I backspegeln #18: Oscarsnomineringarna 2014

Oscarsnomineringarna 2014 har presenterats. American Hustle och Gravity fick flest nomineringar (10 var) och 12 Years a Slave fick näst flest (9 st).

Antingen kommer det bli ett väldigt utspritt prisregn mellan dessa eller så kommer 12 Years a Slave bli Oscarsgalans största vinnare i år, då jag tycker att den har bäst chans både att ta hem ”Bästa film” och ”Bästa regi” för Steve McQueen (som i så fall skulle bli den förste svarta regissören att vinna priset i Oscarsgalans väldigt vita historia).

Jag vill sammanfatta valet av nomineringar genom att hävda att juryn har avlägsnat tummen från röven och börjat ge några av dem som förtjänat oscars mest de senaste åren nomineringar åtminstone; Michael Fassbender, Matthew McConaughey, Leonardo DiCaprio, Steve McQueen och en generellt ung, skådespelande klick namn framför en prenumererande veteranskara.

Positivt:

• Nybörjaren Barkhad Abdi blev nominerad för birollen i Captain Phillips
• Matthew McConaughey fick ÄNTLIGEN en nominering, efter så många ratade rollprestationer från de senaste fyra åren
• Leonardo DiCaprio FICK en nominering för The Wolf of Wall Street trots den kyliga relationen med Oscarsgalan (endast tre nomineringar i karriären)
• Michael Fassbender FICK en nominering för 12 Years a Slave trots den kyliga relationen med Oscarsgalan (ingen nominering alls i karriären tidigare)
• June Squibb blev nominerad för birollen i jordnära Nebraska
• Oprah Winfrey fick ingen landssympatinominering för The Butler

Negativt:

• Inside Llewyn Davis ratades från ”Bästa film”, ”Bästa regi” för bröderna Coen OCH ”Bästa manus” från bröderna Coen
• Robert Redford blev inte nominerad för soloprestationen i Al Is Lost
• Det dialoglösa manuset för All Is Lost blev inte heller nominerat
• Emmanuel Lubezski blev nominerad för fotot i Gravity men inte för det gudomliga fotot i To The Wonder (fast den filmen var trots allt inte i diskussionen)
• Larry Smith nominerades inte för det fetsvartröda fotot i Only God Forgives (men den filmen var inte heller i diskussionen tyvärr)
• Fotot för Spring Breakers var inte nominerat (men samma visa där)
• James Franco blev inte nominerad för Spring Breakers (men samma visa där)

Värt att uppmärksamma:

• Jackass Presents: Bad Grandpa är oscarsnominerad för ”Bästa smink och hårstyling”
• Jonah Hill blev oscarsnominerad för andra gången, för ”Bästa manliga biroll”
• Ingen nominering alls för evige oscarsfavoriten Tom Hanks
• Ingen nominering alls för ”oscarsfilmen” The Butler
• Ingen nominering till Idris Elba för Mandela: Long Walk to Freedom
• Ingen ”Bästa regi” till Paul Greengrass för Captain Phillips
• Daniel Brühl blev inte nominerad för Rush

…

Jag har försökt mig på att göra en tidig oscarstippning, för att se hur fel ute jag var idag om två månader när Oscarsgalan 2014 väl ägt rum.

BEST SHORT FILM (ANIMATED):
Feral (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Get a Horse!
Mr Hublot
Possessions
Room on the Broom

BEST SHORT FILM (LIVE ACTION):
Aquel No Era Yo (That Wasn’t Me)
Avant Que De Tour Perdre (Just Before Losing Everything)
Helium (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Pitääkö Mun Kaikki Hoitaa? (Do I Have to Take Care of Everything?)
The Voorman Problem

BEST ORIGINAL SONG:
Let It Go – Frozen
Ordinary Love – Mandela: Long Walk to Freedom (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Alone Yet Not Alone – Alone Yet Not Alone
Happy – Despicable Me 2
The Moon Song – Her

BEST ORIGINAL SCORE:
The Book Thief
Gravity
Her
Philomena (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Saving Mr Banks

BEST ANIMATED FEATURE FILM:
Despicable Me 2
Frozen (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
The Croods
Ernest & Celestine
The Wind Rises

