Django Unchained (2012)

Genre: Western, Southern, Blaxploitation
Regi: Quentin Tarantino
Manus: Quentin Tarantino
Längd: 165 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jamie Foxx, Samuel L Jackson, Christoph Waltz, Kerry Washington, Amber Tamblyn, James Remar, Don Johnson, Walton Goggins, Bruce Dern, M C Gainey, James Russo, Dennis Christopher, Jonah Hill, Laura Cayouette, David Steen, Escalante Lundy

Filmen utspelar sig i den amerikanska södern, två år före inbördeskriget. Django är en slav vars brutala historia med sin förre ägare tar honom ansikte mot ansikte med den tyskfödde prisjägaren Dr King Schultz. Schultz är på jakt efter de mordiska Brittle-bröderna, och bara Django kan ta honom till dem. Den okonventionelle Schultz förvärvar Django med löfte om att frige honom när de fått fast Brittle-bröderna – döda eller levande.

Det Våras för Sheriffen kan slänga sig i väggen. Quentin Tarantino återupplivade just Western-genren på bioduken och slängde även igen locket för alla som hade en idé att göra något liknande i framtiden. Det är som om att den redan åldrande, gråa western-genren efter några lovande år på ålderns höst får se sig omsprungen av en dopad lillebrorsa och tänker att det är lika bra att lämna walk-over.

Hudfärg har ju ingen betydelse säger vissa, men efter att ha sett Django Unchained önskar jag att jag hade varit svart. Jag kan bara inbilla mig hur ännu mer maxad upplevelsen skulle varit om jag kunde känna hämndlustan även för min egen skull, men den lust jag faktiskt kände var tillräckligt stark för att jag skulle kunna skämmas över min inställning.

Eller som Django uttrycker det; ”There’s nothing like it”.

Tarantino levererar sin rakaste och – ironiskt nog, mest lättsedda film hittills i och med denna så kallade southern-film.  Ingen kapitelindelning, inget hoppande i tid, inget dialogbajseri och ingen lek med olika genrer. ”Men det är ju det som är grejen med Tarantino?!?” Nej, det som är kvar är en tvättäkta blaxploitationdynamit som spelar efter samma regler som ”vanliga” filmer gör, men som ingen annan än Quentin Tarantino kunde ha gjort!

Det är inte en lika ödestyngd, mångfacetterad film som Inglorious Basterds (2009) var, men det är inte heller meningen. Django Unchained spelar efter den regelrätta western-mallen men ur en svart synvinkel.

I filmskolan fick jag höra om hur western-genren utvecklats från att ha handlat om den vita, civiliserade hjälten som räddar de vita från de ociviliserade utbölingarna (indianerna), sedan den vita, civiliserade hjälten som räddar dom vita från de onda vita, och till sist den vita hjälten som lever som ociviliserad och agerar för sin egen skull.

I utvecklingen har det knappt aldrig funnits en svart, civiliserad man med avsikt att rädda svarta slavar från vita, ociviliserade människor.

Quentin Tarantino är den ende världskände filmskaparen idag som kan göra precis vilken typ av film han vill och som också vågar göra det. Det här gäller förresten inte bara filmer i stort, utan även scen för scen. Det finns aldrig den minsta säkerhet för vad som kan och inte kan hända i en scen av Tarantino.

Det går till och med längre än så, för det är  nog aldrig tidigare i en storfilm som jag har sett användandet av dödssynden ”berätta oförklarad händelse med hjälp av förklarande text mellan scener”. Väldigt provocerande för akademiska filmkritiker. Bara en sån sak!

Detta ”hädiska” filmögonblick gick dock ganska obemärkt förbi i Django Unchained även för dem, eftersom filmens karaktärer även uttalar ordet ”nigger” mer än 150 gånger. Detta har givetvis vållat onödiga debatter om ifall det är lämpligt eller olämpligt att säga fula ord på film, trots att det finns femhundra andra ord i filmer som passerar obemärkt förbi.

Det är också Quentin Tarantinos mest brutala film hittills och innehåller scener så motbjudande, så ”in your face” blodiga att uppstötningen inte är långt borta (du har fel om du tror att blodduschar al’a Kill Bill inte går att överträffa), men ändå reagerar stora delar av publiken genom skratt. Detta ämne har skapat regelrätt rabalder i världen och det är lika naturligt som det är konstigt.

Folk beskyller Tarantino för att göra våld till underhållning, men det är inte han som skrattar åt våldet, utan publiken. För att karaktärer också skrattar, för att det är en film och för att de delar av publiken inte kan tro sina ögon. Tarantino gör inte en grej av våldet som underhållning utan visar den råa sanningen i våldet och låter publiken reagera med skraj tystnad, likgiltighet, gapflabb eller vad än publiken känner för.

Tarantino låter underhållningsvärdet i sitt filmvåld ligga i betraktarens öga och det finns ingen reaktion som är fel reaktion – bortsett från om du nekar allt ansvar till din egen reaktion som om det var filmen som bestämde den åt dig och att du betraktar dig själv som en nickedocka. Det finns ingen objektiv regel för underhållning utan det är alltid din reaktion som är av beydelse. Att påstå att Django Unchained skildrar våld på ett underhållande sätt är att påstå att du ser det precis så.

Skrattar du åt en clown så är det för att du tycker att clownen är rolig och inte för att den är rolig, men du kan också skratta för att distansera dig från det tragiska i clownen. Skrattar publiken åt kroppar som borras av kulor och ögon som slits ur ögonhålor så är det inte för att det är underhållande, utan för att de tycker att det är underhållande eller för att distansera sig från det tragiska i händelsen.

Åter till det mer faktiska innehållet.

Christoph Waltz (Inglorious Basterds, Water for Elephants, Carnage) är kung. Han heter till och med ”King” i filmen. Låt honom läsa baksidan på ett flingpaket och det kommer bli hypnotisk poesi. Han spelar en tandläkare som extraknäcker som prisjägare av den mer nobla sorten. En roll som på ytan är ganska lik hans ”judejägare” från Inglourious Basterds, men på insidan är tandläkaren Schultz avsevärt mycket mer sympatisk och särskilt återkopplingarna till hans tyska ursprung är ögonblick jag ryser av! Oscarsnomineringen är mycket mer än given.

