Intervju: Skaparna bakom nya filmen Losers om utmaningen att göra långfilm tillsammans

Borlängefilmskaparna Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic (bägge 42 år) har tillsammans skrivit, regisserat, fotat och producerat långfilmen Losers, som efter totalt 4 år av inspelning, postproduktion och en lång jakt på stöd och distribution nu äntligen haft premiär på svenska biografer runt om i landet.

Filmen spelades in med en låg budget som uppgår till nästan 1 fjuttig procent av vad en vanlig, svensk långfilm kostar och skådespelarensemblen består nästan uteslutande av nybörjare.

I filmen följer vi en anställd kvinna på Arbetsförmedlingen i det lilla samhället Borlänge i början av 90-talet, som i ett försök att motivera en grupp arbetslösa ungdomar går med på att låta den enda flitiga i gruppen anordna en skogshajk. Väl ute i skogen börja saker gå över styr och gruppens personligheter börjar ge sig till känna.

Här kan du läsa min recension av filmen.

Eftersom jag själv är dalmas och Borlängebo känner jag både ett intresse och ett ansvar att uppmärksamma deras hårda arbete inom filmskapandet. Därför har jag gått till botten (eller nåt åt det hållet) med deras projekt genom en intervju med dem bägge…

…

Ni har samarbetat och känt varandra redan före ni gjorde den här filmen om jag har förstått det rätt?

Mattias: Ja, vi blev kompisar i ettan på gymnasiet på Hagaskolan (i Borlänge) men det är här första gången som vi jobbar ihop. Om man inte räknar på restaurang i New York.

Ni började ert yrkesmässiga samarbete på restaurang i New York alltså? Hur långt tillbaka i tiden är det?

Markus: 1997. Vi var på resande fot och bodde i en billig lägenhet på Manhattan i några månader.

Arbetar ni annars inom den så kallade filmbranschen på något vis vardera, utöver filmen ni gjort?

Markus: Jag jobbade inte i filmbranschen, men i bildbranschen och ”mediabranschen”.

Mattias: Ja, jag har ju varit där sen 2005 då jag bytte bransch från IT/Internet och började jobba med film. Började på Garagefilm och var sen på SF innan jag startade Inland, 2010 (Inland Film).

När kom intresset för film och filmskapande in i era liv?

Mattias: Tony – min bästa kompis på åttiotalet, hade en farsa som ägde en videobutik, så han och jag såg allt som fanns i butiken.

Markus: Jag har alltid älskat film. Försökte göra en stop-motion-film med morsans Super 8 när jag var 6 år… Gick inget vidare. Som medlem av ”videovåldsgenerationen” så har ju alltid film varit en del av ens liv.

Mattias: Det kom ju mycket intressant och bra film då som man blev såld på. Pulp Fiction, Terminator 2 och så vidare.

Markus: Man Bites Dog.

Mattias: Just det. klassiker.

Pratade ni om att göra film tillsammans redan under gymnasietiden?

Mattias: Nej, det var mer att vi kollade på film ihop och snackade om film – inte att göra det. Det fanns liksom inte det perspektivet, att det skulle vara möjligt.

I och med att jag är yngre är det givetvis lättare att se filmskapande som något möjligt tack vare den tekniska utvecklingen med digitalkameror och liknande. Hur stort var steget för er att faktiskt skapa en långfilm, med tanke på era bakgrunder? Från bildbranschen och producerande av film?

Markus: Det var den digitala utvecklingen som öppnade dörren för oss. Som fotograf hade jag plötsligt utrustning som kunde leverera tillräckligt bra material för att arbeta med på ett seriöst sätt. Det var dessutom billigare än det någonsin varit tidigare att filma. Det gäller alltså själva filmandet – inte postproduktion.

Mattias: Sen har ju jag som producent koll på alla faser och roller i filmskapandet vilket ju underlättar , även om jag inte tidigare utfört dom kreativt, Alltså skrivit och regisserat förut.

Ni skrev bägge manuset till Losers?

Markus: Japp.

Kan ni uppskatta hur lätt eller svårt det var att faktiskt genomföra en långfilm som Losers jämfört med hur ni såg på projektet i begynnelsen av det?

Mattias: Oj, bra fråga… Vi visste ju att det skulle bli svårt och ta tid, eftersom strategin var att finansiera under arbetets gång. Alltså, vi hade ju pengar för att spela in men inte för att efterbearbeta.

Markus: Losers innehöll mycket mer motgångar men också betydligt mycket mer framgång än vi hade trott.

