Etikettarkiv: 3D

Avsnitt 5 av podcasten Popkultur Film: Only God Forgives, Jurassic Park 3D och Heathers

heathers

”Whether to kill yourself or not is one of the most important decisions a teenager can make.” – från Heathers (1988)

Glöm inte att lyssna på näst senaste veckans avsnitt av podcasten Popkultur Film, där jag är med på ett av de två hörnen.

Mest eftersom jag tycker att det börjar arta sig nu vad gäller strukturen på programmet, men också eftersom vi snackar mycket intressant film nu! Vad sägs om lite Twin Peaks-tease, David Lynch och Lykke Li, de första reaktionerna kring Only God Forgives och klassikern Jurassic Park i 3D?

I det avslutande temat ”Skolfilmcirkeln” pratar vi oss varma kring den tyvärr alltför bortglömda men likväl uppfriskande originella, svarta high school-komedin Heathers (1988), med Winona Ryder (Beetlejuice, Edward Scissorhands, Black Swan) och Christian Slater (Kuffs, True Romance, Interview with the Vampire) i huvudrollerna. Eller som filmen heter i Sverige – ”Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner”…

Gå in och lyssna på avsnittet via Popkultur.nu, genom iTunes eller genom att ladda ner avsnittet från podcastsidan!

Annonser

Filmåret 2012: Årets George Lucas award

Årets George Lucas award, för ”den/de som lyckas mjölka ur ett koncept så mycket det är möjligt”, går till…

Årets blockbuster-utbud!

Blockbuster1

Biograferna 2012 har bjudit på fler blockbusters än någonsin tidigare. Förra året lyckades hela tre filmer kvala in på topp 10-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin (samtliga var givetvis uppföljare) och i år ville inte filmindustrin vara sämre så de slängde in alla kort i leken.

Wrath of the Titans 3D, The Hunger Games, John Carter 3D, Dark Shadows, The Dictator, Titanic 3D, Prometheus 3D, Rock of Ages 3D, The Avengers 3D, The Dark Knight Rises, Ice Age 4 3D, Madagascar 3, The Amazing Spider-Man 3D, Brave 3D, Frankenweenie 3D, Skyfall, Breaking Dawn – part 2, The Rise of the Guardians 3D, Lincoln, The Hobbit 3D, Django Unchained, Hitta Nemo 3D, Les Miserables, och så vidare, och så vidare…

Jag glömde nog minst tio ytterligare, men alla dessa tävlade i år om alla biljarders miljarders pengar vi lägger på att gå på bio. De säljer in med uppföljare, 3D, gamla bekantskaper och beprövade teman för att vi ska välja just deras film – och ofta väljer vi dem alla.

Blockbuster3

Förra året vid den här tidpunkten förutspådde jag att superhjältetrenden skulle få sin ”peak” detta år och sedan dala, men succén med The Avengers, The Dark Knight Rises m.fl. har endast borgat för ett tjog ytterligare superhjälte-blockbusters att invänta inför de kommande två åren.

En uppmaning så här i ekonomidesperationens, kommersialismens och kapitalismens storhetstid är att tänka till vilka filmer ni väljer att se på bio, kanske välja den där lilla independent-filmen, köpa mer bortglömda, ”mindre” filmer i butikerna istället. Stötta de självständiga talangerna lite mer och inte bara de stora hollywoodbolagen som belägrar all plats på biograftablån ute i landet.

I år har varit det klart bredaste svenska kvalitetsåret vad gäller svensk film, men få har ens lagt märke till det eftersom filmerna inte nått folket utanför storstäderna. När jag nämner filmer som Searching for Sugar Man och Äta, Sova, Dö så ser de flesta frågandes ut. Det är synd, när svensk film mer och mer pumpar ur sig just bättre, ”mindre” filmer och allt – men mer om det i ett kommande pris och inlägg…

Every 3D Movie is the Same…

Jag varken stödjer eller föraktar 3D-filmer. Jag är alltså ganska likgiltig.

Jag har sett filmer som jag tycker har lyfts en del av 3D-elementet men för det mesta ser jag filmer som klarar sig lika bra utan det. 3D förhöjer ofta upplevelsen i viss mån, men endast marginellt och därför är tekniken något över-hypad då den tar väldigt mycket plats i biograferna. Varje år kommer det ungefär en enda film som jag tycker utnyttjar 3D på ett riktigt spännande sätt och därför används tekniken oftast som en ganska billig effekt som kostar mer än den betalar igen för.

