymmer. Endast vid en handfull tillfällen såg jag uppenbara ögonblick då en scen kunde sammanfogas med nästa, men det hela är briljant rakt igenom på det planet.

Syftet med det? Jag vet inte. Det tillför ingen uppenbar känsla och det känns över huvud taget inte organiskt tillsammans med filmens berättarmässiga eller känslomässiga upplägg. Det tekniska spelar i ett hörn medan berättelse och känslor spelar i ett annat. Det finns ingen koppling dem emellan. Lubezki har bemästrat detta långa, svepande foto tidigare tillsammans med Terrence Malick (The New World, Tree of Life, To the Wonder) och där lyckades denna tekniska kamerametod grundad på steadicam flyta i total harmoni med filmens känsla och berättande så pass att det inte gick att separera de tre beståndsdelarna från varann. Malick behövde inte sammanfoga scenerna rent bokstavligt genom att dölja klippen för att klara av denna totala harmoni.

Sedan var det just karaktärerna. Att få se Michael Keaton (Beetlejuice, Clean and Sober, Batman) glänsa rejält i en tragikomisk metaroll är underbart som koncept, med hans koppling till sin mest kända roll som Batman i bakhuvudet. Han spelar en karaktär som vad jag anar är snarlik en mängd av dom skådespelare som fått känna på Hollywoods brännande strålkastare. Det trots det verkligen inte första gången jag stiftar bekantskap med den sortens karaktär och det är långt ifrån den första jag känner ett sug efter att få följa.

Som om inte det vore nog är hela filmen fylld av sådana karaktärer. Jag är inte den som backar för en film utan karaktärer att känna för – verkligen inte, men om dom inte ens kan berätta något som får mitt huvud eller hjärta att pumpa intressemässigt så är det förgäves. Det är en hel radda skådespelare som kör sin grej bra – Naomi Watts, Edward Norton, Emma Stone och Zach Galifianakis för att nämna några, men karaktärerna lockar mig knappt alls.

Norton uppfyller mitt sug på något engagerande och har mycket individuella små tricks för sig som känns spontana och uppiggande. Jag kan verkligen se honom oscarsnominerad för sin sluge besserwisser och jag tror så sker. Detta är trots allt en film om stora, bekräftelsetörstande egon som kommer skänka en rejäl dos igenkänning hos filmfolket i oscarsakademin. Dom flesta i formen av att dom arbetat bland dessa typer, utan att inse att en mängd av dem själva är av samma sorts syntetiska blomjord.

Under filmen når jag oroväckande snabbt en ovanlig form utav likgiltighet, när varken den på sitt håll skickliga tekniken drar in mig i tåget, ej heller karaktärerna trots bra skådisnamn och berättandet som inte säger mig något underhållande, värdefullt eller provocerande. Jag har fått tillräckligt med narcissism och publikkåta filmfolk som det är och Birdman ger mig inget som jag inte skulle kunna få i valfri hollywoodskvallerblaska.

Denna likgiltighet som drabbar mig genom filmen tar till och med över dom privata tankar jag ibland förskingrar insattheten i filmen med. Som en depression. På ett skevt sätt passar det tillsammans med den värdelösa tillvaro Birdman skildrar, men jag behövde inte drabbas av depressiv likgiltighet när jag såg exempelvis Melancholia (2011), för att bli fångad av känslan den filmen ville förmedla. Likgiltighet ÄR det allra sämsta en film kan förmedla. När jag ser denna djupa suck önskar jag att jag åtminstone kunde ge filmens tillstånd en svajigt bipolär diagnos om den ska vara mig emot, inte en sådan här långdragen depression.

Det går tveklöst att uppskatta Birdman oavsett om den säger något eller ingenting alls, det tror jag (och IMDB-statistiken 8,8 i snittbetyg visar det faktiskt svart på vitt, dra på trissor) – men jag har väldigt svårt att föreställa mig varför någon skulle kunna älska den. Den personen skulle jag i så fall vilja träffa, så att jag kan få filmterapeutisk hjälp med att rena min hopplöst likgiltiga inställning till filmen som helhet.

