Etikettarkiv: Mikael Marcimain

Tommy (2014)

filmspanarnaMånadens ”filmspanarfilm” är svenska Tommy och jag själv är den skyldige till valet av just den filmen. Vad fick mig att välja just den, förutom ett ganska skralt bioutbud? Jo, nyfikenheten över en svensk, mindre film i kölvattnet av Snabba Cash-trilogin och med föredömliga känsloartisten Lykke Li i en av birollerna fick mig att dra ett långskott. Frågan är; gick det vägen?

Bäst att slå en kik i övriga filmspanares recensioner av Tommy först…

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den (bloggen)
Har du inte sett den (podden)

Tommy posterGenre: Thriller, Drama
Produktionsland: Sverige
Manus: Anton Hagwall
Regi: Tarik Saleh
Längd: 110 min
Skådespelare: Moa Gammel, Ola Rapace, Lykke Li Zackrisson, Alexej Manvelov, Johan Rabaeus, Ewa Fröling, Ingela Olsson, Inez Bruckner, Alexander Stocks, Amanda Ooms, Reza Madadi, Azzan Jack, Mahmut Suvakci

En vecka före jul landar Estelle Svensson på Arlanda. För ett år sen flydde hon hals över huvud tillsammans med sin man Tommy och deras dotter, efter att Tommy deltog i ett av de största rånen någonsin i svensk kriminalhistoria.

Polisen misstänker att Tommy är död, men Estelle söker upp Tommys forna kumpaner och berättar att Tommy är på väg hem. Han vill ha sin del av rånbytet nu.

Tommy har stått namn för många filmer genom historien.

Ni minns väl Tommy (1975), av Ken Russell? Eller musikdokumentärerna Tommy (2010), om popsångaren som söp ihjäl sig och Tommy’s Journey (1993) med The Who? Eller den om Tommy och Lodjuret (1998)? Kanske kommer du ihåg Tommy och Frimärksresan (1988) och Tommy som Toreador (1959).

Tommys Inferno (2005) är en av dom senaste och mer i den lättsamma smaken och Tommy Boy (1995) är en annan. D.W. Griffiths Sentimental Tommy (1928) är en av dom tidigaste i Tommy-franchisen men Tommy Atkins in the Park från 1898 är onekligen den äldsta.

TOMMY

Och Tommy hit och Tommy dit. Tyvärr sticker filmen Tommy från 2014 inte ut från dom andra filmerna han har namngett. Regisserad av Tarik Saleh (känd för Metropia som kom för ett antal år sedan) och skriven av långfilms- och Tommy-debutanten Tommy… förlåt mig, Anton Hagwall.

Den är väldigt ambitiöst skriven och lägger upp för en stor kriminalopera i den stockholmska undre världen, men som smått orimligt skulle kunna förverkligas med alla potential intakt utan en regissör i klass med Mikael Marcimain eller ännu hellre Tomas Alfredson.

Nu blev det dock potentielle Tarik Saleh som regisserade Tommy och Moa Gammel (Irene Huss, Puss, Sommaren med Göran) spelar den mytomspunne Tommys fru, Estelle.

Tillsammans med hennes barnadotter återvänder hon till Sverige för att hiva in den del av det storslagna rånbytet som Tommys familj gick miste om i flykten efter kuppen. Hon är iskall – för iskall dock. Hennes karaktär blir mest grå och sympatilös på dom flesta sätt och vis.

Tommy1

Det verkade inte bara vara jag som tappade engagemanget för intrigerna i filmen ganska snabbt, i och med huvudrollernas gråtrista stäldpengabekymmer. Det blir som det brukar bli i dom lägena. Man börjar istället lägga märke till detaljer i bakgrunden och rent tekniska beståndsdelar, som var varje plats är inspelad någonstans, hur den där explosionen rent praktiskt genomfördes och hur pass statisterna sköter sig.

En annan behållning var stilistiske filmklipparen Dino Jonsäters (Tinker Tailor Soldier Spy, Låt Den Rätte Komma In, Bluebird) klippning som med sin försmak för långsamt, atmosfärsbildande gav en viss stämning.

Det ska dock sägas att han inte var ensam då ytterligare två klippare – Linda Jildmalm (en rad assistentjobb som bland annat Arn-miniserien bakom sig och Losers som egen merit) och Theis Schmidt (Snabba Cash-trilogin), deltog i det arbetet vilket hintar om att mycket av filmens laborerades just i klipprummet snarare än på plats.

För det känns som att filmen aldrig hittar någon riktig anknytningspunkt till mig som åskådare. Jag gillar det dramabetonade tempot men det där utropstecknet saknas i form av en skådespelare som Joel Kinnaman var i Snabba Cash exempelvis, som gör att man rycker upp sig i biostolen för att se vad hen hittar på här näst.

Estelle (Moa Gammel), Blanca (Lykke Li Zackrisson) och Bobby (Ola Rapace)

Inget sånt hittar jag i Tommy. Moa Gammel går på samma sammanbitna ensamvargsväxel hela tiden, Ola Rapace (Tillsammans, Wallander, Svinalängorna) anstränger sig bokstavligt i hela kroppen som krogägare och Ewa Fröling (Fanny & Alexander, Bert – Den Siste Oskulden, SOS – En Segelsällskapsresa) är ytterligare en i raden av alla överklassdamer som alltid har en given plats i svenska stockholmsfilmer.

Ingela Olsson (Så Som i Himmelen, Så Olika, Beck – Hämnden) sätter tonen direkt med en väldigt slentrianmässigt spelad säkerhetspolis utan någon som helst kreativitet eller rum för frispel. Hon brukar vara bra men här blir det tyvärr pannkaka. Casting av välkända ansikten känns generellt omotiverade och dom enda som glimtar till är egentligen små, små biroller på gränsen till statister som dyker upp i nån enstaka scen för att sedan aldrig återvända igen.

Dom som säger att svenska skådespelare lätt går över i teaterdramatik i filmrutan får ett antal gånger vatten på sin kvarn och när en svensk kriminalthriller börjar lukta Beck så vet man att man cyklar på fel sida av vägen.

Johan Rabeus (Ondskan, VD, Beck – Öga för Öga) – filmens mest kända ansikte, visar dock som alltid var skåpet ska stå när det kommer till leverans av dialog då han kan uttala styltiga ord med tillräckligt mycket mummel, stamningar och societetspositionerade obryddhet för att det ska kännas genuint. En eloge till honom för att han kan det oklanderligt. Han bidrar också till en underbart tryckt stämning i en viss julscen som byggs upp med Boogie Nights-vibbar.

TOMMY

Mystiske konstnären och musikamazonen Lykke Li Zackrisson då? Hon gör det bra tycker jag, som en flickig, naiv tjej som manipuleras lika lätt som ett barn. Den mest laddade scenen är med henne. Hon kanske inte sätter alla humörlägen riktigt lika galant, men med tanke på hur lite erfarenhet har så imponerar hon gentemot dem hon ställs mot då hon känns betydligt mer bekväm i positionen.

Kanske inte så konstigt dock, då övriga karaktärer mest springer omkring och tjatar om stackars Tommy och tävlar om vem som kan spänna käkbenen mest. Woody Harrelson får konkurrens i denna filmen, vars bästa scen består av ljud som låter som en hel armé av hästar i kalabalik men som i en rafflande övergång visar sig vara en vattenkokare från OBH Nordica.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-marktFeministisk slutnot: Filmens huvudroll är en ensam kvinna och visst förekommer det en del snack kring ditten och datten mellan andra kvinnor som inte har med män att göra.

Bland annat poetiska avstannanden i tavlor som jag gillar skarpt och som får mig att tänka på Robert Altmans The Long Goodbye (1973) av någon anledning. Kan bero på dom nattbelagda vågorna i motiven. Moa Gammels karaktär är dock tyvärr trist och enstyrig som inte väcker någon särskild form av intresse som inte är kopplat till hennes namn som allt snurrar kring.

