Etikettarkiv: Äta Sova Dö

Intervju: Skaparna bakom nya filmen Losers om utmaningen att göra långfilm tillsammans

Losers poster 70x100_web

Borlängefilmskaparna Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic (bägge 42 år) har tillsammans skrivit, regisserat, fotat och producerat långfilmen Losers, som efter totalt 4 år av inspelning, postproduktion och en lång jakt på stöd och distribution nu äntligen haft premiär på svenska biografer runt om i landet.

Filmen spelades in med en låg budget som uppgår till nästan 1 fjuttig procent av vad en vanlig, svensk långfilm kostar och skådespelarensemblen består nästan uteslutande av nybörjare.

I filmen följer vi en anställd kvinna på Arbetsförmedlingen i det lilla samhället Borlänge i början av 90-talet, som i ett försök att motivera en grupp arbetslösa ungdomar går med på att låta den enda flitiga i gruppen anordna en skogshajk. Väl ute i skogen börja saker gå över styr och gruppens personligheter börjar ge sig till känna.

Här kan du läsa min recension av filmen.

Eftersom jag själv är dalmas och Borlängebo känner jag både ett intresse och ett ansvar att uppmärksamma deras hårda arbete inom filmskapandet. Därför har jag gått till botten (eller nåt åt det hållet) med deras projekt genom en intervju med dem bägge…

Ni har samarbetat och känt varandra redan före ni gjorde den här filmen om jag har förstått det rätt?

Mattias: Ja, vi blev kompisar i ettan på gymnasiet på Hagaskolan (i Borlänge) men det är här första gången som vi jobbar ihop. Om man inte räknar på restaurang i New York.

Ni började ert yrkesmässiga samarbete på restaurang i New York alltså? Hur långt tillbaka i tiden är det?

Markus: 1997. Vi var på resande fot och bodde i en billig lägenhet på Manhattan i några månader.

Arbetar ni annars inom den så kallade filmbranschen på något vis vardera, utöver filmen ni gjort?

Markus: Jag jobbade inte i filmbranschen, men i bildbranschen och ”mediabranschen”.

Mattias: Ja, jag har ju varit där sen 2005 då jag bytte bransch från IT/Internet och började jobba med film. Började på Garagefilm och var sen på SF innan jag startade Inland, 2010 (Inland Film).

När kom intresset för film och filmskapande in i era liv?

Mattias: Tony – min bästa kompis på åttiotalet, hade en farsa som ägde en videobutik, så han och jag såg allt som fanns i butiken.

Markus: Jag har alltid älskat film. Försökte göra en stop-motion-film med morsans Super 8 när jag var 6 år… Gick inget vidare. Som medlem av ”videovåldsgenerationen” så har ju alltid film varit en del av ens liv.

Mattias: Det kom ju mycket intressant och bra film då som man blev såld på. Pulp Fiction, Terminator 2 och så vidare.

Markus: Man Bites Dog.

Mattias: Just det. klassiker.

Pratade ni om att göra film tillsammans redan under gymnasietiden?

Mattias: Nej, det var mer att vi kollade på film ihop och snackade om film – inte att göra det. Det fanns liksom inte det perspektivet, att det skulle vara möjligt.

Losers 4

I och med att jag är yngre är det givetvis lättare att se filmskapande som något möjligt tack vare den tekniska utvecklingen med digitalkameror och liknande. Hur stort var steget för er att faktiskt skapa en långfilm, med tanke på era bakgrunder? Från bildbranschen och producerande av film?

Markus: Det var den digitala utvecklingen som öppnade dörren för oss. Som fotograf hade jag plötsligt utrustning som kunde leverera tillräckligt bra material för att arbeta med på ett seriöst sätt. Det var dessutom billigare än det någonsin varit tidigare att filma. Det gäller alltså själva filmandet – inte postproduktion.