Detta faktum att så oerhört många verkar tokgilla den här filmen kan jag inte släppa. Varför? Är det att det är en creddig komedi med en ofantlig mängd kända ansikten där alla kan koppla till någon i och med det dom tidigare presterat? Är det att det ambitiösa med filmen, det ”sofistikerade”, är tillräckligt lättillgängligt – i form av det avancerade fotot, en imaginär fågelman som hemlig kompis och en spekulativ historia som ändå inte säger något du inte redan vet och i övrigt inte säger något alls egentligen?

Reaktionen från recensenter och IMDB-människor är absurd (vilket är fascinerande i sig förstås) och det får mig att klia mig i huvudet en aning. Är det helt enkelt så att jag är ovan över känslan av att vara skeptisk över en film? Folk älskar Birdman, men jag kan inte ens vara nådig.

Birdman är i grunden en helt okej historia klädd i pampiga kläder som gör mig mer tom än berikad. Till Iñárritu och alla andra som vill göra film; lägg energi på att få till det så att berättelse, teknik och känslor arbetar tillsammans. Annars blir det inget mer än ett tillplattat studentgrupparbete med hög budget, stora ambitioner och dyra profiler i rollerna, men där varje del är separerad från varandra.

         

Andra bloggar som recenserat Birdman är Fripps Filmrevyer och The Nerd Bird , samt Johan på Har Du Inte Sett Den.  Det slår mig att dom mer eller mindre gillade den här filmen. Tommy och Niklas på filmpodden Den Perfekta Filmen var dock ungefär lika skeptiska över filmen som jag.

RoboCop (2014)

I lördags blev det dubbel bioutgång för vissa av oss bloggare i nätverket Filmspanarna och en av filmerna var svenske stjärnskottet Joel Kinnamans stora hollywoodgenombrott – den sci-fi-betonade actionthrillern RoboCop. Vilken den andra filmen som vi såg var får du se först imorgon då recensionerna kommer även på den – något mer nedtonade, filmen.

…

Genre: Sci-Fi, Action, Kriminalthriller, Satir, Remake
Produktionsland: USA
Regi: José Padilha
Manus: Joshua Zetumer
Längd: 121 min
Skådespelare: Joel Kinnaman, Abbie Cornish, Gary Oldman, Samuel L Jackson, Jay Baruchel, Aimee Garcia, Michael Keaton, Jennifer Ehle, Jackie Earle Haley, Michael K Williams, Melanie Scrofano, Zach Grenier, Marianne Jean-Baptiste, Marjan Neshat

I en stad som präglas av våld och kriminalitet återvänder en dödligt skadad polisman i skepnad av en mäktig varelse, till hälften människa, till hälften maskin, vars undantryckta minnen hemsöker och jagar honom.

1987 kom holländske Paul Verhoevens (Total Recall, Basic Instinct, Starship Troopers) originella framtidsvarsel/actionsatir RoboCop med en rejäl smäll tack vare sitt grafiska ultravåld och kritiska uppmålning av en framtid där ignoranta människor ser möjligheter i att låta robotar ta hand om brottsbekämpningen i slumstaden Detroit.

Filmen och dess uppföljare gav mig otäcka bilder av sönderpepprade människokroppar och kluvna huvuden på näthinnan som bidrog starkt till min barndoms fantasier men även mardrömmar. RoboCop kändes lika förbjudet som porr vid den tiden för mig, med skillnaden att RoboCop även såldes som actionfigurer i leksaksbutikerna. Jag minns den där resan till Ullared då jag och min bror roade oss med varsin RoboCop utan hjälm.

Remaken av RoboCop är regisserad av brasilianske stjärnskottet José Padilha som slog igenom internationellt med både hårdkokta och samhällskritiska ”polisarméfilmerna” Tropa de Elite (2007) och Tropa de Elite 2 (2010).

En poäng med den nya skildringen av robotpolisen är att det trots en majoritet av igenkänning är något av en twist på originalet.

Då versionen från 1987 skildrade en skicklig polis som dör och återupplivas som en pliktstyrd robot som trots det visar tecken på att människan fortfarande finns kvar långt där inne, så handlar versionen från 2014 istället om en skicklig polis som skadas, lemlästas och faller i koma efter en allvarlig explosion och utifrån dom förutsättningarna får chansen att leva vidare i en robots kropp, men mer och mer kontrolleras för att handla på kommando och inte med det mänskliga sinne som finns kvar.