Filmens näst mest intressanta karaktär (förutom Tommy möjligen) är också kvinna och spelas av Lykke Li. En intressant karaktär jag får mersmak av då hon speglar en inte så ovanlig typ från det verkliga samhället och gör det trovärdigt.

En liten parentes jag väldigt off topic märkte i filmen är när Lykke Lis karaktärs ärr på läppen plötsligt byter sida för någon enstaka scen för att i bilden direkt efter sitta på den vanliga sidan igen. Kul ”miss” och med största sannolikhet en medveten nödlösning i klipprummet där enstaka bilder spegelvänts för att synka med blickförflyttningar från tittaren bättre.

Sånt tänker jag oftast på endast ifall filmen inte riktigt engagerar känslomässigt. Då snappas allt tekniskt runtomkring upp som om jag vore en tekniktokig ”aspbergian” snarare än en känslomänniska.

Biografiska skildringar: Top 1-5

5. Leaving Las Vegas (1995)

large_leaving_las_vegas_blu-ray10

”Sera… What you don’t understand is… No, see, no… You can never, never ask me to stop drinking. Do you understand?”

Nicolas Cage har en skådespelarkarriär olik dom flesta, med precis alla typer av roller i bagaget och ändock alltid ett starkt, eget avtryck på varje roll. Han är oftast hysterisk och positivt överspelande så pass att engagemanget ploppar ut genom ögonhålorna och hur mycket jag än älskar lågmäldhet så står jag bakom hans excentriska infall fullt ut.

Därför blev jag väldigt berörd när jag fick se honom i sin karriärs starkaste rolltolkning som också gav honom både en Oscar och en Golden Globe för ”bästa manliga huvudroll” 1995. Jag tänker på rollen som manusförfattaren Ben Sanderson i regissören/manusförfattaren Mike Figgis (The Loss of Sexual Innocence, Timecode, Hotel) adaption Leaving Las Vegas.

Cage spelar alltså en manusförfattare som harvar i hollywood, men efter att hans familj lämnat honom och ingen längre vill anställa hans tjänster så tröttnar han på sitt värdelösa liv, tar ut alla besparingar på banken och beger sig till Las Vegas för att spendera allt på alkohol och supa ihjäl sig ohämningslöst så fort han kan.

Väl där träffar han Sera (spelad av fantastiska Elisabeth Shue) – en prostituerad kvinna lika förlorad som honom. Tillsammans ser dom någon slags glädje mitt i det destruktiva eländet dom ”lever” i och Ben bestämmer sig för att ta sällskap med henne mot det bistra slutet.

Cage är en galen muntergök med en släpig uppsyn och i rollen som gravt alkholpåverkad ända in i fördärvet ger han en ny dimension – en sorgligare, men också mer levande och mänsklig dimension.

Man kan skratta åt hans infall, men här syns det vemodiga, tragiska i en man som vill dö med stil och det sorgliga i hur dom små fragmenten av ljusglimtar och kärlek oftast syns som mest i det absoluta mörkret. Svår alkolism har väl sällan porträtterats så bra som här?

Mike Figgis adapterade filmen efter en delvis självbiografisk roman av författaren John O’Brien, vars största framgång – näst efter hans romandebut med Leaving Las Vegas bestod, i att under pseudonym ha skrivit avsnitt 37 (Toys in the Attic) av den tecknade TV-serien Rugrats, 1992.

Hans självbiografiska roman om hur han på kanten av alkoholens stup hittade kärleken i en annan förlorad själ släpptes 1990. Fem år senare, två veckor efter att han fick veta att hans roman skulle filmatiseras, satte han en revolver mot sitt huvud och tryckte på avtryckaren. Enligt hans far var romanen Johns självmordsbrev.

4. Schindler’s List (1993)

schindlers_list_18

”I could have got more out. I could have got more. I don’t know. If I’d just… I could have got more.”

Det ska sägas att det var länge sedan jag såg Steven Spielbergs (Jaws, E.T, Indiana Jones) magnum opus som är ”the World War II movie to end all World War II movies”, men avtrycken den satt är desto starkare då den på ett sånt omfattande plan visar allt det fruktansvärda som dom utsatta under Förintelsen fick utstå.

Till och med den store filmskaparen Stanley Kubrick lade sitt drömprojekt om att få skildra Förintelsen på hyllan när han fick nys om att Steven Spielberg skulle göra Schindler’s List, just eftersom han inte trodde att han kunde toppa den filmen. Det är stora ord när dom kommer från filmvärldens störste och mest ambitiöse perfektionist.

Spielberg erbjöds att filmatisera projektet redan 1983, men kände sig på den tiden inte mogen för innehållet och erbjöd det till andra regissörer.

Efter att manusförfattaren Steven Zaillian (Awakenings, American Gangster, Moneyball) arbetat fram ett manus tillsammans med regissören Martin Scorsese (Taxi Driver, The Last Temptation of Christ, Goodfellas) erbjöd Steven Spielberg sin vän Scorsese att byta tillbaka projektet mot remaken av thrillern Cape Fear (1992) och resten är filmhistoria.

Bilderna från filmen – varje scen var och en, är som dokument i sig från den hemska tiden. Jag minns avrättningen av en judisk man som fördröjs då pistolen kärvar. Jag minns den lilla flickan med röd kappa som får bli en utmärkande symbol för den oskuld som slaktades och brändes av nazisternas omänskliga överhetssinnen.

Jag minns Liam Neesons prestation som den så ovanlige industrimannen Oskar Schindler, när han förkrossad utbrister hur han kunde ha räddat fler judar. Hur han inte varit tillräckligt aktiv och hur han känner skuld inför alla dem som inte klarade sig.

Det är starkt och det är en av få filmer som nästan får anses vara perfekta.

3. The Assassination of Richard Nixon (2005)

07

”Who are these men? Who are these men, maestro, who keep us waiting at their feet? The meek shall not inherit the earth. The earth belongs to the bullies who do not care how they get to the top, as long as they arrive. I am an honest man, and if that is to be my undoing then so be it… but I will not go quietly.”

Förbisedda filmer som är riktigt jädrans bra får alltid en särskild plats i mitt hjärta. Denna film är precis en sådan och den passionerade favoriten Sean Penn (Dead Man Walking, Mystic River, Milk) gör sin imponerande karriärs allra bästa prestation i rollen som den välmenande och godhjärtade familjefadern och arbetsmyran Sam Bicke som  (förlagan hette Samuel Byck).

Filmen har en väldigt human kärna som likt Taxi Driver (1976) berör det förkrossande i att vilja passa in och bli accepterad för den man är, men bli besvarad med utstötthet, missförstånd och anklaganden. Bicke känner hur han allt mer förlorar hoppet om sina medmänniskor när han aldrig tillåts att räcka till.

Sean Penn är hjärtskärande i scen efter scen. Han har själv sagt att Sam Bicke är den mest krävande rollen han tagit sig ann och det syns verkligen. Det är tveklöst en av 2000-talets mest gripande rollprestationer enligt mig.

Filmen var först en påhittad idé snarlik slutresultatet, men under förarbetet märkte filmskaparna att en verklig händelse påminde starkt om deras idé och man bestämde sig för att låta den verkliga historien prägla ursprungsidén. Det säger mycket om filmens starka kärna.

2. Lasermannen (2005)

laser

Autentisk filmmonolog hämtad från polisförhör med ”Lasermannens” sjätte offer – Erik Bongcam 1992, innan gripandet av John Ausonius:

”Jag tror inte ni ska leta efter en blond rasist. Jag tror gärningsmannen har utländska föräldrar. Han har troligen råkat ut för samma problem som alla invandrare i Sverige. Kallats neger och svarting och har mobbats som barn. Och nu som vuxen har han identitetsproblem. Han vill va svensk och tar avstånd från invandrare så mycket som det nånsin går. Han vill accepteras som svensk. Det är därför han skjuter på mörkhåriga.”

