I spåkulan: Stranger Things (2016)

---

Genre: Paranormal thriller, Mysterium, Äventyr, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Skapare: Matt Duffer & Ross Duffer
Manus: Matt Duffer & Ross Duffer (8 avsnitt), Paul Dichter (1 avsnitt), Justin Doble (1 avsnitt)
Regi: Matt Duffer & Ross Duffer (6 avsnitt), Shawn Levy (2 avsnitt)
Distributör: Netflix
Releasedatum: 15 juli 2016
Längd: 8 avsnitt (60 min vardera)
Skådespelare: Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Noah Schnapp, Natalia Dyer, Matthew Modine

Året är 1983. När en ung pojke försvinner måste pojkens vänner och hans mamma konfrontera otäckt motstånd för att få honom tillbaka. I jakten dras de sökande in i ett mysterium med topphemliga experiment, övernaturliga krafter och en mycket underlig liten flicka.

Jag fick nys om denna nya, oerhört inbjudande 8 avsnitt långa TV-serien från Netflix under dagen före gårdagen. En starkt 80-talsnostalgisk tidsresa till 1983, med starka vibbar av tidens ungdomsäventyr med stämplar av Steven Spielberg och Stephen King – E.T the Extra-Terrestrial (1982), The Goonies (1985) och Stand By Me (1986) eller It (1990). Någon beskrev den även som en ”E.T om Stephen King hade skrivit den”.

Jag ser barn på crosscyklar, med tidsenliga, vadderade västar, på äventyr i ett idylliskt samhälle. Jag ser en riktigt cool 80-tals ”attityden är injecerad ända in i textskylten”-titelsekvens.

Som om inte det vore nog ser jag alltid Winona Ryder (Beetlejuice, Heathers, Lucas och en viss Edward Scissorhands) i en kanoners comebackroll som möjligen neurotisk och allmänt suverän morsa!

Kan det bli mycket mer retro eller mysigare färsk sommarunderhållning än så att krypa upp och avnjuta några sena sommarkvällar tillsammans med? Fönstret mot gården öppen och syrsor som sjunger eller duggregn som studsar och allt? Skulle inte tro det.

Stranger Things släpps på Netflix i sin helhet (i vanlig (Netflix-ordning) den 15 maj i USA såväl som Sverige. I en intervju med People berättar Winona Ryder själv om TV-serien, hennes egen medverkan i den och varför hon tackade ”ja”:

”It’s all about trying something new. This is a genre that I enjoy watching, but haven’t necessarily explored before, which drew me to the project. I think the audience will love the nostalgic voyage back in time before technology had completely took over. Kids were asked to put their toys away at dinner – not their phones. Yet, there were astronauts … going to space and government conspiracies loomed. It was just such a different world back then.”

I spåkulan: The Light Between Oceans (2016)

Jag behöver inte säga så mycket om The Light Between Oceans (börjar alltså med att ifrågasätta det här inläggets existens). Och även om den utomordentligt lagom korta trailern inte säger så värst mycket heller, säger den allt som behövs.

Derek Cianfrance, som gjorde tunggripande relationsdramerna Blue Valentine (2010) och The Place Beyond the Pines (2012/2013 – läs min tiotaggade tokhyllning här), regisserar och har skrivit adaptionen på M.L. Stedmans roman tryckt 2012, om en kustboende fyrtornsskötare och hans fru, som räddar ett barn från havet och uppfostrar det tillsammans.

Nyligen korade drottningen av skådespeleri – Alicia Vikander (Hotelltrubbel och huvudbry, Ex Machina), ser ut att vara som gjord för rollen som Isabel Sherbourne. Börjar gråthulka bara av trailern och distansera mig mot alla ikoner hon överglänser i sin ursinniga ”tour de force”.

Som pojkvännen (i film som i verklighet) Tom Sherbourne ser vi mästaren Michael Fassbender (Hunger, Shame), som äntligen tycks ha fått material värdig hans talanger igen efter några års sökande. Som om inte det vore nog, är alltid respektabla doldisen Rachel Weisz (The Fountain, Oz the Shit and Shut the F*ck Up) med.

Laddningen denna sammanlagda kemi ger mig – inklusive den stämningsfyllda kustetableringen, är överjordlig. Jag känner bara att jag vill gå ut i havet med nakna fötter och låta den här vågen av kvalitativt drama S-K-Ö-L-J-A Ö-V-E-R M-I-G helt och hållet. Take me! I’m yours.

Filmen har förväntad premiär internationellt framåt september, men kanske dyker den upp på Cannes om ett par månader innan dess?

I spåkulan: Cabin Fever (2016)

Efter att ha sett trailern för den färska remaken av skräckfilmen Cabin Fever (2002) bekräftas allas skepticism om att remaken är totalt onödig.

Eli Roth (Hostel 1 & 2, Green Inferno, Knock Knock – läs min recension av Hostel 2 här) som stod för originalet sade sig gå igång på vad manusförfattare Randy Pearlstein och regissör Travis Z ville göra med en remake av hans film och godkände därför deras idé, men resultatet verkar såklart ha handlat om att tjäna lättförtjänta pengar på en lättgenomförd filmproduktion med gratisskjuts på den etablerade ”franchisen”, om det går att kalla Cabin Fever det.