Jamie Foxx (Ray, Collateral, The Solist) är hans prins. Rollen är i sig inte en klassisk Tarantino-karaktär då den är nästan lika blank som en typisk ”man with no name”-westernhuvudroll. Dock har Django både ett namn och en känslomässig motivation betydligt starkare än en namnlös anti-hjälte.

Kerry Washington (Denzel Washingtons dotter) är hans prinsessa som är fångad och måste räddas. För ovanlighetens skull en kvinnlig Tarantino-karaktär som inte är något annat än en ”damsel in distress”, men å andra sidan – när fick den svarta publiken se en svart ”damsel in distress” senast?

Om en kvinnlig karaktär av tio är snittet för en genomarbetad individ kan man börja klaga, men i Tarantinos fall är snittet på hans filmer snarare motsatsen och då kan jag köpa en fångad jungfru när det passar in så pass fint i en större helhet. Med risk för att bli övertydlig är sagoaspekten i den här filmen väldigt vacker när den kommer från ett amibtiöst huvud. Okonventionell och genialisk endast tack vare tid och hudfärg. Han vet hur han ska leka med gamla dramaturgier, den där Quentin.

Till råga på det har vi mer än ett tjog av dumma, genomvidriga och i många fall tragiska antagonister som står i deras väg.

Leonardo DiCaprio (Gilbert Grape, Titanic, The Aviator) gör sin första roll som rakt igenom osympatisk och han spelar denne Calvin Candie som en tickande bomb. Jag har hört personer som haft svårt att se det onda i DiCaprio men det är väl samma personer som tror att verklighetens ”bovar” har sneda ögonbryn och skrockar ondskefullt. Leo DiCaprios gällspruckenhet har väl aldrig kommit så väl till pass som i Django Unchained, bortsett från den gången han huttrade vid Titanics grav?

Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Juryn – A Time to Kill, Jackie Brown) spelar sin mest ambitiösa och annorlunda rollkaraktär hittills och han gör sin ”Onkel Tom”-husslav Stephen både grym, komisk och tårframkallande på en och samma gång. Hans karaktär är filmens höjdpunkt för mig och jag känner att han borde ha haft en oscarsnominering då det är en så pass genomarbetad karaktär.

Attitydhårde Jackson är verkligen inte självklar för den 76-årige, tragiske och vidrige husslaven men ändå äger han varje scen han är med i på ett sätt han inte gjort sedan Pulp Fiction. Att se Christoph Waltz och Samuel L. Jackson äga scener i en och samma film är för övrigt helt underbart, då de bägge är de klart bästa utagerarna av den tarantinska dialogformen!

Underskattade Don Johnson (Miami Vice – tv-serien, Harley Davidson and the Marlboro Man, Tin Cup) dyker upp i en roll helt otroligt olik sig själv och får även sin chans att glänsa, liksom mer än en handfull andra perfekt castade ”rötägg”. Kära återseenden av bekanta, gamla nunor som Amber Tamblyn (West Side Story, Twin Peaks), James Remar (The Warriors, The Long Riders), Walton Goggins (The Shield, Justified, Sons of Anarchy), Bruce Dern (Silent Running, Coming Home, Monster), M. C. Gainey (Sideways, Lost, Justified), Tom Savini (legendarisk effektinnovatör) och givetvis Michael Parks (From Dusk till Dawn, Kill Bill 1 & 2, Red State). Samt ytterligare några trevliga överraskningar…

Tarantino drar dessutom många referenser – vissa uppenbara (Django, The Great Silence, Mandingo, Shaft), andra väldigt vaga och i det fallet också ännu mer komiska.

Han behandlar exempelvis Ku Klux Klan, till tonerna av musikstycket ”The Ride of the Valkyries”. Musik som användes i D.W. Griffiths The Birth of a Nation (1915) och där KKK skildrades som hjältar. Vad Tarantino gör är istället att förnedra hela idén om KKK i en väldigt, väldigt rolig scen!

Referenser till The Great Train Robbery (1905) och Gone with the Wind (1939) förekom också och det på ett väldigt finurligt sätt. Även filmer som The Hellbenders, Minnesota Clay, Shaft, Charlie One-Eye, Cleopatra Jones and the Casino of Gold och – i viss mån skådisen Morgan Freeman, får sin del i Tarantinos myller av filmnörderi!

Särskilt Gone with the Wind-referensen var ingen jag förstod först, men blandningen gigantisk titeltext och en gliring till de ackompanjerade, idylliska bilderna på livet i Mississippi är ju helt genial när jag nu fattar den! Som vanligt när det handlar om Tarantino så växer hans filmer nästan till skyarna när man börjar se hans anspelningar på andra filmer och jag rekommenderar att läsa denna text för mer sådant, kul stoff.

Ska jag rabbla upp alla utropstecken i den här filmen kommer jag bara trötta ut dig, så jag ber dig istället uppleva dem i filmen!

Själv behövde jag 30 minuter att smälta filmen innan jag var sugen på att se om den igen. Ska tillägas också att filmen är 2 timmar och 45 minuter – Tarantinos längsta film, men den kändes aldrig utdragen eller överflödig. Hade jag gissat skulle jag nog tänkt mig att den var en halvtimme kortare, vilket är ett minst sagt bra betyg för en lång westernfilm.

Har då Django Unchained några svagheter? Det största skulle möjligtvis vara att slutet känns fördelat i portioner vilket gör att spänningen tar ett slags övertramp för att få andas ut och sedan fortsätta. Ett fåtal moment i filmen känns också aningens sparsmakade, men det går att vända till en fördel då Tarantino lätt hade kunnat upprepa sig men istället väljer att driva framåt med större fokus.

Den raka, actionbetonade berättarstrukturen utan ett halvtjog Tarantino-dialoger kunde ha varit en svaghet om jag skulle vara ignorant och jämföra med Tarantinos tidigare filmer, men berättelsen saknade inte dessa ingredienser och att då kritisera det är som att en fredlig människa häcklar en misshandlare för att han inte misshandlar honom. Filmen har flera färskare kort för att vara Tarantino och visst gör det känslan mer oväntad, men för det inte negativ.

