Dessa vinner på Oscarsgalan 2016 – del 1 av 2

Här har jag tippat vilka jag tror att juryn röstar fram som vinnare i varje kategori på Oscarsgalan 2016, som hålls natten mellan söndag och måndag. Jag publicerar 12 kategorier nu och 12 kategorier senare idag eller tidigt imorgon, med kommentarer och funderingar för varje kategori.

I första halvan är det teknikkategorier, musikkategorier och manuskategorier. I nästa halva blir det skådiskategorierna och enskilda filmkategorier såsom bästa film och bästa animerade film.

Dom nominerade som är markerade med kursiv text är dem jag själv skulle överväga att prisa om jag själv satt i slutjuryn.

---

Best Sound Editing
“Mad Max: Fury Road”
“The Martian”
“The Revenant” VINNER
”Sicario”
“Star Wars: The Force Awakens”

Kommentar: Inga konstigheter här alls, dock väldigt svårtippat då det känns lite som ett jämnt race. Gissar på The Revenant framför Mad Max då den imponerade ljudmässigt. Mycket känsla skildrades genom ljud och avsaknaden av det. Dessutom är kameran väldigt rörlig och då är det en ännu större utmaning att få till ljudbilden när den visuella utblicken hela tiden skiftar i en och samma tagning.

Best Sound Mixing
”Bridge Of Spies”
“Mad Max: Fury Road”
“The Martian”
“The Revenant” VINNER
“Star Wars: The Force Awakens”

Kommentar: Och spikar därför The Revenant som vinnare av bägge ljudpriser på magkänsla, även om Mad Max: Fury Road lika gärna kan ta en av dom två ljudpriserna och dela skörden. Hade jag själv fått välja hade kanske Star Wars knipit den här.

Best Makeup & Hairstyling
“Mad Max: Fury Road” VINNER
”The 100-Year-Old Man Who Climbed Out The Window And Disappeared”
“The Revenant”

Kommentar: Fränt att Hundraåringen får glänsa på Oscarsgalan med sin långa titel! På spurtsträckan står det nog dock mellan övriga två och trots såren i The Revenant blir det nog den ännu skitigare och sminktäta Fury Road som vinner.

Best Costume Design
“Carol” VINNER
“Cinderella”
“The Danish Girl”
“Mad Max: Fury Road”
”The Revenant”

Kommentar: Jag personligen gillar nog dom rejäla, brungråa vinterskrudarna i The Revenant bäst, men för oscarsjuryn står det nog mer mellan samtliga övriga. Cinderella är det klassiska kostymkortet, men som känns för lättköpt. Carol och The Danish Girl spelar nog ut varandra. Kvar blir Mad Max så jag chansar faktiskt på den, men denna är den mest osäkra gissningen för min del. Eller nej!! Jag ändrar mig i sista minuten och gissar på The Danish Girl ändå. Klänningar som ska passa både kvinnor och män väger nog tyngst. Eller nej, efter att ha jämfört kostymbilder faller jag mest för Carol och jag hoppas juryn gör det också, ändå. Det här är den mest retsamma kategorin och jag går nog bet på den hur jag än gör.

Best Song
”Earned It” from ”Fifty Shades Of Grey”
”Manta Ray” from ”Racing Extinction”
“Til It Happens To You” from “The Hunting Ground” VINNER
“Simple Song 3” from “Youth”
”Writing’s On The Wall” from ”Spectre”

Kommentar: Lady Gaga är säkerligen omtyckt hos juryn och ”Til It Happens To You” är en typisk sång skapad för dokumentären och inte enbart någon inslängd poplåt. Bondlåtar vinner inte per automatik. Frågan är; när kommer för övrigt Lady Gaga få göra en bondlåt?