Trailern bevisar att filmen är en scen-för-scen-remake så när som på ytliga förändringar hos en och annan karaktär. Bland annat är polisen Winston här en tjej istället för kille – kreativt. Dom är till och med klädda som att den var inspelad i början av 2000-talet. Är det alltså till och med en periodfilm för att undvika mobiltillgänglighetsproblemet skräckfilmer som utspelas i ”modern tid” får utstå? Så här sammanfattas förändringarna genom Wikipedia, baserat på en artikel från Entertainment Weekly;

The film is unique in that it uses the same script as Roth’s original, although director Zariwny trimmed the page count from 134 to only 92. Zariwny also discussed and incorporated aspects that Roth wanted to include in the original but wasn’t able to. One notable change is that Deputy Winston, a male in the first film, is now played by a female. Zariwny claimed he made this choice because ”There was no way for me to emulate Giuseppe’s performance.”

Trailern känns ju precis som originalet och ger mig ganska uteslutande nostalgiska känslor inför filmen från 2002 och marginellt mer sugen att se den filmen. Originalet är enligt mig en – för sin genre, ganska så bra film med sina kvaliteter och även om den inte charmade mig alls när jag först såg den, har den vuxit dom cirka tre gångerna jag därefter sett om den till att bli en liten favorit. Nej, jag skojar inte. Det är en rätt stämningsfylld film med vissa, absurda höjdpunkter. Uppföljaren Cabin Fever 2: Spring Fever (2009) däremot, där har vi ett absurt mästerverk.

Samtidigt; Jag blir faktiskt lite full i skratt över att remaken är så karbonkopierad att jag har en paradoxalt positiv känsla över den. Det taskigt småslantkåta i att Roth höjer upp detta remakeprojekt som något engagerande och att det visar sig vara samma film igen gör att det känns som ett absurt skämt.

Klart jag inte vill missa det. Klart jag kommer se den. Men jag kommer inte betala för att göra det.

I spåkulan: Sveriges Oscarsbidrag

Imorgon tillkännages Sveriges oscarsbidrag som utmanar om en plats i kategorin ”Bästa utländska film” nästa år.

Jag kollade igenom listan över valbara svenska filmer och försökte sålla agnarna från vetet. De svenska filmer som kandiderar om en plats som Sveriges oscarsbidrag måste ha haft premiär från och med 1 oktober 2012 fram till 30 september 2013.

Förmodligen väljer juryn en film som dom tycker håller ett produktionsvärde motsvarande vad den amerikanska publiken är van vid, snarare än en film som verkligen har någon edge på en internationell filmscen. Jag har i flera fall inget emot de filmer jag fruktar att dom väljer, men jag hoppas bara dom tänkt längre än förra året, då Hypnotisören valdes. Jag lider fortfarande av rysningar över det valet!

Det snedsteget kan jag lägga bakom mig ifall juryn väljer någon av mina rekommendationer i år…

…

Bra val:

Call Girl
Mikael Marcimains film har definitivt en internationell edge och är dessutom en av Sveriges mest välproducerade filmer någonsin enligt mig. Den har dessutom vunnit kritikerpriset på Toronto International Film Festival och är åtminstone fortfarande aktuell i Storbritannien eftersom den fick köpfilmrelease där precis.

Dom Över Död Man
Jan Troells tempofattiga men småmysiga och stundtals glimrande svenska film med kopplingar till kamp mot Hitler och nazism samt en en imtressant relationsberättelse är trots sin småputtrighet bra material för en ganska judisk oscarsjury som aldrig säger nej till en anti-2:a Världskriget-film. Jan Troells namn har i sig ett internationells värde men jag väljer denna för det habila innehållet.

Äta Sova Dö
Filmen har en kreativ edge med budskap som sticker ut och har dessutom vunnit publikpriset på Venedigs Filmfestival så den har inte enbart ett svenskt värde. Som vinnare av Bästa Film på Guldbaggegalan har den förmodligen störst chans att bli vald då det är samma jury som väljer nu.

El Medico: The Cubaton Story
90-talskultikonen Daniel Fridells (Sökarna, 30:e November, Under Ytan) maffiga dokumentär kanske kan få en extra skjuts i kölvattnet av Searching for Sugar Man och för den spansktalande publiken har den extra fördel. Dessutom tar den upp en helt egen historia som kan beröra på egen hand så att jämföra den med Sugar Man är onödigt.

…

Inte så bra val men antagligen juryns ”kopp te”:

Känn Ingen Sorg
Det må vara en färggrann karamell med fint mottagande i Sverige, men Håkan Hellströms musik är trots allt grunden för denna film och det kommer distansera en internationell publik då de är färgblinda inför blodet som filmen pumpar.

Monica Z
Det är säkert en stark biografi om Monica Zetterlund men trots det välgörande arbetet kring hennes livshistoria är det trots allt en standardbiografi i skuggan av andra standardbiografier från USA som inte ger någon edge till en jury. För juryn är den förmodligen lika spännande som Kon Tiki (2012) utan flotteäventyret.