Några fler bra saker måste nämnas. Robert Richardsons (JFK, Casino, Kill Bill) foto är helt magnifikt. Råsnyggt! Tarantino har fått honom att peppra på med det annars alltför underanvända, 70-talsdaterade zoom in-skjutandet och miljöerna vid de klippiga bergen får mig nästan att gråta! Herregud alltså.

Tarantinos personliga användande av musik är mer vågat än någonsin, med flera nyskrivna låtar som dock fyller skorna alldeles utmärkt och just spelandet på svart musikkultur tar han till en annan nivå här. Jag säger bara ”The Hardest Working Man in Show Business” möter ”Makaveli”! Hip Hop och R’n’B-vibbarna gör filmen ganska särpräglad jämfört med Tarantinos tidigare rullar och jag gillar verkligen hur han går ”all-in” på det svarta temat! Jag säger bara ”The Hardest Working Man in Show Business” möter ”Makaveli”.

Den låt som – bortsett från Django-temat, dock limmar mest i mitt huvud är Ennio Morricones samarbete med italienska sångerskan Elisa, som ger berättelsen relegiösa uttryck av det finaste slag. Var tog oscars-nomineringen vägen där egentligen, med Morricone på rodret och allt? All musik känns som gjord för just Tarantinos film och får ett högre liv i hans scener, som så ofta förr vad gäller hans handplockade musik.

Jag ser enormt mycket fram emot att se den här filmen igen. Och som någon sade efter bion; ”Det var som att se en gammal film ju!” Ja, gammal, fast med vissa briljanta putsningar på de ställen där gamla filmer brukar falla med åren. En renovering av en gammalmodig genre, skulle jag vilja säga.

Jag var nästan lika nervös på biopremiären av Django Unchained som jag var första gången jag såg Inglorious Basterds. Jag darrade och vred mig så att folk nästan kunde tro att jag skulle pissa på mig. Nu kan jag inte bärga mig förens jag får uppleva samma känsla i biografen igen. Jag lär se den ett par gånger till men förbereder mig samtidigt på att få leva med Django Unchained-abstinens ett tag framöver och det är bland de finaste betygen en film kan få av mig.

Och visst ja… Duo Tarantino/Richardson vet verkligen hur man får tiden att stanna på det bästa sätt genom att skildra öltappning som om det vore guds gåva till mänskligheten!

I jukeboxen: Wise Man (Frank Ocean)

Frank Ocean, 25 år gammal, slog igenom med dunder och brak i musikkretsar under 2012 i och med albumet Channel ORANGE.

Detta tack vare att han visade att det faktiskt går att göra helt fantastisk R’n’B/Soul fortfarande, som substitut till den trötta radioskval-R’n’B-pop som vi levt med i de kommersiella radiokanalerna. Den där musiken som pepprar med trötta datorrytmer och auto-tune-sångare som sjunger djupa texter om hur de är så heta på dansgolvet tillsammans med den sexigaste kvinnan/mannen och vill ha hen i mörkret hos sig och att natten aldrig ska ta slut – kanske med ett litet förtydligande om att deras kåthet verkligen är ”riktig kärlek” också.

Frank Ocean lägger ner betydligt med arbete och finess i sina texter och till råga på det så sjunger han fruktansvärt bra och ser till att hans sånger får fantastisk, flytande kärleksångestmusik över sig (Thinkin Bout You, Pyramids), eller något annat som faktiskt låter intressant och originellt (Forrest Gump, Super Rich Kids, Bad Religion, Fertilizer, Lost).

Jag hyllade Frank Oceans album Channel ORANGE nyligen i min lista över 2012 års bästa, utländska album. Jag kanske aldrig hade brytt mig om att lyssna på Channel ORANGE och fastnat för Ocean som artist om det inte vore för att jag hittade låten ”Wise Man” i samband med filmen Django Unchained (2012).

Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Inglourious Basterds) började nämligen tumma på sin regel att inte ha musik skriven enbart för filmen i sina produktioner i och med Django Unchained. Filmens huvudrollsinnehavare, oscarsbelönade skådespelaren/rapparen/komikern Jamie Foxx (Ray, Collateral, The Solist) pratade om möjligheten att få ha kontemporär, specialskriven musik som talade till det svarta temat i filmen och det stod inte på förens musikerpolarna Rick Ross, John Legend och Frank Ocean viftade med specialskrivet låtmaterial till Quentin Tarantinos film. Sången ”100 Black Coffins” av Rick Ross är dessutom producerad och delvis skriven av Jamie Foxx under inspelningen av filmen).

Störst av allt är dock att Ennio Morricone – spaghetti western-genrens musikfader och en av filmmusikhistoriens största, också bidrog med en låt – den klassiskt vemodiga ”Ancora Qui”, med hjuvlig sång av italienskan Elisa.

Vad hände då med Frank Ocean?

Han skrev en sång som hette ”Wise Man” – episk poesi som kan beskrivas som ”hjärtskärande glädjetårar i slow-motion”. Jag fick höra talas om den på juldagen och blev totalt golvad. Kan modern musik låta så här bra? Kan en text från 2010-talet drabba mig så skoningslöst, nästan som om det vore en klassiker av Bob Dylan, Leonard Cohen eller Neil Young?

Uppenbarligen, om den kommer från 25-årige, före detta Justin Bieber-låtskrivaren Frank Ocean. Jag har lyssnat på den otaliga gånger sedan juldagen och orden ekar i mitt huvud, samtidigt som jag tänker på orättvisor, rasism och inom mig ser silhuetten av en ensam man i horisonten, borta i den amerikanska söderns gryning.

”Wise Man” är för mig 2012 års överlägset bästa låt och en av de absolut vackraste låtar jag hört någonsin, men den fick inte plats i Django Unchained. Tarantino förklarar varför i ett pressmeddelande;

“Frank Ocean wrote a fantastic ballad that was truly lovely and poetic in every way, there just wasn’t a scene for it. I could have thrown it in quickly just to have it, but that’s not why he wrote it and not his intention. So I didn’t want to cheapen his effort. But, the song is fantastic, and when Frank decides to unleash it on the public, they’ll realize it then.

