Etikettarkiv: Oscar

Dessa vinner på Oscarsgalan 2016 – del 2 av 2

oscars-2016-nominations-snubs-discussion

Här är andra halvan av dom 24 kategorierna på Oscarsgalan 2016 och vilka jag tror vinner, samt mina funderingar (första halvan hittar du här).

Bästa långa och korta animerade, långa och korta dokumentär, kortfilm, bästa skådespelare, bästa regi och bästa film ska koras. Vad gäller dessa kategorier känner jag mig faktiskt ganska säker.

Dom nominerade som är markerade med kursiv text är dem jag skulle överväga att prisa om jag själv satt i slutjuryn.

Inatt smäller det!


rileys-emotions-inside-out1

Best Animated Feature
“Anomalisa”
”Boy And The World”
“Inside Out” VINNER
“Shaun The Sheep Movie”
”When Marnie Was There”

Kommentar: Roligt att en alternativ film som Anomalisa finns med i mixen, som trevligt nog inte enbart består av cirka tre stycken blockbusters. Rätt nöjd med denna blandning. Det hade varit roligt om svårmodiga smalfilmen Anomalisa vann framför gulliga – men ändå svårmodiga, Inside Out, men vinner gör den sistnämnda garanterat. Efter att ha sett den har jag insett att jag gillar den desto mer dessutom, då blandningen mellan psykologi och fantasiland passar mig som handen i handsken.


 

maxresdefault

Best Animated Short Film
”Bear Story”
”Prologue”
”Sanjay’s Super Team”
”We Can’t Live Without Cosmos”
”World Of Tomorrow” VINNER

Kommentar: Det kan gå lite hursom i dom mindre priskategorierna, men jag tycker mig ha sett att smått abstrakta World of Tomorrow har uppskattats lite mer när folk fått säga sitt om dom animerade kortfilmerna. 8,2 på IMDB säger också en del.


 

250c4b3d26f60813b161230826784d9f-maxresdefault

Best Documentary Feature
“Amy” VINNER
“Cartel Land”
”The Look Of Silence”
”What Happened Miss Simone”
”Winter On Fire: Ukraine’s Fight For Freedom”

Kommentar: Amy har haft mest ”buzz” kring sig och är den dokumentär med mest utrymme för empati, vilket den vinner på jämfört med The Look of Silence. Det är också den enda av dokumentärerna jag sett. Tråkigt att inte den andra ”club 27”-skildringen Cobain: Montage of Heck fick vara med, då den var mer komplex både i form och innehåll men också mest gripande för mig personligen.


 

theLASToftheUNJUST-Photo3-2012-ClaudeLanzmann1

Best Documentary Short Film
”Body Team 12”
”Chau, Beyond The Lines”
”Claude Lanzmann: Spectres Of The Shoah” VINNER
”A Girl In The River”
”Last Day Of Freedom”

Kommentar: Body Team 12 kanske träffar juryn, men eftersom Spectres of the Shoah är en dokumentär om skapandet av tidernas mest episka dokumentärfilm, om förintelsen av judarna under andra världskriget, så tror jag att den ligger ännu bättre till. Judar och dokumentärfilmskapande bör inge intresse.


 

Shok

Best Live-Action Short Film
”Ave Maria”
”Day One”
”Everything Will Be Okay”
”Shok” VINNER
”Stutterer”

Kommentar: Shok handlar om två pojkar vars vänskap testas under kriget i Kosovo och Stutterer handlar om en stammande typograf (om det är så det kallas) som ställs inför en svår utmaning. Tyngden i den förstnämnda väger mest och har högst betyg på IMDB, så det får bli den.


 

SonofSaulCannes

Best Foreign Language Feature
”Embrace Of The Serpent”
“Mustang”
“Son Of Saul” VINNER
“Theeb”
“A War”

Kommentar: Kryptiskt berättade Son of Saul från Ungern har varit favoriten hela tiden och ämnet med koncentrationsläger brukar fungera på juryn. Men, detta är en kategori som kan överraska, så inget är helt hugget i varken guld eller sten ännu.


 

screen-shot-2016-01-14-at-10-06-19-am

Best Supporting Actress
Jennifer Jason Leigh – “The Hateful Eight”
Rooney Mara – “Carol”
Rachel McAdams – “Spotlight”
Alicia Vikander – “The Danish Girl” VINNER
Kate Winslet – ”Steve Jobs”

Kommentar: Kommer svenska Alicia Vikander att vinna? Både tidigare vinnaren Kate Winslet och Rooney Mara flåsar henne i nacken, men den moraliska vinnaren är ändå Vikander, som visar en nakenhet i sin känsloleverans som nästan ingen annan. Det är verkligen inte bara vi i Sverige som förälskat oss i hennes skådespeleri. Med det sagt är det ett väldigt, väldigt starkt startfält där alla utom inkvoterade Rachel McAdams är fantastiska i sina filmer. Jennifer Jason Leigh är min personliga favorit tillsammans med Vikander.


 

screen-shot-2016-01-14-at-10-04-59-am

Best Supporting Actor
Christian Bale – “The Big Short”
Tom Hardy – ”The Revenant”
Mark Ruffalo – “Spotlight”
Mark Rylance – “Bridge Of Spies”
Sylvester Stallone – “Creed” VINNER

Kommentar: 39 år efter att Rocky (1976) vann en oscar för bästa film och Sylvester Stallone nominerades för sin roll och manuset, kommer Stallone att vinna för samma roll. Jag har svårt att se hur juryn skulle vilja missa det ögonblicket på galan och det är verkligen inte helt oförtjänt. Alla andra vinnare kan få fler chanser, men den här kvällen tillhör ”Rocky”.


 

screen-shot-2016-01-14-at-10-22-19-am

Best Actress
Cate Blanchett – “Carol”
Brie Larson – “Room” VINNER
Jennifer Lawrence – ”Joy”
Charlotte Rampling – “45 Years”
Saoirse Ronan – “Brooklyn”

Kommentar: Jag gillar personligen Ronans insats i Brooklyn mycket då den var annorlunda i det lilla, men Brie Larson är den som gjorde tydligast avtryck i sin roll som mamma instängd i rum med sin 5-årige son. Hon gör en väldigt genuin prestation och förtjänar verkligen en oscar. Hon känns för övrigt som ett givet castingval i rollen som Janis Joplin i en biopic. Hoppas jag får se henne här snart igen, nominerad för den rollen.


