Etikettarkiv: Call Girl

I spåkulan: Sveriges Oscarsbidrag

?????????

Imorgon tillkännages Sveriges oscarsbidrag som utmanar om en plats i kategorin ”Bästa utländska film” nästa år.

Jag kollade igenom listan över valbara svenska filmer och försökte sålla agnarna från vetet. De svenska filmer som kandiderar om en plats som Sveriges oscarsbidrag måste ha haft premiär från och med 1 oktober 2012 fram till 30 september 2013.

Förmodligen väljer juryn en film som dom tycker håller ett produktionsvärde motsvarande vad den amerikanska publiken är van vid, snarare än en film som verkligen har någon edge på en internationell filmscen. Jag har i flera fall inget emot de filmer jag fruktar att dom väljer, men jag hoppas bara dom tänkt längre än förra året, då Hypnotisören valdes. Jag lider fortfarande av rysningar över det valet!

Det snedsteget kan jag lägga bakom mig ifall juryn väljer någon av mina rekommendationer i år…

Bra val:

call-girl-poster_50b8a3a6ddf2b33f8200128f

Call Girl
Mikael Marcimains film har definitivt en internationell edge och är dessutom en av Sveriges mest välproducerade filmer någonsin enligt mig. Den har dessutom vunnit kritikerpriset på Toronto International Film Festival och är åtminstone fortfarande aktuell i Storbritannien eftersom den fick köpfilmrelease där precis.

dom-over-dod-man_poster

Dom Över Död Man
Jan Troells tempofattiga men småmysiga och stundtals glimrande svenska film med kopplingar till kamp mot Hitler och nazism samt en en imtressant relationsberättelse är trots sin småputtrighet bra material för en ganska judisk oscarsjury som aldrig säger nej till en anti-2:a Världskriget-film. Jan Troells namn har i sig ett internationells värde men jag väljer denna för det habila innehållet.

l_2085002_0b2547a5

Äta Sova Dö
Filmen har en kreativ edge med budskap som sticker ut och har dessutom vunnit publikpriset på Venedigs Filmfestival så den har inte enbart ett svenskt värde. Som vinnare av Bästa Film på Guldbaggegalan har den förmodligen störst chans att bli vald då det är samma jury som väljer nu.

Poster-1-El-Médico-–-The-Cubaton-Story-2012

El Medico: The Cubaton Story
90-talskultikonen Daniel Fridells (Sökarna, 30:e November, Under Ytan) maffiga dokumentär kanske kan få en extra skjuts i kölvattnet av Searching for Sugar Man och för den spansktalande publiken har den extra fördel. Dessutom tar den upp en helt egen historia som kan beröra på egen hand så att jämföra den med Sugar Man är onödigt.

Inte så bra val men antagligen juryns ”kopp te”:

291334_450

Känn Ingen Sorg
Det må vara en färggrann karamell med fint mottagande i Sverige, men Håkan Hellströms musik är trots allt grunden för denna film och det kommer distansera en internationell publik då de är färgblinda inför blodet som filmen pumpar.

MV5BODA5NzUyNDA0M15BMl5BanBnXkFtZTgwODY5MjQwMDE@._V1_SY317_CR5,0,214,317_

Monica Z
Det är säkert en stark biografi om Monica Zetterlund men trots det välgörande arbetet kring hennes livshistoria är det trots allt en standardbiografi i skuggan av andra standardbiografier från USA som inte ger någon edge till en jury. För juryn är den förmodligen lika spännande som Kon Tiki (2012) utan flotteäventyret.

postr_l

Mördaren Ljuger Inte Ensam
Jag lovar att juryn väljer denna, men då kommer jag också att avrätta mig själv med en lugerpistol så jag hoppas för all del att vi slipper en ny ”Hypnotisören”.

bitchkram-2012

Bitchkram
Bra film, tekniskt snygg men är alldeles för snäll för att sticka ut i oscarskonkurrensen. Skulle nog uppskattas men aldrig nå hela vägen fram.

postr_l (1)

Tyskungen
Nazikopplingar och habil jo men visst, men NEEEEEEJ!!!!

postr_l (2)

Snabba Cash: Livet Deluxe
Tredje delen i en amerikanskt uppmärksammad trilogi är tyvärr två steg för sent för att ha någon chans.

Missade chanser:

maxresdefault
Vi Är Bäst!
Har svensk premiär preciiiis efter gränsdatumet för att väljas som kandidat, men här har vi annars en film som – oavsett hur snäll och oprovocerande den kan tänkas vara, är en lättillgänglig Moodysson-comeback som kommer funka för en amerikansk publik och dessutom är färskare än Call Girl som kom denna tid för ett år sedan ich var det årets ”Vi Är Bäst!” kan man säga.

1

Hotell
Denna lilla men uppskattade film av Lisa Langseth (den som etablerade internationellt lovordade skådisen Alicia Vikander med filmen Till Det Som Är Vackert, 2010) har Alicia Vikander i huvudrollen och fenomenale David Dencik i en biroll samt en ovanligt intressant handling. Fair enough!

Jag har än så länge bara hört enormt fina ord om Hotell från människor som vanligtvis ogillar svensk film och att denna inte tillåts vara en kandidat är oförståeligt för mig då den – trots officiell premiär 4 oktober redan haft svensk premiär på Malmö Filmdagar. Varför finns den då inte med på kandidatlistan? Varför??

Annonser

Call Girl (2012): Tankar kring den omklippta versionen

1

Den svenska filmen Call Girl (2012) – ambitiös, omdebatterad och mångfaldigt guldbaggenominerad, släpptes för en månad sedan på köpfilm. Efter att debatten kring filmens påstådda anklagelser av före detta statsministern Olof Palme som sexköpare blossade upp anmälde Palmes son Mårten Palme filmen å familjen Palmes vägnar, men utredningen lades ner.

För att inte filmen Call Girl:s ansvariga istället skulle bli stämda kom dom  i våras överens med Mårten Palme om att klippa om den scen i filmen som tydligast antyder att filmen fiktive statsminister är sexkund. Detta var inget filmskaparna hoppades på, men det var nödvändigt för att stämningen skulle undvikas.

Nu vill jag i korthet ge min syn på den omklippta filmversionen då jag ägnade en del passion åt denna i mitt tycke mycket välgjorda, gripande och viktiga film. Vill du läsa vad jag tyckte förra vintern efter filmens premiär på Stockholm Film Festival så finns min långa recension här. Vill du även läsa vad jag surrade om strax därefter angående anklagelserna mot filmen så finns det att läsa i ännu ett långt inlägg här! Även filmbloggen Filmitch har i dagarna skrivit sin aktuella syn på debatten kring filmen och den kan du läsa här.

3

Angående den omklippta versionen av filmen (den numera enda existerande versionen för publikt bruk) och mer specifikt scenen som klippts om, samt min slutliga kommentar om filmskaparnas intentioner med filmen så ser jag det så här…

Filmskaparnas intention var att berätta händelseförloppet ur de mindreåriga tjejernas synvinkel, vilket är det vi också får serverat då dom är inblandade. Sedan tar filmen upp fler synvinklar dessutom (politikernas synvinkel, polisernas synvinkel, ungdomshemmets synvinkel samt bordellmammans synvinkel), vilket enligt mig är mycket välkommet och ger allt en mer fullkomlig, otäck och till och med absurt underhållande bild av det verklighetsbaserade händelseförloppet.

