Etikettarkiv: Svensk film

Intervju: Skaparna bakom nya filmen Losers om utmaningen att göra långfilm tillsammans

Losers poster 70x100_web

Borlängefilmskaparna Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic (bägge 42 år) har tillsammans skrivit, regisserat, fotat och producerat långfilmen Losers, som efter totalt 4 år av inspelning, postproduktion och en lång jakt på stöd och distribution nu äntligen haft premiär på svenska biografer runt om i landet.

Filmen spelades in med en låg budget som uppgår till nästan 1 fjuttig procent av vad en vanlig, svensk långfilm kostar och skådespelarensemblen består nästan uteslutande av nybörjare.

I filmen följer vi en anställd kvinna på Arbetsförmedlingen i det lilla samhället Borlänge i början av 90-talet, som i ett försök att motivera en grupp arbetslösa ungdomar går med på att låta den enda flitiga i gruppen anordna en skogshajk. Väl ute i skogen börja saker gå över styr och gruppens personligheter börjar ge sig till känna.

Här kan du läsa min recension av filmen.

Eftersom jag själv är dalmas och Borlängebo känner jag både ett intresse och ett ansvar att uppmärksamma deras hårda arbete inom filmskapandet. Därför har jag gått till botten (eller nåt åt det hållet) med deras projekt genom en intervju med dem bägge…

Ni har samarbetat och känt varandra redan före ni gjorde den här filmen om jag har förstått det rätt?

Mattias: Ja, vi blev kompisar i ettan på gymnasiet på Hagaskolan (i Borlänge) men det är här första gången som vi jobbar ihop. Om man inte räknar på restaurang i New York.

Ni började ert yrkesmässiga samarbete på restaurang i New York alltså? Hur långt tillbaka i tiden är det?

Markus: 1997. Vi var på resande fot och bodde i en billig lägenhet på Manhattan i några månader.

Arbetar ni annars inom den så kallade filmbranschen på något vis vardera, utöver filmen ni gjort?

Markus: Jag jobbade inte i filmbranschen, men i bildbranschen och ”mediabranschen”.

Mattias: Ja, jag har ju varit där sen 2005 då jag bytte bransch från IT/Internet och började jobba med film. Började på Garagefilm och var sen på SF innan jag startade Inland, 2010 (Inland Film).

När kom intresset för film och filmskapande in i era liv?

Mattias: Tony – min bästa kompis på åttiotalet, hade en farsa som ägde en videobutik, så han och jag såg allt som fanns i butiken.

Markus: Jag har alltid älskat film. Försökte göra en stop-motion-film med morsans Super 8 när jag var 6 år… Gick inget vidare. Som medlem av ”videovåldsgenerationen” så har ju alltid film varit en del av ens liv.

Mattias: Det kom ju mycket intressant och bra film då som man blev såld på. Pulp Fiction, Terminator 2 och så vidare.

Markus: Man Bites Dog.

Mattias: Just det. klassiker.

Pratade ni om att göra film tillsammans redan under gymnasietiden?

Mattias: Nej, det var mer att vi kollade på film ihop och snackade om film – inte att göra det. Det fanns liksom inte det perspektivet, att det skulle vara möjligt.

Losers 4

I och med att jag är yngre är det givetvis lättare att se filmskapande som något möjligt tack vare den tekniska utvecklingen med digitalkameror och liknande. Hur stort var steget för er att faktiskt skapa en långfilm, med tanke på era bakgrunder? Från bildbranschen och producerande av film?

Markus: Det var den digitala utvecklingen som öppnade dörren för oss. Som fotograf hade jag plötsligt utrustning som kunde leverera tillräckligt bra material för att arbeta med på ett seriöst sätt. Det var dessutom billigare än det någonsin varit tidigare att filma. Det gäller alltså själva filmandet – inte postproduktion.

Mattias: Sen har ju jag som producent koll på alla faser och roller i filmskapandet vilket ju underlättar , även om jag inte tidigare utfört dom kreativt, Alltså skrivit och regisserat förut.

Ni skrev bägge manuset till Losers?

Markus: Japp.

Kan ni uppskatta hur lätt eller svårt det var att faktiskt genomföra en långfilm som Losers jämfört med hur ni såg på projektet i begynnelsen av det?

Mattias: Oj, bra fråga… Vi visste ju att det skulle bli svårt och ta tid, eftersom strategin var att finansiera under arbetets gång. Alltså, vi hade ju pengar för att spela in men inte för att efterbearbeta.

Markus: Losers innehöll mycket mer motgångar men också betydligt mycket mer framgång än vi hade trott.

Ja, det här är som jag förstått det en film som utan underdrift kan kallas ”lågbudget”, om man ser till den faktiska budgeten. Hur mycket kostade den att producera på inspelningsstadiet, för att beskriva för någon som inte har koll på den ekonomiska sidan i filmproduktion?

Mattias: Vi hade 110 000 kr i inspelningsbudget. Alltså fram till själva postproduktionen. Vid det laget brukar man ju ha spenderat merparten av en films budget. Typ 75 procent av den.

Det är betydligt mindre än kostnaden för en standardfilm i Sverige?

Mattias: En snittbudget på en långfilm i Sverige är i dag 23 miljoner. För vår del så ligger ju den största kostnaden för efterarbetet. Så relationen är omvänd.

Vad är det man satsar pengar på i post-produktionen? Är det den faktiska redigeringen av det inspelade materialet eller är det marknadsföring och dylikt?

Mattias: Nej, vi menar klippning som är tidskrävande, sen färgläggning, ljudläggning och ljudmix. Och så score och musik. Vi levererar ju en färdig film till en distributör som sen ansvarar för marknadsföring och distribution. Så om man kollar vad en svensk långfilm i snitt lägger fram till avslutade inspelning… så hade vi mindre än 1 procent av detta. Vänta, stämmer det verkligen?

Markus: Jo, det stämmer.

Det är minst sagt en kontrast som säger ganska mycket om pengarna i filmbranschen även för en utomstående publik som bara får se resultatet av filmskapande.
Jonas Jonasson från popbandet/innovationsorkestern Bob Hund gjorde filmmusiken till Losers. Hur fick ni med honom på banan?

Markus: Vi gillar Bob Hund och tyckte att de skulle passa perfekt för att musiksätta det tidiga 90-talet. Maria Blom (som gjort filmerna Masjävlar, Nina Frisk och Hallåhallå) tipsade oss om att Jonas hade gjort teatermusik tillsammans med henne. Vi kontaktade Jonas, han fick se en ”rough cut” och gillade vad han såg.

Losers 3

Filmen Losers utspelas precis som ni antydde i början av 90-talet – i Borlänge. Vad har platsen Borlänge och tiden för betydelse för handlingen?

Mattias: Filmen kunde ju utspela sig var som helst egentligen, men den betyder ju något för oss så det blev naturligt att förlägga den i vår hemtrakt.

Markus: Och tiden – det tidiga 90-talet, var en brytpunkt i det svenska samhället anser vi. Det var en ekonomisk kris och vi såg hur samhällsklimatet blev mer individinriktat än tidigare – då det var mer kollektivet som räknades.

Losers tar i stort sett avstamp i en arbetsförmedling även om själva handlingen dock utspelas mer precist i skogsmiljö utanför Borlänge och inte i samhället eller den så kallade ”civilisationen”. Tankarna förde mig inte helt oväntat till berättelser som Flugornas Herre och Stand By Me vad gäller det mörka, sociala ungdomstemat i skogsmiljö, men även 80-talsskolfilmen The Breakfast Club med tanke på att det ändå finns en hel del charm och humor kring just uppluckrandet av karaktärernas sociala roller inför varandras ögon. Var dom några berättelser som inspirerade formandet av er film eller finns det andra berättelser ni influerats av?

Mattias: Ja, Breakfast Club var faktiskt en referens vi pratade om, en av mina stora uppväxtfilmer. Sedan såklart Deliverance och andra resor mot mörker. Vi pratade om att försöka göra en rulle som var både lite rolig och hade ett visst mörker.

Markus: Bildmässigt ville vi ha en realistisk, dokumentär stil. Dialogmässigt var vi inspirerade av brittisk diskbänksrealism.

Hur resonerade ni kring fördelningen mellan den mörka respektive den lättsamma tonen i berättelsen? Var det ena en reaktion av det andra, eller var det alltså balansen ni ville åt från första början?

Mattias: Nej, det var en balans vi eftersträvade.

Ni lekte aldrig med tanken på att gå ”all-in” åt det ena – det mörka, eller andra – det lättsamma, hållet? Göra det till ren skräck eller romantisk komedi?

Mattias: Nej, syftet var alltid att mixa eftersom det görs så sällan. I Sverige i alla fall.

Det är sant. I Sverige jobbar vi alltför ofta med renodlade genres eller helt utanför genrefilmens mall.

Mattias: Ja, sant.

Ett utropstecken för mig i Losers var den breda skådespelarensemblen. Angående skådisarna i filmen, som nästan uteslutande är amatörer (alltså inte utbildade eller meriterade); hur var det att jobba med dem, jämfört med så kallade ”professionella” skådisar?

