Etikettarkiv: Django Unchained

The Hateful Eight (2015)

Hateful Eight posterGenre: Western, Kammarspel, Deckare, Mysterium
Produktionsland: USA
Manus: Quentin Tarantino
Regi: Quentin Tarantino
Längd: 187 min
Skådespelare: Samuel L Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggins, Demian Bichir, Tim Roth, Michael Madsen, Bruce Dern, James Parks, Channing Tatum, Dana Gourrier, Zoë Bell, Lee Horsley, Gene Jones, Keith Jefferson, Craig Stark, Belinda Owino, Arnar Valur Halldórsson, Quentin Tarantino

Inbördeskriget är över, och prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.

The Hateful Eight 1

”Cuz when niggers are scared, that’s when white folks are safe.”

Dialogtungt, apokalyptiskt bildspråk, snötung granskog, isolerad miljö, Agatha Christie, Ennio Morricone, paranoia, hänsynslös lekfullhet och annat som jag njuter av. En pjäs så passande för filmmediet att jag sitter i en aura av rysningar under pjäsens… filmens cirka 3 timmar. Perfekt för dem som älskar välkomponerade manus med dialog och sadism.

Denna visning såg jag i den kompletta, längsta 70mm-roadshowversionen på Rigoletto i Stockholm, vilket innebar att jag fick hela inramningen med förpresentation, minidokumentärinslag om roadshow-spektakel, overture med musik av Ennio Morricone i början samt en intermission efter halva filmen. En av mina bästa bioupplevelser någonsin. Jag tänkte bege mig mot toaletten i pausen och sträcka på benen, men när den väl kom kände jag inget behov av det utan lät mig meditativt vänta på fortsättningen. Min favoritfilm av Quentin Tarantino är Death Proof (läs recensionen och läs om nachosen i filmen!), men den här filmen är inte långt ifrån alltså.

the-hateful-eight-domergue-screencap_1920.0

”The only time black folks are safe, is when white folks is disarmed.”

Det är QT:s förmodligen bästa manus hittills (ja, jag minns Pulp Fiction och Reservoir Dogs) och med klara paralleller till lika fantastiska The Thing (1982) och gamla fristående western-TV-serier som The Virginian, även om jag inte kan backa upp den sistnämnda av egna erfarenheter ännu, men Tarantino kan. Fantastisk täthet och komplext flyt. En film jag kan rysa av välbehag för och musiken är som ett lyxigt täcke över upplevelsen. Trots att han gjorde en officiell westernfilm redan direkt innan (alla hans filmer innehåller ju westernelementen då det är hans favoritgenre) i och med Django Unchained (läs recensionen här och varför inte läsa om all möjlig mat i Tarantinos filmer när du ändå håller på för sjutton), så är det här något helt annat och betydligt mer intressant för mina personliga preferenser.

Finns det någonting jag kan tycka skulle varit bättre? Nej, det hade riskerat att begära omöjligheter och stora förändringar som hade rört om det som redan är helgjutet och gjort det till något annat än vad intentionen är. Jag återkommer med en till recension där jag reflekterar kring kritik av filmen.

”Gentlemen, I know Americans aren’t apt to let a little thing like unconditional surrender get in the way of a good war…”

5 – Manus
3 – Skådespelare
5 – Stämning
5 – Foto
4 – Musik
———-
22 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Stockholm Filmfestival: 12 Years a Slave (2013)

Adobe Photoshop PDFGenre: Historiskt drama, Biografi
Produktionsland: USA
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridely
Längd: 133 min
Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Benedict Cumberbatch, Michael Fassbender,Sarah Paulson, Lupita Nyong’o, Paul Giamatti, Paul Dano,Quvenzhané Wallis, Alfre Woodard, Dwight Henry, Adepero Oduye, Michael K Williams, Brad Pitt, Scoot McNairy, Ruth Negga, Garret Dillahunt

Solomon Northup är välutbildad och har talang för musik. Han bor med sin fru och sina barn i Saratoga i New York. En dag blir han kontaktad av två män som påstår sig jobba för en cirkus och Solomon tackar ja till att ackompanjera deras cirkusnummer på fiol under en kort period. Men efter att ha tagit ett glas med männen vaknar han omtöcknad och bunden och ställs inför den fasansfulla sanningen: han ska transporteras till södern som slav.

Steve McQueen blev en av mina absoluta favoritregissörer av modern tid när Hunger (2008) kom och sedan följdes upp med min personliga favorit, Shame (2011 – se recension!). Jag har längtat efter 12 Years a Slave – hans film om USA:s slavperiod, i flera år, redan före Shame såg dagens ljus. Höga ambitioner hos mindre mästare är något alldeles särskilt.

Av alla förväntansfulla saker med detta nya filmprojekt var jag bland annat mycket spänd på att se ifall han kunde ta en så pass traditionellt omspännande historia (perioddrama, många års tidsomfattning, många karaktärer, typiskt oscarsmaterial) och visa att han var rätt man för jobbet, med sin fäbless för rått och ovanligt ärligt filmberättande.