Mikael Marcimain är defintivt en av världens skickligaste regissörer och jag uppskattar och sympatiserar med honom enormt för hans perfektionistiska hängivenhet åt dom projekt han tar sig för (Upp Till Kamp, Call Girl, kommande Gentlemen & Gangsters).

Det finns knappast någon filmskapare i hela världen som lägger sådan vikt vid autencitet i ämne, miljö, kostym och skådespeleri som han gör.

Hans genombrott är också hans bästa arbete till dags datum – ett porträtt av Wolfgang Alexsander Zaugg, senare John Stannermann, senare John Ausonius, men mest känd som ”Lasermannen”. En man som kände sig missuppfattad av samhället, hämmades av alienation och började skjuta människor som såg ”osvenska” ut och som spred skräck i Sverige.

Det är dock inte bara ett porträtt av en mans förfall, galenskap och terror utan lika mycket ett porträtt av samhället han levde i.

Ett Sverige i förändringens tid, där skuggan av miljonprogrammet, Olof Palmes död, nya tider med börsboom och börsras samt framgångarna för ett främlingskritiskt parti – NY Demokrati, skapade stora rubriker i skuggan av extremhögern och extremvänstern.

Allt är så fruktansvärt välgjort. Skildrandet av den svenska polisens lunkanden och tafflanden, deras naiva trångsynthet och med kaffe och kanelbullar på skrivborden. Det psykologiska skildrandet av John Ausonius själv, där man kan se hur han känner sig missförstådd och hur skälvande den privata utvecklingen är för en människa som alienerar och alieneras.

Sveriges bästa skådespelare – David Dencik (En Såpa, Tinker Tailor Soldier Spy, Hotell), gör en rollprestation som näst intill saknar motstycke inom svensk rörlig bild och går in så mycket för sin gestaltning att det är svårt att se hur det över huvud taget skulle kunna vara skådespeleri. Hans beteende är så subtilt men ändå så tydligt och äkta.

Den folklige kriminologikonen Leif GW Persson har för övrigt själv beskrivit Lasermannen som den mest välgjorda kriminalskildringen som någonsin gjorts inom film eller TV i Sverige. Med tanke på hans skepticism är det värt att använda som ett starkt försäljningsgrepp.

Javisst ja… Lasermannen må vara en miniserie och ingen film, men sådan klass som den håller så kan den inte lämnas utanför den här listan. Har du inte tagit dig tid att se Lasermannen så gör det omedlebart!

1. The Elephant Man (1980)

large_elephant_man_blu-ray1

”Never. Oh, never. Nothing will die. The stream flows, the wind blows, the cloud fleets, the heart beats. Nothing will die.”

Givetvis. David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks, Mulholland Drive) – min absoluta favoritfilmskapare, fick med hjälp av humorgeniet Mel Brooks (The Producers, Young Frankenstein, Blazing Saddles – också kallade Det Våras För…-filmerna) göra en film om Joseph Merrick (i filmen kallad John Merrick).

En man som i slutet av 1800-talets England uppmärksammades som cirkusattraktion då hans gravt missbildade kropp – proppfull av tumörbildningar, gett honom ett utseende olikt någon människa. På cirkusen presenterades han inför skrämda, hånande och spottande människor som ”Den förskräcklige elefantmannen”.

David Lynch lyckas plocka fram en sådan stark empati och sympati för denne människa att jag inte gråtit så mycket till en film sedan Titanic (1997).

Det starka är dock inte att jag gråter av sorg, utan av medkänsla för Merrick och hans vänlighet inför alla dom människor som ser på honom som om han vore annorlunda. Hans oerhörda vilja att bara få vara en människa bland människor – se på teater, le och sova, är så gripande att jag inte kan hålla känslorna tillbaka.

Alla dessa små ögonblick av vardag som vi tar för givet är värt guld för Merrick, just eftersom han aldrig accepterats göra dem utan istället fängslats i en mörk håla med en säck över huvudet och en cirkusdirektör som piskar honom dag och natt som ett värdelöst djur.

John Hurt (Alien, 1984, Watership Down) gör rollen som John Merrick helt och hållet formidabelt – särskilt eftersom han trots en massiv makeup lyckas uttrycka sina känslolägen starkare än vad jag förmodligen någonsin sett. Ordet ”hjärtskärande” är själva defintionen av Lynchs filmporträtt.

Mel Brooks – humorproducenternas producent och glädjespridare, hade sett Lynchs debutfilm – det svartvita, bisarra skräckfenomenet Eraserhead (1977) på en biograf en natt och trots allas motsatta förväntningar erbjöd han David Lynch att regissera The Elephant Man just eftersom han tyckte att Lynch var ”en galning och perfekt för uppgiften”.

Lynch är än mer idag än då känd för sina surrealistiska, mörka och svårförståeliga filmverk men The Elephant Man är inte det minsta svårbegriplig. Bara väldigt öm och poetiskt men ändå väldigt nedtonad och enormt gripande från början till slut.

Som en tidlös saga om oförstånd och medmänsklighet hämtad från verkligheten.

Biografiska filmer jag ännu inte sett men borde se:

Serpico, All the President’s Men, Lawrence of Arabia, Patton, My Left Foot, Malcolm X, Gandhi, Aguirre – the Wrath of God, La Vie en Rose, Kundun, Chariots of Fire, The Last Emperor, Born on the Fourth of July…

Call Girl (2012): Tankar kring den omklippta versionen

1

Den svenska filmen Call Girl (2012) – ambitiös, omdebatterad och mångfaldigt guldbaggenominerad, släpptes för en månad sedan på köpfilm. Efter att debatten kring filmens påstådda anklagelser av före detta statsministern Olof Palme som sexköpare blossade upp anmälde Palmes son Mårten Palme filmen å familjen Palmes vägnar, men utredningen lades ner.

För att inte filmen Call Girl:s ansvariga istället skulle bli stämda kom dom  i våras överens med Mårten Palme om att klippa om den scen i filmen som tydligast antyder att filmen fiktive statsminister är sexkund. Detta var inget filmskaparna hoppades på, men det var nödvändigt för att stämningen skulle undvikas.

Nu vill jag i korthet ge min syn på den omklippta filmversionen då jag ägnade en del passion åt denna i mitt tycke mycket välgjorda, gripande och viktiga film. Vill du läsa vad jag tyckte förra vintern efter filmens premiär på Stockholm Film Festival så finns min långa recension här. Vill du även läsa vad jag surrade om strax därefter angående anklagelserna mot filmen så finns det att läsa i ännu ett långt inlägg här! Även filmbloggen Filmitch har i dagarna skrivit sin aktuella syn på debatten kring filmen och den kan du läsa här.

3

Angående den omklippta versionen av filmen (den numera enda existerande versionen för publikt bruk) och mer specifikt scenen som klippts om, samt min slutliga kommentar om filmskaparnas intentioner med filmen så ser jag det så här…

Filmskaparnas intention var att berätta händelseförloppet ur de mindreåriga tjejernas synvinkel, vilket är det vi också får serverat då dom är inblandade. Sedan tar filmen upp fler synvinklar dessutom (politikernas synvinkel, polisernas synvinkel, ungdomshemmets synvinkel samt bordellmammans synvinkel), vilket enligt mig är mycket välkommet och ger allt en mer fullkomlig, otäck och till och med absurt underhållande bild av det verklighetsbaserade händelseförloppet.