BEST FOREIGN LANGUAGE FILM:
The Great Beauty (Italy)
The Hunt (Denmark) (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
The Broken Circle Breakdown (Belgium)
The Missing Picture (Cambodia)
Omar (Palestine)

BEST DOCUMENTARY FEATURE:
The Act of Killing (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Cutie and the Boxer
Dirty Wars
The Square
20 Feet from Stardom

BEST DOCUMENTARY SHORT SUBJECT:
SaveDigger
Facing Fear (vinnaren) (moraliska vinnaren?)
Karama Has No Walls
The Lady in Number 6: Music Saved My Life
Prison Terminal: The Last Days of Private Jack Hall

BEST MAKE-UP & HAIRSTYLING:
Dallas Buyers Club (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Jackass Presents: Bad Grandpa
The Lone Ranger

BEST PRODUCTION DESIGN:
American Hustle
Gravity
The Great Gatsby (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Her
12 Years a Slave

BEST SOUND EDITING:
All Is Lost
Captain Phillips
Gravity (vinnaren) (moraliska vinnaren)
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Lone Survivor

BEST SOUND MIXING:
Captain Phillips (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Gravity
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Inside Llewyn Davis
Lone Survivor

BEST VISUAL EFFECTS:
Gravity (vinnaren) (moraliska vinnaren)
The Hobbit: The Desolation of Smaug
Iron Man 3
The Lone Ranger
Star Trek Into Darkness

BEST COSTUME DESIGN:
American Hustle
The Grandmaster
The Great Gatsby
The Invisible Woman (vinnaren) (moraliska vinnaren)
12 Years a Slave

BEST CINEMATOGRAPHY:
The Grandmaster
Gravity (vinnaren) 
Inside Llewyn Davis (moraliska vinnaren) 
Nebraska
Prisoners

BEST FILM EDITING:
American Hustle
Captain Phillips
Dallas Buyers Club
Gravity (vinnaren) 
12 Years a Slave (moraliska vinnaren)

BEST SUPPORTING ACTOR:
Bradley Cooper – American Hustle
Barkhad Abdi – Captain Phillips
Michael Fassbender – 12 Years a Slave (moraliska vinnaren)
Jonah Hill – The Wolf of Wall Street
Jared Leto – Dallas Buyers Club (vinnaren) 

BEST SUPPORTING ACTRESS:
Jennifer Lawrence – American Hustle
Lupita Nyong’o – 12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Sally Hawkins – Blue Jasmine
Julia Roberts – August Osage County
June Squibb – Nebraska

BEST ACTOR IN A LEADING ROLE:
Christian Bale – American Hustle
Bruce Dern – Nebraska (moraliska vinnaren)
Leonardo DiCaprio – The Wolf of Wall Street
Chiwetel Ejiofor – 12 Years a Slave
Matthew McConaughey – Dallas Buyers Club (vinnaren) 

BEST ACTRESS IN A LEADING ROLE:
Cate Blanchett – Blue Jasmine (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Amy Adams – American Hustle
Sandra Bullock – Gravity
Judi Dench – Philomena
Meryl Streep – August Osage County

BEST ADAPTED SCREENPLAY:
Richard Linklater, Julie Delpy, Ethan Hawke – Before Midnight
Billy Ray – Captain Phillips
Steve Coogan and Jeff Pope – Philomena
John Ridley – 12 Years a Slave (vinnaren)  (moraliska vinnaren)
Terence Winter – The Wolf of Wall Street

BEST ORIGINAL SCREENPLAY:
Eric Warren Singer and David O Russell – American Hustle
Woody Allen – Blue Jasmine
Craig Borten & Melisa Wallack – Dallas Buyers Club
Spike Jonze – Her
Bob Nelson – Nebraska (vinnaren) (moraliska vinnaren)

BEST DIRECTOR:
David O Russell – American Hustle
Alfonso Cuaron – Gravity
Alexander Payne – Nebraska
Steve McQueen – 12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Martin Scorsese – The Wolf of Wall Street

BEST PICTURE:
12 Years a Slave (vinnaren) (moraliska vinnaren)
Captain Phillips
Gravity
Philomena
The Wolf of Wall Street
Nebraska
American Hustle
Dallas Buyers Club
Her

Blir det som jag tror (eller till och med som jag i nuläget hoppas) så kommer 12 Years a Slave rycka ifrån och bli galans tydliga vinnare mot slutet, medan Gravity ligger därefter utan någon av dom tunga priserna. American Hustle kommer däremot gå ifrån galan utan en enda oscarsstatyett.