Quentin Tarantino hade faktiskt rätt, för texten har satt djupa spår i mig och även om den inte passar in i filmen så rymmer den en själ som gör att jag ändå för alltid kommer tänka på den afrikanske slavens kamp för självständighet. Den 23 december släppte Frank Ocean hans uteblivna låt på sin Tumblr-kanal gratis, med hälsningen; ”Django was ill without it”.

Wiseman closed his mouth
Madman closed his fist
Young man shows his age
Judge man named it sin
Bad man don’ exist no
No evil man exists
Good man don’t exist no
No righteous man exists
Sad man cannot cry in place where man can see
Never witnessed father weep
This old man thought it weak
But strong man don’t exist
No undying man exists
Weak man don’t exist no
Just flesh and blood exists
But your mother would be proud of you
I bet your mother would be proud of you

The beast will crawl this earth
Then fall in the dirt to feed the crows
They’ll rip apart his flesh
Til all that’s left is glorious bone
So you’ll bury your own
Too vain
You saw it unfold
What you know
And you claimed all you could hold
Until death did you part from the mess you made
I bet your mother would be proud of you
I bet your mother would be proud of you

Primate sharpens tool
To survive and thrive in the jungle
Maybe hearts were made to pump blood
Maybe lungs were made for flood
I won’t blunt my blade for cut these chains
Rather let my limbs be drug through mud
You’re my brother but your eyes are cold
You’re my sister but your womb is bare

I bet our mother would be proud of you
I bet our mother would be proud of you

Bad man don’t exist
No evil man exists
I know good man don’t exist
No righteous man exists
Strong man don’t exist
No undying man exists
Weak man don’t exist
No just flesh and blood exists 

Lyssna på Frank Oceans ”Wise Man” på Soundcloud här. Den mycket trevliga podcasten Filmmixern snackar trevligt nog också om denna låt i dagens Avsnitt 75 – Oscarsnomineringar.

I backspegeln #5: Kinski, guldbaggar, oscars och kritik mot Django Unchained

Det är söndag igen och den här gången är ”I backspegeln” på rätt dag igen. Det har hänt en del saker i veckan och jag har som vanligt en del att reflektera över…

 

Klaus Kinski anklagas av sin dotter för pedofili

Klaus Kinski repeatedly raped me, claims daughter

Så har det då skett. Geniet/galningen (gränsen är inte sällan särskilt tunn) och den legendariske, tyske skådespelaren Klaus Kinski anklagas efter sin död av sin dotter Paula Kinski för att ha förgripit sig sexuellt på henne under 14 års tid ända sedan hon befann sig i 5-årsåldern –  ett brott klassat som pedofili.

Jag kan inte säga att jag är förvånad, för även om Klaus Kinski är en unik personlighet som tänjt på gränserna för vad som är skådespeleri på ett fascinerande och minst sagt aggresivt sätt – framför allt i tyske landsmannen Werner Herzogs filmer, så känns hans maniska och väldigt djuriska person kapabel att göra även sådana saker, tyvärr.

Det här är alltså samme man som blivit arg på regissören Werner Herzog under en filminspelning och hotat med att skjuta ihjäl honom med en skarpladdat gevär framför filmens statister, men som för regissören ansågs helt normalt för att vara Klaus Kinski. Bilderna på när han attackerar paparazzis som en rabiesmittad hund för att skydda sin fru, i samband med att han gifte sig på 70-talet är också en sällsam klassiker i hans karriär.

Vi får se vad som händer med denna anklagelse då Klaus Kinski avled redan 1991, men övriga familjemeldemmar har endast valt att inte kommentera påståendena.

 

Guldbaggenomineringarna

Guldbaggegalan hägrar och nomineringarna har delats ut. Samtidigt som hela Sveriges befolkning jämrar sig över att Svensk film är amatörmässigt, billigt, dåligt, trött, pretentiöst, underhållningslöst och alla andra negativa ord som går att komma på – för ärligt talat, svensk film är enligt majoriteten allt som över huvud taget går att nämna som negativt. Den kritiken säger inte så mycket alls om svensk film, men den säger väldigt mycket om den ointresserade publiken som tycker till om den svenska filmen – deras ”oönskade barn”.

Jag har faktiskt sett det mesta  av relevans som nominerats på Guldbaggegalan 2013, men måste se Äta, Sova, Dö på något vis. Det är i alla fall bara att konstatera att det varit ett jävligt starkt svenskt filmår (jag har redan konstaterat det förut)! Snabba Cash II var inte så pjåkig och skådespeleriet hos huvudrollerna – särskilt Fares Fares (Jalla Jalla, Kopps), imponerade mest, så kul att den fick nomineringar.

Avalon fick också oväntat många – men väl värda, priser trots att det var två år sedan det snackades om den i sådana här sammanhang första gången. Samtliga tre huvudroller är helt och hållet briljanta från början till slut med jätterealistiskt agerande och filmen är mycket, mycket sevärd – själv måste jag se om den då den lämnade djupa spår inom mig. Många bra filmer får som vanligtvis inte plats på Guldbaggegalan av olika – ibland märkliga, anledningar.

Jag hade velat sett nomineringar till Hassel: Privatspanarna för Bästa foto och Bästa manliga huvudroll (Lars-Erik Berenett), men den är väl för smal för guldbaggefolket. Call Girl revancherade sig mot Palme-åtalet genom att roffa åt sig minst 11-12 nomineringar och med tanke på hur välgjord den är in i minsta beståndsdel så är det helt och hållet värdigt! Däremot så fattar jag inte varför Mattias Bärjed inte fick någon nomineringa för filmmusiken, då det är det bredaste soundtracket som gjorts för en svensk film sedan typ Resan till Melonia (där Björn Isfält briljerade med olika teman).

Även om musiken i Searching for Sugar Man är helt suverän så är ju den musiken inte skriven för filmen och bör därför inte nomineras på logiska grunder. Lika logiskt som att musiken till en ABBA-dokumentär ju inte kan nomineras bara för att den innehåller alla ABBAS suveräna hits? Skumt, det där. Däremot tycker jag i vilket fall att Benny Anderssons briljanta filmmusik till Palme-dokumentären bör vinna musikkategorin oavsett om Bärjeds musik tävlade eller inte. Det är så klassiska, tunga toner så att jag – på ett positivt sätt, tror att den musiken alltid har funnits.