Scenen med statsministern som sexköpare är skildrad utifrån verkliga vittnesuppgifter och påståenden från några av de prostituerade och framför allt den centrala minderåriga flickan som filmen skildrar. Den version vi får i den omklippta scenen funkade för mig (som visserligen sett originalversionen tre gånger sedan tidigare) överraskande bra då den ändå lämnar ett tomrum man med fantasi kan fylla i själv som man vill.

sv_handelser_bordellharvan992

Det jag framför allt tror och vill påstå är att det här är precis vad regissören Mikael Marcimain (Graven, Lasermannen, Upp Till Kamp) och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten också vill att tittaren ska ha. Skillnaden var att i originalversionen gjorde dom det inte tillräckligt suggestivt (enligt vissa; läs Mårten Palme, viss media samt viss publik) då man även såg ”den okände gärningsmannen i hotellrummet”:s blåa kostym tydligare och framför allt hörde hans röst, som ganska tydligt tillhörde filmens ”statsminister”.

Vad vi alltså får i bägge versionerna är egentligen en mindre tydlig, ganska vag upplevelse av att det skulle vara statsministern – precis som den minderåriga flickan själv hade av sitt påstådda möte med statsministern. hon var ju dessutom drogpåverkad och berusad.

Även i den omklippta versionen kan den medvetne åskådaren lägga ihop två och två för att fortfarande låta misstanken hänga löst kvar i luften – om än ännu lösare än i originalversionen.

Så, det är alltså min syn på statsminister-kopplingen, filmmakarnas intention och den omklippta versionen.

2577784_520_435

Angående köpfilmsutgåvan (vilket i mitt fall är blu-ray-versionen) tycker jag att det är ett givet köp, då den med svensk standard innehåller förvånansvärt många bortklippta scener som extramaterial. Filmmusiken av Mattias Bärjed är ren njutning att lyssna på tillsammans med filmen (frånvaron av guldbaggenominering är en skandal i sig!) och fotot av Hoyte Van Hoytema ska utan tvekan upplevas i blu-ray-kvalitet då det är något av det mest utsökta svensk film upplevt!

Efter att ha läst mina tidigare texter om filmen förstår du att jag även tycker om filmen väldigt mycket (som om inte det framgått sedan tidigare).

Vad jag ska tillägga är att jag även har inspirerats väldigt starkt av Olof Palmes insatser genom hans liv, för att understryka att jag inte är någon ”Palme-hatare”. Jag anser bara att allt tåls att spekulera kring tills motsatsen har bevisats och eftersom de minderåriga flickorna inte ens tilläts vittna förens det var för sent så har inget heller bevisats angående Olof Palmes eventuella umgänge med minderåriga prosituterade.

Dessutom förnekade Palme påståendet att högt uppsatta ministrar ens skulle varit i kontakt med prostituerade vilket i sig är högst klandervärt då det var en ren lögn (bland annat justitieminister Lennart Geijer var bevisligen sexköpare), men om detta har jag gått in på i tidigare inlägg.

4

Jag tror faktiskt inte heller att Olof Palmes sexköp har skett, men jag är mycket bekymrad över respektlösheten mot de minderåriga flickornas värde för utredningen av hela koppleriverksamheten (aka sexköpsverskamheten). Deras ord behandlades som obetydliga då dom som minderåriga var för ”allvarligt material” för att behandlas på största allvar. Paradoxer är ofta lika absurda som dom är otäcka.

Som sagt; filmen Call Girl är viktig och ska inte nonchaleras på grund av skvallerdoften som filmen – och händelserna som filmen bygger på, tyvärr fått sedan allt började för snart 40 år sedan. Historien upprepas dessutom igen och igen även i dagens samhälle så vi får inte nedvärdera de lägre ställda rösterna i samhället på grund av deras position…

I backspegeln #5: Kinski, guldbaggar, oscars och kritik mot Django Unchained

I-Backspegeln

Det är söndag igen och den här gången är ”I backspegeln” på rätt dag igen. Det har hänt en del saker i veckan och jag har som vanligt en del att reflektera över…

 

Klaus Kinski anklagas av sin dotter för pedofili

Kinski2

Klaus Kinski repeatedly raped me, claims daughter

Så har det då skett. Geniet/galningen (gränsen är inte sällan särskilt tunn) och den legendariske, tyske skådespelaren Klaus Kinski anklagas efter sin död av sin dotter Paula Kinski för att ha förgripit sig sexuellt på henne under 14 års tid ända sedan hon befann sig i 5-årsåldern –  ett brott klassat som pedofili.

Jag kan inte säga att jag är förvånad, för även om Klaus Kinski är en unik personlighet som tänjt på gränserna för vad som är skådespeleri på ett fascinerande och minst sagt aggresivt sätt – framför allt i tyske landsmannen Werner Herzogs filmer, så känns hans maniska och väldigt djuriska person kapabel att göra även sådana saker, tyvärr.

Det här är alltså samme man som blivit arg på regissören Werner Herzog under en filminspelning och hotat med att skjuta ihjäl honom med en skarpladdat gevär framför filmens statister, men som för regissören ansågs helt normalt för att vara Klaus Kinski. Bilderna på när han attackerar paparazzis som en rabiesmittad hund för att skydda sin fru, i samband med att han gifte sig på 70-talet är också en sällsam klassiker i hans karriär.

Vi får se vad som händer med denna anklagelse då Klaus Kinski avled redan 1991, men övriga familjemeldemmar har endast valt att inte kommentera påståendena.

 

Guldbaggenomineringarna

264231_1280 (1)

Guldbaggegalan hägrar och nomineringarna har delats ut. Samtidigt som hela Sveriges befolkning jämrar sig över att Svensk film är amatörmässigt, billigt, dåligt, trött, pretentiöst, underhållningslöst och alla andra negativa ord som går att komma på – för ärligt talat, svensk film är enligt majoriteten allt som över huvud taget går att nämna som negativt. Den kritiken säger inte så mycket alls om svensk film, men den säger väldigt mycket om den ointresserade publiken som tycker till om den svenska filmen – deras ”oönskade barn”.

Jag har faktiskt sett det mesta  av relevans som nominerats på Guldbaggegalan 2013, men måste se Äta, Sova, Dö på något vis. Det är i alla fall bara att konstatera att det varit ett jävligt starkt svenskt filmår (jag har redan konstaterat det förut)! Snabba Cash II var inte så pjåkig och skådespeleriet hos huvudrollerna – särskilt Fares Fares (Jalla Jalla, Kopps), imponerade mest, så kul att den fick nomineringar.

Avalon fick också oväntat många – men väl värda, priser trots att det var två år sedan det snackades om den i sådana här sammanhang första gången. Samtliga tre huvudroller är helt och hållet briljanta från början till slut med jätterealistiskt agerande och filmen är mycket, mycket sevärd – själv måste jag se om den då den lämnade djupa spår inom mig. Många bra filmer får som vanligtvis inte plats på Guldbaggegalan av olika – ibland märkliga, anledningar.

Jag hade velat sett nomineringar till Hassel: Privatspanarna för Bästa foto och Bästa manliga huvudroll (Lars-Erik Berenett), men den är väl för smal för guldbaggefolket. Call Girl revancherade sig mot Palme-åtalet genom att roffa åt sig minst 11-12 nomineringar och med tanke på hur välgjord den är in i minsta beståndsdel så är det helt och hållet värdigt! Däremot så fattar jag inte varför Mattias Bärjed inte fick någon nomineringa för filmmusiken, då det är det bredaste soundtracket som gjorts för en svensk film sedan typ Resan till Melonia (där Björn Isfält briljerade med olika teman).