Mördaren Ljuger Inte Ensam
Jag lovar att juryn väljer denna, men då kommer jag också att avrätta mig själv med en lugerpistol så jag hoppas för all del att vi slipper en ny ”Hypnotisören”.

Bitchkram
Bra film, tekniskt snygg men är alldeles för snäll för att sticka ut i oscarskonkurrensen. Skulle nog uppskattas men aldrig nå hela vägen fram.

Tyskungen
Nazikopplingar och habil jo men visst, men NEEEEEEJ!!!!

Snabba Cash: Livet Deluxe
Tredje delen i en amerikanskt uppmärksammad trilogi är tyvärr två steg för sent för att ha någon chans.

…

Missade chanser:

Vi Är Bäst!
Har svensk premiär preciiiis efter gränsdatumet för att väljas som kandidat, men här har vi annars en film som – oavsett hur snäll och oprovocerande den kan tänkas vara, är en lättillgänglig Moodysson-comeback som kommer funka för en amerikansk publik och dessutom är färskare än Call Girl som kom denna tid för ett år sedan ich var det årets ”Vi Är Bäst!” kan man säga.

Hotell
Denna lilla men uppskattade film av Lisa Langseth (den som etablerade internationellt lovordade skådisen Alicia Vikander med filmen Till Det Som Är Vackert, 2010) har Alicia Vikander i huvudrollen och fenomenale David Dencik i en biroll samt en ovanligt intressant handling. Fair enough!

Jag har än så länge bara hört enormt fina ord om Hotell från människor som vanligtvis ogillar svensk film och att denna inte tillåts vara en kandidat är oförståeligt för mig då den – trots officiell premiär 4 oktober redan haft svensk premiär på Malmö Filmdagar. Varför finns den då inte med på kandidatlistan? Varför??

I spåkulan: Her (2013)

Unikumet Joaquin Phoenix (Gladiator, Walk The Line, I’m Still Here, The Master) samarbetar med sagokonstnären Spike Jonze (Being John Malkovich, Adaptation, Where the Wild Things Are) tillsammans med fantastiska Amy Adams (Doubt, The Fighter, The Master, Man of Steel), exceptionella Rooney Mara (The Social Network, A Nightmare on Elm Street, The Girl with the Dragon Tattoo), supersny…begåvade Scarlett Johansson (The Horse Whisperer, Lost in Translation, Avengers) och Olivia Wilde (House, Tron Legacy, In Time) i kommande filmen Her (2013) och det ser fruktansvärt, FRUKTANSVÄRT intressant ut!

Theodore Twombly – en ensam spökskrivare av brev, utvecklar ett otänkbart förhållande med ”Samantha” – hans nyköpta operativsystem som är designat att uppfylla alla hans behov. En originell och  intim kärlekshistoria om utforskar det fina och det riskabla med sökandet efter känslomässig närhet i en modern värld. 

Man ska ju inte slösa på ordet ”genialt”, men det är ju iaf mikro-genialt att ha skygge, oromantiske excentrikern Joaquin Phoenix i rollen som antisocial kärlekskrank och att använda jordens allmänt sett vackraste kvinna (Scarlett Johansson) som röst åt hans kvinnliga ”vän”.

Att Spike Jonze dessutom både skrivit och regisserat alltsammans är i sig egentligen tillräckligt för att längta, med ubërmysiga mentala äventyr till filmer på sitt CV. Adaptation (2002) är en fantastiskt berättad film om just filmberättande och Where the Wild Things Are (2009) är en underbar vuxenadaption i långfilmsformat av en av världens bästa – och betydligt kortare, barnböcker.

Hans filmer har en väldigt särskild plats i mitt hjärta på olika sätt, men den gemensamma nämnaren är att dom träffar så intimt att det nästan är kusligt.

Och längta lär vi få göra då den svenska biopremiären av Her ser ut att bli först i början av nästa år i Sverige, om ens det?

Det verkar också som att gamle stackarn Joaquin Phoenix har lämnat ”hip hop-debaclet” mellan Two Lovers (2008) och I’m Still Here (2010) bakom sig för att istället haka på hipsterkulturen och det väcker givetvis oroväckande tankar genom hela Hollywood och ända in i Letterman-studion. Den stora frågan är dock ifall glasögonen, näsan och mustaschen går att ta av i form av en butterick’s-mask?

Perfekt inför nästa maskerad dock, då dom faktiskt redan säljer det officiella Joaquin Phoenix/Spike Jonze-utformade ”Her”-kitet på bland annat ebay! Så passa på och beställ innan det blir en fluga.

Ansiktsparallellen kan ju inte vara annat än medveten, särskilt då Phoenix verkar spela en uttryckslös, introvert person och att då ta formen av en en ikonisk maskeradmask ála Groucho Marx är för underbart! Extasen för en film av det här slaget kan säkert vara högre, men jag har hittills inte upplevt en sådan längtan efter en romantisk film sedan… någonsin, tror jag.