Etikettarkiv: Brad Pitt

The Big Short (2015)

Mkrorecensioner-headerThe Big Short posterGenre: Drama, Biografi, Satir
Produktionsland: USA
Manus: Adam McKay, Charles Randolph (baserad på förlaga av Michael Lewis)
Regi:
Adam McKay
Längd:
130 min
Skådespelare:
Christian Bale, Steve Carell, Ryan Gosling, Brad Pitt, John Magaro, Finn Wittrock, Jeremy Strong, Hamish Linklater, Rafe Spall, Marisa Tomei, Melissa Leo, Max Greenfield, Billy Magnussen, Karen Gillan, Adepero Oduye, Byron Mann

This is a true story

När fyra outsiders förutspår det storbankerna, medierna och regeringen vägrat tro på, världsekonomins kollaps, får dom en idé: The Big Short. En vågad investering leder dem till det moderna bankväsendets allra mörkaste hörn. Där måste de ifrågasätta allt och alla.

The Big Short 3

Upptakten till finanskrisen 2008 skildras genom ett gäng män som förutser den och står inför problemet kring vad dom ska göra åt det. Stjärnpyntad rollista med Christian Bale (American Psycho), Ryan Gosling (Blue Valentine), Steve Carell (The 40 Year Old Virgin) och Brad Pitt (Fight Club) vilket ger en skön pondus och karaktär på dom olika kostymerna. Inte mycket till kvinnor här inte, men dom kvinnoroller som dyker upp efter vägen är mycket välcastade med namn som Marisa Tomei (The Wrestler) och Melissa Leo (The Fighter). Regisserad av komedifilmskaparen Adam McKay (Anchorman, Step Brothers, Talladega Nights) som här går ifrån sina rutiner på ett annorlunda och lyckat sätt.

”Truth is like poetry. And most people fucking hate poetry.”

The B ig Short 1

Riktigt skarpt manus (baserat på en bok av Michael Lewis –  författaren av böckerna som ledde till filmerna Moneyball och The Blind Side) som omvandlar avancerad information kring börs och ekonomi till underhållande satir och jag får vibbar av New York-sönerna Martin Scorseses och  Woody Allens filmer. Annie Hall (1977) framför allt. Brytandet av fjärde väggen, berättarröstdrivet, lekfullheten i hur saker ska förklaras, rapp dialog och humor. Allen var väl i princip den filmskapare som etalerade dessa lekfulla ”fjärde väggen”-grepp så The Big Short har många fötter i Allens kanot.

Jag får även starka vibbar av manusfavoriten Network (1976) då samhällskritiken och IQ-nivån på filmen som helhet är den glänsande behållningen för mig i slutändan. Filmen har en edge som jag oftast bara ser i satirer och någon gång vart femte år.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost

Annonser

Stockholm Filmfestival: 12 Years a Slave (2013)

Adobe Photoshop PDFGenre: Historiskt drama, Biografi
Produktionsland: USA
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridely
Längd: 133 min
Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Benedict Cumberbatch, Michael Fassbender,Sarah Paulson, Lupita Nyong’o, Paul Giamatti, Paul Dano,Quvenzhané Wallis, Alfre Woodard, Dwight Henry, Adepero Oduye, Michael K Williams, Brad Pitt, Scoot McNairy, Ruth Negga, Garret Dillahunt

Solomon Northup är välutbildad och har talang för musik. Han bor med sin fru och sina barn i Saratoga i New York. En dag blir han kontaktad av två män som påstår sig jobba för en cirkus och Solomon tackar ja till att ackompanjera deras cirkusnummer på fiol under en kort period. Men efter att ha tagit ett glas med männen vaknar han omtöcknad och bunden och ställs inför den fasansfulla sanningen: han ska transporteras till södern som slav.

Steve McQueen blev en av mina absoluta favoritregissörer av modern tid när Hunger (2008) kom och sedan följdes upp med min personliga favorit, Shame (2011 – se recension!). Jag har längtat efter 12 Years a Slave – hans film om USA:s slavperiod, i flera år, redan före Shame såg dagens ljus. Höga ambitioner hos mindre mästare är något alldeles särskilt.

Av alla förväntansfulla saker med detta nya filmprojekt var jag bland annat mycket spänd på att se ifall han kunde ta en så pass traditionellt omspännande historia (perioddrama, många års tidsomfattning, många karaktärer, typiskt oscarsmaterial) och visa att han var rätt man för jobbet, med sin fäbless för rått och ovanligt ärligt filmberättande.

Dessutom fanns det funderingar kring hur pass mycket jag skulle kunna isolera den här filmen från Quentin Tarantinos slavskildring Django Unchained (2012 – se recension!), som kom mindre än ett år före denna. Nu behöver jag dock inte fundera längre och än mindre vara orolig. 12 Years a Slave är givetvis inte en tråkigare, mer traditionell kopia av Quentin Tarantinos underhållande westernexplosion.

12 yrs

Visst har dom rent miljömässiga likheter, men där 12 Years a Slave är ett seriöst försök att återberätta USA:s mörka och överskuggade slavhistoria så fungerar Django Unchained som en kraftfull satir över samma ämne – fast i westerntappning, och ett fyndigt skildrande av människans fascination för våld, sadism och maktförhållanden (just som Vincent Brown från Harvard University talar om i denna diskussion).