Även om musiken i Searching for Sugar Man är helt suverän så är ju den musiken inte skriven för filmen och bör därför inte nomineras på logiska grunder. Lika logiskt som att musiken till en ABBA-dokumentär ju inte kan nomineras bara för att den innehåller alla ABBAS suveräna hits? Skumt, det där. Däremot tycker jag i vilket fall att Benny Anderssons briljanta filmmusik till Palme-dokumentären bör vinna musikkategorin oavsett om Bärjeds musik tävlade eller inte. Det är så klassiska, tunga toner så att jag – på ett positivt sätt, tror att den musiken alltid har funnits.

133232

Några nomineringar till ”årets svenska film”, Hypnotisören, blev det ju  i alla fall inte och det var ju både oväntat (med tanke på den svenska filmindustrins inskränkthet) och kul. Att filmen blev utsedd till årets Oscarsbidrag före filmer som Call Girl, Äta, Sova, Dö, Avalon, Dom Över Död Man eller Blondie – trots att filmen inte ens var klar, är ju befängt så in i helvete.

Men har man namn som Lasse Hallström, Mikael Persbrandt och Lena Ohlin i en ”swedish crime”-film som kostar en jävla massa pengar så blir man väl tvungen att nominera den så att inte svenska filmmaffian skjuter ut dig ur filmbranschens finrum med ett nackskott. Det är väl så det har gått till…

Jag blev glatt överraskad av att se några bekanta namn bland de nominerade i alla fall och som jag unnar den framgången, nämligen min före detta högskoleprograms filmfotolärare – Mischa Gavrjusjov för Bästa foto i Dom Över Död Man tillsammans med Jan Troell, samt Linda Molin (Apflickorna) som Bästa kvinnliga huvudroll för Bitchkram. Henne skådespelade jag lustigt nog emot förra året och att ha skådespelat mot en guldbaggenominerad på det aktuella året trots att jag inte ens är skådespelare är ju lite av en naiv ära ändå.  Förstod dock inte att det var hon förens vi spelat färdigt.

I vilket fall tror jag att Searching for Sugar Man kan bli festivalens vinnare trots att Call Girl har överlägset flest nomineringar (och också förtjänar att vara den stora vinnaren). Sugar Man kan nog gå hem med både Bästa film, Bästa dokumentär, Bästa manus och kanske även Bästa musik. Dock tror jag att Call girl vinner lika många guldbaggar, men tyvärr inte de tyngre då.

Kul dock om en dokumentär får ett sådant erkännande när det svenska dokumentäråret har varit särskilt starkt!

 

Oscarsnomineringarna

85th Academy Awards Nominations Announcement

Nu börjar det hetta till i oscarsracet på allvar då nomineringarna har släppts i veckan. I nuläget finns det ingen given favorit att bli galans stora vinnare, även om Steven Spielbergs film Lincoln fick flest nomineringar. Vilken film som vinner Bästa film står dock ganska jämnt mellan Silver Linings Playbook, Lincoln, USA-kritiserade Zero Dark Thirty, Les MiserablesBeasts of the Southern Wild (kul!) och Life of Pi (ganska väntat men också kul!).

Över huvud taget var det ganska väntade nomineringar och en stor, fin bredd av olika filmer även om filmskaparnamnen i stort sett är gamla vinnare. Roligast – och det här gör mig nästan tårögd, är ju att 9-åriga Quvenzhané Wallis nominerades fruktansvärt värdigt till Bästa kvinnliga huvudroll (yngst någonsin!) för hennes kraftfulla debutroll (!!) i Beasts of the Southern Wild, samt att filmens unge debutregissör (!!!) och delvise manusförfattare Benh Zeitlin nominerades till Bästa regissör, framför och tillsammans med veteraner som Steven Spielberg och Michael Haneke!

Trevligt också att den internationellt omtyckta, svenska dokumentärfilmen Searching for Sugar Man nominerades och att den har en bra chans att till och med vinna en Oscar för Bästa dokumentär!

The Dark Knight Rises fick inte en enda nominering och även The Master och Moonrise Kingdom var pinsamt frånvarande i nomineringsfältet, vilket visar att de inte är någon idé att tro på Oscarsgalan om filmen lanseras tidigare under året än runt senhösten. En förklaring är av de 6000 personerna i oscarsjuryn så är cirka 5000 över typ 40 år och en viss form av alzheimer kan förenkla deras utsållningsförmåga, men det kan också förenkla de värdiga nomineringarna åt Michael Hanekes alzheimerdrama Amour.

The Master borde framför allt ha nominerats för Bästa foto då det är den snyggaste filmen under hela 2012 (pinsamt av oscarsgalan!) men även för Bästa regi och Bästa musik. Moonrise Kingdom kunde också lätt ha nominerats för Bästa foto och Bästa manus.

The-Dark-Knight-Rises-the-dark-knight-rises-30989933-1600-1200

Även om The Dark Knight Rises inte har kampanjat något särskilt för galan så förtjänar oscarsakademin smisk för att inte nominerat den för;

Bästa film (för det är hela årets bästa film och den knappt sämre föregångaren The Dark Knight var ju anledningen till att man skulle utvidga det fältet)
Bästa regi (Christopher Nolan hade kunnat gör alla andra filmer som nominerats i sömnen men han kan inte bli oscarnominerad)
Bästa manus (mer välskriven dramatik och fler citeringsbara repliker än Shakespeare, men icke)
Bästa manliga biroll (Tom Hardy replikerar till juryn; “We will destroy the oscars, then when it is done and the oscars is ashes, then you have my permission to die.”)
Bästa kvinnliga biroll (om Anne Hathaway kan få för Les Mis’ så kan hon lika gärna få för denna film också)
Bästa foto (visst, Wally Pfister har redan fått en oscar, men han är ju knappast ensam om det i år)
Bästa filmmusik (Hans Zimmer krossar konkurrensen internationellt i år medan John Williams nomineras för typ 44:e gången – och det sista var ingen ironi alls)
Bästa specialeffekter (en film som eftersträvar nolltollerans mot CGI på ett så här bra sätt och ändå ratas är en skam för den talangfulla minoriteten av filmindustrin)
Bästa ljud x 2 (ja du, snart svimmar jag för jag orkar inte mer).

Roligast var dock att kommande oscarsvärden Seth MacFarlane (Family Guy, Ted) deltog i nomineringspresentationen tillsammans med Emma Stone och han var verkligen underhållande och satte en väldigt ärlig ton på sina skämt som inte skydde några medel att ironisera kring Oscarsgalan och Hollywoodbranschen på ett friskt, elakt sätt. Jag rekommenderar helt ärligt att se hela presentationen med bland annat honom!

 

Django is Off the Chains this Friday! The ”D” is Silent. Payback Won’t Be. 

DU-AC-000209 (1)

På fredag har – ÄNTLIGEN (!!!!), Django Unchained biopremiär i Sverige och det tänker jag fira genom att se – och förhoppningsvis skriva om, några av filmerna som influerat Quentin Tarantino starkast att göra filmen.

Jag kommer återse den givna spaghetti western-klassikern Django av Sergio Corbucci, den amerikanska slavskildringen Mandingo (1975) och den italienska exploitation/mondo-rullen och b-dramadokumentären Addio, Zio Tom (1971), som visar den provocerande sanningen om hur de svarta slavarna behandlades av det amerikanska folket före inbördeskriget.  Dessutom kommer jag publicera en liten bloggserie om Ennio Morricones bortglömda guldkorn, tänkte jag.