Best Score
Carter Burwell – “Carol”
Ennio Morricone – “The Hateful Eight” VINNER
Thomas Newman – “Bridge Of Spies”
Johann Johannson – ”Sicario”
John Williams – “Star Wars: The Force Awakens”

Kommentar: John Williams är urgammal och är nominerad för 50:e gången – femtionde gången! Med ny musik knuten till hans mest ikoniska filmmusikprojekt. Ennio Morricone är däremot ännu äldre och den ende nu levande som är lika högt klassad i branschen. Hedersstatyetter är gårdagens mat här med andra ord, för dessa gubbar trummar på tills dom stupar och inget annat. Newman framstår lustigt nog som en rookie i sammanhanget. Gamle Carter Burwell är i sin tur nominerad för första gången, vilket är dåligt med tanke på allt bra han gjort i vitt skilda genrer. Här hoppas jag att Morricone – min personliga favorit sedan typ 6 års ålder, vinner och det skulle vara det bästa ögonblicket på hela galan. Musiken till The Hateful Eight är bäst i år, helt enkelt.

Best Cinematography
Roger Deakins – “Sicario”
Edward Lachman – “Carol”
Emmanuel Lubezki – “The Revenant” VINNER
Robert Richardson – ”The Hateful Eight”
John Seale – “Mad Max: Fury Road”

Kommentar: Skaran yrkeskonstnärer kunde knappt varit bättre med ikoner som Deakins, Richardson och Lubezki på listan. Lubezki kommer dock helt välförtjänt vinna för tredje året i rad och bli historisk, efter att ha vunnit för Gravity 2014 och Birdman förra året. Fotot i The Revenant klår bägge tidigare vinster med råge.

Best Visual Effects
“Ex Machina”
“Mad Max: Fury Road” VINNER
“The Martian”
”The Revenant”
“Star Wars: The Force Awakens”

Kommentar: Oerhört svårt. Oerhört jämnt, spekulativt. Svårt att jämföra någon mot en annan, men dom praktiska effekterna i Fury Road och Star Wars väger nog tyngre tack vare mängd. Juryn hyser nog mer kärlek till Fury Road eftersom den finns med i ”Bästa film”-kategorin, men Star Wars är ändå Star Wars. Gissar på Mad Max: Fury Road.

Best Production Design
“Bridge Of Spies”
“The Danish Girl”
“Mad Max: Fury Road” VINNER
“The Martian”
”The Revenant”

Kommentar: Produktionsdesignen i Fury Road är den mest uppenbara och därför vinner nog den, men det skulle varit kul om Jack Fisk fick vinna för The Revenant, då han är den kanske bäste i branschen och har jobbat nära avoritregissörer som Terrence Malick, David Lynch och Paul Thomas Anderson i stort sett genom hela deras långa karriärer. Ett unikum i filmvärlden.

Best Film Editing
Hank Corwin – “The Big Short” VINNER
Margaret Sixel – “Mad Max: Fury Road”
Tom McArdle – “Spotlight”
Stephen Mirrione – “The Revenant”
Maryann Brandon, Mary Jo Markey – ”Star Wars: The Force Awakens”

Kommentar: The Big Short kommer vinna tack vare att klippningsberättandet där är det klart mest tydliga och utstickande. Därmed inte sagt att det är den mest välförtjänta, då den osynliga klippningen baserat på långa tagningar i The Revenant mycket väl kan vara svårare och ett bättre hantverk. Berättande genom tydlig klippningsstruktur (okronologiska klipp, kreativa övergångar, parallellt berättande och olika format etc.) är dock något som alltid missuppfattas som klipparens förtjänst, när det i 9 fall av 10 egentligen är noga utskrivet redan i manuset. Så när klippningen hyllas, är det allt som oftast manusförfattaren som gjort det märkvärda i sammanhanget. Dock ska ju någon lägga ut pusslet också och det är inte alltid lika lätt i praktiken som i teorin, när bitarna väl filmats.

Best Adapted Screenplay
Drew Goddard – “The Martian”
Nick Hornby – “Brooklyn”
Adam McKay & Charles Randolph – “The Big Short” VINNER
Phyllis Nagy – “Carol”
Emma Donoghue – ”Room”

Kommentar: Jag har redan indirekt tydliggjort kvaliteten i manuset för The Big Short och utöver den lekfulla berättarformen lyckas den även göra avancera information om finansmarknad, matematik och system både underhållande och (just därför) mer lätfförståelig på ett effektivt sätt, vilket gör The Bigh Short given som vinnare här och i det här fallet ser även juryn samma sak som jag! Elefanten i rummet här är faktumet att Aaron Sorkins manus till Steve Jobs inte blev nominerad.