Några nomineringar till ”årets svenska film”, Hypnotisören, blev det ju  i alla fall inte och det var ju både oväntat (med tanke på den svenska filmindustrins inskränkthet) och kul. Att filmen blev utsedd till årets Oscarsbidrag före filmer som Call Girl, Äta, Sova, Dö, Avalon, Dom Över Död Man eller Blondie – trots att filmen inte ens var klar, är ju befängt så in i helvete.

Men har man namn som Lasse Hallström, Mikael Persbrandt och Lena Ohlin i en ”swedish crime”-film som kostar en jävla massa pengar så blir man väl tvungen att nominera den så att inte svenska filmmaffian skjuter ut dig ur filmbranschens finrum med ett nackskott. Det är väl så det har gått till…

Jag blev glatt överraskad av att se några bekanta namn bland de nominerade i alla fall och som jag unnar den framgången, nämligen min före detta högskoleprograms filmfotolärare – Mischa Gavrjusjov för Bästa foto i Dom Över Död Man tillsammans med Jan Troell, samt Linda Molin (Apflickorna) som Bästa kvinnliga huvudroll för Bitchkram. Henne skådespelade jag lustigt nog emot förra året och att ha skådespelat mot en guldbaggenominerad på det aktuella året trots att jag inte ens är skådespelare är ju lite av en naiv ära ändå.  Förstod dock inte att det var hon förens vi spelat färdigt.

I vilket fall tror jag att Searching for Sugar Man kan bli festivalens vinnare trots att Call Girl har överlägset flest nomineringar (och också förtjänar att vara den stora vinnaren). Sugar Man kan nog gå hem med både Bästa film, Bästa dokumentär, Bästa manus och kanske även Bästa musik. Dock tror jag att Call girl vinner lika många guldbaggar, men tyvärr inte de tyngre då.

Kul dock om en dokumentär får ett sådant erkännande när det svenska dokumentäråret har varit särskilt starkt!

 

Oscarsnomineringarna

Nu börjar det hetta till i oscarsracet på allvar då nomineringarna har släppts i veckan. I nuläget finns det ingen given favorit att bli galans stora vinnare, även om Steven Spielbergs film Lincoln fick flest nomineringar. Vilken film som vinner Bästa film står dock ganska jämnt mellan Silver Linings Playbook, Lincoln, USA-kritiserade Zero Dark Thirty, Les Miserables, Beasts of the Southern Wild (kul!) och Life of Pi (ganska väntat men också kul!).

Över huvud taget var det ganska väntade nomineringar och en stor, fin bredd av olika filmer även om filmskaparnamnen i stort sett är gamla vinnare. Roligast – och det här gör mig nästan tårögd, är ju att 9-åriga Quvenzhané Wallis nominerades fruktansvärt värdigt till Bästa kvinnliga huvudroll (yngst någonsin!) för hennes kraftfulla debutroll (!!) i Beasts of the Southern Wild, samt att filmens unge debutregissör (!!!) och delvise manusförfattare Benh Zeitlin nominerades till Bästa regissör, framför och tillsammans med veteraner som Steven Spielberg och Michael Haneke!

Trevligt också att den internationellt omtyckta, svenska dokumentärfilmen Searching for Sugar Man nominerades och att den har en bra chans att till och med vinna en Oscar för Bästa dokumentär!

The Dark Knight Rises fick inte en enda nominering och även The Master och Moonrise Kingdom var pinsamt frånvarande i nomineringsfältet, vilket visar att de inte är någon idé att tro på Oscarsgalan om filmen lanseras tidigare under året än runt senhösten. En förklaring är av de 6000 personerna i oscarsjuryn så är cirka 5000 över typ 40 år och en viss form av alzheimer kan förenkla deras utsållningsförmåga, men det kan också förenkla de värdiga nomineringarna åt Michael Hanekes alzheimerdrama Amour.

The Master borde framför allt ha nominerats för Bästa foto då det är den snyggaste filmen under hela 2012 (pinsamt av oscarsgalan!) men även för Bästa regi och Bästa musik. Moonrise Kingdom kunde också lätt ha nominerats för Bästa foto och Bästa manus.

Även om The Dark Knight Rises inte har kampanjat något särskilt för galan så förtjänar oscarsakademin smisk för att inte nominerat den för;

Bästa film (för det är hela årets bästa film och den knappt sämre föregångaren The Dark Knight var ju anledningen till att man skulle utvidga det fältet)
Bästa regi (Christopher Nolan hade kunnat gör alla andra filmer som nominerats i sömnen men han kan inte bli oscarnominerad)
Bästa manus (mer välskriven dramatik och fler citeringsbara repliker än Shakespeare, men icke)
Bästa manliga biroll (Tom Hardy replikerar till juryn; “We will destroy the oscars, then when it is done and the oscars is ashes, then you have my permission to die.”)
Bästa kvinnliga biroll (om Anne Hathaway kan få för Les Mis’ så kan hon lika gärna få för denna film också)
Bästa foto (visst, Wally Pfister har redan fått en oscar, men han är ju knappast ensam om det i år)
Bästa filmmusik (Hans Zimmer krossar konkurrensen internationellt i år medan John Williams nomineras för typ 44:e gången – och det sista var ingen ironi alls)
Bästa specialeffekter (en film som eftersträvar nolltollerans mot CGI på ett så här bra sätt och ändå ratas är en skam för den talangfulla minoriteten av filmindustrin)
Bästa ljud x 2 (ja du, snart svimmar jag för jag orkar inte mer).

Roligast var dock att kommande oscarsvärden Seth MacFarlane (Family Guy, Ted) deltog i nomineringspresentationen tillsammans med Emma Stone och han var verkligen underhållande och satte en väldigt ärlig ton på sina skämt som inte skydde några medel att ironisera kring Oscarsgalan och Hollywoodbranschen på ett friskt, elakt sätt. Jag rekommenderar helt ärligt att se hela presentationen med bland annat honom!

 

Django is Off the Chains this Friday! The ”D” is Silent. Payback Won’t Be. 