Quentin Tarantino har ju haft fullt upp med att tampas med den amerikanska pressen sedan filmen haft premiär där. Han och journalisterna har haft det hett om öronen sedan filmen både fått den obligatoriska kritiken mot allt vål sedan skomassakrerna, vilket retat upp Tarantino rejält. Se bara här och framför allt här! Jag kan förstå honom, för när amerikaner inbillar sig att våld beror på film och inte på vapenlagar och psykisk hälsa bara för att få fortsätta smeka sina dyra pipor så är det lätt att bli uppgiven i samhället man lever i.

Den andra, ännu större debatten kring filmen har ju varit dess stora användande av det nedtryckande ordet ”nigger”. Samuel L. Jackson (Pulp fiction, Jackie Brown, The Avengers) kontrade den kritiken på ett underhållande sätt i en intervju med The TelegraphSpike Lee (Do the Right Thing, The Inside Man) viftar som vanligt med stridsyxan när det gäller Tarantino och hans skildrande av svarta, då han tycker att Tarantino gör underhållning av de vitas förtryck mot svarta i USA och att det snarare var en förintelse som ska behandlas med respekt.

DjangoUnchained_Tarantino

Jag förstår för det första inte hur vi ska kunna lära oss mer om de vitas förtryck av svarta genom att ignorera att ordet ”nigger” faktiskt användes i förudmjukningssyfte av just vita. Jag förstår inte heller varför Spike Lee har så mycket emot Tarantino. Slappna av snälla människa och visa hur slavperioden borde skildras själv, istället. Menar Spike Lee att hans skildring av svarta aldrig gjorts för underhållning men samtidigt presenterar han alla sina filmer med den geniala frasen ”A Spike Lee joint”?

Just ja… Django Unchained har lanserat några ”barbiedockor” av filmens karaktärer och även det har vållat stor debatt då figurerna uppmanar barn att leka våldsamma lekar som utspelar sig under den amerikanska slavperioden.  Själv ser jag det som ironiska leksaker för vuxna samlare och jag skulle gärna vilja äga en sådan – särskilt tack vare debatten, men jag är lite trött på den här rädslahybrisen över tabun och känslig historia.

Ska vi inte börja förbjuda alla filmer som skildrar Andra Världskriget genom någon form av underhållning också då, när vi nu ändå ska vara på det humöret? Och sluta gör leksaker som anspelar på vapen eller krig – särskilt för amerikanska barn?

För att avsluta Django Unchained-införsnacket med en så kallad rolig nyhet så rekommenderar jag verkligen att läsa Quentin Tarantinos egenskrivna artikel om vilka filmer som inspirerat honom att göra spaghetti western/southern/slavhämndsfilmen Django Unchained; Quentin Tarantino: My inspiration for Django Unchained

Filmåret 2012: Årets Svenska diskbänksrealism award

Årets Svenska diskbänksrealism award – till ”tydligaste svenska filmtrend”, går till…

Den stora kvalitetsbredden inom svensk film år 2012!

sugar_man_image

Svensk film brukar bjuda på en eller ett par riktigt intressanta filmer som förtjänar guld och större uppmärksamhet. Ibland kommer det en Lilja 4-ever, en Darling eller en De Ofrivilliga att bli kär i och stolt över som svensk. 2012 har svensk film malt på med det ena utropstecknet vad gäller intressant nytänk inom ett – rent kommersiellt, grått svenskt film (och TV-drame)-sverige.

Searching for Sugar Man, För Dig Naken, Avalon, The Cubaton Story, 30 Grader i Februari, Snabba Cash II, Palme, Dom Över Död Man, Katinkas Kalas, Våga Minnas, Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, Pojktanten, Bitchkram, Äta Sova Dö, Blondie, Bekas, Hassel: Privatspanarna och Call Girl. Smaka på dessa filmer ett tag och väg innehållet på kvalitetsvåg. De har alla den delikata visningsårgången 2012.

AtaSovaDo1

Förra året hade jag PlayApflickorna och Jägarna 2 som riktigt bra, svenska filmer. Hade dom kommit i år hade dom riskerat att försvinna i mängden och det är ett jävligt gott betyg för svensk film och hur pass mycket uppmärksamhet även alla dessa mindre, svenska filmer har fått! Nu kan det förhoppningsvis bara bli ännu bättre vad gäller mindre, utmanande och intressanta svenska filmer.

Filmer bortom Solsidan, Hamilton, En Gång i Phuket, Kvarteret Skatan Reser Till Laholm, Hypnotisören, Nobels Testamente, Cockpit, Mammas Pojkar, Sean Banan inuti Seanafrika och Sune i Grekland. För svensk film är betydligt bättre än så.

Premiär: I backspegeln #1

I-Backspegeln

Jag har saknat ett upplägg på min blogg där jag kan skriva lite mer fritt kring vad som berört och intresserat mig under vardagarna – saker som är svåra att göra till specifika inlägg men som jag känner för att skriva om.

Fiffi – på den suveräna, hyperaktiva filmbloggen Fiffis Filmtajm, har kört med ett jättebra koncept för det ändamålet. Något hon döpt till ”Fredagsfemman”, där hon listar aktuella saker hon känner för att raljera kring kortfattat och det här gör hon varje fredag. Den minoritet som fortfarande inte läser hennes fredagsfemmor bör göra det för dom är alltid underhållande och läsvärda i alla sin enkelhet.

Jag hoppas inte jag trampar på dina tår nu Fiffi (eller någon annans tår som kör en liknande grej på sin blogg), men konceptet är så pass bra att jag tänker härma dig för att stilla mina behov att uttrycka mig om aktuella ting i min vardag och för att bjuda på något som är frekvent och hyfsat kortfattat på min blogg framöver – tre saker som jag sällan uppfyller vanligtvis!

Jag har bestämt mig för att kalla listan för det lagom klassiska namnet ”I backspegeln”, för att dra en parallell till min ”Kommande filmprojekt”-följetong ”I spåkulan”. Det får heta så till en början i alla fall.

Så här får ni nu min första I backspegeln-lista och jag kommer fortsätta publicera den varje söndag – sista dagen i veckan, framöver…

 

Gnällande bland filmpublik/filmbloggare/filmpodcastare

618011-clockwork_horror

Jessica på filmbloggen The Velvet Café lyfte för drygt en vecka sedan fram ett inlägg där hon kritiserade filmpubliken för att mer och mer leta fel och uttrycka sig alltför negativt om filmerna som kommer, istället för att uttrycka det som gör filmerna bra.

Jag håller helt med i hennes resonemang, för är det något som växt fram mer och mer i blogg- och podcastvärlden så är det ett fokus på att diskutera det dåliga i aktuella filmer.

Alla verkar vilja krama sig in i den gemenskap som består av dom som aldrig blir nöjda och som alltid påstår att de går in i biosalongen med jättehöga förväntningar och som kommer ut med byxorna nerdragna. För att inte tala om dem som redan ”gett upp hoppet” men ändå fortsätter se filmer som de uppenbarligen inte tycker om.

Skärpning till alla er som känner igen er, som känner att ni lägger ner mer än hälften av er kritik på missnöje över filmen ni skriver/talar om, trots att filmen inte är botten.

 

Nick Cave & The Bad Seeds laddar om med ny ammunition

Nick_Cave_II_by_p0m

Nick Cave och hans grupp The Bad Seeds är på gång igen efter fem års uppehåll sedan förra skivan. I februari 2013 släpper bandet albumet Push The Sky Away och det talas om ett album som inte liknar något album de gjort tidigare.

De har redan släppt den första singeln denna månad – ”We No Who U R” (lyssna på den här!) och den har en märklig atmosfär och en text som andas något slags tvetydigt hopp och omen – saker som Nick Cave är expert på att få fram i musiken.