 

screen-shot-2016-01-14-at-10-23-47-am

Best Actor
Bryan Cranston – “Trumbo”
Matt Damon – “The Martian”
Leonardo DiCaprio – “The Revenant” VINNER
Michael Fassbender – “Steve Jobs”
Eddie Redmayne – “The Danish Girl”

Kommentar: Ja, Leonardo DiCaprio kommer äntligen få sin första oscarsstatyett och han är värd den. Matt Damon däremot är inte värd sin nominering, eller så är jag blind för hans fantastiska skådespeleri.


 

screen-shot-2016-01-14-at-10-21-00-am

Best Director
Alejandro Gonzalez Inarritu – “The Revenant” VINNER
Adam McKay – “The Big Short”
George Miller – ”Mad Max Fury Road”
Lenny Abrahamson – ”Room”
Tom McCarthy – ”Spotlight”

Kommentar: Det ligger en historisk prestation i potten ifall Alejandro Gonzalez Inarritu vinner här, då han blir den andra regissören någonsin som vunnit i kategorin två år i rad. Även om McKay och publikfavoriten och jokern George Miller kan finnas med där i bakgrunden med sin sandsprutande actionrulle, är det svårt för juryn att bortse från det utmanande arbetet med The Revenant.


 

oscar_best_picture

Best Picture
“The Big Short”
“Bridge Of Spies”
“Brooklyn”
“Mad Max: Fury Road”
“The Martian”
“The Revenant” VINNER
”Room”
“Spotlight”

Kommentar: Innan nomineringarna släpptes trodde jag att The Danish Girl, Steve Jobs och The Hateful Eight skulle vara med här och på allvar utmana sedan länge uppsnackade The Revenant om titeln ”Bästa film”. Ingen av dem blev nominerade och även Carol gick bet. Istället har vi en förvånansvärt trevlig skara småskaliga eller på andra sätt annorlunda filmer bland dom nominerade. Under oscarsracet har både Mad Max: Fury Road är något så ovanligt som en mångfaldigt oscarsnominerad blockbusteractionrulle och det kan jag inte annat än älska. The Big Short och Spotlight har tippats som allvarliga utmanare till The Revenant och det tycker jag är positivt.

Det räcker dock inte hela vägen och Alejandro Gonzalez Inarritu kommer försvara den titel Birdman vann förra året, även här. Brett Ratner (Prison Break, X-Men: The Last Stand, Hercules) var med och producerade filmen exekutivt så grattis på förhand till honom!

The-Cinematography-of-The-Revenant-4

I backspegeln #19: Till minne av Malik Bendjelloul (1977-2014)

I-Backspegeln3

Malik+Bendjelloul+Searching+Sugar+Man+Q+2012+q4wKzRwjgTKl

Det är så klart himla tråkigt att svenske journalisten och dokumentärfilmaren Malik Bendjelloul är död – så ung! Endast 37 år.

Efter att han kröntes med en Oscar på galan 2013 för sin – på många vis, inspirerande dokumentärfilm Searching for Sugar Man, om den egendomligt bortglömde folksångaren Rodriguez, insåg jag att han var en av ytterst få svenska filmskapare jag kunde känna en identifikation med.

Känslig, introvert, besatt perfektionist och med ett genuint, brinnande intresse för att lyfta fram det som i andras ögon endast swischar förbi i periferin. Göra det till poesi.

Att just han skapade en dokumentär som berättade historien om den minst lika introverte konstnären Sixto Rodriguez var sannerligen ingen slump. Förmodligen är Maliks oscarsvinst också det ögonblick från galan som jag hurrat högst över i spontan glädjereaktion.

Förra året, ganska exakt, så hade Malik precis vunnit sin Oscar och i min jakt på nästa steg i min egen filmutveckling tänkte jag fråga honom ifall det fanns en rimlig chans för mig att få praktisera på hans nästkommande projekt – om det så skulle handla om insekter eller annat. Han verkade dela min passion för saker.

När jag kollar på vad han varit med och gjort märker jag att jag uppskattat mer än vad jag först trodde av honom. Han var med och skapade SVT-specialen Hårdrockens Historia under tidigt 00-tal, som jag spelade in på VHS-band och såg om många, många gånger i min ungdom samtidigt som jag odlade min kreativa identitet.

Kobra på SVT har alltid varit en innovatör och där arbetade han länge. Senast för någon dag sedan tänkte jag på Kobras tjänst för den kreativa kulturen och till och med mig själv. I den gråtfärdigt underbara SVT-serien PSL på Festival var han – som Per Sinding Larsen nämner i sitt känslomässiga farväl av Malik, reporter under självaste Peace & Love-avsnittet ett av åren, för att kämpa ihop pengar till det fortsatta arbetandet av Searching for Sugar Man.

Hans tidigare, 4 år långa kamp för att få sin sedermera internationellt prisade dokumentärfilm klar – trots filmfolks inkomstsuktande oförstånd, var så starkt. Fick sådana som mig att fortsätta kämpa och tro på att det är värt besvären för att få igenom sina visioner. Killens förebild var ju David Lynch – bara en sådan sak.

Jag tvekade dock om att fråga om något slags praktikjobb för honom då jag tyckte mig känna hans typ av person och tänkte att han nog kommer ha stort tålamod och vänta, för att vara säker på att nästa projekt han tar tag i kommer helt från hjärtat.

Jag tänkte att det nog var för tidigt att fråga honom om en sådan sak. Nu är det tyvärr för sent.

I backspegeln #18: Oscarsnomineringarna 2014

I-Backspegeln

Oscars 2014 1

Oscarsnomineringarna 2014 har presenterats. American Hustle och Gravity fick flest nomineringar (10 var) och 12 Years a Slave fick näst flest (9 st).

Antingen kommer det bli ett väldigt utspritt prisregn mellan dessa eller så kommer 12 Years a Slave bli Oscarsgalans största vinnare i år, då jag tycker att den har bäst chans både att ta hem ”Bästa film” och ”Bästa regi” för Steve McQueen (som i så fall skulle bli den förste svarta regissören att vinna priset i Oscarsgalans väldigt vita historia).

Jag vill sammanfatta valet av nomineringar genom att hävda att juryn har avlägsnat tummen från röven och börjat ge några av dem som förtjänat oscars mest de senaste åren nomineringar åtminstone; Michael Fassbender, Matthew McConaughey, Leonardo DiCaprio, Steve McQueen och en generellt ung, skådespelande klick namn framför en prenumererande veteranskara.