James Camerons intentioner med den nya 3D-teknologin (som han själv ”breakade”) är intelligenta och jag delar dem med honom, men resten av filmvärlden fortsätter använda tekniken som en anledning att kasta saker mot publiken och använda djupet rent i actionsyfte och inte nödvändigtvis för att få tittaren att känna sig mer ”inne i filmen”.

Jag vill se mer kreativitet med 3D-tekniken och som en underhållande känga kastar jag den här ”filmtrailern” på publiken, för att visa 3D-biofilmernas stundtals ganska tröttsamma brist på kreativitet. Se och njut, eller sucka.

Prometheus (2012) – ”second thoughts”

Jag har sett Prometheus i 3D för andra gången på bio och ännu mer reflektion har tagit upp min tid efter denna andra titt. Har du inte läst min recension efter att jag såg filmen första gången så läs den, för nu fortsätter jag med lite ”second thoughts” kring filmen i fråga.

VARNING FÖR SPOILERS!!!

Elizabeth Shaws (Noomi Rapace) far spelas av en hyfsat stor skådespelare – Patrick Wilson (Insidious, Hard Candy, Watchmen), i den lilla tillbakablicken vi får se, vilket får mig i tankarna att det finns mer material för honom, eller ännu mer att det finns större planer för hans karaktär i en eventuell uppföljare? Det kan vi ju givetvis bara sia om, men eftersom jag är för en uppföljare så har jag inget emot ifall tillbakablickar med relationen far/dotter utvecklar sig under Elizabeth Shaws större uppdrag i sökandet efter ”the engineers” hemplanet.

Tanken på att Shaw och David reser vidare tillsammans där ute i rymden – kvinnan och androiden, för att hitta allas vårat ursprung är en episk berättelse i sig, som en slags ”Liftarens guide till Galaxen” med en större episk vidd.  Måtte uppföljningen komma! Regissör Ridley Scott och Michael Fassbender hoppas ju båda på det och en manus-blueprint finns uppenbarligen redan färdig.

Androiden Davids (Michael Fassbender) fascination kring evolution och skapelseberättelser var precis lika engagerande för mig andra gången jag såg Prometheus. Hela idén att han hånas för att han är ett experiment skapad av människor är väldigt sympatibyggande och han är ständigt intelligentare än människorna på att motreflektera dessa hån. Det som till sist är hela filmens största värde är ju att han får hålla huvudet högst i slutändan (ursäkta skämtet) eftersom människorna får svaret att även dom själva skapades av en annan art, endast som experiment.

Davids scen och återkoppling till hans kärlek för filmen Lawrence av Arabien är extremt häftig. Hur han gillar filmens huvudkaraktär (spelad av Peter O’ Toole) och vill se ut som honom – till och med tala som honom, är så fint. Michael Fassbender har definitivt inspirerats av Peter O’ Tooles roll i sin egen fantastiska prestation.

Jag har inte riktigt förstått alla arters utveckling i filmen. Vad jag antagit så skapades människan genom den svarta evolutionsvätskan i kombination med en ”engineer” som offrade sig på jorden för många år sedan. Vi skapades tydligen för att vara fosterhållare åt de klassiska, vuxna Alien-varelser vi sett i tidigare Alien-filmer, så att planeten Jorden kunde bli en Alien-uppfödningsfabrik för att användas i vapen- eller krigssyfte av ”the engineers”, eller?? Varför det blev just människor är väl just eftersom Aliens antar vissa drag av dem de föds genom och ”the engineers” ville att de skulle efterlikna dem själva.

Det förklarar i så fall det mystiska faktumet att en av skulpturerna på väggen i Pyramiden föreställer en klassisk Alien som står likt en religiös symbol (ej den på bilden nedan, för att undvika förvirring). Som om ”the engineers” dyrkar dessa rovdjur och därför vill massproducera dem i gynnande syfte, som förintelsevapen på en ”dödsplanet”?

