Den svenska filmen Call Girl(2012) – ambitiös, omdebatterad och mångfaldigt guldbaggenominerad, släpptes för en månad sedan på köpfilm. Efter att debatten kring filmens påstådda anklagelser av före detta statsministern Olof Palme som sexköpare blossade upp anmälde Palmes son Mårten Palme filmen å familjen Palmes vägnar, men utredningen lades ner.
För att inte filmen Call Girl:s ansvariga istället skulle bli stämda kom dom i våras överens med Mårten Palme om att klippa om den scen i filmen som tydligast antyder att filmen fiktive statsminister är sexkund. Detta var inget filmskaparna hoppades på, men det var nödvändigt för att stämningen skulle undvikas.
Nu vill jag i korthet ge min syn på den omklippta filmversionen då jag ägnade en del passion åt denna i mitt tycke mycket välgjorda, gripande och viktiga film. Vill du läsa vad jag tyckte förra vintern efter filmens premiär på Stockholm Film Festival så finns min långa recension här. Vill du även läsa vad jag surrade om strax därefter angående anklagelserna mot filmen så finns det att läsa i ännu ett långt inlägg här! Även filmbloggen Filmitch har i dagarna skrivit sin aktuella syn på debatten kring filmen och den kan du läsa här.
Angående den omklippta versionen av filmen (den numera enda existerande versionen för publikt bruk) och mer specifikt scenen som klippts om, samt min slutliga kommentar om filmskaparnas intentioner med filmen så ser jag det så här…
Filmskaparnas intention var att berätta händelseförloppet ur de mindreåriga tjejernas synvinkel, vilket är det vi också får serverat då dom är inblandade. Sedan tar filmen upp fler synvinklar dessutom (politikernas synvinkel, polisernas synvinkel, ungdomshemmets synvinkel samt bordellmammans synvinkel), vilket enligt mig är mycket välkommet och ger allt en mer fullkomlig, otäck och till och med absurt underhållande bild av det verklighetsbaserade händelseförloppet.
Scenen med statsministern som sexköpare är skildrad utifrån verkliga vittnesuppgifter och påståenden från några av de prostituerade och framför allt den centrala minderåriga flickan som filmen skildrar. Den version vi får i den omklippta scenen funkade för mig (som visserligen sett originalversionen tre gånger sedan tidigare) överraskande bra då den ändå lämnar ett tomrum man med fantasi kan fylla i själv som man vill.
Det jag framför allt tror och vill påstå är att det här är precis vad regissören Mikael Marcimain (Graven,Lasermannen, Upp Till Kamp) och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten också vill att tittaren ska ha. Skillnaden var att i originalversionen gjorde dom det inte tillräckligt suggestivt (enligt vissa; läs Mårten Palme, viss media samt viss publik) då man även såg ”den okände gärningsmannen i hotellrummet”:s blåa kostym tydligare och framför allt hörde hans röst, som ganska tydligt tillhörde filmens ”statsminister”.
Vad vi alltså får i bägge versionerna är egentligen en mindre tydlig, ganska vag upplevelse av att det skulle vara statsministern – precis som den minderåriga flickan själv hade av sitt påstådda möte med statsministern. hon var ju dessutom drogpåverkad och berusad.
Även i den omklippta versionen kan den medvetne åskådaren lägga ihop två och två för att fortfarande låta misstanken hänga löst kvar i luften – om än ännu lösare än i originalversionen.
Så, det är alltså min syn på statsminister-kopplingen, filmmakarnas intention och den omklippta versionen.
Angående köpfilmsutgåvan (vilket i mitt fall är blu-ray-versionen) tycker jag att det är ett givet köp, då den med svensk standard innehåller förvånansvärt många bortklippta scener som extramaterial. Filmmusiken av Mattias Bärjed är ren njutning att lyssna på tillsammans med filmen (frånvaron av guldbaggenominering är en skandal i sig!) och fotot av Hoyte Van Hoytema ska utan tvekan upplevas i blu-ray-kvalitet då det är något av det mest utsökta svensk film upplevt!
Efter att ha läst mina tidigare texter om filmen förstår du att jag även tycker om filmen väldigt mycket (som om inte det framgått sedan tidigare).
Vad jag ska tillägga är att jag även har inspirerats väldigt starkt av Olof Palmes insatser genom hans liv, för att understryka att jag inte är någon ”Palme-hatare”. Jag anser bara att allt tåls att spekulera kring tills motsatsen har bevisats och eftersom de minderåriga flickorna inte ens tilläts vittna förens det var för sent så har inget heller bevisats angående Olof Palmes eventuella umgänge med minderåriga prosituterade.