Möjligen kan American Hustle vinna för bästa originalmanus eller kostym, men i dom andra kategorierna finns det uppenbarligen mer givna vinnare (detta sagt utan att ha sett filmen ännu). Vi får se om detta faktiskt blir utgången, den 2-3 mars i år!

I backspegeln #9: Galaidioti

Jag är tillbaka med en ny backspegel och sedan sist har våren börjat visa sig och Oscarsgalan ägt rum.

Galan var stabil men överträffade inte förra årets gala som var riktigt bra – särskilt så här med ett års distans. Trevligast var i vilket fall de hela tre svenska vinsterna med Malik i spetsen, de alltid trevliga mellansnacken med Filip och Fredrik, Quentin Tarantinos oscarsvinst och Jennifer Lawrences, Daniel Day-Lewis, Ang Lees och Ben afflecks tacktal tillsammans med firandet av James Bonds 50-årsjubileum på film.

I övrigt var det dock en ganska ljummen tillställning. Trots att den på förhand var ganska oviss med några knappa favoriter till priserna blev det sedan alla knappa favoriter som vann, helt enligt förväntningarna, så det blev aldrig så värst mycket att höja på ögonbrynen åt.

Utöver det fanns det vissa andra saker att vara tveksam över kring galan och det ska jag ta upp nu, när de flesta lämnat galan bakom sig för veckor sedan och ser framåt. Men en backspegel är en backspegel…

Svart och vitt på Oscars Red Carpet 2013

Filip Hammar kommenterade under Red Carpet-tillställningen hur de amerikanska modeprogramledarna delade upp intervjuerna så att den vita programledaren intervjuade de vita celebriteterna och den svarta programledaren intervjuade de svarta celebriteterna.

Detta var inget jag hörde några nämnvärda reaktioner på efter galan, men det det är ju ack så sant och besvärande, trots den lättsamma inramningen. De som talar om det som en ren tillfällighet är antingen naiva eller så blundar man för problemen.

”Är det så himla noga?” skulle någon kunna kontra, men jag menar att det är de segregerande fall som finns i de mest lättsamma sammanhangen som vi först måste motverka och som dessutom är lättast.

Den ”lättsamma segregationen” är dock den som bevaras längst, tragiskt nog. Sånt man säger utan ondo. Sånt man gör utan att tänka efter.

Tack och hej igen, musikal

Många kritiserade årets oscarsgala för att innehålla alldeles för många musikalnummer. Detta när galan också brottas med ständig kritik för att stressa av alla pristagare från scenen under deras tacktal efter 45 sekunder och till och med stänga av mikrofonerna för dem som håller på betydligt längre än så.

Detta givetvis endast för ”de mindre” pristagarna, såsom specialeffektmakare, ljudläggare eller kostympersonal. Specialeffektsmakarna som vann för fantastiska Life of Pi och faktiskt avbröts från sitt tacktal hade ju till och med gått i konkurs för det jobb de prisades för. Lite ”feeling” kan väl ändå de studioansvariga för galan ha tycker jag.

Det känns olyckligt med den här obalansen då bägge problemen kunde ha lösts genom att endast skrota ett ynka musikalnummer på sin höjd. Les Misérables-numret och Bond-numren var bra och trevliga, men mer behövs inte på en gala – om det nu inte framförs av människor i Cirque du Soleil-klass, givetvis…

What was the question?

Det är väldigt selektiva journalister som får pressackreditering till Oscarsgalans pressrum. Då undrar man ju lite varför en väldigt spirituell journalist frågade Quentin Tarantino ifall han tror att människokroppen består av kött och blod, eller ifall den också består av ben!?!??

Journalist: ”Do you really think that in the anatomy of a human body also has bones, you know. We keep on saying there are jokes about [unintelligible] there is only blood, and flesh in a human body and we see that and it’s a hit, you know.”

Quentin Tarantino: ”I don’t quite understand the question, but I guess I do think there are bones in the human body.”