Positivt:

  • Nybörjaren Barkhad Abdi blev nominerad för birollen i Captain Phillips
  • Matthew McConaughey fick ÄNTLIGEN en nominering, efter så många ratade rollprestationer från de senaste fyra åren
  • Leonardo DiCaprio FICK en nominering för The Wolf of Wall Street trots den kyliga relationen med Oscarsgalan (endast tre nomineringar i karriären)
  • Michael Fassbender FICK en nominering för 12 Years a Slave trots den kyliga relationen med Oscarsgalan (ingen nominering alls i karriären tidigare)
  • June Squibb blev nominerad för birollen i jordnära Nebraska
  • Oprah Winfrey fick ingen landssympatinominering för The Butler

Negativt:

  • Inside Llewyn Davis ratades från ”Bästa film”, ”Bästa regi” för bröderna Coen OCH ”Bästa manus” från bröderna Coen
  • Robert Redford blev inte nominerad för soloprestationen i Al Is Lost
  • Det dialoglösa manuset för All Is Lost blev inte heller nominerat
  • Emmanuel Lubezski blev nominerad för fotot i Gravity men inte för det gudomliga fotot i To The Wonder (fast den filmen var trots allt inte i diskussionen)
  • Larry Smith nominerades inte för det fetsvartröda fotot i Only God Forgives (men den filmen var inte heller i diskussionen tyvärr)
  • Fotot för Spring Breakers var inte nominerat (men samma visa där)
  • James Franco blev inte nominerad för Spring Breakers (men samma visa där)

Värt att uppmärksamma:

  • Jackass Presents: Bad Grandpa är oscarsnominerad för ”Bästa smink och hårstyling”
  • Jonah Hill blev oscarsnominerad för andra gången, för ”Bästa manliga biroll”
  • Ingen nominering alls för evige oscarsfavoriten Tom Hanks
  • Ingen nominering alls för ”oscarsfilmen” The Butler
  • Ingen nominering till Idris Elba för Mandela: Long Walk to Freedom
  • Ingen ”Bästa regi” till Paul Greengrass för Captain Phillips
  • Daniel Brühl blev inte nominerad för Rush

Jag har försökt mig på att göra en tidig oscarstippning, för att se hur fel ute jag var idag om två månader när Oscarsgalan 2014 väl ägt rum.

Feral short filmBEST SHORT FILM (ANIMATED):
Feral (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Get a Horse!
Mr Hublot
Possessions
Room on the Broom

BEST SHORT FILM (LIVE ACTION):
Aquel No Era Yo (That Wasn’t Me)
Avant Que De Tour Perdre (Just Before Losing Everything)
Helium (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Pitääkö Mun Kaikki Hoitaa? (Do I Have to Take Care of Everything?)
The Voorman Problem

mandela-long-walk-to-freedom02BEST ORIGINAL SONG:
Let It Go – Frozen
Ordinary Love – Mandela: Long Walk to Freedom (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Alone Yet Not Alone – Alone Yet Not Alone
Happy – Despicable Me 2
The Moon Song – Her

BEST ORIGINAL SCORE:
The Book Thief
Gravity
Her
Philomena (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Saving Mr Banks

FrozenBEST ANIMATED FEATURE FILM:
Despicable Me 2
Frozen (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
The Croods
Ernest & Celestine
The Wind Rises

BEST FOREIGN LANGUAGE FILM:
The Great Beauty (Italy)
The Hunt (Denmark) (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
The Broken Circle Breakdown (Belgium)
The Missing Picture (Cambodia)
Omar (Palestine)

01. The Act of KillingBEST DOCUMENTARY FEATURE:
The Act of Killing (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Cutie and the Boxer
Dirty Wars
The Square
20 Feet from Stardom

BEST DOCUMENTARY SHORT SUBJECT:
SaveDigger
Facing Fear (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Karama Has No Walls
The Lady in Number 6: Music Saved My Life
Prison Terminal: The Last Days of Private Jack Hall

b640x600BEST MAKE-UP & HAIRSTYLING:
Dallas Buyers Club (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Jackass Presents: Bad Grandpa
The Lone Ranger

BEST PRODUCTION DESIGN:
American Hustle
Gravity
The Great Gatsby (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Her
12 Years a Slave

BEST SOUND EDITING:
cpbraAll Is Lost
Captain Phillips
Gravity (vinnaren) (moraliska vinnaren)
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Lone Survivor

BEST SOUND MIXING:
Captain Phillips (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Gravity
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Inside Llewyn Davis
Lone Survivor


Gravity-1200-800BEST VISUAL EFFECTS:

Gravity (vinnaren) (moraliska vinnaren)
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Iron Man 3
The Lone Ranger
Star Trek Into Darkness

BEST COSTUME DESIGN:
American Hustle
The Grandmaster
The Great Gatsby
The Invisible Woman (vinnaren) (moraliska vinnaren)
12 Years a Slave

Film Review NebraskaBEST CINEMATOGRAPHY:
The Grandmaster
Gravity (vinnaren) 
Inside Llewyn Davis (moraliska vinnaren) 
Nebraska
Prisoners

BEST FILM EDITING:
American Hustle
Captain Phillips
Dallas Buyers Club
Gravity (vinnaren) 
12 Years a Slave (moraliska vinnaren)

dallas-buyers-club-jared-leto.BEST SUPPORTING ACTOR:
Bradley Cooper – American Hustle
Barkhad Abdi – Captain Phillips
Michael Fassbender – 12 Years a Slave (moraliska vinnaren)
Jonah Hill – The Wolf of Wall Street
Jared Leto – Dallas Buyers Club (vinnaren) 

BEST SUPPORTING ACTRESS:
Jennifer Lawrence – American Hustle
Lupita Nyong’o – 12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Sally Hawkins – Blue Jasmine
Julia Roberts – August Osage County
June Squibb – Nebraska

mmc-dallasBEST ACTOR IN A LEADING ROLE:
Christian Bale – American Hustle
Bruce Dern – Nebraska (moraliska vinnaren)
Leonardo DiCaprio – The Wolf of Wall Street
Chiwetel Ejiofor – 12 Years a Slave
Matthew McConaughey – Dallas Buyers Club (vinnaren) 

BEST ACTRESS IN A LEADING ROLE:
Cate Blanchett – Blue Jasmine (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Amy Adams – American Hustle
Sandra Bullock – Gravity
Judi Dench – Philomena
Meryl Streep – August Osage County

12-years1BEST ADAPTED SCREENPLAY:
Richard Linklater, Julie Delpy, Ethan Hawke – Before Midnight
Billy Ray – Captain Phillips
Steve Coogan and Jeff Pope – Philomena
John Ridley – 12 Years a Slave (vinnaren)  (moraliska vinnaren)
Terence Winter – The Wolf of Wall Street