Mattias: Sen har ju jag som producent koll på alla faser och roller i filmskapandet vilket ju underlättar , även om jag inte tidigare utfört dom kreativt, Alltså skrivit och regisserat förut.

Ni skrev bägge manuset till Losers?

Markus: Japp.

Kan ni uppskatta hur lätt eller svårt det var att faktiskt genomföra en långfilm som Losers jämfört med hur ni såg på projektet i begynnelsen av det?

Mattias: Oj, bra fråga… Vi visste ju att det skulle bli svårt och ta tid, eftersom strategin var att finansiera under arbetets gång. Alltså, vi hade ju pengar för att spela in men inte för att efterbearbeta.

Markus: Losers innehöll mycket mer motgångar men också betydligt mycket mer framgång än vi hade trott.

Ja, det här är som jag förstått det en film som utan underdrift kan kallas ”lågbudget”, om man ser till den faktiska budgeten. Hur mycket kostade den att producera på inspelningsstadiet, för att beskriva för någon som inte har koll på den ekonomiska sidan i filmproduktion?

Mattias: Vi hade 110 000 kr i inspelningsbudget. Alltså fram till själva postproduktionen. Vid det laget brukar man ju ha spenderat merparten av en films budget. Typ 75 procent av den.

Det är betydligt mindre än kostnaden för en standardfilm i Sverige?

Mattias: En snittbudget på en långfilm i Sverige är i dag 23 miljoner. För vår del så ligger ju den största kostnaden för efterarbetet. Så relationen är omvänd.

Vad är det man satsar pengar på i post-produktionen? Är det den faktiska redigeringen av det inspelade materialet eller är det marknadsföring och dylikt?

Mattias: Nej, vi menar klippning som är tidskrävande, sen färgläggning, ljudläggning och ljudmix. Och så score och musik. Vi levererar ju en färdig film till en distributör som sen ansvarar för marknadsföring och distribution. Så om man kollar vad en svensk långfilm i snitt lägger fram till avslutade inspelning… så hade vi mindre än 1 procent av detta. Vänta, stämmer det verkligen?

Markus: Jo, det stämmer.

Det är minst sagt en kontrast som säger ganska mycket om pengarna i filmbranschen även för en utomstående publik som bara får se resultatet av filmskapande.
Jonas Jonasson från popbandet/innovationsorkestern Bob Hund gjorde filmmusiken till Losers. Hur fick ni med honom på banan?

Markus: Vi gillar Bob Hund och tyckte att de skulle passa perfekt för att musiksätta det tidiga 90-talet. Maria Blom (som gjort filmerna Masjävlar, Nina Frisk och Hallåhallå) tipsade oss om att Jonas hade gjort teatermusik tillsammans med henne. Vi kontaktade Jonas, han fick se en ”rough cut” och gillade vad han såg.

Losers 3

Filmen Losers utspelas precis som ni antydde i början av 90-talet – i Borlänge. Vad har platsen Borlänge och tiden för betydelse för handlingen?

Mattias: Filmen kunde ju utspela sig var som helst egentligen, men den betyder ju något för oss så det blev naturligt att förlägga den i vår hemtrakt.

Markus: Och tiden – det tidiga 90-talet, var en brytpunkt i det svenska samhället anser vi. Det var en ekonomisk kris och vi såg hur samhällsklimatet blev mer individinriktat än tidigare – då det var mer kollektivet som räknades.

Losers tar i stort sett avstamp i en arbetsförmedling även om själva handlingen dock utspelas mer precist i skogsmiljö utanför Borlänge och inte i samhället eller den så kallade ”civilisationen”. Tankarna förde mig inte helt oväntat till berättelser som Flugornas Herre och Stand By Me vad gäller det mörka, sociala ungdomstemat i skogsmiljö, men även 80-talsskolfilmen The Breakfast Club med tanke på att det ändå finns en hel del charm och humor kring just uppluckrandet av karaktärernas sociala roller inför varandras ögon. Var dom några berättelser som inspirerade formandet av er film eller finns det andra berättelser ni influerats av?