Markus: Det var roligt först och främst. Alla var väldigt ambitiösa och gick in i sina roller på ett fantastiskt sätt.

Mattias: Det är ju rätt vanligt med amatörer ändå. Se Äta Sova Dö, Play och så vidare.

Markus: Vi jobbade mycket med att hitta rätt person till rätt roll under castingen, och i efterhand kan vi se att vi lyckades väldigt bra där.

Mattias: Ja, vi bodde ju ihop under inspelningen vilket underlättade. De levde i rollen under ett par veckor och hjälpte varandra att öva på kvällar och mellan tagningarna.

Losers 2

Jag kände själv att leveransen av dialog hos samtliga skådespelare var uppfriskande fri och genuin, utan det för svenska filmer så ofta förekommande skrivna, spända och ”agerade” ordet. Jobbade ni mycket med improvisation eller vad är ert recept på avslappnat agerande?

Mattias: Nej, all dialog är skriven och de fick hålla sig strikt till detta, så inget är improviserat alls. Det är en kombination av regi och knep vi tog till på inspelningsplats.

I så fall är det ett ännu mer imponerande skådespel.

Mattias: Ja, ungdomarna och Isabelle (von Saenger, som medverkat i Prinsessa, Solsidan m.m.) är ju väldigt duktiga.

Jag måste bara fråga… När jag såg filmen på Stockholm Film Festival i höstas, så kom jag på mig själv med att – precis som stora delar av publiken, skratta åt karaktärernas dalmål som i sig blev ett komiskt uttryck. Det trots att jag själv är dalmas och formad i Borlänge? Är det ren ovana över att höra daladialekten på film som gör det till något komiskt – även för dalfolk??

Mattias: Haha… det är ju en härlig dialekt.

Markus: Man blir på gott humör av dalmål.

Jag har märkt att den kan ha den påverkan på människor så ni är nog inne på rätt spår. Vad har ni för tips att ge till personer där ute i landet som har en historia att berätta, som vill göra film eller långfilm av den, men känner att dom hindras av klassiska hinder som att dom inte har råd eller utrustning nog?

Mattias: Att göra filmen och inte låta sig hindras såklart. Idag har ju till och med mobiltelefoner HD-inspelning.

Har ni planer på att göra något mer tillsammans i filmväg snart?

Mattias: Ja, men inte inget vi vill berätta om än!

Vad skulle ni vilja pröva att göra som ni ännu inte gjort, kreativt? Vad som helst!

Mattias: Vi vill göra nästa film med lite högre budget. Det är drömmen.

Då önskar jag er lycka till med framtiden!

Annonser

I spåkulan: Sveriges Oscarsbidrag

?????????

Imorgon tillkännages Sveriges oscarsbidrag som utmanar om en plats i kategorin ”Bästa utländska film” nästa år.

Jag kollade igenom listan över valbara svenska filmer och försökte sålla agnarna från vetet. De svenska filmer som kandiderar om en plats som Sveriges oscarsbidrag måste ha haft premiär från och med 1 oktober 2012 fram till 30 september 2013.

Förmodligen väljer juryn en film som dom tycker håller ett produktionsvärde motsvarande vad den amerikanska publiken är van vid, snarare än en film som verkligen har någon edge på en internationell filmscen. Jag har i flera fall inget emot de filmer jag fruktar att dom väljer, men jag hoppas bara dom tänkt längre än förra året, då Hypnotisören valdes. Jag lider fortfarande av rysningar över det valet!

Det snedsteget kan jag lägga bakom mig ifall juryn väljer någon av mina rekommendationer i år…

Bra val:

call-girl-poster_50b8a3a6ddf2b33f8200128f

Call Girl
Mikael Marcimains film har definitivt en internationell edge och är dessutom en av Sveriges mest välproducerade filmer någonsin enligt mig. Den har dessutom vunnit kritikerpriset på Toronto International Film Festival och är åtminstone fortfarande aktuell i Storbritannien eftersom den fick köpfilmrelease där precis.

dom-over-dod-man_poster

Dom Över Död Man
Jan Troells tempofattiga men småmysiga och stundtals glimrande svenska film med kopplingar till kamp mot Hitler och nazism samt en en imtressant relationsberättelse är trots sin småputtrighet bra material för en ganska judisk oscarsjury som aldrig säger nej till en anti-2:a Världskriget-film. Jan Troells namn har i sig ett internationells värde men jag väljer denna för det habila innehållet.

l_2085002_0b2547a5

Äta Sova Dö
Filmen har en kreativ edge med budskap som sticker ut och har dessutom vunnit publikpriset på Venedigs Filmfestival så den har inte enbart ett svenskt värde. Som vinnare av Bästa Film på Guldbaggegalan har den förmodligen störst chans att bli vald då det är samma jury som väljer nu.

Poster-1-El-Médico-–-The-Cubaton-Story-2012

El Medico: The Cubaton Story
90-talskultikonen Daniel Fridells (Sökarna, 30:e November, Under Ytan) maffiga dokumentär kanske kan få en extra skjuts i kölvattnet av Searching for Sugar Man och för den spansktalande publiken har den extra fördel. Dessutom tar den upp en helt egen historia som kan beröra på egen hand så att jämföra den med Sugar Man är onödigt.

Inte så bra val men antagligen juryns ”kopp te”:

291334_450

Känn Ingen Sorg
Det må vara en färggrann karamell med fint mottagande i Sverige, men Håkan Hellströms musik är trots allt grunden för denna film och det kommer distansera en internationell publik då de är färgblinda inför blodet som filmen pumpar.

MV5BODA5NzUyNDA0M15BMl5BanBnXkFtZTgwODY5MjQwMDE@._V1_SY317_CR5,0,214,317_

Monica Z
Det är säkert en stark biografi om Monica Zetterlund men trots det välgörande arbetet kring hennes livshistoria är det trots allt en standardbiografi i skuggan av andra standardbiografier från USA som inte ger någon edge till en jury. För juryn är den förmodligen lika spännande som Kon Tiki (2012) utan flotteäventyret.

postr_l

Mördaren Ljuger Inte Ensam
Jag lovar att juryn väljer denna, men då kommer jag också att avrätta mig själv med en lugerpistol så jag hoppas för all del att vi slipper en ny ”Hypnotisören”.

bitchkram-2012

Bitchkram
Bra film, tekniskt snygg men är alldeles för snäll för att sticka ut i oscarskonkurrensen. Skulle nog uppskattas men aldrig nå hela vägen fram.

postr_l (1)

Tyskungen
Nazikopplingar och habil jo men visst, men NEEEEEEJ!!!!

postr_l (2)

Snabba Cash: Livet Deluxe
Tredje delen i en amerikanskt uppmärksammad trilogi är tyvärr två steg för sent för att ha någon chans.

Missade chanser:

maxresdefault
Vi Är Bäst!
Har svensk premiär preciiiis efter gränsdatumet för att väljas som kandidat, men här har vi annars en film som – oavsett hur snäll och oprovocerande den kan tänkas vara, är en lättillgänglig Moodysson-comeback som kommer funka för en amerikansk publik och dessutom är färskare än Call Girl som kom denna tid för ett år sedan ich var det årets ”Vi Är Bäst!” kan man säga.

1

Hotell
Denna lilla men uppskattade film av Lisa Langseth (den som etablerade internationellt lovordade skådisen Alicia Vikander med filmen Till Det Som Är Vackert, 2010) har Alicia Vikander i huvudrollen och fenomenale David Dencik i en biroll samt en ovanligt intressant handling. Fair enough!

Jag har än så länge bara hört enormt fina ord om Hotell från människor som vanligtvis ogillar svensk film och att denna inte tillåts vara en kandidat är oförståeligt för mig då den – trots officiell premiär 4 oktober redan haft svensk premiär på Malmö Filmdagar. Varför finns den då inte med på kandidatlistan? Varför??

Tema ”Barndom”: Resan till Melonia (1989)

Månadens filmspanartema är lite extra kittlande då det är ”Barndom”. Det finns ingen period i våra liv som bjuder på fler spännande minnen såsom barndomen gör. På den tiden var världen större och lek var vardag. Eller som Beppe Wolgers författade så mästerligt i visan ”Det Gåtfulla Folket”, sjungen av Olle Adolphson;

filmspanarnafilmspanarna

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,
detta land är ett regn och en pöl.
 Över den pölen går pojkarnas båtar ibland,
 och dom glider så fint utan köl.
Där går en flicka, som samlar på stenar,
hon har en miljon.
 Kungen av träd sitter stilla bland grenar
 i trädkungens tron.
 Där går en pojke som skrattar åt snö.
Där går en flicka som gjorde en ö
 av femton kuddar.
Där går en pojke och allting blir glass
 som han snuddar.
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket

(…)

Där blir en värdelös sak till en skatt.
Där,
där blir sängar till fartyg en natt
och går till månen.
Där finns det riken som ingen av oss
tar ifrån dem.
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Redan i förra månadens inlägg gick jag igenom ett antal filmer som betydde mycket när jag själv var ett barn, men det är få filmer som följt med mig i livet så mycket som det mästerliga, svensktecknade äventyret Resan till Melonia.

