Mitt projekt att presentera dom 150 (200 om jag räknar bubblare) bästa låtarna inom den psykedeliska rockens guldålder under 60-tal och begynnelsen av 70-talet går snabbt in på sin höjdpunkt. Idag serverar jag toppen på isberget. Det här ÄR i mångt och mycket dom 30 allra bästa psykedeliska rocklåtarna som gjorts under musikhistoriens zenit för den psykedeliska musiken – hittills.
Dom bästa av dom bästa artisterna finns representerade och vissa med till och med mer än EN låt, då det är artister som har en så fantastisk katalog att jag inte kunde göra annat än att representera dem med ett par låtar i varje av dom totalt sex spellistorna jag tagit fram och rangordnat.
Dessa produktiva artister är Jimi Hendrix, The 13th Floor Elevators, The Doors, Grateful Dead, The Moody Blues, Pink Floyd, Love och The Beatles. Just därför kan dessa artister ha ett och annat spår som håller samma klass som dom 30 bästa, men likt förbannat återfinns i exempelvis spellistan 31-60 eller 61-90.
Någon gång i helgen tänker jag även börja släppa en spontan 20-i-topp med dom allra bästa låtarna från den psykedeliska rockeran rangordnade, låt för låt, dag för dag. Kanske slänger jag med en liten kommentar eller beröringspunkt till varje låt också. Alla dessa låtar (utom ett episkt stycke som kommer i 31-60) återfinns givetvis i denna Top 30, som är sorterad mer efter känsla och balans, som en helhet.
Så sätt igång och lyssna, spara, följ och dela gärna spellistan/mixtapen med andra! Du hittar knappast bättre musik än det här…
Under ungefär fyra års tid har jag varit helfrälst i psykedelisk rockmusik och dess besläktade genreinriktningar. Psykedelia i musikform klickar så oerhört fint med mitt brusiga, komplexa och tankspridda huvud.
Denna oerhört fria, flummiga och experimentiella musikscen hade sin storhetstid mellan cirka 1966 fram till 70-talets början och som banade väg för fortsatta musikstilar som hårdrock, metal, punk, space rock och inte minst den proggressiva rocken. Musikstilen som det vidareutvecklade Pink Floyd gjorde till en osannolik kommersiell succé några år efter LSD, zen, meditation, peace and love, flower power, hippies och den kreativa förgrundsfiguren Syd Barretts vildaste dagar var förbi,
Ingen musikstil har jag återkommit till så frekvent som denna. Under denna tid har jag mer och mer konsekvent samlat alla mina favoritlåtar från denna era till en serie spellistor. 50 år efter den psykedeliska rockens tydligaste intåg 1966 med 13th Floor Elevators, The Byrds, Jefferson Airplane, Pink Floyd och kompani, har jag nu äntligen sammanställt dom 150 låtar jag gillar bäst från den musikperiod dom väckte till liv.
Jag tänkte därför under dom kommande fredagarna (jag tror fredagar passar fint) publicera en 30-spårig spellista per vecka genom Spotify. Jag börjar nog från toppen nästa vecka med plats 1-30, fortsätter om två veckor med plats 31-60, vidare till 61-90, 91-120 och slutligen 121-150 när vi kommit till slutet av september och halloweenperioden tar över.
Idag tänkte jag dock ”mjukstarta” med drygt ett 50-tal bubblare som inte riktigt kvalificerade sig för topp 150. Dessa låtar är dock rakt igenom välgjorda, intressanta och vissa är till och med mästerverk. Att dom trots detta inte finns med beror i dessa fall på att dom inte är tydligt psykedeliskt utformade, utan tar formen av mer grundade kärleksutlägg eller enkla popdängor men är gjorda av inflytelserika psychband.
Jag hoppas du tar dig tid och lyssnar på mitt mångåriga kategoriserande av spotifytillgänglig psychrockmusik – så när som på det fenomenala enalbumsbandet Mephistopheles (lyssna särskilt på ”Collections” och ”Vagabond queen”). Det finns oerhört fin musik du helt klart hört men också aldrig tidigare hört, i dessa spellistor. Om du inte gått den psykedeliska rockstigen mångt och länge innan mig förstås.
Så varsågoda. Här är ett femtiotal riktigt, riktigt toppenbra psykedeliska rockdängor som trots allt inte riktigt kom med i toppen. Skriv om du har problem att se eller följa listan så ordnar jag det. Jag är inte helt van vid att dela saker från spotify men jag hoppas det funkar. Förhoppningsvis skriver jag även ut låtarna i textform på topplistan, då den textuella datan klarar sig bättre genom tid och rum än spotifylistor.
Genre: Poetiskt drama, Kortfilm, Non-film, Direct cinema
Produktionsland:USA Manus: Paul Ferrara, Babe Hill, Frank Lisciandro, Jim Morrison Regi: Paul Ferrara Längd: 51 min Skådespelare: Jim Morrison
Jim Morrisons filmprojekt. En non-narrativ film i vilken han spelar en karaktär vi får följa med under promenader, bad, danser och de andra aktiviteter en amerikansk dagdrivare företar sig med.
The Doors-sångaren Jim Morrisonbörjade sin konstnärliga karriär genom att studera film på UCLA Film School och är i grunden en poetisk berättare som flera gånger uttryckte att nästa steg i hans liv kunde bli ett helhjärtat fokus på poesi, författande och film.
Året 1969 låg han faktiskt bakom (samt spelade huvudrollen i) en drygt 50 minuter lång kortfilm i väldigt sparsmakad independentstil som andas Direct Cinema/Cinéma Vérité och kan jämföras med Easy Rider (1969 – läs min recension här) och Terrence Malicks tidiga filmer Badlands (1973) och Days of Heaven (1978 – läs min recension här).
