Etikettarkiv: Mattias Bärjed

Call Girl (2012): Tankar kring den omklippta versionen

1

Den svenska filmen Call Girl (2012) – ambitiös, omdebatterad och mångfaldigt guldbaggenominerad, släpptes för en månad sedan på köpfilm. Efter att debatten kring filmens påstådda anklagelser av före detta statsministern Olof Palme som sexköpare blossade upp anmälde Palmes son Mårten Palme filmen å familjen Palmes vägnar, men utredningen lades ner.

För att inte filmen Call Girl:s ansvariga istället skulle bli stämda kom dom  i våras överens med Mårten Palme om att klippa om den scen i filmen som tydligast antyder att filmen fiktive statsminister är sexkund. Detta var inget filmskaparna hoppades på, men det var nödvändigt för att stämningen skulle undvikas.

Nu vill jag i korthet ge min syn på den omklippta filmversionen då jag ägnade en del passion åt denna i mitt tycke mycket välgjorda, gripande och viktiga film. Vill du läsa vad jag tyckte förra vintern efter filmens premiär på Stockholm Film Festival så finns min långa recension här. Vill du även läsa vad jag surrade om strax därefter angående anklagelserna mot filmen så finns det att läsa i ännu ett långt inlägg här! Även filmbloggen Filmitch har i dagarna skrivit sin aktuella syn på debatten kring filmen och den kan du läsa här.

3

Angående den omklippta versionen av filmen (den numera enda existerande versionen för publikt bruk) och mer specifikt scenen som klippts om, samt min slutliga kommentar om filmskaparnas intentioner med filmen så ser jag det så här…

Filmskaparnas intention var att berätta händelseförloppet ur de mindreåriga tjejernas synvinkel, vilket är det vi också får serverat då dom är inblandade. Sedan tar filmen upp fler synvinklar dessutom (politikernas synvinkel, polisernas synvinkel, ungdomshemmets synvinkel samt bordellmammans synvinkel), vilket enligt mig är mycket välkommet och ger allt en mer fullkomlig, otäck och till och med absurt underhållande bild av det verklighetsbaserade händelseförloppet.

Scenen med statsministern som sexköpare är skildrad utifrån verkliga vittnesuppgifter och påståenden från några av de prostituerade och framför allt den centrala minderåriga flickan som filmen skildrar. Den version vi får i den omklippta scenen funkade för mig (som visserligen sett originalversionen tre gånger sedan tidigare) överraskande bra då den ändå lämnar ett tomrum man med fantasi kan fylla i själv som man vill.

sv_handelser_bordellharvan992

Det jag framför allt tror och vill påstå är att det här är precis vad regissören Mikael Marcimain (Graven, Lasermannen, Upp Till Kamp) och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten också vill att tittaren ska ha. Skillnaden var att i originalversionen gjorde dom det inte tillräckligt suggestivt (enligt vissa; läs Mårten Palme, viss media samt viss publik) då man även såg ”den okände gärningsmannen i hotellrummet”:s blåa kostym tydligare och framför allt hörde hans röst, som ganska tydligt tillhörde filmens ”statsminister”.

Vad vi alltså får i bägge versionerna är egentligen en mindre tydlig, ganska vag upplevelse av att det skulle vara statsministern – precis som den minderåriga flickan själv hade av sitt påstådda möte med statsministern. hon var ju dessutom drogpåverkad och berusad.

Även i den omklippta versionen kan den medvetne åskådaren lägga ihop två och två för att fortfarande låta misstanken hänga löst kvar i luften – om än ännu lösare än i originalversionen.

Så, det är alltså min syn på statsminister-kopplingen, filmmakarnas intention och den omklippta versionen.

2577784_520_435

Angående köpfilmsutgåvan (vilket i mitt fall är blu-ray-versionen) tycker jag att det är ett givet köp, då den med svensk standard innehåller förvånansvärt många bortklippta scener som extramaterial. Filmmusiken av Mattias Bärjed är ren njutning att lyssna på tillsammans med filmen (frånvaron av guldbaggenominering är en skandal i sig!) och fotot av Hoyte Van Hoytema ska utan tvekan upplevas i blu-ray-kvalitet då det är något av det mest utsökta svensk film upplevt!

Efter att ha läst mina tidigare texter om filmen förstår du att jag även tycker om filmen väldigt mycket (som om inte det framgått sedan tidigare).