På fredag har – ÄNTLIGEN (!!!!), Django Unchained biopremiär i Sverige och det tänker jag fira genom att se – och förhoppningsvis skriva om, några av filmerna som influerat Quentin Tarantino starkast att göra filmen.

Jag kommer återse den givna spaghetti western-klassikern Django av Sergio Corbucci, den amerikanska slavskildringen Mandingo (1975) och den italienska exploitation/mondo-rullen och b-dramadokumentären Addio, Zio Tom (1971), som visar den provocerande sanningen om hur de svarta slavarna behandlades av det amerikanska folket före inbördeskriget.  Dessutom kommer jag publicera en liten bloggserie om Ennio Morricones bortglömda guldkorn, tänkte jag.

Quentin Tarantino har ju haft fullt upp med att tampas med den amerikanska pressen sedan filmen haft premiär där. Han och journalisterna har haft det hett om öronen sedan filmen både fått den obligatoriska kritiken mot allt vål sedan skomassakrerna, vilket retat upp Tarantino rejält. Se bara här och framför allt här! Jag kan förstå honom, för när amerikaner inbillar sig att våld beror på film och inte på vapenlagar och psykisk hälsa bara för att få fortsätta smeka sina dyra pipor så är det lätt att bli uppgiven i samhället man lever i.

Den andra, ännu större debatten kring filmen har ju varit dess stora användande av det nedtryckande ordet ”nigger”. Samuel L. Jackson (Pulp fiction, Jackie Brown, The Avengers) kontrade den kritiken på ett underhållande sätt i en intervju med The Telegraph. Spike Lee (Do the Right Thing, The Inside Man) viftar som vanligt med stridsyxan när det gäller Tarantino och hans skildrande av svarta, då han tycker att Tarantino gör underhållning av de vitas förtryck mot svarta i USA och att det snarare var en förintelse som ska behandlas med respekt.

Jag förstår för det första inte hur vi ska kunna lära oss mer om de vitas förtryck av svarta genom att ignorera att ordet ”nigger” faktiskt användes i förudmjukningssyfte av just vita. Jag förstår inte heller varför Spike Lee har så mycket emot Tarantino. Slappna av snälla människa och visa hur slavperioden borde skildras själv, istället. Menar Spike Lee att hans skildring av svarta aldrig gjorts för underhållning men samtidigt presenterar han alla sina filmer med den geniala frasen ”A Spike Lee joint”?

Just ja… Django Unchained har lanserat några ”barbiedockor” av filmens karaktärer och även det har vållat stor debatt då figurerna uppmanar barn att leka våldsamma lekar som utspelar sig under den amerikanska slavperioden.  Själv ser jag det som ironiska leksaker för vuxna samlare och jag skulle gärna vilja äga en sådan – särskilt tack vare debatten, men jag är lite trött på den här rädslahybrisen över tabun och känslig historia.

Ska vi inte börja förbjuda alla filmer som skildrar Andra Världskriget genom någon form av underhållning också då, när vi nu ändå ska vara på det humöret? Och sluta gör leksaker som anspelar på vapen eller krig – särskilt för amerikanska barn?

För att avsluta Django Unchained-införsnacket med en så kallad rolig nyhet så rekommenderar jag verkligen att läsa Quentin Tarantinos egenskrivna artikel om vilka filmer som inspirerat honom att göra spaghetti western/southern/slavhämndsfilmen Django Unchained; Quentin Tarantino: My inspiration for Django Unchained

I spåkulan: Django Unchained (2012) #2

Saker händer kring Quentin Tarantinos kommande spaghetti-western, Django Unchained (2012, premiär i januari 2013 i Sverige)! Django is off the chain efter premiären av filmens teaser – de första rörliga bilderna från filmen. But first things first…

Jag såg fram emot att se Kevin Costner (J.F.K, Dansa Med Vargar) spela en vidrig karaktär i Django Unchained, men han tvingades hoppa av efter schemakrock med andra produktioner. Kurt Russell (Escape From New York, The Thing) ersatte honom och besvikelse utbyttes mot glädje då jag älskade honom i Tarantinos grindhouse-slasher Death Proof och såg även fram emot honom i en (ännu mer) vidrig roll. Nu har även han tvingats hoppa av på grund av andra produktioner.

Dessutom var Jonah Hill (Superbad, Moneyball) på gång för en roll men tvingades tacka nej, varpå Sacha Baron Cohen (Ali G, Borat) ersatte, men nu har han också tvingats hoppa av tåget. Det vilar en mindre förbannelse över dessa roller med andra ord.

Cohen sörjer jag inte för alls, men Kurt Russell var ett bakslag, särskilt eftersom Tarantino nu bestämt sig för att skriva ut karaktären ur manuset och istället binda ihop honom med en annan, liknande karaktär istället.

I övrigt verkar filmproduktionen rulla på med framgång, av kommentarerna från teamet och skådespelarna att döma.

Nyligen oscarsvinnande fotografen Robert Richardson (Casino, Kill Bill, Hugo) uppger att resultatet ser fantastiskt ut och de har haft möjlighet och tur att få filma i väldigt spännande amerikanska miljöer. Materialet som visades på Cannes-festivalen orsakade jubel och lovord om underhållande scener, men också väldigt våldsamma scener – en klassisk Tarantinofilm alltså.

I och med premiären av filmens ”teaser trailer” kan även vi övriga nu – äntligen, få en försmak av vad vi har att vänta oss!

Jag minns när teasern till Inglourious Basterds kom 2009, att jag givetvis blev väldigt pepp på filmen men samtidigt väckte den mycket diskussion om vad det egentligen var för film vi skulle få se. Av just den teasern att döma skulle Inglourious Basterds vara en actionpackad krigsfilm om ett gäng hårda judesoldater, men slutresultatet visade sig vara mycket mer genreöverskridande än så.

Även med första teasern till Django Unchained känns filmen till största del som en rofylld, underhållande och ”kliniskt skitig” westernrulle som inte tar sig själv på allt för stort allvar, vilket nog endast är en bit av denna tårta. Chansen att locka tittare för underhållningen är ju betydligt lättare än att teasa filmen som en ”Slav vs Rasist”-skildring i det moderna Amerikas begynnelse.