16

Därför får ni min recension på en av mitt livs mest betydelsefulla filmer som jag rekommenderar alla – barn som vuxen att se och se om igen…

Affisch_Mel.1Genre: Animerad film, Äventyr, Fantasy, Familjefilm
Regi: Per Åhlin
Manus: Per Åhlin, Karl Rasmusson
Längd: 104 min
Skådespelare: Hans Alfredson (röst), Allan Edwall (röst), Ernst Günther (röst), Olle Sarri (röst), Jan Blomberg (röst), Robyn Carlsson (röst), Tomas von Brömssen (röst), Eva Rydberg (röst), Jan-Olof Strandberg (röst), Nils Eklund (röst), Ingvar Kjellson (röst)

På den grönskande ön Melonia bor trollkarlen Prospero och hans kloka dotter Miranda. De har en trädgårdsmästare, Caliban, som till utseendet liknar ett vandrande grönsaksland. På ön bor också den lilla poetjycken William och stormfågeln Ariel. Livet på Melonia är mycket fridfullt och bekymmerslöst, utom för Caliban, som får slita hårt med både trädgården och hushållet.

En dag upptäcker Ariel ett fartyg som är på väg mot Melonia. Ombord finns skurkarna Slug och Slagg från industriön Plutonia. På Plutonia håller de barn instängda som slavarbetare i sin stora vapenfabrik. Slug och Slagg är ute efter att exploatera Melonia.

På fartyget finns dock också den lilla pojken Ferdinand, som i hemlighet rymt från industriön och slavarbetet. Tillsammans med Kapten Julgransfot, Rorsman och Kockan tar de sig till Melonia och insikten om en bättre värld börjar gro i takt med Slug och Slaggs kapitalistiska planer…

8

Historien om Resan till Melonia är den svenske animatören Per Åhlins (Dunderklumpen, Karl-Bertil Jonssons Julafton, Hundhotellet)  fria tolkning av William Shakespeares sista skrivna pjäs, Stormen (1611). Jules Vernes äventyrsroman Maskinön (1895) och Charles Dickens Oliver Twist (1838) är också stora inspirationskällor till detta overkligt vackra fantasiäventyr av stora mått.

I samma ögonblick som jag plockar fram min dvd av filmen inser jag att förra årets omtalade film, Beasts of the Southern Wild (2012), också måste vara en fritt översatt tolkning av Shakespeares Stormen, för likheterna mellan de två filmerna och hans pjäs är många. Flickan i det vilda som sneglar på den andra sidan, med en fadersgestalt som förbereder henne för livet prövningar. I Resan till Melonia delas dock karaktäriseringen av både en flicka och en pojke.

På samma sätt förs tankarna och stämningen till de så omtyckta animéproduktionerna av Hayao Miyazaki, med alla dess sällsamma stämning med allvarliga ämnen och barn som måste konfrontera stora, drömska världar där fantasin inte har några gränser. Intressant att ha i åtanke när du ser någon av dessa två filmer igen.

12

Min relation till Resan till Melonia är väldigt speciell. Jag såg den för första gången när jag var i 6-årsåldern och den satte en unik prägel inom mig likt som en dröm man en gång drömt kan leva kvar i ens tankar genom hela livet. Sedan dök eftertexterna upp på ett VHS-band något år senare, som jag lånat av en klasskompis.

Maniskt såg jag dessa fåtalet sekunder då resten av filmen hade blivit överspelad. Jag ville så gärna se filmen igen. Animationen var så vacker, sagan så underbar och Björn Isfälts musik var det bästa som gjorts inom svensk film någonsin.  Jag kunde inte släppa filmen ur mina tankar. Skulle den någon gång komma i mitt blickfång igen, då skulle jag gripa tag i varje halmstrå för att få äga den.

Så kom då dagen och den enorma turen. Jag hade vid det här laget flyttat från byn jag växte upp i. Jag hade flyttat två gånger och bodde nu i ett stort spökhus. En mäktig herrgård omgjord till lägenheter. I den smala källarkorridoren brukade jag och mina vänner spela innebandy och handboll tillsammans. Takplattor flög, svetten grodde och jublen ekade i hela byggnaden. Alla spöken som fanns där lär ha fått huvudvärk.

17

Där, en dag, hade några inneboende rensat deras förråd och ställt ut en massa säckar med grejer och en skylt där det stod att det var gratis för den som ville ha. Jag och Emil började gräva i den stora säcken med VHS-band – köpfilmer som inspelade, märkta med bläckskrift och etikett. På ett band stod det ”Resan till Melonia”.

Jag kunde knappt tro att det var sant. Var stunden kommen? Hade jag hittat skatten jag så länge letat efter? Den dagen skrek jag nästan lika högt av glädje som dagen på mitt första sommarlov.

Jag stoppade in kasettbandet i VHS-spelaren. Filmen flimmrade och ljudet dallrade så där vackert som bara föråldrade, misskötta VHS:er kunde åstadkomma. Äntligen kunde jag se filmen!

4

Sedan dess har filmen hunnits släppas på dvd, slutat tillverkas och åter fått release.

Jag har sett den otaliga gånger, men jag väljer mina tillfällen och det ska gärna vara när jag längtar bort till ett somrigt paradis en kulen kväll, när jag är slumrig och pendlar mellan dröm och verklighet i mitt medvetande. Per Åhlins landskapsmålande och lustiga sagofigurer kräver det.

Karaktärernas röster har förärats med stämmor av Sveriges finaste skådespelarflora. Allan Edwall som trollkarlen Prospero, fantastiske Ernst Günther som Caliban, Olle Sarri (!) i en tidig roll som pojken Ferdinand och Robyn Carlsson (ja, artisten Robyn!) i en ännu tidigare roll som Miranda, samt alltid lika stämningsfulle Tomas von Brömssen som fågeln Ariel.

6

Dessutom givetvis Jan Blomberg och käre Hans Alfredson som Slug och Slagg, Hans Kjellson som Kapten Julgransfot och Eva Rydberg som den fantastiska Kockan, Nils Eklund som Rorsman och sist men inte minst utan snarare bäst – Jan-Olof Strandberg som den Shakespeare-reciterande hundpoeten William!! Ja, du läste rätt.

Melissa Horns mamma – Maritza Horn, sjöng dessutom filmens ledmotiv i eftertexterna som en liten parentes.

Jag tror inte att ord kan beskriva hur mycket den här filmen egentligen betyder för mig, men Björn Isfälts musik kan åtminstone ge en känsla i denna Sveriges svar på barnboken Till Vildingarnas Land.

14

Filmens budskap och seriösa teman gör filmen så mycket, mycket mer än en barnfilm, då den väcker nya frågor ju äldre du blir och för det är filmen guld värd.

Som naturens förlust över industrialismen, människans kapitalism och självutnämnda äganderätt av jordens liv. Hur till och med Paradisets ö – den vilvuxna och fria, kontrolleras. Hur växtlighetens varme beskyddare – Caliban, blott är en slav åt den mänsklige mästertrollkarlen och kontrolleras lika fullt som Melonias särpräglade växtliv.

Trots att vi lever i Paradiset kommer vi ändå alltid vilja äga den. Industrin är vår egenskapade framtid, men det kan vi ändra på. Eller kan vi det?

13

Frihet verkar vara något vi självmant utplånar i takt med att vi utplånar vårt barndoms en gång så blomstrande sinne. Det gåtfulla folket kväver sig själva för att bli en del av den gråa civilisationen. De slavarbetande barnen på Plutonia är endast en symbol för det…

Teman som dessa får vi sällan se i dagens animationer på bio, men likt hur Hayao Miyazaki (Princess Mononoke, Spirited Away, Castle in the Sky), Don Bluth (Micke och Molle, Landet för Länge Sedan, Änglahund) och Pixar (Toy Story, Wall-E, Up) i sina bästa stunder förmedlar budskap snarare än populärkulturella skämt riktade till en 40-årig slackerpublik så lyckas även Per Åhlin med detta.

Hans mästerverk är en originell saga i världsklass om frihetsön Melonia och människans kapitalistiska exploaterande av allt som borde få frodas fritt och okontrollerat.

15

Per Åhlins sinne för detaljer och internhumor gentemot sina medarbetare – såsom väggen med världens största diktatorer och ett porträtt av den självutnämnde socialisten och Karl-Bertil Jonsson-förlagan Tage Danielsson längst till vänster, är dessutom helt underbart!

Jag äger Resan till Melonia på dvd numera, men någonstans i mitt förråd ligger det där magiska VHS-bandet med filmen som präglade min barndom fortfarande kvar, likt en bibel som aldrig blir för gammal…

filmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betyg

Andra saker som var en del av min barndom men som jag inte fick tid att skriva om här är exempelvis;

Dinosaurier och Jurassic Park, kärleken till Clint Eastwood och westernfilmer, besattheten av James Bond, Teenage Mutant Ninja Turtles, Pettson och Findus, Rederiet, Sunset Beach, Dawson’s Creek och andra TV-såpor, Rock-a-Doodle, första mötet med Gudfadern-trilogin och hur en poolscen med Jane March och Bruce Willis tog min ”oskuld”.