Eller varför Jennifer Lawrence fick frågan om det verkligen är bra för hennes karriär att vara 22 år och redan varit oscarsnominerad två gånger??

Undertänk eller övertänk när de klurade ut dom frågorna, frågar jag mig?

Förändring existerar bara på film enligt oscarsjuryn

Något som år efter år varit ett problem med Oscarsgalan är att oscarsjuryns bredd – trots sina knappt 6000 medlemmar, varit väldigt skevt fördelad och många gånger gammalmodig. Inte särskilt konstigt då juryn till mångt och mycket består av vita gubbar i pensionsåldern. Statistiken talar för sig själv;

– Medelåldern på Oscarsakademins röstare är 62 år
– Endast 14 % är under 50 år unga
– Så många som 77 % av de röstande är män
– Bara 2 % av Oscarsakademin är svarta och 2 % är asiatiska
– 94 % är vita

Med den här skeva statistiken på en jury som ska bedöma årets bästa filmprestationer är det svårt att ta bedömningen på särskilt mycket allvar.

Trots att galan har en allmänt ”officiell” stämpel som den stora filmprisutdelningen så blåser förändringens vingar förbannat trögt i oscarsakademins korridorer. Varför händer inget, frågar jag mig? Vet de inte vad förändring är? Nöjer de sig med att uppleva förändring på film så till den grad att de skiter i den i verkligheten?

Det är mycket snack om hur stel och strist Guldbaggegalan är i Sverige, men dess kärna framstår som pigg i jämförelse. Skillnaden är att Oscarsgalan har ett mer plastikopererat, botoxpreparerat och glänsande skal att skydda sin kärna med. Jag uppmuntrar med glädje en helrenovering av Oscarsgalans jury mycket hellre än en renovering av själva galan.

Den stora oscarsjuryn består i mångt och mycket av yrkesmän inom alla filmkategorier som också prisas på galan. En plats i juryn består ofta på livstid – särskilt för alla dem som inte längre är aktiva i branschen. Med ett sådant system är det svårt att föryngra jurystaben och ålders- samt könsfördelningen är därför i princip likadan nu som när juryn infördes, 1927.

Jag tycker åtminstone att de kan försöka eftersträva en jämn könsfördelning och en medelålder på 45-50 år – tills dess kommer jag se snett på ”årets största gala” och fortsätta förmedla hur pass dammig och rosslig den faktiskt är. Vill du läsa mer om oscarjuryn så gör det genom Los Angeles Times undersökning.

Inga kommentarer

Jag vill avsluta med att framföra en öppen ursäkt till alla bloggare som kommenterar på min blogg men som alltför sällan får kommentarer tillbaka av mig på deras egna bloggar.

Jag förstår inte alltid att jag kan vara så upptagen som jag är, men trots att jag ständigt avser att kommentera på andras bloggar så räcker tiden helt enkelt inte till så pass mycket som jag vill – särskilt inte på senaste tiden. Jag vet att vi förtjänar vår uppmärksamhet och när det gäller bloggar så sker det i mångt och mycket genom ett utbyte av kommentarer.

Jag ska bli bättre på att kommentera – för det är inte det att jag inte bryr mig och inte vill, men jag behöver bara förtjäna min tid bättre så att jag också kan förtjäna era kommentarer bättre.

I backspegeln #5: Kinski, guldbaggar, oscars och kritik mot Django Unchained

Det är söndag igen och den här gången är ”I backspegeln” på rätt dag igen. Det har hänt en del saker i veckan och jag har som vanligt en del att reflektera över…

 

Klaus Kinski anklagas av sin dotter för pedofili

Klaus Kinski repeatedly raped me, claims daughter

Så har det då skett. Geniet/galningen (gränsen är inte sällan särskilt tunn) och den legendariske, tyske skådespelaren Klaus Kinski anklagas efter sin död av sin dotter Paula Kinski för att ha förgripit sig sexuellt på henne under 14 års tid ända sedan hon befann sig i 5-årsåldern –  ett brott klassat som pedofili.

Jag kan inte säga att jag är förvånad, för även om Klaus Kinski är en unik personlighet som tänjt på gränserna för vad som är skådespeleri på ett fascinerande och minst sagt aggresivt sätt – framför allt i tyske landsmannen Werner Herzogs filmer, så känns hans maniska och väldigt djuriska person kapabel att göra även sådana saker, tyvärr.