Det är två helt olika typer av filmer och det är bara fånigt att jämföra vilken film som skildrar slaveriet bäst för dom siktar inte efter samma reaktion. Det är som att jämföra Schindler’s List (1993) med Inglourious Basterds (2009). Vem fan gör det?

Jag sätter mig i Grands största salong, sista dagen på filmfestivalen. Stunden var äntligen kommen. Bredvid mig har två äldre kvinnor gjort en svensk klassiker och satt sig så att en tom stol bara väntar på att fyllas av mig, mitt framför duken.

Damerna småpratar om ditten och datten innan dom nämner filmen, som dom uppenbarligen är totalt blanka om. Dom måste ha vunnit biljetterna på nåt lotteri på arbetsplatsen eller nåt. Den ena undrar vad det är för typ av film egentligen? ”Är det nån komedi eller?” Den andra vet inte. ”12 Years a Slave… Visst är det en konstig titel ändå? Tycker du inte?” ”Jo, jo, visst är det det.”

Hon som verkade vara sugen på komedi höll för ögonen redan några minuter in i filmen och höll på att få andnöd efterhand – så långt kan jag säga.

DF-02720.CR2

Men så är det här knappast en film som håller tillbaka bara för att smeka ”feelgood junkies” medhårs heller. Den oerhörda, påfrestande kamp Solomon Northup får genomlida börjar ganska omedelbart då han luras in i en fälla för att kunna säljas som ett boskap för lättförtjänta fiffelpengar. Hädanefter kommer minnena av hans fria liv endast vara just minnen – drömmar, som han gång på gång rycks upp ur.

Solomon är dock fast besluten att kämpa för den frihet han har rätt till och tänker inte vika sig för dom slavägare som tror sig äga honom, men snart går det upp för honom att i den situation han har hamnat i finns det inga fördelar med att ifrågasätta något. Inte om man vill överleva.

”If you want to survive, do and say as little as possible. Survival’s not about certain death, it’s about keeping your head down.”

Att se en god, rättvis människa brytas ner på grund av sin heder och för sin benfasta tro på rättvisa är oerhört påfrestande att se. Regissör Steve McQueen har utforskat det i debutfilmen Hunger och här är det som hans erfarenheter slår blom.

12 Years a Slave viker inte en millimeter för att visa den brutalitet som härdar och förintar dom maktlösa slavarna. Med knäckande bildkompositioner av Sean Bobbit (fotografen bakom HungerShame och årets andra bästa film, The Place Beyond the Pines) som fryser fast i bakhuvudet är filmen som en spark mot genitalierna.

En vagn i fågelperspektiv som avslöjar hur slavar packas som strömming. Kvarvarande på överarbetade händer som vibrerar ut i fingerspetsarna av utmattning. En närbild på ett ansikte vars ögon skriker efter hjälp.

TWELVE YEARS A SLAVE

Steve McQueen berättar – till filmens enormt vackra fotos försvar, att han inspirerats av konstnären Francisco de Goya, vars kusliga våldsmålningar är så starka just eftersom dom skriker; ”Titta! Titta på dem!”

Filmen regnar av definierande moment för vad McQueen vill säga. Detta minst lika skickligt som Spielbergs mästerverk Schindler’s List och heliga skrifters mytologiska berättande. Jag vill sträcka mig till att säga sådana stora ord eftersom det var precis den känslan jag fylldes av gång på gång. [Från och med nu avslöjar recensionen vissa händelser i filmen…]

Som när Solomon är på väg att undslippa slaveriet då hans vän i samma situation blir räddad av sin vite adelsbekant, men ignoreras då vännen inte vill riskera friheten han just återfått i sista stund.

Som när ingen ropar upp Solomons namn på slavsorteringen och allt ser ut att updagas som ett stort missförstånd, tills en en högfärd herre tvingar Solomon att följa honom då den slav han letar efter (”Platt”) inte verkar ha infunnit sig (läs; överlevt så långt).

Som när en den flitiga slavkvinnan Patsy – infödd i slaveri och evig fångenskap, tillverka dockor av gräs. Fina dock i vackra utstyrslar, vita och svarta.

Som när Solomon vill få tyst på en mammas sorg efter berövandet av hennes barn i slavförsäljningen och en konfrontation utbryter över hur man bäst bör hantera sin sorg och förtvivlan för att inte falla samman.

12 Years a Slave f2025fc418120e2c7dbe8e150986b707

Som när Solomon hängs upp i ett träd och tvingas balansera sina tår i hal lera för att stötta kroppen från att inte hängas till döds. Hur hans kamp pågår i vad som känns som en evighet, medan ingen hjälper honom. Människor passerar, men alla vänder andra kinden till. Slavägare, arbetare och slavar. Här finns ingen hjälp alls att hoppas på. Du är dömd att överleva endast för din egen skull.

Steve McQueens berättarstil är här i sitt esse då hans långsamma kvarvarande vid situationen utan att distrahera scenen med klipp mjölkar fram en långt mycket högre uppfattning hos tittaren för vilken tortyr Solomon faktiskt går igenom. McQueen har förgyllt sina filmer på samma sätt förr, om man säger så.

Få glömmer sångnumret i Shame, då han väljer att låsa kameran på Michael Fassbenders ansikte tills en tår faktiskt trängs fram ur hans annars så känslodistanserade person, eller det senare soffsamtalet mellan Fassbender och Carey Mulligan som i en knappt tio minuter lång tagning blir en duell i superbt skådespelande.