Det får berättas en annan gång, don’t know where, don’t know when… Läs nu även alla andra ”filmspanares” texter om filmtemat ”Barndom”…

Addepladde
Filmitch
Fiffi
Filmparadiset
Fripp
Jojjenito
Mode + film
Rörliga bilder
The Velvet Cafe
FILMR

Filmåret 2012: Årets Svenska diskbänksrealism award

Årets Svenska diskbänksrealism award – till ”tydligaste svenska filmtrend”, går till…

Den stora kvalitetsbredden inom svensk film år 2012!

sugar_man_image

Svensk film brukar bjuda på en eller ett par riktigt intressanta filmer som förtjänar guld och större uppmärksamhet. Ibland kommer det en Lilja 4-ever, en Darling eller en De Ofrivilliga att bli kär i och stolt över som svensk. 2012 har svensk film malt på med det ena utropstecknet vad gäller intressant nytänk inom ett – rent kommersiellt, grått svenskt film (och TV-drame)-sverige.

Searching for Sugar Man, För Dig Naken, Avalon, The Cubaton Story, 30 Grader i Februari, Snabba Cash II, Palme, Dom Över Död Man, Katinkas Kalas, Våga Minnas, Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, Pojktanten, Bitchkram, Äta Sova Dö, Blondie, Bekas, Hassel: Privatspanarna och Call Girl. Smaka på dessa filmer ett tag och väg innehållet på kvalitetsvåg. De har alla den delikata visningsårgången 2012.

AtaSovaDo1

Förra året hade jag PlayApflickorna och Jägarna 2 som riktigt bra, svenska filmer. Hade dom kommit i år hade dom riskerat att försvinna i mängden och det är ett jävligt gott betyg för svensk film och hur pass mycket uppmärksamhet även alla dessa mindre, svenska filmer har fått! Nu kan det förhoppningsvis bara bli ännu bättre vad gäller mindre, utmanande och intressanta svenska filmer.

Filmer bortom Solsidan, Hamilton, En Gång i Phuket, Kvarteret Skatan Reser Till Laholm, Hypnotisören, Nobels Testamente, Cockpit, Mammas Pojkar, Sean Banan inuti Seanafrika och Sune i Grekland. För svensk film är betydligt bättre än så.

Tema omstart: Svensk film efter Bergman

filmspanarnaÅrets sista filmspanartema är ”Omstart” – ett mycket aktuellt tema. Året går mot sitt slut och det är dags att börja om på ny kula, om det så handlar om livsavgörande förändringar eller bara att hänga upp den nya årskalendern och fortsätta harva på den åker vi motiverat våra liv åt att skörda.

Personligen tänkte jag fly bort från mitt personliga liv för att istället berätta lite om resultatet av en större, mer långtgående omstart som drabbat svensk film de senaste decennierna. Jag talar om tomrummet efter Ingmar Bergmans filmskapande som svensk film har fått bearbeta vare sig vi vill det eller inte.

seventhseal

För 30 år sedan – 1982, gjorde Sveriges störste och en av världens mest framgångsrika filmskapare någonsin sin sista film, avsedd för biografer. Produktionen hette Fanny & Alexander och var Ingmar Bergmans farväl till filmmediet efter en karriär som dessförinnan utmynnat i ikoniska klassiker som Det Sjunde Inseglet (1956), Smultronstället (1957), Såsom i en Spegel (1960), Nattvardsgästerna (1963), Persona (1966), Viskningar och Rop (1973) och Höstsonaten (1977) – för att nämna några.

Nästa år är det också 10 år sedan Ingmar Bergman pensionerade sig från registolen för gott, i och med hans farväl med TV-produktionen Saraband (2003). Dessutom är det i år fem år sedan han lämnade jordelivet för gott då han avled, 89 år gammal, 2007.

Ingmar Bergmans ande vakar dock över filmvärlden på många sätt och i högsta grad. Avtrycket han satt på svensk film är så omfattande att det är svårt att ta in. Svensk film definieras utomlands av Bergman och hans påverkan på svensk film har varit så stor att blotta nämnandet av hans namn i ett annat filmsammanhang än hans eget kan orsaka både gåshud och avsky hos det svenska folket.

Att förknippas med hans demonregi, hans nakna berättande, hans uppgörelser med religionen, hans rädsla för döden och hans omtalade ångest kan både ses som en jättetung komplimang och en jättetung sten – allt beroende på ens inställning till karln’.

saraband-2003-tou-01-g

Tomrummet efter Bergman inom svensk film går inte att fylla av alldeles för många anledningar. Han var en auteur – en enväldig demonregissör, med en produktionsflitighet som få och med det svenska dramatiserandet i ett auktoritärt järngrepp. Skor som är omöjliga och på många sätt ogynnande att fylla. Kvaliteten på svensk film ses med helt andra ögon utomlands på grund av hans legendariska avtryck, men vi svenskar försöker själva många gånger göra vårt bästa för att tvätta bort den bergmanska svärtan och fylla hans tomrum med egna, personliga skildringar.

Trots att jag inte längre tycker att det alls är särskilt modigt att distansera sig till Bergman utan mest andas halvhjärtat janteställningstagande, så är det ändå ett ganska sunt ställningstagande för att ta svensk film vidare efter en så pass tung epok som Bergman-epoken ofrånkomligen är. För att starta om och utforska ny mark krävs det att man vänder blicken framåt och lämnar bagaget bakom sig.

Därför vill jag fokusera lite på de svenska filmskapare som tillsammans gett svensk film nya sidor efter Bergmans avsked, som kommit fram ur hans aska med deras alldeles egna, personliga stil. Filmskapare som skriver och regisserar sina filmer själva och som har auteuriska drag. Filmskapare som sätter internationella avtryck och som gjort minst tre omtalade långfilmer, värdiga att axla Bergmans börda med egna krafter.

5. Jesper GanslandtJesper Ganslandt
Aktiv sedan 2006.

Han slog igenom med debutfilmen Farväl Falkenberg (2006), som är en originellt skildrad film om ångesten över att falla in i det meningslösa vuxenlivet. Han följde upp denna suveräna poesifilm med Apan (2009), där han istället skildrade en pappa som efter en dålig dag på jobbet börjar ana att något allvarligt har hänt hans familj och han tvingas ta reda på mer och mer, i takt med att ”elefanten i rummet” blir större och större.

I år kom hans tredje film – Blondie (2012) som jag inte har sett ännu, men som har fått ganska blandad kritik. Den handlar om tre väldigt olika systrar som efter en lång tids frånvaro och tre skilda liv återvänder hem till sin mor på landet då hon arrangerar en stor födelsedagsfest.

Ganslandt1

Hans tre långfilmer är alla ganska olika varandra, men samtidigt handlar all i någon mån om rotandet i familjefenomenet. Ganslandt hyser stor förkärlek för en starka, visuella drag och att spela in på med en väldigt genuin verklighetskänsla fast med ett stilistiskt filter över.

I den senaste filmen går det dessutom enkelt att dra paralleller till just Ingmar Bergman i upplägget och faktum är att Ganslandt kämpade för att få filmatisera den halvfiktiva romanen Regissören (av Alexander Ahndoril), som bygger på sekvenser ur Ingmar Bergmans liv. Den filmen blåstes dock av trots att manuset var klart.

Jag är dock spänd på vad Ganslandt kommer hitta på i framtiden, för det känns som om han tar väldigt medvetna, konstnärliga beslut när han gör sina filmer och det är något som behövs i svensk film.

4. Jan Troell???????????????????????????????
Aktiv sedan 1960.

Egentligen samtida med Ingmar Bergman, Bo Widerberg, Mai Zetterling och de andra svenska filmskapargiganterna från 90-talet, men Jan Troell måste finnas med då han, till skillnad från sina äldre kollegor både har överlevt och fortsatt göra fantastiska filmer med en inspiration som motsvarar en sprudlande, ung upptäcktsresandes sinne. Imponerande av en man som idag är nästan 82 år gammal!

Sedan 80-talets början har han följt upp klassiker som Här Har Du Ditt Liv (1966) Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972) med den experimentiella, poetiska dokumentären Sagolandet (1988), den drömskt vackra och brutala mördarskildringen Il Capitano (1991) och det rörande porträttet Maria Larssons Eviga Ögonblick (2008), framför allt.

Troell3

Inte nog med att han författar och regisserar sina filmer så är han framför allt en mästare på foto och att fånga det visuella i berättelser. Alla vardagliga ting kan bli stor poesi i hans ögon och hans personliga uttryck har fångat en filmintresserad såväl som poesiintresserad publik världen över. Han skulle kunna beskrivas som ”en svensk Terrence Malick”, men han behöver inte jämföras med någon.

I höstas belönades han på Stockholms Filmfestival för sin filmiska livsgärning och jag satt i publiken när den blyge, lugne och eftertänksamme gamle mannen med det så unga sinnet tog emot priset med en värme som smittade av sig på alla i publiken och som går igen i samtliga av hans filmer. Definitivt en av Sveriges få, stora auteurer!