Det här är alltså samme man som blivit arg på regissören Werner Herzog under en filminspelning och hotat med att skjuta ihjäl honom med en skarpladdat gevär framför filmens statister, men som för regissören ansågs helt normalt för att vara Klaus Kinski. Bilderna på när han attackerar paparazzis som en rabiesmittad hund för att skydda sin fru, i samband med att han gifte sig på 70-talet är också en sällsam klassiker i hans karriär.

Vi får se vad som händer med denna anklagelse då Klaus Kinski avled redan 1991, men övriga familjemeldemmar har endast valt att inte kommentera påståendena.

 

Guldbaggenomineringarna

Guldbaggegalan hägrar och nomineringarna har delats ut. Samtidigt som hela Sveriges befolkning jämrar sig över att Svensk film är amatörmässigt, billigt, dåligt, trött, pretentiöst, underhållningslöst och alla andra negativa ord som går att komma på – för ärligt talat, svensk film är enligt majoriteten allt som över huvud taget går att nämna som negativt. Den kritiken säger inte så mycket alls om svensk film, men den säger väldigt mycket om den ointresserade publiken som tycker till om den svenska filmen – deras ”oönskade barn”.

Jag har faktiskt sett det mesta  av relevans som nominerats på Guldbaggegalan 2013, men måste se Äta, Sova, Dö på något vis. Det är i alla fall bara att konstatera att det varit ett jävligt starkt svenskt filmår (jag har redan konstaterat det förut)! Snabba Cash II var inte så pjåkig och skådespeleriet hos huvudrollerna – särskilt Fares Fares (Jalla Jalla, Kopps), imponerade mest, så kul att den fick nomineringar.

Avalon fick också oväntat många – men väl värda, priser trots att det var två år sedan det snackades om den i sådana här sammanhang första gången. Samtliga tre huvudroller är helt och hållet briljanta från början till slut med jätterealistiskt agerande och filmen är mycket, mycket sevärd – själv måste jag se om den då den lämnade djupa spår inom mig. Många bra filmer får som vanligtvis inte plats på Guldbaggegalan av olika – ibland märkliga, anledningar.

Jag hade velat sett nomineringar till Hassel: Privatspanarna för Bästa foto och Bästa manliga huvudroll (Lars-Erik Berenett), men den är väl för smal för guldbaggefolket. Call Girl revancherade sig mot Palme-åtalet genom att roffa åt sig minst 11-12 nomineringar och med tanke på hur välgjord den är in i minsta beståndsdel så är det helt och hållet värdigt! Däremot så fattar jag inte varför Mattias Bärjed inte fick någon nomineringa för filmmusiken, då det är det bredaste soundtracket som gjorts för en svensk film sedan typ Resan till Melonia (där Björn Isfält briljerade med olika teman).

Även om musiken i Searching for Sugar Man är helt suverän så är ju den musiken inte skriven för filmen och bör därför inte nomineras på logiska grunder. Lika logiskt som att musiken till en ABBA-dokumentär ju inte kan nomineras bara för att den innehåller alla ABBAS suveräna hits? Skumt, det där. Däremot tycker jag i vilket fall att Benny Anderssons briljanta filmmusik till Palme-dokumentären bör vinna musikkategorin oavsett om Bärjeds musik tävlade eller inte. Det är så klassiska, tunga toner så att jag – på ett positivt sätt, tror att den musiken alltid har funnits.

Några nomineringar till ”årets svenska film”, Hypnotisören, blev det ju  i alla fall inte och det var ju både oväntat (med tanke på den svenska filmindustrins inskränkthet) och kul. Att filmen blev utsedd till årets Oscarsbidrag före filmer som Call Girl, Äta, Sova, Dö, Avalon, Dom Över Död Man eller Blondie – trots att filmen inte ens var klar, är ju befängt så in i helvete.