Dessutom fanns det funderingar kring hur pass mycket jag skulle kunna isolera den här filmen från Quentin Tarantinos slavskildring Django Unchained (2012 – se recension!), som kom mindre än ett år före denna. Nu behöver jag dock inte fundera längre och än mindre vara orolig. 12 Years a Slave är givetvis inte en tråkigare, mer traditionell kopia av Quentin Tarantinos underhållande westernexplosion.

12 yrs

Visst har dom rent miljömässiga likheter, men där 12 Years a Slave är ett seriöst försök att återberätta USA:s mörka och överskuggade slavhistoria så fungerar Django Unchained som en kraftfull satir över samma ämne – fast i westerntappning, och ett fyndigt skildrande av människans fascination för våld, sadism och maktförhållanden (just som Vincent Brown från Harvard University talar om i denna diskussion).

Det är två helt olika typer av filmer och det är bara fånigt att jämföra vilken film som skildrar slaveriet bäst för dom siktar inte efter samma reaktion. Det är som att jämföra Schindler’s List (1993) med Inglourious Basterds (2009). Vem fan gör det?

Jag sätter mig i Grands största salong, sista dagen på filmfestivalen. Stunden var äntligen kommen. Bredvid mig har två äldre kvinnor gjort en svensk klassiker och satt sig så att en tom stol bara väntar på att fyllas av mig, mitt framför duken.

Damerna småpratar om ditten och datten innan dom nämner filmen, som dom uppenbarligen är totalt blanka om. Dom måste ha vunnit biljetterna på nåt lotteri på arbetsplatsen eller nåt. Den ena undrar vad det är för typ av film egentligen? ”Är det nån komedi eller?” Den andra vet inte. ”12 Years a Slave… Visst är det en konstig titel ändå? Tycker du inte?” ”Jo, jo, visst är det det.”

Hon som verkade vara sugen på komedi höll för ögonen redan några minuter in i filmen och höll på att få andnöd efterhand – så långt kan jag säga.

DF-02720.CR2

Men så är det här knappast en film som håller tillbaka bara för att smeka ”feelgood junkies” medhårs heller. Den oerhörda, påfrestande kamp Solomon Northup får genomlida börjar ganska omedelbart då han luras in i en fälla för att kunna säljas som ett boskap för lättförtjänta fiffelpengar. Hädanefter kommer minnena av hans fria liv endast vara just minnen – drömmar, som han gång på gång rycks upp ur.

Solomon är dock fast besluten att kämpa för den frihet han har rätt till och tänker inte vika sig för dom slavägare som tror sig äga honom, men snart går det upp för honom att i den situation han har hamnat i finns det inga fördelar med att ifrågasätta något. Inte om man vill överleva.

”If you want to survive, do and say as little as possible. Survival’s not about certain death, it’s about keeping your head down.”

Att se en god, rättvis människa brytas ner på grund av sin heder och för sin benfasta tro på rättvisa är oerhört påfrestande att se. Regissör Steve McQueen har utforskat det i debutfilmen Hunger och här är det som hans erfarenheter slår blom.

12 Years a Slave viker inte en millimeter för att visa den brutalitet som härdar och förintar dom maktlösa slavarna. Med knäckande bildkompositioner av Sean Bobbit (fotografen bakom HungerShame och årets andra bästa film, The Place Beyond the Pines) som fryser fast i bakhuvudet är filmen som en spark mot genitalierna.

En vagn i fågelperspektiv som avslöjar hur slavar packas som strömming. Kvarvarande på överarbetade händer som vibrerar ut i fingerspetsarna av utmattning. En närbild på ett ansikte vars ögon skriker efter hjälp.

TWELVE YEARS A SLAVE

Steve McQueen berättar – till filmens enormt vackra fotos försvar, att han inspirerats av konstnären Francisco de Goya, vars kusliga våldsmålningar är så starka just eftersom dom skriker; ”Titta! Titta på dem!”

Filmen regnar av definierande moment för vad McQueen vill säga. Detta minst lika skickligt som Spielbergs mästerverk Schindler’s List och heliga skrifters mytologiska berättande. Jag vill sträcka mig till att säga sådana stora ord eftersom det var precis den känslan jag fylldes av gång på gång. [Från och med nu avslöjar recensionen vissa händelser i filmen…]

Som när Solomon är på väg att undslippa slaveriet då hans vän i samma situation blir räddad av sin vite adelsbekant, men ignoreras då vännen inte vill riskera friheten han just återfått i sista stund.

Som när ingen ropar upp Solomons namn på slavsorteringen och allt ser ut att updagas som ett stort missförstånd, tills en en högfärd herre tvingar Solomon att följa honom då den slav han letar efter (”Platt”) inte verkar ha infunnit sig (läs; överlevt så långt).