Scenen med statsministern som sexköpare är skildrad utifrån verkliga vittnesuppgifter och påståenden från några av de prostituerade och framför allt den centrala minderåriga flickan som filmen skildrar. Den version vi får i den omklippta scenen funkade för mig (som visserligen sett originalversionen tre gånger sedan tidigare) överraskande bra då den ändå lämnar ett tomrum man med fantasi kan fylla i själv som man vill.

sv_handelser_bordellharvan992

Det jag framför allt tror och vill påstå är att det här är precis vad regissören Mikael Marcimain (Graven, Lasermannen, Upp Till Kamp) och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten också vill att tittaren ska ha. Skillnaden var att i originalversionen gjorde dom det inte tillräckligt suggestivt (enligt vissa; läs Mårten Palme, viss media samt viss publik) då man även såg ”den okände gärningsmannen i hotellrummet”:s blåa kostym tydligare och framför allt hörde hans röst, som ganska tydligt tillhörde filmens ”statsminister”.

Vad vi alltså får i bägge versionerna är egentligen en mindre tydlig, ganska vag upplevelse av att det skulle vara statsministern – precis som den minderåriga flickan själv hade av sitt påstådda möte med statsministern. hon var ju dessutom drogpåverkad och berusad.

Även i den omklippta versionen kan den medvetne åskådaren lägga ihop två och två för att fortfarande låta misstanken hänga löst kvar i luften – om än ännu lösare än i originalversionen.

Så, det är alltså min syn på statsminister-kopplingen, filmmakarnas intention och den omklippta versionen.

2577784_520_435

Angående köpfilmsutgåvan (vilket i mitt fall är blu-ray-versionen) tycker jag att det är ett givet köp, då den med svensk standard innehåller förvånansvärt många bortklippta scener som extramaterial. Filmmusiken av Mattias Bärjed är ren njutning att lyssna på tillsammans med filmen (frånvaron av guldbaggenominering är en skandal i sig!) och fotot av Hoyte Van Hoytema ska utan tvekan upplevas i blu-ray-kvalitet då det är något av det mest utsökta svensk film upplevt!

Efter att ha läst mina tidigare texter om filmen förstår du att jag även tycker om filmen väldigt mycket (som om inte det framgått sedan tidigare).

Vad jag ska tillägga är att jag även har inspirerats väldigt starkt av Olof Palmes insatser genom hans liv, för att understryka att jag inte är någon ”Palme-hatare”. Jag anser bara att allt tåls att spekulera kring tills motsatsen har bevisats och eftersom de minderåriga flickorna inte ens tilläts vittna förens det var för sent så har inget heller bevisats angående Olof Palmes eventuella umgänge med minderåriga prosituterade.

Dessutom förnekade Palme påståendet att högt uppsatta ministrar ens skulle varit i kontakt med prostituerade vilket i sig är högst klandervärt då det var en ren lögn (bland annat justitieminister Lennart Geijer var bevisligen sexköpare), men om detta har jag gått in på i tidigare inlägg.

4

Jag tror faktiskt inte heller att Olof Palmes sexköp har skett, men jag är mycket bekymrad över respektlösheten mot de minderåriga flickornas värde för utredningen av hela koppleriverksamheten (aka sexköpsverskamheten). Deras ord behandlades som obetydliga då dom som minderåriga var för ”allvarligt material” för att behandlas på största allvar. Paradoxer är ofta lika absurda som dom är otäcka.

Som sagt; filmen Call Girl är viktig och ska inte nonchaleras på grund av skvallerdoften som filmen – och händelserna som filmen bygger på, tyvärr fått sedan allt började för snart 40 år sedan. Historien upprepas dessutom igen och igen även i dagens samhälle så vi får inte nedvärdera de lägre ställda rösterna i samhället på grund av deras position…

Filmåret 2012: Årets Svenska diskbänksrealism award

Årets Svenska diskbänksrealism award – till ”tydligaste svenska filmtrend”, går till…

Den stora kvalitetsbredden inom svensk film år 2012!

sugar_man_image

Svensk film brukar bjuda på en eller ett par riktigt intressanta filmer som förtjänar guld och större uppmärksamhet. Ibland kommer det en Lilja 4-ever, en Darling eller en De Ofrivilliga att bli kär i och stolt över som svensk. 2012 har svensk film malt på med det ena utropstecknet vad gäller intressant nytänk inom ett – rent kommersiellt, grått svenskt film (och TV-drame)-sverige.

Searching for Sugar Man, För Dig Naken, Avalon, The Cubaton Story, 30 Grader i Februari, Snabba Cash II, Palme, Dom Över Död Man, Katinkas Kalas, Våga Minnas, Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, Pojktanten, Bitchkram, Äta Sova Dö, Blondie, Bekas, Hassel: Privatspanarna och Call Girl. Smaka på dessa filmer ett tag och väg innehållet på kvalitetsvåg. De har alla den delikata visningsårgången 2012.

AtaSovaDo1

Förra året hade jag PlayApflickorna och Jägarna 2 som riktigt bra, svenska filmer. Hade dom kommit i år hade dom riskerat att försvinna i mängden och det är ett jävligt gott betyg för svensk film och hur pass mycket uppmärksamhet även alla dessa mindre, svenska filmer har fått! Nu kan det förhoppningsvis bara bli ännu bättre vad gäller mindre, utmanande och intressanta svenska filmer.

Filmer bortom Solsidan, Hamilton, En Gång i Phuket, Kvarteret Skatan Reser Till Laholm, Hypnotisören, Nobels Testamente, Cockpit, Mammas Pojkar, Sean Banan inuti Seanafrika och Sune i Grekland. För svensk film är betydligt bättre än så.

I spåkulan: David Dencik som Thomas Quick i kommande dramasatsning

Quick1

Förra helgen snackade jag med en bekant om hur bra det skulle vara om svenske skådespelaren David Dencik (En Soap, Tinker Tailor Soldier Spy, War Horse, En Kongelig Affære, Call Girl) kunde få en ny, stor huvudroll där han får chans att visa sin enorma skicklighet på åtminstone i närheten av samma sätt som han gjorde i rollen som John Ausonius i den fantastiska miniserien Lasermannen, 2005.

Precis som i resten av världen så är det inte de skickligaste skådisarna som får huvudrollerna inom film och TV, utan det är dom som både har talang och något slags filmstjärneutseende som får rollerna – helt enligt samma modell som den filmbloggaren RebeccaMode + Film kritiserade hollywood för, angående att kvinnliga filmkaraktärer alltid porträtteras av modellsnygga skådisar.

Quick7Manliga skådisar har betydligt fler roller att kämpa om och det är en stor, stor fördel gentemot kvinnorna, men när det gäller huvudroller brukar inte ens gammal, hederlig ”karaktär” vara tillräckligt.

Där behövs det en naturskön man (Bradley Cooper, Will Smith, Shanning Tatum, Matthew McConaughey, Tom Cruise, Alexander Skarsgård) som antingen kan visa blyg oskuld (Zac Efron, Andrew Garfield, Matt Damon, Ryan Gosling, Leonardo DiCaprio, Richard Gere, Bill Skarsgård)  eller självsäker ”alfahanne”-attityd (Daniel Craig, George Clooney, Denzel Washington, John Hamm, Brad Pitt, Stellan Skarsgård).

En fjärde, manlig huvudrollstyp är den så typiske ”mystiske mannen” – älskad av alla! Han besitter alla ovanstående karaktärsdrag – naturskön, blyg oskuld och alfahanne  i ett och samma paket (James Dean, Marlon Brando, Johnny Depp, Robert Pattinson)!

Precis som för kvinnliga skådisar är det viktigt att den manliga huvudrollen väcker tankar hos publiken i stil med ”han vill jag vara!”, ”så vill jag se ut!”, ”han vill jag hänga med!” eller ”han vill jag erövra!”.

Att vara kort, rund, stirrig, tjock, tunnhårig, ha alternativt utseende eller tillhöra en minoritet som inte överensstämmer med herrarna ovanför är svagheter i branschen ifall du vill nå bärande roller inom film – både utomlands som i Sverige. Då krävs det extrem talang som redan bevisats, extrem popularitet (som inte kommer om man inte gjort sig ett namn) eller roller som är skapade efter en minoritetsmall.