Man skulle kunna säga att den nya versionens Frankenstein-element ligger betydligt närmare Mary Shelleys ursprungsroman än hollywoodversionen av Frankenstein som kom på 30-talet.

Detta ser jag som en positiv förändring som hjälper filmen att få sitt egna liv och inte endast bli en onödig upprepning. Gary Oldmans (Sid & Nancy, Dracula, Leon) insats som ”doktor Frankenstein” i egen hög person är dessutom en av filmens stora behållningar då den ger lite kött (ursäkta ordvalet) till vår syn på RoboCop och karaktären pumpar in en hel del geist och känslor.

Inför denna remake har det snackats mycket kring tre saker; Dels faktumet att svenske talangen – och av mig flertalet gånger hyllade, Joel Kinnaman (I Skuggan Av Värmen, Johan Falk, Snabba Cash, The Killing) spelar självaste titelrollen.

För det andra har det snackats om det pengaslickande valet att låta filmen vara barnvänligt PG13-åldersklassad. För det tredje har det snackats om det tveksamma i att låta Joel Kinnaman ta skepnaden av en smal, snärt surfarrobot med mattsvart lack snarare än den robusta plåtroboten Peter Weller porträtterade i originalet.

Joel Kinnaman sköter sig till och med över min förväntan då han genom filmens val att skildra RoboCop får betydligt mer känslouttryck att jobba med och han är där fullt ut hela tiden och när han agerar mer känslokallt så fixar han det alldeles utmärkt. Han får inte särskilt mycket tid att enbart vara människan Alex Murphy och relationen till hans familj hinner knappt etableras innan vändpunkten kommer.

Detta är en invändning jag har mot filmen då jag gärna hade sett åtminstone någon enstaka scen ytterligare med rejäl familjesamhörighet i, även om Kinnaman gör sitt bästa under dom familjemoment han får. ”Frun” Abbie Cornish (som är fantastisk i australiensiska Candy mot Heath Ledger) hinner däremot knappast ändra tonen på sin karaktär från punkt A till punkt B, men den kämpande, sammanbitna tonen hon har gör hon dock utmärkt.

Faktum är att den del av filmen som får mig att känna av dom positiva vibbarna från ursprungsmaterialet (och då räknar jag även in den bortglömda tv-serien som gick i mitten av 90-talet) kommer just i ögonblicken då RoboCop interragerar med sin fru och tystlåtne son.

Vad gäller filmens mer barnvänliga ton så kan jag ärligt talat inte beklaga mig. Originalet hade en sällsynt karaktäristisk ton av blodexplosioner och slafs i överflöd och att upprepa det hade oavsett inte hjälpt remaken.

Det remaken istället har är en oväntat hög dos av engagemangshöjande spänning som pulserar tillräckligt för att få till och med en actionhärdad metallbit som mig på nålar i stolen stundtals. José Padilha tillför här något som jag inte tror att vilken ”director for hire”-filmskapare som helst hade lyckats med.

Visst har filmen inte särskilt mycket blodutgjutelse, men vad hade det tillfört till upplevelsen år 2014? Överlag är det visuella och miljömässiga i filmen mer kliniskt än den skitiga ghettostad vi såg i originalet och det sker aldrig att karaktärerna rör sig i områden där Detroits smutsiga baksida syns, för i den här filmen finns det ingen. Värt att kritisera? Mjaae, kanske. Med tanke på Detroits skick 2014 är det dock snarast kreativt att skildra staden så.

Angående RoboCops nya design så är jag även efter filmen halvt om halvt skeptisk. Nog för att den på många sätt är utformad på ett sätt som passar mycket bättre än det osmidiga originalet, men trots det hade jag gärna sett att midjan var något kraftigare än den spurtiga springkropp han nu har.

Det är dock knappast någon större invändning då det handlar om några centimeter på midjan och jag ogillar att gå in på utseendefixering av det slaget. Utrymmet för den svarta dräkten gentemot den mer retroaktiga dräkten var däremot befogad på flera smarta sätt.

Andra intryck filmen gav mig är relationen Alex Murphy/RoboCop har till sin yrkespartner.