BEST ORIGINAL SCREENPLAY:
Eric Warren Singer and David O Russell – American Hustle
Woody Allen – Blue Jasmine
Craig Borten & Melisa Wallack – Dallas Buyers Club
Spike Jonze – Her
Bob Nelson – Nebraska (vinnaren) (moraliska vinnaren)

americanhustle1301

BEST DIRECTOR:
David O Russell – American Hustle
Alfonso Cuaron – Gravity
Alexander Payne – Nebraska
Steve McQueen – 12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Martin Scorsese – The Wolf of Wall Street

BEST PICTURE:
12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Captain Phillips
Gravity
Philomena
The Wolf of Wall Street
Nebraska
American Hustle
Dallas Buyers Club
Her

Blir det som jag tror (eller till och med som jag i nuläget hoppas) så kommer 12 Years a Slave rycka ifrån och bli galans tydliga vinnare mot slutet, medan Gravity ligger därefter utan någon av dom tunga priserna. American Hustle kommer däremot gå ifrån galan utan en enda oscarsstatyett.

Möjligen kan American Hustle vinna för bästa originalmanus eller kostym, men i dom andra kategorierna finns det uppenbarligen mer givna vinnare (detta sagt utan att ha sett filmen ännu). Vi får se om detta faktiskt blir utgången, den 2-3 mars i år!

12-years-a-slave-steve-mcqueen-lupita-nyongo

Stockholm Filmfestival: 12 Years a Slave (2013)

Adobe Photoshop PDFGenre: Historiskt drama, Biografi
Produktionsland: USA
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridely
Längd: 133 min
Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Benedict Cumberbatch, Michael Fassbender,Sarah Paulson, Lupita Nyong’o, Paul Giamatti, Paul Dano,Quvenzhané Wallis, Alfre Woodard, Dwight Henry, Adepero Oduye, Michael K Williams, Brad Pitt, Scoot McNairy, Ruth Negga, Garret Dillahunt

Solomon Northup är välutbildad och har talang för musik. Han bor med sin fru och sina barn i Saratoga i New York. En dag blir han kontaktad av två män som påstår sig jobba för en cirkus och Solomon tackar ja till att ackompanjera deras cirkusnummer på fiol under en kort period. Men efter att ha tagit ett glas med männen vaknar han omtöcknad och bunden och ställs inför den fasansfulla sanningen: han ska transporteras till södern som slav.

Steve McQueen blev en av mina absoluta favoritregissörer av modern tid när Hunger (2008) kom och sedan följdes upp med min personliga favorit, Shame (2011 – se recension!). Jag har längtat efter 12 Years a Slave – hans film om USA:s slavperiod, i flera år, redan före Shame såg dagens ljus. Höga ambitioner hos mindre mästare är något alldeles särskilt.

Av alla förväntansfulla saker med detta nya filmprojekt var jag bland annat mycket spänd på att se ifall han kunde ta en så pass traditionellt omspännande historia (perioddrama, många års tidsomfattning, många karaktärer, typiskt oscarsmaterial) och visa att han var rätt man för jobbet, med sin fäbless för rått och ovanligt ärligt filmberättande.

Dessutom fanns det funderingar kring hur pass mycket jag skulle kunna isolera den här filmen från Quentin Tarantinos slavskildring Django Unchained (2012 – se recension!), som kom mindre än ett år före denna. Nu behöver jag dock inte fundera längre och än mindre vara orolig. 12 Years a Slave är givetvis inte en tråkigare, mer traditionell kopia av Quentin Tarantinos underhållande westernexplosion.

12 yrs

Visst har dom rent miljömässiga likheter, men där 12 Years a Slave är ett seriöst försök att återberätta USA:s mörka och överskuggade slavhistoria så fungerar Django Unchained som en kraftfull satir över samma ämne – fast i westerntappning, och ett fyndigt skildrande av människans fascination för våld, sadism och maktförhållanden (just som Vincent Brown från Harvard University talar om i denna diskussion).

Det är två helt olika typer av filmer och det är bara fånigt att jämföra vilken film som skildrar slaveriet bäst för dom siktar inte efter samma reaktion. Det är som att jämföra Schindler’s List (1993) med Inglourious Basterds (2009). Vem fan gör det?

Jag sätter mig i Grands största salong, sista dagen på filmfestivalen. Stunden var äntligen kommen. Bredvid mig har två äldre kvinnor gjort en svensk klassiker och satt sig så att en tom stol bara väntar på att fyllas av mig, mitt framför duken.

Damerna småpratar om ditten och datten innan dom nämner filmen, som dom uppenbarligen är totalt blanka om. Dom måste ha vunnit biljetterna på nåt lotteri på arbetsplatsen eller nåt. Den ena undrar vad det är för typ av film egentligen? ”Är det nån komedi eller?” Den andra vet inte. ”12 Years a Slave… Visst är det en konstig titel ändå? Tycker du inte?” ”Jo, jo, visst är det det.”

Hon som verkade vara sugen på komedi höll för ögonen redan några minuter in i filmen och höll på att få andnöd efterhand – så långt kan jag säga.

DF-02720.CR2

Men så är det här knappast en film som håller tillbaka bara för att smeka ”feelgood junkies” medhårs heller. Den oerhörda, påfrestande kamp Solomon Northup får genomlida börjar ganska omedelbart då han luras in i en fälla för att kunna säljas som ett boskap för lättförtjänta fiffelpengar. Hädanefter kommer minnena av hans fria liv endast vara just minnen – drömmar, som han gång på gång rycks upp ur.

Solomon är dock fast besluten att kämpa för den frihet han har rätt till och tänker inte vika sig för dom slavägare som tror sig äga honom, men snart går det upp för honom att i den situation han har hamnat i finns det inga fördelar med att ifrågasätta något. Inte om man vill överleva.

”If you want to survive, do and say as little as possible. Survival’s not about certain death, it’s about keeping your head down.”

Att se en god, rättvis människa brytas ner på grund av sin heder och för sin benfasta tro på rättvisa är oerhört påfrestande att se. Regissör Steve McQueen har utforskat det i debutfilmen Hunger och här är det som hans erfarenheter slår blom.

12 Years a Slave viker inte en millimeter för att visa den brutalitet som härdar och förintar dom maktlösa slavarna. Med knäckande bildkompositioner av Sean Bobbit (fotografen bakom HungerShame och årets andra bästa film, The Place Beyond the Pines) som fryser fast i bakhuvudet är filmen som en spark mot genitalierna.