David Dencik är överlägsen Mikael Persbrandt, Joel Kinnaman, familjen Skarsgård och alla de andra, men eftersom han inte ser ut som den typiska ”moviestar-snyggkillen” eller ”den snygga killen ‘next door” så får han inte lika många stora huvudroller som dem utan han får visa sin talang i små roller här och där istället, vilket han alltid gör magnifikt.

Nu i veckan kom då äntligen svaret på min önskan, då det presenterades att Dencik – Sveriges skickligaste skådis, ska spela mordmytomanen Sture Bergwall/Thomas Quick i en kommande dramasatsning om honom! Han samlar på sig ytterligare en ökänd mördarkaraktär med allvarliga, psykiska problem på sitt CV och rollen är som klippt och skuren för honom! Utseendemässigt har de flera likheter (särskilt på äldre dagar) och den komplexa person som Quick besitter finns det nog bara en skådespelare i hela Sverige som kan bemästra på ett trovärdigt och inte alltför överspelande sätt, nämligen Dencik.

Quick

Han har själv kämpat för att få spela Sture Bergvall/Thomas Quick i flera år och fixade därför rättigheterna till Hannes Råstams suveräna, avslöjande bok om hur han avslöjade rättsskandalen kring Quicks typ 40 morderkännanden – Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare (2012). Detta är boken som den kommande dramasatsningen kommer bygga på, och någon kommer därför också spela den långe, stilige och lugnt skicklige utredande journalisten Hannes Råstam.

Han är den givne andra, bärande rollen eftersom det är han som genom noggranna, tålmodiga privatutredningar och genom fleråriga och personliga samtal med Sture Bergwall lyckas se den fatala masspsykosen som ligger bakom rättsfallsskandalen kring Thomas Quicks alla morderkännanden.Quick11

Hur utredare, brottsoffer, advokater på bägge sidor i fallen och hela svenska folket kunde låta sig inbillas att Thomas Quick var mördaren i dussin och åter dussin av ouppklarade mord, vilket gjorde honom till Sveriges förste seriemördare och i det långa loppet – en av världens mest fasanfulla och unika seriemördare genom tiderna.

Hannes Råstam ligger bakom en majoritet av SVT-programmet Uppdrag Granskning:s största avslöjanden – inklusive Thomas Quick-specialen som sändes 2008 och vände totalt på inställningen till Quicks bekännanden.

Den omfattande boken som skildrar Råstams arbete med att berätta sanningen om Quick – den bok som dramasatsningen nu kommer bygga på, var hans sista livsgärning och den publicerades först efter hans död, med stora lovord av press (och Leif GW Persson, som nämner boken som det bästa du kan läsa i svensk kriminalväg, vare sig det gäller deckarromaner eller realistisk prosa).

Quick8

Under arbetet med den fantastiska Quick-boken gick Hannes Råstam, i september 2011, ut med att han hade cancer i levern och bukspottkörteln. Hannes Råstam – grävande journalistisk mästare, jazzmusiker och entusiast från Göteborg, avled den 12 januari i år.

Om jag tillåts spekulera kring vem som skulle kunna spela honom;Quick9

Claes Ljungmark – Enligt mig det perfekta valet, om han lyckas anpassa frisyren efter Råstams korta snagg. Ljungmark har samma lugna framtoning, en talang för tillbakadraget, sparsmakat karaktäriserande och rätt bakgrund, med guldbaggeklassade prestationer bakom sig. Åldern fungerar också alldeles utmärkt. Mitt förstahandsval!

Kjell Berqvist – Han påminner om Råstam utseendemässigt och att se Bergqvist spela en karaktär med ett återhållsamt lugn kan ta fram nya kvaliteter i hans skådespeleri, samtidigt som castingen kan bli helt fel ifall ”Kjelle” vill köra sin beprövade karaktärsstil.

Thomas Von Brömssen – Utseendemässigt behöver han snagga sig och kanske är han lite för gammal också, men han har åtminstone göteborgsdialekten som han delar med Hannes Råstam, samt flera bra rollprestationer bakom sig.

Stefan Sauk – Utseendemässigt väldigt passande, men skådespelarmässigt helt fel personlighetstyp. Dock imponerade han på nya, oväntade sätt när han spelade en ängslig och snäll pappa i nya miniserien Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, så jag vill inte räkna ut honom helt och hållet.

Torkel Pettersson – För ung egentligen, men en skicklig skådespelare och ganska lik i utseendet. Har visat att han kan ändra sin dialekt inför roller tidigare, men spelar bäst tafatta karaktärer så det här skulle bli en rejäl utmaning.

Det är synd att Mikael Marcimain (regissör till just Lasermannen, Upp Till Kamp och nu senast, Call Girl) är knuten till andra projekt, för jag hade så gärna sett honom ta hand om Quick-satsningen också.

Quick10

I ett projekt som detta krävs en känsla för realism, en intressant och okonventionell visualitet och klippning, psykologisk skicklighet i framförandet och en vilja att utforma ett gediget och oslätstruket manus över flera timmar. Att kunna hoppa fram och tillbaka i tiden utan att det känns som en kopia av något från hollywood. Precis det som Marcimain lyckades med genom Lasermannen.

Jag bor ju själv i staden mittemellan Falun (där Quick växte upp) och Säter (där han suttit i sluten mentalvård hela sitt vuxna liv) så han har funnits nära till hands på flera sätt för mig personligen. Största utmaningen för David Dencik – och det som jag lär hålla extra vaksamhet på när projektet spelats in, är för honom att få till Sture Bergwalls/Thomas Quicks grova dalmål. Dialektskådespeleri är ju inte direkt lika vanligt förekommande inom svenskt skådespeleri.

I Dencik har man i vilket fall den perfekte mannen för rollen som Bergvall/Quick och jag ser fram emot resultatet av den här dramasatsningen oerhört!

Call Girl (2012): Palme-debatten och varför jag anser att filmskaparna är nobla, inte fega

CallGirl0Det känns som att filmens påstådda skildrande av den avlidne statsministern Olof Palme som sexköpare har debatterats precis överallt i och med den svenska filmen Call Girl (2012), av Marietta von Hausswolff von Baumgarten och Mikael Marcimain (Lasermannen, Upp Till Kamp).

Jag ska kortfattat uttrycka min åsikt i denna storm – särskilt eftersom det upptagit mitt intresse stort de senaste åren och framför allt den senaste månaden, med familjen Palmes uttryckta oro och anmälan i fredags, som den väldigt sammanträffande toppen som skymmer och avdramatiserar resten av isberget som filmen skildrar.

Min recension av filmen som denna text handlar om hittas här, för den som vill läsa mer vad jag tycker om den.

3

Först ska jag tydliggöra att jag inte hyser något hat mot Olof Palme eller ens dragit någon sluats att han faktiskt skulle ha köpt sex av minderåriga under 70-talets prostitutionsguldålder. Jag älskar Palme som en förebild och har alltid gjort. På biovisningen av dokumentären Palme (2012) i höstas fylldes mina ögon upprepade gånger av både sorgetårar – för tomrummet efter honom, och glädjetårar – för hans mod och vilja att ta fighten.

Jag har dock ingen naiv tro att en människa i allmänhet ska kunna undslippa någon form av misstanke eller anklagelse enbart för ens godhet. Vi är inte stöpta i svart eller vitt. Mördare kan vara de snällaste människor bortsett från när de begår sina brott och förebilder kan också göra dåliga saker. Människan är komplex.

Michael Jackson är ett exempel på det. John Lennon är ett exempel på det. Muhammad Ali också. Elvis Presley likaså.