I denna version är denna roll betydligt mer nedtonad och numera en man istället för den kortklippta, tuffa kvinnan som Nancy Allen spelade i originalet. Med tanke på att familjen får ta större utrymme samtidigt som övriga poliser får ta betydligt mindre plats så är detta dock en bra lösning och Michael K. Williams (The Wire, The Road, Boardwalk Empire) som spelar partner Lewis gör sitt allra bästa för att sätta avtryck när han väl får chansen och enligt mig gick det vägen.

En svaghet i filmen är Jackie Earle Haleys (Little Children, Watchmen, A Nightmare on Elm Street) endimensionella stridspitt som motarbetar polisernas intentioner om en robotmänniska, när han anser att människodimensionen endast försvagar en ”soldier in battle”. Detta är inte Haleys eget fel, men karaktären är helt enkelt för klichébetonad och lättläst.

Ett utropstecken är den alltid lika underskattade Michael Keatons (Beetlejuice, Batman, Jackie Brown) bitska insats som sluge kapitalistbossen Raymond Sellars som ser det heta stridsämnet drönare som var mans vardag i fredliga samhällen och det märks hur kul Keaton har.

Mycket trevligt att se honom i en så pass färgstark roll där han visar ett myller av självsäker finess och jag har svårt att se någon annan konkurrera om hans insats i rollen trots att ett flertal stod före i kön.

Även Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Avengers, Django Unchained) står för en av dom mer lättsamt underhållande insatserna som Detroits maniske nyhetsrapportör och även han får fritt spelrum att agera, minst sagt. Dessa två herrar är dem som står för den satir vi kan känna igen från originalet, men remaken lämnar i övrigt satirelementet för att gå mer på linjen samhällskritik och politisk kritik kort och gott.

Inte mig emot, även om jag finner upphöjd satir mer träffsäker än rent allvar. Sammantaget är remaken av RoboCop en stor positiv överraskning för mig med viss lathet i manuset för rent spänningshöjande, men med en regissör som vet hur spänning ska regisseras gör det mindre. När jag blir både medryckt i spänningen och berörd av dramat under en actionfilm så ska jag verkligen, verkligen inte klaga.

Innan filmen sade jag att ”den här filmen lär inte få högsta betyg av någon i hela världen”, men med det konstaterat är mitt betyg mycket högt ändå. Jag har definitivt fått mersmak!

Feministisk slutnot: Polischefen är en kvinna (Marianne Jean-Baptise), en av försvarsutskottets ledare är en kvinna (Julianne Moore-snarlika Jennifer Ehle), en av robotkirurgerna är en kvinna (Aimee Garcia) och RoboCops fru är… en kvinna (Abbie Cornish).

Fler kvinnor än så har knappt filmen vilket inte ens är en handfull, men dessa fyra visar alla åtminstone en hel del attityd i deras karaktärer och ageranden. Pratar med varandra om annat än mäns  eller för den delen robotmäns angelägenheter gör dom dock inte vad jag kan påstå.

…

Vill du läsa vad dom andra tre filmspanarna tyckte om RoboCop så hittar du deras recensioner här och förstod jag tongångarna rätt var ingens tyckande riktigt den andra lik:

Fiffis filmtajm
Jojjenito om film
Fripps filmrevyer
Movies-noir

Batman Returns (1992)

Genre: Superhjältefilm, Drama, Thriller, Action
Regi: Tim Burton
Manus: Daniel Waters
Längd: 126 min
Skådespelare: Michael Keaton, Danny DeVito, Michelle Pfeiffer, Christopher Walken, Michael Gough, Michael Murphy, Cristi Conaway, Andrew Bryniarski, Pat Hingle, Vincent Schiavelli, Steve Witting

Julstämningen i Gotham är hotad när den elake Oswald ”The Penguin” Cobblepot blir ett namn i borgmästarkampanjen och Batman får rycka ut. Men i hans väg står också den opålitliga kringstrykerskan ”Catwoman”.

Kultregissören Tim Burton återvände efter tre år till den Batman-franchise som han startade med den första seriösa filmatiseringen, Batman (1989). Däremellan hade han blommat ut som regissör genom att ha regisserat den hyllade Edward Scissorhands (1990) och strax därefter skulle han producera sin berättelse Nightmare Before Christmas (1993) – två filmer som blivit definitionen av Tim Burtons stil.