Vad jag ska tillägga är att jag även har inspirerats väldigt starkt av Olof Palmes insatser genom hans liv, för att understryka att jag inte är någon ”Palme-hatare”. Jag anser bara att allt tåls att spekulera kring tills motsatsen har bevisats och eftersom de minderåriga flickorna inte ens tilläts vittna förens det var för sent så har inget heller bevisats angående Olof Palmes eventuella umgänge med minderåriga prosituterade.

Dessutom förnekade Palme påståendet att högt uppsatta ministrar ens skulle varit i kontakt med prostituerade vilket i sig är högst klandervärt då det var en ren lögn (bland annat justitieminister Lennart Geijer var bevisligen sexköpare), men om detta har jag gått in på i tidigare inlägg.

4

Jag tror faktiskt inte heller att Olof Palmes sexköp har skett, men jag är mycket bekymrad över respektlösheten mot de minderåriga flickornas värde för utredningen av hela koppleriverksamheten (aka sexköpsverskamheten). Deras ord behandlades som obetydliga då dom som minderåriga var för ”allvarligt material” för att behandlas på största allvar. Paradoxer är ofta lika absurda som dom är otäcka.

Som sagt; filmen Call Girl är viktig och ska inte nonchaleras på grund av skvallerdoften som filmen – och händelserna som filmen bygger på, tyvärr fått sedan allt började för snart 40 år sedan. Historien upprepas dessutom igen och igen även i dagens samhälle så vi får inte nedvärdera de lägre ställda rösterna i samhället på grund av deras position…

Call Girl (2012)

Genre: Politisk thriller, Samhällsdrama
Regi: Mikael Marcimain
Manus: Marietta von Hausswolff von Baumgarten
Längd: 140 min
Skådespelare: Sofia Karemyr, Simon J Berger, Josefin Asplund, Pernilla August, Anders Beckman, Sven Nordin, David Dencik, Hanna Ullerstam, Sverrir Gudnason, Ruth Vega Fernandez, Magnus Krepper, Jade Viljamaa, Julia Lindblom, Eddie Hultén, Jennie Silverhjelm

Stockholm, sent 70-tal. Det perfekta samhället. Politisk neutralitet och kärnkraft marscherar hand i hand med kvinnlig frigörelse och sexuell revolution.

Bara ett stenkast från regeringsbyggnader och ungdomshem ligger den förföriska och smutsiga världen av sexklubbar, stripshower, diskotek och lägenheter för intima möten. Den unga Iris blir rekryterad från samhällets bottenskikt till en hänsynslös värld där de med makt tar vad de vill ha.

Jag blev verkligen drabbad av Stockholm Filmfestivals sverigepremiär av Mikael Marcimains och Marietta von Hausswolff von Baumgartens politiska thriller. Det har för mig varit årets näst mest efterlängtade film och jag är sedan tidigare totalt frälst i Marcimains tv-mästerverk – miniserierna Lasermannen (2005) och Upp Till Kamp (2007).

Liksom i dessa så har Marcimain och hans eminenta filmteam lyckats fånga en überrealistisk tidsskildring. Call Girl utspelar sig i det stockholmska 70-talet.

Det senapsgula och polaroidbleka dammet lyser på minsta gatsten. De trånga jeansen, skrikande sminket och lagda friyrerna blandas med kartongkantiga volvobilar, blomgranna gardiner och cigarettrök var än kameran vänder blicken – till och med i de trånga stadslägenheterna.

Marcimains vilja att lägga stor vikt vid tidskänslan så kärleksfullt gör honom värd internationella priser just därför till att börja med, för inte ens i hela världens konkurrens kan jag komma på någon som gör det bättre än honom och hans filmteam. Filmen är i princip en 70-talsfilm rent utseendemässigt, tempomässigt och innehållsmässigt. En jävligt bra 70-talsfilm.

Tomas Alfredsons internationella debut, Tinker, Tailor, Soldier, Spy från förra året dyker också upp i bakhuvudet vad gäller tidskänslan i miljöer och människor – en film som Call Girls fotograf, Hoyte Van Hoytema, också fotade.

Hoytema ligger även bakom Marcimains tidigare framgångar som också satt honom på den svenska kartan. Dessutom har han förärat sig en internationell karriär tack vare bland annat Låt Den Rätte Komma In (2008) och The Fighter (2010) före nämnda Tinker Tailor…

I Call Girl rör han sig med sina karaktäristiska drag av autencitet blandat med iakttagande, tålmodig fantasi – ofta med lite avstånd till händelserna.