För att inte tala om i Hunger, där han återigen låter Fassbender samt skådespelaren Liam Cunningham duellera mot varandra genom ett bordssamtal som pågår i dryga 17 minuter utan klipp! Ett världsrekord vad gäller scenlängd utan klipp sägs det och smått unikt filmskapande.

Steve McQueen är med andra ord inte bara en filmskapare med fallenhet för kontroversiella skildringar, utan sätter dessutom en mycket effektiv prägel på dem rent stilistiskt men det är aldrig avsett endast för stil utan är verkligen något som stärker dramatiken.

12-years-a-slave-2013-sarah-paulson-and-michael-fassbender

Dom definierande stunderna i 12 Years a Slave slutar dock inte där. Ögonblicket då en vit, arbetande ”nej”-sägare till slaveriet (spelad av Brad Pitt i hans karriärs stoltaste ögonblick) hamnar i diskussion med den sadistiskt destruktive slavägaren Epps (Michael Fassbender) och Pitts karaktär tydliggör sitt ogillande mot slaveriet.

På något vis lyckas Epps med sin brist på humanitet sätta Pitt på pottan och att se en så stor filmstjärna bli nergjord för en god sak är ett av filmens mest olustiga ögonblick. Pitts karaktär försöker hålla hedern uppe, men blir förudmjukad för sina goda tro. Samtidigt är det endast ett av minst ett dussin ”touchdowns” i storstilat skådespeleri från den felfrie giganten Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus).

När det kommer till storstilat skådespeleri så är han den här gången omringad av prestationer. Chiwetel Ejiofor (Children of Men, Love) bär filmen på sina axlar med en känslostorm som får mig att darra av ansträngning. Hans godhet och hans frustrerande kamp är i sig lika distinkta som piskrapp.

För att inte tala om mexikansk-kenyanske Lupita Nyong’o, som spelar den unga kvinnan Patsy som varit slav sedan födseln och endast hört om frihet genom sina medslavar. Den komplicerade desperationen i Patsy – bland det värsta jag skådat, kommer fram genom en häpnadsväckande bredd från en skådespelerska som osannolikt nog gör sin långfilmsdebut!

Listan kan göras lång med skådisar på toppen av sin förmåga; Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire), Sarah Paulsen (American Horror Story, Game Change), Paul Dano (Little Miss Sunshine, Prisoners), Benedict Cumberbatch (Sherlock, Star Trek Into Darkness), Paul Giamatti (Sideways, John Adams), Dwight Henry (Beasts of the Southern Wild). För att inte blir alltför långrandig kring vad varje aktör tillför ger jag dem istället en kollektiv, stående ovation då i stort sett samtliga oavkortat visar sig från sin bästa.

DF_02654.CR2

En av filmens mest trollbindande stunder i scenväg får jag inte glömma att nämna. Solomon går till ett närliggande plantagepalats för att hämta Patsy och bjuds på en tekoppsstund med husets svarta dam, spelad av Alfre Woodard (The Piano Lesson, Miss Ever’s Boys, Steel Magnolias).

Samtalet hon för med sällskapet når apokalyptisk stämning när hon berättar om hur hon står bakom sin härskande mans destruktiva maktspel i både bra och dåliga stunder, hellre än att arbeta som slav utan mänsklig rätt ute på fälten tills hon dör.

Hennes ord är skrämmande, men med det vi vid det här laget har i bagaget är det ännu mer skrämmande hur jag som tittare förstår hennes lortiga val och säkert själv skulle kunna gjort detsamma.

Dessutom ryser jag när jag inser hur slående den här positionen går att se som en metafor för den tyske medborgarens roll i ett nazistyrt stormaktsland, eller ännu mer kvinnans roll i en mansdominerad miljöJag börjar känna efter i salongen över hur många äldre kvinnor som kan identifiera sig med detta ojämna maktspel, där mannen varit en kugge för vardagspositionen i livet.

Vad Solomon och slavarna går igenom här är obeskrivligt, stötande och knäckande, men fler paralleller till vår samtid som är än mindre metaforiska går att se. Slavhandel sker än idag över hela vår jord. Den traffickingmarknad som Lukas Moodysson skildrade i Lilja 4-ever (2002) är ett direkt exempel på ett nästan identiskt händelseförlopp för oskyldiga människor och som vi gör alldeles för lite för att motverka.

Sånt här sker i Sverige, i våra egna städer, men det är först när vi ser det på film som vi känner allvaret i det.

12-years-a-slave-img02

Sedan kan vi tala om hur svarta än idag är en minoritet, hur välkänt det än må vara. Mer än 75 procent av dom karaktärer vi ser på film är vita skådespelare – bara en sådan sak. Spelar en svart skådespelare huvudroll i sin egen handling består handlingen oftast av ett tema om svartas rättigheter, eller så är huvudrollen ghettosnut eller ghettobrottsling.

Vår uppdelning mellan svart och vitt som om färger vore ett kriterium är fortfarande alltför tydlig. Slavskildringar görs fortfarande så pass sällan att var och en blir originell på ren basis. Det är med andra ord inte på något sätt jämställda förhållanden för ”icke-vita” ens i branschen 12 Years a Slave har skapats inom.