Som när en den flitiga slavkvinnan Patsy – infödd i slaveri och evig fångenskap, tillverka dockor av gräs. Fina dock i vackra utstyrslar, vita och svarta.

Som när Solomon vill få tyst på en mammas sorg efter berövandet av hennes barn i slavförsäljningen och en konfrontation utbryter över hur man bäst bör hantera sin sorg och förtvivlan för att inte falla samman.

12 Years a Slave f2025fc418120e2c7dbe8e150986b707

Som när Solomon hängs upp i ett träd och tvingas balansera sina tår i hal lera för att stötta kroppen från att inte hängas till döds. Hur hans kamp pågår i vad som känns som en evighet, medan ingen hjälper honom. Människor passerar, men alla vänder andra kinden till. Slavägare, arbetare och slavar. Här finns ingen hjälp alls att hoppas på. Du är dömd att överleva endast för din egen skull.

Steve McQueens berättarstil är här i sitt esse då hans långsamma kvarvarande vid situationen utan att distrahera scenen med klipp mjölkar fram en långt mycket högre uppfattning hos tittaren för vilken tortyr Solomon faktiskt går igenom. McQueen har förgyllt sina filmer på samma sätt förr, om man säger så.

Få glömmer sångnumret i Shame, då han väljer att låsa kameran på Michael Fassbenders ansikte tills en tår faktiskt trängs fram ur hans annars så känslodistanserade person, eller det senare soffsamtalet mellan Fassbender och Carey Mulligan som i en knappt tio minuter lång tagning blir en duell i superbt skådespelande.

För att inte tala om i Hunger, där han återigen låter Fassbender samt skådespelaren Liam Cunningham duellera mot varandra genom ett bordssamtal som pågår i dryga 17 minuter utan klipp! Ett världsrekord vad gäller scenlängd utan klipp sägs det och smått unikt filmskapande.

Steve McQueen är med andra ord inte bara en filmskapare med fallenhet för kontroversiella skildringar, utan sätter dessutom en mycket effektiv prägel på dem rent stilistiskt men det är aldrig avsett endast för stil utan är verkligen något som stärker dramatiken.

12-years-a-slave-2013-sarah-paulson-and-michael-fassbender

Dom definierande stunderna i 12 Years a Slave slutar dock inte där. Ögonblicket då en vit, arbetande ”nej”-sägare till slaveriet (spelad av Brad Pitt i hans karriärs stoltaste ögonblick) hamnar i diskussion med den sadistiskt destruktive slavägaren Epps (Michael Fassbender) och Pitts karaktär tydliggör sitt ogillande mot slaveriet.

På något vis lyckas Epps med sin brist på humanitet sätta Pitt på pottan och att se en så stor filmstjärna bli nergjord för en god sak är ett av filmens mest olustiga ögonblick. Pitts karaktär försöker hålla hedern uppe, men blir förudmjukad för sina goda tro. Samtidigt är det endast ett av minst ett dussin ”touchdowns” i storstilat skådespeleri från den felfrie giganten Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus).

När det kommer till storstilat skådespeleri så är han den här gången omringad av prestationer. Chiwetel Ejiofor (Children of Men, Love) bär filmen på sina axlar med en känslostorm som får mig att darra av ansträngning. Hans godhet och hans frustrerande kamp är i sig lika distinkta som piskrapp.

För att inte tala om mexikansk-kenyanske Lupita Nyong’o, som spelar den unga kvinnan Patsy som varit slav sedan födseln och endast hört om frihet genom sina medslavar. Den komplicerade desperationen i Patsy – bland det värsta jag skådat, kommer fram genom en häpnadsväckande bredd från en skådespelerska som osannolikt nog gör sin långfilmsdebut!

Listan kan göras lång med skådisar på toppen av sin förmåga; Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire), Sarah Paulsen (American Horror Story, Game Change), Paul Dano (Little Miss Sunshine, Prisoners), Benedict Cumberbatch (Sherlock, Star Trek Into Darkness), Paul Giamatti (Sideways, John Adams), Dwight Henry (Beasts of the Southern Wild). För att inte blir alltför långrandig kring vad varje aktör tillför ger jag dem istället en kollektiv, stående ovation då i stort sett samtliga oavkortat visar sig från sin bästa.

DF_02654.CR2

En av filmens mest trollbindande stunder i scenväg får jag inte glömma att nämna. Solomon går till ett närliggande plantagepalats för att hämta Patsy och bjuds på en tekoppsstund med husets svarta dam, spelad av Alfre Woodard (The Piano Lesson, Miss Ever’s Boys, Steel Magnolias).

Samtalet hon för med sällskapet når apokalyptisk stämning när hon berättar om hur hon står bakom sin härskande mans destruktiva maktspel i både bra och dåliga stunder, hellre än att arbeta som slav utan mänsklig rätt ute på fälten tills hon dör.