Mattias: Ja, Breakfast Club var faktiskt en referens vi pratade om, en av mina stora uppväxtfilmer. Sedan såklart Deliverance och andra resor mot mörker. Vi pratade om att försöka göra en rulle som var både lite rolig och hade ett visst mörker.

Markus: Bildmässigt ville vi ha en realistisk, dokumentär stil. Dialogmässigt var vi inspirerade av brittisk diskbänksrealism.

Hur resonerade ni kring fördelningen mellan den mörka respektive den lättsamma tonen i berättelsen? Var det ena en reaktion av det andra, eller var det alltså balansen ni ville åt från första början?

Mattias: Nej, det var en balans vi eftersträvade.

Ni lekte aldrig med tanken på att gå ”all-in” åt det ena – det mörka, eller andra – det lättsamma, hållet? Göra det till ren skräck eller romantisk komedi?

Mattias: Nej, syftet var alltid att mixa eftersom det görs så sällan. I Sverige i alla fall.

Det är sant. I Sverige jobbar vi alltför ofta med renodlade genres eller helt utanför genrefilmens mall.

Mattias: Ja, sant.

Ett utropstecken för mig i Losers var den breda skådespelarensemblen. Angående skådisarna i filmen, som nästan uteslutande är amatörer (alltså inte utbildade eller meriterade); hur var det att jobba med dem, jämfört med så kallade ”professionella” skådisar?

Markus: Det var roligt först och främst. Alla var väldigt ambitiösa och gick in i sina roller på ett fantastiskt sätt.

Mattias: Det är ju rätt vanligt med amatörer ändå. Se Äta Sova Dö, Play och så vidare.

Markus: Vi jobbade mycket med att hitta rätt person till rätt roll under castingen, och i efterhand kan vi se att vi lyckades väldigt bra där.

Mattias: Ja, vi bodde ju ihop under inspelningen vilket underlättade. De levde i rollen under ett par veckor och hjälpte varandra att öva på kvällar och mellan tagningarna.

Losers 2

Jag kände själv att leveransen av dialog hos samtliga skådespelare var uppfriskande fri och genuin, utan det för svenska filmer så ofta förekommande skrivna, spända och ”agerade” ordet. Jobbade ni mycket med improvisation eller vad är ert recept på avslappnat agerande?

Mattias: Nej, all dialog är skriven och de fick hålla sig strikt till detta, så inget är improviserat alls. Det är en kombination av regi och knep vi tog till på inspelningsplats.

I så fall är det ett ännu mer imponerande skådespel.

Mattias: Ja, ungdomarna och Isabelle (von Saenger, som medverkat i Prinsessa, Solsidan m.m.) är ju väldigt duktiga.

Jag måste bara fråga… När jag såg filmen på Stockholm Film Festival i höstas, så kom jag på mig själv med att – precis som stora delar av publiken, skratta åt karaktärernas dalmål som i sig blev ett komiskt uttryck. Det trots att jag själv är dalmas och formad i Borlänge? Är det ren ovana över att höra daladialekten på film som gör det till något komiskt – även för dalfolk??

Mattias: Haha… det är ju en härlig dialekt.

Markus: Man blir på gott humör av dalmål.

Jag har märkt att den kan ha den påverkan på människor så ni är nog inne på rätt spår. Vad har ni för tips att ge till personer där ute i landet som har en historia att berätta, som vill göra film eller långfilm av den, men känner att dom hindras av klassiska hinder som att dom inte har råd eller utrustning nog?

Mattias: Att göra filmen och inte låta sig hindras såklart. Idag har ju till och med mobiltelefoner HD-inspelning.

Har ni planer på att göra något mer tillsammans i filmväg snart?

Mattias: Ja, men inte inget vi vill berätta om än!