Ja, det här är som jag förstått det en film som utan underdrift kan kallas ”lågbudget”, om man ser till den faktiska budgeten. Hur mycket kostade den att producera på inspelningsstadiet, för att beskriva för någon som inte har koll på den ekonomiska sidan i filmproduktion?

Mattias: Vi hade 110 000 kr i inspelningsbudget. Alltså fram till själva postproduktionen. Vid det laget brukar man ju ha spenderat merparten av en films budget. Typ 75 procent av den.

Det är betydligt mindre än kostnaden för en standardfilm i Sverige?

Mattias: En snittbudget på en långfilm i Sverige är i dag 23 miljoner. För vår del så ligger ju den största kostnaden för efterarbetet. Så relationen är omvänd.

Vad är det man satsar pengar på i post-produktionen? Är det den faktiska redigeringen av det inspelade materialet eller är det marknadsföring och dylikt?

Mattias: Nej, vi menar klippning som är tidskrävande, sen färgläggning, ljudläggning och ljudmix. Och så score och musik. Vi levererar ju en färdig film till en distributör som sen ansvarar för marknadsföring och distribution. Så om man kollar vad en svensk långfilm i snitt lägger fram till avslutade inspelning… så hade vi mindre än 1 procent av detta. Vänta, stämmer det verkligen?

Markus: Jo, det stämmer.

Det är minst sagt en kontrast som säger ganska mycket om pengarna i filmbranschen även för en utomstående publik som bara får se resultatet av filmskapande.
Jonas Jonasson från popbandet/innovationsorkestern Bob Hund gjorde filmmusiken till Losers. Hur fick ni med honom på banan?

Markus: Vi gillar Bob Hund och tyckte att de skulle passa perfekt för att musiksätta det tidiga 90-talet. Maria Blom (som gjort filmerna Masjävlar, Nina Frisk och Hallåhallå) tipsade oss om att Jonas hade gjort teatermusik tillsammans med henne. Vi kontaktade Jonas, han fick se en ”rough cut” och gillade vad han såg.

Filmen Losers utspelas precis som ni antydde i början av 90-talet – i Borlänge. Vad har platsen Borlänge och tiden för betydelse för handlingen?

Mattias: Filmen kunde ju utspela sig var som helst egentligen, men den betyder ju något för oss så det blev naturligt att förlägga den i vår hemtrakt.

Markus: Och tiden – det tidiga 90-talet, var en brytpunkt i det svenska samhället anser vi. Det var en ekonomisk kris och vi såg hur samhällsklimatet blev mer individinriktat än tidigare – då det var mer kollektivet som räknades.

Losers tar i stort sett avstamp i en arbetsförmedling även om själva handlingen dock utspelas mer precist i skogsmiljö utanför Borlänge och inte i samhället eller den så kallade ”civilisationen”. Tankarna förde mig inte helt oväntat till berättelser som Flugornas Herre och Stand By Me vad gäller det mörka, sociala ungdomstemat i skogsmiljö, men även 80-talsskolfilmen The Breakfast Club med tanke på att det ändå finns en hel del charm och humor kring just uppluckrandet av karaktärernas sociala roller inför varandras ögon. Var dom några berättelser som inspirerade formandet av er film eller finns det andra berättelser ni influerats av?

Mattias: Ja, Breakfast Club var faktiskt en referens vi pratade om, en av mina stora uppväxtfilmer. Sedan såklart Deliverance och andra resor mot mörker. Vi pratade om att försöka göra en rulle som var både lite rolig och hade ett visst mörker.

Markus: Bildmässigt ville vi ha en realistisk, dokumentär stil. Dialogmässigt var vi inspirerade av brittisk diskbänksrealism.

Hur resonerade ni kring fördelningen mellan den mörka respektive den lättsamma tonen i berättelsen? Var det ena en reaktion av det andra, eller var det alltså balansen ni ville åt från första början?

Mattias: Nej, det var en balans vi eftersträvade.

Ni lekte aldrig med tanken på att gå ”all-in” åt det ena – det mörka, eller andra – det lättsamma, hållet? Göra det till ren skräck eller romantisk komedi?

Mattias: Nej, syftet var alltid att mixa eftersom det görs så sällan. I Sverige i alla fall.

Det är sant. I Sverige jobbar vi alltför ofta med renodlade genres eller helt utanför genrefilmens mall.

Mattias: Ja, sant.

Ett utropstecken för mig i Losers var den breda skådespelarensemblen. Angående skådisarna i filmen, som nästan uteslutande är amatörer (alltså inte utbildade eller meriterade); hur var det att jobba med dem, jämfört med så kallade ”professionella” skådisar?