3. Ruben ÖstlundRubenOstlund1
Aktiv sedan 2001.

Göteborgshemmahörande Ruben Östlund har på några år etablerat sig som svensk filmhistorias smartaste samhällskildrare genom hans tre långfilmer Gitarrmongot (2004), De Ofrivilliga (2008) och Play (2011). Filmer som tar upp aktuella, väldigt svenska mentaliteter och svagheter, men som faktiskt är rent världsomfattande och det har bland annat förärat honom en internationell respekt på prestigefyllda filmgalor som Cannesfestivalen.

Ruben Östlund har inspirerats av verklighetens skådespel och Roy Andersson-filosofi, med dokumentärt ”flugan-på-väggen”-berättande som innebär ett på håll betraktande foto med statiska bilder som ramar in ett ofta större område och försätter tittaren i en oflybar roll som ”den där som tittar på den färskräckliga situationen men inte gör något”.

Det finns inga kortfattade formuleringar som kan beskriva alla rätt som Östlund gör i sitt slående skildrande av den svenska verkligheten, men en gyllene beståndsdel är att Östlund besitter Sveriges överlägset bästa personregi då han får vanliga amatörskådespelare att agera autentiskt och får alldagliga såväl som obekväma situationer att spelas helt och hållet naturligt.

RubenOstlund2

En annan gyllene beståndsdel är hans orädsla för vad han väljer att skildra. I senaste filmen, Play, så utmanar filmen publiken att omvärdera deras syn på främlingsfientlighet och rasism så pass träffande att det är lätt att bli helt paff.

Jag vet inte hur många fler briljanta filmer Ruben Östlund har i sig, men så länge det finns debattstoff om hur människor i samhället agerar i undertryckta situationer så lär det finnas mängder med filmmaterial han kan väva samman till fantastiska, kontruktiva och jätteviktiga filmer!

2. Roy AnderssonRoyAndersson1
Aktiv sedan 1967.

Roy Andersson är en till, väldigt erfaren filmskapare som slog igenom med dunder och brak internationellt för nästan ett halvsekel sedan – i hans fall redan i början på 70-talet, med det sällsamma mästerverket En Kärlekshistoria (1970).

Inspirerad av den tjeckiska filmscenen och europeisk samhällsfilm skildrade han klyftan mellan ungdomens rena livsglädje och de vuxnas gråa arbetartillvaro. Den fantastiska kräfskivescenen och ”talet” i filmen är ett av mina personliga favoritögonblick inom film, någonsin. Roy Andersson träffar någon slags kärna på ett sällan skådat sätt och det är en av de mest imponerande regidebuterna i filmhistorien.

Han följde upp denna flera år senare med den betydligt mer egendomligt utmanande Giliap (1975). En film som fick kalla handen av publik och finansiärer, vilket gjorde att Roy Andersson gav upp långfilmskarriären för att göra stiliga, prisbelönta reklamfilmer och finansiera sina egna kortfilmer istället.

25 år senare (!) gör han comeback med Sånger Från Andra Våningen (2000) och kröner stora framgångar. Han har under sin långa hiatus finslipat fram ett filmspråk så personligt att hans namn står skrivet i varenda noggrant komponerade bild.

RoyAndersson4

Han strukturerar filmerna efter mer eller mindre fristående scener som länkas samman till en större helhet på det mest poetiska sätt. Varje scen är en enda kameravinkel utan klipp och estetiken är grå, livlös och med åldrande svenska medborgare i dråpliga vardagssituationer och tragikomisk humor på allra högsta nivå.

Han följer upp filmen – efter sju års förarbete, med Du Levande (2007) och hyllas återigen – bland annat vinner han regipris efter regipris och tre guldbaggar. Hans stil går igen även här och viljan att säga något viktigt om samhället blir allt mer framträdande.

Jag skulle vilja beskriva hans briljanta manusskrivande och regiarbete – alltid med icke-etablerade fritidsskådespelare och amatörer i rollerna, som en slags väldigt nedtonad Jacques Tati-slapstickhumor och med fåordig dialog som är lika mycket klockrent naturlig som den är hysterisk och alltid med ett slags satiriskt samhällsbudskap. Helt briljant.

Ännu mer briljant är titeln på hans kommande trilogibindande film, En Duva Satt På En Gren Och Funderade På Tillvaron (2014). Det är så uppfriskande med frikostiga, långa filmtitlar totalt respektlösa mot den enkla reklamideologin. Den som väntar på något gott…

1. Lukas MoodyssonLukasMoodysson1
Aktiv sedan 1995.

Lukas Moodysson räknar jag som Sveriges mest intressanta filmskapare näst efter Ingmar Bergman. Moodysson är i grund och botten en poet och hade givit ut flera diktsamlingar när han satsade på filmmediet genom att gå filmskola. Hans examensprojekt blev kortfilmen Bara Prata Lite (1997), med Sten Ljunggren och Cecilia Frode i rollerna.

Tack vare den lovande kortfilmen fick han chans att göra en långfilm och då skrev och regisserade han Fucking Åmål (1998). Filmen blev en publiksuccé och en sensation tack vare filmens skildrande av homosexualitet, struligt tonårsliv och med tjejer i bägge huvudrollerna. Moodysson kunde skatta sig lycklig eftersom han skrev Fucking Åmål med en vilja att slå kommersiellt och få förtroende att göra mer projekt, för att sedan kunna skapa filmer helt efter hans egna preferenser.

Han följde upp Fucking Åmål med 70-talsskildringen av problematiken kring människorna i ett svenskt kollektiv genom filmen Tillsammans (2000). Samma år samarbetade han med dramatikern Peter Birro och de gjorde TV-samhällsdramat Det Nya Landet (2000). Moodysson-febern var ett faktum i Sverige och alla väntade på vad denna supertalang skulle göra härnäst, efter att helt ha ändrat tonen och riktningen på svensk film.

LukasMoodysson7

2002 kommer då den betydligt tyngre Lilja 4-ever. En kompromisslöst statement om människohandel och prostitution av öststatsflickor som eskorteras till Sverige med drömmen om ett bättre liv, men endast får se Sverige från insidan av en skitig lägenhet där de tvingas ha sex med svenska män dag ut och dag in. En internationell filmpublik blev lamslagen och filmen visades i Riskdagen och i skolor för att föra vidare budskapet om hur verklighetens ser ut för många olyckliga flickor och kvinnor i Sverige och i världen.

Lukas Moodysson hade tagit en oväntad väg till toppen på sin popularitet som regissör. Han svarade genom att först göra dokumentären Terrorister – En Film Om Dom Dömda (2003) tillsammans med Stefan Jarl. Dokumentären följde dom dömda demonstranterna från Göteborgskravallerna och den blev väldigt kontroversiell för sitt frispråkiga innehåll där demontranterna fick fri talan till den svenska polisens nackdel.

Lukas Moodysson gick vidare genom att göra den väldigt suggestiva och experimentiella Ett Hål i Mitt Hjärta (2004). Filmen var en slags kommentar på dokusåpatrenden som satt avtryck i det sociala livet och Moodysson ville med en väldigt improviserande filmningsmetod dramatisera ett socialt experiment med fyra tragiska personer som ska spela in en porrfilm i sin lägenhet för att tjäna pengar och rätta till sina trasiga liv.

LukasMoodysson9

Filmens kontroversiella innehåll innehöll bland annat autentiskt samlag och våldtäkt, blygdläppsoperationer och äkta spyor och urin i omgångar, samt onanerande med tandborste och matsex, bland mycket annat. Ett Hål i Mitt Hjärta orsakade större ramaskri än hans föregående två filmer och delar av publiken blev så äcklade att de lovade att aldrig se något mer som Moodysson tar för sig. Moodysson själv var inte överraskad av reaktionen och även om han inte stod bakom att filmen släpptes på DVD och VHS eftersom det då skulle riskera barn att se filmen, så reagerade Moodysson i övrigt positivt på reaktionen som filmen fick;

”Vi lever i en värld där det händer fruktansvärda saker som folk blundar för. Det är bara bra om publiken mår illa. Det är ett psykopatdrag att gå omkring i den här världen och bara vara glad och nöjd.”Lukas Moodysson

Moodysson fortsatte att experimentera med filmmediet genom att göra sin smalaste film hittills – Container (2006), en slags fortlöpande poesitextuppläsning ackompanjerat med svartvita, konstnärliga bilder utan någon konventionell framåtrörelse och tron på att den gamle publikmagneten Lukas Moodysson över huvud taget skulle återvända till traditionellt filmberättande och kompromissa med sin publik igen började definitivt försvinna härmed.

LukasMoodysson8

År av tystnad gick men så kom Lukas Moodyssons första engelskspråkiga film, med ett betydligt lättillgängligare manus. Filmen hette Mammoth och var en kontinentöverskridande film som på ett mycket skickligt sätt skildrade hur vi alla mänskligheten hänger ihop trots att hav ligger mellan oss, men också hur värdet av ting förändras beroende på vem du är och hur du lever. Hur vi alla är samma, men hur sakerna vi skapat värderas så olika.

Filmen balanserar väldigt djupa, existentiella frågor med en lättsedd handling men den blev ändå en kommersiell besvikelse både i Sverige och internationellt och jämfördes ofta som den sämre tvillingen till filmen Babel, som kom några år tidigare.