Jag kan inte beskriva det på ett bra sätt, men 12 Years a Slave är en lika komplett historiedemonstration av USA:s mörka slavhistoria på samma sätt som Schindler’s List är det för händelserna under Förintelsen. Skillnaden är att 12 Years a Slave är en betydligt mycket viktigare film än vad Schindler’s List är och jag hoppas att varje människa kan se det gigantiska värdet i Solomon Northups historia och Steve McQueens film.

Jag hoppas också att jag på Oscarsgalan kommer att få se denna som den stora vinnaren och för första gången på sex år känna att den vita, föråldrade mansjuryn har gjort rätt bedömning, för det här är en av årets två klart bästa filmer!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot:
 För att få det överstökat; filmen klarar Bechdel-testet minst en gång men förmodligen fler. Jag tänker framför allt på Patsys fikasamtal tillsammans med Alfre Woodards karaktär.

Fortsättningsvis; 12 Years a Slave är en film som skildrar förtrycket mot svarta människor som slavar i 1800-talets USA, men den stannar inte där utan skildrar i högsta grad förtrycket mot svarta kvinnor.

Den infödda slaven Patsy är den som får utstå överlägset mest våld trots att hon är en flitigare slav än fem män tillsammans.

Hon genomlider indragen vilotid, våldtäkt och en råpiskad rygg som är bland det vidrigaste jag sett på film. Hennes mentala ohälsa är en tortyr i sig att bevittna. Hon utnyttjas av sin vite ägare på långt värre sätt än någon man och ändå står hon rakryggad.

Dessutom visar se en mamma förlora sina egna barn för att aldrig se dem mer och på grund av att hennes sorg är för störande för dom vita människorna så tystas hon på det mest effektiva sättet – avrättning.

DF_02659.CR2

Vi får även en inblick i hur kvinnor som inte var slavar levde under adelns villkor. Man skulle kunna säga att 12 Years a Slave är en film som skildrar ett helvete för kvinnan lika mycket som den skildrar ett helvete för den svarta människan. Liksom rasismen ekar även kvinnoförtrycket kvar än idag.

Den svarta kvinnan var den mest utsatta under USA:s slavperiod och om det kan du läsa mer om i denna intressanta artikel från AlterNet. Den svarta kvinnan fungerade både som slav, sexslav och avelsdjur. Barn som föddes av slavar räknades nämligen per automatik som slavar och därför såg mången man sin chans att avla fram fler slavar till sitt stall. Trevliga tider.

Summeringsvis får faktiskt Patsy – mer än den i slutändan omåttligt lyckligt lottade Solomon Northup, stå som symbol för det tragiska livsöde som slaveriet innebar. Ingen räddning kom för henne för hon hade ingen att rädda henne.

Premiär: I backspegeln #1

I-Backspegeln

Jag har saknat ett upplägg på min blogg där jag kan skriva lite mer fritt kring vad som berört och intresserat mig under vardagarna – saker som är svåra att göra till specifika inlägg men som jag känner för att skriva om.

Fiffi – på den suveräna, hyperaktiva filmbloggen Fiffis Filmtajm, har kört med ett jättebra koncept för det ändamålet. Något hon döpt till ”Fredagsfemman”, där hon listar aktuella saker hon känner för att raljera kring kortfattat och det här gör hon varje fredag. Den minoritet som fortfarande inte läser hennes fredagsfemmor bör göra det för dom är alltid underhållande och läsvärda i alla sin enkelhet.

Jag hoppas inte jag trampar på dina tår nu Fiffi (eller någon annans tår som kör en liknande grej på sin blogg), men konceptet är så pass bra att jag tänker härma dig för att stilla mina behov att uttrycka mig om aktuella ting i min vardag och för att bjuda på något som är frekvent och hyfsat kortfattat på min blogg framöver – tre saker som jag sällan uppfyller vanligtvis!

Jag har bestämt mig för att kalla listan för det lagom klassiska namnet ”I backspegeln”, för att dra en parallell till min ”Kommande filmprojekt”-följetong ”I spåkulan”. Det får heta så till en början i alla fall.

Så här får ni nu min första I backspegeln-lista och jag kommer fortsätta publicera den varje söndag – sista dagen i veckan, framöver…

 

Gnällande bland filmpublik/filmbloggare/filmpodcastare

618011-clockwork_horror

Jessica på filmbloggen The Velvet Café lyfte för drygt en vecka sedan fram ett inlägg där hon kritiserade filmpubliken för att mer och mer leta fel och uttrycka sig alltför negativt om filmerna som kommer, istället för att uttrycka det som gör filmerna bra.

Jag håller helt med i hennes resonemang, för är det något som växt fram mer och mer i blogg- och podcastvärlden så är det ett fokus på att diskutera det dåliga i aktuella filmer.

Alla verkar vilja krama sig in i den gemenskap som består av dom som aldrig blir nöjda och som alltid påstår att de går in i biosalongen med jättehöga förväntningar och som kommer ut med byxorna nerdragna. För att inte tala om dem som redan ”gett upp hoppet” men ändå fortsätter se filmer som de uppenbarligen inte tycker om.

Skärpning till alla er som känner igen er, som känner att ni lägger ner mer än hälften av er kritik på missnöje över filmen ni skriver/talar om, trots att filmen inte är botten.