Markus: Det var roligt först och främst. Alla var väldigt ambitiösa och gick in i sina roller på ett fantastiskt sätt.

Mattias: Det är ju rätt vanligt med amatörer ändå. Se Äta Sova Dö, Play och så vidare.

Markus: Vi jobbade mycket med att hitta rätt person till rätt roll under castingen, och i efterhand kan vi se att vi lyckades väldigt bra där.

Mattias: Ja, vi bodde ju ihop under inspelningen vilket underlättade. De levde i rollen under ett par veckor och hjälpte varandra att öva på kvällar och mellan tagningarna.

Jag kände själv att leveransen av dialog hos samtliga skådespelare var uppfriskande fri och genuin, utan det för svenska filmer så ofta förekommande skrivna, spända och ”agerade” ordet. Jobbade ni mycket med improvisation eller vad är ert recept på avslappnat agerande?

Mattias: Nej, all dialog är skriven och de fick hålla sig strikt till detta, så inget är improviserat alls. Det är en kombination av regi och knep vi tog till på inspelningsplats.

I så fall är det ett ännu mer imponerande skådespel.

Mattias: Ja, ungdomarna och Isabelle (von Saenger, som medverkat i Prinsessa, Solsidan m.m.) är ju väldigt duktiga.

Jag måste bara fråga… När jag såg filmen på Stockholm Film Festival i höstas, så kom jag på mig själv med att – precis som stora delar av publiken, skratta åt karaktärernas dalmål som i sig blev ett komiskt uttryck. Det trots att jag själv är dalmas och formad i Borlänge? Är det ren ovana över att höra daladialekten på film som gör det till något komiskt – även för dalfolk??

Mattias: Haha… det är ju en härlig dialekt.

Markus: Man blir på gott humör av dalmål.

Jag har märkt att den kan ha den påverkan på människor så ni är nog inne på rätt spår. Vad har ni för tips att ge till personer där ute i landet som har en historia att berätta, som vill göra film eller långfilm av den, men känner att dom hindras av klassiska hinder som att dom inte har råd eller utrustning nog?

Mattias: Att göra filmen och inte låta sig hindras såklart. Idag har ju till och med mobiltelefoner HD-inspelning.

Har ni planer på att göra något mer tillsammans i filmväg snart?

Mattias: Ja, men inte inget vi vill berätta om än!

Vad skulle ni vilja pröva att göra som ni ännu inte gjort, kreativt? Vad som helst!

Mattias: Vi vill göra nästa film med lite högre budget. Det är drömmen.

Då önskar jag er lycka till med framtiden!

Filmåret 2012: Årets Svenska diskbänksrealism award

Årets Svenska diskbänksrealism award – till ”tydligaste svenska filmtrend”, går till…

Den stora kvalitetsbredden inom svensk film år 2012!

Svensk film brukar bjuda på en eller ett par riktigt intressanta filmer som förtjänar guld och större uppmärksamhet. Ibland kommer det en Lilja 4-ever, en Darling eller en De Ofrivilliga att bli kär i och stolt över som svensk. 2012 har svensk film malt på med det ena utropstecknet vad gäller intressant nytänk inom ett – rent kommersiellt, grått svenskt film (och TV-drame)-sverige.

Searching for Sugar Man, För Dig Naken, Avalon, The Cubaton Story, 30 Grader i Februari, Snabba Cash II, Palme, Dom Över Död Man, Katinkas Kalas, Våga Minnas, Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, Pojktanten, Bitchkram, Äta Sova Dö, Blondie, Bekas, Hassel: Privatspanarna och Call Girl. Smaka på dessa filmer ett tag och väg innehållet på kvalitetsvåg. De har alla den delikata visningsårgången 2012.

Förra året hade jag Play, Apflickorna och Jägarna 2 som riktigt bra, svenska filmer. Hade dom kommit i år hade dom riskerat att försvinna i mängden och det är ett jävligt gott betyg för svensk film och hur pass mycket uppmärksamhet även alla dessa mindre, svenska filmer har fått! Nu kan det förhoppningsvis bara bli ännu bättre vad gäller mindre, utmanande och intressanta svenska filmer.

Filmer bortom Solsidan, Hamilton, En Gång i Phuket, Kvarteret Skatan Reser Till Laholm, Hypnotisören, Nobels Testamente, Cockpit, Mammas Pojkar, Sean Banan inuti Seanafrika och Sune i Grekland. För svensk film är betydligt bättre än så.

Tema omstart: Svensk film efter Bergman

Årets sista filmspanartema är ”Omstart” – ett mycket aktuellt tema. Året går mot sitt slut och det är dags att börja om på ny kula, om det så handlar om livsavgörande förändringar eller bara att hänga upp den nya årskalendern och fortsätta harva på den åker vi motiverat våra liv åt att skörda.