Samtidigt skapades det ju ett jättelikt larvmonster med flera armar inuti Shaws mage och inte en Alien? Är det alltså Alien-varelsernas ursprungliga form? Det var en enkelsvansad larv som simmade omkring i vattnet i Pyramiden och som sedan attackerade en av biologerna. De visar dessutom att en pytteliten larv sitter på kanten till en av evolutionsvätskebehållarna, som om det var första stadiet i just dennes evolution. Sedan blev den möjligen larven som attackerade biologen, och biologen återvände i sin tur till skeppet som en människoformat monster med jättekrafter och insektsliknande ansikte.

En av de största intrigerna som jag delvis missade vid första visningen av filmen, var det faktum att androiden David genom Peter Weylands välsignelse medvetet mixar ett av de bevarade evolutionsvätskebehållarnas innehåll med en vinflaska, som han sedan bjuder Shaws man Charlie Holloway på, och detta är den faktiska upprinnelsen till att Shaw blir ”gravid”. Charlie blir smittad av Davids ”partyblandning” som han tackar ja till att bli bjuden på (genialiskt ögonblick i filmen i och med Davids reaktion) och Charlie har sedan sex med Shaw vilket gör henne befruktad.

Så anledningen till att Shaws befruktning liknar en bläckfiskaktig larv beror på att hon vidare befruktar den ursprungliga Alien-arten? Den växer sedan till sig och blir en jättelik bläckfisklarv som i slutsekvensen lägger ett ägg i den kvarvarande ”the engineer”-pilotens döda kropp och där föds slutligen en Alien mycket lik den vi sett i tidigare filmer.

En grej till; Kan larven i grottan vara direkt besläktad med bläckfisklarven, på så vis att det är denna art som framställer evolutionsvätskan som ett slags hypereffektivt rom/säd? Och att ”the engineers” upptäckt detta, låter denna larvart massproducera de konstiga behållarna eller åtminstone de slemmiga pupporna där i som sedan framställer själva evolutionsvätskan? Och ”the engineers” dyrkar den mer välbekanta Alien-arten just eftersom ”the engineers” skapat dem genom en blandning av sig själva och evolutionsvätskan?

Det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu, men något har jag väl uppfattat rätt angående vad som kom först och varför, möjligen? Inte desto mindre intressant i vilket fall och det gör Prometheus till en större upplevelse än vad en del nog mottagit den som i all deras enkelspårighet.

Av filmens – enligt allmänheten och delvis mig, svagare ögonblick så förändras inte min ståndpunkt efter denna andra visning av filmen. Jag tycker att Guy Pearces Peter Weyland-smink är näst intill så bra som den kan bli, på gränsen till för detaljrik dock och det bästa hade ju varit ifall hans skinn kunde stramats åt rejält på det sätt det brukar när man blir riktigt gammal, istället för att han behåller sin standardform i ansiktet mer eller mindre. Det går dock inte på naturlig väg, om man inte vill karva i Pearces ansikte med skalpell vill säga. Dock digitalt går det ju mer eller mindre bra.

Det allra bästa hade dock varit att tagit in en veteranskådespelare för den rollen, som typ Eli Wallach eller Max Von Sydow, men då hade längden varit ett problem gentemot Guy Pearce i ung tappning, vilket hade gjort Guy Pearce som skådis betydligt mer ekonomiskt onödig i denna film då han endast skulle varit med i promobilderna och då hade nog de inte alls gjorts, vilket säger mig ännu mer att Guy Pearce plockades in för att locka ännu fler tittare med sitt namn och dels för att han ska kunna användas i eventuella uppföljare i mytologin och att han dessutom finns med i bortklippta scener.

Den klassiska scenen när ”the engineers” gigantiska rymdskepp (som ju tydligt är med i Alien också – inget snack om den saken) rullar mot Charlize Therons och Noomi Rapace karaktär stör jag mig lika mycket på nu som då, även om jag ser att skeppet genom sin inte helt jämnrunda form byter ”styrriktning minst två gånger vilket gör att karaktärerna ser ut att springa åt sidan en aning, men då vrider sig skeppet lite mer åt det nya hållet.