En vagn i fågelperspektiv som avslöjar hur slavar packas som strömming. Kvarvarande på överarbetade händer som vibrerar ut i fingerspetsarna av utmattning. En närbild på ett ansikte vars ögon skriker efter hjälp.

TWELVE YEARS A SLAVE

Steve McQueen berättar – till filmens enormt vackra fotos försvar, att han inspirerats av konstnären Francisco de Goya, vars kusliga våldsmålningar är så starka just eftersom dom skriker; ”Titta! Titta på dem!”

Filmen regnar av definierande moment för vad McQueen vill säga. Detta minst lika skickligt som Spielbergs mästerverk Schindler’s List och heliga skrifters mytologiska berättande. Jag vill sträcka mig till att säga sådana stora ord eftersom det var precis den känslan jag fylldes av gång på gång. [Från och med nu avslöjar recensionen vissa händelser i filmen…]

Som när Solomon är på väg att undslippa slaveriet då hans vän i samma situation blir räddad av sin vite adelsbekant, men ignoreras då vännen inte vill riskera friheten han just återfått i sista stund.

Som när ingen ropar upp Solomons namn på slavsorteringen och allt ser ut att updagas som ett stort missförstånd, tills en en högfärd herre tvingar Solomon att följa honom då den slav han letar efter (”Platt”) inte verkar ha infunnit sig (läs; överlevt så långt).

Som när en den flitiga slavkvinnan Patsy – infödd i slaveri och evig fångenskap, tillverka dockor av gräs. Fina dock i vackra utstyrslar, vita och svarta.

Som när Solomon vill få tyst på en mammas sorg efter berövandet av hennes barn i slavförsäljningen och en konfrontation utbryter över hur man bäst bör hantera sin sorg och förtvivlan för att inte falla samman.

12 Years a Slave f2025fc418120e2c7dbe8e150986b707

Som när Solomon hängs upp i ett träd och tvingas balansera sina tår i hal lera för att stötta kroppen från att inte hängas till döds. Hur hans kamp pågår i vad som känns som en evighet, medan ingen hjälper honom. Människor passerar, men alla vänder andra kinden till. Slavägare, arbetare och slavar. Här finns ingen hjälp alls att hoppas på. Du är dömd att överleva endast för din egen skull.

Steve McQueens berättarstil är här i sitt esse då hans långsamma kvarvarande vid situationen utan att distrahera scenen med klipp mjölkar fram en långt mycket högre uppfattning hos tittaren för vilken tortyr Solomon faktiskt går igenom. McQueen har förgyllt sina filmer på samma sätt förr, om man säger så.

Få glömmer sångnumret i Shame, då han väljer att låsa kameran på Michael Fassbenders ansikte tills en tår faktiskt trängs fram ur hans annars så känslodistanserade person, eller det senare soffsamtalet mellan Fassbender och Carey Mulligan som i en knappt tio minuter lång tagning blir en duell i superbt skådespelande.

För att inte tala om i Hunger, där han återigen låter Fassbender samt skådespelaren Liam Cunningham duellera mot varandra genom ett bordssamtal som pågår i dryga 17 minuter utan klipp! Ett världsrekord vad gäller scenlängd utan klipp sägs det och smått unikt filmskapande.

Steve McQueen är med andra ord inte bara en filmskapare med fallenhet för kontroversiella skildringar, utan sätter dessutom en mycket effektiv prägel på dem rent stilistiskt men det är aldrig avsett endast för stil utan är verkligen något som stärker dramatiken.

12-years-a-slave-2013-sarah-paulson-and-michael-fassbender

Dom definierande stunderna i 12 Years a Slave slutar dock inte där. Ögonblicket då en vit, arbetande ”nej”-sägare till slaveriet (spelad av Brad Pitt i hans karriärs stoltaste ögonblick) hamnar i diskussion med den sadistiskt destruktive slavägaren Epps (Michael Fassbender) och Pitts karaktär tydliggör sitt ogillande mot slaveriet.

På något vis lyckas Epps med sin brist på humanitet sätta Pitt på pottan och att se en så stor filmstjärna bli nergjord för en god sak är ett av filmens mest olustiga ögonblick. Pitts karaktär försöker hålla hedern uppe, men blir förudmjukad för sina goda tro. Samtidigt är det endast ett av minst ett dussin ”touchdowns” i storstilat skådespeleri från den felfrie giganten Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus).

När det kommer till storstilat skådespeleri så är han den här gången omringad av prestationer. Chiwetel Ejiofor (Children of Men, Love) bär filmen på sina axlar med en känslostorm som får mig att darra av ansträngning. Hans godhet och hans frustrerande kamp är i sig lika distinkta som piskrapp.

För att inte tala om mexikansk-kenyanske Lupita Nyong’o, som spelar den unga kvinnan Patsy som varit slav sedan födseln och endast hört om frihet genom sina medslavar. Den komplicerade desperationen i Patsy – bland det värsta jag skådat, kommer fram genom en häpnadsväckande bredd från en skådespelerska som osannolikt nog gör sin långfilmsdebut!

Listan kan göras lång med skådisar på toppen av sin förmåga; Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire), Sarah Paulsen (American Horror Story, Game Change), Paul Dano (Little Miss Sunshine, Prisoners), Benedict Cumberbatch (Sherlock, Star Trek Into Darkness), Paul Giamatti (Sideways, John Adams), Dwight Henry (Beasts of the Southern Wild). För att inte blir alltför långrandig kring vad varje aktör tillför ger jag dem istället en kollektiv, stående ovation då i stort sett samtliga oavkortat visar sig från sin bästa.

DF_02654.CR2

En av filmens mest trollbindande stunder i scenväg får jag inte glömma att nämna. Solomon går till ett närliggande plantagepalats för att hämta Patsy och bjuds på en tekoppsstund med husets svarta dam, spelad av Alfre Woodard (The Piano Lesson, Miss Ever’s Boys, Steel Magnolias).

Samtalet hon för med sällskapet når apokalyptisk stämning när hon berättar om hur hon står bakom sin härskande mans destruktiva maktspel i både bra och dåliga stunder, hellre än att arbeta som slav utan mänsklig rätt ute på fälten tills hon dör.

Hennes ord är skrämmande, men med det vi vid det här laget har i bagaget är det ännu mer skrämmande hur jag som tittare förstår hennes lortiga val och säkert själv skulle kunna gjort detsamma.

Dessutom ryser jag när jag inser hur slående den här positionen går att se som en metafor för den tyske medborgarens roll i ett nazistyrt stormaktsland, eller ännu mer kvinnans roll i en mansdominerad miljöJag börjar känna efter i salongen över hur många äldre kvinnor som kan identifiera sig med detta ojämna maktspel, där mannen varit en kugge för vardagspositionen i livet.