Jag kan bara hålla med podcasten Movie Geeks United – Leonardo DiCaprio (Gilbert Grape, Titanic, The Aviator) ser verkligen ut att ha ”the time of his life” nu när han äntligen får spela en elak jävel och inte ännu en sympatisk huvudrollsprotagonist. Han skiner som aldrig förr! Christoph Waltz (stjärnan från Inglourious Basterds) visar också återigen lättsam bekvämlighet i hårda miljöer genom denna, lite annorlunda westernroll.

Den visuella känslan är dock ganska modern trots Tarantinos filmnostalgiska öga – åtminstone i teasern, men i den färdiga filmen gissar jag på mer Leone– och Peckinpah-ögonblick om jag känner gamle Quentin rätt. Antagligen är det den – i Tarantinos vanliga anda, otidstypiska musiken, av Johnny Cash och James Brown, som mest av allt ger mig det moderna intrycket, tillsammans med en väldigt klinisk bild som ju inte varit med om lika många törnar som de gamla kultklassikerna jag fantiserar om.

Dock syns vissa drag av 70-talsinzoomningar, extrema närbilder al’a Leone, John Fords snöscener i The Searchers, snöscener som givetvis även påminner om The Great Silence, efterlysningslappar som hintar om The Great Train Robbery, och så vidare. En tydlig hint av western tillsammans med blaxsploitation är i alla fall det mest stilmässiga intrycket vi hinner få – och att bomullsplantor riskerar att färgas röda!

I teaserns avslutning sitter för övrigt iskalle Jamie ”Django” Foxx vid saloondisken och presenterar sig vid namn inför – just det, Franco Nero – mannen som spelade Django i det klassiska originalet, regisserat av Sergio Corbucci 1966. Den svarte slaven Django ger den vite mannen en läxa i hur man utläser hans namn.

Enligt hyfsat säkra källor kommer ytterligare en teaser – en färskare sådan, att visas på Comic-Con om en månad. Tarantino hade ingen makt över den teaser som nyss släppts och som gjordes i ett tidigt stadium av filmens produktion. Eftersom han inte vill att folk ska tro att Django Unchained är en komedi så har han sett till att den nya teasern ska ge en mer nyanserad bild.

Som sagt – källorna är inte helt säkra men ganska troliga.

I spåkulan: Django Unchained (2012)

Quentin Tarantino – det nördiga filmoraklet och manusförfattare/regissör till klassiker som Reservoir Dogs, Pulp Fiction , Kill Bill och Inglourious Basterds, är just nu på avlutningsveckorna i inspelningen av sin spaghetti western/southern. Django Unchained kommer att ha världspremiär 25 december i USA och Sverige-premiär den 18 januari.

Filmens handling är kortfattat denna:

Det var en gång, i 1850-talets amerikanska söder. Den svarte slaven Django friges och slår sig ihop med den kringströvande prisjägaren Dr. King Schultz. De tar tillsammmans upp jakten för att frige Djangos hustru, som ofrivilligt splittrades från honom på grund av slavhandeln.

Vi kan förvänta oss det bästa av Tarantinos arsenal då han för första gången tillägnar en hel film åt western-genren. Tarantino har sedan 2007 pratat om att göra en film som skulle utspela sig i den amerikanska södern, om Nordamerikas fruktansvärda historia med slavhandeln, men förklä filmen som en genre-film, vilket han gick närmare in på i The Telegraph när han blev intervjuad av John Hiscock;

”I want to explore something that really hasn’t been done,” he says. ”I want to do movies that deal with America’s horrible past with slavery and stuff but do them like spaghetti westerns, not like big issue movies. I want to do them like they’re genre films, but they deal with everything that America has never dealt with because it’s ashamed of it, and other countries don’t really deal with because they don’t feel they have the right to. But I can deal with it all right, and I’m the guy to do it. So maybe that’s the next mountain waiting for me.”

Just spaghetti western-genren har varit en tydlig, röd tråd inspirationsmässigt genom samtliga av hans tidigare filmer. Inte så konstigt kanske, då hans förebilder är legendariska western-regissörer som Sam Peckinpah, John Ford och Sergio Leone. Han nämner utöver det ofta Den Gode, den Onde, den Fule (1966) och Rio Bravo (1959) som sina favoritfilmer om någon frågar honom.

Musik av Leone-vapendragaren Ennio Morricone har förekommit i alla hans tre senaste filmer och inte minst den laddade, 15 minuter långa inledningscenen av Quentins senaste film andades mycket medvetna likheter med specifika scener från Leones Den Gode, den Onde och den Fule samt Once Upon A Time in The West (1968).

En dröm hade varit ifall Ennio Morricone fick skriva något nytt stycke till Tarantinos film som en fin gest gentemot varandra, men Tarantino lär fortsätta välja filmmusikstycken som redan använts, något han gjort till ett av sina många, framgångsrika signum.

I rollerna kommer vi framför allt se Jamie Foxx (Ray, Collateral) i titelrollen som den svarte slaven ”Django”, Christoph Waltz (Inglourious Basterds, Carnage) som tyske prisjägaren ”Dr. King Schultz”, Kerry Washington som Djangos hustru ”Broomhilda” och Leonardo DiCaprio (The Aviator, Gilbert Grape) som den mäktige plantageägaren ”Calvin Candie”.

I övriga, nämnvärda biroller ser vi dessutom Kurt Russell (The Thing, Escape from New York), M.C. Gainey (Lost, Justified), Sasha Baron Cohen (Ali G, Borat), Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire) och Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Jackie Brown).

Jag gillar verkligen castingen och någon bättre i rollen som Django kan jag inte se på min karta, då jag tycker Jamie Foxx är en av de bästa svarta skådisarna och hans insats i framför allt Collateral är trollbindande nog för att att kvalificera honom för den här rollen och då var det inte ens den rollen han vann en oscar med samma år, utan för Ray (2004).

Jag är också en av dem som inte gillade ryktena om att Will Smith skulle få rollen då jag mest får kalla kårar med tanke på minnena av Wild Wild West (1999) och han är snarare ett stabilt affischnamn i jämförelse med Foxx, trots att de har väldigt liknande karriärer bakom sig (komiker, hip hop-artister, tv-stjärnor, actionstjärnor).