Överanalyserat av mig kanske, men här kommer det mer filosofiska berättigandet till scenens dumhet; På sätt och vis kan den actionbetonade scenen vara en komentar på människans ointelligens i nära döden-situationer då den stela Charlize Theron-karaktären inte använde huvudet och springer särskilt åt sidan, medan Rapaces karaktär ganska tidigt fattar att hon bör hoppa åt sidan – dock klarar hon sig ändå inte från skeppets fall helt trots det, men en rutten sten räddar henne i sista stund.

Ironi. Överanalys. Spelar det stå stor roll? Scenen går både att skratta åt, reflektera kring och acceptera, för den är svår att glömma på grund av den utdragna pinsamheten som försigår i (åtminstone en av) karaktärernas huvud.

3D:n funkade lika bra även på andra visningen filmen igenom. Inga problem alls med oskärpa eller andra störiga ting alls. Dessutom stärkte sig filmen som en av få vilka kan kalla sig ”bra 3D-upplevelser”.

Slutligen glömde jag i min tidigare recension av filmen att hylla filmens tielmelodi, som inte är skriven av filmens huvudkompositör – Marc Streitenfeld, utan av den trogne Tony Scott-medarbetaren Harry Gregson-Williams. Fantastisk, episk, temabaserad musik som påminner väldigt mycket om John Williams och Close Encounters of the Third Kind. Av temabaserad (melodiskt och upprepande filmmusik av den klassiska skolan, typ – alltså inte skrammel och ljud endast för att förstärka direkta ögonblick i filmen) så är det här ett av de finaste musikstyckena jag hört de senaste åren.

En sak till; Michael Fassbenders samtliga scener regerar och jag hoppas han vinner för bästa manliga biroll på Oscarsgalan, trots att det är mycket långt kvar dit. Jag vet att jag var ganska sansad med att säga så om Heath Ledgers prestation i The Dark Knight och Christoph Waltzs i Inglourious Basterds tidigare, just för att den mesta av konkurrensen inte hade visat sig så tidigt de åren – men det gick ju bra för dem i slutändan trots allt, med råge. Därför ska jag inte hymla mer, utan jag ställer mig bakom Michael Fassbenders prestation helt och hållet och hoppas att han vinner oscarn för rollen som David år 2013!

SPOILERS SLUT!!!

(och där är även texten slut, så det blev inte något mer att läsa för dem som ännu inte pallrat sig till biograferna för att se ett av de senaste decenniernas största och bästa science-fiction-spektakel – Prometheus…)

Prometheus (2012)

Genre: Science-Fiction, Rysare, Action
Regi: Ridley Scott
Manus: Damon Lindelof, Jon Spaihts
Längd: 124 min
Skådespelare: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, Patrick Wilson, Idris Elba, Guy Pearce, Logan Marshall-Green, Sean Harris, Rafe Spall, Kate Dickie, Vladimir ‘Furdo’ Furdik, Emun Elliott

Ett team av forskare upptäcker en ledtråd till mänsklighetens ursprung på jorden, vilket leder dem på en resa genom de mörkaste hörnen av universum.

Svenska stjärnskottet Noomi Rapace (Millenium-trilogin, Svinalängorna, Sherlock Holmes: A Game of Shadows) gör sin första internationella huvudroll av stora mått i detta bombastiska men ändå avskalade Ridley Scott-rymdäventyr.

Prometheus är en klar återgång för Scott till en mer stillsam berättarform då det är svårt att jämföra tempo och uppbyggnad med filmer som Gladiator (2000), Kingdom of Heaven (2005) och Black Hawk Down (2001). Hans karriär tog ju fart med två av science-fiction-genrens mest minnesvärda filmer – Alien (1979) och Blade Runner (1982), och det är givetvis filmer som dessa vi kan jämföra Prometheus med. Även 2001: A Space Odyssey är omöjlig att inte se i filmens stil och design.

Noomi Rapace får det mesta utrymmet genom sin huvudroll som den passionerade utforskaren ”Elisabeth Shaw” och är rakt igenom strålande. Hon har säkrat en plats på alla filmproducenters ”shortlist” i valet av skådespelare för intressanta, kvinnliga roller för en lång tid framöver i och med denna film. Karaktären hon spelar i Prometheus är med enkla medel lätt att ta till sig men jag kan inte tänka mig någon bättre än Rapace i rollen då den känns som gjord för henne, vilket säger mer om kvaliteten på kvinnliga porträtt i film snarare än kvaliteten på kvinnliga skådespelare.