5

Palme visade prov på att utföra väldigt goda handlingar och att inspirera med just sitt mod, men på 70-talet, när hans politikerkollegor blev misstänkta som sexkunder, då sviktade även hans mod.SX3589A2

Att statsministern i filmen Call Girl är formad som en fiktiv person i samma yrkesmässiga sits som Palme var under tidpunkten för verklighetens bordellhärva är solklar.

Palme köpte dock sannolikt inte sex utan gjorde sig ”endast” skyldig till att mörklägga de andra politikernas och pamparnas bordellaffärer.

”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior” sade Palme och viftade bort samtliga påståenden om att politiker skulle vara sexköpare i Doris Hopps call girl-verksamhet. Politiker hade sista ordet mot de prostituerade, mot poliser och mot folket.

Det orimliga i anklagelserna hade hans utredarteam på tre välkända yrkespersoner lyckats fastslå efter endast en dags utredning, trots att utredningsmaterialen bestod av långt mer material än det som skulle motsvara en dag att granska.

Palmes konkurrent och den kommande statsministern – Centerpartiets Thorbjörn Fälldin, dementerade sanningshalten i namnen som misstänktes vara inblandade i sexköparkretsar av den enkla anledningen att hans eget namn fanns med på listan. Han tyckte alltså att eftersom han själv ärligt kunde säga att han var oskyldig så måste även alla andra vara det, eftersom dom står på samma lista.

Inga förhastade slutsatser där inte.

Jag ser det – till skillnad från diverse känsliga tyckare, som en logisk lösning att låta filmens statsminister påminna om den tidens statsminister just för autencitetens skull, så nära det går utan att aldrig benämna honom under namnet Olof Palme eller privat skildra honom som Olof Palme.

Ramen för Palme finns där tydligt, men statsministern som privatperson är betydligt mer okarismatisk och glassigt ointressant än vad Palme var, genom den lättsmälta gestaltningen av skådespelaren Magnus Krepper. Han använder liknande ordval i sina tal, men han talar, för sig och rör sig som en betydligt mindre intellektuell politiker än vad Palme gjorde.

Likheterna finns alltså i de stora handlingarna, men i privatliv och ide mer närgångna detaljerna finns det inga tecken på Palme och därigenom är karaktären snarare en karikatyr – en påhittad ram, än ett närgånget porträtt.

6

Allra viktigaste argumentet till filmens fördel i frågan är dock faktumet att filmens viktigaste karaktär, ”Iris”, baseras på verklighetens Eva Bengtsson.

Hon var 14 år när hon prostituerade sig genom bordellmamman Doris Hopps call girl-verksamhet på 70-talet och hon har själv uttalat att filmen är en väldigt realistisk bild av hennes upplevelser. Hon tillägger dock att verkligheten var ännu värre än vad filmen visar – att den endast skrapar på ytan av hennes dåvarande värld.

secondColumnHon har – trots upprepade försök och utredningar, aldrig fått upprättelse för det Doris Hopp drog in henne i som 14-åring. Få högt uppsatta vågar än idag ställa sig på hennes sida i händelserna. Hon har gång på gång betraktats som för ung för att tas på allvar i utredningen.

Detta trots att hon och de andra då minderåriga flickorna är det farligaste krutet i utredningen. Minderårig. Intagen på ungdomsanstalt. Statseliten som påstådda kunder vid upprepade tillfällen. Bekräftat av en drös människor – inklusive de utredare som arbetade hårdast med att ta reda på sanningen.

Allvarligt? Nej, inte tillräckligt tydligen.

Eva Bengtsson påstår också själv att hon haft Olof Palme som kund – något som hon insåg först efteråt när hon såg honom på TV genom de aktuella valkampanjerna, i samma veva som bordellhärvan halvhjärtat nystades upp.

Hennes slutsats kan vara fel och hennes vittnesmål blev aldrig taget som så pass ”seriöst” att någon kunde bevisa det eventuella brottet tydligare än så, även om det enligt henne fanns utredare som slog i bordet och röt att hon skulle passa sig jävligt noga vad hon sade när hon började tala om Palme.

4

Kanske var det så att utredare var rädda för att skriva under papper som pekade ut statsministern just eftersom det kunde äventyra deras arbetsheder. Men det kunde också vara så att de inofficiella vittnesmålen rörde vid något som – ve och fasa, kunde vara sant och att poliser blivit beordrade uppifrån att inte gå vidare ifall ytterligare politiska nyckelpersoner såsom statsministern nämns. Det sistnämnda har bekräftats från poliskällor.

Justitiemord skall av politiker undvikas till varje pris och det finns alltid människor som arbetar för att det ska undvikas – oavsett vad som är sanningen. Det har vi i veckorna sett prov på även i andra politiska sammanhang (Sverigedemokraterna).

Mårten Palmes anledning till att filmen anmäls bygger på att filmen skildrar en Palme-lik person köpa sex av en minderårig. Något han – och i stort sett alla andra pressmänniskor jag hört i frågan, påstår saknar någon som helst grund.

Mårten Palme och övriga utgår då uppenbarligen ifrån att Eva Bengtssons ord – den minderåriga flickans ord, inte är relevant idag och aldrig har varit relevant i fallet. Vi kan tala till en död statsministers fördel, men vi kan inte försvara en av samhällets verkliga offer – inte då, inte nu.

2

På grund av utredningens rökridåer får vi aldrig veta säkert hur det låg till med Palme och många av de andra misstänkta statsmännen, men filmen lyfter åtminstone upp frågan för oss att reflektera kring, istället för att endast behandla den som ”något vi inte talar om”.

När media ifrågasätter filmens skildrande av verkligheten så glöms det bort att filmen, genom karaktären Iris, skildrar Eva Bengtssons upplevelser av vad som hände – precis som kreatörer inom filmmediet så ofta brukar skildra.

Upplevelser av verkligheten alltså, men aldrig verkligheten.

Även i filmen skildras statsministerkopplingen i den omtalade sexköparscenen väldigt vagt och utan något tydligt ansikte. Bilden fokuserar på Iris synvinkel, med mannen i rummet oskarp och fåordig. Skildringen i filmen är lika vag som Eva Bengtssons egna ord kring händelsen. En mycket ”viktig” man med status, men inget uppenbart ansikte.

7

Jag tycker inte att Marietta von Hausswolff von Baumgarten och Mikael Marcimain har gjort något fel i deras skildrande. De ger publiken en chans att dra samma koppling som Eva/Iris och se det genom hennes ögon. Inga namn nämnda, bara tolkningar.

Varför påstår jag då i mitt inlägg rubrik att filmskaparna bakom filmen Call Girl inte är fega? De kunde ju redan från första början ha sagt att de kontroversiella ”Palme-scenerna” bygger på Eva Bengtssons egna, påstådda upplevelser från verkligheten.

Jo, jag anser att de skyddar Eva Bengtsson i denna uppståndelse eftersom hon redan har blivit trampad på och utsedd till lögnerska genom hela hennes liv ända sedan de påstådda händelserna först nämndes. Hon har aldrig fått någon upprättelse trots ett flertal försök och att ställa henne i centrum för en anmälan mot hennes påståenden skulle vara som att sätta henne i samma hopplösa situation igen. Ensam mot familjen Palme och hela mediesverige och redo för en rättegång hon återigen är dömd att förlora.

Mikael Marcimain och Marietta von Hausswolff von Baumgarten tiger för att undvara Eva Bengtsson detta och för det är dom nobla och får min respekt.

Vissa tycker att filmskaparna är fega som inte nämner statsministern vid namn i filmen, om de nu ändå ska antyda honom i karaktären.

Call Girl 4

Skulle statsministern i filmen gå under namnet ”Olof Palme” så ska minst lika mycket justitieministern i filmen heta Lennart Geijer, rikspolischefen i filmen heta Carl Persson, konkurrerande partiledaren heta Thorbjörn Fälldin, chefen för spaningsroteln skulle heta Kurt Nyblom, chefsåklagaren heta Eric Östberg, kriminalinspektören och utredaren som är närmast lösningen skulle heta Ove Sjöstrand, hans utredande medhjälpare ska heta Morgan Svensson, och inte minst – flickhuvudrollen i filmen ska då heta Eva Bengtsson!