Jag har lyssnat på den de senaste dagarna och jag har förbokat albumet i en slags presentutgåva med en massa kul extramaterial, så jag ser fram emot 2013 lite mer nu!

 

Influensa hela veckan

Shining_246Pyxurz

I precis en vecka har jag nu gått förkyld och sjuk med feber mer eller mindre varenda dag. När jag försöker tänka blir jag för trött och att koncentrera mig tillräckligt för att kunna se en film var inledningsvis inte att tänka på. Nu hoppas jag att det dröjer några år innan jag är lika sjuk igen, men samtidigt är jag väldigt glad över att det inte inträffade runt jul och mellandagarna. Phuh…

 

Rättsskandaler som filmatiseras upptar mitt liv för tillfället

Johan Falk spelets regler

Jag fortsätter göda filmen Call Girl genom att läsa vidare om verklighetens politiska sexköparskandal som den bygger på, med ministrar som köper sex av minderåriga prostituerade på Stockholms gator. Jag fortbildar mig om detta med hjälp av bland annat boken Bordellhärvan: Makten, Männen, Mörkläggningen.Det har ni kunnat läsa mer om i tidigare inlägg.

Sedan kommer nyheten att svenska Alicia Wikander är klar för en roll i en kommande filmatisering om Julian Assange, kring händelserna då hans Wikileaks uppmärksammas för att ha läckt topphemlig information om USA:s regeringsaktiviteter och hur han själv sedan misstänks för våldtäkt i Sverige och håller sig undan. Politiska skandaler, komplotter och ännu mer skandaler avlöser varandra och jag får anledning att läsa mer om saken.

Sedan ser jag de sista Johan Falk-filmerna och fortsätter med att läsa om den verkliga polisskandalen som filmerna bygger på, där svensk polis anställt massor med infiltratörer och informatörer som ska bli ett med svenska maffiagäng för att sedan – som i bland annat Peter Rätz fall, bli röjda sina identiteter och inte få något skydd av polisen när de tvingas fly landet och leva anonymt i okänt land med sina familjer tills någon kriminell organisation till slut hittar dem. Detta går bland annat att läsa om i Dick Sundevalls bok Peter Rätz: Nio År Som Undercoveragent.

Sedan avslöjas det att min favoritskådis David Dencik ska spela Thomas Quick i en kommande dramasatsning som ska bygga på avlidne journalisten Hannes Råstams avslöjande bok – Fallet Thomas Quick: Att Skapa En Seriemördare, som handlar om Quicks knappt 40 morderkännanden, mordutredningarna som blev en masspykos och den största och pinsammaste rättsskandal som Sverige upplevt. Nu sitter jag och läser för fullt i den boken.

Rättsskandaler staplas på hög i mitt film- och läshuvud just nu och det är lika skrämmande som det är underhållande!

 

Skolskjutningen orsakar vapenprotester bland hollywoodstjärnor

killing-them-softly_brad_pitt

Ännu en fruktansvärd skolmassaker har inträffat och ännu en gång sker det i USA.

Denna är kanske den värsta sortens skolskjutning jag hört talas om dessutom, då gärningsmannen tyckte det var helt rimligt att skjuta ner så många små, små lågstadiebarn han kunde. Det var små personer som inte kunde stoppat honom hur mycket de än skulle velat, men ändå var de givna dödsmål för hans vapen, i hans huvud.

Hollywoodstjärnor i USA (Susan Sarandon, Ben Stiller m.fl.)  har uttryckt nya protester mot USA:s bristande vapenlagar i och med denna skolskjutning. Att USA:s regering så länge har känt det rimligt att låta alla äga tunga vapen hemma enbart för att skydda sig mot hot utifrån är skrattretande dåligt.

Tidigare under året gick Brad Pitt ut och sade att han stöttade USA:s vapenlagar eftersom han inte kände sig säker i sitt hem utan ett vapen till hands. All heder åt dig Brad Pitt, men du fattar inte att det är därför du känner dig osäker utan vapen?

Hade du och ditt land varit lika obeväpnad som svenska medborgare så hade du inte löpt större risk att dödas i ditt eget hem, men eftersom alla i USA ska ha en revolver under huvudkudden så är det väl givet att man är lite mer försiktig innan man lämnar in den till pantbanken?

En enkel lag skulle göra det så mycket enklare för Pitt och hans medborgare att sluta känna rädsla, precis som de säkert skulle kunna spola deras kärnvapen om en trollkarl rent hypotetiskt trollade bort alla andra länders kärnvapengömmor. Anledningen till att de finns kvar är ju för att… de finns kvar.

Svin göder svin. Paranoia och rädsla frammanar våld, inte försiktighet.

Call Girl (2012): Palme-debatten och varför jag anser att filmskaparna är nobla, inte fega

CallGirl0Det känns som att filmens påstådda skildrande av den avlidne statsministern Olof Palme som sexköpare har debatterats precis överallt i och med den svenska filmen Call Girl (2012), av Marietta von Hausswolff von Baumgarten och Mikael Marcimain (Lasermannen, Upp Till Kamp).

Jag ska kortfattat uttrycka min åsikt i denna storm – särskilt eftersom det upptagit mitt intresse stort de senaste åren och framför allt den senaste månaden, med familjen Palmes uttryckta oro och anmälan i fredags, som den väldigt sammanträffande toppen som skymmer och avdramatiserar resten av isberget som filmen skildrar.

Min recension av filmen som denna text handlar om hittas här, för den som vill läsa mer vad jag tycker om den.

3

Först ska jag tydliggöra att jag inte hyser något hat mot Olof Palme eller ens dragit någon sluats att han faktiskt skulle ha köpt sex av minderåriga under 70-talets prostitutionsguldålder. Jag älskar Palme som en förebild och har alltid gjort. På biovisningen av dokumentären Palme (2012) i höstas fylldes mina ögon upprepade gånger av både sorgetårar – för tomrummet efter honom, och glädjetårar – för hans mod och vilja att ta fighten.

Jag har dock ingen naiv tro att en människa i allmänhet ska kunna undslippa någon form av misstanke eller anklagelse enbart för ens godhet. Vi är inte stöpta i svart eller vitt. Mördare kan vara de snällaste människor bortsett från när de begår sina brott och förebilder kan också göra dåliga saker. Människan är komplex.

Michael Jackson är ett exempel på det. John Lennon är ett exempel på det. Muhammad Ali också. Elvis Presley likaså.

5

Palme visade prov på att utföra väldigt goda handlingar och att inspirera med just sitt mod, men på 70-talet, när hans politikerkollegor blev misstänkta som sexkunder, då sviktade även hans mod.SX3589A2

Att statsministern i filmen Call Girl är formad som en fiktiv person i samma yrkesmässiga sits som Palme var under tidpunkten för verklighetens bordellhärva är solklar.

Palme köpte dock sannolikt inte sex utan gjorde sig ”endast” skyldig till att mörklägga de andra politikernas och pamparnas bordellaffärer.

”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior” sade Palme och viftade bort samtliga påståenden om att politiker skulle vara sexköpare i Doris Hopps call girl-verksamhet. Politiker hade sista ordet mot de prostituerade, mot poliser och mot folket.

Det orimliga i anklagelserna hade hans utredarteam på tre välkända yrkespersoner lyckats fastslå efter endast en dags utredning, trots att utredningsmaterialen bestod av långt mer material än det som skulle motsvara en dag att granska.