Efter det har Moodysson givit ut två böcker varav en hyllad roman, Döden och Co. (2011) och han pratade om att aldrig mer göra film igen då han lever ett nytt liv och vill syssla med annat nu. Från ingenstans dök då nyheten upp om att Lukas Moodysson ska göra en ny film igen, som bygger på hustrun Coco Moodyssons självbiografiska seriealbum Aldrig Godnatt (2008), med filmmanus av Lukas Moodysson.

LukasMoodysson11

Filmen ska heta Vi Är Bäst! och handlar om Bobo, Klara och Hedvig – tre 12-åriga flickor i 80-talets Stockholm som vill starta ett punkband och göra revolt. Något som visar sig vara mer problematiskt i verkligheten än de först trott. I pressmeddelandet förtydligar Moodysson att det är en film för alla som är tolv år, alla som någon gång varit tolv år och alla som någon gång ska bli tolv år. Filmen andas blandningen av Fucking Åmål och Tillsammans lång väg och givetvis ärt jag peppad av att det kommer en ny film.

Har alltså Lukas Moodysson bestämt sig för att charma publiken igen för att vinna tillbaka sin filmiska frihet? Eller känner han att han vill skänka den yngre publiken något efter att själv ha bildat familj? Det verkar uppenbarligen som något radikalt har inträffat med Moodyssons karriär igen i vilket fall, att döma av hans uttalanden angående filmen;

”Jag hoppas det blir en glad film, full av hopp och livskraft.”Lukas Moodysson

Till hösten får vi se om han håller vad han hoppas. I vilket fall är det ännu en återkomst – ännu en omstart, för regissören som jag anser har gjort mest för svensk film sedan Bergman kastade in handduken för gott. En filmskapare med många ansikten som aldrig slutar överraska…

Kom ihåg att läsa de andra filmspanarnas bloggtexter kring temat ”Omstart” nu också!

Addepladde

Filmitch

Fiffis filmtajm

Flmr filmblogg

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Mode + film

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Call Girl (2012): Palme-debatten och varför jag anser att filmskaparna är nobla, inte fega

CallGirl0Det känns som att filmens påstådda skildrande av den avlidne statsministern Olof Palme som sexköpare har debatterats precis överallt i och med den svenska filmen Call Girl (2012), av Marietta von Hausswolff von Baumgarten och Mikael Marcimain (Lasermannen, Upp Till Kamp).

Jag ska kortfattat uttrycka min åsikt i denna storm – särskilt eftersom det upptagit mitt intresse stort de senaste åren och framför allt den senaste månaden, med familjen Palmes uttryckta oro och anmälan i fredags, som den väldigt sammanträffande toppen som skymmer och avdramatiserar resten av isberget som filmen skildrar.

Min recension av filmen som denna text handlar om hittas här, för den som vill läsa mer vad jag tycker om den.

3

Först ska jag tydliggöra att jag inte hyser något hat mot Olof Palme eller ens dragit någon sluats att han faktiskt skulle ha köpt sex av minderåriga under 70-talets prostitutionsguldålder. Jag älskar Palme som en förebild och har alltid gjort. På biovisningen av dokumentären Palme (2012) i höstas fylldes mina ögon upprepade gånger av både sorgetårar – för tomrummet efter honom, och glädjetårar – för hans mod och vilja att ta fighten.

Jag har dock ingen naiv tro att en människa i allmänhet ska kunna undslippa någon form av misstanke eller anklagelse enbart för ens godhet. Vi är inte stöpta i svart eller vitt. Mördare kan vara de snällaste människor bortsett från när de begår sina brott och förebilder kan också göra dåliga saker. Människan är komplex.

Michael Jackson är ett exempel på det. John Lennon är ett exempel på det. Muhammad Ali också. Elvis Presley likaså.

5

Palme visade prov på att utföra väldigt goda handlingar och att inspirera med just sitt mod, men på 70-talet, när hans politikerkollegor blev misstänkta som sexkunder, då sviktade även hans mod.SX3589A2

Att statsministern i filmen Call Girl är formad som en fiktiv person i samma yrkesmässiga sits som Palme var under tidpunkten för verklighetens bordellhärva är solklar.

Palme köpte dock sannolikt inte sex utan gjorde sig ”endast” skyldig till att mörklägga de andra politikernas och pamparnas bordellaffärer.

”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior” sade Palme och viftade bort samtliga påståenden om att politiker skulle vara sexköpare i Doris Hopps call girl-verksamhet. Politiker hade sista ordet mot de prostituerade, mot poliser och mot folket.

Det orimliga i anklagelserna hade hans utredarteam på tre välkända yrkespersoner lyckats fastslå efter endast en dags utredning, trots att utredningsmaterialen bestod av långt mer material än det som skulle motsvara en dag att granska.

Palmes konkurrent och den kommande statsministern – Centerpartiets Thorbjörn Fälldin, dementerade sanningshalten i namnen som misstänktes vara inblandade i sexköparkretsar av den enkla anledningen att hans eget namn fanns med på listan. Han tyckte alltså att eftersom han själv ärligt kunde säga att han var oskyldig så måste även alla andra vara det, eftersom dom står på samma lista.

Inga förhastade slutsatser där inte.

Jag ser det – till skillnad från diverse känsliga tyckare, som en logisk lösning att låta filmens statsminister påminna om den tidens statsminister just för autencitetens skull, så nära det går utan att aldrig benämna honom under namnet Olof Palme eller privat skildra honom som Olof Palme.

Ramen för Palme finns där tydligt, men statsministern som privatperson är betydligt mer okarismatisk och glassigt ointressant än vad Palme var, genom den lättsmälta gestaltningen av skådespelaren Magnus Krepper. Han använder liknande ordval i sina tal, men han talar, för sig och rör sig som en betydligt mindre intellektuell politiker än vad Palme gjorde.

Likheterna finns alltså i de stora handlingarna, men i privatliv och ide mer närgångna detaljerna finns det inga tecken på Palme och därigenom är karaktären snarare en karikatyr – en påhittad ram, än ett närgånget porträtt.

6

Allra viktigaste argumentet till filmens fördel i frågan är dock faktumet att filmens viktigaste karaktär, ”Iris”, baseras på verklighetens Eva Bengtsson.

Hon var 14 år när hon prostituerade sig genom bordellmamman Doris Hopps call girl-verksamhet på 70-talet och hon har själv uttalat att filmen är en väldigt realistisk bild av hennes upplevelser. Hon tillägger dock att verkligheten var ännu värre än vad filmen visar – att den endast skrapar på ytan av hennes dåvarande värld.

secondColumnHon har – trots upprepade försök och utredningar, aldrig fått upprättelse för det Doris Hopp drog in henne i som 14-åring. Få högt uppsatta vågar än idag ställa sig på hennes sida i händelserna. Hon har gång på gång betraktats som för ung för att tas på allvar i utredningen.

Detta trots att hon och de andra då minderåriga flickorna är det farligaste krutet i utredningen. Minderårig. Intagen på ungdomsanstalt. Statseliten som påstådda kunder vid upprepade tillfällen. Bekräftat av en drös människor – inklusive de utredare som arbetade hårdast med att ta reda på sanningen.

Allvarligt? Nej, inte tillräckligt tydligen.

Eva Bengtsson påstår också själv att hon haft Olof Palme som kund – något som hon insåg först efteråt när hon såg honom på TV genom de aktuella valkampanjerna, i samma veva som bordellhärvan halvhjärtat nystades upp.

Hennes slutsats kan vara fel och hennes vittnesmål blev aldrig taget som så pass ”seriöst” att någon kunde bevisa det eventuella brottet tydligare än så, även om det enligt henne fanns utredare som slog i bordet och röt att hon skulle passa sig jävligt noga vad hon sade när hon började tala om Palme.

4

Kanske var det så att utredare var rädda för att skriva under papper som pekade ut statsministern just eftersom det kunde äventyra deras arbetsheder. Men det kunde också vara så att de inofficiella vittnesmålen rörde vid något som – ve och fasa, kunde vara sant och att poliser blivit beordrade uppifrån att inte gå vidare ifall ytterligare politiska nyckelpersoner såsom statsministern nämns. Det sistnämnda har bekräftats från poliskällor.

Justitiemord skall av politiker undvikas till varje pris och det finns alltid människor som arbetar för att det ska undvikas – oavsett vad som är sanningen. Det har vi i veckorna sett prov på även i andra politiska sammanhang (Sverigedemokraterna).

Mårten Palmes anledning till att filmen anmäls bygger på att filmen skildrar en Palme-lik person köpa sex av en minderårig. Något han – och i stort sett alla andra pressmänniskor jag hört i frågan, påstår saknar någon som helst grund.

Mårten Palme och övriga utgår då uppenbarligen ifrån att Eva Bengtssons ord – den minderåriga flickans ord, inte är relevant idag och aldrig har varit relevant i fallet. Vi kan tala till en död statsministers fördel, men vi kan inte försvara en av samhällets verkliga offer – inte då, inte nu.