Men har man namn som Lasse Hallström, Mikael Persbrandt och Lena Ohlin i en ”swedish crime”-film som kostar en jävla massa pengar så blir man väl tvungen att nominera den så att inte svenska filmmaffian skjuter ut dig ur filmbranschens finrum med ett nackskott. Det är väl så det har gått till…

Jag blev glatt överraskad av att se några bekanta namn bland de nominerade i alla fall och som jag unnar den framgången, nämligen min före detta högskoleprograms filmfotolärare – Mischa Gavrjusjov för Bästa foto i Dom Över Död Man tillsammans med Jan Troell, samt Linda Molin (Apflickorna) som Bästa kvinnliga huvudroll för Bitchkram. Henne skådespelade jag lustigt nog emot förra året och att ha skådespelat mot en guldbaggenominerad på det aktuella året trots att jag inte ens är skådespelare är ju lite av en naiv ära ändå.  Förstod dock inte att det var hon förens vi spelat färdigt.

I vilket fall tror jag att Searching for Sugar Man kan bli festivalens vinnare trots att Call Girl har överlägset flest nomineringar (och också förtjänar att vara den stora vinnaren). Sugar Man kan nog gå hem med både Bästa film, Bästa dokumentär, Bästa manus och kanske även Bästa musik. Dock tror jag att Call girl vinner lika många guldbaggar, men tyvärr inte de tyngre då.

Kul dock om en dokumentär får ett sådant erkännande när det svenska dokumentäråret har varit särskilt starkt!

 

Oscarsnomineringarna

Nu börjar det hetta till i oscarsracet på allvar då nomineringarna har släppts i veckan. I nuläget finns det ingen given favorit att bli galans stora vinnare, även om Steven Spielbergs film Lincoln fick flest nomineringar. Vilken film som vinner Bästa film står dock ganska jämnt mellan Silver Linings Playbook, Lincoln, USA-kritiserade Zero Dark Thirty, Les Miserables, Beasts of the Southern Wild (kul!) och Life of Pi (ganska väntat men också kul!).

Över huvud taget var det ganska väntade nomineringar och en stor, fin bredd av olika filmer även om filmskaparnamnen i stort sett är gamla vinnare. Roligast – och det här gör mig nästan tårögd, är ju att 9-åriga Quvenzhané Wallis nominerades fruktansvärt värdigt till Bästa kvinnliga huvudroll (yngst någonsin!) för hennes kraftfulla debutroll (!!) i Beasts of the Southern Wild, samt att filmens unge debutregissör (!!!) och delvise manusförfattare Benh Zeitlin nominerades till Bästa regissör, framför och tillsammans med veteraner som Steven Spielberg och Michael Haneke!

Trevligt också att den internationellt omtyckta, svenska dokumentärfilmen Searching for Sugar Man nominerades och att den har en bra chans att till och med vinna en Oscar för Bästa dokumentär!

The Dark Knight Rises fick inte en enda nominering och även The Master och Moonrise Kingdom var pinsamt frånvarande i nomineringsfältet, vilket visar att de inte är någon idé att tro på Oscarsgalan om filmen lanseras tidigare under året än runt senhösten. En förklaring är av de 6000 personerna i oscarsjuryn så är cirka 5000 över typ 40 år och en viss form av alzheimer kan förenkla deras utsållningsförmåga, men det kan också förenkla de värdiga nomineringarna åt Michael Hanekes alzheimerdrama Amour.

The Master borde framför allt ha nominerats för Bästa foto då det är den snyggaste filmen under hela 2012 (pinsamt av oscarsgalan!) men även för Bästa regi och Bästa musik. Moonrise Kingdom kunde också lätt ha nominerats för Bästa foto och Bästa manus.

Även om The Dark Knight Rises inte har kampanjat något särskilt för galan så förtjänar oscarsakademin smisk för att inte nominerat den för;

Bästa film (för det är hela årets bästa film och den knappt sämre föregångaren The Dark Knight var ju anledningen till att man skulle utvidga det fältet)
Bästa regi (Christopher Nolan hade kunnat gör alla andra filmer som nominerats i sömnen men han kan inte bli oscarnominerad)
Bästa manus (mer välskriven dramatik och fler citeringsbara repliker än Shakespeare, men icke)
Bästa manliga biroll (Tom Hardy replikerar till juryn; “We will destroy the oscars, then when it is done and the oscars is ashes, then you have my permission to die.”)
Bästa kvinnliga biroll (om Anne Hathaway kan få för Les Mis’ så kan hon lika gärna få för denna film också)
Bästa foto (visst, Wally Pfister har redan fått en oscar, men han är ju knappast ensam om det i år)
Bästa filmmusik (Hans Zimmer krossar konkurrensen internationellt i år medan John Williams nomineras för typ 44:e gången – och det sista var ingen ironi alls)
Bästa specialeffekter (en film som eftersträvar nolltollerans mot CGI på ett så här bra sätt och ändå ratas är en skam för den talangfulla minoriteten av filmindustrin)
Bästa ljud x 2 (ja du, snart svimmar jag för jag orkar inte mer).