 

Nick Cave & The Bad Seeds laddar om med ny ammunition

Nick_Cave_II_by_p0m

Nick Cave och hans grupp The Bad Seeds är på gång igen efter fem års uppehåll sedan förra skivan. I februari 2013 släpper bandet albumet Push The Sky Away och det talas om ett album som inte liknar något album de gjort tidigare.

De har redan släppt den första singeln denna månad – ”We No Who U R” (lyssna på den här!) och den har en märklig atmosfär och en text som andas något slags tvetydigt hopp och omen – saker som Nick Cave är expert på att få fram i musiken.

Jag har lyssnat på den de senaste dagarna och jag har förbokat albumet i en slags presentutgåva med en massa kul extramaterial, så jag ser fram emot 2013 lite mer nu!

 

Influensa hela veckan

Shining_246Pyxurz

I precis en vecka har jag nu gått förkyld och sjuk med feber mer eller mindre varenda dag. När jag försöker tänka blir jag för trött och att koncentrera mig tillräckligt för att kunna se en film var inledningsvis inte att tänka på. Nu hoppas jag att det dröjer några år innan jag är lika sjuk igen, men samtidigt är jag väldigt glad över att det inte inträffade runt jul och mellandagarna. Phuh…

 

Rättsskandaler som filmatiseras upptar mitt liv för tillfället

Johan Falk spelets regler

Jag fortsätter göda filmen Call Girl genom att läsa vidare om verklighetens politiska sexköparskandal som den bygger på, med ministrar som köper sex av minderåriga prostituerade på Stockholms gator. Jag fortbildar mig om detta med hjälp av bland annat boken Bordellhärvan: Makten, Männen, Mörkläggningen.Det har ni kunnat läsa mer om i tidigare inlägg.

Sedan kommer nyheten att svenska Alicia Wikander är klar för en roll i en kommande filmatisering om Julian Assange, kring händelserna då hans Wikileaks uppmärksammas för att ha läckt topphemlig information om USA:s regeringsaktiviteter och hur han själv sedan misstänks för våldtäkt i Sverige och håller sig undan. Politiska skandaler, komplotter och ännu mer skandaler avlöser varandra och jag får anledning att läsa mer om saken.

Sedan ser jag de sista Johan Falk-filmerna och fortsätter med att läsa om den verkliga polisskandalen som filmerna bygger på, där svensk polis anställt massor med infiltratörer och informatörer som ska bli ett med svenska maffiagäng för att sedan – som i bland annat Peter Rätz fall, bli röjda sina identiteter och inte få något skydd av polisen när de tvingas fly landet och leva anonymt i okänt land med sina familjer tills någon kriminell organisation till slut hittar dem. Detta går bland annat att läsa om i Dick Sundevalls bok Peter Rätz: Nio År Som Undercoveragent.

Sedan avslöjas det att min favoritskådis David Dencik ska spela Thomas Quick i en kommande dramasatsning som ska bygga på avlidne journalisten Hannes Råstams avslöjande bok – Fallet Thomas Quick: Att Skapa En Seriemördare, som handlar om Quicks knappt 40 morderkännanden, mordutredningarna som blev en masspykos och den största och pinsammaste rättsskandal som Sverige upplevt. Nu sitter jag och läser för fullt i den boken.

Rättsskandaler staplas på hög i mitt film- och läshuvud just nu och det är lika skrämmande som det är underhållande!

 

Skolskjutningen orsakar vapenprotester bland hollywoodstjärnor

killing-them-softly_brad_pitt

Ännu en fruktansvärd skolmassaker har inträffat och ännu en gång sker det i USA.

Denna är kanske den värsta sortens skolskjutning jag hört talas om dessutom, då gärningsmannen tyckte det var helt rimligt att skjuta ner så många små, små lågstadiebarn han kunde. Det var små personer som inte kunde stoppat honom hur mycket de än skulle velat, men ändå var de givna dödsmål för hans vapen, i hans huvud.

Hollywoodstjärnor i USA (Susan Sarandon, Ben Stiller m.fl.)  har uttryckt nya protester mot USA:s bristande vapenlagar i och med denna skolskjutning. Att USA:s regering så länge har känt det rimligt att låta alla äga tunga vapen hemma enbart för att skydda sig mot hot utifrån är skrattretande dåligt.

Tidigare under året gick Brad Pitt ut och sade att han stöttade USA:s vapenlagar eftersom han inte kände sig säker i sitt hem utan ett vapen till hands. All heder åt dig Brad Pitt, men du fattar inte att det är därför du känner dig osäker utan vapen?

Hade du och ditt land varit lika obeväpnad som svenska medborgare så hade du inte löpt större risk att dödas i ditt eget hem, men eftersom alla i USA ska ha en revolver under huvudkudden så är det väl givet att man är lite mer försiktig innan man lämnar in den till pantbanken?

En enkel lag skulle göra det så mycket enklare för Pitt och hans medborgare att sluta känna rädsla, precis som de säkert skulle kunna spola deras kärnvapen om en trollkarl rent hypotetiskt trollade bort alla andra länders kärnvapengömmor. Anledningen till att de finns kvar är ju för att… de finns kvar.

Svin göder svin. Paranoia och rädsla frammanar våld, inte försiktighet.