Personligen tänkte jag fly bort från mitt personliga liv för att istället berätta lite om resultatet av en större, mer långtgående omstart som drabbat svensk film de senaste decennierna. Jag talar om tomrummet efter Ingmar Bergmans filmskapande som svensk film har fått bearbeta vare sig vi vill det eller inte.

För 30 år sedan – 1982, gjorde Sveriges störste och en av världens mest framgångsrika filmskapare någonsin sin sista film, avsedd för biografer. Produktionen hette Fanny & Alexander och var Ingmar Bergmans farväl till filmmediet efter en karriär som dessförinnan utmynnat i ikoniska klassiker som Det Sjunde Inseglet (1956), Smultronstället (1957), Såsom i en Spegel (1960), Nattvardsgästerna (1963), Persona (1966), Viskningar och Rop (1973) och Höstsonaten (1977) – för att nämna några.

Nästa år är det också 10 år sedan Ingmar Bergman pensionerade sig från registolen för gott, i och med hans farväl med TV-produktionen Saraband (2003). Dessutom är det i år fem år sedan han lämnade jordelivet för gott då han avled, 89 år gammal, 2007.

Ingmar Bergmans ande vakar dock över filmvärlden på många sätt och i högsta grad. Avtrycket han satt på svensk film är så omfattande att det är svårt att ta in. Svensk film definieras utomlands av Bergman och hans påverkan på svensk film har varit så stor att blotta nämnandet av hans namn i ett annat filmsammanhang än hans eget kan orsaka både gåshud och avsky hos det svenska folket.

Att förknippas med hans demonregi, hans nakna berättande, hans uppgörelser med religionen, hans rädsla för döden och hans omtalade ångest kan både ses som en jättetung komplimang och en jättetung sten – allt beroende på ens inställning till karln’.

Tomrummet efter Bergman inom svensk film går inte att fylla av alldeles för många anledningar. Han var en auteur – en enväldig demonregissör, med en produktionsflitighet som få och med det svenska dramatiserandet i ett auktoritärt järngrepp. Skor som är omöjliga och på många sätt ogynnande att fylla. Kvaliteten på svensk film ses med helt andra ögon utomlands på grund av hans legendariska avtryck, men vi svenskar försöker själva många gånger göra vårt bästa för att tvätta bort den bergmanska svärtan och fylla hans tomrum med egna, personliga skildringar.

Trots att jag inte längre tycker att det alls är särskilt modigt att distansera sig till Bergman utan mest andas halvhjärtat janteställningstagande, så är det ändå ett ganska sunt ställningstagande för att ta svensk film vidare efter en så pass tung epok som Bergman-epoken ofrånkomligen är. För att starta om och utforska ny mark krävs det att man vänder blicken framåt och lämnar bagaget bakom sig.

Därför vill jag fokusera lite på de svenska filmskapare som tillsammans gett svensk film nya sidor efter Bergmans avsked, som kommit fram ur hans aska med deras alldeles egna, personliga stil. Filmskapare som skriver och regisserar sina filmer själva och som har auteuriska drag. Filmskapare som sätter internationella avtryck och som gjort minst tre omtalade långfilmer, värdiga att axla Bergmans börda med egna krafter.

5. Jesper Ganslandt
Aktiv sedan 2006.

Han slog igenom med debutfilmen Farväl Falkenberg (2006), som är en originellt skildrad film om ångesten över att falla in i det meningslösa vuxenlivet. Han följde upp denna suveräna poesifilm med Apan (2009), där han istället skildrade en pappa som efter en dålig dag på jobbet börjar ana att något allvarligt har hänt hans familj och han tvingas ta reda på mer och mer, i takt med att ”elefanten i rummet” blir större och större.

I år kom hans tredje film – Blondie (2012) som jag inte har sett ännu, men som har fått ganska blandad kritik. Den handlar om tre väldigt olika systrar som efter en lång tids frånvaro och tre skilda liv återvänder hem till sin mor på landet då hon arrangerar en stor födelsedagsfest.

Hans tre långfilmer är alla ganska olika varandra, men samtidigt handlar all i någon mån om rotandet i familjefenomenet. Ganslandt hyser stor förkärlek för en starka, visuella drag och att spela in på med en väldigt genuin verklighetskänsla fast med ett stilistiskt filter över.

I den senaste filmen går det dessutom enkelt att dra paralleller till just Ingmar Bergman i upplägget och faktum är att Ganslandt kämpade för att få filmatisera den halvfiktiva romanen Regissören (av Alexander Ahndoril), som bygger på sekvenser ur Ingmar Bergmans liv. Den filmen blåstes dock av trots att manuset var klart.