Best Original Screenplay
Matt Charman, Joel Coen, Ethan Coen – “Bridge Of Spies”
Alex Garland – “Ex Machina”
Josh Cooley, Pete Docter, Meg LeFauve – “Inside Out”
Tom McCarthy & Josh Singer – “Spotlight” VINNER
Jonathan Herman, Andrea Berloff, S. Leigh Savage, Alan Wenkus – ”Straight Outta Compton”

Kommentar: Min favorit här är manuset till finfina sci-fi-filmen Ex Machina, då det är ett manus som drivs av framtidsvision och  intellekt på en begränsad yta, vilket ger mig vibbar av både riktigt bra pjäsberättande och filmiskt berättande med vibrationer av Kubrick. Däremot är filmen för ouppmärksammad, intellektuell och känslofattig för oscarsjuryn som istället kommer rösta fram det journalistiska och känslosamma, verklighetsskildrande ämnet i Spotlight. Den har en större popularitet i USA som inte ska underskattas och filmen i sig har till och med varit med i spekulationerna att vinna ”Bästa film”, vilket ingen av övriga filmer i den här kategorin riktigt har varit. Och elefanten i rummet i denna kategori är förstås att inte Quentin Tarantino blev nominerad för manuset till The Hateful Eight. Det är enligt mig hans bästa manus på decennier.

Peace & Love Film Festival är över men inte recensionerna

Peace & Love Film festival anno 2013 är slut och vinnarna är korade:

Best Film – Jeunesse (recension!)

Best Short Film – Undocumented (recension!)

Best Director – Chang Jung-Chi (Touch of the Light)

Best Talent – Esther Garrel (Jeunesse)

Jury Prize 1 – Rickard Krantz, for the editing of Tyskungen

Jury Prize 2 – Ryota Nakano, for the screenwriting and directing of Capturing Dad

Special Mention 1 – Anna Gunndís Guðmundsdótti, for the acting in Frost

Special Mention 2 – for the drama comedy Body Fat Index of Love

För motiveringar och mer info, besök Peace & Love Film Festivals hemsida.

Vad jag framför allt vill säga är att även om filmfestivalen är över så kommer några fler recensioner samt podcastmaterial från den att rulla in på min hemsida och på Peace & Love Film Festivals facebook-sida även framöver.

Så fortsätt läs för att se om vi delar samma åsikter om filmerna eller för att se vad du missade under denna festival. Tack på förhand!

I backspegeln #5: Kinski, guldbaggar, oscars och kritik mot Django Unchained

Det är söndag igen och den här gången är ”I backspegeln” på rätt dag igen. Det har hänt en del saker i veckan och jag har som vanligt en del att reflektera över…

 

Klaus Kinski anklagas av sin dotter för pedofili

Klaus Kinski repeatedly raped me, claims daughter

Så har det då skett. Geniet/galningen (gränsen är inte sällan särskilt tunn) och den legendariske, tyske skådespelaren Klaus Kinski anklagas efter sin död av sin dotter Paula Kinski för att ha förgripit sig sexuellt på henne under 14 års tid ända sedan hon befann sig i 5-årsåldern –  ett brott klassat som pedofili.

Jag kan inte säga att jag är förvånad, för även om Klaus Kinski är en unik personlighet som tänjt på gränserna för vad som är skådespeleri på ett fascinerande och minst sagt aggresivt sätt – framför allt i tyske landsmannen Werner Herzogs filmer, så känns hans maniska och väldigt djuriska person kapabel att göra även sådana saker, tyvärr.

Det här är alltså samme man som blivit arg på regissören Werner Herzog under en filminspelning och hotat med att skjuta ihjäl honom med en skarpladdat gevär framför filmens statister, men som för regissören ansågs helt normalt för att vara Klaus Kinski. Bilderna på när han attackerar paparazzis som en rabiesmittad hund för att skydda sin fru, i samband med att han gifte sig på 70-talet är också en sällsam klassiker i hans karriär.