2

På grund av utredningens rökridåer får vi aldrig veta säkert hur det låg till med Palme och många av de andra misstänkta statsmännen, men filmen lyfter åtminstone upp frågan för oss att reflektera kring, istället för att endast behandla den som ”något vi inte talar om”.

När media ifrågasätter filmens skildrande av verkligheten så glöms det bort att filmen, genom karaktären Iris, skildrar Eva Bengtssons upplevelser av vad som hände – precis som kreatörer inom filmmediet så ofta brukar skildra.

Upplevelser av verkligheten alltså, men aldrig verkligheten.

Även i filmen skildras statsministerkopplingen i den omtalade sexköparscenen väldigt vagt och utan något tydligt ansikte. Bilden fokuserar på Iris synvinkel, med mannen i rummet oskarp och fåordig. Skildringen i filmen är lika vag som Eva Bengtssons egna ord kring händelsen. En mycket ”viktig” man med status, men inget uppenbart ansikte.

7

Jag tycker inte att Marietta von Hausswolff von Baumgarten och Mikael Marcimain har gjort något fel i deras skildrande. De ger publiken en chans att dra samma koppling som Eva/Iris och se det genom hennes ögon. Inga namn nämnda, bara tolkningar.

Varför påstår jag då i mitt inlägg rubrik att filmskaparna bakom filmen Call Girl inte är fega? De kunde ju redan från första början ha sagt att de kontroversiella ”Palme-scenerna” bygger på Eva Bengtssons egna, påstådda upplevelser från verkligheten.

Jo, jag anser att de skyddar Eva Bengtsson i denna uppståndelse eftersom hon redan har blivit trampad på och utsedd till lögnerska genom hela hennes liv ända sedan de påstådda händelserna först nämndes. Hon har aldrig fått någon upprättelse trots ett flertal försök och att ställa henne i centrum för en anmälan mot hennes påståenden skulle vara som att sätta henne i samma hopplösa situation igen. Ensam mot familjen Palme och hela mediesverige och redo för en rättegång hon återigen är dömd att förlora.

Mikael Marcimain och Marietta von Hausswolff von Baumgarten tiger för att undvara Eva Bengtsson detta och för det är dom nobla och får min respekt.

Vissa tycker att filmskaparna är fega som inte nämner statsministern vid namn i filmen, om de nu ändå ska antyda honom i karaktären.

Call Girl 4

Skulle statsministern i filmen gå under namnet ”Olof Palme” så ska minst lika mycket justitieministern i filmen heta Lennart Geijer, rikspolischefen i filmen heta Carl Persson, konkurrerande partiledaren heta Thorbjörn Fälldin, chefen för spaningsroteln skulle heta Kurt Nyblom, chefsåklagaren heta Eric Östberg, kriminalinspektören och utredaren som är närmast lösningen skulle heta Ove Sjöstrand, hans utredande medhjälpare ska heta Morgan Svensson, och inte minst – flickhuvudrollen i filmen ska då heta Eva Bengtsson!

Varför är det ingen som påpekar förtal kring dessa människor, när dom används i filmen precis lika mycket och ännu mer än vad statsministern gör?? Vi bryr oss i ärlighetens namn inte om ifall dessa människor skildras på fel sätt för vi har inte bildat oss någon uppfattning om vad som skulle vara ”rätt” bild och de flesta orkar inte ens försöka.

Eva Bengtssons upplevelser är skrämmande, schockerande och viktiga att föra fram, men media låser sig – nu som på 70-talet, vid utpekanden mot Palme. Call Girl är så betydligt mycket mer än bara det enkelriktade diskussionsstoff den blivit i media de senaste veckorna. Många mäktiga personer har klarat sig alltför lindrigt undan i verkligheten.

Media har kommit att handla enbart om en av dem, så ännu en gång slipper männen med makten undan och Eva Bengtsson glöms bort. Världen är inte så värst annorlunda i sinne som vi vill få det till att tro…

Call Girl 28

Jag rekommenderar alla att läsa Janne Mattssons, Deanne Rauschers och Gösta Elmquists bok Bordellhärvan: Makten, Männen, Mörkläggningen (2004, 2012).

Boken som genom en massiv mängd intervjuer, utredningsmaterial och decennier av arbete dokumenterar det som aldrig riktigt fick komma upp till ytan när händelserna först var aktuella.

Händelserna i filmen baseras till största del på på dessa journalister och författares dokumentationer och i princip alla händelser i filmen känns ordagrant igen från denna boks uppgifter.

Att det fortfarande finns personer som är oense kring vad som ska tas på allvar och inte är uppenbart. Två sidor av händelserna länkar jag till här under.

Olof Palme var aldrig kund hos Doris Hopp

…Leif GW Perssons krönika om Palme-anklagelserna och den bordellhärva som han personligen spelade en nyckelroll i genom ”Geijer-affärens” uppdagande. Han bekräftade anonymt det PM som presenterade en lista av högt uppsatta som skulle vara utpekade som kunder hos Doris Hopps ”call girls” – säkerhetsrisker i det politiska toppskiktet och högst inblandade i själva utredningen.

Ett PM som före detta stasminister Olof Palme själv fick av rikspolischefen Carl Persson.

En lista som därefter publicerades i DN genom journalisten Peter Bratt (känd från avslöjandet av IB-affären). Listan togs dock tillbaka dagen efter, sedan Olof Palme i Riksdagen själv har tillbakavisat listan som ren lögn. DN fick böta och ursäkta sig med svansen mellan benen för deras ”falska avslöjande”.

Säga vad man vill om Olof Palmes briljans och godhet, men lögnaren i det här fallet var Olof Palme själv och det spelade oerhört stor roll i att bordellhärvan aldrig togs på det allvar den förtjänade.

1

Här länkar jag också till Deanne Rauschers och Gösta Elmqvists (två av författarna bakom nämnda bok Bordellhärvan: Makten, Männen, Mörkläggningen) läsvärda artikel på Newsmill, där de ifrågasätter Leif GW Perssons tyngd i Palme-frågan och hela utredningen:

”GW hindrar att sanningen om bordellhärvan kommer fram”

Avslutningsvis länkar jag till den briljanta radiodokumentären Bordellhärvan av P3 Dokumentär, som är en och en halv timmes nagelbitande och underhållande lyssning kring händelserna. Den funkar även som ett högst rekommenderat komplement till själva filmen Call Girl – oavsett om du ska se, eller redan har sett, filmen.

Bordellhärvan (P3 Dokumentär)

Mycket trevlig lyssning! Och har du inte sett Call Girl ännu på bio så gör det! Det är en strålande, välgjord film högt över svensk films vanliga standard. Ett tyckande jag verkar dela med Leif GW Persson dessutom.

Call Girl (2012)

Genre: Politisk thriller, Samhällsdrama
Regi: Mikael Marcimain
Manus: Marietta von Hausswolff von Baumgarten
Längd: 140 min
Skådespelare: Sofia Karemyr, Simon J Berger, Josefin Asplund, Pernilla August, Anders Beckman, Sven Nordin, David Dencik, Hanna Ullerstam, Sverrir Gudnason, Ruth Vega Fernandez, Magnus Krepper, Jade Viljamaa, Julia Lindblom, Eddie Hultén, Jennie Silverhjelm

Stockholm, sent 70-tal. Det perfekta samhället. Politisk neutralitet och kärnkraft marscherar hand i hand med kvinnlig frigörelse och sexuell revolution.

Bara ett stenkast från regeringsbyggnader och ungdomshem ligger den förföriska och smutsiga världen av sexklubbar, stripshower, diskotek och lägenheter för intima möten. Den unga Iris blir rekryterad från samhällets bottenskikt till en hänsynslös värld där de med makt tar vad de vill ha.

Jag blev verkligen drabbad av Stockholm Filmfestivals sverigepremiär av Mikael Marcimains och Marietta von Hausswolff von Baumgartens politiska thriller. Det har för mig varit årets näst mest efterlängtade film och jag är sedan tidigare totalt frälst i Marcimains tv-mästerverk – miniserierna Lasermannen (2005) och Upp Till Kamp (2007).

Liksom i dessa så har Marcimain och hans eminenta filmteam lyckats fånga en überrealistisk tidsskildring. Call Girl utspelar sig i det stockholmska 70-talet.

Det senapsgula och polaroidbleka dammet lyser på minsta gatsten. De trånga jeansen, skrikande sminket och lagda friyrerna blandas med kartongkantiga volvobilar, blomgranna gardiner och cigarettrök var än kameran vänder blicken – till och med i de trånga stadslägenheterna.

Marcimains vilja att lägga stor vikt vid tidskänslan så kärleksfullt gör honom värd internationella priser just därför till att börja med, för inte ens i hela världens konkurrens kan jag komma på någon som gör det bättre än honom och hans filmteam. Filmen är i princip en 70-talsfilm rent utseendemässigt, tempomässigt och innehållsmässigt. En jävligt bra 70-talsfilm.

Tomas Alfredsons internationella debut, Tinker, Tailor, Soldier, Spy från förra året dyker också upp i bakhuvudet vad gäller tidskänslan i miljöer och människor – en film som Call Girls fotograf, Hoyte Van Hoytema, också fotade.