Vad Solomon och slavarna går igenom här är obeskrivligt, stötande och knäckande, men fler paralleller till vår samtid som är än mindre metaforiska går att se. Slavhandel sker än idag över hela vår jord. Den traffickingmarknad som Lukas Moodysson skildrade i Lilja 4-ever (2002) är ett direkt exempel på ett nästan identiskt händelseförlopp för oskyldiga människor och som vi gör alldeles för lite för att motverka.

Sånt här sker i Sverige, i våra egna städer, men det är först när vi ser det på film som vi känner allvaret i det.

12-years-a-slave-img02

Sedan kan vi tala om hur svarta än idag är en minoritet, hur välkänt det än må vara. Mer än 75 procent av dom karaktärer vi ser på film är vita skådespelare – bara en sådan sak. Spelar en svart skådespelare huvudroll i sin egen handling består handlingen oftast av ett tema om svartas rättigheter, eller så är huvudrollen ghettosnut eller ghettobrottsling.

Vår uppdelning mellan svart och vitt som om färger vore ett kriterium är fortfarande alltför tydlig. Slavskildringar görs fortfarande så pass sällan att var och en blir originell på ren basis. Det är med andra ord inte på något sätt jämställda förhållanden för ”icke-vita” ens i branschen 12 Years a Slave har skapats inom.

Jag kan inte beskriva det på ett bra sätt, men 12 Years a Slave är en lika komplett historiedemonstration av USA:s mörka slavhistoria på samma sätt som Schindler’s List är det för händelserna under Förintelsen. Skillnaden är att 12 Years a Slave är en betydligt mycket viktigare film än vad Schindler’s List är och jag hoppas att varje människa kan se det gigantiska värdet i Solomon Northups historia och Steve McQueens film.

Jag hoppas också att jag på Oscarsgalan kommer att få se denna som den stora vinnaren och för första gången på sex år känna att den vita, föråldrade mansjuryn har gjort rätt bedömning, för det här är en av årets två klart bästa filmer!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot:
 För att få det överstökat; filmen klarar Bechdel-testet minst en gång men förmodligen fler. Jag tänker framför allt på Patsys fikasamtal tillsammans med Alfre Woodards karaktär.

Fortsättningsvis; 12 Years a Slave är en film som skildrar förtrycket mot svarta människor som slavar i 1800-talets USA, men den stannar inte där utan skildrar i högsta grad förtrycket mot svarta kvinnor.

Den infödda slaven Patsy är den som får utstå överlägset mest våld trots att hon är en flitigare slav än fem män tillsammans.

Hon genomlider indragen vilotid, våldtäkt och en råpiskad rygg som är bland det vidrigaste jag sett på film. Hennes mentala ohälsa är en tortyr i sig att bevittna. Hon utnyttjas av sin vite ägare på långt värre sätt än någon man och ändå står hon rakryggad.

Dessutom visar se en mamma förlora sina egna barn för att aldrig se dem mer och på grund av att hennes sorg är för störande för dom vita människorna så tystas hon på det mest effektiva sättet – avrättning.

DF_02659.CR2

Vi får även en inblick i hur kvinnor som inte var slavar levde under adelns villkor. Man skulle kunna säga att 12 Years a Slave är en film som skildrar ett helvete för kvinnan lika mycket som den skildrar ett helvete för den svarta människan. Liksom rasismen ekar även kvinnoförtrycket kvar än idag.

Den svarta kvinnan var den mest utsatta under USA:s slavperiod och om det kan du läsa mer om i denna intressanta artikel från AlterNet. Den svarta kvinnan fungerade både som slav, sexslav och avelsdjur. Barn som föddes av slavar räknades nämligen per automatik som slavar och därför såg mången man sin chans att avla fram fler slavar till sitt stall. Trevliga tider.

Summeringsvis får faktiskt Patsy – mer än den i slutändan omåttligt lyckligt lottade Solomon Northup, stå som symbol för det tragiska livsöde som slaveriet innebar. Ingen räddning kom för henne för hon hade ingen att rädda henne.

I spåkulan: Sveriges Oscarsbidrag

?????????

Imorgon tillkännages Sveriges oscarsbidrag som utmanar om en plats i kategorin ”Bästa utländska film” nästa år.

Jag kollade igenom listan över valbara svenska filmer och försökte sålla agnarna från vetet. De svenska filmer som kandiderar om en plats som Sveriges oscarsbidrag måste ha haft premiär från och med 1 oktober 2012 fram till 30 september 2013.

Förmodligen väljer juryn en film som dom tycker håller ett produktionsvärde motsvarande vad den amerikanska publiken är van vid, snarare än en film som verkligen har någon edge på en internationell filmscen. Jag har i flera fall inget emot de filmer jag fruktar att dom väljer, men jag hoppas bara dom tänkt längre än förra året, då Hypnotisören valdes. Jag lider fortfarande av rysningar över det valet!

Det snedsteget kan jag lägga bakom mig ifall juryn väljer någon av mina rekommendationer i år…

Bra val:

call-girl-poster_50b8a3a6ddf2b33f8200128f

Call Girl
Mikael Marcimains film har definitivt en internationell edge och är dessutom en av Sveriges mest välproducerade filmer någonsin enligt mig. Den har dessutom vunnit kritikerpriset på Toronto International Film Festival och är åtminstone fortfarande aktuell i Storbritannien eftersom den fick köpfilmrelease där precis.

dom-over-dod-man_poster

Dom Över Död Man
Jan Troells tempofattiga men småmysiga och stundtals glimrande svenska film med kopplingar till kamp mot Hitler och nazism samt en en imtressant relationsberättelse är trots sin småputtrighet bra material för en ganska judisk oscarsjury som aldrig säger nej till en anti-2:a Världskriget-film. Jan Troells namn har i sig ett internationells värde men jag väljer denna för det habila innehållet.

l_2085002_0b2547a5

Äta Sova Dö
Filmen har en kreativ edge med budskap som sticker ut och har dessutom vunnit publikpriset på Venedigs Filmfestival så den har inte enbart ett svenskt värde. Som vinnare av Bästa Film på Guldbaggegalan har den förmodligen störst chans att bli vald då det är samma jury som väljer nu.