Vad skulle ni vilja pröva att göra som ni ännu inte gjort, kreativt? Vad som helst!

Mattias: Vi vill göra nästa film med lite högre budget. Det är drömmen.

Då önskar jag er lycka till med framtiden!

Annonser

Stockholm Filmfestival: Losers (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2Losers artwork no frameGenre: Drama, Svart komedi, Thriller
Produktionsland: Sverige
Regi: Mattias Johansson Skoglund, Markus Marcetic
Manus: Mattias Johansson Skoglund, Markus Marcetic
Längd: 72 min
Skådespelare: Isabelle von Saenger, Barbro Enberg, Sara Turpin, Emma Juntilla, Anna Svensson, Andreas Borg, Pelle Åkerström, SaraKlara Hellström, Lisa Walberg, Robert Eriksson

Borlänge 1992. Åsa är lärare på Arbetsförmedlingen för en “starta-eget”-kurs för arbetslösa ungdomar. När hon blir attraherad av en elev ordnar hon en vildmarkshajk under förevändningen att testa hans företagsidé i praktiken.

Två och en halv månad efter att jag flyttat till Stockholm från Dalarna och Borlänge så sitter jag som en del av filmfestivalpubliken till filmen Losers.

En lågbudgetlångfilm av Borlängebördiga Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic, utspelandes i och runt just min hemstad Borlänge.

Där sitter jag och skrattar åt det breda dalmålet tillsammans med en publik som verkar uppleva det som exotiskt och lustigt. Att just jag skrattar beror nog dels på att skratt smittar av sig, men också tack vare igenkänning, hoppas jag. Jag skrattar också just åt situationen att jag skrattar.

Det bör nämnas att Losers är en lågbudgetfilm i ordets sanna bemärkelse. Filmskaparna sökte stöd, men eftersom Äta Sova Dö (2012) redan hade stöttats var ”kvoten” för filmer med temat ”arbetslöhet” redan fylld och Losers fick klara sig på 100 000 kr av vända slantar som bland annat bestod i privata insatser från filmskaparna och deras föräldrar. Dalarnabaserade organisationen Film i Dalarna hjälpte dock filmskaparna att förverkliga långfilmen.

Losers 4

Äta Sova Dö spelades in för 12 miljoner. Den hyllade lilla guldbaggevinnaren framstår som en blockbuster jämfört med det Losers kostat att göra.

Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic fick sedan vända på stenar för att få allt att gå ihop under produktionen. Fotot stod dom själva för. Scenografi och ljussättning skippades helt då filmen utspelades i skogen. Kostym fixades genom second hand-butiken Myrorna i Falun och genom rester från kommunens långvård fick produktionsteamet mat under inspelningen.

Så när som på Isabelle von Saenger (Fishy, Prinsessa) är dessutom alla skådespelare i filmen amatörer utan någon särskild erfarenhet av agerande och alla jobbade gratis.

Jag minns själv när filmskaparna för cirka tre år sedan år sedan sökte skådespelare med 90-talsutseende för en film som skulle utspela sig i trakterna runt Borlänge. Jag trodde att det rörde sig om statistroller, men med tanke på resultatet förstår jag att dom sökte filmens huvudrollsskådisar.

Jag kan ju lite grann ångra att jag inte sökte för en roll nu i efterhand då jag gillar filmens upplägg.

Losers 3

Filmen börjar i 90-talets Borlänge – samma lågkonjunkturperiod som filmskaparna växte upp i och som lätt går att spegla till dagens samhällssituation i Sverige.

Eva – en ”starta eget”-ledare från Arbetsförmedlingen, försöker skaka inspiration i några ungdomar i olika åldrar.

Trots lojheten bland deltagarna är det en ung ”man with a plan” – med en för övrigt väldigt tydlig kärleksförklaring till Dalarna tatuerad i form av en kurbits från vaden som sträcker sig upp mot bröstkorgen och där slår ut till Dalarnas landskapsblomma, blåklockan (tror jag väl att att det föreställer?). Sak samma… Denna engagerade kille har den ”genialiska” projektidén om att anordna en hajk i skogen.