Genom Batman Returns känns det som att Burton har fått betydligt mer skaparmakt då den är perfekt utformad för hans intressen, både stilmässigt och dramaturgiskt. Han verkar ha arbetat till sig friheten efter sina senaste skapelser och använder det vetot på ett kreativt sätt. Allt fungerar som handen i handsken och det är ett bevis på att han här var på toppen av sin förmåga.

Filmen börjar med en magisk och extremt vacker inledning där jag får följa filmens huvudkaraktär – Oswald ”The Penguin” Cobblepots, ursprung. Miljön är smyckad med glittrande snöflingor, julafton, is, svart natt och ackompanjerat till Danny Elfmans utsökta, personliga musik.

Senare dyker The Penguins högkvarter upp. Ett övergivet, snöbeklätt Gotham Zoo – iögonfallande likt det övergivna Spreepark – nöjesfältet som finns i verklighetens Berlin (och som syns i bland annat nya filmen Hanna, från 2011).

Det är något väldigt speciellt med de där övergivna glädjekällorna som sedan länge torkat ihop och växt igen när människor av någon anledning slutat besöka dessa platser. Som ett avtryck av glädje, lika mycket som ett avtryck av att folket på platsen glömt bort vad glädje är.

Valet att låta filmen utspela sig i vinterns årstid ger en fantastisk atmosfär med julen för dörren, som Burton visat sin förälskelse för i både Nightmare Before Christmas och Edward Scissorhands, framför allt. Han delar med sig av känslan att det är extremt sagolikt och det är Tim Burton i sitt absoluta esse!

Christopher Nolan har i sin avslutande The Dark Knight-film låtit även den utspela sig i vintermiljö. Han har själv uttryckt att Batman Returns är den han föredrar mest av de gamla filmerna och det är föga överraskande av bland annat den kopplingen.

Batmans och Bruce Waynes närvaro kommer först ett par gånger knappt en halvtimme in i filmen, vilket visar att han – likt i The Dark Knight (2008) får axla en biroll och att den här filmen i huvudsak kommer följa två andra karaktärer.

Figuren The Penguin är fascinerande på ett högst karikatyrmässigt, expressionistiskt sätt. Danny DeVito (One Flew Over The Cuckoo’s Nest, Twins) går knappt att känna igen bakom all smink och kostym – fränt sammansatt av Stan Winstons (The Thing, Aliens, Terminator, Jurassic Park) studio. Han spelar över regelbundet, men får verkligen fram den känslosamma nerven vid de rätta tillfällena.

Karaktären är en mytisk ”misfit” – en missanpassad. Han föddes lite annorlunda och övergavs av sina föräldrar – de som borde älskat honom för den han var och inte för den han inte var. Han lever med sitt likartade cirkusfolk och får slåss för påståendet att han inte är ett missfoster, utan en människa!

Inspirationen från favoritregissören David Lynchs svartvita kultmästerverk The Elephant Man (1980) är slående och en fröjd för mig att se. Jag tänker dessutom på Nick Cave and The Bad Seeds mystiska sång ”The Carny” och rysningarna hopar sig.

De största, mest slående influenserna kommer dock från annat håll. Burton jobbar verkligen med expressionistiska drag – staden är fullproppad av monumentala statykroppar och bombastiska huvuden i sten. De står både på stora torg och mitt i rännstenen – ofta med ett talande uttryck av vemod, sorg eller tomhet. Expressionism var ordet.

Och bara det faktum att han låter filmens verkliga bov i dramat vara kapitalistbossen Max Shreck. En karaktär som för tankarna till Nosferatu-skådisen med samma namn och det är väldigt passande och kul.

Christopher Walken (The Deer Hunter, Heaven’s Gate, Sleepy Hollow) – denna perfekta Burton-skådespelare och ännu större expressionist, spelar dessutom rollen med sin väldigt personliga lekfullhet och ser dessutom ut som om han stigit ur en tysk skräckfilm från stumfilmseran.