The Tree of Life (2011)

Genre: Existentiellt drama
Regi: Terrence Malick
Manus: Terrence Malick
Längd: 138 min
Skådespelare: Brad Pitt, Hunter McCracken, Jessica Chastain, Sean Penn, Dalip Singh, Fiona Shaw, Joanna Going, Crystal Mantecon, Tamara Jolaine, Kari Matchett, Laramie Eppler, Tye Sheridan

Jack växer upp som en av tre bröder i en familj i mellanvästern. Modern är en känslig kvinna som står för kärlek och empati. Fadern, å andra sidan, försöker lära sina söner att i första hand tänka på sig själva. Föräldrarna kämpar för sina olika åsikter, och Jack står mitt emellan dem.

Terrence Malick lyckas både göra en film som är närgången och personlig på ett behagligt, drömskt vackert sätt samtidigt som den är storslagen med ett stundtals enormt omfattande perspektiv, som bokstavligt talat sträcker sig till universums födelse. Många har kritiserat filmen för dessa ”pretentioner” och att filmen ska vara ”svår att förstå”, men jag ser den som väldigt uppenbar berättarmässigt och sekvenserna med universums födelse är endast ett otroligt vackert upplägg för att få oss att ställa frågan ”Var i allt detta fanns Gud?”.

Hela filmens handling kretsar just kring vår relation till Gud i livets utveckling, livets uppfostran och om hans roll i våra liv egentligen spelar någon roll. Att filmen sedan är en av de visuellt sett vackraste jag sett är en upplevelse i sig. Många klagar på att skådespelarna skulle ha använts flitigare – främst Sean Penn som inte har många minuter i filmen. Någon som istället får glänsa rejält är filmens egentliga huvudperson – den äldste sonen i familjen (spelad av Hunter McCracken). En oscarsnominering vid den åldern hade varit extraordinärt men välförtjänt. Till och med den lilla bebisen är fenomenal! Och musiken – både Malicks utvalda och Alexandre Desplats nyskrivna, är magisk.

Det är (föga förvånande om man känner Malicks regi) ett speciellt ensembledrama där känslan och naturen står över enskilda personer. Men alla som har arbetat med Malick lär sig att det inte är rätt inställning att komma in med ett ego under inspelningen av hans filmer, då visionen är hans egen till det extrema och likt hur en sann poet använder bokstäver för att ge sin känsla till läsaren så använder Malick filmens alla element för att ge sin känsla till tittaren. Han vill enligt de som jobbat med honom att allt i hans filmer ska vara rörelsen av vattnet i en flod, som säger något om hans syn på livet. ”Pretention” säger vissa i ett försök att beskriva hans filmer. ”Filosofisk poesi” anser jag.

Att The Tree of Life jämförs med 2001 – A Space Odyssey är föga förvånande, då de stora existentiella frågorna som täcker hela universums utveckling driver båda filmerna. Just det enorma arbetet kring allt visuellt i filmen delar de också, för The Tree of Life är en av de visuellt snyggaste filmerna som någonsin gjorts. Någonsin. The Tree of Life känns inte felfri och inte heller lättbearbetad, men undviker man att bara kalla den ”pretentiös” och faktiskt börjar se budskapet så finns det mycket att reflektera över i denna mycket vågade, visionära film.

Och någonstans släppte en sten modell tyngre för regissör/auteur Terrence Malick, eftersom han redan har fyra nya filmer på gång efter att tidigare endast gjort fem filmer på över 40 år.


Allt ovanstående, gudomligt foto och att budskapet inte hamras in i tittaren med en bibel utan med öppet sinne och att Terrence Malick vågar gå sin egen väg

Visst hade jag velat sett Sean Penn agera lite mer och skönheten i att sväva ovanför karaktärerna – poetiskt och bokstavligt, är stundtals ovant då man förväntar sig känslorna öga mot öga med karaktären

Moneyball (2011)

Genre: Drama, Sport
Regi: Bennett Miller
Manus: Steven Zaillian, Aaron Sorkin
Längd: 133 min
Skådespelare: Brad Pitt, Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman, Robin Wright, Chris Pratt, Kathryn Morris, Tammy Blanchard, Glenn Morshower

Den verklighetsbaserade historien om baseball-laget Oakland Athletics general manager Billy Beanes försök att gå emot konventionerna och med hjälp av scoutingassistenten Peter Brand bygga laget genom ett matematiskt system.

Filmer som skildrar sportsliga prestationer är verklighetsbaserade, förutsägbara, slätstrukna, patriotiska, sentimentala och väldigt sällan originella. Det är samma historia om och om igen och på grund av allt detta den kanske minst ”creddiga” filmgenren. Det finns guldkorn genom tiderna som lyckats genomföra alla dessa komponenter tillräckligt bra för att ändå sticka ut bland mängden, genom att fokusera på något annat än just sporten i sig, exempelvis starka relationer, och därigenom nått även de som annars kanske skulle struntat i filmen just för att det är en sportfilm (The Fighter är ett bra exempel).

Moneyball gör något jag anser vara mycket skickligt, eftersom den ger en ny synvinkel utan att släppa fokus från sporten i sig. Filmen följer en GM (general manager) – Billy Beane (spelad av Brad Pitt), som från sitt kontor försöker hitta nyckeln till vinst för laget i sitt hjärta. Laget är ekonomiskt sett ett bottenlag och detta i en sportvärld där pengar fått en dominerande nyckelroll och det mest ekonomiskt välbärgade laget är det som i slutändan når prestationer. I sin trävan efter att hitta en alternativ nyckel till pengar stöter han på en ung, ekonomiskolad kille vid namn Peter Brand (Jonah Hill), som förespråkar att man med matematiska ekvationer kan räkna ut exakt rimlighet för vilka spelare laget behöver och på så sätt bygga ett mer effektivt lag än det dyraste topplaget någonsin kan åstadkomma.