Det mer intressanta namnet och det som – förutom Quentin Tarantino själv, kommer dra mest biopublik är medverkandet av Leonardo DiCaprio – den i skrivande tid största filmstjärnenamnet tillsammans med hollywoodstjärnorna Johnny Depp och Brad Pitt.

Tarantino ville ha honom i en roll redan i Inglourious Basterds men den gången tackade DiCaprio nej. Den här gången hakade dock DiCaprio på vagnen och antagligen är det kombinationen av att Tarantino numera har en oscars-buzz kring sina skådisar samt chansen att få spela en ”evil man”, istället för de protagonisthuvudroller han annars blir erbjuden.

DiCaprio är enligt mig en mycket kapabel skådespelare väl värd berömmelsen med en lång karriär bakom sig trots sina unga ålder. Han har gjort fantastiska, minnesvärda prestationer – bland annat genombrottsrollen som den utvecklingshandikappade pojken i svenske Lasse Hallströms What’s Eating Gilbert Grape (1993), backpackern ”Richard” i Danny Boyles The Beach (2000), som bedragarynglingen ”Frank” i Steven Spielbergs Catch Me If You Can (2002) eller alla hans samarbeten med Martin Scorsese, som The Aviator (2004) och Shutter Island (2010).

För att inte tala om rollen som arbetarsonen ”Jack Dawson” i återigen aktuella filmklassikern Titanic (1997), av James Cameron. Otaliga storregissörer har arbetat med honom och nu står Quentin Tarantino näst i tur. Tarantino verkar även han se en potential i att låta DiCaprio spela just antagonist och inte huvudkaraktär, eftersom det var DiCaprio som först var tilltänkt rollen som nazidetektiven ”Hans Landa” i Inglourious Basterds (2009).

Motsatta förutsättningar är det för den som slutligen spelade rollen som Hans Landa – Christoph Waltz. En bild på Waltz iklädd rollen som ”Dr. King Schultz” har läckt ut och jag kan inte bärga mig för att se honom som denna karaktär – så pass att jag har ”nördanalyserat” bilden på ledtrådar i samma stil som Brad Pitt blev specialstuderad inför Quentins förra film.

Gamle herr Waltz slog ju igenom med stor framgång i rollen som nazidetektiv i nämna film och vann en av de mest välförtjänta oscarsstatyetterna på senare år. Sedan dess har han imponerat som antagonist i hollywood, trots ganska blandad kvalitet på filmerna.

Att nu få se honom i en betydligt vänligare roll är mycket intressant och att återförenas med Tarantino gör nog ingen olycklig!

Kostymen han bär är visserligen en ganska typisk högklassutstyrsel för tidsepoken, men jag vill gärna placera en referens till gamle Gianni Garko från spaghetti western-filmen His Name Was Holy Ghost (1971), men framför allt som den välkända karaktären ”Sartana” i de otaliga Sartana-filmerna.

Sartana och Schultz har båda väldigt lika motivation (av det lilla jag läst om Schultz), då deras agerande till skillnad från andra anti-hjältar inte kommer genom hämnd eller pengar, utan för att upprätthålla rättvisan för de svagare.

Kan det vara så att Tarantino i sin fantasi har tänkt duon Django/Schultz som ett möte mellan de båda westernlegenderna Django och Sartana? Vem vet förutom han själv.

Övriga personligheter som Waltz påminner om i western-genren är givetvis Jason Robards (framför allt från Once Upon A Time In The West), Clintans hämnare i The Outlaw Josey Wales Django-ikonen Franco Neros karaktär i Keoma eller kanske mest skådespelarveteranen Edmond O’Brien (från The Man Who Shot Liberty Valance bland annat). De bär samtliga tydliga likheter vad gäller den karaktäristiska skäggstilen och/eller klädseln – men nu går min research lite över styr känner jag.

Och så till ett skruvat men ack så trevligt rykte, närmare bestämt det som säger att Tarantino efter att ha surfat på nätet hittade tyske artisten Mick Harren – som är kusligt lik Tarantino-veteranen Michael Madsen och bad filmteamet kontakta honom för att sjunga in ett utländskt motiv till filmen. Inte blir det ”Sweet Caroline”, men här under kan ni specialstudera denne okände skönsångare närmare…

Likheten med gamle, gode ”Mr. Blonde” är kuslig, i många avseenden. Och jag måste erkänna att den där låten är ganska beroendeframkallande. Förstår jag Tarantino rätt vill han ha en europeisk-språkig mansröst som kan sjunga en sång av samma typ och stil som så ofta förekommer i spaghetti westerns – inte minst i Django – originalet. Om det här ryktet visar sig stämma är en annan sak, men jag diggar det skarpt i skrivande stund, hur udda det än är.

Förra året gick Quentin Tarantinos personliga filmklippare – Sally Menke, bort alldeles för tidigt, efter ett värmeslag. Hon klippte samtliga av hans filmer och betydelsen hon haft för honom går inte att ta miste på efter att ha hört intervjuer och sett bakom-material från hans filmer, där deras relation varit rörande.

Den som får ta över ansvaret nu är Fred Raskin, som har en bakgrund som assisterande klippare åt Quentins vän Paul Thomas Anderson på filmer som Tarantinos favoritfilm Boogie Nights (1997) och Punch-Drunk Love (2002), men framför allt tillsammans med Sally Menke på flera av hennes filmer.

Fotograf för filmen blir återigen meriterade och nyss oscars-vinnande Robert Richardson, som tidigare samarbetat med Tarantino på Inglourious Basterds och Kill Bill, men även varit Oliver Stones personlige fotograf och även samarbetat med Martin Scorsese sedan mitten av 90-talet. Listan kan göras lång med filmer han bidragit med fantastiskt foto på, såsom Salvador, Plutonen, JFK, Casino, Natural Born Killers, Shutter Island och Hugo.

Hur pass bra Django Unchained blir återstår att se, men min längtan är, kortfattat, kolossal och för mig är det utan tvekan årets film! Den som väntar på något gott längtar aldrig för länge och jag kommer längta, längta, längta, året ut.