I serierna är Shreck till och med bror till The Penguin, men den parallellen tas aldrig upp bokstavligen i filmen. Det kan dock vara intressant att veta när du ser filmen nästa gång. Tim Burton ville dessutom först inte rollsätta Christopher Walken när namnet kom på tal, då han tydligen var rädd för Walken på grund av hans fantomiska karaktärsdrag. Det är ju bara för gulligt av Burton då de passar så bra ihop…

Den andra huvudrollen näst efter The Penguin är dock Selina Kyle. En blond, sexig sekreterare med yvigt hår, osäker och nedtryckt av miljön hon jobbar i – speciellt hennes chef, Max Shreck. Hon är också en missanpassad, vilket är essensen av Tim Burtons karaktärsverk då han själv i högsta grad vill vara mallen för sina filmer genom sin persona.

Selina Kyle stundar dock sin personliga revansch då hon kommer ikläda sig rollen som den egensinniga, rebelliska och hänsynslöst förföriska röverskan ”Catwoman”.

Michelle Pfeiffer (Scarface, Dangerous Liaisons, Love Field, The Age of Innocence) spelar denna kvinna med en nerv och timing utöver det vanliga och i Burtons lekfulla värld leker hon verkligen mer än någon annan.

Jag klagade på Burtons sätt att skildra kvinnan i föregångaren. Kvinnobilden i Batman Returns blir istället väldigt medvetet lekfull. Selina Kyle sprayar bokstavligen det gulliga, rosa dockrummet svart och den sexuellt attraktiva kvinnan får nytt liv med vassa klor och svart latex.

Burton hymlar inte med sina motiv i det andra Batman-kapitlet och maximerar retsamt alla sexuella frestelser hos Selina Kyle/Catwoman – hon har till och med en levande fågel i munnen, bokstavligen!

Ett minnesvärt ögonblick i filmen för övrigt där huvudkaraktärerna interagerar med varandra på ett välskrivet sätt.

Än tydligare medvetenhet vad gäller den ”pulp-iga” skildringen av kvinnor i en tecknad värld blir det när Batman ska rädda en kvinna från kidnappare. Hon är bokstavligt klädd i vit, puffig dress, som hämtad från Playboy Mansion eller omslaget till en billig, gammal noir-deckare. Som ett retsamt lockbete för den nattsvarta vålnaden.

Icke att förglömma så är ju anledningen till att Burton axlat uppdraget att regissera Batman på film mycket just för att Bruce Wayne/Batman är en av våra mest ikoniska misfits i populärlitteraturen.

Genom att låta Batman stå tillbaka jämfört med förra filmen och hålla flera starka, spännande karaktärer i luften samtidigt på en jämn nivå så blir filmen mycket mer intressant att följa.

Jag är mycket förvånad över hur pass entusiastisk jag blev av att återvända till den här filmen efter flera års frånvaro. Filmen bjuder på väldigt mycket av väldigt mycket.

Burton spelar ut alla sina kort och skapar en solid personlighet i denna Batman-berättelse och trots att Michael Keatons Bruce Wayne/Batman knappt är med så känns filmen fullständigt komplett.

Michelle Pfeiffer ger en fullvärdig oscarprestation och hon – liksom de flesta i filmen, visar egentligen inget actionmässigt utan finns där med sina starka personligheter och skapar intrig bara genom starka känsloyttringar var och en för sig.

Allt är väldigt spektakulärt och väldigt lite realism, men likt en saga fångar den ändå trivsamma och vemodiga känslor hos mig i en kittlande värld och det är precis vad Tim Burton i sina bästa stunder kan bättre än de flesta!

Tim Burtons fullständiga prägel på filmen. Blandningen av barnslig goth-förtjusning och mörka undertoner mitt i all visuell briljans gör att den här filmen mäter sig med Nolans Batman-filmer, även om de är helt olika. Karaktärerna och än mer skådespelarna ser ut att ha riktigt roligt!
Är Christopher Walken med i en film blir alltid känslan att man vill ha ännu mer utrymme för honom. Tim Burton borde sätta honom i huvudrollen någon gång. I övrigt har jag inget att klaga på!

Batman (1989)

Genre: Drama, Spännning, Action, Superhjältefilm
Regi: Tim Burton
Manus: Sam Hamm, Warren Skaaren
Längd: 126 min
Skådespelare: Jack Nicholson, Kim Basinger, Michael Keaton, Pat Hingle, Billy Dee Williams, Jack Palance, Tracey Walter, Michael Gough, Christopher Fairbank, William Hootkins, Robert Wuhl, Jerry Hall

Staden Gotham firar 200 år och en blek person med ett mördande leende ser sin chans att utnyttja firandet till sin egen fördel. Den ende som tycks kunna stoppa honom är den förlorade stadens mystiske brottsbekämpare – Batman.