Poster-1-El-Médico-–-The-Cubaton-Story-2012

El Medico: The Cubaton Story
90-talskultikonen Daniel Fridells (Sökarna, 30:e November, Under Ytan) maffiga dokumentär kanske kan få en extra skjuts i kölvattnet av Searching for Sugar Man och för den spansktalande publiken har den extra fördel. Dessutom tar den upp en helt egen historia som kan beröra på egen hand så att jämföra den med Sugar Man är onödigt.

Inte så bra val men antagligen juryns ”kopp te”:

291334_450

Känn Ingen Sorg
Det må vara en färggrann karamell med fint mottagande i Sverige, men Håkan Hellströms musik är trots allt grunden för denna film och det kommer distansera en internationell publik då de är färgblinda inför blodet som filmen pumpar.

MV5BODA5NzUyNDA0M15BMl5BanBnXkFtZTgwODY5MjQwMDE@._V1_SY317_CR5,0,214,317_

Monica Z
Det är säkert en stark biografi om Monica Zetterlund men trots det välgörande arbetet kring hennes livshistoria är det trots allt en standardbiografi i skuggan av andra standardbiografier från USA som inte ger någon edge till en jury. För juryn är den förmodligen lika spännande som Kon Tiki (2012) utan flotteäventyret.

postr_l

Mördaren Ljuger Inte Ensam
Jag lovar att juryn väljer denna, men då kommer jag också att avrätta mig själv med en lugerpistol så jag hoppas för all del att vi slipper en ny ”Hypnotisören”.

bitchkram-2012

Bitchkram
Bra film, tekniskt snygg men är alldeles för snäll för att sticka ut i oscarskonkurrensen. Skulle nog uppskattas men aldrig nå hela vägen fram.

postr_l (1)

Tyskungen
Nazikopplingar och habil jo men visst, men NEEEEEEJ!!!!

postr_l (2)

Snabba Cash: Livet Deluxe
Tredje delen i en amerikanskt uppmärksammad trilogi är tyvärr två steg för sent för att ha någon chans.

Missade chanser:

maxresdefault
Vi Är Bäst!
Har svensk premiär preciiiis efter gränsdatumet för att väljas som kandidat, men här har vi annars en film som – oavsett hur snäll och oprovocerande den kan tänkas vara, är en lättillgänglig Moodysson-comeback som kommer funka för en amerikansk publik och dessutom är färskare än Call Girl som kom denna tid för ett år sedan ich var det årets ”Vi Är Bäst!” kan man säga.

1

Hotell
Denna lilla men uppskattade film av Lisa Langseth (den som etablerade internationellt lovordade skådisen Alicia Vikander med filmen Till Det Som Är Vackert, 2010) har Alicia Vikander i huvudrollen och fenomenale David Dencik i en biroll samt en ovanligt intressant handling. Fair enough!

Jag har än så länge bara hört enormt fina ord om Hotell från människor som vanligtvis ogillar svensk film och att denna inte tillåts vara en kandidat är oförståeligt för mig då den – trots officiell premiär 4 oktober redan haft svensk premiär på Malmö Filmdagar. Varför finns den då inte med på kandidatlistan? Varför??

I backspegeln #9: Galaidioti

I-Backspegeln

Jag är tillbaka med en ny backspegel och sedan sist har våren börjat visa sig och Oscarsgalan ägt rum.

Galan var stabil men överträffade inte förra årets gala som var riktigt bra – särskilt så här med ett års distans. Trevligast var i vilket fall de hela tre svenska vinsterna med Malik i spetsen, de alltid trevliga mellansnacken med Filip och Fredrik, Quentin Tarantinos oscarsvinst och Jennifer Lawrences, Daniel Day-Lewis, Ang Lees och Ben afflecks tacktal tillsammans med firandet av James Bonds 50-årsjubileum på film.

I övrigt var det dock en ganska ljummen tillställning. Trots att den på förhand var ganska oviss med några knappa favoriter till priserna blev det sedan alla knappa favoriter som vann, helt enligt förväntningarna, så det blev aldrig så värst mycket att höja på ögonbrynen åt.

Utöver det fanns det vissa andra saker att vara tveksam över kring galan och det ska jag ta upp nu, när de flesta lämnat galan bakom sig för veckor sedan och ser framåt. Men en backspegel är en backspegel…

Svart och vitt på Oscars Red Carpet 2013

jennifer-lawrence-oscars-2013

Filip Hammar kommenterade under Red Carpet-tillställningen hur de amerikanska modeprogramledarna delade upp intervjuerna så att den vita programledaren intervjuade de vita celebriteterna och den svarta programledaren intervjuade de svarta celebriteterna.

Detta var inget jag hörde några nämnvärda reaktioner på efter galan, men det det är ju ack så sant och besvärande, trots den lättsamma inramningen. De som talar om det som en ren tillfällighet är antingen naiva eller så blundar man för problemen.

”Är det så himla noga?” skulle någon kunna kontra, men jag menar att det är de segregerande fall som finns i de mest lättsamma sammanhangen som vi först måste motverka och som dessutom är lättast.

Den ”lättsamma segregationen” är dock den som bevaras längst, tragiskt nog. Sånt man säger utan ondo. Sånt man gör utan att tänka efter.

Tack och hej igen, musikal

inline-2-Hollywoods-Visual-Effects-Pros-Rally-At-Oscars

Många kritiserade årets oscarsgala för att innehålla alldeles för många musikalnummer. Detta när galan också brottas med ständig kritik för att stressa av alla pristagare från scenen under deras tacktal efter 45 sekunder och till och med stänga av mikrofonerna för dem som håller på betydligt längre än så.

Detta givetvis endast för ”de mindre” pristagarna, såsom specialeffektmakare, ljudläggare eller kostympersonal. Specialeffektsmakarna som vann för fantastiska Life of Pi och faktiskt avbröts från sitt tacktal hade ju till och med gått i konkurs för det jobb de prisades för. Lite ”feeling” kan väl ändå de studioansvariga för galan ha tycker jag.

Det känns olyckligt med den här obalansen då bägge problemen kunde ha lösts genom att endast skrota ett ynka musikalnummer på sin höjd. Les Misérables-numret och Bond-numren var bra och trevliga, men mer behövs inte på en gala – om det nu inte framförs av människor i Cirque du Soleil-klass, givetvis…

What was the question?

85th Annual Academy Awards - Show

Det är väldigt selektiva journalister som får pressackreditering till Oscarsgalans pressrum. Då undrar man ju lite varför en väldigt spirituell journalist frågade Quentin Tarantino ifall han tror att människokroppen består av kött och blod, eller ifall den också består av ben!?!??