Jag är dock spänd på vad Ganslandt kommer hitta på i framtiden, för det känns som om han tar väldigt medvetna, konstnärliga beslut när han gör sina filmer och det är något som behövs i svensk film.

4. Jan Troell
Aktiv sedan 1960.

Egentligen samtida med Ingmar Bergman, Bo Widerberg, Mai Zetterling och de andra svenska filmskapargiganterna från 90-talet, men Jan Troell måste finnas med då han, till skillnad från sina äldre kollegor både har överlevt och fortsatt göra fantastiska filmer med en inspiration som motsvarar en sprudlande, ung upptäcktsresandes sinne. Imponerande av en man som idag är nästan 82 år gammal!

Sedan 80-talets början har han följt upp klassiker som Här Har Du Ditt Liv (1966) Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972) med den experimentiella, poetiska dokumentären Sagolandet (1988), den drömskt vackra och brutala mördarskildringen Il Capitano (1991) och det rörande porträttet Maria Larssons Eviga Ögonblick (2008), framför allt.

Inte nog med att han författar och regisserar sina filmer så är han framför allt en mästare på foto och att fånga det visuella i berättelser. Alla vardagliga ting kan bli stor poesi i hans ögon och hans personliga uttryck har fångat en filmintresserad såväl som poesiintresserad publik världen över. Han skulle kunna beskrivas som ”en svensk Terrence Malick”, men han behöver inte jämföras med någon.

I höstas belönades han på Stockholms Filmfestival för sin filmiska livsgärning och jag satt i publiken när den blyge, lugne och eftertänksamme gamle mannen med det så unga sinnet tog emot priset med en värme som smittade av sig på alla i publiken och som går igen i samtliga av hans filmer. Definitivt en av Sveriges få, stora auteurer!

3. Ruben Östlund
Aktiv sedan 2001.

Göteborgshemmahörande Ruben Östlund har på några år etablerat sig som svensk filmhistorias smartaste samhällskildrare genom hans tre långfilmer Gitarrmongot (2004), De Ofrivilliga (2008) och Play (2011). Filmer som tar upp aktuella, väldigt svenska mentaliteter och svagheter, men som faktiskt är rent världsomfattande och det har bland annat förärat honom en internationell respekt på prestigefyllda filmgalor som Cannesfestivalen.

Ruben Östlund har inspirerats av verklighetens skådespel och Roy Andersson-filosofi, med dokumentärt ”flugan-på-väggen”-berättande som innebär ett på håll betraktande foto med statiska bilder som ramar in ett ofta större område och försätter tittaren i en oflybar roll som ”den där som tittar på den färskräckliga situationen men inte gör något”.

Det finns inga kortfattade formuleringar som kan beskriva alla rätt som Östlund gör i sitt slående skildrande av den svenska verkligheten, men en gyllene beståndsdel är att Östlund besitter Sveriges överlägset bästa personregi då han får vanliga amatörskådespelare att agera autentiskt och får alldagliga såväl som obekväma situationer att spelas helt och hållet naturligt.

En annan gyllene beståndsdel är hans orädsla för vad han väljer att skildra. I senaste filmen, Play, så utmanar filmen publiken att omvärdera deras syn på främlingsfientlighet och rasism så pass träffande att det är lätt att bli helt paff.

Jag vet inte hur många fler briljanta filmer Ruben Östlund har i sig, men så länge det finns debattstoff om hur människor i samhället agerar i undertryckta situationer så lär det finnas mängder med filmmaterial han kan väva samman till fantastiska, kontruktiva och jätteviktiga filmer!

2. Roy Andersson
Aktiv sedan 1967.

Roy Andersson är en till, väldigt erfaren filmskapare som slog igenom med dunder och brak internationellt för nästan ett halvsekel sedan – i hans fall redan i början på 70-talet, med det sällsamma mästerverket En Kärlekshistoria (1970).

Inspirerad av den tjeckiska filmscenen och europeisk samhällsfilm skildrade han klyftan mellan ungdomens rena livsglädje och de vuxnas gråa arbetartillvaro. Den fantastiska kräfskivescenen och ”talet” i filmen är ett av mina personliga favoritögonblick inom film, någonsin. Roy Andersson träffar någon slags kärna på ett sällan skådat sätt och det är en av de mest imponerande regidebuterna i filmhistorien.