Hennes ord är skrämmande, men med det vi vid det här laget har i bagaget är det ännu mer skrämmande hur jag som tittare förstår hennes lortiga val och säkert själv skulle kunna gjort detsamma.

Dessutom ryser jag när jag inser hur slående den här positionen går att se som en metafor för den tyske medborgarens roll i ett nazistyrt stormaktsland, eller ännu mer kvinnans roll i en mansdominerad miljöJag börjar känna efter i salongen över hur många äldre kvinnor som kan identifiera sig med detta ojämna maktspel, där mannen varit en kugge för vardagspositionen i livet.

Vad Solomon och slavarna går igenom här är obeskrivligt, stötande och knäckande, men fler paralleller till vår samtid som är än mindre metaforiska går att se. Slavhandel sker än idag över hela vår jord. Den traffickingmarknad som Lukas Moodysson skildrade i Lilja 4-ever (2002) är ett direkt exempel på ett nästan identiskt händelseförlopp för oskyldiga människor och som vi gör alldeles för lite för att motverka.

Sånt här sker i Sverige, i våra egna städer, men det är först när vi ser det på film som vi känner allvaret i det.

12-years-a-slave-img02

Sedan kan vi tala om hur svarta än idag är en minoritet, hur välkänt det än må vara. Mer än 75 procent av dom karaktärer vi ser på film är vita skådespelare – bara en sådan sak. Spelar en svart skådespelare huvudroll i sin egen handling består handlingen oftast av ett tema om svartas rättigheter, eller så är huvudrollen ghettosnut eller ghettobrottsling.

Vår uppdelning mellan svart och vitt som om färger vore ett kriterium är fortfarande alltför tydlig. Slavskildringar görs fortfarande så pass sällan att var och en blir originell på ren basis. Det är med andra ord inte på något sätt jämställda förhållanden för ”icke-vita” ens i branschen 12 Years a Slave har skapats inom.

Jag kan inte beskriva det på ett bra sätt, men 12 Years a Slave är en lika komplett historiedemonstration av USA:s mörka slavhistoria på samma sätt som Schindler’s List är det för händelserna under Förintelsen. Skillnaden är att 12 Years a Slave är en betydligt mycket viktigare film än vad Schindler’s List är och jag hoppas att varje människa kan se det gigantiska värdet i Solomon Northups historia och Steve McQueens film.

Jag hoppas också att jag på Oscarsgalan kommer att få se denna som den stora vinnaren och för första gången på sex år känna att den vita, föråldrade mansjuryn har gjort rätt bedömning, för det här är en av årets två klart bästa filmer!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot:
 För att få det överstökat; filmen klarar Bechdel-testet minst en gång men förmodligen fler. Jag tänker framför allt på Patsys fikasamtal tillsammans med Alfre Woodards karaktär.

Fortsättningsvis; 12 Years a Slave är en film som skildrar förtrycket mot svarta människor som slavar i 1800-talets USA, men den stannar inte där utan skildrar i högsta grad förtrycket mot svarta kvinnor.

Den infödda slaven Patsy är den som får utstå överlägset mest våld trots att hon är en flitigare slav än fem män tillsammans.

Hon genomlider indragen vilotid, våldtäkt och en råpiskad rygg som är bland det vidrigaste jag sett på film. Hennes mentala ohälsa är en tortyr i sig att bevittna. Hon utnyttjas av sin vite ägare på långt värre sätt än någon man och ändå står hon rakryggad.

Dessutom visar se en mamma förlora sina egna barn för att aldrig se dem mer och på grund av att hennes sorg är för störande för dom vita människorna så tystas hon på det mest effektiva sättet – avrättning.

DF_02659.CR2

Vi får även en inblick i hur kvinnor som inte var slavar levde under adelns villkor. Man skulle kunna säga att 12 Years a Slave är en film som skildrar ett helvete för kvinnan lika mycket som den skildrar ett helvete för den svarta människan. Liksom rasismen ekar även kvinnoförtrycket kvar än idag.

Den svarta kvinnan var den mest utsatta under USA:s slavperiod och om det kan du läsa mer om i denna intressanta artikel från AlterNet. Den svarta kvinnan fungerade både som slav, sexslav och avelsdjur. Barn som föddes av slavar räknades nämligen per automatik som slavar och därför såg mången man sin chans att avla fram fler slavar till sitt stall. Trevliga tider.

Summeringsvis får faktiskt Patsy – mer än den i slutändan omåttligt lyckligt lottade Solomon Northup, stå som symbol för det tragiska livsöde som slaveriet innebar. Ingen räddning kom för henne för hon hade ingen att rädda henne.

Spring Breakers (2013)

spring-breakers-poster-1Genre: Drama, Äventyr, Satir
Regi: Harmony Korine
Manus: Harmony Korine
Längd: 94 min
Skådespelare: James Franco, Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Rachel Korine, Gucci Mane, Heather Morris, Ash Lendzion, Emma Holzer, Josh Randall, Travis Duncan, Sidney Sewell, Thurman Sewell

Brit, Candy, Cotty och Faith drömmer om att åka på ”Spring Break”, amerikanska collegeungdomars årliga festvecka, men dom har inte råd. Tre av dem bestämmer sig för att råna en restaurang för att finansiera resan och snart är de på väg till Florida för att festa loss.