En intressant men i teorin en väldigt insnöad, vetenskaplig film med stor risk att gå i fällan att bli för svårförståelig och tungt informativ kring det som filmen bygger på, så jag var naturligtvis skeptisk. Filmen fick bra gehör vid sin premiär och jag såg trailern. Mina förväntningar blev efter det ännu lägre då jag fick bilden av att filmen är en sentimentalt amerikansk film om ”loserns revansch” men där losern är en snygg, ung, driven manager spelad av de senaste 20 årens kanske snyggaste skådespelare och medföljande Kevin Costner-komplex på köpet, vilket spontant känns som helt fel väg att gå för att skildra en ”loser”.

Mina förväntningar sänktes rejält, men så läste jag att filmens manus var skrivet av inga mindre än manusmästarna Steven Zaillian (Schindler’s List, Mission Impossible, Gangs of New York, American Gangster, The Girl with the Dragon Tattoo) och Aaron Sorkin (A Few Good Men, The West Wing, The Social Network) – den förstnämnda känd för att bearbeta ofilmbara mastodonthistorier till komprimerade, fantastiska manus och den andra känd för att få enorma mängder informativ dialog att bli tv-seriens/filmens mest underhållande beståndsdel.

Plötsligt såg även jag Moneyball i ljuset av detta istället och det blev ett på alla möjliga plan utmanande projekt för två av manusbranschens största guldkalvar. Detta fick mig att sätta klorna i filmen med nytt intresse.

Resultatet är precis det hyllningarna ger sken av. En manusprestation i klass med The Social Network, som på många sätt levereras mot normerna då vi inte alls får följa en renhjärtad, snygg, charmig ledare med vacker fru som mot alla odds kämpar mot ”de stora killarna”. Det vi istället får följa är en snygg, empatiskt distanserad skitstövel som kör över sina undersåtar och har allmänt svårt att tygla sina instängda känslor men som åtminstone försöker dölja detta för sin 12-åriga dotter som bortsett från laget är den enda han vågar öppna upp sig inför, åtminstone i ett slutet rum.

Som nödvändig kontrast får vi även följa den överviktiga, unge ”nybörjarpraktikanten” som tvingas konfrontera en värld av människor med oket att han bedömer dem genom matematik på en datorskärm och inte genom personlighet och laganda. Denna karaktär har förändrats under manusprocessen och kan ses som Sorkins förtjänst till historien. Zaillian skrev först en version av manuset för åratal sedan men när den verkliga karaktären som Jonah Hill baseras på valde att skrivas ut ur historien kom Aaron Sorkin in och utöver magnifik dialogbearbetning även omskapade karaktären till en mer identifierbar person som kompletterar Brad Pitts mindre sympatiska karaktär perfekt.

Zaillian får gissningsvis särskilt krediteras filmens välfungerande berättarlinje trots att den rör sig i relativt nya miljöer, samt att karaktären som Pitt spelar trots alla klavertramp ändå blir en sympatisk karaktär som jag kan känna igen mig mycket i. Ett utmärkt exempel på att det är bristerna som gör en karaktär identifierbar snarare än fördelarna då vi alla nog har lättare att identifiera oss med personers brister och snedsteg. Dock krävs det en skicklig författare för att få till det och det har den här filmen inte en, utan två utav.

Filmen har många flera minnesvärda scener med smått klassiska repliker som kommer bli citerade. Moneyball har också en spännande stämning som fick mig att glömma bort dramaturgiskt analyserande vissa stunder. Trots de pråliga korridorerna har filmen också en jordnärhet få filmer uppnår, samt ett behagligt tempo och fantastiskt skådespeleri från första till sista aktör. Jag har i min recension hittills ägnat större delen av recensionen till att hylla det som står på pappret och inte hur det utförs i praktiken, men tro mig när jag säger att Brad Pitt gör en helgjuten, realistiskt rörande insats och överglänser båda sina jämförbara prestationer i Babel och Se7en, så för mig är den här filmen Brad Pitts största stund som skådespelare och han förtjänar att prisas för den.

Han är dock inte ensam att sticka ut lite extra då ”nördskådisen” Jonah Hill (Superbad, Cyrus) gör en rörande och imponerande gestaltning även han, då han känns helt naturlig som osäker, nervös nörd i en obekväm värld långt bort från skolmiljön han vant sig vid. Det är på sätt och vis synd att han gjort en så imponerande viktminskning sedan Moneyball spelades in, för efter den här filmen lär hans karaktär gå hem hos en ny skara människor, men alla måste vi ju gå vidare mot nya utmaningar.

I all briljans filmen ger håller jag nästan på att glömma att min egna favoritskådis – Philip Seymour Hoffman, spelar lagets enträgne men känslosamme tränare och trots ett fåtal minuter totalt i filmen så gör han ännu en unik rollprestation värdig en oscarsnominering för sin extrema effektivitet. Han kan göra en enkel handrörelse och karaktären blir plötsligt känslomässigt greppbar på ett helt nytt sätt och det kallar jag enorm skicklighet värd att belönas för om och om igen.