Hoytema ligger även bakom Marcimains tidigare framgångar som också satt honom på den svenska kartan. Dessutom har han förärat sig en internationell karriär tack vare bland annat Låt Den Rätte Komma In (2008) och The Fighter (2010) före nämnda Tinker Tailor…

I Call Girl rör han sig med sina karaktäristiska drag av autencitet blandat med iakttagande, tålmodig fantasi – ofta med lite avstånd till händelserna.

Filmen är modig för att vara svensk då det inte är någon liten historia med endast ett par karaktärer som skildras. Call Girl är istället en präktig ensemblefilm som följer politiker, polisen, ett litet ungdomsboende för hemlösa och bordellverksamheten.

Manusförfattare Marietta von Hausswolff von Baumgarten har valt att stabilisera alla dessa plattformar med ”huvudpjäser”. Inom politiken har vi den alltid lika utomordentlige David Dencik (Lasermannen, Tinker Tailor Soldier Spy, A Royal Affair), i rollen som partisekreteraren till filmens omtalade statsminister.

Han är givetvis inte lika framträdande som hans roll i Lasermannen för sju år sedan, men till och med en idiot ser att han gör precis allt i sina roller så pass att till och med en svettfläck skulle bli svår att ta ögonen ifrån om den spelades av David Dencik. Jag ber om ursäkt för den komplimangen.

Inom polisen ser vi Simon J. Berger som den idealistiske, grävande polisen John.

Berger hyllades senast för Jonas Gardells miniserie Torka Aldrig Tårar Utan Handskar (2012) och gör här ytterligare en väl utförd rollprestation. Han syntes inte minst även i Mikael Marcimains och Peter Birros senaste samhällsminiserie Upp Till Kamp (2007), i en liknande, bärande roll.

Simon J. Berger har alltid något vänligt över sig i de karaktärer han spelar, och även om de flesta påminner om varandra så känns han alltid väldigt trygg. Så även här. Uppenbarligen har han blivit en gullegris bland den unga publiken så hans framtidsutsikter är ju fortsatt goda inom mediet, alldeles oavsett om han gärna castas som ung, snäll men med huvudet högt eller inte.

Inom ungdomsboendet är det framför allt två tjejkaraktärer – Iris och Sonja, som filmen följer.

De två tjejerna är bägge nykomlingar, spelade av Sofia Karemyr och Josefin Asplund.  Mikael Marcimain ville ha två helt okända ansikten så att de inte kunde placeras i något annat klassiskt än den anonyma tillvaro de lever i genom karaktärerna i filmen. Bägge imponerar då de – och framför allt Karemyr, får ta störst plats av alla i filmen.

Hon spelar väldigt tystlåten och det är ibland svårt att veta ifall karaktärens attityd kommer från en ensamvargs självsäkerhet eller bara osäkerhet. Ibland talar hon som om hon är drogad och om det är meningen så gör hon det riktig bra. Hon fyller definitivt skorna i filmens mest krävande roll och i karaktären Iris vilsenhet är igenkänningsfaktorn hög.

En trevlig stjärna i kanten på ungdomshemmet är också den unga killen som är en av de två ansvariga för hemmet, spelad av mycket begåvade Sverrir Gudnason (Fröken Sverige, Upp Till Kamp, Wallander). Han går knappt att känna igen jämfört med den frispråkiga ungdomsrebellen han spelade i Upp Till Kamp.

Utseendemässigt går han faktiskt knappt att känna igen alls, med sitt rödhåriga affrofluff. Hans roll är relativt liten, men han sätter ändå avtryck som en av de extremt mjuka och vänliga omhändertagarna på det minst sagt vänsterskimrande ungdomshemmet.

Inom bordellverksamheten har vid dock filmens stora stjärna, då Pernilla August (Fanny & Alexander, Den Goda Viljan, Enskilda Samtal) gör en skådespelarprestation som slår knockout på den svenska filmscenen.

Hon spelar ”bordellmamman” Dagmar Glans – en fiktiv version av Doris Hopp, som var verklighetens bordelldrottning i Sverige på 70-talet. August växlar den opålitlige karaktärens olika personlighetsmasker som om det vore bytet mellan hennes mest ingångna skor.

Hennes självsäkra 70-talstugg är så underhållande. Bordellmannans sociala spel för att kontrollera marionettrådarna på hennes klienter är lika fascinerande att se både karaktärsmässigt som skådespelarmässigt och Pernilla August eliminerar all konkurrens om att få ytterligare en guldbagge.

Norske Sven Nordin (Röd Snö, En Fiende Att Dö För) som Dagmar Glans närmaste partner gör en klockren insats som slemmig gubbe för övrigt, med polisonger och svettlockig lugg.

Även Paris-etablerade Ruth Vega Fernandez gör en kanoninsats! Hon syntes även hon i Upp Till Kamp och är även ganska frekvent en biroll i de aktuella Johan Falk-filmerna sedan tre år tillbaka.

I Call Girl spelar hon Dagmar Glans kanske mest erfarna och exklusiva ”call girl” och även den kvinna som samarbetar närmast för att få verksamheten att gå ihop. Hon klär sig i pråliga, eleganta klänningar och pälsrockar, men i hennes ansikte blottas ständigt vemod och sorg likt ett sprucket ansikte på en skinande porslinsdocka.

Hon gör absolut en av filmens mest intressanta karaktärer och jag önskar med blandade känslor att hon skulle varit med ännu mer i handlingen, men just det faktum att hon medvetet seglar iväg lite avsides gör att karaktärens sorg förtärks ännu mer.

Har då filmen några brister alls?

Den saknar enligt mig ett starkare, tydligare skildrande av motivationen till varför de två hemlösa flickorna vill sluta med sina call girl-tjänster. Så mycket energi läggs på att till en början visa hur de fascineras av Dagmar Glans verksamhet och lockas till den, medan betydligt mindre energi läggs på att förklara varför de egentligen tappar smak för de inkomstbringande men skumma call girl-tjänsterna.

Jag – och många i publiken med mig, kan ju på egen hand dra slutsatser att flickorna känner sig mer och mer kränkta och att lockelsen till den exotiska call girl-lyxen börjar avta, men filmens största – och ändå endast marginella svaghet, är att filmskaparna tar för givet att alla ska fylla i den problematiken slentrianmässigt.

Viktigt att nämna är också att karaktären ”Iris” baserats noggrant på verklighetens Eva Bengtsson. Hon var 14 år när hon prostituerade sig genom bordellmamman Doris Hopps call girl-verksamhet på 70-talet.

Hon har själv uttalat att filmen är en väldigt realistisk bild av hennes upplevelser. Hon har dock förtydligat att verkligheten var ännu värre än vad filmen visar – att den endast skrapar på ytan av hennes dåvarande värld som prostituerad i Sverige.

Eva Bengtson har – trots upprepade försök och utredningar, aldrig fått upprättelse för det Doris Hopp drog in henne i som 14-åring under 70-talet. Få högt uppsatta vågar än idag ställa sig på hennes sida i händelserna. Hon har gång på gång betraktats som för ung för att tas på allvar i utredningen, trots att hon och de andra då minderåriga flickorna är själva nyckeln i densamma.

Filmen är fylld till både bredd och kant med fascinerande karaktärer och skådespelare. Den fantastiska synthfilmmusiken av Mattias Bärjed från bandet The Soundtrack Of Our Lives får inte glömmas bort, för den utkräver en guldbagge den med! Antagligen det bästa inom svensk filmmusik jag hört sedan Björn Isfälts (En Kärlekshistoria, Bröderna Lejonhjärta, Resan till Melonia) dagar – och det säger en del.

Det är ett brett soundtrack med distinkta basmelodier och pop blandat med rökigt jammande och tål att lyssna på många gånger även som eget verk. Det är nästan lika omfattande som själva filmen i sig. Finns bland annat att lyssna i sin helhet på Spotify (liksom Bärjeds filmmusik för Upp Till Kamp)!

Långfilmer av liknande slag utanför tv-rutan är svåra att finna i svensk filmhistoria – den bästa jag kan komma på är Fanny & Alexander (1982), men då gick den ändå som miniserie också.

Jag vill dock inte släppa faktumet hur fantastiskt snygg den här filmen är! Hoyte van Hoytema förvandlar allt han riktar sin kamera på till guld och fotot i Call girl är precis lika bra som det bästa han gjort. En snyggare, mer internationellt glimrande svensk film har jag knappt aldrig sett.

Det karaktäristiska, smutsiga och glammiga och Pernilla August praktdemonstration står lite framför själva dramat, men allting slår det mesta vi brukar se inom svensk film. Att en politisk thriller görs i Sverige är bara det ett framsteg och att det sedan görs med sådan genomtänkt finess kräver sitt stora erkännande.

En av svensk films stora triumfer på det nya milleniet och dessa räknar jag i princip på fem fingrar. Mikael Marcimain visar att han inte gör Sveriges i särklass bästa tv-draman utan även har en viktig position i att höja standarden på svensk film!

Imorgon kommer ett inlägg där jag enbart reflekterar kring Palme-debatten som filmen fått tampats med de senaste veckorna, kant i kant med hyllningarna.