Filmen är modig för att vara svensk då det inte är någon liten historia med endast ett par karaktärer som skildras. Call Girl är istället en präktig ensemblefilm som följer politiker, polisen, ett litet ungdomsboende för hemlösa och bordellverksamheten.

Manusförfattare Marietta von Hausswolff von Baumgarten har valt att stabilisera alla dessa plattformar med ”huvudpjäser”. Inom politiken har vi den alltid lika utomordentlige David Dencik (Lasermannen, Tinker Tailor Soldier Spy, A Royal Affair), i rollen som partisekreteraren till filmens omtalade statsminister.

Han är givetvis inte lika framträdande som hans roll i Lasermannen för sju år sedan, men till och med en idiot ser att han gör precis allt i sina roller så pass att till och med en svettfläck skulle bli svår att ta ögonen ifrån om den spelades av David Dencik. Jag ber om ursäkt för den komplimangen.

Inom polisen ser vi Simon J. Berger som den idealistiske, grävande polisen John.

Berger hyllades senast för Jonas Gardells miniserie Torka Aldrig Tårar Utan Handskar (2012) och gör här ytterligare en väl utförd rollprestation. Han syntes inte minst även i Mikael Marcimains och Peter Birros senaste samhällsminiserie Upp Till Kamp (2007), i en liknande, bärande roll.

Simon J. Berger har alltid något vänligt över sig i de karaktärer han spelar, och även om de flesta påminner om varandra så känns han alltid väldigt trygg. Så även här. Uppenbarligen har han blivit en gullegris bland den unga publiken så hans framtidsutsikter är ju fortsatt goda inom mediet, alldeles oavsett om han gärna castas som ung, snäll men med huvudet högt eller inte.

Inom ungdomsboendet är det framför allt två tjejkaraktärer – Iris och Sonja, som filmen följer.

De två tjejerna är bägge nykomlingar, spelade av Sofia Karemyr och Josefin Asplund.  Mikael Marcimain ville ha två helt okända ansikten så att de inte kunde placeras i något annat klassiskt än den anonyma tillvaro de lever i genom karaktärerna i filmen. Bägge imponerar då de – och framför allt Karemyr, får ta störst plats av alla i filmen.

Hon spelar väldigt tystlåten och det är ibland svårt att veta ifall karaktärens attityd kommer från en ensamvargs självsäkerhet eller bara osäkerhet. Ibland talar hon som om hon är drogad och om det är meningen så gör hon det riktig bra. Hon fyller definitivt skorna i filmens mest krävande roll och i karaktären Iris vilsenhet är igenkänningsfaktorn hög.

En trevlig stjärna i kanten på ungdomshemmet är också den unga killen som är en av de två ansvariga för hemmet, spelad av mycket begåvade Sverrir Gudnason (Fröken Sverige, Upp Till Kamp, Wallander). Han går knappt att känna igen jämfört med den frispråkiga ungdomsrebellen han spelade i Upp Till Kamp.

Utseendemässigt går han faktiskt knappt att känna igen alls, med sitt rödhåriga affrofluff. Hans roll är relativt liten, men han sätter ändå avtryck som en av de extremt mjuka och vänliga omhändertagarna på det minst sagt vänsterskimrande ungdomshemmet.

Inom bordellverksamheten har vid dock filmens stora stjärna, då Pernilla August (Fanny & Alexander, Den Goda Viljan, Enskilda Samtal) gör en skådespelarprestation som slår knockout på den svenska filmscenen.

Hon spelar ”bordellmamman” Dagmar Glans – en fiktiv version av Doris Hopp, som var verklighetens bordelldrottning i Sverige på 70-talet. August växlar den opålitlige karaktärens olika personlighetsmasker som om det vore bytet mellan hennes mest ingångna skor.

Hennes självsäkra 70-talstugg är så underhållande. Bordellmannans sociala spel för att kontrollera marionettrådarna på hennes klienter är lika fascinerande att se både karaktärsmässigt som skådespelarmässigt och Pernilla August eliminerar all konkurrens om att få ytterligare en guldbagge.

Norske Sven Nordin (Röd Snö, En Fiende Att Dö För) som Dagmar Glans närmaste partner gör en klockren insats som slemmig gubbe för övrigt, med polisonger och svettlockig lugg.

Även Paris-etablerade Ruth Vega Fernandez gör en kanoninsats! Hon syntes även hon i Upp Till Kamp och är även ganska frekvent en biroll i de aktuella Johan Falk-filmerna sedan tre år tillbaka.