Han följde upp denna flera år senare med den betydligt mer egendomligt utmanande Giliap (1975). En film som fick kalla handen av publik och finansiärer, vilket gjorde att Roy Andersson gav upp långfilmskarriären för att göra stiliga, prisbelönta reklamfilmer och finansiera sina egna kortfilmer istället.

25 år senare (!) gör han comeback med Sånger Från Andra Våningen (2000) och kröner stora framgångar. Han har under sin långa hiatus finslipat fram ett filmspråk så personligt att hans namn står skrivet i varenda noggrant komponerade bild.

Han strukturerar filmerna efter mer eller mindre fristående scener som länkas samman till en större helhet på det mest poetiska sätt. Varje scen är en enda kameravinkel utan klipp och estetiken är grå, livlös och med åldrande svenska medborgare i dråpliga vardagssituationer och tragikomisk humor på allra högsta nivå.

Han följer upp filmen – efter sju års förarbete, med Du Levande (2007) och hyllas återigen – bland annat vinner han regipris efter regipris och tre guldbaggar. Hans stil går igen även här och viljan att säga något viktigt om samhället blir allt mer framträdande.

Jag skulle vilja beskriva hans briljanta manusskrivande och regiarbete – alltid med icke-etablerade fritidsskådespelare och amatörer i rollerna, som en slags väldigt nedtonad Jacques Tati-slapstickhumor och med fåordig dialog som är lika mycket klockrent naturlig som den är hysterisk och alltid med ett slags satiriskt samhällsbudskap. Helt briljant.

Ännu mer briljant är titeln på hans kommande trilogibindande film, En Duva Satt På En Gren Och Funderade På Tillvaron (2014). Det är så uppfriskande med frikostiga, långa filmtitlar totalt respektlösa mot den enkla reklamideologin. Den som väntar på något gott…

1. Lukas Moodysson
Aktiv sedan 1995.

Lukas Moodysson räknar jag som Sveriges mest intressanta filmskapare näst efter Ingmar Bergman. Moodysson är i grund och botten en poet och hade givit ut flera diktsamlingar när han satsade på filmmediet genom att gå filmskola. Hans examensprojekt blev kortfilmen Bara Prata Lite (1997), med Sten Ljunggren och Cecilia Frode i rollerna.

Tack vare den lovande kortfilmen fick han chans att göra en långfilm och då skrev och regisserade han Fucking Åmål (1998). Filmen blev en publiksuccé och en sensation tack vare filmens skildrande av homosexualitet, struligt tonårsliv och med tjejer i bägge huvudrollerna. Moodysson kunde skatta sig lycklig eftersom han skrev Fucking Åmål med en vilja att slå kommersiellt och få förtroende att göra mer projekt, för att sedan kunna skapa filmer helt efter hans egna preferenser.

Han följde upp Fucking Åmål med 70-talsskildringen av problematiken kring människorna i ett svenskt kollektiv genom filmen Tillsammans (2000). Samma år samarbetade han med dramatikern Peter Birro och de gjorde TV-samhällsdramat Det Nya Landet (2000). Moodysson-febern var ett faktum i Sverige och alla väntade på vad denna supertalang skulle göra härnäst, efter att helt ha ändrat tonen och riktningen på svensk film.

2002 kommer då den betydligt tyngre Lilja 4-ever. En kompromisslöst statement om människohandel och prostitution av öststatsflickor som eskorteras till Sverige med drömmen om ett bättre liv, men endast får se Sverige från insidan av en skitig lägenhet där de tvingas ha sex med svenska män dag ut och dag in. En internationell filmpublik blev lamslagen och filmen visades i Riskdagen och i skolor för att föra vidare budskapet om hur verklighetens ser ut för många olyckliga flickor och kvinnor i Sverige och i världen.

Lukas Moodysson hade tagit en oväntad väg till toppen på sin popularitet som regissör. Han svarade genom att först göra dokumentären Terrorister – En Film Om Dom Dömda (2003) tillsammans med Stefan Jarl. Dokumentären följde dom dömda demonstranterna från Göteborgskravallerna och den blev väldigt kontroversiell för sitt frispråkiga innehåll där demontranterna fick fri talan till den svenska polisens nackdel.

Lukas Moodysson gick vidare genom att göra den väldigt suggestiva och experimentiella Ett Hål i Mitt Hjärta (2004). Filmen var en slags kommentar på dokusåpatrenden som satt avtryck i det sociala livet och Moodysson ville med en väldigt improviserande filmningsmetod dramatisera ett socialt experiment med fyra tragiska personer som ska spela in en porrfilm i sin lägenhet för att tjäna pengar och rätta till sina trasiga liv.