Varför är det ingen som påpekar förtal kring dessa människor, när dom används i filmen precis lika mycket och ännu mer än vad statsministern gör?? Vi bryr oss i ärlighetens namn inte om ifall dessa människor skildras på fel sätt för vi har inte bildat oss någon uppfattning om vad som skulle vara ”rätt” bild och de flesta orkar inte ens försöka.

Eva Bengtssons upplevelser är skrämmande, schockerande och viktiga att föra fram, men media låser sig – nu som på 70-talet, vid utpekanden mot Palme. Call Girl är så betydligt mycket mer än bara det enkelriktade diskussionsstoff den blivit i media de senaste veckorna. Många mäktiga personer har klarat sig alltför lindrigt undan i verkligheten.

Media har kommit att handla enbart om en av dem, så ännu en gång slipper männen med makten undan och Eva Bengtsson glöms bort. Världen är inte så värst annorlunda i sinne som vi vill få det till att tro…

Call Girl 28

Jag rekommenderar alla att läsa Janne Mattssons, Deanne Rauschers och Gösta Elmquists bok Bordellhärvan: Makten, Männen, Mörkläggningen (2004, 2012).

Boken som genom en massiv mängd intervjuer, utredningsmaterial och decennier av arbete dokumenterar det som aldrig riktigt fick komma upp till ytan när händelserna först var aktuella.

Händelserna i filmen baseras till största del på på dessa journalister och författares dokumentationer och i princip alla händelser i filmen känns ordagrant igen från denna boks uppgifter.

Att det fortfarande finns personer som är oense kring vad som ska tas på allvar och inte är uppenbart. Två sidor av händelserna länkar jag till här under.

Olof Palme var aldrig kund hos Doris Hopp

…Leif GW Perssons krönika om Palme-anklagelserna och den bordellhärva som han personligen spelade en nyckelroll i genom ”Geijer-affärens” uppdagande. Han bekräftade anonymt det PM som presenterade en lista av högt uppsatta som skulle vara utpekade som kunder hos Doris Hopps ”call girls” – säkerhetsrisker i det politiska toppskiktet och högst inblandade i själva utredningen.

Ett PM som före detta stasminister Olof Palme själv fick av rikspolischefen Carl Persson.

En lista som därefter publicerades i DN genom journalisten Peter Bratt (känd från avslöjandet av IB-affären). Listan togs dock tillbaka dagen efter, sedan Olof Palme i Riksdagen själv har tillbakavisat listan som ren lögn. DN fick böta och ursäkta sig med svansen mellan benen för deras ”falska avslöjande”.

Säga vad man vill om Olof Palmes briljans och godhet, men lögnaren i det här fallet var Olof Palme själv och det spelade oerhört stor roll i att bordellhärvan aldrig togs på det allvar den förtjänade.

1

Här länkar jag också till Deanne Rauschers och Gösta Elmqvists (två av författarna bakom nämnda bok Bordellhärvan: Makten, Männen, Mörkläggningen) läsvärda artikel på Newsmill, där de ifrågasätter Leif GW Perssons tyngd i Palme-frågan och hela utredningen:

”GW hindrar att sanningen om bordellhärvan kommer fram”

Avslutningsvis länkar jag till den briljanta radiodokumentären Bordellhärvan av P3 Dokumentär, som är en och en halv timmes nagelbitande och underhållande lyssning kring händelserna. Den funkar även som ett högst rekommenderat komplement till själva filmen Call Girl – oavsett om du ska se, eller redan har sett, filmen.

Bordellhärvan (P3 Dokumentär)

Mycket trevlig lyssning! Och har du inte sett Call Girl ännu på bio så gör det! Det är en strålande, välgjord film högt över svensk films vanliga standard. Ett tyckande jag verkar dela med Leif GW Persson dessutom.

Call Girl (2012)

Genre: Politisk thriller, Samhällsdrama
Regi: Mikael Marcimain
Manus: Marietta von Hausswolff von Baumgarten
Längd: 140 min
Skådespelare: Sofia Karemyr, Simon J Berger, Josefin Asplund, Pernilla August, Anders Beckman, Sven Nordin, David Dencik, Hanna Ullerstam, Sverrir Gudnason, Ruth Vega Fernandez, Magnus Krepper, Jade Viljamaa, Julia Lindblom, Eddie Hultén, Jennie Silverhjelm

Stockholm, sent 70-tal. Det perfekta samhället. Politisk neutralitet och kärnkraft marscherar hand i hand med kvinnlig frigörelse och sexuell revolution.

Bara ett stenkast från regeringsbyggnader och ungdomshem ligger den förföriska och smutsiga världen av sexklubbar, stripshower, diskotek och lägenheter för intima möten. Den unga Iris blir rekryterad från samhällets bottenskikt till en hänsynslös värld där de med makt tar vad de vill ha.

Jag blev verkligen drabbad av Stockholm Filmfestivals sverigepremiär av Mikael Marcimains och Marietta von Hausswolff von Baumgartens politiska thriller. Det har för mig varit årets näst mest efterlängtade film och jag är sedan tidigare totalt frälst i Marcimains tv-mästerverk – miniserierna Lasermannen (2005) och Upp Till Kamp (2007).

Liksom i dessa så har Marcimain och hans eminenta filmteam lyckats fånga en überrealistisk tidsskildring. Call Girl utspelar sig i det stockholmska 70-talet.

Det senapsgula och polaroidbleka dammet lyser på minsta gatsten. De trånga jeansen, skrikande sminket och lagda friyrerna blandas med kartongkantiga volvobilar, blomgranna gardiner och cigarettrök var än kameran vänder blicken – till och med i de trånga stadslägenheterna.

Marcimains vilja att lägga stor vikt vid tidskänslan så kärleksfullt gör honom värd internationella priser just därför till att börja med, för inte ens i hela världens konkurrens kan jag komma på någon som gör det bättre än honom och hans filmteam. Filmen är i princip en 70-talsfilm rent utseendemässigt, tempomässigt och innehållsmässigt. En jävligt bra 70-talsfilm.

Tomas Alfredsons internationella debut, Tinker, Tailor, Soldier, Spy från förra året dyker också upp i bakhuvudet vad gäller tidskänslan i miljöer och människor – en film som Call Girls fotograf, Hoyte Van Hoytema, också fotade.

Hoytema ligger även bakom Marcimains tidigare framgångar som också satt honom på den svenska kartan. Dessutom har han förärat sig en internationell karriär tack vare bland annat Låt Den Rätte Komma In (2008) och The Fighter (2010) före nämnda Tinker Tailor…

I Call Girl rör han sig med sina karaktäristiska drag av autencitet blandat med iakttagande, tålmodig fantasi – ofta med lite avstånd till händelserna.

Filmen är modig för att vara svensk då det inte är någon liten historia med endast ett par karaktärer som skildras. Call Girl är istället en präktig ensemblefilm som följer politiker, polisen, ett litet ungdomsboende för hemlösa och bordellverksamheten.

Manusförfattare Marietta von Hausswolff von Baumgarten har valt att stabilisera alla dessa plattformar med ”huvudpjäser”. Inom politiken har vi den alltid lika utomordentlige David Dencik (Lasermannen, Tinker Tailor Soldier Spy, A Royal Affair), i rollen som partisekreteraren till filmens omtalade statsminister.

Han är givetvis inte lika framträdande som hans roll i Lasermannen för sju år sedan, men till och med en idiot ser att han gör precis allt i sina roller så pass att till och med en svettfläck skulle bli svår att ta ögonen ifrån om den spelades av David Dencik. Jag ber om ursäkt för den komplimangen.