Tim Burton (Edward Scissorhands, Ed Wood, The Nightmare Before Christmas) fick chansen att göra den första, seriösa filmatiseringen på den klassiska serietidningskaraktären Batman, som hade fått en ”revival” i slutet av 80-talet efter Frank Millers (Sin City, Daredevil, 300) klassiska seriealbum, The Dark Knight Returns.

Ett seriealbum som lyfte fram en mörk, brutal och cynisk miljö för Batman-karaktären att leva i. Burton tog nytta av denna vuxnare stil och talade om att hans filmatisering skulle utformas efter Millers seriealbum och Alan Moores (Watchmen, V for Vendetta, From Hell) serienovell, The Killing Joke. Ett stort steg mot den Batman vi känner igen idag om man tänker på att världen före 1989 i rörliga bilder endast var bekanta med den slapstick-artade, komiskt medvetna tv-serien som gick på 60-talet.

I Tim Burtons tolkning är Gotham City en rökig, mörk stad med retrostil på bilar och målade bakgatukulisser som från en klassisk Hollywood-film. Burton måste ha inspirerats väldigt mycket av de visuella framtidsvisioner man kunde se i serietidningar och filmer under noir-perioden från 50-talet och bakåt – framför allt Fritz Langs visionära Metropolis (1927) återkommer i mitt huvud.

De kyrkliga, monumentala byggnaderna ser helt rätt ut och får mig att tänka på en framtida motsvarighet till vad Rom var under sin storhetstid. Att dessutom låta filmens final utspela sig i Gotham Chatedral är riktigt bra genomtänkt.

Burtons kärlek till den farsartade tv-serien om Batman finns dock även den med i hans mörkare tolkning. Bifigurer bär ofta karikatyrutseenden av samma stil som i tv-serien och de äldre serieteckningarna, men framför allt är filmens och Batmans huvudfiende – Jokern, väldigt färggrann och matchandes med Cesar Romeros karaktärisering av honom i nämnda tv-serie.

Egentligen kan det faktiskt snarare vara en direkt avbildning av karaktärens färgsprakande utstyrsel från serietidningarna som Burton vill åt i första hand, men faktumet att han inte tonat ner karaktären utan behållit de extrema kännetecknen gör att han ändå fortsätter i tv-seriens spår dräktmässigt där.

Det trevligaste Burton gör är ändå att låta den beryktade, extremt meriterade galningen Jack Nicholson (Chinatown, One Flew Over The Cuckoo’s Nest, The Shining) spela Jokern, trots hans kroppshydda och ålder, vilket hintar ytterligare om djärvheten i The Dark Knight Returns. Det ultimata hade varit att se en Nicholson i åldern han var i tio år tidigare, typ vid The Shining-perioden, men Nicholson är alltid Nicholson.

Det känns som att han fått fritt spelrum att improvisera – ett smart drag för att kunna karaktärisera en galen man, och stundtals får gamle Jack frispel! Han känns inte alls regisserad och agerar på ett hejdlöst sätt som hade varit svårt att lyckas med på samma sätt genom skrivet manus.

Det kan dock sägas att det fortfarande är skådespelaren och personligheten Jack Nicholson jag ser snarare än en djup karaktärisering, medan Heath Ledgers med sin senare insats i The Dark Knight (2008) helt och hållet förvandlades till karaktären ”The Joker”.

Ett särskilt problem med Tim Burton har alltid varit hans fattiga intresse för starka kvinnokaraktärer. Kontrasten mellan kvinna och man är ständigt väldigt stor i Burtons värld, på gott och ont. Den kvinnliga motspelerskan är väldigt ofta stereotypt målad efter något som måste vara hans kvinnoideal – en blond, änglalik, ung kvinna som helst vill falla i armarna på den manlige hjälten och visar mindre och mindre intresse vid att utvecklas till en självständig figur. En slags ”anti-femme fatale”.