Roligast var dock att kommande oscarsvärden Seth MacFarlane (Family Guy, Ted) deltog i nomineringspresentationen tillsammans med Emma Stone och han var verkligen underhållande och satte en väldigt ärlig ton på sina skämt som inte skydde några medel att ironisera kring Oscarsgalan och Hollywoodbranschen på ett friskt, elakt sätt. Jag rekommenderar helt ärligt att se hela presentationen med bland annat honom!

 

Django is Off the Chains this Friday! The ”D” is Silent. Payback Won’t Be. 

På fredag har – ÄNTLIGEN (!!!!), Django Unchained biopremiär i Sverige och det tänker jag fira genom att se – och förhoppningsvis skriva om, några av filmerna som influerat Quentin Tarantino starkast att göra filmen.

Jag kommer återse den givna spaghetti western-klassikern Django av Sergio Corbucci, den amerikanska slavskildringen Mandingo (1975) och den italienska exploitation/mondo-rullen och b-dramadokumentären Addio, Zio Tom (1971), som visar den provocerande sanningen om hur de svarta slavarna behandlades av det amerikanska folket före inbördeskriget.  Dessutom kommer jag publicera en liten bloggserie om Ennio Morricones bortglömda guldkorn, tänkte jag.

Quentin Tarantino har ju haft fullt upp med att tampas med den amerikanska pressen sedan filmen haft premiär där. Han och journalisterna har haft det hett om öronen sedan filmen både fått den obligatoriska kritiken mot allt vål sedan skomassakrerna, vilket retat upp Tarantino rejält. Se bara här och framför allt här! Jag kan förstå honom, för när amerikaner inbillar sig att våld beror på film och inte på vapenlagar och psykisk hälsa bara för att få fortsätta smeka sina dyra pipor så är det lätt att bli uppgiven i samhället man lever i.

Den andra, ännu större debatten kring filmen har ju varit dess stora användande av det nedtryckande ordet ”nigger”. Samuel L. Jackson (Pulp fiction, Jackie Brown, The Avengers) kontrade den kritiken på ett underhållande sätt i en intervju med The Telegraph. Spike Lee (Do the Right Thing, The Inside Man) viftar som vanligt med stridsyxan när det gäller Tarantino och hans skildrande av svarta, då han tycker att Tarantino gör underhållning av de vitas förtryck mot svarta i USA och att det snarare var en förintelse som ska behandlas med respekt.

Jag förstår för det första inte hur vi ska kunna lära oss mer om de vitas förtryck av svarta genom att ignorera att ordet ”nigger” faktiskt användes i förudmjukningssyfte av just vita. Jag förstår inte heller varför Spike Lee har så mycket emot Tarantino. Slappna av snälla människa och visa hur slavperioden borde skildras själv, istället. Menar Spike Lee att hans skildring av svarta aldrig gjorts för underhållning men samtidigt presenterar han alla sina filmer med den geniala frasen ”A Spike Lee joint”?

Just ja… Django Unchained har lanserat några ”barbiedockor” av filmens karaktärer och även det har vållat stor debatt då figurerna uppmanar barn att leka våldsamma lekar som utspelar sig under den amerikanska slavperioden.  Själv ser jag det som ironiska leksaker för vuxna samlare och jag skulle gärna vilja äga en sådan – särskilt tack vare debatten, men jag är lite trött på den här rädslahybrisen över tabun och känslig historia.

Ska vi inte börja förbjuda alla filmer som skildrar Andra Världskriget genom någon form av underhållning också då, när vi nu ändå ska vara på det humöret? Och sluta gör leksaker som anspelar på vapen eller krig – särskilt för amerikanska barn?