Det var dessutom först efter att jag sett filmen som jag läste att regissören heter Bennett Miller – samme man som fängslade mig genom sin enormt vackra och atmosfäriska debutfilm Capote (med Seymour Hoffman i den oscarsbelönade huvudrollen) och med endast dessa två filmer i bagaget har han en resumé få kan matcha och massiv potential att kunna bli en framtida storregissör!

Från början jobbade faktiskt Steven Soderbergh (Traffic, Ocean’s Eleven, Erin Brockovich) med den här filmen, men jag är glad att det blev Miller för det märks att filmen var en tuff nöt att knäcka när Soderberghs intention var att göra filmen intressant genom dokumentärintervjuer och en så stor dos humor och lättsamhet att publiken skulle glömma all information filmen är tvungen att ge. Intressant men som tur var fick filmen en annan utgång.

Jag hoppas verkligen att fler där hemma trotsar sina fördomar mot filmen Moneyball och ser den, för det är antagligen 2011 års bäst adapterade film i sin briljans att inte smita från huvudämnet och även om framför allt The Descendants och Hugo är prestigefyllda filmer så ser jag gärna att Moneyball tar hem en statyett den 26 februari.

8/10

True Romance (1993)

Genre: Romantiskt drama, Action, Road Movie
Regi: Tony Scott
Manus: Quentin Tarantino
Längd: 121 min

Clarence (Christian Slater) lever ensam, älskar Kung Fu-filmer och går alltid på bio på sin födelsedag. Denna födelsedag möter han den energiska Alabama (Patricia Arquette) som spiller popcorn över hela honom. Snart är de på rymmen från hallickar, maffian, polisen – och tillsammans lever de sitt livs äventyr.

För att få ihop pengar till Reservoir Dogs så sålde Quentin Tarantino ett av sina andra manus till Tony Scott (brorsan till Ridley som bland annat regisserade Top Gun) för minimipriset 30 000 dollar. Produktionsbolaget fick under klippningsprocessen kalla handen och klippte filmen så att den löpte tidsenligt, istället för att skildra handlingen med det ”tidshoppande” (a’la Pulp Fiction) som Tarantino hade tänkt sig.

Dessutom skildras Scotts resultat i en mer tidsenlig 80tals-anda, istället för den typiska 70-talsfeelingen som kännetecknas Tarantinos verk. Men Quentin Tarantinos avtryck finns tydligt med genom hela filmen, och är själva utropstecknet (tillsammans med ett fint score av Hans Zimmer) i denna våldsamma och omtumlande kärlekshistoria.

Det som jag speciellt tar med mig från True Romance är filmens förmåga att göra minsta lilla roll till en intressant karaktär som jag vill se mer och mer av. Gary Oldman gör en psykopatisk wigger-hallick på ett oefterhärmeligt sätt, Michael Rappaport är imponerande naturlig som Clarence snälle geekpolare med skådisdrömmar, James Gandolfini och Chris Penn dyker upp som tjuv och polis på ett underhållande sätt, liksom Tom Sizemore och Bronson Pinchot. Och inte minst Brad Pitt, som glänser under sitt korta framträdande som pårökt surferdude (det är hans karaktär som är inspirationen till filmen Pineapple Express).

Dessutom imponerar som vanligt storfräsarna Christopher Walken och Dennis Hopper – speciellt i en oförglömlig scen om sicilianarnas ursprung där Tarantinos dialog och dessa herrars närvaro skapar ren och skär filmmagi av högsta Tarantino-klass. Det finns så många prestationer att jag först i efterhand fått klart för mig att det dessutom är Val Kilmer som är Clarence mentor i Elvis-skepnad. Till och med Samuel L. Jackson hinner säga titt tut, dock inte så mycket mer.

Men trots alla dessa små russin i bullen så är detta framför allt Christian Slaters och Patricia Arquettes story, där de beundransvärt spelar det okonventionella kärleksparet som ger sig ut på en oförglömlig och minst lika galen resa som deras förhållande. Det är Arquette som imponerar mest av dem, med sitt både naiva och farliga skådespel (mötet mellan henne och Gandolfini i slutskedet höjer pulsen på mig när jag tänker tillbaka). Med alla dessa välskrivna karaktärer som fungerar så är det också på sin plats att berömma de casting-ansvariga.

Dessutom får man inte glömma bort Tony Scott – regissören själv, för ett imponerande arbete med Tarantinos story. Nog för att den är bra redan på papper, men det är alltid en svår balansgång att bibehålla manuskvalitéer även i slutresultatet, vilket Tony Scott i mångt och mycket har lyckats med – och han har ju anlag för bra road movies (Ridley Scott gjorde Thelma and Louise två år tidigare).

Slutet av 80-talet och början av 90-talet var i övrigt verkligen en tid då Road Movie-genren kokade, med filmer som Raising Arizona, Planes Trains and Automobiles (båda 1987), Rain Man (1988), Wild At Heart (1990), nämnda Thelma and Louise (1991), Kalifornia (1992), Dumb and Dumber (1994), Natural Born Killers (1994) och en massa andra. I denna konkurrens väger True Romance lite lättare än vissa av ovanstående – dock lyckas den leverera mer uppfinningsrikedom och små godsaker än de flesta av dem.

Nästan lite väl mycket, men lika mycket som det är en svaghet så är det också filmens styrka och det jag bäst minns den för. En modern kultklassiker som inte får glömmas bort!

8/10