I Call Girl spelar hon Dagmar Glans kanske mest erfarna och exklusiva ”call girl” och även den kvinna som samarbetar närmast för att få verksamheten att gå ihop. Hon klär sig i pråliga, eleganta klänningar och pälsrockar, men i hennes ansikte blottas ständigt vemod och sorg likt ett sprucket ansikte på en skinande porslinsdocka.

Hon gör absolut en av filmens mest intressanta karaktärer och jag önskar med blandade känslor att hon skulle varit med ännu mer i handlingen, men just det faktum att hon medvetet seglar iväg lite avsides gör att karaktärens sorg förtärks ännu mer.

Har då filmen några brister alls?

Den saknar enligt mig ett starkare, tydligare skildrande av motivationen till varför de två hemlösa flickorna vill sluta med sina call girl-tjänster. Så mycket energi läggs på att till en början visa hur de fascineras av Dagmar Glans verksamhet och lockas till den, medan betydligt mindre energi läggs på att förklara varför de egentligen tappar smak för de inkomstbringande men skumma call girl-tjänsterna.

Jag – och många i publiken med mig, kan ju på egen hand dra slutsatser att flickorna känner sig mer och mer kränkta och att lockelsen till den exotiska call girl-lyxen börjar avta, men filmens största – och ändå endast marginella svaghet, är att filmskaparna tar för givet att alla ska fylla i den problematiken slentrianmässigt.

Viktigt att nämna är också att karaktären ”Iris” baserats noggrant på verklighetens Eva Bengtsson. Hon var 14 år när hon prostituerade sig genom bordellmamman Doris Hopps call girl-verksamhet på 70-talet.

Hon har själv uttalat att filmen är en väldigt realistisk bild av hennes upplevelser. Hon har dock förtydligat att verkligheten var ännu värre än vad filmen visar – att den endast skrapar på ytan av hennes dåvarande värld som prostituerad i Sverige.

Eva Bengtson har – trots upprepade försök och utredningar, aldrig fått upprättelse för det Doris Hopp drog in henne i som 14-åring under 70-talet. Få högt uppsatta vågar än idag ställa sig på hennes sida i händelserna. Hon har gång på gång betraktats som för ung för att tas på allvar i utredningen, trots att hon och de andra då minderåriga flickorna är själva nyckeln i densamma.

Filmen är fylld till både bredd och kant med fascinerande karaktärer och skådespelare. Den fantastiska synthfilmmusiken av Mattias Bärjed från bandet The Soundtrack Of Our Lives får inte glömmas bort, för den utkräver en guldbagge den med! Antagligen det bästa inom svensk filmmusik jag hört sedan Björn Isfälts (En Kärlekshistoria, Bröderna Lejonhjärta, Resan till Melonia) dagar – och det säger en del.

Det är ett brett soundtrack med distinkta basmelodier och pop blandat med rökigt jammande och tål att lyssna på många gånger även som eget verk. Det är nästan lika omfattande som själva filmen i sig. Finns bland annat att lyssna i sin helhet på Spotify (liksom Bärjeds filmmusik för Upp Till Kamp)!

Långfilmer av liknande slag utanför tv-rutan är svåra att finna i svensk filmhistoria – den bästa jag kan komma på är Fanny & Alexander (1982), men då gick den ändå som miniserie också.

Jag vill dock inte släppa faktumet hur fantastiskt snygg den här filmen är! Hoyte van Hoytema förvandlar allt han riktar sin kamera på till guld och fotot i Call girl är precis lika bra som det bästa han gjort. En snyggare, mer internationellt glimrande svensk film har jag knappt aldrig sett.

Det karaktäristiska, smutsiga och glammiga och Pernilla August praktdemonstration står lite framför själva dramat, men allting slår det mesta vi brukar se inom svensk film. Att en politisk thriller görs i Sverige är bara det ett framsteg och att det sedan görs med sådan genomtänkt finess kräver sitt stora erkännande.

En av svensk films stora triumfer på det nya milleniet och dessa räknar jag i princip på fem fingrar. Mikael Marcimain visar att han inte gör Sveriges i särklass bästa tv-draman utan även har en viktig position i att höja standarden på svensk film!

Imorgon kommer ett inlägg där jag enbart reflekterar kring Palme-debatten som filmen fått tampats med de senaste veckorna, kant i kant med hyllningarna.