Detta märks särskilt i Batman och det har jag stört mig på sedan tidig ålder. Den mycket begåvade Kim Basingers (L.A. Confidential, 8 Mile) karaktär ”Vicki Vale” är en hårt arbetande journalist som axlat sig fram i sitt yrke – så långt allt gott hos feministkåren, men så fort hon känner lukten av miljardären Bruce Wayne tyr hon sig direkt till honom och när det hettar till blir hon väldigt vek.

Hennes rum är beklätt med vita väggar, spetsgardiner och täcken, med nallebjörnar och gulliga prydnader. Kontrasten mellan henne och den ”mörka” läderlappen samt världen de lever i blir därför väldigt stor, men inte till hennes fördel vill jag påstå. Jag menar inte att en stark kvinnokaraktär inte ska vara feminin och sakna ömma punkter, men att falla så lätt som hon gör för hiearkin är just det, att falla för lätt.

Vad som sedan är ännu värre är att hennes manlige journalistkollega framställs som en simpel antagonist i hennes ögon, trots att han mer än någon är den kritiske, slitande murveln som råkar vara kär i henne och ogillar Bruce Waynes playboy-yttre – det om någon är ju filmens idealist! Men nej nej, han behandlas av henne som någon som vill förstöra hennes rikemans-crush och där sjunker både hon och Burton ännu längre ner för mig. Lägg märke till det här nästa gång du ser filmen och du har ett uppslag till en ny bok i feministanalys.

Annars är Tim Burtons första Batman-film en kompakt och trevlig filmatisering som saknar det riktiga djupet som gör att filmen får ett bestående intryck av riktig kvalitet i mitt huvud. Filmen är mörk, men till största del bara ytligt och med all förkärlek till klassisk charm som Burton har så går hans Batman inte att mäta sig med Christopher Nolans både djupa och mörka tolkning som kom drygt 15 år senare. Burton väljer dock att spara mycket på Bruce Waynes bakgrund då tanken var att – vad jag förmodar, behålla mystiken kring honom och Batman.

Det märks också att Burton inte regisserade filmen för actionscenernas skull då dessa är ganska lama och stillsamma. Han har också skurit bort karaktären ”Kommisarie Gordon” (spelad av Pat Hingle) nästan helt och det lilla jag ser är endast en fet, bister man utan mer karaktärsdjup än så, när de faktiskt kunde göra filmen lite mindre slätstruken och blanda in honom minst lika mycket som i Nolans filmer.

Veteranen Jack Palance dyker också upp i en mindre roll som maffiaboss och han kan spela vidriga, oljiga typer på ren rutin med sina antagonistdagar inom western-genren bakom sig!

Burton bygger dessutom upp inför potentiella uppföljare genom att låta den karismatiske skådespelaren Billy Dee Williams (Lando Calrissian från Star Wars!) spela ”Harvey Dent” och det är modigt att han väljer en mörkhyad skådespelare spela karaktären som blir ”Two-Face”, men Aaron Eckhart personifierade ändå honom i Nolans senare version.

Michael Keaton är ett annat djärvt drag på skådespelarfronten, för hans insats som Bruce Wayne/Batman är trevlig och sympatisk i de rätta stunderna, trots att hans kortväxta utseende inte är det mest klockrena för karaktären. Tim Burton blev dock övertygad om att han skulle spela huvudrollen efter att han glänst kolossalt i den andra, udda titelrollen som ”Beetlejuice” i Burtons film med samma namn ett år tidigare.

Mitt favoritögonblick i filmen är när Keaton visar sina kvalitéer i rollen som Bruce Wayne då karaktären vill avslöja för Vicki Vale att han är Batman. Han försöker förklara att ”han har en annan sida”, men fastnar gång på gång vid de orden. Där når filmen upp vid samma djupa karaktärisering som Nolan och skådespelaren Christian Bale lyckas så fenomenalt med i de senaste filmerna!

Tim Burtons Batman är en ljummen och trivsam skildring som kunde ha gått djupare men som samtidigt bjuder på en hel del ytlig och lekfull kreativitet.

 Burtons förkärlek till gothisk visualitet och film noir. Dragen från den mer klassiska Batman-perioden. Burtons mod i castingen.
 För slätstuket. Avsaknaden av det där djupet som Nolan lyckades med trots att han också hade mer av de ytligare intrigerna dessutom. Skeva karaktärsporträtt är dock filmens botten – framför allt hos journalistduon.