Palmes konkurrent och den kommande statsministern – Centerpartiets Thorbjörn Fälldin, dementerade sanningshalten i namnen som misstänktes vara inblandade i sexköparkretsar av den enkla anledningen att hans eget namn fanns med på listan. Han tyckte alltså att eftersom han själv ärligt kunde säga att han var oskyldig så måste även alla andra vara det, eftersom dom står på samma lista.

Inga förhastade slutsatser där inte.

Jag ser det – till skillnad från diverse känsliga tyckare, som en logisk lösning att låta filmens statsminister påminna om den tidens statsminister just för autencitetens skull, så nära det går utan att aldrig benämna honom under namnet Olof Palme eller privat skildra honom som Olof Palme.

Ramen för Palme finns där tydligt, men statsministern som privatperson är betydligt mer okarismatisk och glassigt ointressant än vad Palme var, genom den lättsmälta gestaltningen av skådespelaren Magnus Krepper. Han använder liknande ordval i sina tal, men han talar, för sig och rör sig som en betydligt mindre intellektuell politiker än vad Palme gjorde.

Likheterna finns alltså i de stora handlingarna, men i privatliv och ide mer närgångna detaljerna finns det inga tecken på Palme och därigenom är karaktären snarare en karikatyr – en påhittad ram, än ett närgånget porträtt.

6

Allra viktigaste argumentet till filmens fördel i frågan är dock faktumet att filmens viktigaste karaktär, ”Iris”, baseras på verklighetens Eva Bengtsson.

Hon var 14 år när hon prostituerade sig genom bordellmamman Doris Hopps call girl-verksamhet på 70-talet och hon har själv uttalat att filmen är en väldigt realistisk bild av hennes upplevelser. Hon tillägger dock att verkligheten var ännu värre än vad filmen visar – att den endast skrapar på ytan av hennes dåvarande värld.

secondColumnHon har – trots upprepade försök och utredningar, aldrig fått upprättelse för det Doris Hopp drog in henne i som 14-åring. Få högt uppsatta vågar än idag ställa sig på hennes sida i händelserna. Hon har gång på gång betraktats som för ung för att tas på allvar i utredningen.

Detta trots att hon och de andra då minderåriga flickorna är det farligaste krutet i utredningen. Minderårig. Intagen på ungdomsanstalt. Statseliten som påstådda kunder vid upprepade tillfällen. Bekräftat av en drös människor – inklusive de utredare som arbetade hårdast med att ta reda på sanningen.

Allvarligt? Nej, inte tillräckligt tydligen.

Eva Bengtsson påstår också själv att hon haft Olof Palme som kund – något som hon insåg först efteråt när hon såg honom på TV genom de aktuella valkampanjerna, i samma veva som bordellhärvan halvhjärtat nystades upp.

Hennes slutsats kan vara fel och hennes vittnesmål blev aldrig taget som så pass ”seriöst” att någon kunde bevisa det eventuella brottet tydligare än så, även om det enligt henne fanns utredare som slog i bordet och röt att hon skulle passa sig jävligt noga vad hon sade när hon började tala om Palme.

4

Kanske var det så att utredare var rädda för att skriva under papper som pekade ut statsministern just eftersom det kunde äventyra deras arbetsheder. Men det kunde också vara så att de inofficiella vittnesmålen rörde vid något som – ve och fasa, kunde vara sant och att poliser blivit beordrade uppifrån att inte gå vidare ifall ytterligare politiska nyckelpersoner såsom statsministern nämns. Det sistnämnda har bekräftats från poliskällor.

Justitiemord skall av politiker undvikas till varje pris och det finns alltid människor som arbetar för att det ska undvikas – oavsett vad som är sanningen. Det har vi i veckorna sett prov på även i andra politiska sammanhang (Sverigedemokraterna).

Mårten Palmes anledning till att filmen anmäls bygger på att filmen skildrar en Palme-lik person köpa sex av en minderårig. Något han – och i stort sett alla andra pressmänniskor jag hört i frågan, påstår saknar någon som helst grund.

Mårten Palme och övriga utgår då uppenbarligen ifrån att Eva Bengtssons ord – den minderåriga flickans ord, inte är relevant idag och aldrig har varit relevant i fallet. Vi kan tala till en död statsministers fördel, men vi kan inte försvara en av samhällets verkliga offer – inte då, inte nu.

2

På grund av utredningens rökridåer får vi aldrig veta säkert hur det låg till med Palme och många av de andra misstänkta statsmännen, men filmen lyfter åtminstone upp frågan för oss att reflektera kring, istället för att endast behandla den som ”något vi inte talar om”.

När media ifrågasätter filmens skildrande av verkligheten så glöms det bort att filmen, genom karaktären Iris, skildrar Eva Bengtssons upplevelser av vad som hände – precis som kreatörer inom filmmediet så ofta brukar skildra.

Upplevelser av verkligheten alltså, men aldrig verkligheten.

Även i filmen skildras statsministerkopplingen i den omtalade sexköparscenen väldigt vagt och utan något tydligt ansikte. Bilden fokuserar på Iris synvinkel, med mannen i rummet oskarp och fåordig. Skildringen i filmen är lika vag som Eva Bengtssons egna ord kring händelsen. En mycket ”viktig” man med status, men inget uppenbart ansikte.

7

Jag tycker inte att Marietta von Hausswolff von Baumgarten och Mikael Marcimain har gjort något fel i deras skildrande. De ger publiken en chans att dra samma koppling som Eva/Iris och se det genom hennes ögon. Inga namn nämnda, bara tolkningar.

Varför påstår jag då i mitt inlägg rubrik att filmskaparna bakom filmen Call Girl inte är fega? De kunde ju redan från första början ha sagt att de kontroversiella ”Palme-scenerna” bygger på Eva Bengtssons egna, påstådda upplevelser från verkligheten.

Jo, jag anser att de skyddar Eva Bengtsson i denna uppståndelse eftersom hon redan har blivit trampad på och utsedd till lögnerska genom hela hennes liv ända sedan de påstådda händelserna först nämndes. Hon har aldrig fått någon upprättelse trots ett flertal försök och att ställa henne i centrum för en anmälan mot hennes påståenden skulle vara som att sätta henne i samma hopplösa situation igen. Ensam mot familjen Palme och hela mediesverige och redo för en rättegång hon återigen är dömd att förlora.

Mikael Marcimain och Marietta von Hausswolff von Baumgarten tiger för att undvara Eva Bengtsson detta och för det är dom nobla och får min respekt.

Vissa tycker att filmskaparna är fega som inte nämner statsministern vid namn i filmen, om de nu ändå ska antyda honom i karaktären.

Call Girl 4

Skulle statsministern i filmen gå under namnet ”Olof Palme” så ska minst lika mycket justitieministern i filmen heta Lennart Geijer, rikspolischefen i filmen heta Carl Persson, konkurrerande partiledaren heta Thorbjörn Fälldin, chefen för spaningsroteln skulle heta Kurt Nyblom, chefsåklagaren heta Eric Östberg, kriminalinspektören och utredaren som är närmast lösningen skulle heta Ove Sjöstrand, hans utredande medhjälpare ska heta Morgan Svensson, och inte minst – flickhuvudrollen i filmen ska då heta Eva Bengtsson!

Varför är det ingen som påpekar förtal kring dessa människor, när dom används i filmen precis lika mycket och ännu mer än vad statsministern gör?? Vi bryr oss i ärlighetens namn inte om ifall dessa människor skildras på fel sätt för vi har inte bildat oss någon uppfattning om vad som skulle vara ”rätt” bild och de flesta orkar inte ens försöka.