Efter att ha väntat på Spring Breakers i nästan ett år så satt jag äntligen i biosalongen för att se filmen. Min pilgrimsresa till Stockholms biografutbud blev av så att jag kunde se den efter att i månader ha haft filmens trailers ”ON REPEAT. Constant y’all”!

Filmen skulle från början inte visas på svenska biografer, men tack vare ett tryck från den underliga kombinationen av Harmony Korine-fans (där jag själv står), Vanessa Hudgens-fans och Selena Gomez-fans så ändrade sig SF och lyfte upp filmen på biograferna då dom märkte att det fanns ett intresse för detta amerikanska independentspektakel.

I den förvånansvärt fyllda salongen sitter jag tillsammans med ungdomar – mestadels tjejgäng, som precis måste ha fyllt 15 år eller nåt. Flera par – turturduvor som man brukar kalla det, håller om varandra i biografmörkret. Skratt och fnitter gör det till en märklig men väldigt passande inramning.

1

För är det något Spring Breakers är så är det en märklig upplevelse. Vissa har sett Spring Breakers som sexistisk och kvinnoobjektifierande med tama försök till feministiska intentioner, medan andra lyfter upp den som en suverän film ur feministisk synpunkt. Vad jag ställer mig i den debatten blir du förhoppningsvis klarare på längre ner i min text.

Filmskaparen bakom filmen – auteuren och personlige favoriten Harmony Korine, har gjort sig känd som den amerikanska independentfilmens ”L’enfant terrible”. Slår vi upp ordet i Oxford English Dictionary står det enligt följande;

L’enfant terrible (”terrible child”, also spelled enfant terrible); A child who embarrasses his elders by untimely remarks; transf. a person who compromises his associates or his party by unorthodox or ill-considered speech or behaviour; loosely, one who acts unconventionally.

3

Med filmer som Kids (1995), Gummo (1997), Mister Lonely (2007) och Trash Humpers (2009) har Harmony Korine verkligen gjort skäl för den beskrivningen av honom. Han har ett intresse för att skildra det amerikanska samhällets lortiga baksida, där det negativa lyser upp på ett skygglappslöst sätt men där även det vackra i det negativa skymtas.

Hans förebild är Terrence Malick och liksom honom använder Korine ett poetiskt, okronologiskt och meditativt berättande, fast med ett betyligt mer ”in your face” provokativt innehåll. Korine har själv beskrivit sitt berättarsätt som upplevelsen av att bläddra i ett fotoalbum. Hur varje bild i sig har någonting att berätta men där bilderna i följd och sammantaget inte nödvändigtvis behöver höra ihop enligt logisk eller kronologisk följd. Jag älskar den tanken.

”After 100 years, films should be getting really complicated. The novel has been reborn about 400 times, but it’s like cinema is stuck in the birth canal.”Harmony Korine

Spring Breakers är dock – jämfört med Korines tidigare filmer, en ganska kommersiell och lättsedd film. Nog för att den hyperventilerar i gälla färger, fruktansvärt snyggt guerillafoto och hysteriskt kreativt berättande, men Korine riktar ändå mycket medvetet sitt verk lite mer till den mer utmejslade målgrupp som kommer se filmen. Soundtracket består av Skrillex dubstep (inget kunde varit mer passande) och djupa toner från Cliff Martinez (Traffic, Drive, Contagion).

9

För första gången använder han sig av publicitetslockande namn i form av ”Disney-teen”-vågens Vanessa Hudgens (High School Musical, Sucker Punch), Selena Gomez (Wizards on Waverly Place, Project Princess Protection, Justin Biebers ex) och Ashley Benson (Days of Our Lives, Eastwick, Pretty Little Liars). Dessa tre är – tillsammans med hans fru, Rachel Korine (Mister Lonely), det unga tjejgänget som filmens handling följer.

Tillsammans sticker dom till Girls Gone Wild-kulturens mecka – Florida under den amerikanska skolföretelsen ”Spring Break”. Väl där träffar de på gangstern/rapparen Alien, spelad av den ohyggligt extremt mångsidige skådespelaren James Franco (Spider-Man-trilogin, Howl, Pineapple Express).

Karaktären ”Alien” är inspirerad av flertalet saker såsom hiphop-kulturen i stort, gangsta-kulturen, douchebag-kulturen, beach stoner-kulturen men mer personligen av den osignade underground-rapparen Dangeruss och även rapparen och MTV/Vice-fenomenet Riff Raff (även om Franco själv hävdar att hans skådespeleri är inspirerat av Dangeruss framför allt så är den sistnämnda en inspiration från Harmony Korines sida på manusstadiet).