Journalist: ”Do you really think that in the anatomy of a human body also has bones, you know. We keep on saying there are jokes about [unintelligible] there is only blood, and flesh in a human body and we see that and it’s a hit, you know.”

Quentin Tarantino: I don’t quite understand the question, but I guess I do think there are bones in the human body.”

Eller varför Jennifer Lawrence fick frågan om det verkligen är bra för hennes karriär att vara 22 år och redan varit oscarsnominerad två gånger??

Undertänk eller övertänk när de klurade ut dom frågorna, frågar jag mig?

Förändring existerar bara på film enligt oscarsjuryn

12AngryMen 2

Något som år efter år varit ett problem med Oscarsgalan är att oscarsjuryns bredd – trots sina knappt 6000 medlemmar, varit väldigt skevt fördelad och många gånger gammalmodig. Inte särskilt konstigt då juryn till mångt och mycket består av vita gubbar i pensionsåldern. Statistiken talar för sig själv;

– Medelåldern på Oscarsakademins röstare är 62 år
– Endast 14 % är under 50 år unga
– Så många som 77 % av de röstande är män
– Bara 2 % av Oscarsakademin är svarta och 2 % är asiatiska
– 94 % är vita

Med den här skeva statistiken på en jury som ska bedöma årets bästa filmprestationer är det svårt att ta bedömningen på särskilt mycket allvar.

Trots att galan har en allmänt ”officiell” stämpel som den stora filmprisutdelningen så blåser förändringens vingar förbannat trögt i oscarsakademins korridorer. Varför händer inget, frågar jag mig? Vet de inte vad förändring är? Nöjer de sig med att uppleva förändring på film så till den grad att de skiter i den i verkligheten?

Det är mycket snack om hur stel och strist Guldbaggegalan är i Sverige, men dess kärna framstår som pigg i jämförelse. Skillnaden är att Oscarsgalan har ett mer plastikopererat, botoxpreparerat och glänsande skal att skydda sin kärna med. Jag uppmuntrar med glädje en helrenovering av Oscarsgalans jury mycket hellre än en renovering av själva galan.

Den stora oscarsjuryn består i mångt och mycket av yrkesmän inom alla filmkategorier som också prisas på galan. En plats i juryn består ofta på livstid – särskilt för alla dem som inte längre är aktiva i branschen. Med ett sådant system är det svårt att föryngra jurystaben och ålders- samt könsfördelningen är därför i princip likadan nu som när juryn infördes, 1927.

Jag tycker åtminstone att de kan försöka eftersträva en jämn könsfördelning och en medelålder på 45-50 år – tills dess kommer jag se snett på ”årets största gala” och fortsätta förmedla hur pass dammig och rosslig den faktiskt är. Vill du läsa mer om oscarjuryn så gör det genom Los Angeles Times undersökning.

Inga kommentarer

avHj4

Jag vill avsluta med att framföra en öppen ursäkt till alla bloggare som kommenterar på min blogg men som alltför sällan får kommentarer tillbaka av mig på deras egna bloggar.

Jag förstår inte alltid att jag kan vara så upptagen som jag är, men trots att jag ständigt avser att kommentera på andras bloggar så räcker tiden helt enkelt inte till så pass mycket som jag vill – särskilt inte på senaste tiden. Jag vet att vi förtjänar vår uppmärksamhet och när det gäller bloggar så sker det i mångt och mycket genom ett utbyte av kommentarer.

Jag ska bli bättre på att kommentera – för det är inte det att jag inte bryr mig och inte vill, men jag behöver bara förtjäna min tid bättre så att jag också kan förtjäna era kommentarer bättre.

Ennio Morricones bortglömda guldkorn

Ennio-Morricone-header

Ennio Morricones bortglömda guldkorn – del 1 (1962-1966)

Ennio Morricone är filmvärldens mest meriterade musiker när det kommer till filmmusik, med kompositioner till över ofattbara 500 filmer (!!!). Idag är den italienske filmkompositören 84 år gammal, men trots det ännu aktiv.

För mig personligen är han en av mina första musikidoler – tillsammans med den udda återstoden Frank Sinatra, Dr. Bombay, Louis Armstrong och Arvingarna, när jag som 7-åring började forma mina musikintressen. Då fick jag en CD med filmmusik av Ennio Morricone och Hugo Montenegro av min pappa, eftersom jag gillade Spaghetti Western-filmer så mycket.

Det var framför allt just hans visionära kompositioner till Spaghetti Western-genren som satte honom på världskartan i och med kompanjonen och klasskompisen Sergio Leones stilbildande För en handfull dollar (1964).

År 2007 fick han mottaga en mycket välförtjänt heders-oscar till stående ovationer – ofattbart nog hans första oscarsgubbe någonsin! Endast fem nomineringar har det blivit och den första kom så sent som 1978, i och med Terrence Malicks Days of Heaven. År 2010 fick han dessutom Polarpriset, för sin livslånga gärning till filmmusikhistorien.

TheGoodTheBadAndTheUgly2

Han har också nått många nya fans genom framför allt filmskaparen Quentin Tarantino (Pulp Fiction, Kill Bill, Inglourious Basterds) som med sin förkärlek till äldre musik i princip alltid dammar av några obskyra Morricone-stycken till sina filmer. Faktum är att alla Tarantinos filmer utom de han gjorde på 90-talet har innehållit Morricone-musik.

Därför är det extra kul att Morricone inte bara förekommer med gammal musik i Quentin Tarantinos senaste hyllning till westernfilmen, Django Unchained (2012), utan även bidragit med ett helt nyskrivet stycke tillsammans med sångerskan Elisa. Morricone är dessutom den första som fått chansen att bidra med något nyskrivet till en Tarantino-film och ingen kunde väl varit lämpligare.

En liten cameoåterkomst i western-genren för Morricone alltså, men att säga att cirkeln är sluten vad gäller denne man är att underskatta honom.

I ett försök att hylla ”Il Maestro” Morricone har jag valt ut några handplockade musikstycken som jag tycker har glömts bort oförtjänt i hans enorma katalog av fantastisk filmmusik och dessa kommer jag presentera och skriva några ord om i en kronologisk inläggsserie den kommande tiden.

large_few_dollars_more_blu-ray3few

Man kan säga att jag klivit in i Tarantinos skor och dammat av en hög av de där mästerliga, obskyra Morricone-verken som kräver större erkännanden. Men har en kompositör gjort musik till typ 500 filmer så är det givetvis förtåeligt att även mästerverk försvinner i mängden.

Håll utkik på min blogg den närmaste tiden för att få uppleva massor av filmmusik signerat en mästare, men som ni kanske aldrig har hört!