Vi får se vad som händer med denna anklagelse då Klaus Kinski avled redan 1991, men övriga familjemeldemmar har endast valt att inte kommentera påståendena.

 

Guldbaggenomineringarna

Guldbaggegalan hägrar och nomineringarna har delats ut. Samtidigt som hela Sveriges befolkning jämrar sig över att Svensk film är amatörmässigt, billigt, dåligt, trött, pretentiöst, underhållningslöst och alla andra negativa ord som går att komma på – för ärligt talat, svensk film är enligt majoriteten allt som över huvud taget går att nämna som negativt. Den kritiken säger inte så mycket alls om svensk film, men den säger väldigt mycket om den ointresserade publiken som tycker till om den svenska filmen – deras ”oönskade barn”.

Jag har faktiskt sett det mesta  av relevans som nominerats på Guldbaggegalan 2013, men måste se Äta, Sova, Dö på något vis. Det är i alla fall bara att konstatera att det varit ett jävligt starkt svenskt filmår (jag har redan konstaterat det förut)! Snabba Cash II var inte så pjåkig och skådespeleriet hos huvudrollerna – särskilt Fares Fares (Jalla Jalla, Kopps), imponerade mest, så kul att den fick nomineringar.

Avalon fick också oväntat många – men väl värda, priser trots att det var två år sedan det snackades om den i sådana här sammanhang första gången. Samtliga tre huvudroller är helt och hållet briljanta från början till slut med jätterealistiskt agerande och filmen är mycket, mycket sevärd – själv måste jag se om den då den lämnade djupa spår inom mig. Många bra filmer får som vanligtvis inte plats på Guldbaggegalan av olika – ibland märkliga, anledningar.

Jag hade velat sett nomineringar till Hassel: Privatspanarna för Bästa foto och Bästa manliga huvudroll (Lars-Erik Berenett), men den är väl för smal för guldbaggefolket. Call Girl revancherade sig mot Palme-åtalet genom att roffa åt sig minst 11-12 nomineringar och med tanke på hur välgjord den är in i minsta beståndsdel så är det helt och hållet värdigt! Däremot så fattar jag inte varför Mattias Bärjed inte fick någon nomineringa för filmmusiken, då det är det bredaste soundtracket som gjorts för en svensk film sedan typ Resan till Melonia (där Björn Isfält briljerade med olika teman).

Även om musiken i Searching for Sugar Man är helt suverän så är ju den musiken inte skriven för filmen och bör därför inte nomineras på logiska grunder. Lika logiskt som att musiken till en ABBA-dokumentär ju inte kan nomineras bara för att den innehåller alla ABBAS suveräna hits? Skumt, det där. Däremot tycker jag i vilket fall att Benny Anderssons briljanta filmmusik till Palme-dokumentären bör vinna musikkategorin oavsett om Bärjeds musik tävlade eller inte. Det är så klassiska, tunga toner så att jag – på ett positivt sätt, tror att den musiken alltid har funnits.

Några nomineringar till ”årets svenska film”, Hypnotisören, blev det ju  i alla fall inte och det var ju både oväntat (med tanke på den svenska filmindustrins inskränkthet) och kul. Att filmen blev utsedd till årets Oscarsbidrag före filmer som Call Girl, Äta, Sova, Dö, Avalon, Dom Över Död Man eller Blondie – trots att filmen inte ens var klar, är ju befängt så in i helvete.

Men har man namn som Lasse Hallström, Mikael Persbrandt och Lena Ohlin i en ”swedish crime”-film som kostar en jävla massa pengar så blir man väl tvungen att nominera den så att inte svenska filmmaffian skjuter ut dig ur filmbranschens finrum med ett nackskott. Det är väl så det har gått till…

Jag blev glatt överraskad av att se några bekanta namn bland de nominerade i alla fall och som jag unnar den framgången, nämligen min före detta högskoleprograms filmfotolärare – Mischa Gavrjusjov för Bästa foto i Dom Över Död Man tillsammans med Jan Troell, samt Linda Molin (Apflickorna) som Bästa kvinnliga huvudroll för Bitchkram. Henne skådespelade jag lustigt nog emot förra året och att ha skådespelat mot en guldbaggenominerad på det aktuella året trots att jag inte ens är skådespelare är ju lite av en naiv ära ändå.  Förstod dock inte att det var hon förens vi spelat färdigt.