4

James Franco gör en storstilad och absurd rolltolkning och jag hävdar bestämt att det här är hans bästa skådespeleri i karriären, möjligtvis tillsammans med rollen som James Dean (2001). Filmens andra utstickare är för mig Selena Gomez insats och karaktär, med det talande namnet ”Faith”.

Jag har på flera håll hört hur folk ifrågasätter Faiths funktion i filmen, vilket för mig är konstig kritik då jag tycker att hennes funktion är viktig och uppenbar. Hon är filmens samvete. Hon är kluven, naiv och ung i hennes agerande. Hon är kristen, vilket ger några väldigt intressanta aspekter och läskigt underhållande scener med sina gelikar.

”I’m starting to think this is the most spiritual place I’ve ever been.” – från Spring Breakers

Men framför allt är hon den som både ser det underbara och det skrämmande i det hon och hennes vänner står inför och visar samtidigt hur pass olika det går att se på hela situationen. Filmens Terrence Malick-doftande moment då hennes berättarröst reflekterar över det som händer är ljuvliga och med ett passande mörker som nog inte alla verkar ta till sig.

5

Tack vare hennes tro undviker hon att falla i nihilistiska mönster, men samtidigt får hennes tro ”Spring Break”-nihilismens ideologi att framstå som betydelsefull.

Det här är för mig filmens bästa ögonblick och tillfällen då Korine vidrör Malicks poetiska nivåer! Det är också i filmens kusliga och frikostiga poesi kring ”unga tjejer på farliga äventyr”-intrig som filmen är riktigt intressant, för filmen är – precis som Mister Lonely, mer en färgsprutande saga än en verklighetsskildring. I den sistnämnda hoppar ju nunnor från flygplan och överlever – bara en sådan sak.

Medan jag ser Brit, Candy, Cotty och Faiths öden drar jag svävande paralleller till The Wizard of Oz (1939) med temat att låta flickor fly till ett färgsprakande land och otydliga referenser till häxor, kungariken, skatter och Yellow Brick Road svischar förbi mina ög0n och mitt medvetande. Teorin jag har är väl inte ogrundad ändå? Visst syns ”den röda tegelvägen” till i filmen, på sitt eget vis?

6

Vilket ”lämpligt” sammanträffande att James Franco samtidigt som Spring Breakers gick upp på biograferna i USA också var aktuell med Oz the Great and Powerful (2013).

”I’m Alien. My real name is Al, but truth be told, I’m not from this planet.” – från Spring Breakers

Partyveckan i Florida kan ses som himmelriket eller den undergångslurande slutdestinationen från Apocalypse Now (1979) beroende på hur du vill se det. Oftast känns det som en härligt obekväm symbios mellan just dessa platser. Himmel som krockar med helvete. Som när jag på Naturhistoriska Museet som liten fick lägga handflatan på en platta som var både varm och kall samtidigt – det blev en obekväm, sällsam känsla.

Spring Breakers är destruktiv meditation och jag vill inte att det ska ta slut. Jag fascineras av den som jag fascineras av den tudelade känslan på den där plattan.

8

Härifrån följer SPOILERS fram till recensionens slut!!

Dels visar Harmony Korine det sjuka, förvridna och extrema som den amerikanska ungdomstraditionen ”Spring Break” är. Filmen skildrar detta med pompa och ståt, som en parfymdoftande motpol till det destruktiva som det rent konkret är. Kvinnor blir till lockbete i en ”Sodom och Gomorra”-häxkittel.

Sedan ger kvinnorna igen och tar tillbaka sitt förlorade paradis på ett sagolikt, våldsglorifierande sätt. Jämförelser med den vite mannen Quentin Tarantinos ”revenge of the slave”-film Django Unchained (2012) kan lätt dras, där det här istället är en man – Harmony Korine, som gör en ”revenge of the woman”-film.

Detta argument ska dock inte ta allt för stort utrymme i analysen av Spring Breakers, då jag i första hand inte ser det som någon feministisk film. Jag ser det snarare som Harmony Korines film om sin fascination för ungdomsspektaklet ”Spring Break”, som han exploaterar och sedan tar död på genom spektakulära former.

7

För Spring Breakers är en tänkvärd men framför allt spektakulär exploitationfilm. Korine använder ”revenge”-temat som ren inspirationskälla för att snarare utforska det fascinerande ämnet och landskapet som filmen rör sig i.

”I got Scarface. On repeat. SCARFACE ON REPEAT. Constant, y’all! I got Escape! Calvin Klein Escape! Mix it up with Calvin Klein Be. Smell nice? I SMELL NICE!” – från Spring Breakers

När Tarantino gjorde Inglourious Basterds (2009) var ”judarnas revansch mot nazismen” endast fröet som odlade en skog av färgrikt innehåll som träffar både kors och tvärs. När han gjorde Django Unchained var ”de svartas revansch mot slavägarna” exakt samma sak – en inspirationskälla för en mycket bredare karta.