Eva tänder till på idén – eller snarare har hon tänt till på killen, och ser till att den ska testas på hennes grupp. Killen förklarar hur det inte bara ska vara en hajk, utan ett äventyr där deltagarna svävar i total ovisshet om vad som komma skall.

Detta blir själva utvecklingen för filmen, då gruppen som beger sig ut i skogarna utanför Borlänge är med om ett svårgissat, socialt äventyr som för tankarna till 80-talspärlan Stand By Me (1986).

Losers1

Framför allt tänker dock jag på en annan 80-talsklassiker, nämligen The Breakfast Club (1985). Losers är en bitterljuvt oförutsägbar film, som en korsbefruktning mellan dom två sociala experimenten The Breakfast Club och Flugornas Herre.

Humorn går hand i hand med mörkret och det går inte riktigt att lita på någon i gruppen, vilket gör mig engagerad som tittare. Samtidigt kan man känna igen sig i dem allihop. Smart berättande.

Regissörsduon Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic nämner att deras idé bakom filmens karaktärer var att ”starta eget”-ledaren är en specifik karaktär medan hennes grupp av ungdomar är den andra karaktären, fast splittrad  i flera olika delar.

Jag tycker dock att gruppen består av väldigt levande karaktärer var för sig som i mångt och mycket kommer fram som unika personer till skillnad från – exempelvis, The Breakfast Club.

Ett fåtal gånger ger karaktärerna ett övertydligt, sentimentalt känslospel som kunde ha trappats ner för att behålla trovärdighet, men med åtanken att i stort sett samtliga skådespelare gör sin absolut första rollinsats så är det enbart väldigt marginell kritik av skrivna repliker i manuset och inget skådespelarna ska belastas för, om nu någon ens ska det.

Losers 2

I övrigt levererar skådespelarna repliker som är kreativt lekfulla, spontana och många gånger väldigt underhållande. Dom haltar inte fram på överkonstruerade repliker och det stundtals väldigt befriande, breda dalmålet får som sagt publiken att gapflabba. Imponerande skådespeleri från dessa skådespelare, helt klart.

Musiken är skriven av Bob Hund-medlemmen Jonas Jonasson och Bob Hund medverkar också på soundtracket. Det är en drömskt, dunkelt återkommande tema som passar innehållet och samtidigt förstärker det.

I klippningen av filmen finns det dock en och annan hög kant som jag som tittare snubblar på när filmen pendlar mellan humor, tystnad och mörker. Filmens foto är på intet sätt spektakulärt, men utnyttjar miljöerna föredömligt och med tanke på budgeten mycket, mycket bra.

Jag blev rent ut sagt överraskad – gång på gång, av Losers och så fort den får distribution – för det förtjänar den, så rekommenderar jag alla – ovasett om du är storstadsbo, lantmänniska eller ännu bättre – Borlängebo. Jag kommer se om den så fort jag kan och ska försöka hålla ett öga på framtiden för denna film.

Regissörerna medverkade efter filmens visning på Stockholm Filmfestival i ett Face2Face (samtal) efteråt och stor humor utbryter när det obligatoriska mikrofonkrånglet ställer till det.

losers 1

Intervjuaren pratar och sträcker över micen till en av regissörerna, varpå micen slutar fungera och han hörs dåligt. Intervjuaren får som tur är en till mic som låter tydligt, men så fort en av regissörerna byter till den nya micen så funkar inte heller den!