Inom polisen ser vi Simon J. Berger som den idealistiske, grävande polisen John.

Berger hyllades senast för Jonas Gardells miniserie Torka Aldrig Tårar Utan Handskar (2012) och gör här ytterligare en väl utförd rollprestation. Han syntes inte minst även i Mikael Marcimains och Peter Birros senaste samhällsminiserie Upp Till Kamp (2007), i en liknande, bärande roll.

Simon J. Berger har alltid något vänligt över sig i de karaktärer han spelar, och även om de flesta påminner om varandra så känns han alltid väldigt trygg. Så även här. Uppenbarligen har han blivit en gullegris bland den unga publiken så hans framtidsutsikter är ju fortsatt goda inom mediet, alldeles oavsett om han gärna castas som ung, snäll men med huvudet högt eller inte.

Inom ungdomsboendet är det framför allt två tjejkaraktärer – Iris och Sonja, som filmen följer.

De två tjejerna är bägge nykomlingar, spelade av Sofia Karemyr och Josefin Asplund.  Mikael Marcimain ville ha två helt okända ansikten så att de inte kunde placeras i något annat klassiskt än den anonyma tillvaro de lever i genom karaktärerna i filmen. Bägge imponerar då de – och framför allt Karemyr, får ta störst plats av alla i filmen.

Hon spelar väldigt tystlåten och det är ibland svårt att veta ifall karaktärens attityd kommer från en ensamvargs självsäkerhet eller bara osäkerhet. Ibland talar hon som om hon är drogad och om det är meningen så gör hon det riktig bra. Hon fyller definitivt skorna i filmens mest krävande roll och i karaktären Iris vilsenhet är igenkänningsfaktorn hög.

En trevlig stjärna i kanten på ungdomshemmet är också den unga killen som är en av de två ansvariga för hemmet, spelad av mycket begåvade Sverrir Gudnason (Fröken Sverige, Upp Till Kamp, Wallander). Han går knappt att känna igen jämfört med den frispråkiga ungdomsrebellen han spelade i Upp Till Kamp.

Utseendemässigt går han faktiskt knappt att känna igen alls, med sitt rödhåriga affrofluff. Hans roll är relativt liten, men han sätter ändå avtryck som en av de extremt mjuka och vänliga omhändertagarna på det minst sagt vänsterskimrande ungdomshemmet.

Inom bordellverksamheten har vid dock filmens stora stjärna, då Pernilla August (Fanny & Alexander, Den Goda Viljan, Enskilda Samtal) gör en skådespelarprestation som slår knockout på den svenska filmscenen.

Hon spelar ”bordellmamman” Dagmar Glans – en fiktiv version av Doris Hopp, som var verklighetens bordelldrottning i Sverige på 70-talet. August växlar den opålitlige karaktärens olika personlighetsmasker som om det vore bytet mellan hennes mest ingångna skor.

Hennes självsäkra 70-talstugg är så underhållande. Bordellmannans sociala spel för att kontrollera marionettrådarna på hennes klienter är lika fascinerande att se både karaktärsmässigt som skådespelarmässigt och Pernilla August eliminerar all konkurrens om att få ytterligare en guldbagge.

Norske Sven Nordin (Röd Snö, En Fiende Att Dö För) som Dagmar Glans närmaste partner gör en klockren insats som slemmig gubbe för övrigt, med polisonger och svettlockig lugg.

Även Paris-etablerade Ruth Vega Fernandez gör en kanoninsats! Hon syntes även hon i Upp Till Kamp och är även ganska frekvent en biroll i de aktuella Johan Falk-filmerna sedan tre år tillbaka.

I Call Girl spelar hon Dagmar Glans kanske mest erfarna och exklusiva ”call girl” och även den kvinna som samarbetar närmast för att få verksamheten att gå ihop. Hon klär sig i pråliga, eleganta klänningar och pälsrockar, men i hennes ansikte blottas ständigt vemod och sorg likt ett sprucket ansikte på en skinande porslinsdocka.

Hon gör absolut en av filmens mest intressanta karaktärer och jag önskar med blandade känslor att hon skulle varit med ännu mer i handlingen, men just det faktum att hon medvetet seglar iväg lite avsides gör att karaktärens sorg förtärks ännu mer.

Har då filmen några brister alls?

Den saknar enligt mig ett starkare, tydligare skildrande av motivationen till varför de två hemlösa flickorna vill sluta med sina call girl-tjänster. Så mycket energi läggs på att till en början visa hur de fascineras av Dagmar Glans verksamhet och lockas till den, medan betydligt mindre energi läggs på att förklara varför de egentligen tappar smak för de inkomstbringande men skumma call girl-tjänsterna.

Jag – och många i publiken med mig, kan ju på egen hand dra slutsatser att flickorna känner sig mer och mer kränkta och att lockelsen till den exotiska call girl-lyxen börjar avta, men filmens största – och ändå endast marginella svaghet, är att filmskaparna tar för givet att alla ska fylla i den problematiken slentrianmässigt.

Viktigt att nämna är också att karaktären ”Iris” baserats noggrant på verklighetens Eva Bengtsson. Hon var 14 år när hon prostituerade sig genom bordellmamman Doris Hopps call girl-verksamhet på 70-talet.

Hon har själv uttalat att filmen är en väldigt realistisk bild av hennes upplevelser. Hon har dock förtydligat att verkligheten var ännu värre än vad filmen visar – att den endast skrapar på ytan av hennes dåvarande värld som prostituerad i Sverige.

Eva Bengtson har – trots upprepade försök och utredningar, aldrig fått upprättelse för det Doris Hopp drog in henne i som 14-åring under 70-talet. Få högt uppsatta vågar än idag ställa sig på hennes sida i händelserna. Hon har gång på gång betraktats som för ung för att tas på allvar i utredningen, trots att hon och de andra då minderåriga flickorna är själva nyckeln i densamma.

Filmen är fylld till både bredd och kant med fascinerande karaktärer och skådespelare. Den fantastiska synthfilmmusiken av Mattias Bärjed från bandet The Soundtrack Of Our Lives får inte glömmas bort, för den utkräver en guldbagge den med! Antagligen det bästa inom svensk filmmusik jag hört sedan Björn Isfälts (En Kärlekshistoria, Bröderna Lejonhjärta, Resan till Melonia) dagar – och det säger en del.

Det är ett brett soundtrack med distinkta basmelodier och pop blandat med rökigt jammande och tål att lyssna på många gånger även som eget verk. Det är nästan lika omfattande som själva filmen i sig. Finns bland annat att lyssna i sin helhet på Spotify (liksom Bärjeds filmmusik för Upp Till Kamp)!

Långfilmer av liknande slag utanför tv-rutan är svåra att finna i svensk filmhistoria – den bästa jag kan komma på är Fanny & Alexander (1982), men då gick den ändå som miniserie också.

Jag vill dock inte släppa faktumet hur fantastiskt snygg den här filmen är! Hoyte van Hoytema förvandlar allt han riktar sin kamera på till guld och fotot i Call girl är precis lika bra som det bästa han gjort. En snyggare, mer internationellt glimrande svensk film har jag knappt aldrig sett.

Det karaktäristiska, smutsiga och glammiga och Pernilla August praktdemonstration står lite framför själva dramat, men allting slår det mesta vi brukar se inom svensk film. Att en politisk thriller görs i Sverige är bara det ett framsteg och att det sedan görs med sådan genomtänkt finess kräver sitt stora erkännande.

En av svensk films stora triumfer på det nya milleniet och dessa räknar jag i princip på fem fingrar. Mikael Marcimain visar att han inte gör Sveriges i särklass bästa tv-draman utan även har en viktig position i att höja standarden på svensk film!

Imorgon kommer ett inlägg där jag enbart reflekterar kring Palme-debatten som filmen fått tampats med de senaste veckorna, kant i kant med hyllningarna.