Filmens kontroversiella innehåll innehöll bland annat autentiskt samlag och våldtäkt, blygdläppsoperationer och äkta spyor och urin i omgångar, samt onanerande med tandborste och matsex, bland mycket annat. Ett Hål i Mitt Hjärta orsakade större ramaskri än hans föregående två filmer och delar av publiken blev så äcklade att de lovade att aldrig se något mer som Moodysson tar för sig. Moodysson själv var inte överraskad av reaktionen och även om han inte stod bakom att filmen släpptes på DVD och VHS eftersom det då skulle riskera barn att se filmen, så reagerade Moodysson i övrigt positivt på reaktionen som filmen fick;

”Vi lever i en värld där det händer fruktansvärda saker som folk blundar för. Det är bara bra om publiken mår illa. Det är ett psykopatdrag att gå omkring i den här världen och bara vara glad och nöjd.” – Lukas Moodysson

Moodysson fortsatte att experimentera med filmmediet genom att göra sin smalaste film hittills – Container (2006), en slags fortlöpande poesitextuppläsning ackompanjerat med svartvita, konstnärliga bilder utan någon konventionell framåtrörelse och tron på att den gamle publikmagneten Lukas Moodysson över huvud taget skulle återvända till traditionellt filmberättande och kompromissa med sin publik igen började definitivt försvinna härmed.

År av tystnad gick men så kom Lukas Moodyssons första engelskspråkiga film, med ett betydligt lättillgängligare manus. Filmen hette Mammoth och var en kontinentöverskridande film som på ett mycket skickligt sätt skildrade hur vi alla mänskligheten hänger ihop trots att hav ligger mellan oss, men också hur värdet av ting förändras beroende på vem du är och hur du lever. Hur vi alla är samma, men hur sakerna vi skapat värderas så olika.

Filmen balanserar väldigt djupa, existentiella frågor med en lättsedd handling men den blev ändå en kommersiell besvikelse både i Sverige och internationellt och jämfördes ofta som den sämre tvillingen till filmen Babel, som kom några år tidigare.

Efter det har Moodysson givit ut två böcker varav en hyllad roman, Döden och Co. (2011) och han pratade om att aldrig mer göra film igen då han lever ett nytt liv och vill syssla med annat nu. Från ingenstans dök då nyheten upp om att Lukas Moodysson ska göra en ny film igen, som bygger på hustrun Coco Moodyssons självbiografiska seriealbum Aldrig Godnatt (2008), med filmmanus av Lukas Moodysson.

Filmen ska heta Vi Är Bäst! och handlar om Bobo, Klara och Hedvig – tre 12-åriga flickor i 80-talets Stockholm som vill starta ett punkband och göra revolt. Något som visar sig vara mer problematiskt i verkligheten än de först trott. I pressmeddelandet förtydligar Moodysson att det är en film för alla som är tolv år, alla som någon gång varit tolv år och alla som någon gång ska bli tolv år. Filmen andas blandningen av Fucking Åmål och Tillsammans lång väg och givetvis ärt jag peppad av att det kommer en ny film.

Har alltså Lukas Moodysson bestämt sig för att charma publiken igen för att vinna tillbaka sin filmiska frihet? Eller känner han att han vill skänka den yngre publiken något efter att själv ha bildat familj? Det verkar uppenbarligen som något radikalt har inträffat med Moodyssons karriär igen i vilket fall, att döma av hans uttalanden angående filmen;

”Jag hoppas det blir en glad film, full av hopp och livskraft.” – Lukas Moodysson

Till hösten får vi se om han håller vad han hoppas. I vilket fall är det ännu en återkomst – ännu en omstart, för regissören som jag anser har gjort mest för svensk film sedan Bergman kastade in handduken för gott. En filmskapare med många ansikten som aldrig slutar överraska…

Kom ihåg att läsa de andra filmspanarnas bloggtexter kring temat ”Omstart” nu också!

Addepladde

Filmitch

Fiffis filmtajm

Flmr filmblogg

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Mode + film

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Bästa svenska film 2011

1. Play

2. Jägarna 2

3. 2 Steg från Håkan

4. Hur många lingon finns det i världen?

Kommentar: Jag har hunnit se väldigt (rättning; pinsamt) få svenska filmer anno 2011, även om filmer som Apflickorna, Kyss Mig samt Simon och Ekarna åtminstone intresserar mig av de osedda. I övrigt har det varit ett normalår för svenska produktioner med endast någon enstaka, riktigt bra fiktionsfilm. Jag ska försöka se fler filmer inom den närmaste tiden, så jag slipper nominera alla fyra filmerna jag hittills hunnit se. Skäms på mig själv.