Det var en riktigt hjärtlig och mysig inramning på denna visning – en av dom bästa inramningarna jag haft i en biosalong. Mitt humör höjdes flera snäpp i kölvattnet av Losers och mitt dalapumpande hjärta fick sin dos bränsle uppkört i blodomloppet.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot: Filmen innehåller fler kvinliga karaktärer än manliga och även om jag inte reflekterade över saken så kan jag svära på att den klarar Bechdel-testet. I övrigt är det ganska klassiska könsroller jag ser, men kvinnorna tar sin plats. Särskilt en riktigt underhållande rollspelsnörd som drar sin pojkvän åt det ena och det andra hållet på ett gulligt sätt och hon svär som minst femton hela karlar, utan att överdriva. En av filmens skruvade utropstecken!

I spåkulan: Sveriges Oscarsbidrag

?????????

Imorgon tillkännages Sveriges oscarsbidrag som utmanar om en plats i kategorin ”Bästa utländska film” nästa år.

Jag kollade igenom listan över valbara svenska filmer och försökte sålla agnarna från vetet. De svenska filmer som kandiderar om en plats som Sveriges oscarsbidrag måste ha haft premiär från och med 1 oktober 2012 fram till 30 september 2013.

Förmodligen väljer juryn en film som dom tycker håller ett produktionsvärde motsvarande vad den amerikanska publiken är van vid, snarare än en film som verkligen har någon edge på en internationell filmscen. Jag har i flera fall inget emot de filmer jag fruktar att dom väljer, men jag hoppas bara dom tänkt längre än förra året, då Hypnotisören valdes. Jag lider fortfarande av rysningar över det valet!

Det snedsteget kan jag lägga bakom mig ifall juryn väljer någon av mina rekommendationer i år…

Bra val:

call-girl-poster_50b8a3a6ddf2b33f8200128f

Call Girl
Mikael Marcimains film har definitivt en internationell edge och är dessutom en av Sveriges mest välproducerade filmer någonsin enligt mig. Den har dessutom vunnit kritikerpriset på Toronto International Film Festival och är åtminstone fortfarande aktuell i Storbritannien eftersom den fick köpfilmrelease där precis.

dom-over-dod-man_poster

Dom Över Död Man
Jan Troells tempofattiga men småmysiga och stundtals glimrande svenska film med kopplingar till kamp mot Hitler och nazism samt en en imtressant relationsberättelse är trots sin småputtrighet bra material för en ganska judisk oscarsjury som aldrig säger nej till en anti-2:a Världskriget-film. Jan Troells namn har i sig ett internationells värde men jag väljer denna för det habila innehållet.

l_2085002_0b2547a5

Äta Sova Dö
Filmen har en kreativ edge med budskap som sticker ut och har dessutom vunnit publikpriset på Venedigs Filmfestival så den har inte enbart ett svenskt värde. Som vinnare av Bästa Film på Guldbaggegalan har den förmodligen störst chans att bli vald då det är samma jury som väljer nu.

Poster-1-El-Médico-–-The-Cubaton-Story-2012

El Medico: The Cubaton Story
90-talskultikonen Daniel Fridells (Sökarna, 30:e November, Under Ytan) maffiga dokumentär kanske kan få en extra skjuts i kölvattnet av Searching for Sugar Man och för den spansktalande publiken har den extra fördel. Dessutom tar den upp en helt egen historia som kan beröra på egen hand så att jämföra den med Sugar Man är onödigt.

Inte så bra val men antagligen juryns ”kopp te”:

291334_450

Känn Ingen Sorg
Det må vara en färggrann karamell med fint mottagande i Sverige, men Håkan Hellströms musik är trots allt grunden för denna film och det kommer distansera en internationell publik då de är färgblinda inför blodet som filmen pumpar.