Waiting for you to Come along. Waiting for you to Tell me what went wrong.
This is the strangest life I’ve ever known. […] Can’t you feel it, Now that spring has come. That it’s time to live In the scattered sun.
Den har samma svävande, drömska ton – som om upplevelsen sker i meditativt tillstånd, och det enda som sägs är en vagt ihoplänkad monolog ett par gånger från Morrison själv.
Vi följer en ensam man (spelad av Morrison) som klär på sig efter ett bad i ett vattendrag någonstans kring Mojaveöknen i USA. Mannen vandrar sedan längs med en oändlig motorväg i gassande hetta. Han försöker lifta med förbipasserande bilar. Han ser barn som leker. Han fortsätter vandra tills han får lift av en ansiktslös chaufför i en bil. Små, små saker i en vandrares liv.
There’s a killer on the road, His brain is squirmin’ like a toad. Take a long holiday, Let your children play. If ya give this man a ride, Sweet memory will die. Killer on the road, yeah.
Det är väldigt drömskt hög och väldigt minimalistiskt berättat, men samtidigt räcker det för mig. Känsloberättande och atmosfär istället för handling. En viss saknad av mer stämningsfylld musik känner jag dock av men annars ligger filmen märkligt nära kärnan i Morrisons intimt fria poesi.
Faktiskt kan Jim Morrisons kortfilm HWY räknas som den första riktiga independentfilmen i den amerikanska nya vågen, då den gjordes innan flaggskeppet Easy Rider men fick aldrig samma genomslag. WHY ratades olyckligt i Los Angeles när Manson-familjens mordritualer överskuggade allt annat och Morrison hann aldrig ge filmen någon mer chans till distribution innan han dog.
”Essentially there’s no plot; no story in a traditional sense. A person, played by me, comes down out of the mountains and hitchhikes his way through the desert into a modern city, which happened to be L.A., and that’s where it ends. It’s a very beautiful film.” – Jim Morrison
Efter HWY hade Jim Morrison och beat-poeten Michael McClure ett flertal potentiella filmprojekt på gång tillsammans – bland annat en film där Morrison skulle spela Billy the Kid, men framtiden tog en vändning och vi fick aldrig se vad som verkligen kunde ha blivit av Jim Morrisons filmskapande.
Den här filmen ger dock ett konstnärligt intressant eko som vissa skulle sänka som ungdomligt pretentiöst och intetsägande, men som jag enbart tycker ger känslan av hopp och frihet. Dom bästa känslorna.
Fotnot: Vill du ha en djupare och betydligt bättre djupdykning i meningen med HWY (som givetvis står för ”highway”) så läs då denna underbara recension av John Kolak från Doors.com.
Ödlan är en symbol som representerar drömmande, hög sinneskänslighet gentemot levnadsmiljön, sökandet efter förändring och förmågan att lämna delar av sitt liv bakom sig för att påbörja nästa steg i livet.
Ödlan blev också en symbol för poeten och sångaren James Douglas Morrison. Jim var ikonisk frontman i det trollbindande, psykedeliska rock/jazz/blues-bandet The Doorspå 60-talet och fram tills hans allt för tidiga död vid 27 års ålder, den 3 juli 1971 i Paris.
”This is the end, my only friend, the end It hurts to set you free But you’ll never follow me The end of laughter and soft lies The end of nights we tried to die This is the end”
Denne alkoholiserade och spirituelle jesusinkarnation för den moderna erans drömmare benämndes av följare ofta med titeln ”The Lizard King”, då dom poetiska raderna i dikten ”The Celebration of the Lizard King” och låtversionen ”Not to Touch the Earth” skvallrade om en ödlekonung med makten och friheten att åstadkomma vad som helst. För fans blev det en spirituell beskivning av Morrison själv.
”Some outlaws lived by the side of a lake The minister’s daughter’s in love with the snake Who lives in a well by the side of the road Wake up, girl, we’re almost home […] We should see the gates by mornin’ We should be inside the evenin’ […] I am the Lizard King I can do anything”
Eftersom månadens filmspanartema är det fantasifulla ”Det kryper och krälar” ville jag vara fantasifull och oförskämt långsökt fokusera på denne man kallad Jim Morrison, då min förkärlek för The Doors slagit glöd på senare tid.
Utöver att ha svalt album, inspelad poesi, radiodokumentärer, restmaterial och livespelningar med hull och hår så har jag även projicerat ett antal dokumentära och filmrelaterade verk om Jim Morrison och The Doors.
Därför får det här temainlägget bli inledningen på en hyllning till Jim Morrison – ”The Lizard King” genom en liten resumé av vad jag sett av honom i det så kallade rörliga bildmediet. Utan större tidsmässigt mellanrum kommer jag därför publicera inlägg som recenserar följande filmiska produktioner med Jim Morrison i huvudrollen…
HWY: An American Pastoral (kortfilm, 1969) An American Prayer(poesialbum, 1978) The Doors(film, 1991) Final 24: Jim Morrison – ”His Final Hours” (dramadokumentär, 2007) Classic Albums: The Doors(dokumentär, 2008) The Doors: When You’re Strange(dokumentär, 2009)
Så håll koll på min blogg för vidare Jim Morrison-läsning dom närmaste timmarna och dagarna!
…
Vill du läsa vad dom övriga filmspanarbloggarna och poddarna har att uttrycka sig på temat ”Det kryper och krälar”? Ja, det vill du. Då kan du följa dessa uppradade länkar till dem:
Genre:
Absurd Cinema 