I vilket fall tror jag att Searching for Sugar Man kan bli festivalens vinnare trots att Call Girl har överlägset flest nomineringar (och också förtjänar att vara den stora vinnaren). Sugar Man kan nog gå hem med både Bästa film, Bästa dokumentär, Bästa manus och kanske även Bästa musik. Dock tror jag att Call girl vinner lika många guldbaggar, men tyvärr inte de tyngre då.

Kul dock om en dokumentär får ett sådant erkännande när det svenska dokumentäråret har varit särskilt starkt!

 

Oscarsnomineringarna

Nu börjar det hetta till i oscarsracet på allvar då nomineringarna har släppts i veckan. I nuläget finns det ingen given favorit att bli galans stora vinnare, även om Steven Spielbergs film Lincoln fick flest nomineringar. Vilken film som vinner Bästa film står dock ganska jämnt mellan Silver Linings Playbook, Lincoln, USA-kritiserade Zero Dark Thirty, Les Miserables, Beasts of the Southern Wild (kul!) och Life of Pi (ganska väntat men också kul!).

Över huvud taget var det ganska väntade nomineringar och en stor, fin bredd av olika filmer även om filmskaparnamnen i stort sett är gamla vinnare. Roligast – och det här gör mig nästan tårögd, är ju att 9-åriga Quvenzhané Wallis nominerades fruktansvärt värdigt till Bästa kvinnliga huvudroll (yngst någonsin!) för hennes kraftfulla debutroll (!!) i Beasts of the Southern Wild, samt att filmens unge debutregissör (!!!) och delvise manusförfattare Benh Zeitlin nominerades till Bästa regissör, framför och tillsammans med veteraner som Steven Spielberg och Michael Haneke!

Trevligt också att den internationellt omtyckta, svenska dokumentärfilmen Searching for Sugar Man nominerades och att den har en bra chans att till och med vinna en Oscar för Bästa dokumentär!

The Dark Knight Rises fick inte en enda nominering och även The Master och Moonrise Kingdom var pinsamt frånvarande i nomineringsfältet, vilket visar att de inte är någon idé att tro på Oscarsgalan om filmen lanseras tidigare under året än runt senhösten. En förklaring är av de 6000 personerna i oscarsjuryn så är cirka 5000 över typ 40 år och en viss form av alzheimer kan förenkla deras utsållningsförmåga, men det kan också förenkla de värdiga nomineringarna åt Michael Hanekes alzheimerdrama Amour.

The Master borde framför allt ha nominerats för Bästa foto då det är den snyggaste filmen under hela 2012 (pinsamt av oscarsgalan!) men även för Bästa regi och Bästa musik. Moonrise Kingdom kunde också lätt ha nominerats för Bästa foto och Bästa manus.

Även om The Dark Knight Rises inte har kampanjat något särskilt för galan så förtjänar oscarsakademin smisk för att inte nominerat den för;

Bästa film (för det är hela årets bästa film och den knappt sämre föregångaren The Dark Knight var ju anledningen till att man skulle utvidga det fältet)
Bästa regi (Christopher Nolan hade kunnat gör alla andra filmer som nominerats i sömnen men han kan inte bli oscarnominerad)
Bästa manus (mer välskriven dramatik och fler citeringsbara repliker än Shakespeare, men icke)
Bästa manliga biroll (Tom Hardy replikerar till juryn; “We will destroy the oscars, then when it is done and the oscars is ashes, then you have my permission to die.”)
Bästa kvinnliga biroll (om Anne Hathaway kan få för Les Mis’ så kan hon lika gärna få för denna film också)
Bästa foto (visst, Wally Pfister har redan fått en oscar, men han är ju knappast ensam om det i år)
Bästa filmmusik (Hans Zimmer krossar konkurrensen internationellt i år medan John Williams nomineras för typ 44:e gången – och det sista var ingen ironi alls)
Bästa specialeffekter (en film som eftersträvar nolltollerans mot CGI på ett så här bra sätt och ändå ratas är en skam för den talangfulla minoriteten av filmindustrin)
Bästa ljud x 2 (ja du, snart svimmar jag för jag orkar inte mer).