MV5BODA5NzUyNDA0M15BMl5BanBnXkFtZTgwODY5MjQwMDE@._V1_SY317_CR5,0,214,317_

Monica Z
Det är säkert en stark biografi om Monica Zetterlund men trots det välgörande arbetet kring hennes livshistoria är det trots allt en standardbiografi i skuggan av andra standardbiografier från USA som inte ger någon edge till en jury. För juryn är den förmodligen lika spännande som Kon Tiki (2012) utan flotteäventyret.

postr_l

Mördaren Ljuger Inte Ensam
Jag lovar att juryn väljer denna, men då kommer jag också att avrätta mig själv med en lugerpistol så jag hoppas för all del att vi slipper en ny ”Hypnotisören”.

bitchkram-2012

Bitchkram
Bra film, tekniskt snygg men är alldeles för snäll för att sticka ut i oscarskonkurrensen. Skulle nog uppskattas men aldrig nå hela vägen fram.

postr_l (1)

Tyskungen
Nazikopplingar och habil jo men visst, men NEEEEEEJ!!!!

postr_l (2)

Snabba Cash: Livet Deluxe
Tredje delen i en amerikanskt uppmärksammad trilogi är tyvärr två steg för sent för att ha någon chans.

Missade chanser:

maxresdefault
Vi Är Bäst!
Har svensk premiär preciiiis efter gränsdatumet för att väljas som kandidat, men här har vi annars en film som – oavsett hur snäll och oprovocerande den kan tänkas vara, är en lättillgänglig Moodysson-comeback som kommer funka för en amerikansk publik och dessutom är färskare än Call Girl som kom denna tid för ett år sedan ich var det årets ”Vi Är Bäst!” kan man säga.

1

Hotell
Denna lilla men uppskattade film av Lisa Langseth (den som etablerade internationellt lovordade skådisen Alicia Vikander med filmen Till Det Som Är Vackert, 2010) har Alicia Vikander i huvudrollen och fenomenale David Dencik i en biroll samt en ovanligt intressant handling. Fair enough!

Jag har än så länge bara hört enormt fina ord om Hotell från människor som vanligtvis ogillar svensk film och att denna inte tillåts vara en kandidat är oförståeligt för mig då den – trots officiell premiär 4 oktober redan haft svensk premiär på Malmö Filmdagar. Varför finns den då inte med på kandidatlistan? Varför??

Filmåret 2012: Årets Svenska diskbänksrealism award

Årets Svenska diskbänksrealism award – till ”tydligaste svenska filmtrend”, går till…

Den stora kvalitetsbredden inom svensk film år 2012!

sugar_man_image

Svensk film brukar bjuda på en eller ett par riktigt intressanta filmer som förtjänar guld och större uppmärksamhet. Ibland kommer det en Lilja 4-ever, en Darling eller en De Ofrivilliga att bli kär i och stolt över som svensk. 2012 har svensk film malt på med det ena utropstecknet vad gäller intressant nytänk inom ett – rent kommersiellt, grått svenskt film (och TV-drame)-sverige.

Searching for Sugar Man, För Dig Naken, Avalon, The Cubaton Story, 30 Grader i Februari, Snabba Cash II, Palme, Dom Över Död Man, Katinkas Kalas, Våga Minnas, Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, Pojktanten, Bitchkram, Äta Sova Dö, Blondie, Bekas, Hassel: Privatspanarna och Call Girl. Smaka på dessa filmer ett tag och väg innehållet på kvalitetsvåg. De har alla den delikata visningsårgången 2012.

AtaSovaDo1

Förra året hade jag PlayApflickorna och Jägarna 2 som riktigt bra, svenska filmer. Hade dom kommit i år hade dom riskerat att försvinna i mängden och det är ett jävligt gott betyg för svensk film och hur pass mycket uppmärksamhet även alla dessa mindre, svenska filmer har fått! Nu kan det förhoppningsvis bara bli ännu bättre vad gäller mindre, utmanande och intressanta svenska filmer.

Filmer bortom Solsidan, Hamilton, En Gång i Phuket, Kvarteret Skatan Reser Till Laholm, Hypnotisören, Nobels Testamente, Cockpit, Mammas Pojkar, Sean Banan inuti Seanafrika och Sune i Grekland. För svensk film är betydligt bättre än så.