Eva Bengtssons upplevelser är skrämmande, schockerande och viktiga att föra fram, men media låser sig – nu som på 70-talet, vid utpekanden mot Palme. Call Girl är så betydligt mycket mer än bara det enkelriktade diskussionsstoff den blivit i media de senaste veckorna. Många mäktiga personer har klarat sig alltför lindrigt undan i verkligheten.

Media har kommit att handla enbart om en av dem, så ännu en gång slipper männen med makten undan och Eva Bengtsson glöms bort. Världen är inte så värst annorlunda i sinne som vi vill få det till att tro…

Call Girl 28

Jag rekommenderar alla att läsa Janne Mattssons, Deanne Rauschers och Gösta Elmquists bok Bordellhärvan: Makten, Männen, Mörkläggningen (2004, 2012).

Boken som genom en massiv mängd intervjuer, utredningsmaterial och decennier av arbete dokumenterar det som aldrig riktigt fick komma upp till ytan när händelserna först var aktuella.

Händelserna i filmen baseras till största del på på dessa journalister och författares dokumentationer och i princip alla händelser i filmen känns ordagrant igen från denna boks uppgifter.

Att det fortfarande finns personer som är oense kring vad som ska tas på allvar och inte är uppenbart. Två sidor av händelserna länkar jag till här under.

Olof Palme var aldrig kund hos Doris Hopp

…Leif GW Perssons krönika om Palme-anklagelserna och den bordellhärva som han personligen spelade en nyckelroll i genom ”Geijer-affärens” uppdagande. Han bekräftade anonymt det PM som presenterade en lista av högt uppsatta som skulle vara utpekade som kunder hos Doris Hopps ”call girls” – säkerhetsrisker i det politiska toppskiktet och högst inblandade i själva utredningen.

Ett PM som före detta stasminister Olof Palme själv fick av rikspolischefen Carl Persson.

En lista som därefter publicerades i DN genom journalisten Peter Bratt (känd från avslöjandet av IB-affären). Listan togs dock tillbaka dagen efter, sedan Olof Palme i Riksdagen själv har tillbakavisat listan som ren lögn. DN fick böta och ursäkta sig med svansen mellan benen för deras ”falska avslöjande”.

Säga vad man vill om Olof Palmes briljans och godhet, men lögnaren i det här fallet var Olof Palme själv och det spelade oerhört stor roll i att bordellhärvan aldrig togs på det allvar den förtjänade.

1

Här länkar jag också till Deanne Rauschers och Gösta Elmqvists (två av författarna bakom nämnda bok Bordellhärvan: Makten, Männen, Mörkläggningen) läsvärda artikel på Newsmill, där de ifrågasätter Leif GW Perssons tyngd i Palme-frågan och hela utredningen:

”GW hindrar att sanningen om bordellhärvan kommer fram”

Avslutningsvis länkar jag till den briljanta radiodokumentären Bordellhärvan av P3 Dokumentär, som är en och en halv timmes nagelbitande och underhållande lyssning kring händelserna. Den funkar även som ett högst rekommenderat komplement till själva filmen Call Girl – oavsett om du ska se, eller redan har sett, filmen.

Bordellhärvan (P3 Dokumentär)

Mycket trevlig lyssning! Och har du inte sett Call Girl ännu på bio så gör det! Det är en strålande, välgjord film högt över svensk films vanliga standard. Ett tyckande jag verkar dela med Leif GW Persson dessutom.

Call Girl (2012)

Genre: Politisk thriller, Samhällsdrama
Regi: Mikael Marcimain
Manus: Marietta von Hausswolff von Baumgarten
Längd: 140 min
Skådespelare: Sofia Karemyr, Simon J Berger, Josefin Asplund, Pernilla August, Anders Beckman, Sven Nordin, David Dencik, Hanna Ullerstam, Sverrir Gudnason, Ruth Vega Fernandez, Magnus Krepper, Jade Viljamaa, Julia Lindblom, Eddie Hultén, Jennie Silverhjelm

Stockholm, sent 70-tal. Det perfekta samhället. Politisk neutralitet och kärnkraft marscherar hand i hand med kvinnlig frigörelse och sexuell revolution.

Bara ett stenkast från regeringsbyggnader och ungdomshem ligger den förföriska och smutsiga världen av sexklubbar, stripshower, diskotek och lägenheter för intima möten. Den unga Iris blir rekryterad från samhällets bottenskikt till en hänsynslös värld där de med makt tar vad de vill ha.

Jag blev verkligen drabbad av Stockholm Filmfestivals sverigepremiär av Mikael Marcimains och Marietta von Hausswolff von Baumgartens politiska thriller. Det har för mig varit årets näst mest efterlängtade film och jag är sedan tidigare totalt frälst i Marcimains tv-mästerverk – miniserierna Lasermannen (2005) och Upp Till Kamp (2007).

Liksom i dessa så har Marcimain och hans eminenta filmteam lyckats fånga en überrealistisk tidsskildring. Call Girl utspelar sig i det stockholmska 70-talet.

Det senapsgula och polaroidbleka dammet lyser på minsta gatsten. De trånga jeansen, skrikande sminket och lagda friyrerna blandas med kartongkantiga volvobilar, blomgranna gardiner och cigarettrök var än kameran vänder blicken – till och med i de trånga stadslägenheterna.

Marcimains vilja att lägga stor vikt vid tidskänslan så kärleksfullt gör honom värd internationella priser just därför till att börja med, för inte ens i hela världens konkurrens kan jag komma på någon som gör det bättre än honom och hans filmteam. Filmen är i princip en 70-talsfilm rent utseendemässigt, tempomässigt och innehållsmässigt. En jävligt bra 70-talsfilm.

Tomas Alfredsons internationella debut, Tinker, Tailor, Soldier, Spy från förra året dyker också upp i bakhuvudet vad gäller tidskänslan i miljöer och människor – en film som Call Girls fotograf, Hoyte Van Hoytema, också fotade.

Hoytema ligger även bakom Marcimains tidigare framgångar som också satt honom på den svenska kartan. Dessutom har han förärat sig en internationell karriär tack vare bland annat Låt Den Rätte Komma In (2008) och The Fighter (2010) före nämnda Tinker Tailor…

I Call Girl rör han sig med sina karaktäristiska drag av autencitet blandat med iakttagande, tålmodig fantasi – ofta med lite avstånd till händelserna.

Filmen är modig för att vara svensk då det inte är någon liten historia med endast ett par karaktärer som skildras. Call Girl är istället en präktig ensemblefilm som följer politiker, polisen, ett litet ungdomsboende för hemlösa och bordellverksamheten.

Manusförfattare Marietta von Hausswolff von Baumgarten har valt att stabilisera alla dessa plattformar med ”huvudpjäser”. Inom politiken har vi den alltid lika utomordentlige David Dencik (Lasermannen, Tinker Tailor Soldier Spy, A Royal Affair), i rollen som partisekreteraren till filmens omtalade statsminister.

Han är givetvis inte lika framträdande som hans roll i Lasermannen för sju år sedan, men till och med en idiot ser att han gör precis allt i sina roller så pass att till och med en svettfläck skulle bli svår att ta ögonen ifrån om den spelades av David Dencik. Jag ber om ursäkt för den komplimangen.

Inom polisen ser vi Simon J. Berger som den idealistiske, grävande polisen John.

Berger hyllades senast för Jonas Gardells miniserie Torka Aldrig Tårar Utan Handskar (2012) och gör här ytterligare en väl utförd rollprestation. Han syntes inte minst även i Mikael Marcimains och Peter Birros senaste samhällsminiserie Upp Till Kamp (2007), i en liknande, bärande roll.