Spring Breakers är – på ett plan, kvinnors revansch mot den nihilistiskt vidriga, objektifierade, drogromantiserade och sexförnedande kulturen som odlas bland unga tjejer och killar i bland annat Floridas ”Spring Break”-marker.

10

Destruktiv meditation med en upplyftande men fortfarande lika destruktiv pay-off. Som ett krig; det är trevligt att vara på den vinnande sidan, men med den minsta reflektion är det trevliga i situationen inte så värst trevligt egentligen.

Jag kan verkligen instämma i det bloggen Feed Me Films poängterar, vilket är en text alla bör läsa i sin helhet för att vidga vyerna kring filmen.

Spring Breakers är inte en feministisk film lika mycket som det är en film om feminism och hur vi tolkar den. Spring Breakers tvingar (om nu tittaren känner för att tänka så) tittaren att värdera, ifrågasätta och omvärdera vad som egentligen är feministisk film!

Är kvinnors hämnd feminism? Är kvinnor som tar kontroll feminism? Är kvinnor som vänder makten mot dem till sin egen fördel feminism? Är kontroll över sin sexuella roll feminism? Är kvinnor i bikini feminism? Är kvinnor med vapen feminism?

2

”Cinema sustains life. It captures death in its progress.”Harmony Korine

Om Harmony Korine är smart och beräknande medveten med hur han vill påverka den här debatten kan jag inte lova, men med hans tidigare filmiska intentioner, hans livsåskådning och mina föraningar om den här filmen i bakhuvudet så tycker jag att han visar det och lyckas – med dessa tankebanor i bakhuvudet, få oss att tänka till i den här debatten på ett mycket intressant sätt.

Som Robert Duvalls karaktär i Apocalypse Now njuter av doften från napalm då det luftar som seger, så njuter jag av Spring Breakers som film då det luktar effektfull provokation som öppnar för reflektion. För det är reflektionen som behövs i första hand, inte revanschen.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost

Filmkonst #2: Quentin Tarantinos stunder av förtäring in ‘glourious close-ups!

Filmkonst-header3

Filmskaparen Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill Vol. 1 & 2, Death Proof, Inglourious Basterds och Django Unchained) har alltid haft en fäbless för att visuellt och dialogmässigt vilja ”gotta” sig i mat när han skriver och fotar sina filmer.

Det är ett av många filmiska grepp som Tarantino har och som gör hans filmer till njutning utöver det vanliga. Att därför kalla dessa detaljrika nedslag i mat för filmkonst är enligt mig helt riktigt.

Quentin-Tarantino-wallpaper-1366x768

Grantland har sammansatt en gedigen lista med de 20 bästa matögonblicken i Tarantinos filmografi och jag föreslår att alla gottar sig i denna lista för att få en form utav överblick för vad jag talar om. Jag rekommenderar också av den anledningen nästan ännu mer att kolla in den ”video essay” jag gett plats åt längst ner i mitt inlägg.

Eftersom jag inte är helt mätt och tillfredställd kommer jag dock servera en egen, mer specifik lista där jag filmgastronomiskt preciserar mig till… ”Tarantinos stunder av förtäring in glourious’ close-ups!”

Big Kahuna Burger och sprite i Pulp Fiction (1994)

”Hamburgers! The cornerstone of any nutritious breakfast.” Samuel L. Jackson eliminerar en snabbmatsmeny med största möjliga precision två sekunder närbild av en slät, ljummen och handpressad hamburgare får mig att vilja rusa till McDonalds och köpa det billigaste i hamburgarväg de har – givetvis med en halvdrucken pappmugg sprite med sugrör! That should hit the spot…

Nachos i Death Proof (2007)

Stuntman Mikes nachotallrikslafsande har för evigt lämnat ett djupt avtryck hos mig och jag kan inte äta nachotallrik utan att tänka på Death Proof, och inte heller se Death Proof utan att vilja äta nachotallrik. Närbilden hänger i mungipan på Kurt Russell och han agerar ut själva definitionen av vällusten i att mätta långvarig hunger med god mat!

Jag har skrivit mer uttömmande kring nachoscenen i Death Proof i ett tidigare inlägg och jag föreslår att du läser det om du är sugen på mer.

Strudel i Inglourious Basterds (2009)

Hans Landa (Christoph Waltz) tycker inte att man kan avnjuta strudel utan en rejäl klick ”créme de la créme” och hans förkärlek skiner igenom både när han raljerar kring måltiden som när han äter den. Smaskande på film har sällan varit så påtagligt och effektivt för en filmscens känsla och här börjar verkligen fotograffirman Tarantino/Richardson visualisera deras filmdelikatesser som om det vore reklam.

Tappad öl i Django Unchained (2012)

Det första ögonblicket av öl i Tarantinos western-explosion Django Unchained är verkligen erotik på högsta nivå. Lägg särskilt märke till ljudarbetet i varje moment och du kommer att sukta efter öl per automatik hela dagen efter det.