Dessutom förnekade Palme påståendet att högt uppsatta ministrar ens skulle varit i kontakt med prostituerade vilket i sig är högst klandervärt då det var en ren lögn (bland annat justitieminister Lennart Geijer var bevisligen sexköpare), men om detta har jag gått in på i tidigare inlägg.
Jag tror faktiskt inte heller att Olof Palmes sexköp har skett, men jag är mycket bekymrad över respektlösheten mot de minderåriga flickornas värde för utredningen av hela koppleriverksamheten (aka sexköpsverskamheten). Deras ord behandlades som obetydliga då dom som minderåriga var för ”allvarligt material” för att behandlas på största allvar. Paradoxer är ofta lika absurda som dom är otäcka.
Som sagt; filmen Call Girl är viktig och ska inte nonchaleras på grund av skvallerdoften som filmen – och händelserna som filmen bygger på, tyvärr fått sedan allt började för snart 40 år sedan. Historien upprepas dessutom igen och igen även i dagens samhälle så vi får inte nedvärdera de lägre ställda rösterna i samhället på grund av deras position…
Det känns som att filmens påstådda skildrande av den avlidne statsministern Olof Palme som sexköpare har debatterats precis överallt i och med den svenska filmen Call Girl (2012), av Marietta von Hausswolff von Baumgarten och Mikael Marcimain (Lasermannen, Upp Till Kamp).
Jag ska kortfattat uttrycka min åsikt i denna storm – särskilt eftersom det upptagit mitt intresse stort de senaste åren och framför allt den senaste månaden, med familjen Palmes uttryckta oro och anmälan i fredags, som den väldigt sammanträffande toppen som skymmer och avdramatiserar resten av isberget som filmen skildrar.
Först ska jag tydliggöra att jag inte hyser något hat mot Olof Palme eller ens dragit någon sluats att han faktiskt skulle ha köpt sex av minderåriga under 70-talets prostitutionsguldålder. Jag älskar Palme som en förebild och har alltid gjort. På biovisningen av dokumentären Palme (2012) i höstas fylldes mina ögon upprepade gånger av både sorgetårar – för tomrummet efter honom, och glädjetårar – för hans mod och vilja att ta fighten.
Jag har dock ingen naiv tro att en människa i allmänhet ska kunna undslippa någon form av misstanke eller anklagelse enbart för ens godhet. Vi är inte stöpta i svart eller vitt. Mördare kan vara de snällaste människor bortsett från när de begår sina brott och förebilder kan också göra dåliga saker. Människan är komplex.
Michael Jackson är ett exempel på det. John Lennon är ett exempel på det. Muhammad Ali också. Elvis Presley likaså.
Palme visade prov på att utföra väldigt goda handlingar och att inspirera med just sitt mod, men på 70-talet, när hans politikerkollegor blev misstänkta som sexkunder, då sviktade även hans mod.
Att statsministern i filmen Call Girl är formad som en fiktiv person i samma yrkesmässiga sits som Palme var under tidpunkten för verklighetens bordellhärva är solklar.
Palme köpte dock sannolikt inte sex utan gjorde sig ”endast” skyldig till att mörklägga de andra politikernas och pamparnas bordellaffärer.
”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior” sade Palme och viftade bort samtliga påståenden om att politiker skulle vara sexköpare i Doris Hopps call girl-verksamhet. Politiker hade sista ordet mot de prostituerade, mot poliser och mot folket.
Det orimliga i anklagelserna hade hans utredarteam på tre välkända yrkespersoner lyckats fastslå efter endast en dags utredning, trots att utredningsmaterialen bestod av långt mer material än det som skulle motsvara en dag att granska.
Palmes konkurrent och den kommande statsministern – Centerpartiets Thorbjörn Fälldin, dementerade sanningshalten i namnen som misstänktes vara inblandade i sexköparkretsar av den enkla anledningen att hans eget namn fanns med på listan. Han tyckte alltså att eftersom han själv ärligt kunde säga att han var oskyldig så måste även alla andra vara det, eftersom dom står på samma lista.
Inga förhastade slutsatser där inte.
Jag ser det – till skillnad från diverse känsliga tyckare, som en logisk lösning att låta filmens statsminister påminna om den tidens statsminister just för autencitetens skull, så nära det går utan att aldrig benämna honom under namnet Olof Palme eller privat skildra honom som Olof Palme.
Ramen för Palme finns där tydligt, men statsministern som privatperson är betydligt mer okarismatisk och glassigt ointressant än vad Palme var, genom den lättsmälta gestaltningen av skådespelaren Magnus Krepper. Han använder liknande ordval i sina tal, men han talar, för sig och rör sig som en betydligt mindre intellektuell politiker än vad Palme gjorde.
Likheterna finns alltså i de stora handlingarna, men i privatliv och ide mer närgångna detaljerna finns det inga tecken på Palme och därigenom är karaktären snarare en karikatyr – en påhittad ram, än ett närgånget porträtt.