2 Steg från Håkan

2 Steg Från Håkan (av Björn Fävremark, Torbjörn Martin och John Boisen) är dokumentären som följer Håkan Hellström och vardagen i hans värld, samt ett av hans största fans. Väldigt snyggt fotad och klippt, väldigt emotionellt uppbyggd och går i en drömsk takt där den stannar och betraktar små, men trevliga vardagstillfällen i lugn och ro. Detta blandat med svartvita undervattensbilder som för mig förstärker avståndet mellan det ensamma lugnet och hetsen i rampljuset på ett vackert sätt.

Dokumentären tenderar att sväva i en stilistisk struktur utan tydliga poänger eller svar i det vi ser, men samtidigt passar det ändå ämnet lite då den på sätt och vis konstaterar att förebilderna vi älskar fortfarande är vanliga människor utan någon högre vishet än vad vilken ”svensson” som helst kan skaffa sig.

Och mellan raderna vill jag konstatera att djup beundran är väldigt komplext men ofta kommer ifrån en känsla inom oss där vi känner oss ofullständiga och därför hittar en högre inspiration som stöd för detta, just eftersom denna högre inspiration har berört något inom oss som få andra har.

En mer uppriktig kärlek är svår att finna hos en fysisk person och därför är det behagligt att finna stödet hos någon ouppnåelig. En gud, en författare, en artist. Å andra sidan; varför se upp till någon eftersom det ändå bara kommer sänka din egen position ännu mer?

Jägarna 2

Jägarna 2 överraskade mig genom att vara en väldigt rafflande film som fick mig att se den hela två gånger på bio och trots att jag tyckte idén om att göra en uppföljare på Jägarna var tråkig och lite skitnödig så var uppföljaren minst lika bra – om inte bättre. Peter Stormare dominerar med en av de bästa svenska rollerna vi sett på åratal och handlingen fängslar mig på ett realistiskt plan – den är ju inspirerad av en verklig, fortfarande aktuell händelse.

Det som dock lyfter den här – på samma sätt som föregångaren, är Kjell Sundvalls förkärlek att dramatisera enligt den svulstiga, klassiska operan, precis som i de bästa westernfilmer.

Play

Årets enda svenska filmguldklimp är dock Ruben Östlunds beteendestudie Play, som genom arrangerad men extremt välspelad ”flugan på väggen”-estetik tar upp svenskars relation till invandrare och hur känslan av underlägsenhet är svaret på alla problem. Tyvärr är vi för dumma i stort för att se det problemet, så istället inbillar vi oss att det är mycket svårare än så.

Vår rädsla för att förlora reviret ”Sverige” har gått ut över allt och alla vi kan uppfatta som hot, men som så ofta när vi styrs av instinkt glömmer vi att tänka djupare än så och vad gäller den högaktuella debatten kring invandringsfrågan ställer vi oss i försvarsställning i tron om att behålla vår trygghet, men det enda vi behåller är vår rädsla.

Den eviga rädslan för det annorlunda, som alltid har förstört den mänskliga gemenskapen, oavsett hudfärg, ursprung, kultur eller åsikter. Här slutar jag min fredspredikan, för det var ju film vi skulle snacka på den här bloggen.

Åter till Östlund som filmskapare. Jag besökte Stockholm filmfestival 2008 näst intill enbart för att få se hans förra film, De Ofrivilliga, och euforin över hans unika skicklighet att berätta våra brister slog mig som häpnadsväckande – i detta fall om vår oförmåga i olika situationer av grupptryck.

Det borde inte förtjänas ord som ”unik” till honom i ett idealt film-sverige, men övriga filmskapare i landet (ja, jag talar till dig) är antingen för fega eller så lyckas de inte ta upp samma samhällsfrågor så som Östlund gör. Han är orädd och vill skaka om de som inte orkar bry sig eller tänka själv med det sunda förnuftet, men andra etablerade filmskapare undviker den konfrontationen med tittaren.

Det är i dagens film-sverige Ruben Östlund, läromästaren Roy Andersson (En Kärlekshistoria, Sånger från andra våningen, Du levande), Stefan Jarl (Mods-trilogin) och Lukas Moodysson (Lilja 4-ever, Fucking Åmål, Ett hål i mitt hjärta) som kan åstadkomma liknande saker.

Faktum är att de är ganska ensamma i hela den svenska filmhistorien och även om de får respekt och stöd så borde Svensk Film se, förstå och ta chansen att stötta de kreativa revolutionärerna och inte bara toffelbranschfolket som rättar sig i ledet.

Men Svensk Film är – som det svenska folket i stort, för fega för det vi anser som annorlunda.