Och slutligen frestar jag med en ganska poetisk ”video essay” som visar på hur i princip samtliga inslag av mat kan tolkas i Quentin Tarantinos filmer från Inglourious Basterds och bakåt i tiden.

Smaklig måltid!

Oscarsgalan 2013 – mina tips

Silver-Linings-Playbook-poster

Bästa film
”Amour”
”Argo”
”Beasts of the Southern Wild”
”Django Unchained”
”Les Misérables”
”Berättelsen om Pi”
”Lincoln”
”Silver Linings Playbook”
”Zero Dark Thirty”

Bästa manliga huvudroll
Bradley Cooper i ”Silver Linings Playbook”
Daniel Day-Lewis i ”Lincoln”
Hugh Jackman i ”Les Misérables”
Joaquin Phoenix i ”The Master”
Denzel Washington i ”Flight”

Bästa manliga biroll
Alan Arkin i ”Argo”
Robert De Niro i ”Silver Linings Playbook”
Philip Seymour Hoffman i ”The Master”
Tommy Lee Jones i ”Lincoln”
Christoph Waltz i ”Django Unchained”

Bästa kvinnliga huvudroll
Jessica Chastain i ”Zero Dark Thirty”
Jennifer Lawrence i ”Silver Linings Playbook”
Emmanuelle Riva i ”Amour”
Quvenzhané Wallis i ”Beasts of the Southern Wild”
Naomi Watts i ”The Impossible”

Bästa kvinnliga biroll
Amy Adams i ”The Master”
Sally Field i ”Lincoln”
Anne Hathaway i ”Les Misérables”
Helen Hunt i ”The Sessions”
Jacki Weaver i ”Silver Linings Playbook”

Bästa animerade film
”Modig”
”Frankenweenie”
”ParaNorman”
”Piraterna!”
”Röjar-Ralf”

Bästa foto
”Anna Karenina”
”Django Unchained”
”Berättelsen om Pi”
”Lincoln”
”Skyfall”

Bästa kostymdesign
”Anna Karenina”
”Les Misérables”
”Lincoln”
”Spegel spegel”
”Snow White and the Huntsman”

Bästa regi
”Amour” Michael Haneke
”Beasts of the Southern Wild” Benh Zeitlin
”Berättelsen om Pi” Ang Lee
”Lincoln” Steven Spielberg
”Silver Linings Playbook” David O. Russell

Bästa dokumentär (långfilm)
”5 Broken Cameras”
”The Gatekeepers”
”How to Survive a Plague”
”The Invisible War”
”Searching for Sugar Man”

Bästa dokumentär (kortfilm)
”Inocente”
”Kings Point” 
”Mondays at Racine”
”Open Heart”
”Redemption”

Bästa redigering
”Argo”
”Berättelsen om Pi”
”Lincoln”
”Silver Linings Playbook”
”Zero Dark Thirty”

Bästa utländska film
”Amour” Österrike
”Kon-Tiki” Norge
”No” Chile
”A Royal Affair” Danmark
”War Witch” Kanada

Bästa makeup & hår
”Hitchcock”
”Hobbit: En oväntad resa”
”Les Misérables”

Bästa originalmusik
”Anna Karenina”
”Argo”
”Berättelsen om Pi”
”Lincoln”
”Skyfall”

Bästa originalsång
”Before My Time” från ”Chasing Ice”
”Everybody Needs A Best Friend” från ”Ted”
”Pi’s Lullaby” från ”Berättelsen om Pi”
”Skyfall” från ”Skyfall”
”Suddenly” från ”Les Misérables”

Bästa scenografi
”Anna Karenina”
”Hobbit: En oväntad resa”
”Les Misérables”
”Berättelsen om Pi”
”Lincoln”

Bästa animerade kortfilm
”Adam and Dog”
”Fresh Guacamole”
”Head over Heels”
”Maggie Simpson in The Longest Daycare”
”Paperman”

Bästa kortfilm
”Asad”
”Buzkashi Boys”
”Curfew”
”Death of a Shadow (Dood van een Schaduw)” 
”Henry”

Bästa ljudredigering
”Argo”
”Django Unchained”
”Berättelsen om Pi”
”Skyfall”
”Zero Dark Thirty”

Bästa ljudmix
”Argo”
”Les Misérables”
”Berättelsen om Pi”
”Lincoln”
”Skyfall”

Bästa visuella effekter
”Hobbit: En oväntad resa”
”Berättelsen om Pi”
”The Avengers”
”Prometheus”
”Snow White and the Huntsman”

Bästa manus efter annan förlaga
”Argo”
”Beasts of the Southern Wild”
”Berättelsen om Pi”
”Lincoln”
”Silver Linings Playbook”

Bästa originalmanus
”Amour”
”Django Unchained”
”Flight”
”Moonrise Kingdom”
”Zero Dark Thirty”