Roligast var dock att kommande oscarsvärden Seth MacFarlane (Family Guy, Ted) deltog i nomineringspresentationen tillsammans med Emma Stone och han var verkligen underhållande och satte en väldigt ärlig ton på sina skämt som inte skydde några medel att ironisera kring Oscarsgalan och Hollywoodbranschen på ett friskt, elakt sätt. Jag rekommenderar helt ärligt att se hela presentationen med bland annat honom!

 

Django is Off the Chains this Friday! The ”D” is Silent. Payback Won’t Be. 

På fredag har – ÄNTLIGEN (!!!!), Django Unchained biopremiär i Sverige och det tänker jag fira genom att se – och förhoppningsvis skriva om, några av filmerna som influerat Quentin Tarantino starkast att göra filmen.

Jag kommer återse den givna spaghetti western-klassikern Django av Sergio Corbucci, den amerikanska slavskildringen Mandingo (1975) och den italienska exploitation/mondo-rullen och b-dramadokumentären Addio, Zio Tom (1971), som visar den provocerande sanningen om hur de svarta slavarna behandlades av det amerikanska folket före inbördeskriget.  Dessutom kommer jag publicera en liten bloggserie om Ennio Morricones bortglömda guldkorn, tänkte jag.

Quentin Tarantino har ju haft fullt upp med att tampas med den amerikanska pressen sedan filmen haft premiär där. Han och journalisterna har haft det hett om öronen sedan filmen både fått den obligatoriska kritiken mot allt vål sedan skomassakrerna, vilket retat upp Tarantino rejält. Se bara här och framför allt här! Jag kan förstå honom, för när amerikaner inbillar sig att våld beror på film och inte på vapenlagar och psykisk hälsa bara för att få fortsätta smeka sina dyra pipor så är det lätt att bli uppgiven i samhället man lever i.

Den andra, ännu större debatten kring filmen har ju varit dess stora användande av det nedtryckande ordet ”nigger”. Samuel L. Jackson (Pulp fiction, Jackie Brown, The Avengers) kontrade den kritiken på ett underhållande sätt i en intervju med The Telegraph. Spike Lee (Do the Right Thing, The Inside Man) viftar som vanligt med stridsyxan när det gäller Tarantino och hans skildrande av svarta, då han tycker att Tarantino gör underhållning av de vitas förtryck mot svarta i USA och att det snarare var en förintelse som ska behandlas med respekt.

Jag förstår för det första inte hur vi ska kunna lära oss mer om de vitas förtryck av svarta genom att ignorera att ordet ”nigger” faktiskt användes i förudmjukningssyfte av just vita. Jag förstår inte heller varför Spike Lee har så mycket emot Tarantino. Slappna av snälla människa och visa hur slavperioden borde skildras själv, istället. Menar Spike Lee att hans skildring av svarta aldrig gjorts för underhållning men samtidigt presenterar han alla sina filmer med den geniala frasen ”A Spike Lee joint”?

Just ja… Django Unchained har lanserat några ”barbiedockor” av filmens karaktärer och även det har vållat stor debatt då figurerna uppmanar barn att leka våldsamma lekar som utspelar sig under den amerikanska slavperioden.  Själv ser jag det som ironiska leksaker för vuxna samlare och jag skulle gärna vilja äga en sådan – särskilt tack vare debatten, men jag är lite trött på den här rädslahybrisen över tabun och känslig historia.

Ska vi inte börja förbjuda alla filmer som skildrar Andra Världskriget genom någon form av underhållning också då, när vi nu ändå ska vara på det humöret? Och sluta gör leksaker som anspelar på vapen eller krig – särskilt för amerikanska barn?

För att avsluta Django Unchained-införsnacket med en så kallad rolig nyhet så rekommenderar jag verkligen att läsa Quentin Tarantinos egenskrivna artikel om vilka filmer som inspirerat honom att göra spaghetti western/southern/slavhämndsfilmen Django Unchained; Quentin Tarantino: My inspiration for Django Unchained