Det är enkelt att dra paralleller med den kvinnliga huvudkaraktären ”Ripley” i Alien-filmerna, men de är relativt annorlunda då Rapace karaktär inte behöver vissa någon manlig jargong för att bli accepterad och för vissa svär jag i kyrkan om jag säger att Rapace spelar en bättre karaktär än Sigourney Weaver gör i Alien, men i den bemärkelsen gör hon det. Allt handlar dock om tycke för stunden så det roligaste hade snarare varit att se en film där bägge karaktärerna interagera med varandra!

Hon spelar dessutom med en trupp skickliga kollegor. Charlize Theron är stabil som skeppet Prometheus ledare, Guy Pearce är som vanligt sevärd och tv-stjärnan Idris Elba känns helt hemma i sin avslappnade pilotkaraktär och den klichéartade karaktärstypen – frispråkig och självsäker i en seriös miljö, blir aldrig töntig tack vare hans genuina karisma.

Filmens otvekbara höjdpunkt för mig är dock Michael Fassbender (Hunger, X-Men: First Class, Shame), i rollen som androiden ”David”.

Fassbender visar återigen hur briljant han är och trots – eller kanske tack vare, hans strama utseende får man en total sympati för honom till och med när slugheten glimtar i ögonvrån. Under filmen glömde jag nästan att jag var en människa tack vare att androidkaraktären visar total överlägsenhet mot sina ”jämlikar” av kött och blod. Trots att science-fiction-genren och inte minst Ridley Scott har skildrat många androider så är David från Prometheus min favorit.

Filmen har episka, mytologiska budskap som är väldigt intressanta, men det är ändå i de mer intima ögonblicken filmen lever som mest för mig. Jag gillar särskilt hur filmens repliker mellan de skiftande karaktärerna får mig att tänka och formulera filosofiska slutsatser själv, istället för att få karaktärernas tankegångar skrivna på näsan.

Speciellt just Fassbenders android blir ständigt intressant genom sin synvinkel på människan betraktandes utifrån. Här imponeras jag som allra mest, då Ridley Scott på nytt visar att hans vilja egentligen ligger i det filosofiska berättandet och inte i någon sensationsartad Michael Bay-hysteri där all kraft läggs på actionscenerna.

Det visuella – framför allt konstnären H.R. Gigers arkitekturiska design, är som alltid läskigt i sig själv. Statiska föremål känns aldrig så skräckinjagande som när han ligger bakom dess utseende.

3D:n sliter inte i bilderna utan tillför precis lagom för att jag ska luta mig in i miljön lite extra men inte så att den slukar mig. Inledningens vyer visar dock 3D-scener på det mest passande sättet jag hittills skådat i filmväg. En rörlig kamera i stora landskap – där har 3D:n helt klart någonting att ge tittaren.

Den ger inget revolutionärt inom genren, men den står över det mesta som kommit inom science-fiction de senaste 20 åren tack vare kliniskt visuell finess utan någon stress att visa upp sig på det effektmässiga planet. Tålamod och lugn att tygla tempot och öka hastigheten på rätt ställen. Tecken på adrenalin är få, för att beskriva filmen kort.

Och på tal om kort så känns filmen lite kort. Dock vet jag inte om den behöver vara längre, men kanske är det snarare mer fyllighet jag vill åt. Vad den här fylligheten ska bestå av är jag inte helt säker på, men jag tror att de är något nytt jag önskar. Jag ska dock inte vara alltför kräsen, för den ger mig vad jag kan hoppas på även om det är inom redan utforskade gränser.

Alien-filmerna kommer jag genast damma av igen mycket snart och en ny sci-fi-film som andas samma luft som klassikerna är i min bok en bra sci-fi.

 Ingen otålighet och underskattning av tittaren i dialogen och utförandet. Michael Fassbender och Noomi Rapace lyser och engagerar!
 Avsaknaden av något större jag inte sett i genren tidigare – utforskandet i filmen smittar tydligen av sig.

Fotnot: Här kan ni även läsa min ”second thoughts” om filmen som jag skrev efter denna recension när jag hade sett Prometheus för andra gången.