Allra viktigaste argumentet till filmens fördel i frågan är dock faktumet att filmens viktigaste karaktär, ”Iris”, baseras på verklighetens Eva Bengtsson.
Hon var 14 år när hon prostituerade sig genom bordellmamman Doris Hopps call girl-verksamhet på 70-talet och hon har själv uttalat att filmen är en väldigt realistisk bild av hennes upplevelser. Hon tillägger dock att verkligheten var ännu värre än vad filmen visar – att den endast skrapar på ytan av hennes dåvarande värld.
Hon har – trots upprepade försök och utredningar, aldrig fått upprättelse för det Doris Hopp drog in henne i som 14-åring. Få högt uppsatta vågar än idag ställa sig på hennes sida i händelserna. Hon har gång på gång betraktats som för ung för att tas på allvar i utredningen.
Detta trots att hon och de andra då minderåriga flickorna är det farligaste krutet i utredningen. Minderårig. Intagen på ungdomsanstalt. Statseliten som påstådda kunder vid upprepade tillfällen. Bekräftat av en drös människor – inklusive de utredare som arbetade hårdast med att ta reda på sanningen.
Allvarligt? Nej, inte tillräckligt tydligen.
Eva Bengtsson påstår också själv att hon haft Olof Palme som kund – något som hon insåg först efteråt när hon såg honom på TV genom de aktuella valkampanjerna, i samma veva som bordellhärvan halvhjärtat nystades upp.
Hennes slutsats kan vara fel och hennes vittnesmål blev aldrig taget som så pass ”seriöst” att någon kunde bevisa det eventuella brottet tydligare än så, även om det enligt henne fanns utredare som slog i bordet och röt att hon skulle passa sig jävligt noga vad hon sade när hon började tala om Palme.
Kanske var det så att utredare var rädda för att skriva under papper som pekade ut statsministern just eftersom det kunde äventyra deras arbetsheder. Men det kunde också vara så att de inofficiella vittnesmålen rörde vid något som – ve och fasa, kunde vara sant och att poliser blivit beordrade uppifrån att inte gå vidare ifall ytterligare politiska nyckelpersoner såsom statsministern nämns. Det sistnämnda har bekräftats från poliskällor.
Justitiemord skall av politiker undvikas till varje pris och det finns alltid människor som arbetar för att det ska undvikas – oavsett vad som är sanningen. Det har vi i veckorna sett prov på även i andra politiska sammanhang (Sverigedemokraterna).
Mårten Palmes anledning till att filmen anmäls bygger på att filmen skildrar en Palme-lik person köpa sex av en minderårig. Något han – och i stort sett alla andra pressmänniskor jag hört i frågan, påstår saknar någon som helst grund.
Mårten Palme och övriga utgår då uppenbarligen ifrån att Eva Bengtssons ord – den minderåriga flickans ord, inte är relevant idag och aldrig har varit relevant i fallet. Vi kan tala till en död statsministers fördel, men vi kan inte försvara en av samhällets verkliga offer – inte då, inte nu.
På grund av utredningens rökridåer får vi aldrig veta säkert hur det låg till med Palme och många av de andra misstänkta statsmännen, men filmen lyfter åtminstone upp frågan för oss att reflektera kring, istället för att endast behandla den som ”något vi inte talar om”.
När media ifrågasätter filmens skildrande av verkligheten så glöms det bort att filmen, genom karaktären Iris, skildrar Eva Bengtssons upplevelser av vad som hände – precis som kreatörer inom filmmediet så ofta brukar skildra.
Upplevelser av verkligheten alltså, men aldrig verkligheten.
Även i filmen skildras statsministerkopplingen i den omtalade sexköparscenen väldigt vagt och utan något tydligt ansikte. Bilden fokuserar på Iris synvinkel, med mannen i rummet oskarp och fåordig. Skildringen i filmen är lika vag som Eva Bengtssons egna ord kring händelsen. En mycket ”viktig” man med status, men inget uppenbart ansikte.
Jag tycker inte att Marietta von Hausswolff von Baumgarten och Mikael Marcimain har gjort något fel i deras skildrande. De ger publiken en chans att dra samma koppling som Eva/Iris och se det genom hennes ögon. Inga namn nämnda, bara tolkningar.
Varför påstår jag då i mitt inlägg rubrik att filmskaparna bakom filmen Call Girl inte är fega? De kunde ju redan från första början ha sagt att de kontroversiella ”Palme-scenerna” bygger på Eva Bengtssons egna, påstådda upplevelser från verkligheten.