För att avsluta Django Unchained-införsnacket med en så kallad rolig nyhet så rekommenderar jag verkligen att läsa Quentin Tarantinos egenskrivna artikel om vilka filmer som inspirerat honom att göra spaghetti western/southern/slavhämndsfilmen Django Unchained; Quentin Tarantino: My inspiration for Django Unchained

Dagen efter dagen efter Oscarsgalan

Oscarsgalan är över för den här gången. Billy Crystal var tillbaka och det med ett fint intro, ett rent tekniskt drivet och fint signatursångnummer och ingav sköna vibbar. Han levererade på ett avslappnat sätt och ingav en trygghetskänsla under en stressad sändning.

Galan uppfyllde intentionen om att pressa schemat för att ligga under tre timmar (standard har varit en bit under fyra timmar). Helhetsintrycket är att tiden var lagom för en engagerad men trött person som sitter och kollar under småtimmarna, men känslan blev ändå att de stressade på sändningen för mycket under tacktalen och att det märktes att vinnare hade svårt att koncentrera sig när talen pressades att ligga under 45 sekunder. Ironiskt nog blev Octavia Spencers tal desto mer känslofyllt och laddat när hon snabbt rabblade upp alla hon ville tacka, men man tycker ju att alla ska få säga sitt eller åtminstone visa lite känsla.

Cirque De Soleils mellannummer var fantastisk underhållning som nästan fick mig att sätta hjärtat i halsgropen och något jag gärna kommer gå tillbaka och återse i repris. Några fler godbitar var Morgan Freemans extremt avslappnade öppningspresentation (den killen föddes utan nerver!), Meryl Streeps självdistans och Chris Rocks dealerinsats. Framför allt tyckte jag att Christopher Plummers tal var bäst – ett av mina favoriter de senaste åren, och ett fint ögonblick.

Jag tycker att det fattades några fler positiva överraskningar. Sasha Baron Cohens askning skedde ju redan på röda mattan och att ”Bästa foto” inte gick till The Tree of Life var en överraskning med dåliga vibbar, även om jag respekterar Robert Richardson oerhört och han är en av de absolut största. Det kunde gått och väl ha klämts in ett humornummer ytterligare, i integration med publiken då det är klart mest uppfriskande, men annars var det en bra gala, klart bättre innehållsmässigt än de senaste tack vare Crystal.

Även om jag gärna ser nya, spännande kort har jag inget emot att fortsätta med Billy Crystal även nästa år, men i vilket fall är det fastslaget att en ensam oscarsvärd är mycket bättre än två som måste interagera med varann hela tiden.

Något av årets oscarshöjdpunkt för min del kom i podcasten Oscar, Oscar with Jason O’Brien, när filmkritikern Dean Treadways ringde in i spetember förra året för att berätta sitt modiga påstående om att The Artist skulle vinna bland annat ”Bästa film”, ”Bästa manliga huvudroll” och ”Bästa regi” – något som programvärdarna Jason O’Brien och Jamey Duvall hånskrattade åt då och blev oscarracets samtalsämne ett antal månader senare. Något Jason fått äta upp nu efter galan.

Min tippning av oscarsgalan blev precis som för många andra ganska framgångsrik. Jag gissade rätt på 18 av de 24 priserna vilket jag tror är lika som förra året. Jag trodde att The Artist och Hugo skulle stå som delade vinnare men att The Artist skulle ta de tyngsta priserna och min gissning på fyra oscars var blev i verkligheten fem oscars vardera. Jag gissade i alla fall helt rätt i de tyngsta kategorierna och är glad att jag höll fast vid Meryl Streep som en av vinnarna.

Nu tar ju den naturliga tomheten över när årets ketchupeffekt av filmhöjdpunkter är slut, men även jag har som tur är mekanismen som säger åt mig att se in i framtiden. Härnäst tänkte jag presentera topplistan över mina personliga favoritfilmer, samt ett inlägg med mitt eget prisregn över de filmer jag sett – en prisgala utan röda mattan och med mig som enväldig jury och värd.

Det är mycket arbete som läggs ner på mina priser (helt i onödan kan man tycka), men se det som ytterligare ett avslut och en förutsättning för att börja om på ny kula. Fortsättning följer!