Simon J. Berger har alltid något vänligt över sig i de karaktärer han spelar, och även om de flesta påminner om varandra så känns han alltid väldigt trygg. Så även här. Uppenbarligen har han blivit en gullegris bland den unga publiken så hans framtidsutsikter är ju fortsatt goda inom mediet, alldeles oavsett om han gärna castas som ung, snäll men med huvudet högt eller inte.

Inom ungdomsboendet är det framför allt två tjejkaraktärer – Iris och Sonja, som filmen följer.

De två tjejerna är bägge nykomlingar, spelade av Sofia Karemyr och Josefin Asplund.  Mikael Marcimain ville ha två helt okända ansikten så att de inte kunde placeras i något annat klassiskt än den anonyma tillvaro de lever i genom karaktärerna i filmen. Bägge imponerar då de – och framför allt Karemyr, får ta störst plats av alla i filmen.

Hon spelar väldigt tystlåten och det är ibland svårt att veta ifall karaktärens attityd kommer från en ensamvargs självsäkerhet eller bara osäkerhet. Ibland talar hon som om hon är drogad och om det är meningen så gör hon det riktig bra. Hon fyller definitivt skorna i filmens mest krävande roll och i karaktären Iris vilsenhet är igenkänningsfaktorn hög.

En trevlig stjärna i kanten på ungdomshemmet är också den unga killen som är en av de två ansvariga för hemmet, spelad av mycket begåvade Sverrir Gudnason (Fröken Sverige, Upp Till Kamp, Wallander). Han går knappt att känna igen jämfört med den frispråkiga ungdomsrebellen han spelade i Upp Till Kamp.

Utseendemässigt går han faktiskt knappt att känna igen alls, med sitt rödhåriga affrofluff. Hans roll är relativt liten, men han sätter ändå avtryck som en av de extremt mjuka och vänliga omhändertagarna på det minst sagt vänsterskimrande ungdomshemmet.

Inom bordellverksamheten har vid dock filmens stora stjärna, då Pernilla August (Fanny & Alexander, Den Goda Viljan, Enskilda Samtal) gör en skådespelarprestation som slår knockout på den svenska filmscenen.

Hon spelar ”bordellmamman” Dagmar Glans – en fiktiv version av Doris Hopp, som var verklighetens bordelldrottning i Sverige på 70-talet. August växlar den opålitlige karaktärens olika personlighetsmasker som om det vore bytet mellan hennes mest ingångna skor.

Hennes självsäkra 70-talstugg är så underhållande. Bordellmannans sociala spel för att kontrollera marionettrådarna på hennes klienter är lika fascinerande att se både karaktärsmässigt som skådespelarmässigt och Pernilla August eliminerar all konkurrens om att få ytterligare en guldbagge.

Norske Sven Nordin (Röd Snö, En Fiende Att Dö För) som Dagmar Glans närmaste partner gör en klockren insats som slemmig gubbe för övrigt, med polisonger och svettlockig lugg.

Även Paris-etablerade Ruth Vega Fernandez gör en kanoninsats! Hon syntes även hon i Upp Till Kamp och är även ganska frekvent en biroll i de aktuella Johan Falk-filmerna sedan tre år tillbaka.

I Call Girl spelar hon Dagmar Glans kanske mest erfarna och exklusiva ”call girl” och även den kvinna som samarbetar närmast för att få verksamheten att gå ihop. Hon klär sig i pråliga, eleganta klänningar och pälsrockar, men i hennes ansikte blottas ständigt vemod och sorg likt ett sprucket ansikte på en skinande porslinsdocka.

Hon gör absolut en av filmens mest intressanta karaktärer och jag önskar med blandade känslor att hon skulle varit med ännu mer i handlingen, men just det faktum att hon medvetet seglar iväg lite avsides gör att karaktärens sorg förtärks ännu mer.

Har då filmen några brister alls?

Den saknar enligt mig ett starkare, tydligare skildrande av motivationen till varför de två hemlösa flickorna vill sluta med sina call girl-tjänster. Så mycket energi läggs på att till en början visa hur de fascineras av Dagmar Glans verksamhet och lockas till den, medan betydligt mindre energi läggs på att förklara varför de egentligen tappar smak för de inkomstbringande men skumma call girl-tjänsterna.

Jag – och många i publiken med mig, kan ju på egen hand dra slutsatser att flickorna känner sig mer och mer kränkta och att lockelsen till den exotiska call girl-lyxen börjar avta, men filmens största – och ändå endast marginella svaghet, är att filmskaparna tar för givet att alla ska fylla i den problematiken slentrianmässigt.

Viktigt att nämna är också att karaktären ”Iris” baserats noggrant på verklighetens Eva Bengtsson. Hon var 14 år när hon prostituerade sig genom bordellmamman Doris Hopps call girl-verksamhet på 70-talet.

Hon har själv uttalat att filmen är en väldigt realistisk bild av hennes upplevelser. Hon har dock förtydligat att verkligheten var ännu värre än vad filmen visar – att den endast skrapar på ytan av hennes dåvarande värld som prostituerad i Sverige.

Eva Bengtson har – trots upprepade försök och utredningar, aldrig fått upprättelse för det Doris Hopp drog in henne i som 14-åring under 70-talet. Få högt uppsatta vågar än idag ställa sig på hennes sida i händelserna. Hon har gång på gång betraktats som för ung för att tas på allvar i utredningen, trots att hon och de andra då minderåriga flickorna är själva nyckeln i densamma.

Filmen är fylld till både bredd och kant med fascinerande karaktärer och skådespelare. Den fantastiska synthfilmmusiken av Mattias Bärjed från bandet The Soundtrack Of Our Lives får inte glömmas bort, för den utkräver en guldbagge den med! Antagligen det bästa inom svensk filmmusik jag hört sedan Björn Isfälts (En Kärlekshistoria, Bröderna Lejonhjärta, Resan till Melonia) dagar – och det säger en del.

Det är ett brett soundtrack med distinkta basmelodier och pop blandat med rökigt jammande och tål att lyssna på många gånger även som eget verk. Det är nästan lika omfattande som själva filmen i sig. Finns bland annat att lyssna i sin helhet på Spotify (liksom Bärjeds filmmusik för Upp Till Kamp)!

Långfilmer av liknande slag utanför tv-rutan är svåra att finna i svensk filmhistoria – den bästa jag kan komma på är Fanny & Alexander (1982), men då gick den ändå som miniserie också.

Jag vill dock inte släppa faktumet hur fantastiskt snygg den här filmen är! Hoyte van Hoytema förvandlar allt han riktar sin kamera på till guld och fotot i Call girl är precis lika bra som det bästa han gjort. En snyggare, mer internationellt glimrande svensk film har jag knappt aldrig sett.

Det karaktäristiska, smutsiga och glammiga och Pernilla August praktdemonstration står lite framför själva dramat, men allting slår det mesta vi brukar se inom svensk film. Att en politisk thriller görs i Sverige är bara det ett framsteg och att det sedan görs med sådan genomtänkt finess kräver sitt stora erkännande.

En av svensk films stora triumfer på det nya milleniet och dessa räknar jag i princip på fem fingrar. Mikael Marcimain visar att han inte gör Sveriges i särklass bästa tv-draman utan även har en viktig position i att höja standarden på svensk film!

Imorgon kommer ett inlägg där jag enbart reflekterar kring Palme-debatten som filmen fått tampats med de senaste veckorna, kant i kant med hyllningarna.