Jo, jag anser att de skyddar Eva Bengtsson i denna uppståndelse eftersom hon redan har blivit trampad på och utsedd till lögnerska genom hela hennes liv ända sedan de påstådda händelserna först nämndes. Hon har aldrig fått någon upprättelse trots ett flertal försök och att ställa henne i centrum för en anmälan mot hennes påståenden skulle vara som att sätta henne i samma hopplösa situation igen. Ensam mot familjen Palme och hela mediesverige och redo för en rättegång hon återigen är dömd att förlora.
Mikael Marcimain och Marietta von Hausswolff von Baumgarten tiger för att undvara Eva Bengtsson detta och för det är dom nobla och får min respekt.
Vissa tycker att filmskaparna är fega som inte nämner statsministern vid namn i filmen, om de nu ändå ska antyda honom i karaktären.
Skulle statsministern i filmen gå under namnet ”Olof Palme” så ska minst lika mycket justitieministern i filmen heta Lennart Geijer, rikspolischefen i filmen heta Carl Persson, konkurrerande partiledaren heta Thorbjörn Fälldin, chefen för spaningsroteln skulle heta Kurt Nyblom, chefsåklagaren heta Eric Östberg, kriminalinspektören och utredaren som är närmast lösningen skulle heta Ove Sjöstrand, hans utredande medhjälpare ska heta Morgan Svensson, och inte minst – flickhuvudrollen i filmen ska då heta Eva Bengtsson!
Varför är det ingen som påpekar förtal kring dessa människor, när dom används i filmen precis lika mycket och ännu mer än vad statsministern gör?? Vi bryr oss i ärlighetens namn inte om ifall dessa människor skildras på fel sätt för vi har inte bildat oss någon uppfattning om vad som skulle vara ”rätt” bild och de flesta orkar inte ens försöka.
Eva Bengtssons upplevelser är skrämmande, schockerande och viktiga att föra fram, men media låser sig – nu som på 70-talet, vid utpekanden mot Palme. Call Girl är så betydligt mycket mer än bara det enkelriktade diskussionsstoff den blivit i media de senaste veckorna. Många mäktiga personer har klarat sig alltför lindrigt undan i verkligheten.
Media har kommit att handla enbart om en av dem, så ännu en gång slipper männen med makten undan och Eva Bengtsson glöms bort. Världen är inte så värst annorlunda i sinne som vi vill få det till att tro…
Boken som genom en massiv mängd intervjuer, utredningsmaterial och decennier av arbete dokumenterar det som aldrig riktigt fick komma upp till ytan när händelserna först var aktuella.
Händelserna i filmen baseras till största del på på dessa journalister och författares dokumentationer och i princip alla händelser i filmen känns ordagrant igen från denna boks uppgifter.
Att det fortfarande finns personer som är oense kring vad som ska tas på allvar och inte är uppenbart. Två sidor av händelserna länkar jag till här under.
…Leif GW Perssons krönika om Palme-anklagelserna och den bordellhärva som han personligen spelade en nyckelroll i genom ”Geijer-affärens” uppdagande. Han bekräftade anonymt det PM som presenterade en lista av högt uppsatta som skulle vara utpekade som kunder hos Doris Hopps ”call girls” – säkerhetsrisker i det politiska toppskiktet och högst inblandade i själva utredningen.
Ett PM som före detta stasminister Olof Palme själv fick av rikspolischefen Carl Persson.
En lista som därefter publicerades i DN genom journalisten Peter Bratt (känd från avslöjandet av IB-affären). Listan togs dock tillbaka dagen efter, sedan Olof Palme i Riksdagen själv har tillbakavisat listan som ren lögn. DN fick böta och ursäkta sig med svansen mellan benen för deras ”falska avslöjande”.
Säga vad man vill om Olof Palmes briljans och godhet, men lögnaren i det här fallet var Olof Palme själv och det spelade oerhört stor roll i att bordellhärvan aldrig togs på det allvar den förtjänade.
Här länkar jag också till Deanne Rauschers och Gösta Elmqvists (två av författarna bakom nämnda bok Bordellhärvan: Makten, Männen, Mörkläggningen) läsvärda artikel på Newsmill, där de ifrågasätter Leif GW Perssons tyngd i Palme-frågan och hela utredningen:
Avslutningsvis länkar jag till den briljanta radiodokumentären Bordellhärvan av P3 Dokumentär, som är en och en halv timmes nagelbitande och underhållande lyssning kring händelserna. Den funkar även som ett högst rekommenderat komplement till själva filmen Call Girl – oavsett om du ska se, eller redan har sett, filmen.
Mycket trevlig lyssning! Och har du inte sett Call Girl ännu på bio så gör det! Det är en strålande, välgjord film högt över svensk films vanliga standard. Ett tyckande jag verkar dela med Leif GW Persson dessutom.
Absurd Cinema 